Posted tagged ‘Guinea-Bissau’

Sossar anklagar SD för ”nazistiska rötter”…har själva en hel kyrkogård i garderoben!

11 mars, 2017

Ingela Nylund Watz (S) ställer i LT den 2 mars frågan, om Södertäljes moderater vill samarbeta med SD. Den frågan överlåter vi med varm hand åt Moderaterna att besvara. Socialdemokraterna upprepar gärna att man inte kan tänka sig någon form av samarbete med SD, men att samverka med Vänsterpartiet med dess vidriga förflutna omfattande mångårigt stöd till Sovjetunionen och den kommunistiska massmordsideologin går utmärkt.

Lars Werner (till höger på bilden) från Vänsterpartiet kommunisterna, som i alla år ingått i socialdemokraternas regeringsunderlag, skakar hand med Rumäniens beryktade diktator Nicolae Ceausescu.

SD Södertäljes linje beträffande samarbete med andra partier är klar: vi är beredda att samarbeta med alla partier i fullmäktige under rätt förutsättningar. Nylund Watz osannfärdiga påhopp på vårt parti kräver emellertid ett bemötande.

Skrönan att SD skulle hämta sitt ursprung i ”nazismen och vit makt-rörelsen” blir inte sannare för att Nylund Watz blåkopierar Stefan Löfvens lögner från riksdagens talarstol. SD grundades i verkligheten 1988 huvudsakligen av tidigare medlemmar i de borgerligt sinnade missnöjespartierna Sverigepartiet och Framstegspartiet samt den tvärpolitiska, invandringskritiska organisationen BSS (Bevara Sverige Svenskt).

Riksdagsledamoten Ingela Nylund Watz påstående att SD röstade nej till ett socialdemokratiskt budgetförslag  med sänkt pensionärsskatt är en bedräglig verklighetsbeskrivning. Sanningen är att SD i första rundan yrkade bifall till eget budgetförslag med avsevärt större skatteminskning för pensionärerna än vad sosseförslaget förordade. När SD-förslaget föll såg vi ingen anledning att stödja den S-märkta helhetsbudgeten som var usel i de flesta andra avseenden.

Att Nylund Watz och S ogillar delar av SD-politiken kan vi stå ut med men kan inte undgå att notera, att hennes eget parti under de senaste åren tagit uppenbara intryck av SDs politik.


Sosseriet har plötsligt drabbats av insikten, att tiggeriet bör bekämpas.

Några exempel är den rödgröna regeringens införande av gränskontroller och en mer restriktiv immigrationspolitik, den plötsliga insikten att tiggeriet måste bekämpas samt nu senast ett planerat återinförande av allmän värnplikt. Det går säkert att leta upp andra exempel.

Inrikesminister Anders Ygeman (S)  yttrade enligt SVT Nyheter den 21 februari: ”Tillsammans måste vi bekämpa tiggeriet och dess orsaker.” Ett yttrande som sannolikt hade resulterat i anklagelser om ”rasism” och ”främlingsfientlighet” från S-håll för bara en månad sedan om det kommit från SD.

Att Socialdemokraterna är bra på att lägga beslag på andra partiers politik och göra den till sin egen vet vi redan, icke minst från kommunalpolitiken i Södertälje.

S-partiet är sällsynt illa skickat att anklaga andra för att vara rasistiskt eller nazistiskt anstuckna. S-riksdagsmannen tillika rasbiologen Alfred Petrén tillhörde dem som 1920 undertecknade den motion som lade grunden till världens första rasbiologiska institut. Detta kunde etableras efter regeringsbeslut 1922, då Hjalmar Branting (S) var statsminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Statens_institut_f%C3%B6r_rasbiologi


Skallmätning var en vanlig metod för att fastställa personers ”rasliga” identitet som användes på det av socialdemokraten Alfred Petrén initierade Rasbiologiska institutet.

1934-76 genomfördes, i enlighet med institutets riktlinjer, cirka 63 000 steriliseringar under åtta socialdemokratiska regeringar. Något som SD bevisligen inte har det bittersta ansvar för. http://politikfakta.se/2013/04/atta-socialdemokratiska-regeringar-godkande-63-000-steriliseringar-pa-rasbiologiska-institutet/

På tal om nazism deltog vidare så sent som 2009 ledande socialdemokrater som Mona Sahlin, Luciano Astudillo, Jan Eliasson och Lars Stjernkvist i pro-palestinska demonstrationer där flaggor som representerade inte bara terrorrörelserna Hamas och Hezbollah utan också hakkors förekom. I dag skänker den rödgröna regeringen miljarder i bistånd till ”det kära systerpartiet” Fatah och Palestinska myndigheten. https://www.svd.se/mona-sahlin-borde-valja-sitt-sallskap

Det går en rak linje till dessa från stormuftin av Jerusalem, Haj Mohammed Effendi Amin al-Husseini, som var en av Adolf Hitlers främsta uppbackare och som tillbringade krigsåren 1941-45 i Berlin som Hitlers uppskattade gäst. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Stormuftin blev den palestinaarabiska sakens förste officielle talesman och efterträddes på sin post av den yngre släktingen Yassir Arafat som var en nära politisk och personlig vän med statsminister Olof Palme och utrikesminister Sten Andersson, båda S.

