Posted tagged ‘Gustaf III’

Södertäljeprofiler (IV): Carl Michael Bellman

11 december, 2017


Carl Michael Bellman avkonterfejad av Per Krafft 1779.

Carl Michael Bellman (1740-95) föddes och dog i Stockholm men har genom sin respektlösa visa ”Magistraten uti Tälje” ändå en viss anknytning till vår stad. Bakgrunden till Bellmans nidvisa lär ha varit att han skall ha blivit utkastad från en krog i det dåtida Södertälje.

Kontentan av Bellmans sång om de styrande i Södertälje är att stadens svin tagit plats i magistraten, vilken utövade såväl det politiska som juridiska styret i staden. Påståendet saknade inte helt verklighetsbakgrund – Södertälje var illa beryktat för att svin sprang lösa i stadens centrala delar och bland annat bökade på kyrkogården och ofredade resenärer som gjorde uppehåll i staden.

Svin i magistraten. Visan kom att inrangeras som nummer 33 i Bellmans sångsamling Fredmans sånger, som utkom 1791, ett år efter tryckningen av den mer berömda Fredmans epistlar. Länken här går till ett körframförande exekverat av kören Vox Humana av ”Magistraten uti Tälje”: https://www.youtube.com/watch?v=mde_n7CDzjI

Visans text lyder:

Magistraten uti Tälje fiker
att vid riksdan vinna få justis;
varje rådman uti staden skriker
jämrar sig nu över prejudis.
Man kan tänka, saken är också viktig,
hela rådstun pliktig
att ge kontraplan.
Man tror ej att saken snart avstannar
rädslan nu förbannar
varje galt i stan.

Saken var den: när rätten skulle sitta
en ganska sträng och svår question
kom en sugga, fram vid bordet titta
satte sig vid preses sans facon.
Preses steg då upp och komplimentera,
sade intet mera
än: ”Gack ut, din fan!”
”Nej”, sa suggan, ”jag har så bedrivit
att jag också blivit
rådman här i stan.”

Jag vet inte hur den politiska och juridiska menigheten i Södertälje ställde sig till Bellmans äreröriga rader, som ju dock måste sägas ha givit vår kära stad en viss berömmelse. Särskilt road torde den dock inte ha varit. Mer om Fredmans sånger här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredmans_s%C3%A5nger


Bellman enligt Johan Tobias Sergel.

Gustaf III:s revolution. Carl Michael Bellman räknas till våra nationalskalder och har spelat en stor roll för språket och litteraturen i Sverige. Han har kallats ”Nordens Anakreon” efter den antike grekiske skalden, som levde omkring 582-485 före Kristi födelse och likt Bellman diktade om sällskapslivets, dryckenskapens och kärlekens fröjder. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Michael_Bellman

Bellman, som var äldst i en barnaskara om 14 syskon, föddes i Stora Dauerska huset vid Hornsgatan på Södermalm i Stockholm. Fadern, Johan Arendt Bellman den yngre, var lagman och sekreterare i slottskansliet. Modern, som Bellman avgudade, hette Catharina Hermonia. Farfadern, Johan Arendt Bellman den äldre, var professor i latin.

1758 påbörjade Carl Michael studier i Uppsala men uppgav snart dessa. Han fick därefter anställning som extra ordinarie tjänsteman vid Riksbanken men tog sin tillflykt till Norge 1763 på grund av anklagelser om ekonomiska oegentligheter. Bellman var dock snart tillbaka i Sverige och Stockholm.

Konung Gustaf III:s lyckade statskupp 1772 innebar ett verkligt lyft i Bellmans karriär. Han tog ställning för Gustaf III:s revolution. Från 1775 tilldelades han en pension om 100 daler som hämtades direkt ur kungens egen handkassa, och 1776 fick Bellman anställning som sekreterare vid Nummerlotteriet med en årslön på 1000 daler silvermynt. Om statsvälvningen 1772 här:  http://historiesajten.se/handelser2.asp?id=7


Fredmans epistlar har givits ut i otaliga upplagor. På bilden mitt eget tummade och nötta exemplar. Foto: Tommy Hansson

Bellman blev nu en viktig förmedlare av propaganda till förmån för Gustaf III. Detta medförde bland annat att han tvingades tona ner det ganska grova och mustiga språk som ofta präglade hans sångtexter och i stället anamma den förfinade men skäligen tillgjorda franska stil i rokokons anda som rådde vid det kungliga hovet.

Hamnade på obestånd. Carl Michael Bellmans berömmelse växte stadigt genom den kungliga anknytningen, men han hade svårt att anpassa sig till hovetiketten och begrep sig inte på politiken. Yngre skalder som Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf Leopold stod högre på kungens ranglista. Kellgren angrep till yttermera visso Bellman i dikten ”Mina löjen” 1778. Kellgren kom emellertid senare att omvärdera Bellman.

Med tiden blev Bellmans ekonomi allt sämre och 1793, året efter mordet på Gustaf III, hamnade skalden på obestånd. Han och familjen tvingades flytta ofta på grund av ekonomiska bekymmer, och 1792 bodde han ett tag granne med den blivande kungamördaren Jacob Johan Anckarström på Kungsholmsbrogatan. Ett glädjeämne var dock att Carl Michael Bellman den 11 december 1793 invaldes in Kungliga Musikaliska Akademien som ledamot nummer 138.


Stora Dauerska huset i Stockholm där Bellman föddes.

1794 dömdes så Bellman till vad som kallades ”bysättning”, det vill säga han fängslades i högvaktsflygeln vid Stockholms slott till följd av obetalda skulder. Hälsan blev påtagligt sämre efter tiden i fängsligt förvar, och en vecka efter sin 55-årsdag 1795 avled skalden. Han begravdes utan gravsten på Sankta Klara kyrkogård i Stockholm. 1851 lät Svenska Akademien resa en ännu kvarvarande, pampig minnessten över Bellman vars kvarlevor då ett decennium tidigare hade överflyttats till Norra kyrkogården.

Bellmans hustru, Lovisa Fredrica Grönlund (1757-1847), överlevde sin make med drygt ett halvsekel och dog först vid 90 års ålder 1847.

Fascinerande estradör. Carl Michael Bellman var inte bara en formidabel sångförfattare – texterna applicerades på vid denna tid kända och populära melodier hämtade ur operor, operetter med mera – utan också enligt ögonvittnen en fascinerande estradör som förmådde trollbinda åhörarna med sin sång och sitt spel på lutliknande instrument. Han spelade även cittra och klaver (piano).

Att Bellman skrivit en sång om de styrande i Södertälje tycker jag vi skall ta som en komplimang, låt vara att texten inte är precis smickrande.

 

 

 

 

 

Häxornas Harz: kejsartraditioner, världsarv och naziminnen

21 september, 2017

Utanför mitt logi i våningen ovanför klosterkrogen i Wöltingerode. Foto: Tommy Hansson

Det är hög tid att jag för mina läsare redovisar mina intryck i ord och bild från min resa i början av maj till det sagoomspunna bergsområdet  Harz i delstaterna Niedersachsen, Sachsen-Anhalt och Thüringen i norra Tyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harz

Boendet på min fem dagar långa resa – jag tycker det kan vara en lämpligt lång tid att vara bortrest – i regi av det Malmö-baserade reseföretaget Scandorama ägde rum på det till hotell omvandlade benediktinerklostret Wöltingerode med anor från 1100-talet. Här fanns både hotellutrymmen, krog, klosterkyrka och bränneri för likördrycker – mycket trevligt alltsammans!

Stadskärnan i Goslar med dess särpräglade trähusbebyggelse. Foto: Tommy Hansson

Goslar. Från Wöltingerode är det lagom avstånd till de övriga stopp som stod på utflyktsprogrammet. Huvudort i Harz är den anrika kejsarstaden Goslar, som i dag har drygt 40 000 invånare. Den pittoreska och av äldre trähusbyggnation präglade stadskärnan är, liksom silvergruvan Rammelsberg, ett av FN-organet UNESCOs världsarv. Goslar anlades år 922 av kejsaren Henrik (Heinrich) I av Sachsen (876-936), kallad ”Fågelfängaren”.http://web.comhem.se/birgerbergenholtz/htmljohan/000/0258/459.htm

På 1300-talet förärades Goslar titulaturen ”fri riksstad” parallellt med anslutning till handelsförbundet Hansan, en ärebevisning orten dock gick förlustig 1802. Under nationalsocialisternas tid vid makten utsågs Goslar till Reichsbauernstadt (riksbondestad) och besöktes ofta av de nazityska koryféerna.

Kaiserpfalz i Goslar vaktas av ryttarstayerna av kejsarna Fredrik Barbarossa (till vänster) och Wilhelm I. Foto: Tommy Hansson

Goslars mest anslående sevärdhet är tvivelsutan den pampiga Kaiserpfalz, kejsarborgen, som markeras av ryttarstatyer föreställande kejsarna Fredrik (Friedrich) I Barbarossa av Hohenstaufen (cirka 1122-1140) och Wilhelm I (1797-1888), även kallad ”den store” i syfte att särskilja honom från sin katastrofale sonson Wilhelm II. Jag tyckte mig riktigt känna historiens vingslag när jag besåg borgens stora sal med dess många historiska målningar.

En husfasad i centrala Goslar med utsökta skulpturer. Foto: Tommy Hansson

Som den historiskt bevandrade vet så uppkallades Tysklands olycksaliga krigståg (Operation Barbarossa) mot Sovjetunionen 1941 efter kejsar Friedrich I, vars italienska tillnamn alltså betyder ”rödskägg”. Han drunknade vid en flodövergång i Anatolien i nuvarande Turkiet på väg mot Jerusalem 1190 under det tredje korståget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_I_Barbarossa

Det här ångdrivna tåget tog oss till Wernigerode. Foto: Tommy Hansson

Wernigerode. Till Wernigerode, som fick stadsprivilegier 1229 men har äldre anor än så – platsen omnämns i skriftligt material första gången 1121 – tar vi oss med ett ångloksdrivet tåg tillhörigt Harzburger Schmalspurbahn som sträcker sig genom området. Resan går i maklig takt genom till synes ganska vilda och kuperade skogstrakter.

En vy från Wernigerodes stadskärna. Foto: Tommy Hansson

I Wernigerode, en av Tysklands mest välbevarade medeltidsstäder som i dag har runt 35 000 invånare, tog jag mig en promenad innan jag slog mig ned vid en enkel uteservering och inmundigade currykorv med bröd nedsköljt med lokalt öl och en snaps. Majluften var visserligen relativt kylig, men det var ändå trevligt och avkopplande att sitta och titta på folklivet en stund.

Det här smakade inte alls dumt! Foto: Tommy Hansson

På väg tillbaka till bussen bar det sig nu inte bättre än att jag med mitt skrala lokalsinne råkade gå vilse. Så småningom lyckades jag dock nå kontakt med gruppens reseledare och kunde lätt skamsen äntra bussen för resan tillbaka till klosterhotellet.

Rådhuset (Rathaus) i Quedlinburg. Foto: Tommy Hansson

Quedlinburg. Denna stad med knappt 30 000 invånare kan med visst fog kallas Tysklands första huvudstad. Det var nämligen här som Henrik I Fågelfängaren 919 kröntes till den förste konungen över ett enat tyskt område.

Henriks gemål Mathilde anlade här ett nunnekloster vars abbedissa därefter i 800 år styrde staden. Dess sista kvinnliga regent var faktiskt den svenska prinsessan Sofia Albertina (1753-1829), syster till Gustaf III; 1803 upplöstes de tyska så kallade klosterstaterna. Halvtannat sekel senare kom staden att ingå i det så kallade DDR (Östtyskland).

Heinrich Himmler besöker Quedlinburg 1936 tillsammans med underlydande nazikoryféer.

Quedlingburg hade en central ställning under nazitiden. 1936 anlände till staden Reichsführer Heinrich Himmler hit tillsammans med partihöjdarna Martin Bormann och Robert Ley för att i stiftskyrkan St. Servatius utföra ritualer till minne av den av nationalsocialisterna mycket uppskattade Henrik Fågelfängaren.

Kyrkan kom 1938 fram till det tyska sammanbrottet 1945 att tjäna som ett centrum för den mysticism som florerade inom det av Himmler ledda SS (Schutzstaffeln). http://www.huffingtonpost.com/2013/06/12/himmler-rituals_n_3428856.html

Världsarvshus i Quedlinburgs stadskärna. Foto: Tommy Hansson

Det är inte utan att man ryser en smula när man vid ett modernt besök i Quedlinburg drar sig till minnes detta mörka förflutna. Hela staden är i dag ett av UNESCOs världsarv med sina 1300 korsvirkeshus, slott och stiftskyrka. Den ingår i Landkreis Harz i förbundsstaten Sachsen-Anhalt.

