Posted tagged ‘Gustaf II Adolf’

På resa till Tyrolen (I): Nedslag i gamla Östtyskland

26 juni, 2018

Minneskyrka och monument över Gustaf II Adolf. Foto: Tommy Hansson

Som brukligt är har jag återigen gjort en resa i det Malmö-baserade reseföretaget Scandoramas regi. Denna gång till Tyrolen via gamla Östtyskland (”DDR”), som också kallades Sovjetzonen. Som vanligt tänkte jag låta mina tappra läsare få ta del av några av mina reserfarenheter. Jag börjar med att berätta litet om resan från Rostock i norra delen av östra Tyskland.

Ett för ett svenskt hjärta mycket intressant stopp på resan var den lilla staden Lützen cirka 20 kilometer sydväst om Leipzig med närmare 8000 själar, belägen i Bundeslandkreis i förbundslandet Sachsen-Anhalt. Lützen och datumet den 6 november 1632 är för alltid inristat i minnet för oss svenskar som en gång i tidernas gryning var lyckliga nog att i skolan få åtnjuta en historieundervisning värd namnet. https://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%BCtzen

Gustav Adolf Gedänkenstätte i Lützen. Foto: Tommy Hansson

Det var som bekant här den protestantiska (”evangeliska”) sidans förgrundsgestalt i kampen mot katolikerna i Trettioåriga kriget, den svenske konungen Gustaf II Adolf, hade det sannolikt tvivelaktiga nöjet att dö hjältedöden. Han och hans häst Streiff hade i stridens hetta och slagfältets dimma förirrat sig in i de fientliga leden och blev då ett lätt byte för den katolske härföraren Albrecht von Wallensteins knektar. Streiff överlevde dock slaget och avled först 1633. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_L%C3%BCtzen

En bidragande orsak till Gustaf Adolfs desorientering var att han tappat sina glasögon, som den närsynte monarken var beroende av. Slaget slutade formellt med en seger för den protestantiska sidan men med kännbara förluster på 10 000 man som gjorde att den protestantiska sidans positioner i kriget försvagades. Värst av allt var dock förlusten av den svenske konungen, kallad ”Lejonet från Norden” i den evangeliska krigspropagandan.


Historisk mark. Foto: Tommy Hansson

Vad som kanske är mindre känt för många är att det stod ett slag vid Lützen även 1813, då Napoleon och hans tyska allierade ställdes mot motståndarhären. Napoleons armé gick trots svåra förluster segrande ur striden men mötte sitt öde vid Waterloo i nuvarande Belgien två år senare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_L%C3%BCtzen_(1813)

Detta var andra gången jag hade äran besöka den minnesplats för det första Lützen-slaget, omfattande Gustav Adolf Gedächtniskirche och ett minnesmonument, som finns på platsen. Här finns även en liten souvenirbutik i vilken jag vid mitt förra besök för runt 15 år sedan inhandlade några snapsglas med Lützen-motiv.

Jena tillhörde ”DDRs” större städer.

Nästa anhalt på resan genom gamla Östtyskland var staden Jena i Thüringen med omtrent 100 000 invånare, där jag för andra gången hade förmånen att få bo på det utmärkta hotellet Maxx.

Jena är nog mest känt som hemort för det optiska industriföretaget Carl Zeiss (kameror, kikare, projektorer med mera), som även lånat namn till stadens inte särskilt framgångsrika fotbollslag FC Carl Zeiss Jena med hemvist i den tyska tredjeligan. I Jena finns även tre forskningsinrättningar som drivs av Max Planck-institutet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jena

Passade på att inhandla dessa kanske litet kitschiga muggar på en bensinstation i forna ”DDR”. Foto: Tommy Hansson

Jag återkommer inom kort med några rader om min minnesvärda sejour i Tyrolen!

 

 

 

 

 

Annonser

Södertäljeprofiler (III): Zacharias Anthelius

6 november, 2017

Slottet Tre Kronor i Stockholm, där Svea hovrätt hade sina första lokaler. Slottet eldhärjades 1697.

År 1624 hölls vid Svea hovrätt i Stockholm, då inrymd i det gamla slottet Tre Kronor, en rättslig process av det mer sensationella slaget: ett antal personer stod inför rätta för att utomlands ha studerat vid katolska akademier och därefter återvänt till Sverige som hemliga katoliker. Detta var en gärning som stred mot den så kallade Örebro stadga från 1617 vilken, om den överträddes, kunde ge dödsstraff.

Även spioneri för Polens räkning fanns bland åtalspunkterna. Bland de tilltalade fanns borgmästaren i dåvarande Söder Tällije (Södertälje) Zacharias Anthelius. http://www.svea.se/Om-Svea-hovratt/Historia/Byggnader/

Zacharias Olai Antelius (1583-1624) härstammade från en beläst Norrlands-släkt och hade efter studentexamen i Uppsala 1600 begivit sig utomlands för studier 1605, ett vanligt vägval för dåtidens studiebegåvningar. Bland annat sökte han sig till den jesuitiska högskolan i Olmütz (tjeciska Olomouc) i Nordmähren, där han studerade i halvtannat år. Många fler svenska studenter än den unge Anthelius utnyttjade jesuiterna erkänt goda och kostnadsfria undervisning, men inte alla konverterade till katolicismen.


Träsnitt avbildande det katolska fästet Olmütz (Olomouc) i Nordmähren.

Ett par år senare var Anthelius i tjänst hos den landsflyktige svenske greven Axel Leijonhufvud, innan han hamnade i Graz i nuvarande Österrike som informator hos en handsekreterare i ärkehertigens tjänst. Från denna tjänst fick vår man mycket goda vitsord. I Graz tog svensken också sin magistersexamen innan han, efter tio års bortovaro, återvände till Sverige 1615.

Borgmästare i Södertälje. I Sverige fick Zacharias Anthelius först anställning som så kallad conrektor vid Gefle skola innan han anställdes av den i Nyköping baserade unge hertigen Karl Filip. Vid hertigens kansli stiftade Anthelius bekantskap med Georg (Jöran) Bähr Ursinus, en ung katolik med en något äventyrlig läggning som också skulle ställas inför rätta för otillåtna katolska sympatier 1624.

När Karl Filip, som var en yngre bror till konung Gustaf II Adolf, tragiskt avled i den fruktade fältsjukan som han ådragit sig under den svenska belägringen av Narva 1621 övergick Anthelius till att bli kanslist hos Karl Filips och Gustaf Adolfs moder, änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp som var änka efter Carl IX. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Holstein-Gottorp


Änkedrottning Kristina av ätten Holstein-Gottorp.

Det var i maj 1623 som magister Zacharias Anthelius erhöll kunglig fullmakt som litterat – för ämbetet utbildad – borgmästare i Söder Tällije, stadens förste i sitt slag. Denna stad var hertigdömet Södermanlands viktigaste hamnstad, då som nu belägen fyra mil söder om Stockholm. Den hette tidigare blott Tällije (eller andra stavningsvarianter av detta ortnamn) men begåvades med epitet ”Söder” sedan Norrtälje i Roslagen tillkommit 1622.

Det år Zacharias Anthelius kom till Söder Tällije hade staden drygt 1000 invånare men hade sett sina bästa dagar. Storhetstiden inföll under konung Carl IXs tid som hertig, men efter dennes frånfälle hade betydande ekonomiska svårigheter tillstött.

Konflikt med Polen. Borgmästare Anthelius viktigaste uppgifter blev att söka utverka skattelindringar och en allmänt sett förmånligare ställning för sin stad. Att han var en mycket duglig ämbetsman vet vi från flera källor. Det hette om honom att han var den som ”allt skulle bestyra”. Söder Tällijes kyrkoherde Johan Wattrangius – som själv en kort tid misstänktes för att hysa papistiska böjelser – bekräftade i rättegången 1624 denna positiva bild av Anthelius.


Den äldsta kända avbildningen av Södertälje från slutet av 1600-talet: ur Erik Dahlberghs bildverk Suecia Antiqua et Hodierna.

Historien om hur Zacharias Anthelius och andra svenska konvertiter upptäcktes av myndigheterna är onekligen rätt färgstark. En italiensk musiker i tjänst vid det kungliga hovet i Stockholm vid namn Giovanni Battista Veraldi, som var protestant, hade av svartsjuka angivit Anthelius, dennes trosfrände Georg Bähr och den tyske jesuitiske missionären Henricus Schachtius (Heinrich Schacht) för myndigheterna; Bähr hade haft en kärleksaffär med Veraldis hustru. Till sitt försvar hävdade Bähr vid rättegången att musikern varit impotent sedan åtta år.