Det var för övrigt en av Hitlers absoluta favoritnazister, SS-mannen Otto Skorszeny, som på 1950-talet gav Fatah/PLO dess första lärospån i gerillakrigföring under sin tid som nära rådgivare till Egyptens regering. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/


Olof Palme (S) i hjärtligt umgänge med PLO-ledaren och terroristen Yassir Arafat.

När vi nu är inne på skeletten i den socialdemokratiska garderoben måste vi också beröra stödet genom åren till allehanda kommunistiska och/eller socialistiska länder och rörelser i Tredje världen: Castros Kuba, Nordvietnam under Vietnamkriget, Pol Pots Kambodja (Kampuchea), klanen Kims Nordkorea, MPLAs Angola, FRELIMOs Mocambique och PAIGCs Guinea-Bissau. Faktum är att Sverige alltjämt är en av de större givarna av så kallat humanitärt bistånd till Nordkorea under den bisarre diktatorn Kim Jong-un, världens sannolikt hårdaste diktatur; 40 miljoner av svenska skattepengar kanaliseras årligen via FN. http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Korea/Sverige-och-Korea/

Det skulle vara intressant att veta hur Ingela Nylund Watz vill kommentera ovanstående tydligt S-märkta skelett i den partipolitiska garderoben. I själva verket har sossarna en hel kyrkogård undanstoppad!

Fotnot: Texten ovan är en något utökad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 11 mars 2017. Länkar har lagts in av mig. Förutom av denna bloggare är inlägget undertecknat av Beata Kuniewicz och Marius Kawecki, SD Södertälje: http://www.lt.se/opinion/debatt/den-som-har-skelett-i-garderoben-borde-inte-anklaga-andra

 

 

Afrikas försvinnande och döda ledare skapar problem: folken börjar tröttna

26 oktober, 2016

untitled
När Malawis förre president, Bingu wa Mutharika, redan var död försäkrade hans närmaste medarbetare att han mådde utmärkt. Här en hedersvakt vid kistan.

Irriterar du dig på att statsminister Stefan Löfven ibland tycks gå upp i rök? Eller kanske på att presidentkandidaten Hillary Clinton i USA inte förefaller helt uppriktig om sin hälsa? Jag vet att jag gör det. Det är dock inte mycket att haka upp sig på, i alla fall inte vid en jämförelse med hur det är i Afrika. Se denna artikel av Lynsey Chutel i Quarz Africa den 19 oktober 2016: http://qz.com/812172/the-mystery-of-africas-disappearing-presidents/

Ta exemplet med president Bingu wa Mutharika (1934-2012) i Malawi, vars befolkning verkligen har anledning att se skeptiskt på sina presidenter och dessas döljande av sanningen. 2012 blev Mutharika, president sedan 2004, föremål för livsuppehållande åtgärder när han de facto redan var död i en hjärtattack.

Hans lik flögs enligt uppgifter i Global Post från Malawis huvudstad Lilongwe till Sydafrika för medicinsk behandling därför att hans närmaste medarbetare inte ville se vicepresidenten Joyce Banda, som Mutharika tidigare uteslutit ur regeringspartiet Democratic Progressive Party (DPP), ta över.http://www.pri.org/stories/2012-04-06/bingu-wa-mutharika-dead-malawi-president-dies-after-heart-attack

joyce-bandaJoyce Banda, Malawis president 2012-14.

Nu blev Banda, som 2011 av tidskriften Forbes rankades som Afrikas tredje mest inflytelserika kvinna, ändå president efter Mutharika och fungerade som sådan mellan april 2012 och maj 2014, då Bingu wa Mutharikas yngre broder Peter Mutharika vann presidentvalet. Joyce Banda, som är född 1950, blev Afrikas andra kvinnliga president efter Liberias Ellen Johnson Sirleaf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Joyce_Banda

Det är synd att säga att Peter Mutharika, född 1940, anstränger sig särskilt mycket i syfte att vara en god ledare som är öppen mot sitt folk. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Mutharika I mitten av september i år flög han till New York för att delta i FNs generalförsamling. Han kom inte tillbaka efter mötet, och det började spridas rykten om att han hade avlidit. Hans medarbetarstab vägrade uppge var han befann sig. Följden blev att hans frånvaro blev en viral företeelse, och en hashtag med titeln #BringBack Mutharika skapades.

Peter Mutharika, jurist och tidigare bland annat utrikesminister, kom verkligen tillbaka till Malawi den 16 oktober efter en månads bortovaro som han struntade i att förklara. Han är den senaste i en rad afrikanska ledare som kan konsten att hålla sig borta när han känner för det. Lynsey Chutel skriver i Quarz Africa:

Poor public relations are a signal of the lack of accountability and transparency dispalyed by many African leaders.

president_paul_biya_of_cameroon_africa
Kameruns president Paul Biya: auktoritär härskare och lyxlirare.

