SD framåt hos Sentio, Åkesson angripen av Macron – LT publicerar anonym smutskastning mot SDs gruppledare

Facit för Nyheter idag/Sentios tredje mätning i augusti.

Jag tänkte att det här inlägget jämnt en vecka före valet skulle handla om något av det som skrivits och sagts om Sverigedemokraterna under senare tid. En lämplig inledning kan vara att hänvisa till Nyheter idag/Sentios tredje augustimätning, som kom för ett par dagar sedan. https://mickek69.com/2018/08/31/sd-rusar-i-sentios-tredje-augustimatning-storsta-parti-infor-valet-med-marginal/

Enligt Nyheter idags rubricering ”tokrusar” SD i opinionen, vilket möjligen skulle kunna betecknas som falsk marknadsföring. Det är sant att SD ökar med bastanta 2,2 procentenheter – från 21,8 till 24,0 procent jämfört med andra augustimätningen. Dock bör man ha klart för sig att det senaste resultatet innebär att SD är tillbaka på normala Sentio-nivåer efter ett för mig rätt oförklarligt dipp.

De 24 procenten gör SD till största parti hos det norska mätinstitutet, vilket som bekant var det institut som bäst lyckades förutse SDs resultat i valet 2014. Såväl Socialdemokraterna med 22,1 som Moderaterna på 18,2 procent backar något jämfört med den närmast föregående undersökningen. De nämnda siffrorna skulle mycket väl kunna bli det verkliga valresultatet den 9 september.

Av intresse i övrigt är att Centerpartiet tappar ner till 6 procent och kanske framförallt att Kristdemokraterna ökar med 1,2 procentenheter upp till 5,0 procent. Ebba Busch Thor tycks ha fått ett visst genomslag i opinionen. Även Liberalerna ökar till 5,2 procent medan Vänsterpartiet i stort sett ligger still kring 9 procent och Miljöpartiet minskar ner till 4,4 procent. MP-tappet kanske kan förklaras med att den värsta hysterin kring den heta sommaren har lagt sig.

Sentio-undersökningen ger inga som helst belägg för att extremnationella Alternativ för Sverige skulle komma in i riksdagen, eftersom stapeln för ”övriga partier” exklusive F!, PP och MED bara lyckas komma upp i 2 procent.

Braskande rubriker blev det när Jimmie Åkesson, efter att ha blivit grovt påhoppad i form av så kallad satir, avfärdade radiokanalen P3 som en ”skitkanal” som helst borde läggas ner. ”Vänsterliberal smörja rakt igenom” löd Åkessons kärva men helt adekvata omdöme .https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7031333

Åkessons beska sanningar fick personer som kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP), vänsterledaren Jonas Sjöstedt och riksdagens kulturutskotts vice ordförande Gunilla Carlsson (S) att gå fullständigt apeshit, som en målande engelskspråkig term lyder. ”Ett av de grövsta påhoppen jag hört under min tid som kulturminister”, påstod Bah Kuhnke medan Carlsson såg SD-ledarens uttalanden som ”ett totalt angrepp mot public service”. https://omni.se/kulturministern-ett-av-de-grovsta-pahoppen-jag-hort/a/a2Egxd

SDs valstuga vid Politikertorget i Södertälje centrum. Foto: Tommy Hansson

Det måste vidare betraktas som anmärkningsvärt att Frankrikes president Emmanuel Macron hittar tid att anklaga Åkesson för att vara ”inkompatibel med svenska värderingar” sedan Åkesson under sitt framträdande i P3s ”Morgonpasset” vägrade välja mellan Vladimir Putin och Macron. Alltså med Åkessons ord dels en ”aggressiv imperialist” (Putin), dels en ”vänsterliberal EU-federalist” (Macron).https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/macron-sagar-akessons-svar/

Det är onekligen litet rörande att Frankrikes president noterar vad ledaren för ett socialkonservativt/nationalistiskt parti i Sverige anser, men det är nog rätt uppenbart att han känner sig kränkt i sammanhanget. Vad sedan en snigel- och grodätande sydeuropé har för kunskaper om ”svenska värderingar” är en annan femma. Själv tycker jag Åkesson gjorde alldeles rätt som passade på frågan.