Tillslaget mot de förstuckna katolikerna – att vara öppen katolik i det militant protestantiska Sverige var omöjligt – och rättegången i den 1614 instiftade Svea hovrätt väckte sensation i dåtidens svenska samhälle. Förutom de tre nämnda åtalade ställdes följande tre personer inför rätta, anklagade för att hysa katolska sympatier: Ericus Niurenius, kyrkoherde i Luleå församling, Nicolaus Campanius, skolrektor i Enköping samt den endast 16-årige studenten Arnold Johan Messenius, som senare skulle bli rikshistoriograf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arnold_Johan_Messenius

Den sistnämnde var son till juridikprofessorn och historikern Johannes Messenius, som hade fått en katolsk uppfostran i Vadstena och begivit sig till Braunsberg (polska Braniewo) i nuvarande Polen då Carl IX lät stänga klostret. Den äldre Messenius var mentor åt en student från Linköping som hette Henricus Hammerus, som blev det första offret för Örebro stadga – han dömdes till döden och halshöggs 1617 för att ha blivit katolik i utlandet och därefter återvänt till Sverige. Messenius dömdes till livstids förvisning på Kajaneborgs fästning i Finland där han avled 1636.


Konung Sigismund (Zygmunt) av Sverige (1592-99) och Polen (1587-1632).

Stämningen då rättegången inleddes var redan upphetsad då riksdagen skulle fatta beslut om militära rustningar i anledning av den hotande konflikten med den katolska ärkefienden Polen, som leddes av kung Gustaf Adolfs kusin, kung Sigismund som blivit avsatt som svensk kung av Gustaf Adolfs far Carl IX men alltjämt gjorde anspråk på den svenska tronen. Som kung i Polen gick han under namnet Zygmunt III Vaza. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigismund

Tortyrprotokoll. Av de tilltalade vid rättegången i Stockholm, som började vid påsktiden 1624, dömdes Zacharias Anthelius, Georg Bähr Ursinus, Nicolaus Campanius, Henricus Schachtius och Arnold Johan Messenius till döden. Såväl kung Gustaf II Adolf som rikskansler Axel Oxenstierna deltog vid förhandlingarna. President vid Svea hovrätt vid denna tid var eljest Magnus Brahe.

Schachtius, som i hemlighet tagit sig in i Sverige på uppdrag av Anthelius och Bähr, blev emellertid benådad på grund av sin utländska bakgrund medan unge Messenius fick dödsstraffet omvandlat till förvisning på Kexholms fästning i Finland där han satt inspärrad till 1640. Arnold Johan Messenius är unik i svensk rättshistoria då han veterligt är den ende som dömts till döden två gånger: andra gången var då han under drottning Christinas tid 1651 dömdes till döden och nu verkligen avrättades för påstådd konspiration mot staten. Även sonen Arnold rönte samma öde.


Gustaf II Adolf deltog vid rättegångsförhandlingarna i Svea hovrätt 1624.

Att i Riksarkivet (RA) i Stockholm studera originalhandlingarna kring den så kallade förrädarrättegången är minst sagt fascinerande. Här finns icke minst tortyrprotokoll som visar vad de misstänkta landsförrädarna yppat på sträckbänken – tortyr var formellt inte tillåtet men användes utan tvekan vid prominenta rättgångar av den här typen.

Dock tycks mäster Anthelius av någon anledning ha besparats tortyr, möjligen beroende på att han var klen till hälsan eller kanske för att han som borgmästare och riksdagsledamot hade högst rang av de anklagade. Han hade för övrigt gripits i Stockholm påsken 1624 efter att ha anlänt till huvudstaden för att göra sin plikt som riksdagsman för borgarståndet.

Bland RA-handlingarna finns ett brev till den 41-årige Anthelius från hustrun Engel Kröger, en Gävle-flicka av tysk börd. Hustrun redogör för praktiska angelägenheter i Söder Tällije samtidigt som hon oroar sig för makens hälsotillstånd: ”Farer mycke väl, kära hjärtans man, och hälser Henrik (Schachtius)”, avslutar hon det rörande brevet.

Vad som hände med Engel och hennes och Zacharias barn efter den senares avrättning är inte känt, men en förhoppning kan vara att de på något sätt togs om hand av Zacharias äldre broder, professorn (astronomi) och prästmannen Johannes Olai Anthelius (mäster Hans kallad), vars karriär inte tycks ha påverkats påfallande negativt av broderns öde. Han utnämndes 1635 till kontraktsprost för Gästrikland och avled 11 år senare.


Skulpturen ”Mor och barn” av Ivar Johansson i Zacharias Anthelius park i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Spioneri aldrig bevisat. Anthelius och Bähr med flera dömdes således till döden för sina katolska förlöpningar, domar som fastställdes av konungen den 1 september 1624. Det hade dock aldrig bevisats att de eller någon annan tilltalad också idkat spioneri mot svenska staten för Polens räkning.

De båda katolska konvertiterna halshöggs på Stockholms torg (nuvarande Stortorget) den 11 (21 enligt nuvarande sätt att räkna) september 1624. Enköpings-rektorn Nicolaus Campanius mötte samma öde fyra dagar senare. Alla tre hade under de påfrestande umbärandena i fängelset och under tortyrens influenser återtagit sin protestantiska tro, men inför bödeln återgick Anthelius och Bähr till sin romersk-katolska övertygelse. Detta enligt dokument från den katolska propagandacentralen i Líege som Sven Stolpe hänvisar till i sin bok Drottning Kristina (Malmö 1966).

När en luthersk präst vid avrättningsplatsen i sista stund försökte få Anthelius att svika sin katolska tro svarade denne: ”Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?” När han strax därpå fick se kamraten Bährs kropp och huvud åtskilda skall han extatiskt ha ropat till skarprättaren: ”Eja, låt mig nu också falla för din lie och den katolska tron!”

Rektor Campanius förblev emellertid trogen sin lutherska omvändelse även på schavotten.

Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm hade en kunglig fader.

Begravdes på Riddarholmen. Zacharias Anthelius och Georg Bähr Ursinus kroppar togs om hand av rådsherren Johan Skytte och riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm (den senare en utomäktenskaplig son till Carl IX) och forslades från Stockholms torg till Riddarholmen, där de begravdes nära den nuvarande statyn över Birger jarl vid den gamla klosterkyrkans mur.

300 år senare lät svenska katoliker på katolska kyrkogården i Stockholm sätta upp en minnestavla med följande text (de olika datumen syftar på gammal respektive ny datumräkning): ”Till minne af Zacharias Anthelius borgmästare i Södertälje och Göran Behr Ursinus sekreterare i kungl. kansliet hvilka d.11/21 september 1624 i Stockholm ledo döden för sin katolska tro. En hyllningsgärd från svenska katoliker anno 1924.”

Det sista dödsoffret för Örebro religionsstadga blev den i Sverige och Norge kringvandrande studenten Ericus Petri, vilken avrättades 1631.

Zacharias Anthelius har genom en motion i Södertälje kommunfullmäktige av författaren till denna artikel fått en park uppkallad efter sig utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje.


Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Contra förlag 2011, 216 sidor. Foto: Tommy Hansson

Fotnot I: För den som vill läsa mer om den svenska statens behandling av svenska katoliker under 1600-talet rekommenderas boken Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag 2011.

Fotnot II: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

Kan det extrema Sverige bli ett normalt land?

19 januari, 2016

Sjunne Sverige 002 Sverige kan bli normalt på sju år, menar Jan Sjunnesson. Foto: Tommy Hansson

”Sverige är inte ett normalt västeuropeiskt land men kan och borde bli det.”

Detta är Jan Sjunnessons utgångspunkt i boken Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013, 328 sidor), som först skrevs på engelska för en utländsk läsekrets. Författaren ägnar större delen av boken åt att beskriva hur och varför Sverige blev så extremt och avslutar med en diskussion om hur landet skall kunna bli ett normalt västland.

Sjunnesson går omsorgsfullt till väga och kan knappast anklagas för att ha skrivit någon särskilt lättillgänglig bok som läsaren avverkar på en kaffekvart, men jag vågar påstå att den som ger sig i kast med läsningen kommer att bli rikt belönad. Här finns en stor mängd fakta och exempel av oskattbart värde för den som inte väjer för information och synpunkter som ofta är allt annat än politiskt korrekta. Författarens upplägg är att först rekapitulera Sveriges historia och sedan redogöra för dagens extrema samhälle. ”Tonen i boken är polemisk, ibland ironisk och det komplicerade ämnet Sveriges historia och extrema samtid starkt förenklat”, tillstår författaren (sidan 9).

