Posted tagged ‘Gunnar Hedlund’

Opinionsläget: SD avancerar, L och MP tappar mark

24 november, 2018

 

Opinionsläget i slutet av november 2018 när fem opinionsundersökningar vägts samman.

När man två och en halv månad efter valet den 9 september sammanfattar det partipolitiska opinionsläget i riket ser det ut precis som man hade kunnat förvänta sig. Det är inga dramatiska förskjutningar jämfört med valresultatet, och det är svårt att se att ett eventuellt extraval i någon mer väsentlig grad skulle kunna  rucka på det nuvarande dödläget. https://val.digital/

Precis som kunde ha förutsetts framstår Sverigedemokraterna som den stora vinnaren i anledning av nuvarande synnerligen oklara läge. Partiet noterar således 19,7 procent när fem olika opinionsinstitut vägts samman, vilket är 2,2 procentenheter bättre än i valet. SD har med andra ord tagit tillbaka några av de väljare som i valet gav den borgerliga alliansen en chans att bryta det rödgröna styret. Valresultaten kan studeras via denna länk https://valresultat.svt.se/2018/10000.html

Allra bäst går det för SD hos Expressen/Demoskop med 21,1 procent av väljarsympatierna. Hos Nyheter Idag/Sentio noteras partiet för 20,2 och hos Svenska Dagbladet/SIFO för 19,3 procent. SIFO-noteringen är SDs bästa någonsin hos detta institut, vilket av hävd brukar ses som det mest seriösa av samtliga opinionsinstitut. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/sd-rusar-i-ny-matning-ar-nast-storsta-parti-/

SD och Jimmie Åkesson har avancerat i opinionen.

Det är naturligtvis föga sensationellt att Sverigedemokraterna av många uppfattas som ett mer seriöst och moget parti när man jämför med det rena sandlådebeteende som de flesta övriga partier ägnat sig åt. De som av siffrorna att döma rumsterat om allra värst i sandlådan är Liberalerna, som lyckats med konststycket att i riksdagen säga nej till såväl Stefan Löfven (S) som Ulf Kristersson (M) som regeringsbildare. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/kallor-bjorklund-vill-regera-med-lofven/

L-ledaren Jan Björklund förefaller nu ha landat i att han, tillsammans med Annie Lööf och Centerpartiet, vill bilda regering tillsammans med Löfven. Denna inställning bottnar i Björklunds patologiska fixering vid SD; som bekant har han lovat sina adoptivsöner att aldrig någonsin låta det Sverige-vänliga partiet få inflytande i svensk politik. Att SD växer på kuppen och därmed ökar sitt inflytande tycks Björklund inte ha tänkt på.

Annie Lööfs SD-motstånd torde vara mer ideologiskt betingat och mindre byggt på personliga blockeringar än Björklunds – Lööf är som medlem i den ultraliberala organisationen Trilaterala kommissionen en svuren tillskyndare av globalismen – men har i sak varit lika förödande för alliansens sammanhållning som Björklunds inställning. Detta har uppmärksammats av den alltid läsvärde Expressen-krönikören Johan Hakelius på följande minnesvärda sätt: https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/kan-centerns-nej-gumma-verkligen-samtidigt-vara-en-elegant-dam/?fbclid=IwAR0oNyaeAZLtspcpo54NLnyvx8Bdy8xCicFFO9DXGl-b0EyFRCiqeL1FVdc

Det kan förefalla märkligt att väljarna straffat Liberalerna betydligt hårdare än Centern. L-partiet, som nådde 5,5 procent i valet, balanserar i sammanvägningen på 4-procentsspärren och får i tre av de fem mätningarna i november resultat som ligger under de magiska 4 procenten. Sämst går det i Nyheter Idag/Sentio med 3,3 procent. Centern ökar däremot med 0,4 procentenheter fram till 9,0 procent jämfört med valresultatet.

Rolf Wirtén (FP) – en av kontrahenterna i ”den underbara natten”.

Det kan visserligen andragas att Centern i form av föregångaren Bondeförbundet har en tradition av samverkan med Socialdemokraterna – på 1950-talet bedrevs den så kallade kohandeln mellan partierna och åren 1951-57 bildade dessa en koalitionsregering i vilken BF-ledaren Gunnar Hedlund var inrikesminister – men också L har i Folkpartiets skepnad strulat runt med S.

Vi som är litet till åren komna minns ”Den underbara natten” den 23 -24 april 1981, då budgetministern Rolf Wirtèn (FP) i koalitionsregeringen Fälldin II ingick en blocköverskridande skatteuppgörelse med Kjell-Olof Feldt (S). Uppgörelsen resulterade i att Moderata samlingspartiet lett av Gösta Bohman lämnade regeringen och gav plats åt minoritetskoalitionen Fälldin III bestående av Centern och Folkpartiet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Underbara_natten

Ansvaret för att den borgerliga alliansen numera i praktiken är överspelad får anses vara lika fördelat mellan L och C. Av de övriga partierna noterar både M och KD smärre nedgångar jämfört med valutgången. S, som hållit en relativt låg profil under kalabaliken kring den hittills misslyckade regeringsbildningen, har ökat med 0,8 procentenheter fram till 29,1 procent medan V ligger kvar på 8,0 procent och klimatextremistiska MP på 4,0 procent..

Den beryktade Aftonbladet-profilen Anders Lindberg gör det lätt för sig och lägger hela ansvaret på Sverigedemokraterna – inte på de partier som vägrar respektera valresultatet och de 1,1 miljoner väljare som röstade på SD: ”Det är SDs fel att vi inte har en ny regering” har Lindberg således twittrat. https://nyheteridag.se/aftonbladets-lindberg-sds-fel-att-vi-inte-har-en-ny-regering/

Den patologiske SD-hataren Jan Björklund – på väg ut?

När detta skrivs har riksdagens talman Andreas Norlén (M) förutskickat att det skall hållas en omröstning i riksdagen i början av december om Stefan Löfven som regeringsbildare. Det blir den andra liknande omröstningen – senast var det Ulf Kristersson (M) som föll på grund av att C och L inte ville ge SD inflytande. Om fyra sådana omröstningar misslyckas med att vaska fram ett regeringsalternativ kommer extraval automatiskt att utlysas.