Att Bonnier-ägda och SD-hatande Expressen i flera artiklar kört med nazistkortet mot SD förvånar ingen. Det är naturligtvis betänkligt om personer med pronazistiska åsikter söker sig till SD, men däremot skall ingen person behöva jagas med blåslampa för åsikter vederbörande lämnat bakom sig. Flera av de av tidningen utpekade individerna har nu lämnat SD, andra är under utredning. https://www.expressen.se/nyheter/fjorton-sd-politiker-lamnar-efter-nazistavslojanden/

Jimmie Åkesson har enligt min mening sagt det som behöver sägas i sammanhanget: ”Bara för att man gjort något dumt i sin ungdom, för att man var till exempel nazist, islamist eller kommunist i sin ungdom eller i sina tonår, måste inte det innebära att man diskvalificerar sig från all typ av samhällsdeltagande resten av livet.”

Jag skulle vilja gå ett steg längre: lämnar man nationalsocialismen (eller islamismen alternativt kommunismen) till förmån för ett demokratiskt engagemang bör man få beröm i stället för att tvingas schavottera i slaskpressen!

Jag avslutar med att redogöra för ett smutsigt och mycket obehagligt angrepp som gruppledaren i min SD-förening, SD Södertälje, råkade ut för nyligen. Beata Milewczyk kom till Sverige från Polen 2007 och engagerade sig några år senare i SD. I dag är hon gruppledare i fullmäktige och riksdagskandidat. Inte så konstigt, då Beata är en kompetent och attraktiv person.

Detta upprör dock signaturen ”Bekymrad väljare” (LT 1/9) som helt lögnaktigt anklagar Beata för att sakna utbildning – hon har i själva verket universitetsutbildning från Gdansk – och dessutom klämmer i med att hon skulle vara ”en ekonomisk båtflykting på Östersjön” samt ”marionett åt Tommy Hansson”. Det sistnämnda kan jag kanske tycka är litet kul, men alla som känner Beata Milewczyk vet att hon inte är ”marionett” åt någon.https://www.lt.se/artikel/opinion/insandare/forstar-beata-milewczyk-vilket-parti-hon-har-engagerat-sig-i

Beata Milewczyk i fullmäkttiges talarstol. Foto: Tommy Hansson

Resten av detta olustiga och lögnaktiga personangrepp på Beata och även på polska katolska kyrkan  av en debattör som inte vågar framträda med eget namn kan ni tillgodogöra er genom länken ovan. Mycket upprörande är det att LTs debattredaktion släppt igenom det – men när det gäller att upplåta plats åt smutskastning av det Sverige-vänliga partiet och dess företrädare finns inga tabun.

Jag tänker inte komma med dåligt underbyggda anklagelser av något slag, men med tanke på den vårdade svenskan och med vetskap om S-partiets fullständigt hämningslösa lögnmaskineri skulle det inte förvåna mig det bittersta om lögnerna producerats av Boel Godners medarbetarstab i Södertälje stadshus eller kanske rentav i S-högkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm.

Det må vara hur det vill med den saken – valen till riksdag, kommuner och landsting kommer med all sannolikhet att förändra det partipolitiska landskapet i Sverige på ett genomgripande sätt. Sosseriet står inför sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes och kan vara i praktiken utraderat i valet 2022.

Museveni: ”Homosexuella bör rehablitera sig med hjälp av samhället”

 Ugandas kristne president Joweri Museveni godkände homosexlagen den 24 februari 2014.

År 2009 lämnade den ugandiske parlamentsledamoten David Bahati in ett lagförslag om en striktare lag riktad mot homosexuella handlingar. Lagen, som ursprungligen stadgade dödsstraff för grovt brott, har efter hand modifierats varvid dödsstraffet ersatts av livstids fängelse som maxstraff. Lagen godkändes slutligen av president Joweri Museveni den 24 februari 2014.

Enligt lagen är såväl manlig som kvinnlig homosexualitet förbjuden. Den omfattar även ugandiska medborgare som ägnar sig åt homosexualitet utomlands samt individer, företag och organisationer inklusive så kallade NGOs (non-governmental organizations) vilka stöder HBTQ-rättigheter eller känner till homosexuella aktiviteter men underlåter att rapportera sådana. Livstids fängelse är förbehållet ”grov homosexualitet”, som är förenat med risker för smittspridning av främst HIV och AIDS, eller homosex med minderåriga.