Och förvisso krävs en viss förenkling för att pressa samman närmare 1000 år av svensk historia åren 1000-1930 inom ramen för knappt 22 sidor, som Sjunnesson gör i bokens andra kapitel. Noga taget inleder författaren sin historiska genomgång redan omkring 10 000 år före Kristi födelse, då det kilometertjocka istäcket började dra sig norrut för att ge plats för glest invandrande skaror människor.

Det var emellertid först med Kalmarunionens inträde 1397, skriver Sjunnesson, som landet började få kontroll över det egna territoriet. Det var bara ett fåtal i den tidens Sverige som kan sägas ha varit en del av dåtidens högkultur med dess förfinade seder och bruk av utländska språk, där latinet utgjorde ett lingua franca för samhällets tunna elitskikt.   

”Vad som blev specifikt svenska särdrag”, skriver Sjunnesson (sidan 29), ”var inte någon utvecklad fin adelskultur eller kulturliv utan det fria bondeståndet och såväl herrars som bönders planeringsförmåga och fascination av teknik. Det kärva klimatet tvingade fram god planering för att överleva i kyla och snö under sex månader på konserverad föda med få mänskliga kontakter och lite solljus. ”   

Jan Sjunnesson framhåller att i Sverige utvecklades tidigt förhållandevis demokratiska traditioner. Någon allmän rösträtt var det givetvis inte tal om, men fria självägande bönder tog som en självklarhet stämma och säte i den dåtida ståndsriksdagen jämte adel, präster och borgare. I det perspektivet har den svenska demokratin sex århundraden på nacken.

210px-Gustav_Vasa Gustaf Vasa avmålad 1542.

Adelsmannen Gustaf Eriksson Vasa, vid rikets roder från 1521 till sin död 1560, blev den kraftfulla gestalt som kastade av det utländska (läs: danska) oket och för första gången i vår historia byggde upp en egentlig nationalstat, låt vara med ytterst hårdhänta metoder. Med det enda syftet att säkra statens ekonomiska överlevnad bröt den nye konungen med den romersk-katolska kyrkan, lät införa den lutherska protestantismen och konfiskerade kyrkornas tillgångar. Med katolicismen försvann dessvärre också mycket av den dåtida kulturen.

”Underdånighet och en ovilja att slåss för principer karakteriserade svenskarna redan vid tiden för Vasa”, kommenterar Sjunnesson (sidan 31). ”Uppsala universitet som inrättats år 1477 fick se sina lärda präster och lärare förlora rättigheter och undervisningen drogs in. Man skyllde på lärarnas kvarvarande trohet till katolicismen.”   

Alla såg dock inte stillatigande på när Gustaf Vasa och hans hejdukar med tillhjälp av våld, förtryck och hänsynslöst makt(miss)bruk rev ner allt det gamla för att bygga nytt. I Småland gjorde bondeledaren Nils Dacke uppror 1542-43 och även andra ansatser till motstånd förekom, i längden dock till ingen nytta. Upprorsmakarna kunde se fram emot död och pina i kungens hand. http://www.vasatiden.se/gustav-vasa/

Efter omkring 100 år med stormaktsstatus under regenterna Gustaf II Adolf, drottning Christina, Carl XI och Carl XII inträdde efter det så kallade Stora nordiska krigets slut 1721 vad som har gått till historien som Frihetstiden, då de båda partierna Hattarna (konservativa och rysshatande) och Mössorna (mer liberala och proryska) kreerade embryot till det moderna partiväsendet. Den friare tidsanda som nu kom att råda medförde ett uppsving för vetenskap, teknik och kultur, en utveckling som fortsatte även sedan Gustaf III upprättat ett kortvarigt kungligt envälde från 1772 fram till sitt hastiga frånfälle 1792.

Tyvärr tar Jan Sjunnesson över huvud taget inte upp enväldet och Gustaf IIIs betydande insatser för det svenska riket, något som skulle ha varit mycket befogat. ”Det låg ett skimmer över Gustafs dagar”, skaldade 1800-talsförfattaren och biskopen Esaias Tegnér, och faktum är att om inte den så kallade tjusarkonungen hade genomfört sin oblodiga statskupp och själv fattat tömmarna så är det mycket möjligt för att inte säga troligt att Sverige hade upphört att existera som självständig nation och tvingats dela Polens öde att delas upp mellan flera stormakter: https://sv.wikipedia.org/wiki/Frihetstiden

JAG_w230x320 Johan August Gripenstedt, omdanande finansminister i mitten på 1800-talet.

Något av ett startskott för den moderna tidens inträde i Sverige kan sägas ha varit den liberale adelsmannen Johan August Gripenstedts tid som finansminister 1856-66, då ekonomin förändrades i grunden. Sjunnesson beskriver Gripenstedts landvinningar på följande sätt (sidan 37): ”Under detta decennium infördes ekonomisk frihet, avreglering av banker och räntor, kvinnlig myndighetsålder vid 25 år, järnvägs- och telegrafutbyggnad, avskaffande av husaga och fri in- och utvandring. Mest betydelsefullt var naturligtvis frihandel, avskaffande av skråprivilegier och fri etableringsrätt.”   

Det må tyckas något märkligt att Sjunnesson i sin låt vara starkt komprimerade genomgång av den svenska historien avstår från att kommentera den kanske största reformen av dem alla: ståndsriksdagens avskaffande 1865 till förmån för en tvåkammarriksdag, där ledamöterna i den första kammaren valdes indirekt av landstingen. Endast män som levde upp till vissa ekonomiska och skatterelaterade kriterier omfattades av rösträtten medan kvinnorna fick rösträtt först 1921. https://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Fragor–svar/Riksdagens-historia/Nar-avskaffades-standsriksdagen/?sid=67288

Sjunnesson framhåller att vårt land under tiden 1870-1970 åtnjöt en i det stora hela obruten tillväxtperiod som internationellt sett var nära nog unik – endast Japan kunde uppvisa högre tillväxttal. Den socialdemokratiska rörelsen med dess mäktiga propagandaapparat har försökt påskina, att allt ekonomiskt och materiellt välstånd är ett resultat av den egna politiken. Så är det dock inte, konstaterar Jan Sjunnesson (sidorna 39-40):

En vanlig svensk tror nästan alltid att välfärdsstaten infördes av socialdemokratin på 1930-talet. Men forskare och engagerade medborgare utanför arbetarrörelsen känner till att vi redan på 1500-talet lade grunden för socknarnas fattighus och sjukstugor genom fattigvårdslagstiftningen. Sedan fortsatte välfärden att organiseras i frivilliga humanitärt inriktade självhjälpsorganisationer på 1800-talet när behoven växte med inflyttade arbetarfamiljer till städerna och fattiga på landet.

I själva verket var det en rad olika grupperingar som byggde upp vad som blivit känt som det typiskt svenska välståndet, vilket ännu i dessa yttersta av tider fungerar som magnet för de asylsökande av olika slag vilka från Mellanöstern och Nordafrika söker sig till det som tros vara paradisiska Sverige. Det var nykterhetsrörelser, kyrkor och andra religiösa samfälligheter, skytteföreningar, egnahemsbyggen, hantverksverkstäder, folkbildningscirklar med flera vilka alla brann för att ge allt fler svenskar en drägligare levnadsstandard både materiellt och andligt innan det socialdemokratiska arbetarepartiet grundades 1889.

hjalmar-branting-jpg Hjalmar Branting – förste socialdemokratiske statsministern.

Därmed är vi inne på den långa eran av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Först ut av socialdemokratiska statsministrar var Hjalmar Branting, titulerad redaktör, som blev regeringschef första gången 1920. Branting fick för övrigt, tillsammans med norrmannen Christian Lange, Nobels fredpris året därpå för sina insatser inom det då nyligen bildade Nationernas förbund (NF). Här en förteckning över våra statsminsitrar från och med Louis De Geer till och med Stefan Löfven: http://web.comhem.se/dier/

Betecknande nog har Jan Sjunnesson valt att kalla bokens tredje kapitel för ”Hybris 1930-1970”. Det var på hösten 1932 som Socialdemokraterna inledde, med Sjunnessons ord (sidan 59), ”världens längsta folkvalda regeringsinnehav, 44 år från år 1932 till år 1976”. Sistnämnda år fick sossarna och deras stödtrupper i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) se sig slagna av den borgerliga trojkan Centerpartiet, Folkpartiet och Moderata samlingspartiet med förstnämnda partis ledare Thorbjörn Fälldin som statsminister.