Man får nog ändå säga att Kameruns auktoritäre president Paul Biya var ett strå vassare, eller hur man nu skall uttrycka saken, när han 2009 plötsligt reste till Europa för att vistas på lyxhotell på skattebetalarnas bekostnad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Biya Hans tre veckor långa vistelse i La Baule i södra Frankrike kostade medborgarna i hans hårt prövade land 40 000 US dollar (cirka 300 000 kronor) per dag. ”Som vilken arbetare som helst har president Paul Biya rätt till sin semester”, förklarade informationsminister Issa Tchiroma Bakary för de som orkade lyssna.

När Paul Biya, född 1933 och vid makten i Kamerun sedan 1982, i år med sitt ressällskap åkte till Geneve i den fransktalande delen av Schweiz i syfte att semestra i två månader som en ”vanlig arbetare” var det åtminstone en person som hade tröttnat. Den oidentifierade mannen hade fattat posto utanför Hotel Continental och luftade sina mycket ljudliga protester mot lyxliraren vid makten. Han fortsatte tills han slutligen blev bortmotad av hotellpersonal. Den knappt tio minuter långa videon, som blivit viral i sociala medier, finns inlagd i länken från Quarz Africa ovan.

Afrikanska ledares bortovaro och/eller ovilja att informera folken om sin ohälsa med påföljande dödsfall har i flera fall lett till maktvakuum i länderna i fråga, något som allvarligt skadat dessa. Det är vanligt att makthavaren centrerar allt kring sig själv, sin familj och stab av rövslickande jasägare i stället för att skapa stabila institutioner med förmåga att betjäna landet.

Dödsrykten som visade sig vara sanna har plågat Zambia beträffande två av de senaste presidenterna. Levy Mwanawasa, president 2002-08, drabbades av stroke i samband med African Unions toppmöte i Etiopien 2008 och fördes till Frankrike där han dödförklarades. Hans stab ägnade åtskillig energi åt att under hans sex år långa ämbetstid förneka att han hade några som helst hälsoproblem.

michael-zataZambias president Michael Zata – inte så kry.

Michael Zata, president 2011-14, försvann från offentligheten 2014 och missade ett tal han skulle ha hållit i FN samt även Zambias 50-årsjubileum som stat. När han dök upp igen skämtade han i parlamentet om att han inte var död ännu. Några månader senare, i oktober 2014, avled Zata dock i London av en sjukdom vars natur icke offentliggjorts.

Fallet Guinea Bissau är litet speciellt. Här dödades landets president Joao Bernardo Vieira i en bombattack iscensatt av soldater 2009, under det att efterträdaren Malam Bacai Sanha dog på ett sjukhus i Frankrike 2012 under sin ämbetsperiod. Sanhas död hade föregåtts av rykten om bland annat diabetes, men dessa mörkades envist av regeringskansliet. Sådana händelseförlopp är blott alltför vanliga i Afrika: påstådda hälsoproblem avfärdas med att den aktuella ledaren är hälsan själv – varpå vederbörande dör knall och fall.

Exakt så var det med Omar Bongo Ondimba (1935-2009), president i Gabon 1967-2009 och jämte Libyens Muammar al-Khadaffi den afrikanske ledare som haft makten längst. Bongo avled på ett sjukhus i spanska Barcelona, men bara timmar innan han dog förnekade regeringskansliet att det var någon fara på taket men förbjöd för säkerhets skull pressen att skriva om hans hälsa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Omar_Bongo

muammar_qaddafi_ap111021125344
Muammar al-Khadaffi: sic transit gloria mundi.

Libyens diktator Muammar al-Khadaffi, som tog makten genom att den 1 september 1969 i spetsen för en grupp militärer störta Libyens konung Idris I, satt liksom Bongo vid makten i 42 år men fick ett betydligt våldsammare slut den 20 oktober 2011 sedan en revolt som fick understöd av NATO-styrkor brutit ut i landet i samband med den så kallade Arabiska våren. Han togs till fånga strax utanför födelsestaden Sirt och avled sedan i en ambulans på väg till sjukhus.Den döda kroppen uppvisade såväl kniv- som skottskador.

Khadaffi torde ha lidit av flera psykiska åkommor inklusive storhetsvansinne, sexuell perversion och paranoja. I ett känt tal menade han att islam skulle erövra Europa och västvärlden: https://www.youtube.com/watch?v=LNUqLztI4mQOm hans död här: http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8844744/Gaddafis-death-Libyas-new-rulers-stained-by-manner-of-his-death-says-Philip-Hammond.html

Här följer en lista, hämtad från Zambian Observer, över några av de mer eller mindre märkliga dödsfall som vederfarits afrikanska presidenter under senare år: http://www.zambianobserver.com/top-10-most-mysterious-deaths-of-african-presidents/

2010 framkallade Nigerias presidents Umaru Yar’Aduas frånfälle en konstitutionell kris eftersom han inte hade lyckats ordna med ett smidigt makttillträde för sin vicepresident, Goodluck Jonathan, när han avled i en svår hjärtåkomma på ett sjukhus i Saudiarabien. Också i Yar’Aduas fall gällde att hans sjukdom doldes in i det längsta av hans närmaste medarbetare. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/nigeria/7683904/Nigerian-president-Umaru-YarAdua-dies-after-months-of-illness.html

FILE - Zimbabwean President Robert Mugabe, center, falls after addressing supporters upon his return from an African Union meeting in Ethiopia, Wednesday, Feb. 4, 2015. Mugabe, 90, was elected chairman of the African Union and is set to celebrate his 91st birthday on Feb. 21. (AP Photo)

Robert Mugabe på ostadiga ben.

