Posted tagged ‘Gustaf V’

Välkommen, prins Oscar Carl Olof!

5 mars, 2016

 

OLAND, SWEDEN - JULY 14: Princess Estelle of Sweden; Crown Princess Victoria of Sweden and Prince Daniel of Sweden attend the 38th Birthday celebrations of Crown Princess Victoria of Sweden on July 14, 2015 in Oland, Sweden. (Photo by Luca Teuchmann/Getty Images)

Prins Oscar är son till kronprinsessan Victoria och prins Daniel samt lillebror till prinsessan Estelle.

Det har väl inte undgått någon att kronprinsessparet begåvats med en liten prins och prinsessan Estelle med en lillebror: hertigen av Skåne, Oscar Carl Olof, föddes den 3 mars 2016.

I egenskap av mångårig och synnerligen inbiten rojalist vill jag härmed frambära mina både innerliga och hjärtliga gratulationer till kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Fattas bara annat. Grattis också till konung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, vilka nu kan glädjas åt sitt fjärde barnbarn.

Fler är på gång, då även prins Carl Philip och prinsessan Sofia väntar på att få höra trampet av små, små skor.

Jag kan gärna erkänna, att det finns ett antal rätt goda förnuftsskäl som talar för republik. I ett avseende är emellertid monarkin tveklöst helt överlägsen republiken: det känslomässiga inslaget, vilket är väl så viktigt ur mänsklig synvinkel.

Ingen har nog framfört detta bänttre än den fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76) i sin minnesbok Rapsodi i blått (1974):

Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de väldiga känslovärden som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi. Förnuftet i alla ära, men låt oss inte underskatta vårt behov av romantik – och i statslivet är monarkin det romantiska inslaget.

gu3b Gunnar Unger – konservativ skribent och rojalist.

Visst spelar emotionella drivkrafter en väl så stor roll både i politiken och det mänskliga livet i stort som rationella och intellektuella sådana. Det fina i kråksången är emellertid, att det även finns tungt vägande förnuftsskäl som talar till det monarkiska statsskickets fördel.

Detta garanterar att Sveriges hårt prövade folk har en statsledning som står över det oavlåtliga partipolitiska käbblet, som är det pris vi tvingas betala för demokratin. Därtill är monarkin av ett oskattbart PR-värde för vår nation i allmänhet och denna nations industri i synnerhet.

Det apanage staten betalar ut till kungahuset varje år är en försumbar utgift med tanke på allt vi får ut av de insatser som utförs av de representativa och hårt arbetande medlemmarna i samma kungahus. För närvarande beräknas kostnaderna för hov- och slottsstaterna uppgå till 127 miljoner kronor, vilket skall räcka till såväl kungahusets representationskostnader som underhållet av slott och andra egendomar. I gengäld låter kungahuset staten utnyttja dessa egendomar.

Jag har för den intresserade nedtecknat följande lilla orientering om vad apanage egentligen är och inte är: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/29/vad-apanage-ar-och-inte-ar/

Det har i pressen redan skrivits åtskilligt om den lille prinsens namn.

King_Oscar_II_of_Sweden_in_uniform Konungen av Sverige och Norge, Oscar II.

Tilltalsnamnet Oscar har innehafts av två svenska kungar: Oscar I (1799-1859, kung över Sverige och Norge 1844-59), son till Carl XIV Johan; Oscar II (1829-1907, kung över Sverige och Norge 1859-1905, över Sverige 1859-1907), son till Oscar I. Samma namn har burits av prins Oscar Bernadotte af Wisborg (1859-1953), son till Oscar II , bror till Gustaf V och pappa till greve Folke Bernadotte (1895-1948).https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/17/folke-bernadotte-han-dog-med-stovlarna-pa/

Carl kommer från lillprinsens morfar, vår nuvarande kung, men namnet har som bekant burits även av monarkerna Carl IX, Carl X Gustaf, Carl XI, Carl XII, Carl XIII, Carl XIV Johan (Jean Baptiste Bernadotte) och Carl XV. Här måste också nämnas att en bror till Gustaf V och följaktligen son till Oscar II, prins Carl (1861-1951), burit samma namn.