Den avgångne statsministern Olof Palme lovade nu i TV med illa dold illvilja att ”Nu ska vi ställa till ett helvete för borgarna”. Om Palme och sistnämnda citat skriver förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson här: http://stenkyrka.blogspot.se/2011/02/25-ar-sedan-mordet-pa-olof-palme.html

Med Olof Palme i landets ledning 1970 inleddes oundvikligen Sveriges nedgång som nationellt socialt experiment, och att den i breda lager älskade landsfadern Tage Erlander efter 23 år som statsminister valde att lämna över till just denne arrogante och flåsradikale överklassprätt är en av de politiska gåtor jag då och då brukar fundera över. Palme var nämligen enligt mitt förmenande på alla sätt en katastrof, även om Jan Sjunnesson menar att hans inverkan på det svenska samhället var ”på gott och ont” (sidan 95).

Författaren sammanfattar Palmes insatser på följande sätt (sidan 97):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare.

PalmeArafat Vapenbröder i kampen mot den judiska staten Israel: Olof Palme och Yassir Arafat.

Icke minst grenomförde Olof Palme tillsammans med en handfull likasinnade socialdemokratiska politruker en radikalisering av svensk utrikespolitik med stöd till kommunistiska diktaturer såsom Kuba, Nordvietnam och Östtyskland samt marxist-leninistiska upprorsrörelser i Tredje världen, vilka kämpade med vapen i hand mot så kallad kolonialism och imperialism.

Med sin överklassbetingat negativa syn på judar föll det sig också naturligt för Palme att ge den judiska staten Israel på båten och upprätta vänskapliga förbindelser med den palestinaarabiska terrorrörelsen PLO och det anslutande partiet al-Fatah under den bisarre Yassir Arafats ledarskap. Det är ett arv som sedan dess omsorgsfullt förvaltats av sosseriet, något som resulterade i att regeringen Löfvens första åtgärd efter sitt makttillträde hösten 2014 var att erkänna ”Palestina” som självständig stat.

Frågan är då hur den extremt experimentella och läckande skutan Sverige med en immigrationspolitik som i realiteten består av svängdörrar och en häpnadsväckande underdånighet gentemot allt som luktar främmande seder och kulturer, även omfattande öppet kvinnoförakt och barnäktenskap, skall kunna vändas och tätas så att vi åter kan bli vad Sjunnesson kallar ”en normal nation”.

Att det är en hjärtefråga för folk-och opinionsbildaren Jan Sjunnesson förstår vi av att han i inledningen på kapitel 7, ”Ett normalt Sverige”, skriver (sidan 291): ”Att göra Sverige till ett normalt land är syftet med att skriva och ge ut denna bok på eget bevåg.” Främsta hindren på vägen för att uppnå denna onekligen nobla målsättning är enligt författaren hög beskattning och omfattande välfärdsstat; extrem sekulär rationalism och individualism; tyst konformism och öppet åsiktsförtryck; vänsterpolitik.

Visst ligger det en hel del i den beskrivningen. Något konkret recept på hur förvandlingen skall gå till ges dock inte av Sjunnesson, men utan tvivel fäster han – liksom denna bloggare – betydande förhoppningar vid den ”Sverige-vänliga” rörelsen inklusive Sverigedemokraterna, en rad alternativa medier som lyckats med konststycket att luckra upp den hävdvunna åsiktskonformismen samt ideellt verkande individer som han själv.

untitled Folk- och opinionsbildaren Jan Sjunnesson.

Jan Sjunnesson menar att det under åren 2013-2020 skall kunna gå att förvandla Sverige från extremt experiment till ett land i normalare tillstånd. Således befinner vi oss just nu mitt i denna omvandlingsprocess. Det vill säga lika lång tid som det tog för palmeismen att de sju åren 1969-76 förändra Sverige i extrem riktning. ”Att bli normal är att tillfriskna från paniksyndrom och rädslor för vad folk ska säga”, avslutar Jan Sjunnesson föreliggande skildring av Sverige (sidan 307). ”Det är inte farligt. Det är normalt.”

En djupdykning i historien: så blev vi en nation av mesar och idioter

22 september, 2015

5156149_26112015 Hårnätsprydda svenska soldater.

1970 infördes hårnät i den svenska krigsmakten, som då hade tröttnat på att försöka få alla värnpliktiga att klippa håret kort. Året innan hade Olof Palme efterträtt Tage Erlander som svensk statsminister. Jag undrar om det inte var ungefär där som Sverige definitivt anträdde utvecklingen mot att bli en nation som med expressfart närmar sig rangen av en Tredje världen-nation, där inbördeskrigslika förhållanden tillhör det möjligas gräns om man får tro somliga bedömare.

Jag måste väl i sanningens namn erkänna, att argumentet att de svenska värnpliktigas hårnät m/70 skulle ha varit avgörande för den svenska nationens dekadens kanske inte är helt seriöst menat. Ändå tror jag det ger litet av den tvivelaktiga utvecklingen i ett nötskal.

Det militära hårnätet är i mina ögon en symbol för hur ett land som tidigare inte tvekat att med vapen i hand slå vakt om sina gränser, ett land bestående av militärer, hårt arbetande bönder, handelsmän och industriarbetare, snillrika uppfinnare och inte minst strävsamma och begåvade kvinnor, inom loppet av drygt en generation förvandlats till övervägande mesar, töntar och idioter som därmed öppnat portarna till en nationell katastrof i vardande.   

Etablerandet av den så kallade värnpliktsriksdagen eller värnpliktskongressen var en annan milstolpe när det gäller den ovan skisserade utvecklingen. Här kunde framtidens politiker, bland dem den blivande statsministern Fredrik Reinfeldt, lägga fram en mängd kostnadskrävande förslag om hur de värnpliktigas materiella standard skulle förbättras.

Ja, det motionerades till och med om att lägga ner det svenska försvaret: http://gg-kamratforening.se/artik_ka4/1970-1979/1978/1978-02-14%20o%2010%20Dags%20for%20varnpliktsriksdagen.pdf

Annat var det förr.

Hårnät och värnpliktsriksdagar var ett okänt fenomen under vår långa krigshistoria, även om vissa långhåriga svenska kungar och härförare kanske skulle ha varit betjänta i alla fall av det förstnämnda.

500821_0413012afp2fb8m0mgj411 Konung Erik Segersäll (cirka 940-995).

Om vi går tillbaka till den förste monarken vi egentligen vet något om, Erik Segersäll Björnsson, så är det känt att han föddes 940 och dog senast 995. Det hörs på själva det namn han begåvades med, Segersäll, att han var framgångsrik i vapnens bruk i syfte att värna om sitt rike. Erik var konung över vad som benämndes Svearike, varur namnet Sverige uppstod. Det var ett område som i stort bestod av Mälardalen. Troligen styrde han även över Västergötland samt mot slutet av sitt liv även Danmark.

För många av forna dagars regenter gällde också att freda tronen från inhemska rivaler. I Erik Segersälls fall var det sonen Styrbjörn som gjorde anspråk på Svearikets krona sedan Eriks broder och medregent, Olof, avlidit på 970-talet. En sammandrabbning mellan Eriks och Styrbjörns arméer inträffade vid Fyrisvallarna i ett legendomsusat slag som slöt med att Erik segrade och Styrbjörn stupade. Erik Segersäll dog sedan i en sjukdom omkring 993. Han hade då återvänt till asatron efter att under en kortare period ha bekänt sig till kristendomen.

Svearikets och Västergötlands krona övertogs av Eriks son Olof Skötkonung, född cirka 980, som regerade till 1022. Under Olofs kungatid präglades de första svenska mynten i Sigtuna samtidigt som kristendomen bröt igenom på allvar. Den tyske aposteln Ansgar hade i slutet på 820-talet visserligen anlänt till Birka på Björkö i Mälaren för att, på inbjudan av sveakungen Björn, presentera kristendomen för dem som ville låta omvända sig till denna religion men den fick aldrig riktigt fäste då: http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

olofOlof Skötkonung lät prägla de första svenska mynten i Sigtuna.

Olof Skötkonung skall i början av sin regeringstid ha deltagit i ett vikingatåg mot England tillsammans med den danske kungen Sven Tveskägg och var en av kontrahenterna vid det så berömda sjöslaget vid Svolder år 1000. Olof döptes till kristendomen först i England och därpå enligt traditionen vid Husaby källa vid Kinnekulle i Västergötland år 1008. Dopförrättare skall ha varit aposteln Sigfrid från England och med vid dopet var även Olofs dotter, prinsessan Ingegerd, som senare blev gemål till konung Jaroslav I i Kiev och är begravd i Sofiakatedralen därstädes tillsammans med maken.

Olof är den förste svenske kung som döps in i den kristna tron och sedan också håller fast vid den. Att han nu accepterat fridsfursten Jesus Kristus som sin herre var inget som hindrade honom från att ”älska och slå ihjäl med samma varma själ”, för att låna ett citat ur Johan Ludvig Runebergs Fänriks Ståls sägner. Detsamma kan sägas om alla efterföljande svenska monarker till början på 1800-talet.