Den nordiskt präglade stavkyrkan i Hahnenklee, invigd 1908. Foto: Tommy Hansson

Hahnenklee. Den lilla orten Hahnenklee med 1200 bofasta invånare har ett förflutet inom bergshanteringen men är numera främst en uppskattad vintersportort. 1908 invigdes den i sitt slag enastående stavkyrkan Gustav Adolf Stabkirche, som är uppförd helt i trä. Dess byggnadsstil anses påminna om det sätt varpå vikingarna en gång byggde sina berömda skepp.


Den anslående interiören i kyrkan i Clausthal, Europas näst största träkyrka. Foto: Tommy Hansson

Clausthal-Zellerfeld. Inte långt från Hahnenklee ligger den större staden Clausthal-Zellerfeld, en universitets- och tjänstemannastad som också är en betydande vintersportort. En sevärdhet i Clausthal är den imponerande träkyrkan – Tysklands största i sitt slag och den näst största träkyrkan i Europa med ett anslående yttre såväl som inre.

Der Brocken. Ingen resa till Harz-området vore komplett utan ett besök på berget Der Brocken 1141 meter över havet, vilket gör det till den högsta punkten i Harz. Der Brocken är en av de höjder som i tysk folktradition benämndes Blocksberg, där häxorna skall ha samlats varje valborgsmässoafton (Walpurgisnacht) i syfte att ”bola med Djävulen”, det vill säga idka sexuellt umgänge med hin håle.


Det ganska hiskeliga häxhuset på Hexentanzplatz. Foto: Tommy Hansson

Det som givit Brocken en viss särställning i detta lugubra sammanhang är dess förekomst i den tyske nationalskalden Johann Wolfgang von Goethes verk Fausthttps://sv.wikipedia.org/wiki/Johann_Wolfgang_von_Goethe I anslutning till höjden finns den så kallade Hexentanzplatz (Häxdansplatsen), en turistfälla med allsköns, häxrelaterat tingel-tangel. Jag passade här på att inhandla en praktisk shoppingväska försedd med blixtlås.

Något burlesk häxfigur blir förevigad… Foto: Tommy Hansson

1935 uppfördes på Der Brocken under nazitiden världens första TV-torn, och under den kommunistiska ”DDR”-tiden ett par årtionden senare fanns här ett centrum för signalspaning från vilket östtyskarna hade koll på större delen av Västtysklands teletrafik. Vid Brocken rinner floderna Bode, Ecker, Ilse och Oder upp.

Jag är tämligen anglosaxiskt/gaeliskt inriktad och räknar knappast Tyskland till mina favoritländer. Ändå har jag tidigare besökt Västtyskland, Östtyskland och nu det enade Tyskland kanske tiotalet gånger genom åren. Alldeles oavsett vad man må tycka om Tyskland och tyskarna kommer man inte ifrån att landet och folket bär på en rasande intressant och för Europa och världen central historia. Harz är, som torde ha framgått ovan, en alldeles speciell del av Tyskland, ett land som också delar av min hustrus släkt härstammar ifrån.

Klosterhotellet i Wöltigerode: huvudbyggnaden. Foto: Tommy Hansson

 

 

 

 

Gotlands återmilitarisering – den svenska försvarsmaktens viktigaste uppgift

26 september, 2016

insatskompaniet%20genomfor%20ordergivning%20infor%20uppdra
Medlemmar ur insatskompaniet i Gotlandsbrigaden förbereder sig inför en övningsuppgift. Foto: Försvarsmakten

-Jag är personligen övertygad om att det kommer att komma mer. Nuvarande truppförsvar omöjliggör i alla fall en rysk Krim-operation på Gotland.

Det sade överste Mattias Ardin, ansvarig på plats för den av regeringen beslutade permanenta återmilitariseringen av Gotland, då han som inbjuden talare på Nylands brigads gilles höstmöte på Karlbergs slott i Solna redogjorde för den militära situationen på den svenska östersjöön. Denna bloggare fanns på plats i filmsalen, där den intressanta lägesbeskrivningen ägde rum.

I propositionen Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016-2020 av den 23 april 2015 underströk regeringen Löfven vikten av att återetablera ett permanent militärt försvar på Gotland. http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2015/04/prop.-201415109/

Överbefälhavare (ÖB) Micael Bydén tillkännagav den 14 september att ett förband med en numerär om 150 man, vilket utgörs av ett mekaniserat skyttekompani från Skaraborgs regemente P4 i Skövde, skall finnas på Gotland på permanent basis. Hela stridsgruppen beräknas finnas på plats under 2017 och 2018. Tanks och andra militära fordon ingår. Ett problem är att det ännu inte löst sig med den befintliga truppens förläggning när detta skrivs. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/nu-maste-forbandet-hitta-nagonstans-att-bo

img_1455
Överste Mattias Ardin talar om den militära återetableringen på Gotland med Nylands brigads fana i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Chef för denna enhet är överstelöjtnant Stefan Pettersson, under det att Mattias Ardin är ansvarig på plats för den militära ledningsenhet som handhar återmilitariseringen. Ardin har tidigare bland annat varit stabschef för den svenska styrkan i Afghanistan. http://www.hd.se/2016-09-14/han-ska-leda-forsvaret-pa-gotland

Rysk ockupation 1808. -Jag är personligen övertygad om att det kommer att komma mer, menade överste Mattias Ardin när han talade på temat Säkerheten kring Östersjön – försvarsmaktens återetablering på Gotland inför Nylands brigads gilles höstmöte. Men det är det nuvarande läget vi har att utgå ifrån, och förhandenvarande truppförsvar omöjliggör i alla fall en rysk Krim-operation på Gotland. På sikt skulle jag önska mig artilleri och luftvärn med lång räckvidd.

Apropå det ryska agerandet på den Ukraina tillhörande Krim-halvön så följer det ett klassiskt mönster. Ryssarna kidnappade en så kallad terrorledare på ukrainsk mark och tog det som intäkt för en offensiv militär operation: ett casus belli – anledning till krig – hade skapats. I princip samma typ av agerande som när Nazityskland klädde ut tyska soldater i polska uniformer och fingerade anfall mot tyska ställningar längs polsk-tyska gränsen vid månadsskiftet augusti-september 1939 och inledde Andra världskriget. Eller för den delen när den svenska krigsledningen med Gustaf III i spetsen framprovocerade kriget mot Ryssland 1788 genom att skruda svenska soldater i ryska uniformer vilka angrep svenska ställningar.

Om det ryska förfarandet på Krim finns en intressant bloggtext här: http://zynisk.blogg.se/category/ukraina.html

Överste Ardin, som uppgav att han ser försvaret av Gotland inklusive Fårö, Karlsöarna, Gotska Sandön, Östergarnsholm och några mindre öar ur ett ”östersjöperspektiv”, inledde med en historisk orientering om något av det som förevarit på Gotland. Således ockuperades ön av rysk trupp i samband med Finsk-ryska kriget 1808-1809, då nio ryska fartyg  från lettiska Libau (Liepaja) med 1800 man och sex artilleripjäser ombord lade till i Slesviken i Grötlingbo på södra Gotland den 22 april 1808 med amiral Nikolaj Bodisko som befälhavare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_ockupationen_av_Gotland_1808

Någon svensk militär närvaro på Gotland fanns i detta läge inte, utan landshövding Erik af Klint tvingades  i all hast trumma ihop ett bondeuppbåd som gick den ryska styrkan till mötes. Övermakten bedömdes emellertid som alltför stor, och svenskarna kapitulerade utan strid den 25 april. Amiral Bodisko utropade sig till guvernör i Visby.

Den ryska närvaron på Gotland skulle dock visa sig bli kortvarig.  Den 12 maj 1808 blockerades hamnen i Slite av de båda svenska fartygen Manligheten och Tapperheten, vilka seglat in från Karlskrona. Bodisko fann sig i detta läge tvungen att kapitulera, något som skedde den 17 maj. Dagen därpå lämnade de avväpnade ryska trupperna Gotland med destination Ryssland.

gnb-1
Medlemmar i Gotlands nationalbeväring på den tid det begav sig. Foto: Arkiv

Gradvis nedmontering av Gotlands försvar. Efter den ryska ockupationen insåg ansvariga svenska myndigheter att det behövdes en ständig militär närvaro på Gotland, och den så kallade Nationalbeväringen sattes upp 1811 efter beslut av konung Carl XIII. Regementet utgjorde Sveriges första värnpliktsförsvar och rekryterades från Gotland. Det omfattade 6781 man och indelades i tre artillerikompanier samt 43 kompanier infanteri och jägare. Nationalbeväringen delades 1887 upp i två separata enheter. http://www.tjelvar.se/gnb/gnb.htm

Efter hand växte den militära närvaron på ön ut och omfattade som mest omkring 25 000 man – det vill säga nära hälften av den nuvarande befolkningen på  57 381 invånare per den 31 december 2015 – fördelade på Gotlands artilleriregemente (A7), Gotlands luftvärnskår (Lv2), Gotlands kustartilleriregemente (KA3) samt Gotlands regemente (P18).

Lägg därtill hemvärnsstyrkan Gotlandsbataljonen, som är traditionsbärare för det nedlagda pansarregementet P18. Det ingår i Amfibieregementet Amf1. http://krigochhistoria.blogspot.se/2015/01/forsvaret-av-gotland.html

Från 1980, då det gotländska försvaret bestod av tre stridsgrupper och en mekaniserad brigad, har den permanenta militära närvaron på Sveriges största ö gradvis monterats ned. 2005 var förstörelseverket fullbordat – då fanns bara Hemvärnet kvar. Avmilitariseringen av Gotland var helt i linje med förre ÖB Sverker Göransons åsikt att det inte behövdes något fast försvar på Gotland. ”Man ska plocka dit resurser…med hänsyn till hur saker och ting utvecklar sig”, citerades sålunda Göranson i en intervju i Dagens Nyheter 2014. http://www.dn.se/nyheter/sverige/ob-inget-fast-forsvar-pa-gotland/

img_1459

Karlbergs slott i Solna med anor från 1634. Foto: Tommy Hansson

Hur väl påläst general Göranson är om Rysslands invasion 1808, då det alltså saknades svensk trupp på ön, undandrar sig mitt bedömande. Förre försvarsminister Anders Björck (M) tillhör dem som upprörts över Gotlands avrustning och har i sociala medier menat att de ansvariga för denna borde ”ställas inför krigsrätt”.

Avgörande att hålla Östersjön öppet. De 150 till större delen anställda soldater från Skaraborgs regemente i Skövde, som i initialskedet befinner sig på Gotland, utgör tillsammans med Hemvärnets Gotlandsbataljon och F17g – flygflottiljen F17s gotlandsbasering med vissa flygrelaterade uppgifter – förvisso en mycket begränsad militär närvaro.

Avsikten är enligt överste Mattias Ardin emellertid att detta endast skall vara begynnelsen på en utökad militär närvaro på Gotland. Ardin informerade vidare om att ett nytt regementsområde skall byggas på Tofta skjutfälts norra del söder om Visby.

-Det kommer i ett första steg att bli moderna byggnader ”i tiden”, inte den gamla sortens kasernbyggnader, sade Ardin. Det kommer också att finnas möjligheter till expansion. Hösten 2017 planeras vidare en stor samövning med Finland, och vi kan också emotse att allt fler finska förband besöker Gotland.

Mattias Ardin klargjorde i sitt anförande att det gotländska försvaret bör ses i ett större östersjöperspektiv relaterat till såväl Finland som de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. En avgörande uppgift blir att hålla Östersjön öppet.

-Ett mycket viktigt år var 2004, då de baltiska staterna gick med i såväl NATO som EU, fastslog överste Ardin. Det innebar att det militärstrategiska förhållandet mellan Ryssland och väst vändes upp och ner. Om inte Östersjön kan hållas öppet kan Finland inte överleva, och det är givet att Östersjöns öppenhet är av väsentlig betydelse även för Baltikum och Sverige.

d0b0d180d0bcd0b8d18f-12_57ac5424ddf2b371058f848a
Den ryska sjömålsroboten BASTION med en räckvidd om 12-30 sjömil avfyras.