Slutligen skall sägas att Zimbabwes diktator sedan 1980, Robert Mugabe, född 1924, för jämnan är föremål för rykten om sjukdom och död, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på att han är 92 år fyllda. Det hårt prövade folket hålls givetvis i okunskap. I början av förra året väckte det sensation då Mugabe snubblade och tappade balansen efter att ha kommit ur ett flygplan, och en video samt bilder på missödet spred sig med vindens hastighet i sociala medier. Jag skrev på min blogg om händelsen på följande sätt: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/16/mugabes-fall-komisk-succe-i-zimbabwe/?iframe=true&preview=true

Det finns alla chanser att det utbryter stor förvirring då den grymme och bisarre Mugabe slutligen går hädan, vilket med tanke på hans ålder kan ske när som helst. Några planer på att frånträda makten frivilligt har han inte, och det har spekulerats i att hans hustru Grace Mugabe, född 1966, skulle vara den givna efterträdaren. Själv har han förnekat att så skulle vara fallet och har talat om att han vill ha makten tills han fyller 100. http://www.reuters.com/article/us-zimbabwe-mugabe-idUSKCN0W60NE

Inte mycket tyder på att Afrikas härskare skulle bli mera öppna med hur de lever privat inklusive deras hälsotillstånd, något som inte kan undgå att skapa uselt förtroende för såväl statschefen själv som för dennes ämbete. Och med all rätt – den obefintliga ärligheten tyder på nonchalans och ointresse gentemot dem som fört dem till makten. Genom att regelmässigt söka sig till utlandet för kvalificerad medicinsk vård bidrar de dessutom till en eroderad tilltro till sjukvården i det egna landet.

Lynsey Chutel sammanfattar i Quarz Africa:

This refusal to be open and honest with the public further shows  a disregard for the people who put them in power, and in turn erodes public trust in the leaders themselves.

 

 

 

 

Dos Santos laddar för ännu en presidentperiod i Angola – Palm(e) och Schori applåderar

2 september, 2016

0,6cf5a655-ac17-4798-8ec7-65e841b8d342
74-årige José Eduardo dos Santos vägrar dra sig tillbaka från maktens köttgrytor i Angola.

Nej, det var ingen större sensation att José Eduardo dos Santos, född den 28 augusti 1942, på nytt skulle väljas till ordförande i Angolas stats- och regeringsbärande parti MPLA (Movimento Popular de Libertacao de Angola, Folkrörelsen för Angolas befrielse).

Dos Santos hade visserligen tidigare lovat att han inte skulle söka förnyat mandat, men det var nog inte många som fäste någon tilltro till detta ”löfte” från en kallhamrad, inkompetent och korrupt makthavare som nu innehaft presidentämbetet i 37 år. http://www.reuters.com/article/us-angola-dossantos-idUSKCN10U22A

MPLAs sjunde kongress hade samlat 2553 delegater från 18 provinser i detta sydvästafrikanska land beläget vid Atlantkusten. Dos Santos fick förnyat förtroende som partiledare med 99,6 (!) procent av rösterna. Därmed har han positionerat sig inför parlamentsvalen 2018, där förstanamnet i det parti som vinner per automatik utses till landets president och andranamnet blir vicepresident. Även invaldes 363 medlemmar i MPLAs centralkommitté. https://en.wikipedia.org/wiki/MPLA

DSC013271
Kampanjen för att återvälja dos Santos som president har redan börjat.

Det extrema röstetalet har fått en del kommentatorer att jämföra Angola med världens skurkstat nummer 1, den stalinistiska järndiktaturen Nordkorea som förvisso är ett strå vassare än Angola när det gäller synen på vem som skall vara president – i Nordkorea anses nämligen Kim Il-sung (1912-94) vara statschef ännu 22 år efter sin död (även om sonsonen Kim Jong-un sköter den löpande ruljansen)! Angola och Nordkorea bedriver också ett nära militärt samarbete: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/02/skurkstater-emellan-militarhjalp-fran-nordkorea-till-angola-bryter-mot-fn-sanktioner/

José Eduardo dos Santos tillhör Angolas näst största etniska gruppering, om man så vill stam, mbundu. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mbundufolket. Han gick som 19-åring med i ungdomsförbundet till MPLA, ett marxist-leninistiskt parti som bildats den 10 december 1956 som en kamporganisation mot den portugisiska kolonialmakten. 1963 tilldelades dos Santos ett stipendium för ingenjörsstudier i Sovjetunionen och kom att specialisera sig på petrokemi.