Namnet Olof kommer från lillprinsens farfar, Olle Westling, som för övrigt för sju år sedan donerade en av sina njurar till sonen som då var njursjuk. När jag blev underkunnig om namnet fruktade jag ett tag att namnet kom från Olof Palme, men så var alltså lyckligtvis ej fallet. Eljest hade man väl kunnat tänka sig att det kungliga nytillskottet uppkallats efter Olof Skötkonung (cirka 960-talet/980-1022, kung 995-1022), den förste sveakonung som regerade över såväl Mälardalen som Västergötland samt  även den förste som lät döpa sig och förblev kristen.

Wedding+Swedish+Crown+Princess+Victoria+Daniel+wNdFnje6BxMm Prins Daniels föräldrar: Ewa och Olle Westling, här vid kronprinsessparets bröllop.

Det utan tvivel mest bisarra som hittills skrivits i anledning av Victorias nedkomst är ett debattinlägg i tidningen Metro av serietecknaren Adrian Malmgren, Malmö, som menar att prins Oscar inte skall ”påtvingas sin könstillhörighet av vård och samhälle”.

I enlighet med den så kallade queerteorin /Fotnot/ och dess fantasivärld ser Malmgren, som uppges föreläsa om ”transinkludering och representation”, kön som en social konstruktion som helt och hållet betingas av miljön. http://www.metro.se/metro-debatt/tvinga-inte-pa-oscar-ett-kon-lat-lillprinsen-definiera-sig-sjalv-istallet/EVHpcd!GmSOZu9Gx0j/

Den stackars prinsen skall alltså inte få veta om han är pojke eller flicka, eller eventuellt tillhöra något slags tredje kön, utan själv få ”avgöra” detta när han växer upp. Detta är naturligtvis sinnessjukt trams, nödtorftigt maskerat som intellektuell teori, och inget annat. Jag för min del säger: Välkommen, prins Oscar Carl Olof!

Fotnot: Queerteorin, som kommer från USA, är den mest revolutionära yttringen av homosexrörelsen. Den strävar efter att slå sönder den naturliga könsordningen och traditionella familjeideal i syfte att bereda väg för en samhällsrevolution. Den som vill läsa mer kan göra det i min bok Åter till det kalla kriget (Contra förlag 1993), kapitlet ”Vänsterns nya kläder”, avsnittet ”Bögrevolten”.

Annonser

När allt var mycket bättre: personliga hågkomster av det gyllene 50-talet

13 oktober, 2013

NACKA OCH KUNGENGustaf VI Adolf och Lennart ”Nacka” Skoglund vid fotbolls-VM 1958: två 50-talegestalter man gärna minns. Mellan kungen och ”Nacka” lagkaptenen Nils Liedholm.

Det var bättre förr, när det var sämre.

Så lyder ett litet drastiskt uttryck som sätter vår egen tids problem i blixtbelysning. Ty trots alla betydande landvinningar som gjorts i modern tid kan det finnas anledning att med glädje minnas förgångna tider, som i många avseenden ter sig betydligt angenämare än våra egna. Den epok jag nu närmast avser är 1950-talet, som för mig framstår i något av ett förklarat skimmer. Andra världskriget hade nyligen avslutats och en ny värld stod för dörren. Det innebar för oss svenskar en ekonomisk och social utveckling utan motstycke vare sig förr eller senare.

När jag föddes i slutet av 1951 hade Tage Erlander (1901-85) varit statsminister i fem år. Han hade överraskande utsetts till landsfadern Per Albin Hanssons efterträdare i konkurrens med socialminister Gustav Möller och snabbt vuxit i kostymen som förtroendeingivande regeringschef. Gustaf VI Adolf (1882-1973) hade varit kung i ett år sedan fadern Gustaf V avlidit 92 år gammal.

Gustaf Adolf var 68 år när han besteg tronen, således ett år äldre än vår nuvarande monark Carl XVI Gustaf är nu. Ändå finns det de som uppmanar den senare att abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria. Gustaf VI Adolf var till skillnad från fadern brittiskorienterad och gift med den engelska prinsessan Louise Mountbatten, barnbarnsbarn till ingen mindre än drottning Victoria av England. Först var kungen dock gift med kronprinsessan Margareta (1882-1920) och fick med henne barnen Gustaf Adolf (arvprins), Sigvard, Ingrid (senare dansk drottning), Bertil och Carl Johan.

hyland-erlander-683Tage Erlander hos Hyland 1962.