Det nya Kalla kriget. Inte bara Gotland utan också andra större öar och ögrupper såsom Bornholm och Åland är betydelsefulla i sammanhanget. Icke minst ligger dessa inom räckvidd för långtskjutande ryska missiler stationerade i det kraftigtt militariserade Kaliningrad-området. Ardin framhöll vidare att ryssarna brukar göra litet som de behagar.

På Åland är det exempelvis enligt internationella regler förbjudet med militära aktivitteter, men det respekteras inte av Ryssland och dess diplomatiska representation i Mariehamn. Det är nog dessvärre med allt skäl som Finlands regering fruktar en rysk ockupation av ögruppen. http://www.dn.se/nyheter/varlden/finland-forbereder-sig-pa-rysk-ockupation-av-aland/

När den före detta KGB-officeren Vladimir Putin tillträdde som Rysslands president efter Boris Jeltsin år 2000 så inleddes i realiteten ett nytt kallt krig. Sovjetnostalgikern Putin har uttryckt att han ser avvecklandet av Sovjetunionen som en stor katastrof. Han har tillsammans med den övriga ryska ledningen i Kreml metodiskt byggt upp landets krigsmakt och anpassat den enligt de nya stormaktsambitionerna. Jag har tidigare skrivit om det nya Kalla kriget på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Utrikespolitiskta/militära äventyrligheter i Georgien, Ukraina och Syrien i kombination med ökat spionage och ökade provokationer mot omvärlden, icke minst Sverige, understryker behovet att vara på sin vakt mot Putins expansiva Ryssland. I detta perspektiv är det glädjande att Sverige bestämt sig för att permanenta den militära närvaron på Gotland, icke minst då med tanke på gasledningen Nordstream 1 mellan Ryssland och Tyskland som passerar strax öster om Gotland. Nu planeras även Nordstream 2.

img_1456
Gotland befinner sig i ett strategiskt centralt läge i Östersjön. Foto: Tommy Hansson

Det bör understrykas att överste Mattias Ardin som chef för ledningsenheten för återmilitariseringen av Gotland har en extremt viktig uppgift, kanske den allra viktigaste uppgiften av alla inom dagens svenska försvar. Det finns all anledning att önska honom ”lycka till” i detta ansvarspåliggande värv! Gotlands återupprustning är dock inte gjord i en handvändning – det tog tio år att lägga ner det gotländska försvaret, och det kommer sannolikt att ta minst lika lång tid att bygga upp det igen.

Den svenska kulturen är en förutsättning för integration

19 september, 2016

dalarna_jpg__3743x2442_q85_crop_subsampling-2_upscale
Knätofs från Dalarna – det svenskaste av allt svenskt?

Det är kutym bland människor som önskar framstå som toleranta, fördomsfria och motståndare till främlingsfientlighet att förneka att det finns en genuin svensk kultur. Förnekandet av svenskheten blir närmast till en trosartikel inom det politiskt korrekta ramverket.

Denna svenskfientliga inställning ifrågasätts av Dan Korn i rapporten Svensk kultur, en förutsättning för integration (Timbro 2016, 41 sidor). Erkännandet av att finns en svensk kultur är tvärtom avgörande för en lyckad integration, hävdar Korn som är folklivsforskare, journalist, författare och fotograf samt även verksam som rabbin i Manchester i England. https://dankorn.wordpress.com/about/

Batikhäxan Katarina Mazetti. Det finns nära nog hur många exempel som helst på att mer eller mindre framträdande personer i det svenska samhället förnekar förekomsten av en specifik svensk kultur. Låt mig börja med en krönika av Katarina Mazetti, en halvkänd författarinna (Grabben i graven bredvid, 1999 som blev en lyckad film 2002) vilken för något år sedan vann SVT-tävlingen ”På spåret” tillsammans med höjdhopparen Stefan Holm.

Katarina Mazetti, ett typiskt exempel på vad som brukar kallas ”batikhäxa”, skrev 2013 en krönika i ICA-Kuriren med rubriken ”Svårt att finna en riktig ‘svensk’”. Enligt Mazetti finns det nästan ingenting som är svenskt, utom möjligen näverlurar, kohorn och att ropa hem korna till fäboden. Om man, som till exempel medlemmar i Sverigedemokraterna (SD), tror så är man enligt Mazetti troligen förståndshandikappad. http://www.hemtrevligt.se/icakuriren/artiklar/diskutera-fraga/20130102/svart-att-finna-en-riktig-svensk

Dan Korn återger i sin rapport följande passus ur Mazettis aktstycke: ”En statistiker i bekantskapskretsen säger att det är mycket svårt att finna en ’svensk’ som i tre generationer inte har en enda utlänning. Som att hitta en vit älg i skogen ungefär. De finns, men få har sett en. Kanske borde någon grävande journalist snoka lite i Sverigedemokraternas stamtavlor, de har ju själva begärt en sorts etnisk rensning i riksdagen. (Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70).

dan_korn650_433
Rabbinen och folklivsforskaren Dan Korn ifrågasätter Katarina Mazettis angrepp på svensk kultur.

Korn frågar sig med rätta: ”Hur Mazetti kunde få med det där stycket om de inavlade med en IQ på 70 utan att själv ställa sig frågan vilken människosyn hon har, upphör inte att förvåna mig. /…/ Trots att jag inte har tillgång till statistik om hur vanliga vita älgar är i våra skogar, vågar jag ändå påstå att Mazetti inte vad hon talar om. Hon tror att förnekandet av svenskheten är ett medel mot främlingsfientlighet. Jag anser att hon har fel. Invandringen kommer i stället att tydliggöra den svenskhet vi tidigare haft svårt att se.”

Denna bloggare har tidigare formulerat följande omdöme om Katarina Mazettis omtalade krönika: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/01/12/katarina-mazetti-en-batikhaxa-presenterar-sig/

”Barbari” och ”töntiga saker”. Ett annat exempel på förringandet av svensk kultur, vilken enligt den politiska korrektheten egentligen inte finns, är förra socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlins utlåtande i en intervju som våren 2002 publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg i tidningen Euroturk: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.” http://turkiskaungdomsforbundet.blogspot.se/2010/11/euroturk-pa-natet.html
  
Det är de gamla vanliga ramsan: invandrarkulturen är fin och högtstående, den svenska kulturen, om den nu alls finns, värdelös. Syftet med Sahlins utgjutelse är endast alltför genomskinligt. Hon ville framstå som tolerant, fördomsfri och icke främlingsfientlig. Samma år som Mona Sahlin gav intervjun nådde Sverigedemokraterna för första gången 1 procent i ett riksdagsval, och det är väl inte otroligt att Sahlins uttalande gav SD extra vind i seglen inför valet senare samma år.
 

images
Enligt Mona Sahlin är vi svenskar ”avundsjuka” på utlänningar på grund av deras kultur – vi har ju bara midsommar och dylikt tönteri…

Tendensen att nedvärdera svensk kultur är emellertid inte förbehållen socialdemokrater eller andra aktörer på vänsterkanten. Ett av Fredrik Reinfeldts mer beryktade yttranden fälldes, då han som nybliven statsminister besökte den invandrartäta stadsdelen Ronna i Södertälje i november 2006. Han citerades då av Dagens Nyheter på följande sätt: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/
  
Reinfeldt missförstod Tegnér. Således återigen en svensk ledare som vill skylta med hur invandrarvänlig han är och därför rackar ned på svensk kultur. Fallet Reinfeldt är dessutom särpräglat. Den förre statsministern kommer från en släkt som på fädernet har gott om invandrarinslag med en farfars farfar vid namn John Hood som var färgad cirkusdirektör från USA och som gjorde en litauisk piga med barn. Detta kan förklara en god del av Reinfeldts massinvandringslinje och väldokumenterade personliga hat mot SD.
  
Vad som inte är särskilt omtalat är att Reinfeldts ord om det ursvenska barbariet hämtats från en dikt av nationalskalden och biskopen Esaias Tegnér (1782-1836) med rubriceringen Vid svenska akademiens femtiåra minneshögtid den 5 april 1836. http://minata.tripod.com/bps_4_dec.html

Tegnér avsåg dock inte alls att förringa svensk bildning och kultur, tvärtom.  Han ville endast förklara dess särart. Diktens näst sista vers lyder så:

Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,/fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,/men det var sol deri, och, hur du klagar,/hvar stodo vi, om de ej varit till?/All bildning står på ofri grund till slutet,/blott barbariet var en gång fosterländskt./Men vett blef plantadt, jernhårdt språk blef brutet,/och sången stämd och lifvet menskligt njutet,/och vad Gustavianskt var blef derför äfven svenskt.

tegner

Esaias Tegnér: ”Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar…”.

Alla tecken tyder på att Fredrik Reinfeldt missförstått Tegnérs budskap. Som Dan Korn framhåller i sin rapport (sidan 11): ”När man studerar kultur måste man hålla två tankar i huvudet samtidigt. Dels kan man smula sönder kulturen i dess beståndsdelar och då upptäcka att olika detaljer kan komma från andra kulturer, men samtidigt kan man se kulturen i dess helhet och då se helheten som typiskt svensk. Det ena står inte i motsatsförhållande till det andra.”

Konststycket  att hålla två saker i huvudet samtidigt är dock inte något som vanligen utmärker svensk debatt, där det skall vara antingen eller. Antingen vill man värna svensk kultur, och då avfärdas man ofta som främlingsfientlig rasist, eller också påstår man att det inte finns någon svensk kultur, vilket gör att man tenderar att betraktas som god och medmänsklig.

Dagens invandringsnivåer unika. Dan Korn menar att förnekandet av kulturen har ett speciellt syfte. Han exemplifierar med ett möte som hölls i Stockholm den 12 oktober 2015 samlande en stor del av Sveriges beslutsfattare. Mötet hade bjudits in till av statsminister Stefan Löfven ”för att samla alla krafter som kan och vill bidra till att förbättra nyanländas etablering”. Inledningstalare var Ingrid Lomfors, överintendent vid myndigheten Forum för levande historia. På väggen bakom Lomfors hade följande text projicerats:

1. Invandring är inget nytt.
2. Vi är alla en konsekvens av invandring.
3. Det finns ingen inhemsk svensk kultur.

Ingrid Lomfors valde för säkerhets skull att förtydliga den tredje punkten på följande sätt: ”Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig, inhemsk kultur, som går tillbaka till urminnes tider, den bygger inte på fakta.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/13/efter-klavertrampet-om-svensk-kultur-lomfors-ar-forbrukad-som-forskare/

Rubriken för Lomfors appell var ”Vi har gjort det förr”, alltså tagit emot invandrare. I sammanhanget anses det ävenledes viktigt att föra fram tanken att det inte finns någon urtida, enhetlig och särpräglad svensk kultur. Det viktiga är att lämpa den hittillsvarande kulturen överbord och öppna dörrarna på vid gavel för den saliggörande mångkulturen. Det skall tilläggas att Lomfors efter all den kritik hon utsattes för efter sitt kultur- och svenskfientliga uttalande valde att göra en ”pudel” och hävda, att det på något sätt ändå finns en svensk kultur.

lomfors_pudlar2650
Ingrid Lomfors valde att ”pudla” efter att ha utsatts för massiv kritik.

Dan Korn kommenterar (sidan 7):

Man vill så väl, men resonemang som bygger på lögner och undertryckande av obehagliga fakta har aldrig i historien varit förnuftiga. Man sprider dimridåer där klarhet hade kunnat göra nytta. För vi har aldrig gjort det förut. Att hävda att Sverige alltid har haft invandring blir ett nonsensargument. Självklart har landet aldrig varit slutet, men att påstå att vi har gjort det förr blir ändå en lögn, eftersom dagens invandringsnivåer är unika ur ett historiskt perspektiv.

För att få ett begrepp om dagens massiva invandring kan vi jämföra antalet asylsökande i Sverige rekordåret 2015 med hur många valloner som invandrade till vårt land under hela 1600-talet. Under ett århundrade anlände således till Sverige från det fransktalande område som nu är Belgien omkring 2500 personer, varav omkring 20 procent återvände till Vallonien. Det var dessutom en renodlad arbetskraftsinvandring orkestrerad av den svenska regeringen för att få fart på bergsbruk och järnhantering. Under 2015 sökte enligt officiella siffror 162 877 personer asyl i Sverige. http://www.migrationsinfo.se/migration/sverige/

Mångkulturen officiell politik från 1975. Som påpekats av Dan Korn ovan har Sverige aldrig varit ett slutet land. Influenser utifrån har alltid funnits. När kristendomen infördes under vikingatiden kunde så ske tack vare avgörande insatser av missionärer från exempelvis engelska och tyska områden. Ansgar, som anlände till Birka under 800-talet, är endast den förste i en räcka av utländska missionärer vilka reste till svenskt område med livet som insats. Under medeltiden utgjorde tyskar och då framförallt handelsmän ett betydande inslag i svenskt stadsliv. Sverige var därtill fram till reformationen på 1500-talet en del i den internationella katolska gemenskapen, vilket definitionsmässigt innebar ymniga internationella kontakter.