En av de mer bemärkta monarkerna från tidig medeltid är Erik (IX) den helige Jedvardsson, som alltjämt är Stockholms skyddshelgon trots att han sannolikt var född i Västergötland kring 1120 och mördades på anstiftan av medtävlaren om makten Magnus Henriksson i Uppsala 1160. Han dyrkades tidigt som svenskt helgon men erkändes aldrig som sådant av Rom trots ivrig lobbyverksamhet av sonen Knut Eriksson som var kung 1167-96. Erik skall enligt traditionen ha deltagit i det första korståget mot de hedniska finnarna i mitten på 1150-talet.

Erik den heliges relikskrin öppnades för övrigt 2014 av forskare: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/nu-ska-sanningen-om-legenen-avslojas

kraniumokrona Erik den heliges kranium och kungakrona.

Under 1200- och 1300-talen inträder ett något större mått av stabilitet i Sveariket, men stridigheterna fortsätter. Episk är konflikten mellan Magnus Ladulås son Birger Magnusson, kung 1290-1318, och dennes yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Kungen och hans drottning tillfångatas i samband med den så kallade Håtunaleken 1306 varefter Birger hämnas genom Nyköpings gästabud 1317-18, då hertigarna spärras in och kungen slänger nyckeln i Nyköpingsån.

Därpå följer Magnus Erikssons – han var son till hertig Erik – långa men alls icke bekymmerslösa regenttid 1319-60. Han var även kung i Norge till 1343 och över Skåne. Sverige härjades då av digerdöden, pestsjukdomar av olika slag som reducerade befolkningen med upp till hälften, samt inre stridigheter. Magnus genomförde även två korståg mot Novgorod 1348 respektive 1350 med syftet att omvända invånarna från ortodoxin till den katolska formen av kristendomen. Det lyckades inget vidare, och efter sin avsättning som konung finns uppgifter om att han själv skall ha konverterat till den ortodoxa tron. Han dog drunkningsdöden i början av 1370-talet. Hans främsta bedrift var att avskaffa slaveriet i Sverige.

Mellan 1521, då Gustaf Vasa valdes till svensk konung, och 1814 deltog Sverige i 29 krig från och med Befrielsekriget mot Danmark 1521-23 till och med Norska kriget 1814. Ungefär lika många av krigen utkämpades mot ”arvfienden” Danmark respektive Ryssland. I det sista kriget mot Ryssland 1808-09 förlorade vi ”östra rikshalvan” Finland.

Under perioden 1554-1660 rådde praktiskt taget oavbrutet krigstillstånd inklusive Trettioåriga kriget 1618-48, då Sverige utgjorde ryggraden på den protestantiska sidan och Gustaf II Adolf av krigspropagandan framställdes som det frälsande ”Lejonet från Norden”. Det var under denna tid Sveriges ställning som europeisk stormakt grundlades. Den gick dock förlorad med Stora nordiska kriget 1700-21 och Carl XII:s död i Norge 1718.

640px-Strasbourg_walter_gustave_adolphe Gustaf II Adolf, ”Lejonet från Norden”, efter segern vid Breitenfeld i Trettioåriga kriget 1631.

Här en lista över hela krigshistoriken 1521-1814: http://www.historiesajten.se/krig.asp?sortering=fran

Flera gånger genom Sveriges ofta mycket blodiga historia har det rått inbördeskrigslika tillstånd. Så var fallet under den segdragna konflikten mellan Gustaf Vasas söner Erik XIV, Johan III och Carl IX. Slutpunkten för denna period kom med konflikten mellan den katolske konung Sigismund, som även var kung i Polen, och dennes farbror hertig Carl 1598-99. Hertigen segrade och lade beslag på tronen under namnet Carl IX. År 1600 lät den brutale Carl halshugga fem av de rådsherrar som ställt sig på den laglige konungens (Sigismund) sida i det så kallade Linköpings blodbad.

Den lärdom vi alla kan dra av Sveriges omfattande krigshistoria är, att alla regenter och betydande statsmän utan undantag ansett att de gränser de styrt över varit i högsta grad värda att slå vakt om med alla till buds stående medel. Sverige har varit en nationalstat sedan åtminstone Gustaf Vasas regeringstid, vilken inleddes för nästan precis 500 år sedan och kunde bli det tack vare de insatser som gjorts av furstar och folk under minst lika lång tid dessförinnan.

Sverige gick efter 1814 in i en ny och fredligare tid och det militära försvaret tilläts tidvis förfalla. Varje gång så skett fanns det emellertid krafter som såg vad som var på väg att hända och tog verkningsfulla initiativ som skulle leda till förbättring. 1860 bildades således Skarpskytterörelsen på initiativ av skriftställarna Viktor Rydberg, Karl Adolf Hedlund, August Blanche och Lars Johan Hierta. Dessa var alla liberala och nytänkande kulturpersonligheter vilka insåg att det svenska försvaret måste väckas ur sin törnrosasömn: https://sv.wikipedia.org/wiki/Skarpskytter%C3%B6relsen

Viktor_Rydberg_1876 Viktor Rydberg: en av Skarpskytterörelsens skapare.

Genom Skarpskytterörelsen ville man dels skapa en starkare försvarsvilja, dels ge upphov till en folkbeväpning som skulle kunna ge oss ett försvar av schweizisk modell. Dessa tankar bar några årtionden senare frukt genom tillkomsten av den allmänna värnplikten, som infördes 1901.

Ett annat exempel med försvarsanknytning är det privata initiativ som resulterade i Pansarbåtsföreningen 1912, som drog igång en oerhört framgångsrik penninginsamling för att den svenska flottan skulle få ett nytt, slagkraftigt krigsfartyg – den så kallade F-båten – till sitt förfogande. Bland initiativtagarna märktes den kyrklige förnyaren och blivande biskopen Manfred Björkquist. Detta gjorde att fartyget HMS Sverige kunde byggas och överlämnas till flottan för en totalkostnad om 13 459 000 kronor i dåtidens penningvärde.

Något år senare, den 6 februari 1914, invaderades Kungliga slottet i Stockholm av ungefär 30 000 försvarsvänliga bönder – Bondetåget – som hos konung Gustaf V, kronprins Gustaf (VI) Adolf och andra medlemmar av den kungliga familjen protesterade mot den liberala regeringen Karl Staafs nedrustningspolitik mitt under en kritisk internationell tid. Konungen själv och upptäcktsresanden Sven Hedin höll uppmärksammade brandtal.

HMS_Sverige_after_1931 Pansarbåten HMS Sverige efter 1931.

Efter Första världskriget troddes det allmänt att den stora freden hade inträtt, och 1925 års försvarsbeslut signerat den socialdemokratiske försvarsministern Per Albin Hansson blev ett svårt slag mot vårt militära försvar. Också nu uppkom en proteströrelse, låt vara inte med lika dramatiska resultat som i form av pansarfartyget HMS Sverige. 1936 kom i alla fall ett nytt försvarsbeslut vilket gjorde att samme Hansson som tidigare gått i bräschen för den dittills största nedrustningen i svensk historia som statsminister i ett radiotal vid utbrottet av Andra världskriget ansåg sig kunna deklarera ”Vår beredskap är god”.

Alla vet i dag att Per Albin ljög när han yttrade dessa ord, men med åren lyckades den socialdemokratiska regeringen med skattebetalarnas hjälp verkligen bygga upp ett funktionellt försvar. Inte bara det – Sverige hade under 1950-talet ett av världens starkaste krigsmaskinerier i förhållande till landets befolkning om sex miljoner människor med tonvikten lagd på flygvapnet. Och det behövdes verkligen mot bakgrund av det högst reella hotet från det kommunistiska Sovjetunionen bara cirka 25 svenska mil på andra sidan Östersjön.

Det var då det.

Under det senaste halvseklet har pågått en fortlöpande utveckling som har resulterat i den sämsta regering Sverige haft i mannaminne. Under andra hälften av 1960-talet infiltrerade den så kallade 68-vänstern alla vitala samhällsinstitutioner och kunde framförallt i massmedia ostört bedriva sitt underminerande mullvadsarbete.

hqdefault Christopher Jolin kartlade vänstervridningen i Sverige.

Redaktören och författaren Christopher Jolin varnade för detta i en bok med titeln Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige 1973, men sedan boken inledningsvis bemötts relativt välvilligt utsattes Jolin för ett karaktärsmord med få motsvarigheter och bokens välmotiverade varningsord fick i det stora hela förklinga ohörda: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Trist nog blev Jolin med tiden extremnationalist, men då han skrev Vänstervridningen och uppföljaren Sverige nästa? var han ännu liberalt betonad västvän.