Att båda dessa kroppsligen resliga och ganska reserverade intellektuella personligheter skulle bli vad man kallar folkkära var i hög grad otippat. Alla i min ålder minns säkert den decemberlördag 1962, då Erlander var gäst i det omåttligt populära TV-programmet ”Hylands hörna” och på bred värmländska berättade historien om kyrkoherden som idkade pistolskytte från kyrkans predikstol: ”Huka er, gubbar och kärringar, för nu laddar han om!”

Både Tage och Gustaf Adolf var pliktmedvetna män av den gamla skolan som bet ihop och gjorde vad som förväntades av dem, trots att de alla gånger inte var så bekväma med uppgiften. Gustaf VI Adolf, som var en framstående arkeolog, tog som sitt valspråk till yttermera visso ”Plikten framförallt”. En hel nation sörjde när han gick bort strax före valet 1973 och förmodligen räddade regeringen Palme kvar vid makten. En sak jag och många andra emellertid har svårt att förlåta Erlander för är omdömeslösheten att utse Olof Palme, Sveriges mest splittrande politiker genom alla tider, till sin efterträdare. Med Palme kom den stora nedgången i svensk politik och svenskt samhällsliv.

På oppositionssidan fanns skickliga och välutbildade politiker som Folkpartiets Bertil Ohlin, Centern/Bondeförbundets Gunnar Hedlund och Högerpartiets Jarl Hjalmarson. Eftersom sossarna cementerat sitt maktinnehav skulle det inte förunnas någon av dessa att bli regeringspolitiker, detta med undantag för Hedlund som ett tag ingick koalition med sossarna. Ohlin var nationalekonom i världsklass och fick 1977 Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, populärt kallat ”Nobelpriset i ekonomi”. Ohlins dotter Anne Wibble (1943-2000), också hon nationalekonom, var 1991-94 finansminister i regeringen Bildt.

1236464_520_278Bertil Ohlin var FP-ledare i 23 år. Han var troligen den bäste statsminister Sverige aldrig fick.

Världsfrågorna dominerades helt av det Kalla krigets förutsättningar. Demokraten Harry S Truman efterträddes i början av årtiondet som president i USA av republikanen Dwight D. ”Ike” Eisenhower (1890-1969) som kom att ärva Koreakriget (1950-53), som USA och FN tillsammans med Sydkorea utkämpade för att stoppa kommunismen i Asien hellre än i Kalifornien.

Eisenhower ingav som tidigare befälhavare för de allierade styrkorna i Europa och ledare för invasionen i Normandie ”Dagen D” den 6 juni 1944 stort allmänt förtroende. Innan han tillträdde som president var han 1950-52 överbefälhavare för NATO. På motsatta sidan stod under större delen av decenniet Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjov, ofta kallad ”Krusse”. Han gjorde stor skandal i FNs generalförsamling när han bankade sin sko i bordet som protest mot ett anförande av den spanske utrikesministern, men detta inträffade först 1960.

untitledDwight D. Eisenhower var USAs president under nästan hela 50-talet.

Att kommunismen skulle hållas kort var en självklarhet överallt i den demokratiska världen. De enda som protesterade i Sverige mot detta var det stalinistiska Sveriges kommunistiska parti (SKP), som leddes av norrbottenskommunisten Hilding Hagberg. Ingen vettig människa brydde sig om vad han hade att torgföra, och när han talade i riksdagen lämnade de flesta riksdagsledamöterna kammaren.

När sovjetdiktatorn Josef Stalin avled 1953 höll SKPs representant Carl-Henrik Hermansson ett tal i samband med Stalins begravning, där den döde diktatorn bland annat hyllades som ”världens störste vetenskapsman genom alla tider”. C-H Hermansson kom 1964 att efterträda Hagberg som partiledare. 1967 ändrades partinamnet till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och de gamla blodtörstiga kommunisterna fick en mjukare framtoning.

nikita_unChrusjtjov bankar skon i bordet i FNs generalförsamling.