När Sverige fick en organiserad krigsmakt var vi vidare tvungna att importera såväl officerare som manskap från en rad olika länder och områden: ester, letter, skottar, engelsmän, kroater, serber, holländare etcetera. Finnar från den så kallade östra rikshalvan var ett viktigt inslag i den svenska hären. Sedan kom vallonerna, kultuturimport från Frankrike under Gustaf IIIs tid och tre århundraden senare, efter Andra världskrigets slut, arbetskraftsinvandrare till de svenska industrierna från Sydeuropa och de nordiska länderna med Finland i spetsen.

Dessa invandringsvågor utgjorde dock inte på något sätt någon okontrollerad immigrantström som i våra dagar utan tjänade vissa bestämda syften. Några av dem som kom hit rotade sig förvisso i det nya landet, men det stora flertalet valde att återvända till sina hemländer efter avslutad tjänstgöring. Ett särfall är den berömde franske filosofen, prästen, juristen och vetenskapsmannen René Descartes (Renatus Cartesisus, 1596-1650), som importerades av drottning Christina till det svenska hovet för att sätta fart på svenskt kulturliv. Han avled dock i lunginflammation i ett land han avskydde.http://www.kollega.se/drottningen-och-filosofen-motet-mellan-christina-och-descartes

Självfallet kom de inkommande individerna och grupperna att på skilda sätt påverka svenskt samhälls- och kulturliv liksom svenska språket. På så sätt kan det naturligtvis hävdas, att mångkulturen är en gammal svensk företeelse.

descartes
René Descartes importerades till Sverige av drottning Christina men avled i lunginflammation på det kalla slottet Tre Kronor i Stockholm.

Officiell regeringspolitik blev emellertid mångkulturen först 1975 under Olof Palmes regeringstid. I proposition 1975:26, som enhälligt klubbades igenom i riksdagen, fastslogs det att invandrande grupper inte behövde assimilera sig i enlighet med svenska samhällsnormer. I stället fick de, om de så önskade, fortsätta att på svensk mark utveckla sina inhemska kulturer. Ökad internationalisering var en målsättning i den svenska samhällsplaneringen.

1997 förstärktes det mångkulturalistiska greppet om samhället med propositionen Sverige, framtiden och mångfalden som undertecknats av invandringsminister Leif Blomberg (S). Hela samhället – dess arbetsmarknads-, social- , skol- och kulturpolitik – skulle baseras på den så kallade mångfalden. En massiv propagandainsats skulle säkra åtlydnaden av regeringsdirektiven. https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Integrationen dömd att misslyckas. Man torde inte med bästa vilja i världen kunna påstå, att Sveriges mångkulturalistiska politik varit lyckosam. Det pris vi fått betala för att känna oss riktigt goda, fina, toleranta och fördomsfria är högt och omfattar bland annat:

Minst ett 50-tal utanförskapsområden där kriminella gäng styr med våld och anarki och dit polisen inte vågar sig; så kallat hedersvåld och ibland –mord; en alltmer utsatt situation för kvinnorna yttrande sig bland annat i en ökning av sexuella trakasserier inklusive massvåldtäkter; drastiskt ökade krav på myndigheterna att tillfredsställa olika kulturella särkrav; ett kraftigt inflöde av ”ensamkommande barn”, vilka ibland kan vara ända upp till 40 år gamla; ett ökat tryck på samtliga samhällsinstitutioner och –funktioner; samt icke minst en omfattande islamisering inklusive moskéer, böneutrop och en ständig anpassning till islam från Svenska kyrkans sida.

fittja_moske_2012
Den nybyggda moskén i Fittja i Botkyrka kommun söder om Stockholm – lägg märke till minareten varifrån böneutrop förekommer.

De mångkulturalistiska operatörerna talar dock hellre om det fantastiska och spännande med en blandning av olika kulturer, religioner och sedvänjor i Det nya landet, som för övrigt är titeln på en propagandavideo ihopkommen av Individuell människohjälp (IM), en av biståndsorganet SIDAs så kallade ramorganisationer. Här inskärps budskapet, att vi etniska svenskar kan glömma det Sverige som var en gång och att vi med hull och hår måste ge oss mångkulturen i våld: http://www.friatider.se/det-finns-ingen-vag-tillbaka-nu-ska-svenskarna-integreras-i-mangkulturen

Allt detta bottnar i den falska föreställningen, att det inte existerar någon inhemsk kultur och att ett obegränsat antal skilda kulturer skulle kunna leva parallellt med varandra i bästa sämja och endräkt. Sådant kan, åtminstone till en del, kanske fungera i ett land som USA där det finns en levande föreställning om en särskild amerikansk identitet och där det är straffbart att vara un-American (oamerikansk). Inte heller USA har dock kunnat undgå att påverkas negativt av mångkulturalistiska strömningar, vilka med socialisten Barack Obama dessutom fått fotfäste i Vita huset.

I ett land som Sverige, där svenskhet och svensk kultur av ledande samhällsgrupperingar ses på med misstro (om dessa företeelser ens anses existera) vilket blir en förevändning för hejdlös massinvandring, är integrationen emellertid dömd att misslyckas. Militanta inkommande muslimer från Mellanöstern och Nordafrika, varav ett okänt antal ISIS-soldater, föraktar den svenska svagheten som de utnyttjar för att i tidernas fullbordan söka införa kalifat och sharialagstiftning.

Dan Korn hävdar i sin intresseväckande rapport att det visst går att tala om en specifik svensk kultur, som fått sin särart just genom sin unikt svenska blandning av inhemskt och sådant som hämtats utifrån. Svensk kultur är således långt ifrån bara knätofs från Dalarna. Att erkänna att det finns en sådan svensk kultur, menar Korn, är en förutsättning för att vi skall få till stånd en lyckad samhällsintegrering (sidan 8). Ty utan en svensk kultur finns ju ingenting att integreras i, bara en obestämd, flytande sörja: ”Den svenska kulturen har genom historien tjänat som ett sammanhållande kitt. Den rollen borde kulturen även i framtiden kunna ha. Ur det perspektivet är det helt ointressant om man kan konstatera att kulturen inte alls är så ursprunglig, urgammal och ’äkta’ som folk i allmänhet tror.”

hanif_bali_wiki650
Riksdagsman Hanif Bali (M): ”Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.”

Jag avslutar denna exposé med ett citat från den Iran-födde moderate riksdagsmannens Hanif Bali, som begripit vad frågan om den svenska kulturen handlar om, blogg:

 

När de väletablerade eliterna påstår att det inte finns en svensk kultur är det en spottloska, inte bara mot de som uppbär denna kultur från barnsben utan främst mot de som gnetat, slitit och kämpat för att ta till sig den svenska kulturen. /…/ Svensk kultur är långt mer komplicerad och unik än vad denna batikelit har förstånd till. Precis som att fisken inte känner vattnet runt sig. Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.

Pressfriheten i världen: journalistmordens Ukraina

21 juli, 2016

2014
Reportrar utan gränsers pressfrihetskarta 2016.

I ett internationellt perspektiv är det snarare regel än undantag att journalister lever farligt.

Eritrea är under diktatorn Issaias Afewerki, vid makten sedan självständigheten 1993, lägst rankat av de 180 länder som av organisationen Reporters Without Borders (Reportrar utan gränser, förkortat RSF enligt organisationens franska beteckning) rangordnas beroende på deras inställning till det fria ordet.

Den höggradigt paranoide Afewerki har bland annat kallats ”en värre kopia av Saddam Hussein”. Här beräknas kring 30 journalister sitta inspärrade, ofta under omänskligt vidriga förhållanden: i fängelser, i jordceller eller i metallburar. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/han-styr-landet-med-jarnhand/

Däribland finns den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, som greps på uppdrag i Eritrea 2001. Isaak har således hållits inspärrad i 15 år utan rättegång. http://www.amnesty.se/nyheter/nyheter/eritrea-14-ar-i-fangelse-frige-samvetsfangen-dawit-isaak-2556/?gclid=CKzUn4jjhM4CFeEAcwodOogC7A

DawitIsaak2-960x510
Det har nu gått 15 år sedan Dawit Isaak fängslades.

I blickfånget just nu är emellertid Ukraina, där den 44-årige undersökande journalisten Pavel Sheremet bragtes om livet genom en bilbomb i centrala Kiev den 20 juli. Explosionen har fångats i en kort filmsekvens här: http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/h%C3%A4r-intr%C3%A4ffar-bilexplosionen-k%C3%A4nd-ukrainsk-journalist-d%C3%B6d-3447892

Sheremet har betecknats som Ukrainas mest kände journalist, verksam dels vid den kritiska sajten Ukrajinska Pravda, dels på radiostationen Vesti. När bomben exploderade körde han en bil tillhörig Ukrajinska Pravda. Han drogs ur den brinnande bilen av en förbipasserande, svårt skadad och ur stånd att tala. Han levde ännu när ambulans kom till platsen men avled senare.

Pavel Sheremet var ursprungligen från Vitryssland men lämnade landet efter en schism med landets diktator Alexander Lukasjenko. 2002 erhöll Sheremet ett pris för sina regimkritiska insatser i Vitryssland. Han var även kritisk till Putin-regimen i Ryssland, särskilt gentemot dess inblandning i Ukraina, och har uppgivit att han inte längre kände sig bekväm att arbeta i Ryssland.

Journalist Pavel Sheremet talks on the air at a radio station in Kiev, Ukraine, October 11, 2015. Picture taken October 11, 2015. REUTERS/Valentyn Ogirenko - RTSIT1C

Journalist Pavel Sheremet talks on the air at a radio station in Kiev, Ukraine, October 11, 2015. Picture taken October 11, 2015. REUTERS/Valentyn Ogirenko – RTSIT1C

Sheremet var god vän med den i början av 2015 mördade ryske opposititionelle Boris Nemtsov. http://www.aljazeera.com/news/2016/07/journalist-pavel-sheremet-killed-ukraine-car-bomb-160720121626538.html Han arbetade för den sajt som startats av den regimkritiske journalisten Georgij Gongadze, vars huvudlösa kropp hittades i ett skogsparti i Ukaina för 16 år sedan.

Journalistmord är ingen ovanlighet i Ukraina. Den 15-16 april 2015 mördades inom loppet av ett dygn två journalister och en politiker. Den som prorysk ansedde journalisten Oles Buzina sköts den 16 april ihjäl på öppen gata (vem har för övrigt hört talas om stängda gator?) i Kiev av två maskerade män. Senare samma dag mördades journalisten Sergej Sochobok.

Dagen innan hade den före detta parlamentsledamoten Oleh Kalasjnikov, som tillhörde den avsatte presidenten Viktor Janukovytjs parti, bragts om livet. Mordet på Kalasjnikov och de två journalisterna skall sannolikt ses som en fortsättning på de regelrätta gatustriderna på Maidan-torget i centrala Kiev som ledde till Janukovytjs flykt. http://www.nbcnews.com/storyline/ukraine-crisis/pro-russian-journalist-oles-buzina-shot-dead-kiev-masked-gunmen-n342661

CCqF_5EUEAI4Tl1

Oleh Kalasjnikov var medlem i president Janukovitjs Regionernas parti.

Reportrar  utan gränsers årliga sammanställning över mediafriheten i världen publicerades nyligen och har som vanligt tilldragit sig betydande intresse. Sammanställningen, som gjorts varje år sedan 2002, har rangordnat 180 länder beroende på den nivå av frihet som är tillgänglig för det aktuella landets journalister. Organisationens bedömningar grundas på grad av pluralism, medias oberoende, kvalitén på det juridiska ramverket samt journalisternas säkerhet. https://rsf.org/en/ranking#

För femte året i följd toppar Finland listan i egenskap av det land som Reportrar utan gränser funnit vara allra bäst för journalister att verka fritt i. Enligt RSF är Finland tredje landet i världen avseende tidningsläsare per capita. Det finns 200 tidningar varav 31 dagliga. RSF påpekar dock att tidningsägandet är starkt centraliserat. Följande länder bekläder de tio första platserna på topplistan: 1. Finland. 2. Nederländerna. 3. Norge. 4. Danmark. 5. Nya Zeeland. 6. Costa Rica. 7. Schweiz. 8. Sverige. 9. Irland. 10. Jamaica.