Vänstervridningen och revolutionsromantiken resulterade visserligen inte i någon kommunistisk revolution och upprättandet av proletariatets diktatur, men ledde likväl till förödande konsekvenser när det gällde att bryta ner och förstöra traditionell sexualmoral, familjeideal, historiemedvetande, nationalstolthet och icke minst försvarsvilja. Den förvandlade oss till mesar och idioter. Olof Palme, varmed så mycket destruktivt i det svenska samhället hänger samman, surfade på denna våg och lyckades leda in en del revolutionärer i sossepartiet och samtidigt fjärma Sverige från den demokratiska västvärlden genom sin rabiata USA-kritik och stöd till revolutionsrörelser i Tredje världen.

Det var också under Palmes statsministerår som riksdagen 1975, litet i skymundan och utan egentlig debatt, tog beslut om att Sverige officiellt skulle bli ett mångkuturellt samhälle. Invandrarna skulle hädanefter inte påverkas att assimilera sig i det svenska samhället utan fick i stället välja om de ville assimileras eller fortsätta odla egna kulturer och egna språk i sina egna enklaver. Resultatet ser vi idag i alla otaliga problemområden av vilka många blivit no go-zoner där kriminalitet och kaos är ordningen för dagen och polis och räddningstjänst bombarderas med stenar och någon gång handgranater.

En tillfällig tillnyktring skedde med det så kallade Lucia-beslutet i december 1989, då den socialdemokratiska Carlsson-regeringen i ett akut anfall av klarsyn insåg att den dittills förda, rundhänta immigrationspolitiken inte längre höll. I stället skulle endast asylsökande med reella flyktingskäl accepteras. Men så kom den borgerliga regeringen Bildt 1991 samtidigt som Balkan-krisen accelererade och en flodvåg av nya flyktingströmmar drabbade Sverige, vilket ledde till att FP-ledaren Bengt Westerberg med sin ”generösa flyktingpolitik” hotade lämna regeringen om inte Lucia-beslutet revs upp. Bildt föll till föga.

untitled Förre elitsoldaten Reinfeldt struntade som statsminister i försvaret.

När den borgerliga så kallade Alliansen med Fredrik Reinfeldt som statsministerkandidat vann valet över en socialdemokrati handikappad av en allt tröttare Göran Persson 2006, väntade nog många väljare inklusive artikelförfattaren på en förbättring. Själv hoppades jag i främsta rummet på ett starkare försvar men också på en uppryckning på skolans område och en något mer realistisk immigrationspolitik.

Jag och många med mig blev grymt besvikna. Reinfeldt visade sig vara en fanatisk invandringsförespråkare och uppmanade folk att öppna både hjärtan och plånböcker för alla som valde Sverige. Överraskande nog struntade därtill den tidigare elitsoldaten Reinfeldt, som en gång inlett sin karriär som toppolitiker med att bli invald i värnpliktsriksdagen, i försvaret och valde i stället att beteckna detta som ett ”särintresse”.

I följande film inslag förklarar Reinfeldt att Sverige tillhör alla invandrare som kommer hit ”mitt i livet” och inte de infödda svenskarna som tror på några ”påhittade gränser”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

Det är enligt min mening omöjligt att se på detta som något annat än en spark rätt i skrevet på alla svenskar, finnar och andra nationaliteter som offrat allt för att försvara svenska gränser och områden genom århundradena, och som dessutom givit sina liv på utländsk botten till kristendomens och den nationella ärans försvar. Allt för att Fredrik Reinfeldt och alla andra efterkommande skulle få en så dräglig tillvaro som möjligt.

Ledargestalter som Erik Segersäll, Erik den helige, Gustaf II Adolf och till och med Per Albin Hansson kan inte gärna annat än gråta i sina himlar över hur det har blivit!

Utvecklingen bekräftas av internationella bedömningar. FNs Human Development Index (HDI) förutspår i en rapport från 2012 att Sverige i höjd med år 2030 har halkat ner till 45e plats i den internationella välståndsligan och då fått finna sig i att ha passerats av länder som Kuba, Mexiko och Bulgarien efter att ha varit uppe på 15:e plats 2010: http://www.etableringutomlands.se/sverige/sverige/item/svenskt-vaelstand-rasar-till-2030

724074_1200_800 En allt vanligare syn i Sverige.

Och i Danmark begår en ledarskribent i Jyllands-Posten närmast lustmord på sin nordiska granne genom att varna för kommande inbördeskrig och anarki i ett Sverige som för en nationell självmordspolitik genom hämningslöst inflöde av asylanter, varav det stora flertalet av muslimsk härkomst. http://jyllands-posten.dk/debat/leder/ECE7942276/Gode-og-onde/

Vi har visserligen haft flera inbördeskrig tidigare, men det senaste utkämpades mellan Gustaf Vasas söner för nästan 500 år sedan så man kan inte säga att vi mesiga svenskar har vanan inte. I förlängningen kan den med fjärrskådarblick försedde betraktaren urskilja ett muslimskt Sverige som en integrerad del i det internationella kalifatet. Inga hårnät kommer då att finnas tillgängliga, men däremot förväntas alla med skäggväxt begåvade män bära kraftiga helskägg och behandla sina kvinnor som lägre stående varelser.

Som kristen vet jag dock att om Gud tillåter något dåligt att hända så sänder han också ett botemedel mot det dåliga. Som jag ser det finns bara ett botemedel som kan rädda det här landet från den slutliga katastrofen bortom vilken återvändo finns: Sverigedemokraterna. Men det kommer att sitta hårt åt och det är en kamp som kommer att kräva uppoffringar av alla som vill värna om Sverige som ett civiliserat land.

Dagens Samhälle offside om svenska kungar

22 december, 2014

 

images Carl XI – grundade Karlskrona.

Ibland slår media liksom knut på sig själva i syfte att förlöjliga Sverigedemokraterna.

Som när tidningen Dagens Samhälle # 45 på sin humorsida ”Offside” påpekar, att SD Karlskrona felaktigt i sitt lokala budgetförslag skriver att det var Carl IX (1550-1611) som grundade Karlskrona, ett uppenbart om än beklagligt korrekturfel.

När tidningen skall rätta fadäsen och påpeka, att det ju faktiskt var Carl XI (1655-97) och icke Carl IX som anlade flottstaden i Blekinge drar man till med: ”Det var det inte. Det var hans sonson. Det vet ju alla.”

untitled Carl IX – inte farfar till Carl XI.

Problemet ur Dagens Samhälles perspektiv är bara, att Carl XI ingalunda var Carl IXs sonson. Den senare hade nämligen ingen sonson, i varje fall ingen som var avlad i den så kallade äkta sängen. Han hade dock en oäkta son med en piga i Nyköping, en son som hette Carl Carlsson Gyllehielm (1574-1650) som blev en stöttepelare i den svenska militärstaten.

Carl XI var ende sonen till Carl X Gustaf (1622-60), vars föräldrar hette Johan Casimir av Pfalz-Zweibrücken och prinsessan Katarina Carlsdotter Vasa. Den senare var faktiskt dotter till Carl IX. Så om Dagens Samhälle hade velat briljera litet hade man kunnat konstatera, att det var Carl IXs  dottersonson som grundat Karlskrona.

Carl_Carlsson_Gyllenhielm Carl Carlsson Gyllehielm – ”oäkta” son till Carl IX.

Fast då hade tidningen knappast kunnat skriva att ”det vet ju alla”, och det hade väl inte varit lika roligt.

Den pfalziska ätten blev kunglig sedan Carl IXs sondotter Christina (1626-89) – som var kusin med Carl X Gustaf – hade abdikerat från den svenska tronen. Men någon ”officiell” sonson hade den synnerligen råbarkade Carl IX alltså inte.

Eller hur, Dagens Samhälle? Som denna gång bestämt ställde sig riktigt offside.

images Drottning Christina – dotter till Gustaf II Adolf och sondotter till Carl IX.

Fotnot: Jag har föredragit att benämna de svenskara konungarna som Carl och inte ”Karl”, eftersom man stavade så vid den tid de var monarker. motsvarande sätt har jag skrivit Christina och inte ”Kristina”.

 

Händelser och tankar under veckan som varit: en antagen motion, intervju med Euronews och gruppledarval

7 oktober, 2014

Södertälje 10 juli 010 Den vackra, blivande Zacharias Anthelius park vid Katolska kyrkan nära Kanalen. Foto: Tommy Hansson

Jag tar, som sig bör, det roligaste och först inträffade först.