Jag uttryckte på denna plats skepsis gentemot ett nyval när ett sådant nämndes som en tänkbar möjlighet för nästan exakt fýra år sedan, och min inställning är i princip densamma nu. Ty vad är det som talar för att ett nyval/extravalskulle resultera i ett påtagligt annat resultat när inga större förändringar, med undantag för SDs tillväxt, har skett i opinionen sedan valet? Inte mycket som jag ser det, även om de teoretiska utsikterna att bli av med Liberalerna och Miljöpartiet i och för sig kan verka lockande.

Ett extraval skulle, precis som för fyra år sedan, med all sannolikhet bli dyrt, jobbigt och onödigt och dessutom spä på det redan ansenliga politikerföraktet. Då är det bra mycket bättre att allianspartierna tar sitt förnuft till fånga och faktiskt bildar en regering med SDs hjälp. Ett steg i den riktningen vore att Liberalerna entledigar bromsklossen Jan Björklund från dennes uppdrag som partiledare och ersätter honom med exempelvis den förnuftiga Nyamko Sabuni. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/22/ett-nyval-ar-dyrt-jobbigt-och-onodigt/

Björklund kan bli den svenska borgerlighetens quisling

8 november, 2018

Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) smider ränker.

Liberalernas ledare Jan Björklund överväger enligt uppgift från påstått väl insatta källor att byta block till det rödgröna. Han avser enligt samma källor att först avvakta liknande besked från Center-kollegan Annie Lööf innan han gör slag i saken. https://nyheteridag.se/kallor-bjorklund-vill-ga-over-till-de-rodgrona/

I syfte att rädda ansiktet kommer Björklund att göra sken av att försöka få till stånd en alliansregering ”ända in i kaklet”. Vad L-ledaren nu synes ägna sig åt är tveklöst en avancerad men ändå lätt genomskådbar form av partipolitiskt lurendrejeri.

Fullföljer han sina planer kommer han i ett historiskt perspektiv, även om han i egna ögon nog upplever sig som nationens räddare, framstå som en den svenska borgerlighetens quisling. Precis som herr Quisling själv en gång gjorde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Quisling

Den norske landsförrädaren Vidkun Quisling (1887-1945) fotograferad strax före sin avrättning på Akershus i Oslo den 24 oktober 1945.

Eller för att använda en term från psykiatrin: Jan Björklund uppvisar tydligt schizofrena drag. Ty å ena sidan säger han sig vilja se en alliansregering, men å andra sidan har han klargjort att L liksom C i riksdagen tänker rösta nej till en M-KD-regering , eftersom en sådan behöver åtminstone passivt stöd av Sverigedemokraterna. Med nej-röster från L och C faller ett sådant alternativ .https://nyheter24.se/maktkamp24/917428-liberalerna-kommer-rosta-nej-till-kristersson-som-statsminister

Det höjs nu liberala röster för att Jan Björklund, född i västgötska Skene 1962 samt tidigare utbildningsminister och vice statsminister, skall lämna sin post som partiledare och lämna plats åt förra statsrådet Nyamko Sabuni, som numera är verksam inom det privata näringslivet. I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet motiverar de båda kommunalpolitikerna Anders Cnattingius och Henrik Thorsell i skånska Vellinge ett sådant ledarbyte bland annat på följande sätt:

I en tid då tomt politiskt poserande gentemot Sverigedemokraterna uppenbarligen bedömdes ha större betydelse inom Alliansregeringen än klarsynthet och substans, offrades Sabuni från posten som jämställdhets- och integrationspolitiker. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/l-politiker-vill-ersatta-bjorklund-med-sabuni-jan-har-gjort-sitt-/

Nyamko Sabuni: ”Ta makten med SD-stöd.”

De skånska L-debattörerna menar att detta grepp var ”ett obegripligt misstag”.

Jan Björklunds SD-fobi bottnar i att han enligt egen utsago lovat sina adoptivsöner Jesper Brifalk Björklund, 16 och Gustav Brifalk Björklund, 12 att aldrig någonsin ge SD något inflytande i svensk politik. I Björklunds perspektiv är detta långt viktigare än att visa respekt för folkviljan och de närmare 1,1 miljoner väljare som röstade på Sverigedemokraterna i senaste valet. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/06/12/l-i-existentiell-kris-bjorklund-drar-in-adoptivsonerna-i-valkampanjen/

Om Liberalerna i slutändan ansluter sig till sosseriet, miljönissarna och kommunisterna i Sveriges riksdag skulle detta även rent politiskt te sig logiskt i denna bloggares ögon. Jag framhöll således i egenskap av Ny Demokrati-politiker i ett debattinlägg i Länstidningen i Södertälje redan den 22 november 1992 om dåvarande Folkpartiet: ”Idag är ni, trots att ni kallar er folkpartiet liberalerna, ett socialdemokratiskt parti av klassiskt slag.”

Inrikesminister Gunnar Hedlund (BF), stasmintister Tage Erlander (S) och den senares medhjälpare Olof Palme under koalitionsregeringens tid i mitten på 1950-talet.

Jag finner inga skäl att, bortsett från partinamnet, ändra en enda bokstav i det omdömet. Att Centerpartiet sedan länge haft en speciell förkärlek för Socialdemokraterna är ett välkänt fenomen som resulterat i den så kallade kohandeln, en krisuppgörelse mellan sossar och bondeförbundare på 1930-talet, samt i koalitionsregeringen Socialdemokraterna-Bondeförbundet 1951-57. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kohandeln

Nyamko Sabuni vore enligt min uppfattning ett utmärkt val som efterträdare till Jan Björklund som L-ledare om hon  själv vill. Hon var som jämställdhets- och integrationsminister 2006-13 en av alliansregeringens mest sansade och kunniga ministrar, vilket sannolikt var största anledningen till att hon slutligen tvingades bort från Reinfeldt-ministären. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

Sabuni föddes i Burundi 1969 och är numera verksam som ”hållbarhetschef” på teknikkonsultföretaget ÅF AB (före detta Ångpanneföreningen) sedan hon efterträtt Alice Bah Kuhnke. Att hon är syster till ”Sveriges mest lättkränkte man”, Kitimbwa Sabuni, bör inte läggas henne till last. Hon har tidigare uppmanat de borgerliga att ta makten med hjälp av SD. https://samtiden.nu/2017/08/nyamko-sabuni-ta-makten-med-sd-stod/

Fälldin bröt sossarnas makthegemoni

25 juli, 2016

680@80
Nyblivne statsministern Thorbjörn Fälldin flankerad av Per Ahlmark (FP) och Gösta Bohman (M) efter den historiska valsegern 1976.