När det gäller Sverige konstaterar Reportrar utan gränser att vårt land var det första i världen – undantagandes Korsikas kortvariga konstitution från 1755 – som i sin grundlag 1776 tog hänsyn till pressfriheten. Det kan vi tacka den framsynte konung Gustaf III för.  ”Men skyddet för media är inte så jättebra”, menar organisationen (min översättning från engelska), ”eftersom en tredjedel av de journalister som tillfrågats av Brottsförebyggande rådet 2015 svarade att de hade blivit hotade.”

kim-jong-un-looking-at-video-game
Den ende som får skriva vad han vill i Nordkorea är den nyckfulle härskaren Kim Jong-un. Här uppges han dock spela videospel.

I nedersta delen av listan ser det ut så här: 170. Jemen. 171. Kuba. 172. Djibouti. 173. Laos. 174. Sudan. 175. Vietnam. 176. Kina. 177. Syrien. 178. Turkmenistan. 179. Nordkorea. 180. Eritrea. Detta är väl inga direkt oväntade namn, men man kan möjligen göra den reflektionen att orsaken till att Eritrea och inte Nordkorea hamnar sist på listan är att det förstnämnda landet uppenbarligen inte är ofriare än att det, trots de uppenbara riskerna, har visst utrymme för oberoende journalister att verka medan detta utrymme i Nordkorea är lika med noll.

I övrigt noteras att USA, ofta betecknat som frihetens stamort på jorden, inte hamnar på en mer framskjuten plats än 42a. RSF förklarar detta så: ”Friheten tar slut där den nationella säkerheten börjar.”  Ändå bör noteras att konkurrenterna bland världens så kallade stormakter – Ryssland och Kina- hamnar avsevärt längre ner. Vidare kan man ju undra litet över att Ukraina hamnar på 107e plats – det vill säga i listans mittenskikt – och Ryssland på 148e trots att morden på journalister under senare år varit mer frekventa i Ukraina.

Kan det extrema Sverige bli ett normalt land?

19 januari, 2016

Sjunne Sverige 002 Sverige kan bli normalt på sju år, menar Jan Sjunnesson. Foto: Tommy Hansson

”Sverige är inte ett normalt västeuropeiskt land men kan och borde bli det.”

Detta är Jan Sjunnessons utgångspunkt i boken Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013, 328 sidor), som först skrevs på engelska för en utländsk läsekrets. Författaren ägnar större delen av boken åt att beskriva hur och varför Sverige blev så extremt och avslutar med en diskussion om hur landet skall kunna bli ett normalt västland.

Sjunnesson går omsorgsfullt till väga och kan knappast anklagas för att ha skrivit någon särskilt lättillgänglig bok som läsaren avverkar på en kaffekvart, men jag vågar påstå att den som ger sig i kast med läsningen kommer att bli rikt belönad. Här finns en stor mängd fakta och exempel av oskattbart värde för den som inte väjer för information och synpunkter som ofta är allt annat än politiskt korrekta. Författarens upplägg är att först rekapitulera Sveriges historia och sedan redogöra för dagens extrema samhälle. ”Tonen i boken är polemisk, ibland ironisk och det komplicerade ämnet Sveriges historia och extrema samtid starkt förenklat”, tillstår författaren (sidan 9).

Och förvisso krävs en viss förenkling för att pressa samman närmare 1000 år av svensk historia åren 1000-1930 inom ramen för knappt 22 sidor, som Sjunnesson gör i bokens andra kapitel. Noga taget inleder författaren sin historiska genomgång redan omkring 10 000 år före Kristi födelse, då det kilometertjocka istäcket började dra sig norrut för att ge plats för glest invandrande skaror människor.

Det var emellertid först med Kalmarunionens inträde 1397, skriver Sjunnesson, som landet började få kontroll över det egna territoriet. Det var bara ett fåtal i den tidens Sverige som kan sägas ha varit en del av dåtidens högkultur med dess förfinade seder och bruk av utländska språk, där latinet utgjorde ett lingua franca för samhällets tunna elitskikt.   

”Vad som blev specifikt svenska särdrag”, skriver Sjunnesson (sidan 29), ”var inte någon utvecklad fin adelskultur eller kulturliv utan det fria bondeståndet och såväl herrars som bönders planeringsförmåga och fascination av teknik. Det kärva klimatet tvingade fram god planering för att överleva i kyla och snö under sex månader på konserverad föda med få mänskliga kontakter och lite solljus. ”   

Jan Sjunnesson framhåller att i Sverige utvecklades tidigt förhållandevis demokratiska traditioner. Någon allmän rösträtt var det givetvis inte tal om, men fria självägande bönder tog som en självklarhet stämma och säte i den dåtida ståndsriksdagen jämte adel, präster och borgare. I det perspektivet har den svenska demokratin sex århundraden på nacken.

210px-Gustav_Vasa Gustaf Vasa avmålad 1542.

Adelsmannen Gustaf Eriksson Vasa, vid rikets roder från 1521 till sin död 1560, blev den kraftfulla gestalt som kastade av det utländska (läs: danska) oket och för första gången i vår historia byggde upp en egentlig nationalstat, låt vara med ytterst hårdhänta metoder. Med det enda syftet att säkra statens ekonomiska överlevnad bröt den nye konungen med den romersk-katolska kyrkan, lät införa den lutherska protestantismen och konfiskerade kyrkornas tillgångar. Med katolicismen försvann dessvärre också mycket av den dåtida kulturen.

”Underdånighet och en ovilja att slåss för principer karakteriserade svenskarna redan vid tiden för Vasa”, kommenterar Sjunnesson (sidan 31). ”Uppsala universitet som inrättats år 1477 fick se sina lärda präster och lärare förlora rättigheter och undervisningen drogs in. Man skyllde på lärarnas kvarvarande trohet till katolicismen.”   

Alla såg dock inte stillatigande på när Gustaf Vasa och hans hejdukar med tillhjälp av våld, förtryck och hänsynslöst makt(miss)bruk rev ner allt det gamla för att bygga nytt. I Småland gjorde bondeledaren Nils Dacke uppror 1542-43 och även andra ansatser till motstånd förekom, i längden dock till ingen nytta. Upprorsmakarna kunde se fram emot död och pina i kungens hand. http://www.vasatiden.se/gustav-vasa/

Efter omkring 100 år med stormaktsstatus under regenterna Gustaf II Adolf, drottning Christina, Carl XI och Carl XII inträdde efter det så kallade Stora nordiska krigets slut 1721 vad som har gått till historien som Frihetstiden, då de båda partierna Hattarna (konservativa och rysshatande) och Mössorna (mer liberala och proryska) kreerade embryot till det moderna partiväsendet. Den friare tidsanda som nu kom att råda medförde ett uppsving för vetenskap, teknik och kultur, en utveckling som fortsatte även sedan Gustaf III upprättat ett kortvarigt kungligt envälde från 1772 fram till sitt hastiga frånfälle 1792.

Tyvärr tar Jan Sjunnesson över huvud taget inte upp enväldet och Gustaf IIIs betydande insatser för det svenska riket, något som skulle ha varit mycket befogat. ”Det låg ett skimmer över Gustafs dagar”, skaldade 1800-talsförfattaren och biskopen Esaias Tegnér, och faktum är att om inte den så kallade tjusarkonungen hade genomfört sin oblodiga statskupp och själv fattat tömmarna så är det mycket möjligt för att inte säga troligt att Sverige hade upphört att existera som självständig nation och tvingats dela Polens öde att delas upp mellan flera stormakter: https://sv.wikipedia.org/wiki/Frihetstiden

JAG_w230x320 Johan August Gripenstedt, omdanande finansminister i mitten på 1800-talet.

Något av ett startskott för den moderna tidens inträde i Sverige kan sägas ha varit den liberale adelsmannen Johan August Gripenstedts tid som finansminister 1856-66, då ekonomin förändrades i grunden. Sjunnesson beskriver Gripenstedts landvinningar på följande sätt (sidan 37): ”Under detta decennium infördes ekonomisk frihet, avreglering av banker och räntor, kvinnlig myndighetsålder vid 25 år, järnvägs- och telegrafutbyggnad, avskaffande av husaga och fri in- och utvandring. Mest betydelsefullt var naturligtvis frihandel, avskaffande av skråprivilegier och fri etableringsrätt.”   

Det må tyckas något märkligt att Sjunnesson i sin låt vara starkt komprimerade genomgång av den svenska historien avstår från att kommentera den kanske största reformen av dem alla: ståndsriksdagens avskaffande 1865 till förmån för en tvåkammarriksdag, där ledamöterna i den första kammaren valdes indirekt av landstingen. Endast män som levde upp till vissa ekonomiska och skatterelaterade kriterier omfattades av rösträtten medan kvinnorna fick rösträtt först 1921. https://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Fragor–svar/Riksdagens-historia/Nar-avskaffades-standsriksdagen/?sid=67288

Sjunnesson framhåller att vårt land under tiden 1870-1970 åtnjöt en i det stora hela obruten tillväxtperiod som internationellt sett var nära nog unik – endast Japan kunde uppvisa högre tillväxttal. Den socialdemokratiska rörelsen med dess mäktiga propagandaapparat har försökt påskina, att allt ekonomiskt och materiellt välstånd är ett resultat av den egna politiken. Så är det dock inte, konstaterar Jan Sjunnesson (sidorna 39-40):

En vanlig svensk tror nästan alltid att välfärdsstaten infördes av socialdemokratin på 1930-talet. Men forskare och engagerade medborgare utanför arbetarrörelsen känner till att vi redan på 1500-talet lade grunden för socknarnas fattighus och sjukstugor genom fattigvårdslagstiftningen. Sedan fortsatte välfärden att organiseras i frivilliga humanitärt inriktade självhjälpsorganisationer på 1800-talet när behoven växte med inflyttade arbetarfamiljer till städerna och fattiga på landet.

I själva verket var det en rad olika grupperingar som byggde upp vad som blivit känt som det typiskt svenska välståndet, vilket ännu i dessa yttersta av tider fungerar som magnet för de asylsökande av olika slag vilka från Mellanöstern och Nordafrika söker sig till det som tros vara paradisiska Sverige. Det var nykterhetsrörelser, kyrkor och andra religiösa samfälligheter, skytteföreningar, egnahemsbyggen, hantverksverkstäder, folkbildningscirklar med flera vilka alla brann för att ge allt fler svenskar en drägligare levnadsstandard både materiellt och andligt innan det socialdemokratiska arbetarepartiet grundades 1889.

hjalmar-branting-jpg Hjalmar Branting – förste socialdemokratiske statsministern.

Därmed är vi inne på den långa eran av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Först ut av socialdemokratiska statsministrar var Hjalmar Branting, titulerad redaktör, som blev regeringschef första gången 1920. Branting fick för övrigt, tillsammans med norrmannen Christian Lange, Nobels fredpris året därpå för sina insatser inom det då nyligen bildade Nationernas förbund (NF). Här en förteckning över våra statsminsitrar från och med Louis De Geer till och med Stefan Löfven: http://web.comhem.se/dier/

Betecknande nog har Jan Sjunnesson valt att kalla bokens tredje kapitel för ”Hybris 1930-1970”. Det var på hösten 1932 som Socialdemokraterna inledde, med Sjunnessons ord (sidan 59), ”världens längsta folkvalda regeringsinnehav, 44 år från år 1932 till år 1976”. Sistnämnda år fick sossarna och deras stödtrupper i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) se sig slagna av den borgerliga trojkan Centerpartiet, Folkpartiet och Moderata samlingspartiet med förstnämnda partis ledare Thorbjörn Fälldin som statsminister.

Den avgångne statsministern Olof Palme lovade nu i TV med illa dold illvilja att ”Nu ska vi ställa till ett helvete för borgarna”. Om Palme och sistnämnda citat skriver förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson här: http://stenkyrka.blogspot.se/2011/02/25-ar-sedan-mordet-pa-olof-palme.html

Med Olof Palme i landets ledning 1970 inleddes oundvikligen Sveriges nedgång som nationellt socialt experiment, och att den i breda lager älskade landsfadern Tage Erlander efter 23 år som statsminister valde att lämna över till just denne arrogante och flåsradikale överklassprätt är en av de politiska gåtor jag då och då brukar fundera över. Palme var nämligen enligt mitt förmenande på alla sätt en katastrof, även om Jan Sjunnesson menar att hans inverkan på det svenska samhället var ”på gott och ont” (sidan 95).

