Posted tagged ‘Gud.Korint’

Kärlekens lov

20 januari, 2012

Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal:
   Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. 
   Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.
   Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
   Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
   Kärleken förgår aldrig…Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.

Så lyder det mest kända, och sannolikt det allra vackraste, som skrivits om kärleken. Författare är aposteln Paulus i sitt första brev till den kristna församlingen i Korint (13:1-13). Pauli oförglömliga ord får bli inledningen till denna lilla betraktelse över kärleken.

Skapelsens storslagenhet.

Det absolut viktigaste är att kärleken kommer från Gud, den personliga, allomfattande kraft som styr universum. I begynnelsen var Ordet, det vill säga Guds skaparkraft.

Varför skapade då Gud kosmos eller universum inklusive människan? Det är min absoluta övertygelse att så skedde för att Gud kände sig ensam i sin spledid isolation utan att ha någon att dela tillvaron med. Det var därför Han satte igång den process vilken i tidernas fullbordan skulle leda fram till människans skapelse.

Gud skapade människan till sin avbild. Som Gud är, så blev människan. Så här står det i Boken, en version av Levande Bibeln, som kom ut första gången 1977 (1 Mosebok 1:27-28):

Alltså skapade Gud människan lik hennes Skapare, lik sig själv skapade Gud människan till man och kvinna. Gud välsignade dem och sa: ”Föröka er och uppfyll jorden och lägg den under er. Ni ska härska över fiskarna, fåglarna och alla djuren.

Människan, i form av man och kvinna, blev således en manifestation av den levande Gudens maskulina respektive feminina egenskaper. Mannens och kvinnans förening i form av äktenskapet blev samtidigt en symbol för skapelseordningen.

Jesus som kärlekens kung.

Hur skall man älska? Frågan kan kanske tyckas enfaldig men är vid närmare eftertanke helt avgörande för hur man skall se på kärleken. Kärleken är, med apostelns ord, osjälvisk, ”den söker icke sitt”.

I sann kärlek kommer det egna i bakgrunden till förmån för det älskade objektet – detta må sedan utgöras av en person, ett land, en syssla, ett intresse. Den största formen av kärlek är dock att älska Gud. Härom ger Jesus klart besked i Matteus evangelium 22:35-40:

…och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade: ”Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?” Då svarade han honom: ”‘Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.’ Detta är det yppersta och förnämsta budet. Därnäst kommer ett som är detta likt: ‘Du skall älska din nästa såsom dig själv.´På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.”

Älska alltså först Gud och därefter människor, säger Mästaren från Nasaret. Jag skulle här vilja lyfta fram att Jesus faktiskt säger att man först skall älska sig själv: först då kan man på rätt sätt älska sina medmänniskor inklusive sina fiender. Man skall således inte nedvärdera sig själv, det är emot Guds och Jesu vilja.

Att älska Gud är naturligtvis inte det lättaste, särskilt inte i vår tid då begreppet ”Gud” för många är en abstraktion och i värsta fall något man alls inte behöver bry sig om. Och enligt ateisterna finns det ingen Gud, utan människan förklaras vara alltings mått. Jag erkänner gärna att jag ofta brottas med frågan hur jag skall älska den Gud, som jag ändå tror på och har trott på under större delen av min levnad.

Snöflingan ger uttryck för skapelsen.

Min utväg för att älska Gud är att blicka upp mot himlen en stjärnklar natt och så bli varse Guds skapelses majestät och att därefter begrunda, att samma mönster går igen i det allra minsta: i myrstacken, i grässtråna, i fåglalåten, in i minsta beståndsdel av skapelsen. I varje snöflingas helt unika mönster, i spindelns intrikata nät, i djurens parningslekar.

Gud har gjort allt detta för två syftemål: dels för att glädja oss människor, dels för att vi genom att studera skapelsen skall kunna utröna Skaparens (Guds) natur.

När jag tänker på och överväger allt detta kan jag känna kärlek till och medkänsla med Gud. Han har skapat allting för vår skull, men ändå beter vi oss värre än de lägst stående djuren, ja vi förnekar till och med Hans existens. Det borde stämma oss alla till eftertanke. Det borde få oss att, efter fattig förmåga,  vilja göra en insats för Gud!