Under sista fullmäktigesammanträdet med den utgående församlingen den 29 september fick jag och SD Södertälje sin första motion antagen. Det var mitt förslag om att uppkalla en offentlig plats efter stadens förste så kallade litterate – det vill säga för ämbetet utbildade – borgmästare, Zacharias Anthelius (1573-1624).

Den här motionen har en speciell förhistoria. Jag började forska om Anthelius, bland annat på Riksarkivet och Kungliga biblioteket, efter att ha läst en artikel om denne i en kommuntidning 1995. Där fick jag veta att mäster Anthelius utnämndes till borgmästare i Söder Tällije i maj 1623 av ingen mindre än konung Gustaf II Adolf.

Det blev bråda dagar för den nye borgmästaren, som tidigare tjänstgjort hos hertig Carl Filip i Nyköping och efter dennes död i hans mors, änkedrottning Kristina (som även var mor till kungen), kansli på Gripsholm i Mariefred. Södertälje var nämligen en stad i kris och stod på ruinens brant, men Anthelius tycks verkligen ha gjort skillnad och omtalas i uppskattande ordalag av samtida källor.

untitled Södertälje under 1600-talet. Ur Erik Dahlberg: Suecia Antiqua et Hodierna.

Vad som däremot inte uppskattades var den religion Anthelius i hemlighet under sina studieår på kontinenten konverterat till: den romerska katolicismen. Det blev stor skandal när det avslöjades vid påsktiden 1624 att Anthelius ingick i en katolsk gruppering som inbjudit en jesuitisk missionär att i lönndom ta sig in i landet. Slutet på den sorgliga historien blev att den 41-årige Zacharias Anthelius och ett par av hans trosfränder dömdes till döden och avrättades med svärd på Stockholms torg (numera Stortorget i Gamla stan) den 11 september 1624.

1996 författade jag som fullmäktigeledamot för dåvarande Täljepartiet en motion där jag yrkade på att en gata eller offentlig plats i Södertälje skulle uppkallas efter den avrättade borgmästaren, offer för den protestantiska inkvisitionen men alltså en mycket duglig ämbetsman som dessutom var representant för borgarståndet i den dåvarande riksdagen. Motionen bifölls i alla instanser men blev ändå resultatlös – Anthelius fick aldrig någon gata eller plats vid denna tid.

Självklart var jag inte nöjd med detta, och när jag valdes in i fullmäktige för Sverigedemokraterna 2010 tänkte jag följa upp mitt tidigare engagemang och skrev därför 2013 en ny motion med samma yrkande: uppkalla gata eller offentlig plats efter Zacharias Anthelius. Detta bar således frukt i fullmäktige den 29 september sedan motionen bifallits överallt.

Då hade även stadsbyggnadsnämnden förordat att parken utanför Katolska kyrkan – hitintills kallad Kanalparken – lämpligen skulle byta namn till Zacharias Anthelius park, något som även den katolske kyrkoherden godkänt. Det kan nämnas att stadsbyggnadsnämndens ordförande, kommunalrådet Staffan Norberg (V), yrkade bifall på motionen från fullmäktiges talarstol.

anthelius230

Mina forskningsrön framlade jag 2011 i boken Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans trosfränder. Contra förlag, 215 sidor.

På tisdagen väntade en intervju med det för mig tidigare okända TV-bolaget Euronews med huvudkontor i franska Lyon. Ämne: den syriska flyktinginvandringen till Södertälje. Jag hade i egenskap av partiets gruppledare kommit överens med Euronews Päivi Suhonen om att träffas i Stadshusets foajé, där jag även fick träffa den tyske reportern Hans von der Brelie samt en filmfotograf och en ljudtekniker. Dagen innan hade man grillat kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) på den ganska pampiga stadshusbyggnadens tak.

Vi åkte upp till plan 3, där samhällsbyggnadskontoret håller till. Själva intervjun, som utfördes på engelska, tyckte jag inte beredde några större svårigheter (vi får väl se hur det blir då reportaget sänds). Jag har genomfört nästan identiskt likartade intervjuer med utländska media ett antal gånger i samband med senaste valrörelsen.

Euronews ville dock även att jag skulle gå omkring litet i stadshuskorridorerna  för att kunna lägga in detta i det samlade reportaget, så det blev en hel del gående innan kameramannen var nöjd. Det dryga åtta minuter långa reportaget skall enligt uppgift sändas nu på fredag och visas därefter under en hel vecka vid olika tidpunkter – på 13 språk! Så har jag inte varit internationell kändis tidigare så lär jag väl bli det nu…

IMG_1335 Bloggaren med ryggen mot kameran grillad av teamet från Euronews med reportern Hans von der Brelie i mitten. Håll med om att jag är rätt snygg i håret! Foto: Euronews

Jag hoppar nu till söndagen, eftersom ingenting av större vikt inträffade onsdag till lördag. Mer än att jag vaknade, skrev – bland annat en debattartikel om det organiserade tiggeriet till lokala media –  lyssnade till musik samt i vanlig ordning filosoferade kring diverse av mänsklighetens ödesfrågor. Eftersom min son som vanligt hälsade på åt vi tillsammans en god middag på fredagkvällen.

Jag hade eljest tänkt åka in till Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm fredag afton för att avhöra ett föredrag om de etiopiska judarna, men jag orkade helt enkelt inte utan föredrog samvaro i familjens så kallade sköte. Söndagen den 5 oktober – för övrigt min namnsdag, då jag har Bror (efter min far) som binamn – kände jag det emellertid som min plikt att närvara vid ett historiskt möte med SD Stockholm/Stockholms län landstingsgrupp.

Sverigededemokraterna lyckades i valet 2014 för första gången ta sig in i Stockholms landsting (därtill som vågmästare) med nio ordinarie mandat och utöver det ett antal ersättare, däribland denna bloggare som var tredjenamn på valsedeln för Stockholms län sydvästra valkrets. SD Södertäljes eminenta Ingrid Hult som etta med ett stort antal personkryss blev ordinarie. Den viktigaste punkten på programmet vid mötet var att välja en gruppledare, som i absolut gynnsammaste fall – om än inte särskilt troligt – även kommer att kunna titulera sig landstingsråd.

006 Dan Kareliusson som nyvald gruppledare för SD i Stockholms läns landsting. Foto: Tommy Hansson

Klar segrare i den personröstning som följde blev Dan Kareliusson från Stockholms stad, vilken med sin breda erfarenhet från en rad sektorer i samhället måste anses vara ett utomordentligt gott val. Till sin närmaste hjälp i sitt kommande värv får Dan nu Per Carlberg, SD Tyresö och Arnold Boström, SD Huddinge, två goda och brett uppskattade partikamrater.

Dan har redan lyckats ordna så att vårt parti får ett eget hus intill landstingsbyggnaden till vårt förfogande. Det skall bli mycket intressant att följa fortsättningen. Första mötet med det nyvalda landstingsfullmäktige sker den 21 oktober.

I går var det så dags för vår nyvalda fullmäktigegrupp att välja ny gruppledare, där de nio ordinarie invalda hade rösträtt. Mötesordförande nu, liksom vid landstingsmötet dagen före, var  ingen mindre än riksdagsledamoten David Lång som också är ordförande i vår kommunförening. Jag utmanades i omröstningen av Tommy Blomqvist, föreningens vice ordförande, medlemsansvarig, ersättare i kommunstyrelsen och ledamot/ersättare i flera nämnder.

Det blev utmanaren som avgick med segern med 5 röster mot 4. I ytterligare en omröstning valdes jag till vice gruppledare. Med 617 personkryss och gedigen kommunalpolitisk rutin såväl som mediaerfarenhet i bagaget – och med ett förnämligt valresultat där vi så gott som dubblade såväl procent- som mandattal – hade jag trott mig om att kunna göra ett bra jobb som gruppledare också under de kommande fyra åren. En majoritet ville dock annorlunda i god demokratisk ordning, varför jag gratulerar min partivän ”Blomman” till sin nya och ansvarspåliggande position!

Valstuga lördag 005 Här syns min efterträdare som gruppledare, Tommy Blomqvist, i direktkontakt med väljarna på Gågatan i Södertälje under den gångna valrörelsen. Foto: Tommy Hansson

Vi har haft ett fruktbart samarbete tidigare, och inget tyder väl på att det kommer att bli sämre framöver. Jag har heller aldrig haft som mål i politiken – eller livet i stort för den delen -att göra vad man kallar karriär, utan mer sett mig som en ”arbetare i vingården” som rycker in där det behövs och i övrigt gör vad jag gör för att det är roligt och/eller nödvändigt. Efter en pionjärinsats som gruppledare 2010 – 2104 under stundom ganska turbulenta förhållanden, med bland annat irakiskt massavhopp, skall det faktiskt bli rätt skönt att slippa att alltid vara partiets ansikte utåt och den det skylls på när det någon enstaka gång går åt pipan.