Thorbjörn Fälldin (1926-2016) har avlidit vid 90 års ålder Han blev historisk som statsminister i den första borgerliga regeringen på 40 år och därmed den som bröt socialdemokratins makthegemoni i svenskt samhällsliv.

Fälldin slog an viktiga strängar i det svenska folkdjupet med sin agrara framtoning i form av buskiga polisonger, en väl inrökt snugga och valkiga nävar. Allt var dessutom äkta: Fälldin var till yrket lantbrukare och fårfarmare och enligt många kvinnor ”en stilig karl”. Allt detta hade förstås inte spelat någon roll om han därtill inte hade varit en skicklig politiker som bland annat införde arkaiska uttryck som att ”dagtinga med sitt samvete” och ”dra frågan i långbänk” i den moderna politiska diskursen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/atta-citat-fran-thorbjorn-falldin/

Thorbjörn Fälldin – i folkbokföringen står det Nils Olof Torbjörn Fälldin – föddes och växte upp i Ångermanland i nuvarande Härnösands kommun. Att han följde i föräldrarnas spår och blev jordbrukare tedde sig självklart. Han började tidigt med politiken och invaldes i kommunfullmäktige för dåvarande Bondeförbundet (BF) 1950. 1956 gifte han sig med Solveig Öberg och fick med henne barnen Eva, Nicklas och Pontus. 1958 invaldes han i riksdagens andra kammare där han tidigt satte sig i respekt genom sitt kunnande. 1969 utsågs Fälldin i konkurrens med hallänningen Johannes Antonsson till Centerpartiets förste vice ordförande och 1971 blev han partiordförande.

Förutom partikarriären och statsmannaskapet kan nämnas att Fälldin 1945 tog realexamen som privatist, att han tog reservofficersexamen 1951, att han även var styrelseledamot i Svenska fåravelsföreningen 1959-68 och dess ordförande 1968-69 samt styrelseledamot i Svenska handelsbanken 1971-76. Efter den politiska banans slut var Fälldin styrelseordförande i Televerket samt Föreningssparbanken,

1280px-Cabinet_of_Axel_Pehrsson-Bramstorp”Semesterregeringen” Pehrsson-Bramstorp uppställd utanför Kungliga slottet 1936. Statsministern är nummer 4 från vänster.

Det 1913 bildade Bondeförbundet var ursprungligen, vilket framgår av namnet, ett renodlat intresseparti för Sveriges bönder och landsbygd som vid denna tid ännu var tongivande näring i Sverige. 1936 bildade partiet regering under ledning av partiledaren Axel Pehrsson-Bramstorp, vilken utsågs till statsminister. Ministären Pehrsson-Bramstrop blev dock kortvarig – den existerade från den 19 juni till den 28 september 1936 och har därför kommit att kallas ”semesterregeringen” alternativt ”sommarregeringen”.

Därefter inledde Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) under Per Albin Hanssons ledning sitt obrutet 40-åriga maktinnehav. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_Pehrsson-Bramstorp

Under perioden 1936-76 var det närmast ett axiom att Sverige skulle styras av socialdemokrater med Per Albins omtalade folkhemskoncept – övertaget från högerpolitikern Rudolf Kjellén (1864-1922) som myntat uttrycket ”folkhem” på 1910-talet – som grundval. Talet om den socialdemokratiska makthegemonin är dock en sanning med viss modifikation: under Andra världskriget styrdes vårt land av en socialdemokratiskt präglad samlingsregering med Per Albin Hansson som statsminister, och 1951-57 ingick S och BF en koalitionsregering med Tage Erlander (S) som statsminister och bondeförbundarna Gunnar Hedlund som inrikesminister och Sam B. Norup som jordbruksminister.

3158337_2048_1152
Fälldins företrädare som centerledare, Gunnar Hedlund, var inrikesminister i koalitionsregeringen S-C 1951-57.

I takt med att jordbruket trädde tillbaka som landets huvudnäring kom Bondeförbundet att förändra sin karaktär till att bli ett allmänborgerligt parti, låt vara att landsbygdsperspektivet hölls vid liv. 1957 bytte partiet namn till Landsbygdspartiet Centerpartiet vilket året därpå av praktiska skäl avkortades till Centerpartiet. I dagligt tal blev det ofta Centern.

Den allmänborgerliga approachen skulle visa sig framgångsrik. Den partiideolog som till betydande delar låg bakom partiets politik under en kvarts sekel var Gustaf Jonnergård (1918-85), partisekreterare 1951-76, född i Kalmar-trakten men senare boende i Östertälje socken i Södertälje (och därmed under några år på 1q980-talet i stort sett granne med bloggaren). Enligt Moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman i ett föredrag som jag bevistade under min tid som moderat på 1970-talet var det Jonnergård (”Jonergård” som Bohman kallade honom) som av rent taktiska skäl förde fram avvecklandet av kärnkraften som Centerns stora fråga.https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Jonnerg%C3%A5rd

Det må vara hur det vill med den saken, konceptet slog väl ut och Centerpartiet blev snart landets största politiska parti. I valet 1973 fick C 25,1 procent av rösterna, en ökning med 5 procentenheter jämfört med 1970 års val. Resultatet blev dock att Socialdemokraterna satt kvar vid makten med Olof Palme som statsminister trots absolut jämvikt i riksdagen: 175 mandat för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna och 175 mandat för Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet. Jämna omröstningar i kammaren fick avgöras genom lottning, därav begreppet Lotteririksdagen. Antalet mandat i riksdagen minskades med ett till 349 för att sådana olägenheter skulle kunna undvikas i fortsättningen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lotteririksdagen

IMG_1406
Hela Sverige höll andan under Norrmalmstorgsdramat 1973, som kan ha kostat de borgerliga partierna valsegern. Foto: Tommy Hansson

Det behöver inte sägas att alla som bespetsat sig på en historisk borgerlig valseger blev djupt besvikna. Valresultat hade sannolikt blivit ett annat om inte konung Gustaf VI Adolf avlidit strax före valet och om inte det beramade så kallade Norrmalmstorgsdramat inträffat vid ungefär samma tid. en utrikespolitisk händelse som kan ha påverkat valutgången var yttermera militärkuppen i Chile den 11 september 1973, då en militärjunta under ledning av general Augusto Pinochet grep makten. I skenet av sådana omvälvande händelser, kan man förmoda, höll sig många väljare till det alternativ som kändes invant och tryggt.