När Portugal till slut uppgav kolonialstyret över sina afrikanska kolonier – förutom Angola även Mocambique, Kap Verde, Sao Tomé et Principe samt Guinea-Bissau – tillskansade sig MPLA med stöd från Sovjetunionen och Kuba makten i Angola efter att under uppslitande inbördesstrider ha besegrat de konkurrerande befrielserörelserna FNLA och UNITA. Angola hade då under namnet Portugisiska Västafrika tillhört Portugal sedan 1655. http://www.globalis.se/Laender/Portugal

samakuvaUNITA-ledaren Isaias Samakuva.

Striderna mellan MPLA och UNITA fortsatte sedan, med kortare avbrott, ända till 2002 då UNITA-ledaren Jonas Savimbi (1934-2002) sköts till döds i ett bakhåll. UNITA är i dag Angolas största oppositionsparti och leds av Isaias Samakuva. https://en.wikipedia.org/wiki/UNITA

Angolas förste president, läkaren och författaren Agostinho Neto (1922-79) som också var ledare för MPLA, avled efter fyra år som statschef och efterträddes då av José Eduardo dos Santos. https://sv.wikipedia.org/wiki/Agostinho_Neto

Efter dos Santos triumf vid partikongressen för någon vecka sedan har MPLA redan smygstartat kampanjen inför valet 2018. Affischer har börjat dyka upp på strategiska platser i huvudstaden Luanda med budskapet ”Kamrat presidenten fortsätter att leda landets öden”. Därmed förbereds såväl den inhemska som internationella opinionen på att José Eduardo dos Santos och hans familj – som tillsammans förfogar över ekonomiska tillgångar som motsvarar en tiondedel av Angolas BNP – även fortsättningsvis kommer att styra och ställa efter gottfinnande. Tidigare löften om att avgå är som bortblåsta.

maxresdefault
Presidentdottern Tchizé dos Santos står bakom sin fars kampanj.

Huvudsponsorer bakom dos Santos presidentvalskampanj uppges vara dels presidentens dotter, parlamentsledamoten och medlemmen i MPLAs centralkommitté Tchizé dos Santos, och hennes så kallade Tea Club; dels Paixao Júnior Antonio, ledare för Mira Sambila samt styrelseordförande i den statliga Spar- och kreditbanken (BPC).

Kritiska röster – sådana finns, även om de är hårt hållna – såsom Rafael Marques de Morais med sin anti-korruptionssajt Maka Angola har påpekat, att det bland MPLAs påstådda åtta miljoner hängivna medlemmar borde gå att få fram ett alternativ till en åldrad, korrupt och imkompetent diktator som haft makten i 37 år.http://www.makaangola.org/2016/09/the-tyrants-dilemma-stay-no-please-dont/

Människorättsorganisationen Amnesty International påpekade i sin rapport för 2015-16 att minst 16 samvetsfångar under den aktuella tiden placerats bakom lås och bom för att ha uttryckt kritik mot regimen. Amnesty framhöll i rapporten vidare att yttrande-, press-, förenings- och församlingsfrihet är starkt beskurna. Regimen använder sig av förtalslagar och säkerhetslagstiftning i syfte att trakassera och vid behov godtyckligt fängsla regimkritiker. Genom ny lagstiftning har även oberoende organisationers (NGOs) verksamhet kraftigt begränsats.  https://www.amnesty.org/en/countries/africa/angola/report-angola/

Därtill kommer en utbredd och förfärande fattigdom, skenande brottslighet i storstäderna med Luanda i spetsen samt att Angola har världens högsta barndödlighet – 167 barn av 1000 dör före fem års ålder. Det är 84 gånger fler än i Luxemburg. Malaria och kolera är starkt bidragande faktorer, och situationen har blivit föga bättre sedan inbördeskriget slutade 2002. https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2014/september/barnadodligheten-sjunker-snabbare-an-nagonsin/

13925030_10205284554953581_1292841050836506771_n

Veronica Palm (S) i full MPLA-mundering.

Det MPLA-styrda Angola har åtminstone sedan 1970-talet mycket vänskapliga förbindelser med Sverige, som via biståndsorganet SIDA pumpat in pengar till kommunistregimen och därmed stött denna i inbördeskriget med FNLA och framförallt UNITA. Vänskapen består, och vid den ovan omtalade sjunde partikongressen deltog från det socialdemokratiska partiet Veronica Palm som var riksdagsledamot 2002-15 och sedan 2009 är ordförande i Stockholms arbetarekommun.

Det väckte visst uppseende att Palm, som tidigare mest gjort sig känd som ”Palestina”-anhängare och Israel-hatare, på Instagram publicerade ett foto på sig själv iförd komplett MPLA-mundering. Detta föranledde Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson att framföra följande:

Detta gäng, /MPLA/ så populärt hos folket att haft makten sedan 1975, anklagas av Amnesty för en uppsjö brott mot mänskliga rättigheter. Regimkritiker grips slumpmässigt, pressens och frivilligorganisationernas frihet är begränsad. Presidenten José Eduardo dos Santos med familj anklagas för svår korruption. Detta hindrar inte Veronica Palm från att på Instagram posera i tröja, mössa och väska med MPLA-loggan. http://www.dn.se/ledare/signerat/erik-helmerson-veronica-palm-flirtarmed-despotisk-regim/

schori-sya29e0c
I skuggan av Palme – Pierre Schori, en något bedagad MPLA-vän.

