Några ord om hämnd, revansch och välvilja

Hämnens icke eder själva, mina älskade, utan lämnen rum för vredesdomen; ty det är skrivet: ”Min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren.” (Pauli brev till romarna 12:19)

Bäst att överlåta eventuell hämnd åt Herren…

Det händer att jag blir ledsen, för att inte säga förbannad, på människor som jag anser behandlat mig felaktigt och/eller orättvist. Jag brukar då alltid tänka på det inledande bibelcitatet ”Min är hämnden…säger Herren”. Jag har sett tillräckligt många avskräckande exempel där människor brunnit för personlig hämnd i syfte att ta revansch för lidna oförrätter. Bättre då att överlåta den saken i Guds händer.

Låt mig ta exemplet Gunnar (som vi kan kalla honom). Gunnar hade många goda sidor och var min gode vän tillika mentor för länge sedan. Han hade ingen brist på goda och konstruktiva idéer och kunde vara en trevlig sällskapsmänniska. Han hade dock en påtaglig tendens att reta upp sig på folk och se konspirationer mot honom i snart sagt varje buske. Han lade då ner praktiskt taget all energi i syfte att ge tillbaka med besked: att utkräva hämnd.

Den här tendensen gjorde att min vän Gunnar ofta gick omkring och kokade av ilska och bar sig obalanserat och stundom rätt bisarrt åt. I slutet av sitt liv råkade han ut för allehanda problem och dog slutligen i förtid, isolerad, sjuk och olycklig. Jag vill inte påstå att allt detta berodde på hans smak för hämnd, men säkerligen bidrog det något till hans öde.

Jag har, liksom väl alla människor, blivit orättvist och ibland rent ut sagt svinaktigt behandlad. Detta har exempelvis skett på flera arbetsplatser i det förflutna. Min inställning har dock varit att i görligaste mån försöka ta det hela med jämnmod och resonera just som så att är ”Min är hämnden, säger Herren.” Om någon eventuellt bör få plikta för sin behandling av mig så får Gud eller Försynen ordna det.

Det är ett kanske aningen kusligt faktum att inte särskilt många av mina gamla vedersakare längre är i livet. De har gått bort i förtid på olika sätt. Jag kan gott erkänna att jag ibland känt tillstymmelse till skadeglädje över detta, men jag har alltid försökt hålla sådana tankar ifrån mig – skadeglädje är, lika litet som agg och hat, några hälsosamma sinnesstämningar och går givetvis stick i stäv med det kristna kärleksbudskapet.

När jag säger att man bör överlåta eventuella hämndbegär åt Gud och/eller Försynen menar jag nu ingalunda, att man inte vid behov skall försvara sig mot orättvis behandling och tala om för vederbörande vad man tycker och tänker om svinaktigt beteende. Det menar jag att man i lämpliga former både kan och bör göra.

Jag har själv också gjort det – lyckligtvis är jag tämligen verbalt begåvad – även om jag är en snäll och hygglig prick när jag blir anständigt behandlad.  Jesu lära om att ”vända andra kinden till” bör tillämpas med sunt förnuft och inte in absurdum. Rätten till nödvärn är en självklarhet i mina ögon. Därför tycker jag inte heller den gamla regeln ”Öga för öga, tand för tand” är så tokig i alla lägen. Behandlar man andra som skit får man nog också, och med all rätt, räkna med motsvarande behandling tillbaka. Svinhugg går som bekant igen.

När principen ”Öga för öga…” införlivades med den mosaiska lagen innebar den också ett stort rättsligt framsteg. Tidigare ägnade man sig ju åt blodshämnder i åtskilliga led, men med det nya budet begränsades rätten att utkräva hämnd mycket kraftigt och det mänskliga umgänget blev mindre våldsamt.

Att alltför mycket och alltför länge dröja vid gamla oförrätter och städse älta dem i sitt sinne och grubbla över hur hemsk den eller den personen är leder emellertid bara till elände och frustration. Jag vet av egen erfarenhet.  Det äter sig in i själen och gör en till en bitter och inskränkt människa.

Moses bud var hårda men rättvisa…målning av Rembrandt.

Om min motpart föredrar att hysa negativa känslor mot mig är det resandens ensak. Jag behöver inte svara med samma mynt, utan kan välja att tänka så positivt det går under rådande omständigheter. Mitt arma hjärta bär säkert på en hel del gammalt groll, men också på mycket välvilja och kärlek. Jag tillhör dem som har lätt att förlåta och stryka ett streck över det gamla, även om mitt minne förvisso är gott.