Författaren sammanfattar Palmes insatser på följande sätt (sidan 97):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare.

PalmeArafat Vapenbröder i kampen mot den judiska staten Israel: Olof Palme och Yassir Arafat.

Icke minst grenomförde Olof Palme tillsammans med en handfull likasinnade socialdemokratiska politruker en radikalisering av svensk utrikespolitik med stöd till kommunistiska diktaturer såsom Kuba, Nordvietnam och Östtyskland samt marxist-leninistiska upprorsrörelser i Tredje världen, vilka kämpade med vapen i hand mot så kallad kolonialism och imperialism.

Med sin överklassbetingat negativa syn på judar föll det sig också naturligt för Palme att ge den judiska staten Israel på båten och upprätta vänskapliga förbindelser med den palestinaarabiska terrorrörelsen PLO och det anslutande partiet al-Fatah under den bisarre Yassir Arafats ledarskap. Det är ett arv som sedan dess omsorgsfullt förvaltats av sosseriet, något som resulterade i att regeringen Löfvens första åtgärd efter sitt makttillträde hösten 2014 var att erkänna ”Palestina” som självständig stat.

Frågan är då hur den extremt experimentella och läckande skutan Sverige med en immigrationspolitik som i realiteten består av svängdörrar och en häpnadsväckande underdånighet gentemot allt som luktar främmande seder och kulturer, även omfattande öppet kvinnoförakt och barnäktenskap, skall kunna vändas och tätas så att vi åter kan bli vad Sjunnesson kallar ”en normal nation”.

Att det är en hjärtefråga för folk-och opinionsbildaren Jan Sjunnesson förstår vi av att han i inledningen på kapitel 7, ”Ett normalt Sverige”, skriver (sidan 291): ”Att göra Sverige till ett normalt land är syftet med att skriva och ge ut denna bok på eget bevåg.” Främsta hindren på vägen för att uppnå denna onekligen nobla målsättning är enligt författaren hög beskattning och omfattande välfärdsstat; extrem sekulär rationalism och individualism; tyst konformism och öppet åsiktsförtryck; vänsterpolitik.

Visst ligger det en hel del i den beskrivningen. Något konkret recept på hur förvandlingen skall gå till ges dock inte av Sjunnesson, men utan tvivel fäster han – liksom denna bloggare – betydande förhoppningar vid den ”Sverige-vänliga” rörelsen inklusive Sverigedemokraterna, en rad alternativa medier som lyckats med konststycket att luckra upp den hävdvunna åsiktskonformismen samt ideellt verkande individer som han själv.

untitled Folk- och opinionsbildaren Jan Sjunnesson.

Jan Sjunnesson menar att det under åren 2013-2020 skall kunna gå att förvandla Sverige från extremt experiment till ett land i normalare tillstånd. Således befinner vi oss just nu mitt i denna omvandlingsprocess. Det vill säga lika lång tid som det tog för palmeismen att de sju åren 1969-76 förändra Sverige i extrem riktning. ”Att bli normal är att tillfriskna från paniksyndrom och rädslor för vad folk ska säga”, avslutar Jan Sjunnesson föreliggande skildring av Sverige (sidan 307). ”Det är inte farligt. Det är normalt.”

Kvinnoövergreppen: frontalangrepp mot civilisation och anständighet

10 januari, 2016

hamburg-2-650x390 Polis i tyska städer, som här i Hamburg, stod i princip handfallen när tusentals asylsökare antastade yngre kvinnor.

Med den senaste tidens alarmerande uppgifter om masstrakassarier av kvinnor, utförda av män från Mellanöstern och Afrika, passar det bra att erinra om en verklig milstolpe i svensk rättshistoria: Birger jarls lag om kvinnofrid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kvinnofrid

Kvinnofridslagen ingick i ett ”paket” av fridslagar, även kallade edsöreslagar, som i övrigt omfattade kyrkofrid, hemfrid, tingsfrid och skeppsfrid. Birger jarl, egentligen Birger Magnusson, levde i ett samhälle som tenderade att bli alltmer laglöst – icke så litet påminnande om vårt eget samhälle – och insåg behovet av uppstramning av lagarna. För den som bröt mot de speciella fridslagarna väntade ett straffpåslag. Lagarna var de första som gällde hela det dåtida Sverige, det vill säga Svealand samt västra och östra Götaland.

Birger Magnusson (1210-66) kom från Bjälbo i Östergötland. Han gifte sig i 25-årsåldern med en syster till konung Erik läspe och halte som hette Ingeborg och blev snart, i sin egenskap av jarl, kungens närmaste man. 1238-40 var han befälhavare i korståget mot de gudlösa finnarna. Gustaf Vasa (1496-1560) brukar oftast utnämnas till den som grundlade det vi kallar Sverige, men då hade Birger jarl redan gjort grovjobbet; bland mycket annat sägs han ha grundlagt Stockholm.http://www.popularhistoria.se/artiklar/sveriges-gudfader/

1200-talets fridslagar – utöver dem som nämnts ovan fanns ytterligare ett antal – bekräftades vid antagandet av Alnsnö stadga 128o, som presiderades över av Birger jarls som Magnus I Birgersson, även kallad Ladulås. Sistnämnda tillnamn kan hänga samman med den av honom framlagda lagen om förbud mot att stormän våldgästade bönder, som också inlemmades i Alsnö stadga. Läs mer här:http://historiska-personer.nu/min-s/pae22082a.html

Den nya lagen om kvinnofrid förbjöd överfall på och kidnappningar av kvinnor. Icke minst tillkom lagen för att stävja de så kallade brudroven, då en kvinna bortfördes för att kidnapparen skulle kunna gifta sig med henne. Bortförandet kunde ske såväl mot som med kvinnans samtycke, också direkt i samband med ett bröllop med en annan man. Dödsstraff ingick i straffskalan. Om kvinnan var gift eller förlovad var dödsstraffet obligatoriskt oavsett om sexuellt umgänge förekommit eller ej. Var kvinnan ogift stadgades dödsstraff endast om sexuellt umgänge- våldtäkt eller ej – förekommit.

Birger jarls fridslagar bestod ograverade i ett halvt årtusende. Först med Gustaf IIIs straffrättsliga reformer på 1770-talet byttes dödsstraffet för våldtäkt ut mot högsta kroppsplikt, vilket innebar nio gatlopp eller motsvarande – något som i praktiken kunde vara samma sak som dödsstraff – samt två års inspärrande på fästning och förlust av egendom.

omslPH_01_10_enkat Det var Birger jarl snarare än Gustaf Vasa som grundade Sverige enligt tidskriften Populär Historia..

Att kvinnors rättigheter skall värnas i vår del av världen har länge varit så självklart att vi inte närmare behövt reflektera över det. Med den massiva invandringen från Mellanöstern, enkannerligen av muslimska grupper, framstår våra fridslagar från 1200-talet närmast i ett förklarat skimmer. De har starkt bidragit till att göra Sverige till ett civiliserat land. Nu knakar denna landvinning i fogarna, då massinvandringen gjort brott som massvåldtäkter, mord och andra övergrepp på kvinnor till dagliga företeelser.

Masstrakasserierna i Köln och andra tyska städer vid nyår, men också i en svensk stad som Kalmar, borde få alla att inse hur det kan gå när vi importerar oproportionerligt många män från sådana delar av världen där kvinnan allmänt betraktas som en underlägsen varelse. Som helst skall gå omkring i heltäckande klädsel och några meter bakom mannen – utan honom får hon inte gå ut över huvud taget i vissa länder – när hon vistas utomhus. När männen kommer hit och får se kvinnor utan slöjor betraktar de kvinnorna som ”horor” vilka kan kränkas efter behag.

Skall vi i vår del av världen behöva acceptera detta kriminella beteende? Ja, det måste vi göra, svarar Tysklands förbundskansler Angela Merkel: ”Deutsche müssen die gewalt der Ausländer akzeptieren.” Se kort video med Merkels anmärkningsvärda budskap här på Petterssons blogg:http://petterssonsblogg.se/2016/01/06/vi-maste-acceptera-invandrarnas-hogre-brottslighet/

Dock kan konstateras att Merkel här med sitt uttalande avviker från den vanliga politiskt korrekta inställningen att inte erkänna att invandrare har högre brottsbenägenhet än européer. Att så är fallet är emellertid väl dokumenterat, till exempel här: http://www.migrationsinfo.se/valfard/kriminalitet/

I Sverige utlöste masskränkningarna en febril aktivitet hos politiskt korrekta i allmänhet och feminister i synnerhet att tona ned det faktum, att det var utselutande invandrare från Mellanöstern och Nordafrika som stod för det kriminella beteendet. Flera debattörer har hävdat att svenskar har en lika negativ kvinnosyn som utrikes födda män, exempelvis Gudrun Schyman och Linnéa Bruno, båda från Feministiskt initiativ i en debattartikel i Metro den 8 januari: http://www.metro.se/metro-debatt/stangda-granser-ar-inte-ratt-svar-pa-sexuella-trakasserier/EVHpah!68Z4qgTXGKs/

Saxat ur inlägget: ”Nationalism och stängda gränser är inte svaret. Vi håller med de tyska politiker som betonar att attackerna inte bör användas i rasistiskt syfte.”

I klartext: kvinnokränkarnas ursprung bör hemlighållas för att inte vad man oegentligt kallar ”rasistiska syften” skall gynnas. Det vill säga sanningen måste mörkas till varje pris. Är det emellertid någon som på fullt allvar tror, att svenska eller europeiska män skulle göra sig skyldiga till de masskränkningar som skett i Köln och andra tyska städer samt Kalmar?

Naturligtvis inte – inte ens Schyman och Bruno tror på detta, men försöker ändå blanda bort korten på grund av sin politiskt korrekta agenda, enligt vilken massinvandringen inte får ifrågasättas och alla invandrare är goda människor som måste få livstidsförsörjning av svenska staten. För övrigt håller jag inte med om att ”nationalism och stängda gränser” inte är svaret.

Kanske inte hela svaret – men en god del av det!

Den borgerlige bloggaren Dick Erixon anklagar i ett inlägg den 9 januari Dagens Nyheter för ursäkta det tyska massofredandet. http://erixon.com/blogg/2016/01/dn-ursaktar-massofredande/

Erixon framhåller:

Dagens Nyheter ursäktar nu att män från Mellanöstern och Afrika systematiskt massofredat unga kvinnor i Köln och Kalmar enligt argumentet som Gudrun Schyman brukar använda: svenska män är inte bättre! I DN heter det: ”Den gemensamma nämnaren vid övergreppen är kön, inte etnicitet.” Hur sjuk får medievänstern bli?

 

1918268_1666491410286562_5129236091944873945_n Tecknaren Kalle Strokirk ser på Gudrun Schyman.

Enligt Erixon har medier som sökt ursäkta kvinnoövergreppen visat att de saknar varje uns av omdöme och att redaktionerna lever i ”utopiska bubblor med groteskt förvridna uppfattningar”, något som förklaras leda till ökad polarisering och hat. Det är svårt att inte hålla med om detta.

Här hemma har det nu, som påbröd till allt annat, kommit fram att polisen mörkat sextrakasserier företagna av utlänningar vid en ungdomsfestival i Stockholm, enligt uppgift därför att man gjort bedömningen att Sverigedemokraterna inte skall gynnas.http://www.dn.se/nyheter/sverige/overgreppen-pa-festivalen-i-stockholm-rapporterades-aldrig-vidare/

De arabiska och afrikanska männens övergrepp synes vara välplanerade aktioner vars syfte är att visa, att man inte bryr sig en vitten om europeiska värderingar syftande till att värna kvinnornas rättigheter. Man försöker vrida tillbaka klockan till tiden före Birger jarls kvinnofridslag då kvinnan var fritt villebråd som kunde behandlas enligt männens godtycke. Det vill säga exakt som sker i de invandrande männens hemländer. Det är ett frontalangrepp på civilisation och anständighet.

Vänstern, som numera sökerh godhet och ondska i hudfärg och ursprung, gör allt de förmår för att ursäkta övergreppen. Angela Merkel för sin del ber oss ”acceptera” att utlänningar är mer kriminella än andra. Det är en ynkedom utan like och något vi bestämt måste ta avstånd ifrån. Vi måste begära att polis och andra rättsvårdande instanser tar krafttag mot eländet, och att alla kvinnofridskränkare som ertappas med sin vedervärdiga verksamhet straffas och härefter åker ur landet fortare än kvickt.