Toppsossen Palms oförblommerade stöd för en av Afrikas värsta och mest korrupta diktaturer demonstrerar ett av Socialdemokraternas största dilemman: förkärleken för totalitära och/eller auktoritära förtryckarregimer, vilka tolereras därför att ibland talar högstämt om socialism, solidaritet och rättvisa. Stora ord utan varje motsvarighet i verkligheten.

Olof Palme och Sten Andersson, två av huvudexponenterna för denna marxistvänliga hållning, är visserligen borta, men kvar från denna tid finns gamle KGB-medarbetaren Pierre Schori vilken för övrigt var nära vän till José Eduardo dos Santos företrädare Agostinho Neto. Varken Stefan Löfven, Margot Wallström eller Veronica Palm är några utrikespolitiska tänkare, men uppenbarligen saknar de förmåga att värja sig mot Palmes och Schoris revolutionsromantik.

 

Försöken att idolisera Palme dömda att misslyckas

17 september, 2012

I dagarna har filmen ”Palme” haft premiär. Det jag hittills läst om filmen ger mig intrycket att den är ännu ett försök att idolisera Olof Palme, den ende svenske politikern med ”riktig stjärnlyster” som Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg uttryckte det på nämnda tidnings ledarsida den 16/9. Hela artikeln här:

http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/palme-korde-sverige-i-diket/

Enligt uppgift lär den nya filmen framställa Palme som en så kallad vanlig människa i familjens sköte samtidigt som den ger en positiv bild, låt vara med embryon till kritik, av objektets politiska gärning. Jag vill dock påstå att alla mer eller mindre nyanserade försök att idolisera/ikonisera Olof Palme är dömda att misslyckas. Anna Dahlberg ger i sin tänkvärda artikel ett antal skäl härför.

Sant är att Palme, alternativt hans eventuella talskrivare, var bra på att framställa politiska citat man minns. Såsom ”Satans mördare” (om Franco-Spanien), ”Diktaturens kreatur” (om Husaks Tjeckoslovakien), ”Politik är att vilja” (vid en SSU-kongress) samt i det svulstiga orerandet om USAs så kallade julbombningar över Nordvietnam 1972. Palme jämförde här USAs strategiska bombpolitik med ett antal nazistiska förbrytelser under Andra världskriget.

Sant är också att Palme blev föremål för hyllningar från ett antal diktaturländer i Tredje världen på grund av sin återkommande, hätska kritik av USA och kapitalismen. Han var också över måttan älskad av människor som flytt från högerdiktaturer och som fått en fristad i Sverige; dessa människor var som bekant otröstliga sedan Palme mördats den 28 februari 1986 och några av dem grät ut i TV.

 Olof Palme sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör 1968.

Detta räcker dock inte för att idolisera eller med något mått av trovärdighet hjälteförklara Sven Olof Joachim Palme (1927-86). Dahlbergs artikel har den träffande rubriceringen ”Palme körde Sverige i diket”. Dahlberg inleder artikeln med följande ingress: ”Olof Palme är vår enda politiker med riktig stjärnlyster. Ändå blev hans gärning ett misslyckande”.

Bortsett från att det inledande omdömet är tvivelaktigt – Dag Hammarsköljd och Carl Bildt måste ändå anses göra Palme äran stridig och förmodligen överglänsa honom på den politiska himlapällen – har Dahlberg rätt: Palme var ingen lyckad politiker vare sig nationellt eller internationellt.

Anna Dahlberg skriver att Palme var ”antagligen den största politiska begåvning som Sverige har haft” och att ”på flera områden var han långt före sin tid” (jämställdhet, apartheid-kritik). Men:

Så ser det ljusa arvet efter Palme ut. På de flesta andra områden har hans politiska arv åldrats ofördelaktigt. Hans internationella roll som frontfigur för den alliansfria rörelsen har förlorat sin relevans i och med kalla krigets slut. Vetskapen om att Sverige spelade under täcket med USA militärt samtidigt som Palme utåt var fränare i sin kritik av väst än öst dämpar dessutom lystern i hans internationella gärning.

Detta är överraskande klarsynta ord för att komma från en ledarskribent/politisk redaktör på den normalt föga trovärdiga tidningen Expressen. Dahlberg stannar emellertid inte med detta utan fortsätter:

Men det är det ekonomiska arvet som är mest besvärande. Till Palmes försvar ska sägas att han tillträdde i en svår tid. Rekordåren fick ett abrupt slut och ersattes av oljekriser, valutakriser och lågkonjunktur. Palmes svar på denna kris var dock inte att ödmjukt ompröva den egna politiken utan tvärtom att låta den tippa över på vänsterkant. Finansminister Sträng kördes över och Sverige inledde en katastrofal överbryggningspolitik. Efterfrågan eldades på och lönekostnaderna skenade, vilket utlöste en akut industrikris. Jämlikhetssträvan drevs så långt att den högsta marginalskatten uppgick till 85 procent för löntagare och för egenföretagare kunde den övergå 100 procent, vilket Astrid Lindgren påpekade i den berömda sagan om Pomperipossa i Expressen 1976.