Centerpartiet fick nu ytterligare tre år på sig att utmejsla sin anti-kärnkraftsstrategi och Thorbjörn Fälldin kunde förstärka sin agrara image. Och si – i valet 1976 skedde det som så många väntat på: för första gången på 40 år kunde en rent borgerlig/icke-socialistisk ministär tillträda och leda Sverige. Något som troligen bidrog till den borgerliga valsegern var den stora, TV-sända debatten mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium i Göteborg den 1 september 1976 inför 10 000 åskådare.

I all korthet råder nog ingen tvekan om att den debattskicklige Palme rent formellt vann debatten, ja han stukade till den till synes valhänte och bortkomne Fälldin rätt ordentligt. Palme log sitt sardoniska leende och jublade ikapp med Socialdemokraternas anhängare. Det här skulle bli en lätt match! Man hade dock ”sålt skinnet innan björnen var skjuten”, för att använda ett gammalt ordstäv som mycket väl skulle ha kunnat komma från Thorbjörn Fälldin.

palme2Palme efter valet 1976: ”Vi skall ge borgarna ett helvete.”

I själva verket var det en medveten taktik från den sluge Fälldins sida – genom att förstärka det bortkomna och valhänta fick han opinionen på sin sida och kunde därmed säkra valsegern ett par veckor senare. För den som vill och orkar finns det via denna länk möjlighet att återuppleva den nära två timmar långa debatten här: https://www.youtube.com/watch?v=2hawe122eFY

Centern blev med 24,1 procent det klart största regeringspartiet och Thorbjörn Fälldin utsågs givetvis till statsminister. Utrikesminister blev Karin Söder från samma parti. Per Ahlmark (FP) blev vice statsminister, Gösta Bohman (M) finansminister, Ingemar Mundebo (FP) budgetminister, Staffasn Burenstam-Linder (M) handelsminister och Eric Krönmark (M) försvarsminister. Den tilltufsade Palme lovade i besvikelsen i ett TV-inslag att han skulle ”ge borgarna ett helvete”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_I

Även om den borgerliga trojkan vann en historisk och av flertalet efterlängtad valseger 1976 blev många besvikna på den nya regeringen. I syfte att lugna dem som till äventyrs trott att en borgerlig regering skulle avskaffa den svenska välfärden över en natt ansträngde sig de tre partierna för att föra en politik som var nästan mer socialdemokratisk än vad sossarnas egen politik skulle ha blivit. Inte heller utrikespolitiskt blev det någon förändring.

2006040
Mocambiques marxistiske president Samora Machel blev förste utländske statsbesökare efter regeringen Fälldin Is tillträde 1976.

Borgerliga företrädare inklusive utrikesminister Söder började tala om att ”det alltid funnits samförstånd över partigränserna” avseende utrikespolitik, vilket var en sanning med modifikation efter tidigare duster om bland annat frågan om svensk NATO-anslutning och utvecklandet av ett svenskt atomvapen. Samtliga borgerliga regeringar 1976-82 fortsatte på den inslagna vägen att stödja kommunistiska regeringar i Tredje världen såsom dem Vietnam, Kuba, Angola och Mocambique samt så kallade befrielserörelser – i realiteten väpnade terrorrörelser – på olika håll i världen. Utrikesminister Karin Söder besökte även det miljardslukande biståndsprojektet Bai Bang i Vietnam och bjöd in Kubas diktator Fidél Castro att besöka Sverige.

Det första statsbesöket i det borgerliga Sverige företogs för övrigt av Mocambiques marxistiske president Samora Machel. Fälldin var också den förste svenske statsministern som besökte det kommunistiska Kina 1981. Det är mot denna bakgrund knappast underligt att Thorbjörn Fälldin fått beröm av socialdemokratiska bedömare av typ Olle Svenning för sitt utrikespolitiska engagemang och förståelse för ”befrielserörelserna”: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6481040

Det allt överskuggande problemet för den första Fälldin-regeringen var kärnkraften. Under det att Centerpartiet ville stoppa utbyggnaden av kärnkraften tills frågan om slutförvaringen var löst – och på sikt helt avveckla denna energikälla – önskade såväl Moderaterna som Folkpartiet bygga ut kärnkraften. Fälldin hade blivit övertygad för att inte säga fanatisk kärnkraftsmotståndare genom att inhämta synpunkter från professor Hannes Alfvén (1908-95), nobelpristagare i fysik 1970 samt medlem i Centerpartiet på 1970-talet; Alfvén gick senare över till Miljöpartiet.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

680@80
Från vänster utrikesminister Ola Ullsten, statsminister Thorbjörn Fälldin och överbefälhavaren Lennart Ljung i samband med U137s grundstötning i Karlskrona 1981.

Den första Fälldin-ministären varade i två år till hösten 1978. Den avlöstes av en folkpartistisk minoritetsregering med Ola Ullsten som statsminister 1978-79. Därefter kom Fälldins andra regering bestående av C, M och FP 1979-81. Fälldins tredje regering 1981-82 bestod av C och FP. Under dess tid gick den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U 137 på grund i Karlskrona och såväl Fälldin som utrikesminister Ola Ullsten fick visa sig på styva linan. Fälldin uppmanade militären att inte släppa några sovjetiska hjälpbåtar nära U137 utan beordrade: ”Håll gränsen!”

Därpå, efter sex år i opposition, kunde sossarna och Palme återta regeringsmakten och behålla den till 1991, då ministären Carl Bildt trädde till. Efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 blev Ingvar Carlsson (S) statsminister.

Thorbjörn Fälldin var en särpräglad personlighet och en särpräglad politiker och statsman. Även om jag, som framgår ovan, är  starkt kritisk avseende Fälldins och hans partis benhårda kärnkraftsmotstånd och Fälldin-ministärernas vänsterinriktade utrikespolitik har jag alltid känt respekt för Thorbjörn Fälldin. Han visade att det var möjligt att avlägsna socialdemokraterna från regeringsmakten och var dessutom en anständig människa och familjefar med stor integritet. Frid över hans minne.

bigOriginalSolkraft bättre än kärnkraft, tycker dessa fackelförsedda demonstranter. Liksom Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet.

När allt var mycket bättre: personliga hågkomster av det gyllene 50-talet

13 oktober, 2013

NACKA OCH KUNGENGustaf VI Adolf och Lennart ”Nacka” Skoglund vid fotbolls-VM 1958: två 50-talegestalter man gärna minns. Mellan kungen och ”Nacka” lagkaptenen Nils Liedholm.