Själv växte jag upp i en idyllisk miljö på landet cirka en mil utanför Södertälje, där min far var lantbrukare. Jag började skolan 1958 och hade förmånen att få gå i små landsortsskolor till och med sjätte klass. Ordning och uppförande ingick bland de ämnen det sattes betyg i, och jag hörde aldrig någon som ifrågasatte att det förekom sådana från tidiga skolår. Ordning och reda skulle det vara, och att skoldagarna inleddes med psalmsång samt en kristen betraktelse från fröken eller magistern var något självklart.

I den historieundervisning som inträdde från och med tredje klass pluggades kungarna och de slag de deltagit i in ordentligt. Erik Gustaf Geijers konstaterande att  ”Sveriges historia är dess konungars” var rättesnöre och det med all rätt – i alla fall till och med Carl XIV Johan var det konungen som dominerade svensk maktutövning. Den som kritiserade monarken riskerade bli ett huvud kortare genom en lag som från 1864 kallades ”lagen om majestätsbrott” vilken inte avskaffades förrän 1948.

Min personliga bild av det gyllene 1950-talet är säkerligen överdrivet glättad. Jag minns med glädje leende sommardagar och snörika vintrar. Somrarna 1955 och 1959 var extremt heta och tillbringades till viss del vid stranden till den del av Mälaren som fanns inte så långt från mitt föräldrahem. Termen ”global uppvärmning” hade lyckligtvis ännu inte uppfunnits. 1959 var därtill ett stort getingår och jag blev stungen ett flertal gånger. Min mamma fick badda på med Salubrin för att lindra svedan.

ingemar_floyd2Ingemar Johansson slår ut Floyd Paterson 1959.

Sommaren 1959 härjade också den så kallade ölandspyromanen Göran Johansson på Öland. Det man helst minns från samma sommar är dock att Ingemar Johansson erövrade VM-titeln i tungviktsboxning från Floyd Paterson.

Fotbolls-VM 1958 spelades detta år i Sverige, och jag såg ett par av Sveriges matcher i min farfars svart-vita sjuttontummare av märket Dux  tillsammans med andra släktingar. Den svenska elvan slog Sovjet i kvartsfinalen med 2-0, Västtyskland i semi med 3-1 men förlorade mot Brasilien i finalen med 5-2 trots ledningsmål inspelat av Nisse Liedholm. Stora lagprofiler hos silverhjältarna var i övrigt Kalle Svensson, Lennart ”Nacka” Skoglund, Gunnar Gren och Kurre Hamrin.

1950-talets populäraste svenska artist var sannolikt Gösta ”Snoddas” Nordgren (1926-81), en bandyspelare i elitklass och ett fiskhandlarbiträde från Bollnäs i Hälsingland. Han slog igenom stort i Lennart Hylands radioprogram ”Karusellen” den 16 januari 1952 och gav upphov till något av en masspsykos som fick beteckningen ”Snoddasfeber”. Detta fenomen kan kanske bäst förklaras av en längtan i folkdjupet efter det genuint oskyldigt svenska. Hans megahit ”Flottarkärlek” låter så här:

http://www.youtube.com/watch?v=AXFzrMXKGkk

1672579_520_290”Snoddas”: 50-talets populäraste svenska artist.

Som nämnts ovan var den politiska makten under hela 1950-taket vikt åt Socialdemokraterna. Mina föräldrar var bondeförbundare/centerpartister liksom min farfar, men min morfar och mormor var inbitna sossar. Visserligen rådde skarpa skiljelinjer i vissa frågor, där de borgerliga framförallt protesterade mot den socialdemokratiska ”planhushållningen”. Det politiska samtalet var dock avsevärt mer lärt och belevat än i dessa yttersta av dagar. Man kallade varandra ”herr” och menade det i positiv bemärkelse, inte som i dag då ordet har en sarkastisk klang.

Ett parti som Sverigedemokraterna hade varit otänkbart på 1950-talet, eftersom det helt enkelt inte fanns något behov av ett parti som exempelvis varnade för massinvandringens avigsidor eller pläderade för hårdare straff. Den invandring som kom igång efter kriget från Sydeuropa och våra nordiska grannländer med Finland i spetsen var behovsinriktad arbetskraftsinvandring till de svenska industrierna. Många av dessa immigranter återvände till sina hemländer sedan de jobbat här några år.

