Fallet Assad: hur en tystlåten läkare kan bli diktator och massmördare

Bashar al-Assad ser med rätta bekymrad ut.

Det var inte tänkt att Bashar al-Assad, född 1965, skulle bli Syriens president. Han var i yngre dagar tystlåten, studieinriktad och så vitt känt ointresserad av politik. Efter medicinutbildning i Syrien begav han sig till Storbritannien för att förkovra sig vid Western Eye Hospital 1992. När den äldre brodern Basil dog i en bilolycka 1994 kallades unge Bashar hem till Syrien för att bli faderns, president Hafez al-Assad, efterträdare.

Hafez al-Assad (1930-2000) hade tagit makten i en oblodig statskupp 1970. Han upprättade en sekulär regim som i viss mån tolererade andra trosinriktningar än hans egen variant av islam – al-Assad tillhörde den alawitiska minoriteten – men styrde i övrigt landet med hård hand. De oroligheter som förekom innefattande både ett kuppförsök från brodern Riifat al-Assad och resningsförsök från Muslimska brödraskapet och andra islamistiska grupperingar.

Utrikespolitiskt bekämpade al-Assad-regimen Israel som man bekrigade i Oktoberkriget 1973 samt fick stöd från Sovjetunionen. 1976 intervenerade Syrien i Libanon som man mer eller mindre styrt efter behag sedan dess. I kriget i Persiska viken (Gulfkriget) 1991 deltog Syrien med en symbolisk styrka mot Saddam Hussein-regimen i Irak.

I februari 1982 beordrade president Hafez al-Assad ett flygangrepp mot den egna staden Hamah, där enligt en del uppgifter så många som 40 000 människor dödades.

Hafez al-Assad styrde Syrien med järnhand i 30 år.

När Bashar al-Assad efter faderns död 2000 övertog den äldre al-Assads roll dels som ledare för Bathpartiet, dels som Syriens president, var han egentligen för ung för den senare rollen. Det syriska parlamentet, Majlis Al Sha´ab, beordrades därför rösta igenom en sänkning av lägsta åldern för att bli president från 40 till 34 år. Bashar al-Assad råkade händelsevis vara just 34 år.

Den yngre al-Assad tillträdde som Syriens president den 17 juli 2000 efter att ha valts med 97,2 procent av rösterna. Några andra kandidater fanns händelsvis inte. 2007 återvaldes han för ännu en sjuårsperiod, nu med 97,6 procent. Nästa presidentval skall hållas 2014.

När Bashar blev president fanns, både i hemlandet och utomlands, vissa förhoppningar om att denne ögonskenligen blide, välutbildade och språkkunnige ögonläkare skulle genomföra demokratiska reformer. Dessa förhoppningar har eftertryckligt kommit på skam. Således har Assad-regimen av internationella människorättsorganisationer såsom Human Rights Watch och Amnesty International anklagats för ägna sig åt systematisk tortyr, fängslanden och mord på oliktänkande.

Sedan 2006 råder i Syrien utreseförbud för oppositionella och en mängd andra inskränkningar i de mänskliga fri- och rättigheterna. Demokrati och frihet står inte på agdendan trots upprepade men vaga löften från Assads sida. Utrikespolitiskt har Bashar al-Assad fullföljt traditionen från faderns sida genom att vara motståndare till Israel, västvärlden och USA och även genom att styra och ställa efter gottfinnande i Libanon, icke minst genom sin bundsförvant Hizbollah som vägrar erkänna Israel och ägnar sig åt regelmässig terror mot det södra grannlandet..

Goda vännerna al-Assad och Putin träffades i Moskva i december 2012.

2005 dödades den libanesiske premiärministern Rafik Hariri i ett mordanslag som bar den syriska regimens alla insignier. Bashar al-Assad har i en intervju med The Wall Street Journal uttryckligen sagt sig vara ”anti-Israel” och ”anti-väst”. I motsats härtill har han, liksom fadern, odlat vänskapsförbindelserna med Ryssland som bland annat satt stopp för planerade NATO-bombningar mot regeringsstyrkorna. Med mullornas Iran upprätthålls intima förbindelser. En trogen vän och uppbackare var vidare framlidne diktatorskollegan Hugo Chávez i Venezuela.

Det var i slutet på januari 2011 som den så kallade arabiska våren drabbade även Syrien. Oppositionen började nu kräva exotiska företeelser såsom politiska reformer, hävande av undantagstillståndet med anor från 1963 samt medborgerliga fri- och rättigheter. Assadregimen drabbades av panik och svarade med våld och krigshandlingar mot den egna befolkningen.

I augusti 2011 attackerade regimen landets främste politiske karikatyrtecknare, den internationellt inflytelserike Ali Farzat, som blev svårt skadad i ett rått överfall. Assads råskinn bröt sönder händerna på Fazsat för att han inte skulle kunna fortsätta driva med förtryckarregimen i Damaskus. Händelsen väckte bestörtning i omvärlden.

Ali Farzat vårdas på sjukhuset efter överfallet.

Krigstillståndet mellan regimen i Damaskus och den brokiga syriska oppositionen har därefter trappats upp och visar inga tendenser till att mattas av. Snarare tvärtom. Alla internationella medlingsförsök har misslyckats. Samtidigt fortsätter civilbefolkningens lidanden alltmedan flyktingströmmen tilltar.

Även om oppositionsstyrkorna, bland dem en hård kärna kompromisslösa jihadister med internationella inslag, inte är Guds bästa barn utan får uppbära sin del av ansvaret för den uppkomna situationen är det Baath-regimen under Bashar al-Assad som måste axla huvudansvaret. Detta genom sin förkärlek för excessivt våld, bland annat omfattande kemiska stridsmedel och bombningar av byar och städer och genom sin obefintliga flexibilitet.

Bashar al-Saddam är fången i det förtryckarsystem som skapades av fadern Hafez al-Assad. Den yngre Assad saknar uppenbarligen all förmåga att frångå sin roll som traditionell arabisk diktator, för vilken det egna folket endast är till nytta om det gagnar de egna maktambitionerna. Detta är den föga uppbyggliga  förklaringen till att en ursprungligen tystlåten ögonläkare utan politiska ambitioner blott alltför lätt kunde smälta in i rollen som diktator och massmördare.

lEn tecknares kommentar till Assad-regimens överfall på Ali Farzat…