Det var bättre förr, när det var sämre.

Så lyder ett litet drastiskt uttryck som sätter vår egen tids problem i blixtbelysning. Ty trots alla betydande landvinningar som gjorts i modern tid kan det finnas anledning att med glädje minnas förgångna tider, som i många avseenden ter sig betydligt angenämare än våra egna. Den epok jag nu närmast avser är 1950-talet, som för mig framstår i något av ett förklarat skimmer. Andra världskriget hade nyligen avslutats och en ny värld stod för dörren. Det innebar för oss svenskar en ekonomisk och social utveckling utan motstycke vare sig förr eller senare.

När jag föddes i slutet av 1951 hade Tage Erlander (1901-85) varit statsminister i fem år. Han hade överraskande utsetts till landsfadern Per Albin Hanssons efterträdare i konkurrens med socialminister Gustav Möller och snabbt vuxit i kostymen som förtroendeingivande regeringschef. Gustaf VI Adolf (1882-1973) hade varit kung i ett år sedan fadern Gustaf V avlidit 92 år gammal.

Gustaf Adolf var 68 år när han besteg tronen, således ett år äldre än vår nuvarande monark Carl XVI Gustaf är nu. Ändå finns det de som uppmanar den senare att abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria. Gustaf VI Adolf var till skillnad från fadern brittiskorienterad och gift med den engelska prinsessan Louise Mountbatten, barnbarnsbarn till ingen mindre än drottning Victoria av England. Först var kungen dock gift med kronprinsessan Margareta (1882-1920) och fick med henne barnen Gustaf Adolf (arvprins), Sigvard, Ingrid (senare dansk drottning), Bertil och Carl Johan.

hyland-erlander-683Tage Erlander hos Hyland 1962.

Att båda dessa kroppsligen resliga och ganska reserverade intellektuella personligheter skulle bli vad man kallar folkkära var i hög grad otippat. Alla i min ålder minns säkert den decemberlördag 1962, då Erlander var gäst i det omåttligt populära TV-programmet ”Hylands hörna” och på bred värmländska berättade historien om kyrkoherden som idkade pistolskytte från kyrkans predikstol: ”Huka er, gubbar och kärringar, för nu laddar han om!”

Både Tage och Gustaf Adolf var pliktmedvetna män av den gamla skolan som bet ihop och gjorde vad som förväntades av dem, trots att de alla gånger inte var så bekväma med uppgiften. Gustaf VI Adolf, som var en framstående arkeolog, tog som sitt valspråk till yttermera visso ”Plikten framförallt”. En hel nation sörjde när han gick bort strax före valet 1973 och förmodligen räddade regeringen Palme kvar vid makten. En sak jag och många andra emellertid har svårt att förlåta Erlander för är omdömeslösheten att utse Olof Palme, Sveriges mest splittrande politiker genom alla tider, till sin efterträdare. Med Palme kom den stora nedgången i svensk politik och svenskt samhällsliv.

På oppositionssidan fanns skickliga och välutbildade politiker som Folkpartiets Bertil Ohlin, Centern/Bondeförbundets Gunnar Hedlund och Högerpartiets Jarl Hjalmarson. Eftersom sossarna cementerat sitt maktinnehav skulle det inte förunnas någon av dessa att bli regeringspolitiker, detta med undantag för Hedlund som ett tag ingick koalition med sossarna. Ohlin var nationalekonom i världsklass och fick 1977 Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, populärt kallat ”Nobelpriset i ekonomi”. Ohlins dotter Anne Wibble (1943-2000), också hon nationalekonom, var 1991-94 finansminister i regeringen Bildt.

1236464_520_278Bertil Ohlin var FP-ledare i 23 år. Han var troligen den bäste statsminister Sverige aldrig fick.

Världsfrågorna dominerades helt av det Kalla krigets förutsättningar. Demokraten Harry S Truman efterträddes i början av årtiondet som president i USA av republikanen Dwight D. ”Ike” Eisenhower (1890-1969) som kom att ärva Koreakriget (1950-53), som USA och FN tillsammans med Sydkorea utkämpade för att stoppa kommunismen i Asien hellre än i Kalifornien.

Eisenhower ingav som tidigare befälhavare för de allierade styrkorna i Europa och ledare för invasionen i Normandie ”Dagen D” den 6 juni 1944 stort allmänt förtroende. Innan han tillträdde som president var han 1950-52 överbefälhavare för NATO. På motsatta sidan stod under större delen av decenniet Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjov, ofta kallad ”Krusse”. Han gjorde stor skandal i FNs generalförsamling när han bankade sin sko i bordet som protest mot ett anförande av den spanske utrikesministern, men detta inträffade först 1960.

untitledDwight D. Eisenhower var USAs president under nästan hela 50-talet.

Att kommunismen skulle hållas kort var en självklarhet överallt i den demokratiska världen. De enda som protesterade i Sverige mot detta var det stalinistiska Sveriges kommunistiska parti (SKP), som leddes av norrbottenskommunisten Hilding Hagberg. Ingen vettig människa brydde sig om vad han hade att torgföra, och när han talade i riksdagen lämnade de flesta riksdagsledamöterna kammaren.

När sovjetdiktatorn Josef Stalin avled 1953 höll SKPs representant Carl-Henrik Hermansson ett tal i samband med Stalins begravning, där den döde diktatorn bland annat hyllades som ”världens störste vetenskapsman genom alla tider”. C-H Hermansson kom 1964 att efterträda Hagberg som partiledare. 1967 ändrades partinamnet till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och de gamla blodtörstiga kommunisterna fick en mjukare framtoning.

nikita_unChrusjtjov bankar skon i bordet i FNs generalförsamling.

Själv växte jag upp i en idyllisk miljö på landet cirka en mil utanför Södertälje, där min far var lantbrukare. Jag började skolan 1958 och hade förmånen att få gå i små landsortsskolor till och med sjätte klass. Ordning och uppförande ingick bland de ämnen det sattes betyg i, och jag hörde aldrig någon som ifrågasatte att det förekom sådana från tidiga skolår. Ordning och reda skulle det vara, och att skoldagarna inleddes med psalmsång samt en kristen betraktelse från fröken eller magistern var något självklart.

I den historieundervisning som inträdde från och med tredje klass pluggades kungarna och de slag de deltagit i in ordentligt. Erik Gustaf Geijers konstaterande att  ”Sveriges historia är dess konungars” var rättesnöre och det med all rätt – i alla fall till och med Carl XIV Johan var det konungen som dominerade svensk maktutövning. Den som kritiserade monarken riskerade bli ett huvud kortare genom en lag som från 1864 kallades ”lagen om majestätsbrott” vilken inte avskaffades förrän 1948.