Som grädde på moset kom fackföreningsrörelsens och sosseriets envisa försök att, på tillskyndan av den vänsterextreme ekonomen/ideologen Rudolf Meidner, införa så kallade löntagarfonder vilka på sikt skulle överföra makten från företagsägarna till facket. Enligt Dahlberg ogillade Palme själv förslaget om löntagarfonder, men eftersom han var notoriskt rädd för att konfrontera facket lät han förslaget leva vidare. Dahlberg menar med allt fog att det tog Sverige ”många år att retirera från denna skadliga hybris”.

Anna Dahlberg snuddar vid Palmes utrikespolitiska utsyn men tar inte steget fullt ut när det gäller att belysa dess katastrofala konnotationer. Olof Palme må innerst inne ha varit antikommunist och USA-vän, men det var i så fall inget som kom till uttryck i den utrikespolitiska väg han med hjälp av uppbackare såsom Sverker Åström, Pierre Schori, Birgitta Dahl, Anna-Greta Leijon och Bernt Carlsson slog in på redan i början på 1960-talet.

 Palme och Fidél Castro myser ikapp.

Följden av detta vägval blev att Sverige under ett par decennier kom att backa upp kommunistdiktaturer såsom Kuba, Nordvietnam, Östtyskland, Angola, Mocambique och Nicaragua. Under en lång följd av år stödde Sverige därtill allehanda utspel från Sovjetunionens sida syftande till att stärka kommunistblocket och försvaga västsidan i det Kalla kriget.

Liksom ett antal mer eller mindre marxist-leninistiska så kallade befrielserörelser – i verkligheten terrorgrupperingar av typ Viet Cong (FNL) i Sydvietnam, Röda Khmererna (Kambodja), PAIGC (Guinea Bissau), PLO (Mellanöstern, SWAPO (Sydvästafrika/Namibia) och ANC (Sydafrika). Särskilt anmärkningsvärt är kanske det kompromisslösa stödet till Arafats PLO och fientliga hållning till staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, som socialdemokratin såg positivt på ända fram till begynnelsen av Palme-eran.

Något av en brytning med detta anti-israeliska förflutna kom först med  Göran Perssons besök i Israel 1999, det första en svensk statsminister gjort sedan Tage Erlander var där 1962.

 Göran Persson besökte Israel 1999 och bröt därmed med palmeismens negativa hållning till den judiska staten.

Sveriges stöd till ANC har ju berömts i alla möjliga tonarter som centralt i kampen mot den förvisso orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken (apartheid) i Sydafrika. Må så vara. Samtidigt skall vi komma ihåg att ANC i grunden var en kommunistiskt influerad rörelse som icke tvekade att tillgripa våld och terror i kampen mot den vita överhögheten.

Bomber och granater mot marknader, sportanläggningar, biografer och restauranger skördade många civila liv. Grymma ”halsbandsmord” – där ett bildäck som sattes i brand träddes över offrets hals och orsakade en plågsam kvävningsdöd – var ett verksamt medel när det gällde  att utrota oliktänkande i de svartas led.

Palmeismen överförd till det utrikespolitiska området framkallade förvisso applådåskor från totalitärt vänsterhåll. Men vi får inte glömma att det ställde Sverige i en ofördelaktig dager bland världens västdemokratier och alls icke bara USA. Det fanns åtskilliga västledare som tvivlade på att Sverige egentligen hörde hemma i det västdemokratiska lägret under Palme. Att borgerliga regeringar fortsatte i samma spår gör minst av allt saken bättre.

 ”Halsbandsmord” introducerades i Sydafrika av ANC.

Alla försök att analysera fenomenet Olof Palme blir ofullständiga om man inte tar mannens säregna personlighet med i ekvationen. Den nu aktuella filmen framställer Palme som en god familjefar, något jag inte har anledning betvivla att han var. Hur det var med troheten mot hustrun Lisbeth – det har ju talats om möjliga förhållanden med exempelvis Shirley MacLaine och Monica Nielsen -vet jag inte. Det är heller inget som särskilt intresserar mig.

Olof Palme var kanske en hygglig prick i privata sammanhang. Dessvärre kan samma sak inte sägas om hans offentliga framträdanden i talarstolen och i televisionen. Här framstår Palme som en elak jävel som njuter av att trycka ner sina meningsmotståndare så långt i skoskaften det bara går.

 Fälldin blev tillplattad men fick sympatierna på sin sida.

Det var, som jag ser det, denna personlighetsdefekt som gjorde Palme avskydd och delvis hatad av i runda slängar halva svenska folket. Typiskt nog var det oppositionsledaren Thorbjörn Fälldin (C) som fick de flesta sympatierna på sin sida när han blev tillplattad av Palme i valdebatterna på 1970-talet. Att det sedan fanns personer som beundrade Palme för precis dessa ”eleganta” personangrepp är väl känt.