 

 

 

 

 

 

 

Allt du behöver veta om Swedenborg!

24 maj, 2015

http://www.slottsfrun.se/DensvenskeprofetenSwedenborg.htm

Jag har tidigare i olika sammanhang skrivit om Emanuel Swedenborg (1688-1772), som var något så unikt som en svensk naturvetenskapsman OCH vad man kan kalla en religiös profet och siare. Se länken ovan, som går till en artikel på sajten Slottsfrun där jag sammanfattar Swedenborgs livsgärning.

Swedenborg 002 Professor David Dunér berättade med inlevelse om Emanuel Swedenborgs liv och verk. Foto: Tommy Hansson

Den 19 maj besökte jag Skandinaviska Swedenborgsällskapets årsmöte, vilket avhölls i Swedenborgs minneskyrka i Tegnérlunden i Stockholm. Efter årsmötesförhandlingarna höll David Dunér, sedan 2012 professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, en föreläsning på temat ”Allt du behöver veta om Swedenborg”. Denna introduktion till Emanuel Swedenborgs liv och verk hölls med utgångspunkt från Dunérs artikel om Swedenborg – som jag personligen menar vara vår genom tiderna störste svensk – avsedd att publiceras i Svenskt biografiskt lexikon (SBL).

SBL, som numera ges ut av Riksarkivet, har från begynnelseåret 1917 fram till 2013 utkommit med 33 band från ”A” till ”Stålhammar”. Verket är en generalinventering, utgående från förstahandskällor, av personer vilka bedömts vara viktiga för den svenska samhällsutvecklingen. Det kan råda liten tvekan om att David Dunér är exakt rätt person att författa avsnittet om Swedenborg, som han nyligen tillställt SBL-redaktionen för publicering: Dunér är en av våra främsta Swedenborg-auktoriteter och disputerade 2004 på en avhandling om den svenske giganten med titeln Världsmaskinen.

– Hur skriver man om Swedenborg? – Vad borde vi veta mer om avseende Swedenborg? – Vad finns kvar att forska om kring Swedenborg?

Detta var viktiga utgångspunkter för professor Dunér när han antog utmaningen att författa avsnittet om Emanuel Swedenborg till SBL. Swedenborg, eller Swedberg som han hette då, föddes i Sankt Jakobs församling i Stockholm den 29 januari 1688 som son till ärkebiskopen, universitetsrektorn, språkforskaren, psalmförfattaren med mera Jesper Swedberg (1653-1735), vilken vid Emanuels födelse var pastor vid Livregementet till häst samt hovpredikant då Carl XI var kung. Modern var Sara Albrechtsdotter Behm, faderns första hustru (han gifte om sig ytterligare två gånger), som avled 1696.

4da588d63a07f Emanuel Swedenborg som ung man.

Jespers och Saras barn adlades med namnet Swedenborg av drottning Ulrika Eleonora den yngre i samband med hennes bror Carl XIIs död 1718. Emanuels syster Anna gifte sig med ärkebiskop Erik Benzelius den yngre och systern Hedvig med dennes bror Lars Benzelstierna. Med denna släktbakgrund tillhörde Emanuel Swedenborg i allra högsta grad det svenska samhällets elitskikt. Enligt professor Dunér var särskilt svågern Erik Benzelius en viktig person för Swedenborg; denne uppmuntrade den unge Emanuel med glada tillrop om att han hade alla förutsättningar att bli en framstående vetenskapsman.

Fram till 1744 utspelade sig Emanuel Swedenborgs levnad helt och hållet i naturvetenskapernas och de matematiska övningarnas tecken. Emanuel inskrevs redan som elvaåring 1699 i Uppsala universitet och avslutade 1709 sina studier med att försvara en egen avhandling. 1710 anträdde Emanuel den för dåtidens intellektuella elit obligatoriska så kallade bildningsresan. Han ställde således kosan till Nederländerna, Frankrike och Tyskland innan han slutligen hamnade i London, där han stannade i fyra år.

1715 återkom Swedenborg till fosterjorden och träffade i Lund konung Carl XII (1682-1718), som återkommit till Sverige närmast från Bender i Turkiet efter att ha varit utomlands och krigat i mer än tio år, samt även den berömde uppfinnaren Christopher Polhem (1661-1751) som kallats ”den svenska mekanikens fader”. Dunér informerade i sammanhanget om att kungen – som Swedenborg först hade en mycket hög uppfattning om men småningom kom att avsky – lekte med tanken på att inrätta ett nytt talsystem med 64 som bas. Kungen utsåg 1716 Swedenborg till assessor i Bergskollegium.

Swedenborg blev snart en nära medarbetare till Polhem och kom mest att syssla med militärtekniska projekt. Han blev desslikes 1716 djupt och oåterkalleligt förälskad i dennes dotter Emerentia Polhem (1703-60): han var 28 år och hon blott 13. Ett kontrakt upprättades mellan Swedenborg, Polhem och unga fröken Polhem om att äktenskap skulle ingås mellan de båda när flickan blivit litet äldre.

Problemet var bara att Emerentia inte besvarade den äldre mannens känslor. Hon gruvade sig väldeliga inför det tilltänkta äktenskapet, och slutligen valde Swedenborg att avsäga sig alla anspråk på Emerentia som senare bildade familj med en häradshövding i Hedemora. Swedenborg glömde emellertid aldrig sin första kärlek och förblev ogift. Han menade sig yttermera ha en blivande maka väntande på sig i andevärlden.

emerentia Emerentia Polhem (1703-60).

Mer om relationen Emanuel Swedenborg-Emerentia Polhem – som inte berördes av professor David Dunér utan är en utvikning gjord av bloggaren – här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Emerentia_Polhem

Kärleksbesvikelsen tycks inte ha inverkat menligt på Emanuel Swedenborgs mekanistiska och vetenskapliga verksamhet. Han förblev efter vanligheten sysselsatt med en rad projekt och utförde 1716 bland annat en skiss med titeln Machine at flyga i wädret, det vill säga vad som var tänkt bli en flygmaskin. Efter Carl XIIs död 1718 försvann Swedenborg på Bergskollegii uppdrag ut på en resa till Ungern och Sachsen och återkom först 1722 till gamla Sverige.

1724 blev han erbjuden professuren i matematik vid Uppsala universitet men avböjde med hänvisning till sin stamning; han menade sig inte kunna undervisa offentligt på grund av detta talfel. Han blev vidare invald i Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala 1729, Kejserliga ryska vetenskapsakademien i Sankt Petersburg 1734 samt som en av de tidiga medlemmarna i Kungliga vetenskapsakademien i Stockholm 1740.

Under loppet av 1730-talet började Emanuel Swedenborg alltmer intressera sig för ämnen som hade med andliga och själsliga ting att göra, särskilt då dessas förhållande till det kroppsliga och fysiska. 1735 gav han således i Leipzig ut verket Opera philosophica et mineralis i tre volymer, där förhållandet mellan mineralerna och filosofin avhandlas. Han intresserade sig också för hjärnans funktioner och dess samband med det andliga. Swedenborg gav även ut skriften Om darrningar, som återutgavs 2007 med inledning och kommentarer av David Dunér. Enligt Swedenborg var det darrningar som gjorde att vi lever.

Descartes Swedenborg påverkades av den franske filosofen René Descartes (1596-1650).

Under den här perioden av sitt liv studerade Swedenborg de viktigaste filosoferna ända från de gamla grekerna och framåt. Den som enligt professor Dunér hade störst  betydelse för honom var fransmannen René Descartes (Cartesius) (1596-1650), vilken som bekant avled i sviterna efter en svår förkylning vid drottning Christinas hov i Stockholm.

Åren 1743-45 blev en avgörande tid för Swedenborg. Han råkade då in i en svår själslig och religiös kris som kom att revolutionera hans liv och ge det en helt ny riktning. Under en period då han befann sig i Nederländerna hade han en rad märkliga drömmar, varav några mycket behagliga, andra djupt obehagliga och inte så få av erotisk karaktär, vilka resulterade i Drömboken. Den gavs ut posthumt 1859. En för Swedenborgs kommande verksamhet grundläggande andlig upplevelse inträffade medan han uppehöll sig i Nederländerna. Den har av Olle Hjern beskrivits på följande sätt:

Den avgörande punkten i Emanuel Swedenborgs liv inträffade natten mellan den 6 och 7 april 1744 i Haag. Då hade han en syn som fick honom att sluta med större delen av sitt naturvetenskapliga arbete för att i stället ägna sig åt uppgiften att till människorna förmedla det budskap som han fått motta direkt från Jesus Kristus. Han såg i en syn Jesu ansikte och upplevde hans närvaro.

Hela Hjerns text om Swedenborgs budskap här:

http://www.swedenborgsbiblioteket.se/index.php?option=com_content&task=view&id=18&Itemid=34

Emmanuel-Swedenborg-Stamp-276x300Ett 10-öres frimärke gavs ut i Sverige i anledning av 250-årsjubiléet av siarens födelse 1938.

En annan betydelsefull vision vid denna tid hade Swedenborg då han satt på en taverna i London. Plötsligt uppenbarade sig för honom en man som satt i ett hörn och som sade: ”Ät inte för mycket.” Swedenborg upplevde detta som ett möte med Gud. Svensken författade under de återstående 28 åren av sin levnad 18 teologiska verk, varav det mest kända torde vara Himmel och helvete från 1758. Efter sin religiösa väckelse ansåg sig Swedenborg helt fritt kunna umgås och tala med döda människors själar i den andliga världens olika skikt – eller änglavärlden, som Swedenborg kallade den.

David Dunér berörde under sin föreläsning även Swedenborgs siarförmåga, som förbluffade dem som kom i beröring med den. Det mest kända exemplet gäller en brand i Stockholm som Swedenborg varseblev den 29 juli 1759 klockan 18.00 medan han befann sig på en middag i Göteborg. Två timmar senare meddelade han lättat sitt sällskap, att branden hade stannat av två hus från hans egen bostad i kvarteret Mullvaden på Södermalm i Stockholm. Senare bekräftades att det hade skett precis som Swedenborg sagt.

En annan episod gällde ett möte mellan Swedenborg och drottning Lovisa Ulrika av Preussen (mor till Gustaf III), som bad Swedenborg berätta något om hennes bror Friedrich II av Preussen. Swedenborg berättade sedan något om brodern som hon inte själv kände till, men som Swedenborg uppgav sig ha fått veta av fursten direkt från andevärlden. Vid ytterligare ett tillfälle hjälpte Swedenborg en dam att återfå saknade dokument genom andliga kontakter.

Swedenborg 006                  Swedenborg 007

Överst den modell i mindre skala av Swedenborgs lusthus från kvarteret Mullvaden, som placerats i anslutning till trädgården utanför Swedenborgs minneskyrka. Därunder en liten änglaskulptur i samma trädgård. Foto: Tommy Hansson

Emanuel Swedenborg upplevde starkt att han av Gud tilldelats uppgiften att avslöja dittills förborgade ting för mänskligheten. 1747 sade han upp sig från Bergskollegium för att kunna ägna sig åt denna uppgift på heltid. Enligt David Dunér råder det inga tvivel om att den svenske märkesmannen var hundraprocentigt övertygad om att allt det han framförde, inklusive tillståndet i den andliga världen, var helt sanningsenligt. Alltså även att det fanns människoliknande varelser på Månen och andra himlakroppar; något som vi nu vet inte stämmer. Olof Lagercrantz menar i sin sista bok, Dikten om livet på den andra sidan (1999), att Swedenborg var en diktare som medvetet fantiserat ihop en hel del av det han skrev. Vilket enligt Dunérs analys alltså inte stämmer.

Emanuel Swedenborg fortsatte sitt outtröttliga arbete in i det sista. Han bodde omväxlande i Stockholm, Nederländerna och London. När han var i Stockholm deltog han i riksdagens förhandlingar i Riddarhuset; Swedenborg representerade det konservativa Hattpartiet. Han sista stora verk skulle bli Vera christiana religio (Den sanna kristna religionen) vilken utkom 1771, året före författarens död. Swedenborgs huvudtes avseende Bibeln, uttryckt i hans så kallade korrespondenslära, är att det finns en  mening bakom Bibelns budskap. Varje ord korresponderar med en djupare innebörd.