Min personliga bild av det gyllene 1950-talet är säkerligen överdrivet glättad. Jag minns med glädje leende sommardagar och snörika vintrar. Somrarna 1955 och 1959 var extremt heta och tillbringades till viss del vid stranden till den del av Mälaren som fanns inte så långt från mitt föräldrahem. Termen ”global uppvärmning” hade lyckligtvis ännu inte uppfunnits. 1959 var därtill ett stort getingår och jag blev stungen ett flertal gånger. Min mamma fick badda på med Salubrin för att lindra svedan.

ingemar_floyd2Ingemar Johansson slår ut Floyd Paterson 1959.

Sommaren 1959 härjade också den så kallade ölandspyromanen Göran Johansson på Öland. Det man helst minns från samma sommar är dock att Ingemar Johansson erövrade VM-titeln i tungviktsboxning från Floyd Paterson.

Fotbolls-VM 1958 spelades detta år i Sverige, och jag såg ett par av Sveriges matcher i min farfars svart-vita sjuttontummare av märket Dux  tillsammans med andra släktingar. Den svenska elvan slog Sovjet i kvartsfinalen med 2-0, Västtyskland i semi med 3-1 men förlorade mot Brasilien i finalen med 5-2 trots ledningsmål inspelat av Nisse Liedholm. Stora lagprofiler hos silverhjältarna var i övrigt Kalle Svensson, Lennart ”Nacka” Skoglund, Gunnar Gren och Kurre Hamrin.

1950-talets populäraste svenska artist var sannolikt Gösta ”Snoddas” Nordgren (1926-81), en bandyspelare i elitklass och ett fiskhandlarbiträde från Bollnäs i Hälsingland. Han slog igenom stort i Lennart Hylands radioprogram ”Karusellen” den 16 januari 1952 och gav upphov till något av en masspsykos som fick beteckningen ”Snoddasfeber”. Detta fenomen kan kanske bäst förklaras av en längtan i folkdjupet efter det genuint oskyldigt svenska. Hans megahit ”Flottarkärlek” låter så här:

http://www.youtube.com/watch?v=AXFzrMXKGkk

1672579_520_290”Snoddas”: 50-talets populäraste svenska artist.

Som nämnts ovan var den politiska makten under hela 1950-taket vikt åt Socialdemokraterna. Mina föräldrar var bondeförbundare/centerpartister liksom min farfar, men min morfar och mormor var inbitna sossar. Visserligen rådde skarpa skiljelinjer i vissa frågor, där de borgerliga framförallt protesterade mot den socialdemokratiska ”planhushållningen”. Det politiska samtalet var dock avsevärt mer lärt och belevat än i dessa yttersta av dagar. Man kallade varandra ”herr” och menade det i positiv bemärkelse, inte som i dag då ordet har en sarkastisk klang.

Ett parti som Sverigedemokraterna hade varit otänkbart på 1950-talet, eftersom det helt enkelt inte fanns något behov av ett parti som exempelvis varnade för massinvandringens avigsidor eller pläderade för hårdare straff. Den invandring som kom igång efter kriget från Sydeuropa och våra nordiska grannländer med Finland i spetsen var behovsinriktad arbetskraftsinvandring till de svenska industrierna. Många av dessa immigranter återvände till sina hemländer sedan de jobbat här några år.

Kriminaliteten under 1950-talet var låg, och polisen upprätthöll på ett auktoritativt sätt lag och ordning på gator och torg bland annat genom att patrullera iförd uniform och sabel. Grova brott såsom mord, våldtäkter, grova misshandelsfall och bankrån var ytterst sällsynta och mördarna blev snabbt riksbekanta. Den mest kände av dessa var förmodligen Olle Möller (1906-83), som dömdes för dråp respektive mord med 20 års mellanrum 1939 och 1959.

250px-Olle_MollerDömde mördaren och dråparen Olle Möller, terränglöpare och potatishandlare.

Möller föddes i Michigan i USA och var i Sverige först bosatt i Örebro-trakten innan han 1930 flyttade till Stockholm, där han var verksam som potatishandlare. Han var dessutom flerfaldig svensk mästare i terränglöpning. Möller fälldes på grund av indicier för dråp på tioåriga Gerd Johansson och mord på hemmafrun Rut Lind men hävdade livet igenom att han var oskyldig. De försök som senare gjorts för att söka rentvå honom har alla misslyckats. Enligt en historia jag hörde berättas i familjens vänkrets var Möller till sin läggning sadist och skall vid ett tillfälle ha fått fatt i en fågelunge som han med stor förnöjsamhet plockat fjädrarna av.

För att runda av denna personliga betraktelse över 1950-talet. Jag vågar påstå att det allra mesta var bättre då. Tempot var sävligare och värmen mellan människor större. Det politiska livet var mer belevat, och även om det Kalla kriget var ett orosmoln där hotet om kärnvapenkrig oroade några känsliga människor innebar det samtidigt en viss trygghet att frontlinjen var så otvetydigt klar. Dessutom hade Sverige vid denna tid ett av världens starkaste militära försvar i förhållande till storlek och folkmängd.

Medicinska upptäckter, förbättrad hygien, sociala förmåner som folkpension och barnbidrag, fri sjukvård och längre semestrar hade vidare gjort människor friskare, nöjdare och gladare. Den fruktade barnförlamningen (polio) hade dock drabbat landet i början på årtiondet men sedan kunnat utrotas tack vare poliovaccinet, som utvecklades av Jonas Salk i USA.

1101540329_400Doktor Jonas Salk utvecklade det första poliovaccinet.

Man kan nog säga att 1950-talsatmosfären levde kvar några år in på 1960-talet tills de långhåriga The Beatles blev populära med sin avancerade popmusik och revolutionsvänstern inledde sina härjningar. Samtidigt blev drogmissbruk ett allt vanligare samhällsproblem. Det är dock en annan historia.

Utopism är tradition hos Centern

29 december, 2012

0b3cbc63Centerledaren Annie Lööf ler sitt vanliga tandrika leende. Frågan är hur länge till.

Det aktuella förslaget till nytt centerpartistiskt partiprogram upprör av naturliga skäl en hel del känslor. Åtskillga partimedlemmar och partiavdelningar undrar rent ut sagt vad i helvete partiet, med den nyliberala Ayn Rand-beundrarinnan Annie Lööf i spetsen, sysslar med.