Ugandas avvisande inställning till homosexualitet har varit en het internationell potatis ända sedan lagförslaget lades fram för snart fem år sedan. Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) hotade redan då – ett hot som nu upprepas – att dra in det svenska biståndet, vilket under 2000-talet har uppgått till 330 miljoner kronor per år.

Ugandas minister för etik och integritet, James Nsuba Butaro, svarade enligt tidningen Dagen då: ”I Uganda vill vi inte ha med analsex att göra.” Mer här:

http://www.dagen.se/nyheter/uganda-svarar-svenska-bistandsministern-om-homosexlag/

President Yoweri Kagala Museveni, född 1944, har innehaft den högsta makten i Uganda sedan 1986, då han medverkade i en kupp som störtade president Milton Obote. Museveni deltog även i det ugandiska inbördeskrig som förde Obote till makten efter Idi Amins brutala mardrömsstyre 1971-79. Genom att underteckna den modifierade homosexlagen stärker han sin ställning i det starkt homosexfientliga Uganda, där både kristna och muslimer applåderar den nya lagen. Museveni är själv kristen.

 Den ugandiske politikern David Bahati lämnade in förslaget om homosexuella handlingar 2009.

Museveni visar med sitt godkännande av det omdiskuterade lagförslaget att han står stark mot påtryckningar från omvärlden, främst USA med president Barack Obama i spetsen. Det har i rapporterats i anslutning till homosexlagen att amerikanska evangelikala aktivister haft ett starkt inflytande i opinionsbildningen.

I anslutning härtill skriver expertkommentatorn Ben Shepherd på sajten Chatham House den 24 februari: ”However, there has been little analysis of the political calculus underpinning President Musevenis decision to sign the bill into law…With increasingly little room to manoeuvre, Museveni may be tempted by a turn to the well-worn tactic of anti-colonial populism.

Hela texten här:

http://www.chathamhouse.org/media/comment/view/197622

Shepherd menar även att godkännandet av lagförslaget långsiktigt kan stärka Musevenis ställning bland de sturska östafrikanska staterna Rwanda, Kenya och Uganda. Talrika afrikanska stater har litet i skymundan trätt fram i form av en lovande utveckling, där bland annat inkomster från rikliga naturresurser har lett till robusta ekonomier och mindre beroende av västvärlden. Ben Shepherd fortsätter:

New investors – from China to Malaysia – bring support with few of the governance or human rights-concerns of traditional donors. Young people, daily exposed to Western lifestyles through information technology, but largely excluded from participation by the iron hand of global socio-economic inequality, are likely to be fertile ground for new ‘authentically’ African identities.

Denna utveckling stärker, anser Shepherd, den traditionella afrikanska fientligheten gentemot alternativa livsstilar av det slag som frodas inom HBTQ-kommuniteten. Vad som måhända är en smula ironiskt ur ett svenskt perspektiv är, att Yoweri Museveni motiverat sitt beslut att godkänna antihomolagen i Uganda med forskning som utförts vid Karolina institutet i Stockholm:

http://www.svt.se/nyheter/varlden/antihomolag-motiveras-med-svensk-forskning.

Museveni framför i den ugandiska dagstidningen Daily Monitor bland annat följande argument:

Since my original thesis that there may be people who are born homosexuals has been disproved by science, then the homosexuals have lost their argument in Uganda. They should rehabilitate themselves and society should assist them to do so.

Enligt Museveni har således de homosexuella “förlorat sina argument” i Uganda samt “bör rehabilitera sig själva” med hjälp av samhället.

Hela Musevenis artikel:

http://www.monitor.co.ug/News/National/Museveni–Homosexuals-have-lost-argument-in-Uganda/-/688334/2220416/-/sjci8iz/-/index.html

Enligt den apostroferade forskningsrapporten visade det sig, att i fråga om enäggstvillingar med homosexuella inslag så var båda tvillingar homosexuella i endast 10 procent av fallen. Denna slutsats går på tvärs med det argument som så ofta framförs av HBTQ-lobbyn – att homosexualitet uteslutande är en genetisk företeelse – eftersom enäggstvillingar har exakt samma genuppsättning: homosexualitet kan alltså läras in.

Niklas Långström, en av forskarna bakom rapporten, anser enligt svt.se att ”presidenten helt misstolkat forskningsresultaten och missbrukar dem för att försvara ’oacceptabel, icke-demokratisk lagstiftning’.” Nu är det ju dock knappast naturvetenskapliga svenska forskares uppgift att recensera ugandisk eller annan afrikansk lagstiftning och graden av dess demokrati.