Swedenborg 005 Professor Dunér och en del av publiken i Stjärnsalen i minneskyrkan. Foto: Tommy Hansson

Sverige var under Swedenborgs levnad långt ifrån någon demokrati, och religionsfrågor omfattades inte av tryckfrihetsförordningen. Därför tvingades Swedenborg trycka och ge ut samtliga filosofiska och religiösa verk utomlands. Av den etablerade kyrkligheten sågs han som en svårartad kättare och irrlärare och av många, såsom skalden Johan Henrik Kellgren, hölls han för att vara galen. Det hindrade inte att hans skrifter och de tankar dessa gav uttryck för spreds över världen och även resulterade i kyrkor byggda på de swedenborgska idealen. I Sverige finns två församlingar ägnade åt att föra ut Swedenborgs religiösa lära och teser.

Swedenborg avled i London den 29 mars 1772 i en ålder av 84 år. Kistan med hans jordiska kvarlevor återkom först 1908 till Sverige och Uppsala. Kraniet var dock kvar i London ytterligare ett antal år, innan det 1978 inköptes för 1650 brittiska pund av Kungliga vetenskapsakademien från auktionsfirman Sotheby´s och fördes till Swedenborgs gravplats i Uppsala domkyrka för att återförenas med resten av den världsberömde svenskens stoft.

Emanuel Swedenborg var privat känd som en blid och älskvärd man, och kanske är det därför jag alltid erfar en känsla av ro och harmoni när jag ägnar mig åt swedenborgiana. Jag vill inte påstå att jag har några andliga utförsgåvor att tala om, men jag är känslig för stämningar och atmosfärer. Slutligen skulle jag vilja lyfta fram en egenskap som  var utmärkande för Swedenborg och många andra forskare och kulturpersonligheter under hans tid: nyttotänkandet.

220px-Svedberg_Jesper Jesper Swedberg, Emanuel Swedenborgs berömde fader, var en av våra flitigaste psalmförfattare.

Allting skulle förenas med nyttan. Därför var Swedenborg precis lika pedantiskt noggrann när han förklarade tillståndet i den andliga världen som när han redogjorde för någon matematisk princip. Religionen var för Swedenborg inte någon abstrakt, teoretisk företeelse utan snarare lika mycket vetenskap som det han ägnat sig åt före den stora omvändelsen i mitten på 1740-talet. Det var självklart att religionen skulle tjäna nyttan i lika hög grad som naturvetenskapen.

Signifikativt är därför det Swedenborg-citat som finns inom glas och ram i Swedenborgs minneskyrkas Stjärnsal, där professor David Dunérs föreläsning hölls:

Kärlek och vishet är ingenting värt om de inte omsätts i handlingar, de är bara fantasier och blir inte verkliga förrän de gör nytta.

Vad som (inte) hänt mig på Gustaf Adolf-dagen

6 november, 2013

gustav-683

Eftersom jag fått höra av ett antal personer att dessa gärna ser mer av bloggtexter från min sida om min vardag vill jag inte göra någon besviken. Här följer alltså i all enkelhet några tankar och funderingar kring hur den här dagen, Gustaf Adolf-dagen den 6 november 2013, förlöpt. Ni som tycker det är pest och pina att ta del av dylika funderingar kan med fördel läsa något annat.

I dag hade jag bestämt mig för att arbeta med SD Södertäljes årsplan för 2014, som skall presenteras vid kommunfullmäktiges budgetmangling den 25 november, och har jobbat på flitigt därmed om jag får säga det själv (och vem skall hindra mig?). Det är en ganska enkel men överskådlig årsplan med besparingar på 29 miljoner jämfört med majoritetsförslaget. Kommer väl att slaktas i Länstidningen och av övriga partier i vanlig ordning, vi förväntar oss inget annat.

Sedan var det dags för dagens ärenden nere på stan. Litet kyligt i luften och var väl lite för lätt klädd, men som ni märker frös jag inte ihjäl i alla fall. Blev varm i hjärtat av att se flaggning på alla bussar i anledning av den här speciella dagen. Hämtade sedan ut pengar på Nordea – ja, jag tillhör den krympande minoritet som vill ha pengarna direkt i handen – och handlade därefter ciggisar och mat för dagen.

I Konsum/Coop träffade jag på min son, Sebastian, som gjorde inköp efter sitt arbete och tillsammans fikade vi sedan på Tidermans på Kringlan. Inmundigade saftig räkmacka samt kaffe. I Expressen stod mycket om gårdagens tårtattack mot Jimmie Åkesson, vilken utfördes av ett tokigt fruntimmer som skall ha haft ett antal tidigare anteckningar i belastningsregistret på meritlistan för bland annat rattfylleri och olovlig körning. Hon driver en blogg som visar preferenser för Fidél Castro, anarkistisk terror av typ Baader-Meinhof och en i övrigt något förvirrad livssyn:

http://mampowermatkowitzc.blogspot.se/

Kärringen skall ha utfört sitt dåd på grund av avsky för ”rasism och fascism”. Märkligt då att tårta ledaren för ett antirasistiskt och antifascistiskt parti, kan man kanske tycka.  Den hjärndöda pöbeln på Nytorget ägnade sig i övrigt åt att störa evenemanget genom diverse oljud, gap och skrik och genom att kasta ägg och golfbollar. Det senare ett vapen som i värsta fall kan vara dödligt om det exempelvis träffar tinningen på någon. Mer härom i min närmast  föregående bloggtext!

KVARNE~1Kvarnen på Torekällberget.

På fiket köpte jag även fyra traditionella Gustaf Adolfs-bakelser till mig och sonen. Min personliga favoritkung är visserligen Gustaf III, men jag måste ju erkänna att hjältekonungen GIIA förmodligen är vår främste monark genom alla tider. Hans länsreform har i stora drag stått sig genom århundradena, och hade det inte varit för hans insatser i Trettioåriga kriget hade vi svenskar i dag sannolikt varit katoliker (något jag personligen i och för sig inte ser som någon större katastrof om så blivit fallet).

GIIA var för övrigt mycket elak mot våra svenska katoliker och drev hårt på för att Södertäljes förste litterate borgmästare, den ytterligt kompetente Zacharias Anthelius, skulle halshuggas i egenskap av katolik. Det har jag mycket svårt att förlåta GIIA. Se min bok Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Södertällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag, Stockholm 2011.

Kvällen kommer att ägnas åt fortsatt budgetarbete, matlagning samt förtäring av något glas vin, vitt för en gångs skull: en magnumbutelj Riesling av Alsace-märket Gustave Lorentz med acceptabel alkoholstyrka som jag inhandlade på Systemet. I morgon läkarbesök, möte med Torekällbergets kontaktpolitiker samt på kvällen styrelsemöte med SD Södertälje/Nykvarn. I dag fick jag för övrigt bekräftelse från riksvalberedare Michael Rosenberg, Helsingborg att mina kandidaturer bokförts i laga ordning.

377092693Jimmie Åkesson och bloggaren i möte i Stadsparken i Södertälje i juni 2010.

Slutligen önskar jag mina läsare en fortsatt angenäm afton med en gammal goding: en liveinspelning med ”Lys og varme” exekverad av Åke Aleksandersen och Björn Afzelius:

http://www.youtube.com/watch?v=6loYxWmfzpM

Som ni säkert blivit varse har det egentligen inte hänt något alls av särskild vikt under min dag. Hoppas ändå ni till äventyrs kan finna visst nöje i att läsa mina rader!

Långfredag till Gustaf IIIs minne

30 mars, 2013

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAGustaf IIIs dödsmask.

Långfredagen den 29 mars högtidlighölls icke endast minnet av Jesu Kristi offerdöd. I Riddarholmskyrkan i Stockholm hölls även en nattvardsgudstjänst i syfte att markera konung Gustaf IIIs tvåhundratjugoförsta dödsdag.

Stolarna som ställts fram i koret i den kungliga gravkyrkan var fullbesatta när hovpredikant Erland Ros inledde gudstjänsten, som innefattade en kort redogörelse för kungaattentatet den 16 mars (eller Martii som man skrev på den tiden) 1792 som resulterade i Gustaf IIIs frånfälle 13 dagar senare.

Bland de psalmer som framfördes märktes psalm 237, ”Vår Gud är oss en väldig borg”, författad av Martin Luther 1528, en gång i tiden Svea rikes inofficiella nationalsång som alltid sjöngs i korum då svenska trupper befann sig i fält. 

Den som höll i mordvapnet på den ödesdigra maskeradbalen i Gustaf IIIs operahus var kapten Jacob Johan Anckarström, vilken sedan gammalt hade ett horn i sidan till konungen. Mordanslaget var emellertid frukten av en omfattande konspiration i adelsståndet, som såg Gustaf III som en tyrann vilken kastat riket in i ett onödigt krig med Ryssland och inskränkt aristokratins hävdvunna privilegier. I stället hade bondeståndet gynnats.

hudflangningKungamördaren Anckarström sliter spö inför en stor publik framför Riddarhuset.

”Spindeln” i konspirationsnätet var general Carl Fredrik Pechlin, och bland de övriga sammansvurna märktes Adolf Ribbing, Claes Fredrik Horn och Pontus Lilliehorn. Ett antal av komplottdeltagarna sändes i landsflykt.

Fyra av konspiratörerna dömdes till döden, men det var endast den lågadlige Anckarström som slutligen avrättades på den gamla avrättsplatsen vid Skanstull efter att ha slitit spö tre dagar på olika platser i Stockholm. I arresten lät han undslippa, att han aldrig trodde att kung Gustaf var så älskad i folkdjupet som han uppenbarligen var. Anckarström trodde att han skulle hälsas som en hjälte, men i stället fick han utstå misshandel, spott och spe för sin illgärning.

Att mordkomplotten kunde nystas upp så snabbt var resultatet av synnerligen kompetent polisarbete anfört av Stockholms förste polismästare Henrik von Sivers Liljensparre (1738-1814). Sedan skottet mot konungen avlossats – det träffade ovanför midjan strax till vänster om ryggraden – spärrades utgångarna till operahuset omedelbart av, liksom även skedde med huvudstadens tullar. Snart hittades den vapensmed till vilken Anckarström lämnat in två pistoler två veckor tidigare. Mördaren erkände direkt.

250px-LiljensparrePolismästare Liljensparre har med rätta berömts för sin ledning av det polisiära arbetet efter mordet på Gustaf III.

Gustaf III träffades av en skrotladdning som inte trängde in särdeles djupt i kroppen och inte heller träffade några vitala organ. Blodförgiftning och andra komplikationer tillstötte emellertid, och vid tiotiden på förmiddagen den 29 mars 1792 utandades den gode kungen sin sista suck efter att ha genomlidit obeskrivliga plågor. Hans sista ord blev:

   Jag känner mig sömnig. Några ögonblicks vila skulle göra mig gott.

Mordet på Gustaf III ledde till en kraftig omorientering av Sveriges inrikespolitiska ordning. Gustaf IIIs anhängare, de så kallade gustavianerna med kungens nära vän Gustaf Mauritz Armfelt i spetsen, blev föremål för en hänsynslös utrensning. Det styrande regementet övertogs av en förmyndarregering ledd av den bisarre Gustaf Adolf Reuterholm uppbackad av den avlidne konungens bror, hertig Carl, som spelade en dubiös roll under såväl mordkonspirationen som därefter.

Sedan Reuterholm avpolletterats, den skjutne kungens son Gustaf IV Adolf innehaft regeringsmakten till 1809 och därefter kuppats bort, blev hertigen som Carl XIII en av de odugligaste monarker som någonsin suttit på rikets tron. 1818 ersattes han av marskalk Benadotte, Carl XIV Johan, och Sverige fick en importerad kunglig dynasti vilken 2018 kan fira sitt 200-årsjubileum som statsbärande ätt.

untitledBernadotteska gravkoret i Riddarholmskyrkan.

Stämningen i den ouppvärmda Riddarholmskyrkan, dit Gustaf IIIs stoft en gång förts  för den sista vilan, långfredagen anno domini 2013, var förtätad. All belysning kom från levande ljus, vilka lyste upp sträckan från kyrkporten fram till koret så att de besökande skulle finna rätt väg. Bland gudstjänstdeltagarna märktes medlemmar ur föreningen Gustaf IIIs vänner, ett politiskt ungdomsförbund samt en riksdagsledamot. Många hade klätt sig i 1700-talsmunderingar.

Den som vill veta mer om händelserna kring och efter kungamordet 1792 rekommenderas läsa Christopher O´Reagan: Kärlekens krigare. (Forum 2012, 368 sidor).