Ty här har vi ett program – låt vara att Lööf menar att det snarare rör sig om en ”vision” än om ett sakpolitiskt handlingsprogram – som bland annat bryter en lans för fri invandring, månggifte, slopad skolplikt (till förmån för så kallad läroplikt) samt ett federalt Sverige. Det är mot den bakgrunden alls icke underligt att partiveteraner nu hötter med nävarna åt den nyliberala Stureplanscentern som tycks ha kidnappat moderpartiet.

Även om många för tillfället tycker att Centerpartiet med den nya programvisionen fått spader, trots partisymbolens fyrklöver, hade man nog inte behövt bli så förvånade. Centerpartiet, före 1957  Bondeförbundet, har en ganska lång tradition av utopism som rimmar illa eller inte alls med den agrarkonservatism och ideologiska pragmatism som präglat partiet sedan förra seklet var ungt och som tillåtit partiet att ingå i regeringskoalitioner med såväl socialdemokrater som borgare.

gunnar-hedlundSlagordet ”decentralisering” blev aktuellt under Gunnar Hedlunds tid som centerledare.

När avfolkningen av landsbygden och inflyttningen till städerna kom igång på allvar i höjd med Andra världskriget insåg det parti som ansåg sig tillvarataga det jordbrukande folkets intressen att något borde göras. Uttrycket decentralisering myntades under den legendariske partiledaren Gunnar Hedlunds egid och gjorde Centern populärt hos ”gröna vågare”, vilka oftast kom från stostadsregionerna.

Från och med 1971 blev kärnkraftsmotståndet Centerpartiets främsta profilfråga. Det började med att nyvalda riksdagsledamoten Birgitta Hambraeus – i riksdagen 1971-98 – fick i uppdrag att se över skrivningen om användande av fredlig kärnkraft i Sverige med utgångspunkt från partiets avståndstagande från kärnvapen. Hambraeus landade i ett fanatiskt kärnkraftsmotstånd med pseudoreligiösa förtecken, vilket blev partiets politik sedan mångårige partisekreteraren och ”chefsideologen” Gustav Jonnergård (1918-85) insett vilken – ursäkta uttrycket – sprängkraft den frågan bar på.

imagesBirgitta Hambraeus gick i bräschen för avskaffad kärnkraft.

Kärnkraftsmotståndet fick ökad tyngd  genom att det backades upp av vetenskapsmannen Hannes Alfvén (1908-95). vilken 1970 tilldelats Nobelpriset i fysik. Alfvén var på 1970-talet aktiv i Centerpartiet men gick senare över till Miljöpartiet, där han var aktiv till sin död. Tillkomsten av MP innebar att väljarunderlaget för C minskade avsevärt. I kärnkraftsomröstningen 1980 företrädde C linje 3, som pläderade för en avfasning av kärnkraften under en tjugoårsperiod. I kärnkraftens ställe skulle det satsas på ”sol, vind och vatten”.

Och det är väl enligt de riktlinjerna energidebatten fortfarande förs. Någon tillstymmelse till miljövänliga alternativ till kärnkraften finns lika litet i sikte nu som 1980. I stället ser verkligheten ut som den gjort tidigare – vill vi inte producera tillräckligt med kärnenergi själva får vi köpa in kärn- eller kolkraft från utlandet eller bygga ut våra älvar.

Samtidigt tillåts plåtschabraken till vindaggregat förfula landskapsbilden i allt högre utsträckning trots att de aldrig någonsin kommer att stå för mer än ett par procent av vår sammanlagda energiproduktion.

hannes_alfvenNobelpristagaren och centerpartisten Hannes Afvéns ord vägde tungt.

Thorbjörn Fälldin, som tog över som partiledare efter Hedlund 1971, delade helt  uppfattningen om kärnkraftens förfärlighet och kunde 1976 väljas som statsminister för en borgerlig trepartiregering mycket tack vare kärnkraftsfrågan. Om det  var kärnkraftsmoståndet som förde fram C som ledande borgerliga parti var det emellertid samma fråga som splittrade borgerligheten – M och FP var nämligen utpräglade kärnkraftsanhängare.

Det var först under Maud Olofssons tid som partiledare som kärnkraftsmotståndet upphörde att vara en oomkullrunkelig trossats i centerideologin. Partiet blev dock knappast mer realistiskt för det – i stället fick den nyliberalt präglade så kallade Stureplanscentern ett allt fastare grepp om det forna landsbygdspartiet. Skepsisen mot kärnkraft har dessutom fortsatt, om än inte på ett lika fanatiskt sätt som en gång var fallet.

1237089_520_341Thorbjörn Fälldin ledde C långt före Stureplanscenterns tid.

Vad denna partiförening, som ynglat av sig också i andra delar av landet, står för berättar dess ordförande Johanna Jönsson om här i en nyligen publicerad debattartikel:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/det-har-slass-stureplanscentern-for_7740718.svd

Många traditionalistiska centerpartister ogillar starkt det inflytande Stureplanscentern tillåts utöva på partiapparaten och över att en av dess favoriter, Annie Johansson, numera Lööf, blivit partiledare. C var illa ute opinionsmässigt redan mot slutet av Olofssons tid, men under Lööf har kräftgången accelererat och frågan är hur långlivad hon kommer att bli. I varje lär hon väl sitta någorlunda säkert i sadeln till partistämman i februari, då det utopiskt präglade förslaget till nytt partiprogram skall tas ställning till.

147340C-ideologen Per Ankersjö är arkitekten bakom projektet Framtidsbygget som bland annat pläderar för fri invandring.

Utopism av ett eller annat slag kan således sägas vara något av en tradition inom Centerpartiet. Den observante kunde se vartåt det barkade hän redan tidigt i våras. Per Ankersjö, projektledare för det så kallade Framtidsbygget som utvecklingen av ett nytt partiprogram kallades, intervjuades då av nätsajten Dagens Opinion (28/3).

På frågan om det nya programprojektet var en eftergift åt Stureplanscentern svarade Ankersjö på följande sätt:

Men nej, det är mer ett uttryck för att vi är öppna och beredda att lyssna på olika åsikter.