Upprördheten på våra breddgrader har som bekant varit stor över Ugandas homosexlag utan att upprördheten nödvändigvis haft saklig grund. Detta har Afrika-kännaren och biståndsexperten, journalisten Bengt Nilsson, tagit upp på Ethno Press den 25 februari:

http://www.ethnopress.se/?p=1094

Nilsson framhåller så:

Bror Duktig i Sverige vet bäst och hans minne är kort. Att problematisera viktiga samhällsfrågor ligger inte för honom. Ännu en gång öppnar sig en möjlighet att låta det förträngda Afrikaföraktet pysa ut..Kanske bör vi ett kort ögonblick reflektera över det faktum att homosexualitet officiellt betraktades som en sinnessjukdom i Sverige fram till 1979. Att bli klassad som sinnessjuk är också ett slags livstidsstraff. Kanske bör vi också reflektera över vad det kan vara som skiljer Uganda från Sverige när det gäller synen på homosexualitet som samhällsfenomen.

 Bengt Nilsson uppmanar till problematisering och besinning.

Bengt Nilsson understryker att alla samhällen i Afrika söder om Sahara traditionellt är baserade på släktskap. Släkten, som är den viktigaste formen av kollektiv, anses viktigare än individen. Individens uppgift är att reproducera släkten. ”Så var det även i Sverige för inte så länge sedan”, skriver Nilsson. ”På den tiden då homosexualitet utgjorde ett hot mot samhällets fortbestånd, på samma sätt som man ser på saken i dag i Uganda.”

Han fortsätter: Att människor av samma kön ingår i äktenskapsliknande relationer och därmed avstår från att producera barn är som en tidsinställd bomb i ett samhälle där släkten betyder allt. Släkten kan bestå endast så länge den växer. I samma ögonblick som den slutar expandera tappar den också i styrka.

Bengt Nilsson uppmanar gayaktivisterna i Sverige att kliva av ”de höga hästarna” och att försöka förstå ”vad som konstituerar attityder och lagstiftning i länder vars samhällssystem skiljer sig från det svenska.”

Att förvänta sig att den robotlika  politiskt korrekta opinionsbildningen i Sverige skall ta Nilssons råd ad notam och ägna sig åt ”lite problematisering och eftertanke i debatten” är nog dock att hoppas för mycket. Som samhällsanalytikern Jan Sjunnesson visar i sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (2013) är Sverige på många sätt ett socialt laboratorium, där det erfarenhetsbaserade och traditionella befinner sig i strykklass.

Skenande medialisering och kampanjjournalistik

Dagens Samhälle har tidigare belyst uppblåsta vårdskandaler.

I tidningen Dagens Samhälle 38/2013 har chefredaktören Mats Edman skrivit en text på sistasidan, som jag skulle önska att alla med intresse för vad som händer i samhället tar del av: ”Medieanpassning för inte demokratin framåt”. Kunde inte ha skrivit det bättre själv, hur otroligt detta än kan låta…

Texten utgår från en färsk rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) med titeln Föredöme eller fördömd, medierna som moralisk domstol. I rapporten behandlas två tydliga trender: samhällets medialisering och moraliseringen i medierna. ”Journalistkåren”, skriver Edman, ”har blivit mer dömande och åsiktsdriven, hävdar forskarna.”

Inom politiken men också inom näringsliv, intresseorganisationer, ideell verksamhet och så vidare är det av avgörande betydelse, på vad sätt den egna verksamheten och det egna budskapet ter sig i press, radio och TV. Då är det blott alltför lätt hänt att det ursprungliga budskapet anpassas för att se bra ut i media. Det rör sig alltmer om en medial skönhetstävling.

Det är givetvis inte fel att vilja att det egna budskapet paketeras så smakfullt som möjligt. Vad som är oroande i dag är emellertid att paketeringen tenderar att bli viktigare än innehållet.

Detta fenomen är, menar Mats Edman, ett tecken på populism och fördumning:

Organisationer som medvetet viker sig för fel och skevheter i media gör demokratin en ren otjänst. Makthavare som pudlar utan att invänta sina egna utredningar bevisar medialiseringens fördummande effekt. Och moraliserandet försvårar för redaktioner att erkänna sina egna brister.

