Avdelningen faktoider: häxor som sjunker och änglar som dansar

Så här kunde en gudsdom medelst vattenprov exekveras.

Medeltiden och århundradena däromkring brukar ofta kallas ”den mörka tidsåldern”. Och visst finns det visst fog för den beteckningen: läkarvetenskapen var i bästa fall rudimentär och sjukdomar som vi lätt klarar i dag innebar en säker död; fattigdom och hungersnöd tillhörde vardagen för vanligt folk; vidskepelsen var allmänt utbredd.

Allt var dock inte mörker. Jordbruket och handeln utvecklades vilket ledde till en bättre ekonomi; konst och arkitektur gav upphov till mästerverk av exempelvis Giotto di Bondone och Fra Angelico och en rad beundransvärda katedralbyggen; kristendomen spreds till alla hörn av den europeiska kontinenten, vilket främjade religiös såväl som politisk enhet.

Jag tänkte i det här inlägget något belysa ett par exempel vilka brukar anföras som bevis för den medeltida vidskepelsen. Det första rör häxprocesserna och den typ av så kallad gudsdom som då tillämpades. Robert Bartlett skriver om gudsdomar i boken Naturligt och övernaturligt under medeltiden (Dialogos förlag 2009, 148 sidor) på följande sätt (sidan 25):

”Då löstes inte ett rättsfall eller en dispyt med gängse legala metoder som edsgång, vittnesmål och bevisprövning; i stället utsattes den anklagade eller ena parten i ett tvistemål för en dramatisk fysisk prövning: att tvingas bära ett glödande järn, att plocka upp en sten ur en kokande kittel eller att kastas i en sjö eller ett vattendrag.”

När det gäller häxprocesser var det brukligt att kasta den misstänkta häxan eller trollgubben i vattnet, och om vederbörande flöt förklarades hon eller han skyldig, om hon eller han sjönk var det däremot ett tecken på oskuld. I eftervärldens ögon har detta mestadels tolkats som att man lät den sjunkande individen drunkna. Riktigt så hjärtlösa var man emellertid inte, framhåller Bartlett, ens under den mörka medeltiden (sidan 26): ”De anklagade var naturligtvis fastbundna i ett rep och drogs upp om de sjönk.”

Tanken bakom en gudsdom var minst av allt att låta slumpen avgöra. Tvärtom: genom en omsorgsfullt utformad ritual skulle Gud fälla avgörandet genom indicium Dei, Guds dom.

Mitt andra exempel gäller studiet av och diskussionerna om änglarnas natur. Det var ett ämne som flitigt debatterades på den tid det begav sig. Robert Bartlett skriver (sidan 55): ”Dylika debatter blev i senare generationers ögon själva sinnebilden för de medeltida tänkarnas absurda logiska krumsprång och ofruktbara resonemang, ty från angelogin hämtades det mest seglivade exemplet på skolastisk tankemöda, nämligen dispyten om hur många änglar som kan dansa på ett nålshuvud.”

Författaren fortsätter (sidan 55): ”Några som helst belägg för att frågan verkligen ställdes under medeltiden finns emellertid inte, och första gången denna klassiska vrångbild av högskolastiken förekom tycks ha varit på sextonhundratalet, i Cambridgeplatonikern Henry Mores skrifter. More refererar till ”dessa skolastikernas otroliga och löjliga fantasier” och drar slutsatsen, att just frågan om antalet änglar som dansar på nålshuvud är speciellt löjlig.

Det var bara det att frågan aldrig ventilerades av de skolastiker More nagelfor. Det är sant att de ofta och gärna återkom till frågan om änglarnas natur, men att de skulle ha kannstöpt om antalet änglar som fick rum på ett nålshuvud – därtill dansandes – är en nidbild.

Det var en faktoid, det vill säga något som allmänt troddes på men som inte var sant, precis som föreställningen om att man lät häxerianklagade personer drunkna om de sjönk under vattenprovet och därmed framstod som oskyldiga till anklagelserna.

Fotnot: Skolastik var en vetenskaplig inriktning inom teologi och filosofi under medeltiden. Den har ibland blivit mer eller mindre synonym med spetsfundigheter.