Och nog har det lyssnats på olika åsikter. Bland dem som inbjudits för att komma med idéer till Framtidsbygget märks exempelvis den något flamboyante nyliberale debattören och musikern Alexander Bard, liksom ett antal övriga aktörer hämtade utanför partigränserna. Bland dessa märks den svenska nyliberalismens omslagspojke Johan Norberg. I övrigt sägs 220 partiavdelningar och 10 000 (!) personer ha varit inblandade i projektet.

alexander bard galenAlexander Bard har varit behjälplig vid framtagandet av C-programmet.

Artikeln i Dagens Opinion kan läsas här:

http://www.dagensopinion.se/centerpartiet-skriver-partiprogram-–-alexander-bard-kallas

Av senare tiders opinionsmätningar att döma hänger C jämte KD i alliansunderlaget på gärsgårn att åka ur riksdagen och därmed säkra ett rödgrönt maktövertagande i valet 2014. Oavsett hur det går ser framtiden för C bekymmersam ut. En partisprängning, där stureplanarna och traditionalisterna går skilda vägar, är långt ifrån utesluten.

En annan möjlighet är att C går ihop med FP, något som Fälldin föreslog borde ske redan i början på 1970-talet. Eller också gör man gemensam sak med lilleputtkollegan KD som man tidigare samarbetat med; minns att KDs första riksdagsplats tillföll Alf Svenssom genom valteknisk samverkan med C i valet 1985.

Yngve Holmberg och hans tid

3 november, 2011

Förre höger- och moderatledaren Yngve Holmberg har ”efter en längre tids sjukdom” avlidit i en ålder av 86 år. Även om han var partiledare innan jag själv på allvar kom att intressera mig för politik vill jag nedteckna följande minnen och synpunkter.

Yngve Holmberg föddes i den burgna Stockholms-förorten Bromma den 21 mars 1925. Hans far var den kände översättaren och redaktören Nils Holmberg, ej att förväxla med den kommunistiske politikern och författaren med samma namn som bland annat – med hustrun Marika – översatte Mao Tse-tung till svenska och tog initiativet till bildandet av det prokinesiska promillepartiet KFML.

I grunden jurist kom Yngve Holmberg att stiga i graderna inom det dåvarande Högerpartiet tills han 1965, efter en intern palatskupp, tog över som partiledare efter den uttalade liberalen Gunnar Heckscher. Holmberg var då partisekreterare. Bakgrunden till Yngve Holmbergs upphöjelse var Högerns kräftgång sedan Jarl Hjalmarson avgått som högerledare 1961.

 De tre borgerliga partiledarna Bertil Ohlin, Yngve Holmberg och Gunnar Hedlund blev blev aldrig någon regeringstrojka.

Kräftgången hade noga taget inletts redan under Hjalmarsons och partisekreteraren Gunnar Svärds sista tid i partitoppen. Heckscher, som valdes till Hjalmarsons efterträdare med den av ”Jarlen” förordade Leif Cassel som medtävlare, förmådde nu inte vända den nedåtgående trenden. En insiktsfull redogörelse för Hjalmarsons tid som högerledare återfinns på den konservativa sajten Tradition & Fason:

http://traditionochfason.wordpress.com/2009/04/17/jarl-hjalmarson-en-hogerledare-med-medvind/

Heckscher fick det så kallade silkessnöret 1965 och hoppet ställdes nu till den 40-årige, tämligen nybakade riksdagsmannen Yngve Holmberg, vilken med sin käcka frisyr ansågs föra tankarna till den vid denna tid nästan till helgon upphöjde martyrpresidenten John F. Kennedy. Att Holmberg inte var någon ideologisk tänkare hade nog alla klart för sig.

Det visade sig emellertid mycket snabbt att Yngve Holmberg långt ifrån var någon ”ny Kennedy”. Till skillnad från den amerikanska förebilden visade han sig i stort sakna charm och gjorde oftast ett stelt, nervöst och högdraget intryck. När resultatet från valet 1968 redovisades stod det med full tydlighet klart, att Holmberg inte hade gått hem i stugorna på det sätt partiet hoppats: 13,8 procent av rösterna gjorde ingen med hjärtat till höger glad.

Länken nedan går till en TV-utfrågning av Yngve Holmberg i de så kallade tre O:nas (Olivecrona, Orup, Ortmark) regi 1967:

Högerpartiet undergick under Holmbergs tid som ledare ett utpräglat så kallat förändringsarbete. Det visade sig med önskvärd tydlighet 1969, då partiet bytte namn till den märkliga beteckningen Moderata samlingspartiet. Det fick dock snabbt genomslag, låt vara att vänstern sedan dess med jämna mellanrum hänvisar till att partiet ändå styrs av ”den gamla högern”. Vilket ingen med analysförmågan i behåll kan  tro på, särskilt inte sedan Fredrik Reinfeldt och hans hejdukar förvandlat partiet till en ny sorts socialdemokrati.

Bakgrunden till namnbytet låg i den vänstervridna tidsandan, då allt ”höger” av de samhällsdominerande vänsterkrafterna påstods vara sak samma som ”reaktionärt” eller ”fascistiskt”. Namnömsningen kunde dock inte hindra att 1970 års val blev en veritabel katastrof: Högern i Moderata samlingspartiets skepnad noterades för sitt sämsta val genom tiderna med blott 11,5 procent av rösterna.

Gösta Bohman lyckades få ordning på Moderaterna.

Alltfler moderater började nu inse att Yngve Holmberg var förbrukad som partiledare, och inför partistämman senare samma år ställde den framträdande moderatpolitikern och riksdagsmannen Gösta Bohman upp som Holmbergs motkandidat. Han valdes till ny partiledare med de klara röstsiffrorna 132 – 82.

Bohman,  i grunden en högerman av gamla stammen men ekonomiskt liberal, visade sig bli ett lyckokast för moderaterna som under den nya ledningen steg förhållandevis kraftigt i opinionsmätningar och valresultat och 1976 blev ett av tre borgerliga regeringspartier med Bohman som finansminister.

Den kuschade Yngve Holmberg fortsatte som riksdagsman till 1971 och fick därefter en reträttplats som landshövding i Hallands län, en post han beklädde till 1977. 1978-82 var han Sveriges generalkonsul i Houston, Texas. Härefter försvann han ur offentlighetens ljus.

Yngve Holmberg var gift tre gånger och blev far till två döttrar, båda från första giftet (1952-72) med bibliotekarien Inga Henriksson. Härefter var han förmäld med Mariann Andersson (1972-78) samt med den 22 år yngre vietnamesiskan Bach Tuyet Vu (1981-83).

Frid över hans minne.