För en mer fullständig bild av hur jag ser på Olof Palme, läs gärna uppsatsen om honom i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige (Contra förlag 2008, 170 sidor).

Kvinnodagens kommunistiska historia

8 mars, 2011

 Kommunisterna Clara Zetkin (t. v.) och Rosa Luxemburg.

I dag är det den 8 mars. Den dagen infaller, förutom Fettisdagen, Internationella kvinnodagen. Sistnämnda bemärkelsedag har, liksom på många andra platser, markerats genom firande i Stadshuset här i Södertälje.

Wikipedia har följande formulering om kvinnodagen:

Internationella kvinnodagen inträffar 8 mars varje år och uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen.

Om vi går tillbaka i hävderna kring Internationella kvinnodagen slås man av hur mycket kommunism och socialism som omgärdar denna dag. Redan den 28 februari 1909 fastslog det Amerikanska socialistpartiet att man avsåg fira en nationell kvinnodag i USA. Detta firande fortsatte äga rum sista söndagen i februari till och med 1913.

1910 anordnade vidare Andra internationalen en internationell kvinnokonferens i Köpenhamns Folkets hus. På detta möte föreslogs en internationell kvinnodag i syfte att hedra den så kallade kvinnorörelsen och att främja kvinnors rösträtt. Initiativtagare till förslaget var den tyska socialisten Clara Zetkin, men något särskilt datum nämndes ej i sammanhanget. De följande fyra åren högtidlighölls i alla fall en internationell kvinnodag i Tyskland, Schweiz, Österrike och Danmark. Vänsterpolitiseringen var härvidlag stark.

 Clara Zetkin hedrades med frimärke i Östtyskland.

Också i det under revolutionär omvandling stadda Ryssland flyttade socialistiskt övertygade kvinnor fram sina positioner och firade en kvinnodag sista söndagen i februari 1913. Samma dag 1917 gick ryska kvinnor ut i en strejk för ”bröd och fred”, vilken anses ha utgjort startskottet för den socialdemokratiska Februarirevolutionen. Fyra dagar därefter tvingades tsar Nikolaus II abdikera (han mördades senare på Lenins order). Den provisoriska mensjevikregimen gav omedelbart kvinnorna rösträtt.

Efter bolsjevikernas statskupp i oktober 1917 lyckades revolutionären (och senare Stockholms-ambassadören) Alexandra Kollontaj övertyga Lenin om att göra kvinnodagen till en allmän helgdag, men så skedde bara delvis. Det var först 1965 som dagen blev ”röd dag” i Sovjetunionen.

I dag är Internationella kvinnodagen den 8 mars allmän helgdag i en handfull länder, de flesta av dessa gamla delrepubliker i det forna Sovjetunionen inklusive Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Georgien med flera. Samma sak i Angola, Eritrea, Guinea-Bissasu, Kambodja, Laos, Vietnam och Zambia. Det vill säga nuvarande eller tidigare socialist-/kommunistdiktaturer.

I Sverige och andra västdemokratier har Internationella kvinnodagen en klart politisk innebörd som anknyter till krav på jämställdhet och kvinnokamp, men på andra håll har dagen mer karaktären av Mors dag eller Alla hjärtans dag då män förväntas uppvakta och hedra kvinnor i största allmänhet.

Alla feminister och kvinnosakskämpar är emellertid inte överens om Internationella kvinnodagens betydelse. 2009 sade EU-kommissionären Viviane Reding, Luxemburg att ”så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter.” Den tyska feministen Alice Schwarzer pläderade 2010 för ett avskaffande av Internationella kvinnodagen – i stället, menade hon, skall man vara för både kvinnor och män 365 dagar om året. Söker man på måfå på ”nätet” hittar man förvånansvärt många kvinnoinlägg av typ ”jag skiter i Internationella kvinnodagen”.

Vad man bör göra på skottdagen vart fjärde år framkom dock inte…

Internationella kvinnodagens ursprungliga tillskynderska, ovan nämnda Clara Zetkin (1857-1930), kom från en bildad medelklassfamilj i Wiederau i Tyskland. Hon blev tidigt socialdemokrat men övergick sedan till det radikala Spartacusförbundet (där Rosa Luxemburg var en drivande kraft) och det tyska kommunistpartiet. När Hitler och nationalsocialisterna tog makten i januari 1933 valde Zetkin att gå i exil i Moskva, där hon avled efter ungefär ett halvår.

Personligen känner jag mig en aning kluven inför Internationella kvinnodagen. Kvinnodagens ovedersägliga kommunistiska historia, och även det faktum att FN 1977 antog en resolution som rekommenderade allmänt firande denna dag,  gör mig minst sagt betänksam. Å andra sidan förnekar jag inte det positiva i att det finns en dag vikt för kvinnor över hela världen som lider exempelvis under maskulint hedersvåld och förtryck.

Jag tilltalas emellertid mer av Alice Schwarzers åtsikt att vi bör fira både kvinnor och män 365 – och vart fjärde år 366 – dagar om året. Det vill säga i praktiken en människodag varje dag på året.