Justitieminister Beatrice Ask (M) vek ner sig direkt inför drevet mot Skånepolisen om ”Romregistret”.

Det finns dock i dessa dagar ett anmärkningsvärt undantag från benägenheten att ”pudla” för varje förhållande som kan uppfattas som negativt för den egna verksamheten: Skånepolisens fasthållande vid att det famösa så kallade Romregistret var nödvändigt för det spaningsarbete som bedrevs och inte var upprättat utifrån etniska grunder.

Dagens Nyheters förmenta scoop, som fått den beryktade indignationsjournalisten Niklas Orrenius nominerad till Stora journalistpriset, ledde till snyftningar och hulkanden i stora delar av de politiska och mediala sfärerna. Edman: ”Justitieministern, integrationsministern och rikspolischefen accepterade mediebilden direkt och pudlade.

Skånepolisen står fast vid att nämnda register upprättats för att hålla koll på brottslighet med anknytning till två klaner, vilka råkat ha zigensk proveniens. Det har då ansetts nödvändigt att reda ut släktsskapsförhållanden inklusive barn. Föräldrar har nämligen för vana att föra över ägodelar till sina barn i syfte att undkomma rättvisan.

Den 15 november kommer, enligt Edman, Säkerhets- och integrationsskyddsnämnden (SIN) att offentliggöra sin granskning av registret. Om SIN går på samma linje som Skånepolisens juridiska expertis kommer den tvivelaktige redaktör Orrenius och hans beräknande snyftreportage onekligen att framstå i en mindre fördelaktig dager.

Den alltid läsvärda sajten Veckans Contra granskar i sin senaste upplaga vad som kallas kampanjjournalistiken:

I Sverige följer dessvärre pressen raskt i den brittiska slaskpressens fotspår. I spetsen för den här utvecklingen går DN, SvD, Dagens Eko och en del TV-program. Journalisterna bestämmer sig för att driva en tes och skriver artiklar och redigerar intervjuer på ett sätt som rör upp känslorna. Utan att resonera sakligt eller öppna för motstridiga och balanserade synpunkter.

Som exempel på metodiken nämner Veckans Contra DNs kampanj mot ett av de mer välskötta vårdföretagen, Carema, för några år sedan. Carema hindrades därmed effektivt i sin strävan att räta upp de katastrofala förhållandena på en kommunalt driven vårdinrättning i västra Stockholms-området. Behovet av att skapa en praktfull skandal vägde för DN tyngre än omsorgen om vårdtagarna och deras anhöriga.

Även Veckans Contra belyser det så kallade Romregistret, liksom Svenska Dagbladets kampanj mot det svenska ulandsbiståndets effektivitet. I SvDs kampanj blir det alliansregeringen som får skulden, detta trots en uppenbar strävan från framför andra förra biståndsministern Gunilla Carlsson (M) att rensa upp i biståndsträsket.

Förra biståndsministern Gunilla Carlsson försökte rensa upp i biståndsträsket.

Veckans Contra har medvetet avstått från att titta närmare på kvällspressen, eftersom alla vet att denna rutinmässigt i varje nummer ägnar sig åt en slasks- och indignationsjournalistik som inte är något för känsliga magar. Att nu tidigare någorlunda respekterade dagstidningar alltmer börjat göra samma sak är ett tydligt tecken på den degenererade tid i vilken vi lever.

Medialiseringen och kampanjjournalistiken kan på mycket goda grunder anses vara samhällsfarliga tendenser. Den får politiker, företagsledare med flera aktörer att prioritera yta framför sakförhållanden och centrala samhällsinstitutioner som polismakten att göra ett sämre jobb.

Religionspanik efter Svantessons utnämning

Elisabeth Svantesson (M). Ny arbetsmarknadsminister.

Full panik utbröt på Twitter och i andra sammanhang sedan statsminister Fredrik Reinfeldt (M) utnämnt 45-åriga partikamraten Elisabeth Svantesson till ny arbetsmarknadsminister i den senaste regeringsombildningen.

Svantesson efterträder därmed Hillevi Engström, som blir biståndsminister efter Gunilla Carlsson, sedan Engström klantat till det i samband med avpolletteringen av Arbetsförmedlingens  något märkliga generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist. Reinfeldt hoppas uppenbarligen på att hon skall klanta sig mindre som biståndsminister.

