När jag var med i Höken-klubben

När jag rotade i en skrivbordslåda nyligen hittade jag en verklig raritet: ett dubbelvikt medlemskort – ”legitimationskort” står det faktiskt på omslaget – till Höken-klubben från slutet av 1950-talet.

Det exakta årtalet bör ha varit 1957, det år serietidningen Höken utkom med 47 nummer. Den innehöll även biserien Uncas. Höken baserades på den amerikanska serien Blackhawk och handlade om en flygstyrka som innehöll bland annat brittiska, kinesiska och svenska inslag. Den leddes av en amerikan som kallades Höken vilken hade ett stort hökemblem på bröstet. Den svenske representanten var, vill jag minnas, en reslig, blond och litet trög bjässe som hette Olle.

Jag minns inte mycket av seriens innehåll, men i en episod jag kommer ihåg ställs flyghjältarna inför en okänd dotter till Hitler kallad ”Hitla” som är i färd med att upprätta det Fjärde riket. Inget hon lyckas med, förstås, tack vare våra bålda hjältar. I andra avsnitt bekämpar flygarhjältarna lömska så kallade gulingar i Asiens djungler. Höken skulle inte ha haft en chans i dagens hårda PK-klimat.

Mitt medlems/legitimationskort har en orange färgton och är försett med nummer 20271. En text längst ner på omslagets innersida anger: ”Denna legitimation är personlig och gäller endast med fotografi och namnunderskrift.” På motstående sida återfinns ett svart-vitt foto av mig i sommarlätt klädsel samt försedd med fjäderbuske och en pilbåge i trä som min far hade gjort åt mig. Nedanför fotot hade jag textat mitt namn. Gulligt är bara förnamnet…

På omslagets baksida står: Serienytt – tidningen för alla tuffa grabbar. Höken fick nämligen bara vara en egen serietidning i ett år innan den uppgick i Serienytt, som höll ut till 1963. Höken hade nu, förutsatt att jag minns rätt, slätats ut från att ha varit kolorerad till att bli svartvit.

Tyvärr har jag inte längre kvar det mycket snygga medlemsmärke i plast i svart-gult som följde med medlemskapet. Jag var oförnuftig nog att ha det som kavajmärke i början på 1970-talet och så tappade jag naturligtvis bort det.

Serietidningar utgjorde en betydande del av min intellektuella tillvaro i unga år. Kalle Anka var den första favoriten, och det var genom att följa med i den när min mamma läste högt jag lärde mig läsa. Det bör ha varit någon gång 1956, vid omkring fem års ålder, eftersom jag uppenbarligen redan kunde läsa när jag började med Höken året därpå.

Höken gav mig sunda politiska insikter i unga år: kommunism och nazism var fel, demokrati var rätt och USA och dess allierade var dess självklara försvarare.