Som jag ser det bör SD Södertäljes målsättning vid valet 2018 bli att springa om Moderaterna och bli kommunens näst största parti (tror inte riktigt på att vi kan rå på sossarna, men osvuret är som alltid bäst). Om vi håller ihop och ger järnet skall det kunna gå!

Vår kommunförening heter ju SD Södertälje/Nykvarn, och för Nykvarns del utsågs 19-årige John Hult till gruppledare att jämte ungefär jämnårige Patrick Claesson företräda Sverigedemokraterna i fullmäktige på denna ort med knappt 10 000 invånare. Lycka till, grabbar!

3416324_2048_1152 I mitten SDs nyblivne gruppledare i Nykvarn, John Hult, omgiven av Patrick Claesson till vänster samt bloggaren. Foto: Sveriges radio

 

 

 

 

 

 

Stressig – men rolig – vecka i valrörelsen

31 augusti, 2014

009 Intervju med ABC utanför valstugan. Foto: Kristian Kawecki

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2601808-sverigedemokraterna

Det är söndag efter en stressig men rolig vecka i valrörelsen. Äntligen tid över att skriva ett inlägg på min älskade blogg igen. Tänkte i all enkelhet berätta i ord och bild om vad som sig tilldragit i smått och litet större.

Jag börjar med tisdagen den 26 augusti. Då blev jag intervjuad av den utmärkta danska tidningen Jyllands-Posten, vilket skedde i ett av de så kallade tysta rummen på kommunalrådskansliet i Stadshuset där jag har min kommunala arbetsplats. Intervjuaren var en ung dansk som hette Lasse, vilken lyckligtvis talade en fullt förståelig danska.

Frågorna kretsade, föga oväntat, kring Södertäljes identitet som invandrarstad och den tilltagande strömmen av syriska immigranter. Precis som då JP intervjuade mig i vintras. Fick också en del frågor om varför jag valt att engagera mig i Sverigedemokraterna – många tycks av någon anledning vara intresserade av detta, varom mer nedan – vilket skedde på grund av mitt engagemang i försvarsfrågan.

Ett par timmar senare var det dags för höstens första möte med stadsbyggnadsnämnden, och därefter följde deltagande i en debatt anordnad av fackförbundet Kommunal vilket emellertid lyckats uppbåda endast vid pass ett 20-tal åhörare i den stora sammanträdessalen Demokratin, där fullmäktige håller sina möten. Det såg onekligen aningen ödsligt ut.

002 Dekorativt landmärke i Södertälje vackra stadspark: skulptur uthuggen ur blixtdrabbad trädstam med skyddshelgonet Sankta Ragnhild överst. Foto: Tommy Hansson

Jag skall inte neka till att jag varit en smula nervös inför denna debatt mellan de åtta kommunstyrelsepartiernas gruppledare, eftersom min erfarenhet av denna typ av evenemang är begränsad. Tyckte dock det gick rätt bra – kände mig skärpt men ej nervös, när jag satt där på podiet, och tror inte jag gjorde bort mig alltför mycket.

På onsdagen hölls sedvanlig gruppledarträff inför kommunstyrelsesammanträdet nästa vecka i ett av Stadshusets mindre sammanträdesrum. Det stora för min del var punkt 13: Förslag om namnsättning av park till Zacharias Anthelius minne. Bakgrunden är att jag 1996 (såsom representant för dåvarande Täljepartiet) i en motion föreslagit, att en offentlig plats skulle uppkallas efter Södertäljes förste ”litterate” (för ämbetet utbildade) borgmästare vid namn Zacharias Anthelius.

Denne utnämndes i sitt ämbete av konung Gustaf II Adolf i maj 1623 men hann bara vara verksam i ett knappt år. Vid påsktid 1624 rullades nämligen en ”katolsk komplott” upp: Antehlius jämte några andra avslöjades  vara hemliga katoliker, något som var belagt med dödsstraff enligt dåtidens hårda religionslagar. I den rättsprocess som följde dömdes Anthelius och två trosfränder att mista livet genom halshuggning, något som skedde den 11 september samma år.

Bättre sent än aldrig, något som kan sägas gälla både den hedersbetygelse mäster Zacharias vederfars nu 390 år efter sitt frånfälle samt denna motionär. 18 år (!) efter det att den ursprungliga motionen skrevs ser den nu alltså ut att gå igenom – endast beslut i fullmäktige återstår – i form av att Kanalparken utanför Katolska kyrkan föreslås byta namn till Zacharias Anthelius park. Tilläggas bör att jag i fjol, nu som sverigedemokrat, skrev ännu en motion i ämnet, vilken kan läsas här:

https://sodertalje.sverigedemokraterna.se/files/2013/10/Uppkalla-gata-eller-offentlig-plats-till-Zacharias-Anthelius-minne.pdf

untitled

Ni som vill läsa om min bok Religionsfrihetens martyrer: Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (Contra förlag 2011, 216 sidor) och kanske även beställa boken kan göra det via den här länken:

https://tommyhansson.wordpress.com/2012/04/10/ny-bok-religionsfrihetens-martyrer/

Senare samma dag var det så dags för nytt debattdeltagande, nu i regi av Pensionärernas riksorganisation (PRO). Anslutningen var denna gång ett 50-tal åhörare, och jag gjorde självfallet mitt bästa för att lyfta fram SDs positiva syn på våra (eller rättare sagt ”oss”) äldre, låt vara att jag ännu har ett par år kvar till ålderspensionsstrecket.

Länstidningen hade följande inslag om den debatten, där som synes jag tillhör de deltagare som apostroferas:

http://lt.se/nyheter/val2014/val2014/1.2610922–utred-aldrevardens-behov-sa-snabbt-som-mojligt-

På torsdagen besökte jag Sophiahemmet i Stockholm för att hämta ut mätutrustning för behandlingen av min sömnapné och hade därefter ursprungligen avsett deltaga i ett möte med SDs landstingsgrupp i Stockholms län. Skam till sägandes erfor jag dock ett visst behov av återhämtning och kände, att jag inte orkade vänta i Stockholm fyra-fem timmar innan mötet skulle sparka igång.

003 Mikrofonutrustningen monteras på. Foto: Kristian Kawecki

Så i fredags kom ännu en intervjuinsats. ABC bad om en intervju med mig om SD Södertälje i anledning av att vår förening var den, som nådde det bästa valresultatet av samtliga SD-avdelningar i Stockholms län vid valet 2010 med 7,3 procent. Nu ville ABC veta hur vi såg på den gångna mandatperioden samt vad vi ville för Södertäljes del framgent. Inslaget gjordes vid vår valstuga på Gågatan och resultat lär komma på måndag kväll. Och ja, även ABC var nyfikna på varför jag gick med i SD för sex år sedan.

Jag fortsatte från Gågatan ner till pendeltågsstationen för vidare befordran via Slussen i Stockholm ut till Saltarö med buss för traditionellt umgänge över en bit mat, några öl och en skvätt whisky med min gode vän och partibroder, musiksnillet Eric Hallberg. Som vanligt somnade jag på bussen på hemresan men anlände likväl lyckligt och väl hemmavid strax före midnatt.

I går lördag var det åter dags att bemanna valstugan tillsammans med Mariusz Kawecki och Ingrid Hult. Gråmulet väder men gott om intresserade och positiva personer!

 

015 Eric lägger ut texten…Foto: Tommy Hansson

I början av veckan lade Länstidningens webbsajt ut enminutssnuttar med de åtta gruppledarna, där dessa – inklusive mig – får sammanfatta sitt partis ståndpunkter i kommunalpolitiken på denna komprimerade tid. Avsnittet med mig kan avnjutas överst i bloggtexten.

Jag känner mig slutligen på gott humör efter den gångna, mycket aktiva veckan och avslutar i dur med sången ”Du borde skaffa dig en tyrolerhatt” med Östen Warnerbring. Någon hade klickat på länken till denna sång på min blogg för att muntra upp sig själv och kanske även mig, vilket givetvis i så fall uppskattas:

Fast jag behöver faktiskt inte skaffa mig hatt av nämnt slag, eftersom jag passade på att inhandla en sådan under mitt och sonens besök i Österrike/Tyskland nyligen.

Valstuga lördag 001  I väljarnas tjänst: på plats i valstugan av containermodell. Foto: Kristian Kawecki

Den stora begivenheten ur partiperspektiv den kommande veckan blir givetvis Jimmie Åkessons besök på Politikertorget i Södertälje torsdagen den 4 september klockan 12.30. Väl mött!