Orsaken till paniken var det faktum att Elisabeth Svantesson varit engagerad i den kontroversiella kristna församlingen Livets Ord samt även i den abortnegativa föreningen Ja till livet.

Svantesson talar på ett möte hos Samfundet Sverige-Israel.

Det kan tilläggas att Svantesson även varit riksordförande i Samfundet Sverige-Israel efter att ha efterträtt moderatveteranen Gunnar Hökmark på den posten. Svantesson efterträddes som ordförande i Samfundet i år av kristdemokratiska riksdagskvinnan Annelie Enochson. Regeringenskabinettet hyser därmed åtminstone tre uttalade Israel-vänner; förutom Elisabeth Svantesson även EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) och handelsminister Ewa Björling (M). Vilket nog kan behövas som motvikt till Israel-skeptiske utrikesministern Carl Bildt (M).

Jag tycker det hedrar ateisten Reinfeldt att han hade kuraget att utse en frireligiös abortmotståndare och Israel-vän till statsråd. Religion är ju något som många svenskar, kanske särskilt politiskt verksamma sådana inklusive Reinfeldt, inte riktigt begriper sig på. De har för sig att alla religiösa personer är onormala typer och per automatik hallelujaropande bibelviftare som lever kvar på 1800-talet. I USA är det snarare tvärtom – här anses det vara udda att inte vara troende. icke minst inom politiken.

EU-minister Birgitta Ohlsson: Israel-vän i regeringen.

Om man förstås inte är en namnkristen heterofob pajas som skriver blasfemiska böcker om Jesus och heter Jonas Gardell. Eller om man är islamistisk riksdagsman för M som är för månggifte och tycker att kvinnan skall hållas kort och heter Abdirizak Waberi. Eller är socialdemokratisk islamist/antisemit och heter Omar Mustafa. Då kan den religiösa övertygelsen möjligen överses med till nöds. Förklara logiken i detta, den som kan – jag kan det inte.

Abortkritik är sannolikt ännu fulare än att vara kristet troende, även om de flesta abortkritiker är kristna. Den som hävdar att det lilla oskyddade mänskliga livet i moderskötet är värt att bevaras och skyddas betraktas av den politiska klokskapen som svårartade kvinnomotståndare. Observera om man inte kommer från Mellanöstern och därmed är kulturellt oantastbar. Då är det obegränsad tolerans som anbefalles.

De som nu hoppar på Elisabeth Svatesson borde besinna att religionsfriheten är inskriven i grundlagen och gäller, överraskande nog, även för regeringsmedlemmar. Dessutom torde Svantessons möjligheter att sprida Jesu evangelium i arbetsmarknadsdepartementet vara skäligen begränsade.

Annelie Enochsson: Israel-vän utanför regeringen.

Om den irrationella rädslan för religion har jag tidigare skrivit följande:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/08/den-irrationella-radslan-for-religion/

En palestinsk stat helt verklighetsfrämmande

En blick på kartan räcker för att man skall få en uppfattning om Israels utsatta läge.

I helgen hålls ett informellt möte i polska Sopot där EUs utrikesministrar träffas för att diskutera unionens hållning till den palestinske presidenten Mahmut Abbas förslag till erkännande av en palestinsk stat inom ”1967 års gränser”, det vill säga de som gällde före Sexdagarskriget samma år.

Enligt min uppfattning kan det rimligen bara finnas en ståndpunkt i denna fråga: den så kallade palestinska myndigheten har inte på något sätt – vare sig politiskt eller moraliskt – visat att den är mogen att administrera en statsbildning. En sådan är i nuläget med andra ord helt verklighetsfrämmande. Abbas förslag bör således tas för vad det är: propagandistiskt prat i vädret, ingenting annat.

Utrikesminister Carl Bildt, som aldrig uttryckt någon större förståelse för den demokratiska staten Israel, menar att de svenska politiska partierna bör tala med en röst i denna fråga. Så kommer dock knappast att ske. Splittringen är nämligen stor.

Den borgerliga alliansens avgjort mest Israel-vänliga parti är i nuläget Folkpartiet. I en debattartikel i Expressen den 1/9 klargör partiledare Jan Björklund och EU-minister Birgitta Ohlsson varför EU inte bör erkänna Palestina:

Vi i Folkpartiet menar att en ensidigt utropad stat är fel väg att gå för att nå fred och en hållbar tvåstatslösning i regionen. Det uppnås bara genom fredsavtal mellan parterna efter förhandling och kan inte kommenderas fram av omvärlden…Det bästa för palestinierna vore en fredsprocess som sker parallellt med att grunden för en palestinsk stat byggs.

Det säger ganska mycket om Israel-opinionen i Sverige att en sådan minst sagt försiktig hållning i rådande debattklimat anses vara på gränsen till extremistisk. Björklund/Ohlsson är också noga med att ta allt tänkbart avstånd från den israeliska bosättningspolitiken.

Övriga svenska partier är föga oväntat ännu försiktigare. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har alltid intagit en emfatiskt Palestina-vänlig attityd och inte ens varit främmande för samröre med den blodtörstigt islamistiska terrorrörelsen Hamas. Självklart stöder dessa partier därför Abbas förslag om en palestinsk stat som han avser lägga fram i FN i höst.

Moderaterna under Bildts inflytande kommer på sin höjd att förhålla sig neutralt i frågan, och nu börjar också traditionellt proisraeliska Kristdemokraterna att vackla. ”Jag tycker att påtryckningar behövs, något måste hända”, citeras exempelvis KDs Desirée Pethrus i DNs nätupplaga 1/9. Det behöver knappast sägas att det är Israel som skall utsättas för påtryckningar. Samma inställning uppvisas av Centerns Kerstin Lundgren.

Den militära bilden av Hamas Auschwits-politik.

För mig som sverigedemokrat är det självklart att betona Israels behov av att omvärlden, och då givetvis också Sverige, tar ställning för dess behov av att existera inom säkra och erkända gränser. Detta behov kommer aldrig att kunna tillfredsställas så länge som Hamas framhärdar i att inte vilja erkänna den judiska staten utan tvärtom – både i teori och praktik – syftar till att utplåna Israel.

Palestinierna, och då talar jag om såväl terroristiska Hamas som något mindre blodtörstiga Fatah/PLO, har dessutom visat sig vara fullständigt inkompetenta såväl som gravt korrupta när det gäller att hantera sina territorier. Det enda de varit någorlunda bra på är att berika sig själva, bedriva irreguljär krigföring, till stor del riktad mot den israeliska civilbefolkningen, samt kolportera ut insmickrande propaganda som västvärlden alltför ofta varit benägen att gå på.

Problemet när det gäller fredsprocessen i denna del av världen är inte den demokratiska välfärdsstaten Israel. Det är att palestinaraberna  aldrig tycks vara beredda att ge upp hoppet om att, vare sig detta motiveras politiskt eller religiöst, med väpnad makt förinta judarna och Israel. Åtminstone Hamas bedriver vad jag skulle vilja beteckna som ren Auschwitz-politik i ord och handling.

Bara en sådan sak som att det visat sig att Hamas använder en del av de svenska biståndspengarna till att utbilda terrorister. Det vore onekligen välgörande om biståndsminister Gunilla Carlsson (M) förmådde klargöra för vederbörande, att sådant är fullständigt oacceptabelt. Om detta inte lyckas så måste Sverige dra in biståndet med omedelbar verkan.

Palstinske ”presidenten” Mamhmut Abbas med sin idol och förebild, framlidne terroristledaren Yassir Arafat.

En förutsättning för att en palestinsk stat skall kunna etableras måste vara att den palestinska kommunitetens representanter erkänner Israels självklara rätt att existera inom säkra och erkända gränser och lägger ner alla militära försök att utplåna Israel. Innan så sker är alla så kallade fredssamtal och/eller försök att bilda palestinska stater meningslösa.

Jag tänker slutligen inte heller komma med något försök till avståndstagande från Israels så kallade bosättningspolitik. De judiska bosättningarna behövs för att luckra upp den väpnade palestinska militärpolitiken och, inte minst viktigt, förse palestinier på ”Västbanken” (det bibliska Judéen och Samarien) med arbeten som de inkompetenta palestinska makthavarna inte kan förse dem med. Jag har själv besökt israeliska bosättningar och sett hur de bokstavligt talat får öknen att blomma.

Jag utesluter inte möjligheten att palestinaraberna någon gång i framtiden kan komma att visa sig kapabla och värdiga att förverkliga drömmen om en egen statsbildning. Det är dock en mycket lång väg att gå innan de ens kan sägas vara i närheten därav.