Kriminaliteten under 1950-talet var låg, och polisen upprätthöll på ett auktoritativt sätt lag och ordning på gator och torg bland annat genom att patrullera iförd uniform och sabel. Grova brott såsom mord, våldtäkter, grova misshandelsfall och bankrån var ytterst sällsynta och mördarna blev snabbt riksbekanta. Den mest kände av dessa var förmodligen Olle Möller (1906-83), som dömdes för dråp respektive mord med 20 års mellanrum 1939 och 1959.

250px-Olle_MollerDömde mördaren och dråparen Olle Möller, terränglöpare och potatishandlare.

Möller föddes i Michigan i USA och var i Sverige först bosatt i Örebro-trakten innan han 1930 flyttade till Stockholm, där han var verksam som potatishandlare. Han var dessutom flerfaldig svensk mästare i terränglöpning. Möller fälldes på grund av indicier för dråp på tioåriga Gerd Johansson och mord på hemmafrun Rut Lind men hävdade livet igenom att han var oskyldig. De försök som senare gjorts för att söka rentvå honom har alla misslyckats. Enligt en historia jag hörde berättas i familjens vänkrets var Möller till sin läggning sadist och skall vid ett tillfälle ha fått fatt i en fågelunge som han med stor förnöjsamhet plockat fjädrarna av.

För att runda av denna personliga betraktelse över 1950-talet. Jag vågar påstå att det allra mesta var bättre då. Tempot var sävligare och värmen mellan människor större. Det politiska livet var mer belevat, och även om det Kalla kriget var ett orosmoln där hotet om kärnvapenkrig oroade några känsliga människor innebar det samtidigt en viss trygghet att frontlinjen var så otvetydigt klar. Dessutom hade Sverige vid denna tid ett av världens starkaste militära försvar i förhållande till storlek och folkmängd.

Medicinska upptäckter, förbättrad hygien, sociala förmåner som folkpension och barnbidrag, fri sjukvård och längre semestrar hade vidare gjort människor friskare, nöjdare och gladare. Den fruktade barnförlamningen (polio) hade dock drabbat landet i början på årtiondet men sedan kunnat utrotas tack vare poliovaccinet, som utvecklades av Jonas Salk i USA.

1101540329_400Doktor Jonas Salk utvecklade det första poliovaccinet.

Man kan nog säga att 1950-talsatmosfären levde kvar några år in på 1960-talet tills de långhåriga The Beatles blev populära med sin avancerade popmusik och revolutionsvänstern inledde sina härjningar. Samtidigt blev drogmissbruk ett allt vanligare samhällsproblem. Det är dock en annan historia.

Folke Bernadotte: han dog med stövlarna på

17 september, 2013

folkebernadotte_833389cGreve Folke Bernadotte af Wisborg.

I dag den 17 september är det jämnt 65 år sedan FN-medlaren greve Folke Bernadotte af Wisborg mördades av judiska attentatsmän i Jerusalem. Greve Bernadotte var en officer och en kristen gentleman och i likhet med på sin tid general Custer och dennes mannar dog han bokstavligen med stövlarna på.

Folke Bernadotte (1895-1948) var son till konung Gustaf Vs bror, prins Oscar, och dennes maka Ebba Munck af Fulkila. Han var därför kusin till dåvarande kronprinsen och sedermera konungen Gustaf VI Adolf. Bernadotte blev även gudson till vår nuvarande kung, Carl XVI Gustaf, som föddes den 30 april 1946. Efter sin gudfar fick ”lillprinsen” namnet Folke. Av föräldrarna fick Folke Bernadotte en kristen uppfostran och fick därmed lära sig innebörden av ord såsom ärlighet, lydnad och punktlighet och vikten av att efter bästa förmåga tjäna sin nästa.

Efter sin studentexamen inledde Bernadotte en utbildning för att bli kavalleriofficer. Under en bal på Lifdragonernas officersmäss i Stockholm drabbades han emellertid av så kallad blodstörtning – hemoptys – och fördes till sjukhus. Hans liv tog därefter en allvarligare vändning. 1928 äktade han den nio år yngre amerikanskan Estelle Manville och kom därför av naturliga skäl att vistas en hel del i Förenta staterna. Paret fick tillsammans fyra söner. Bernadotte hade dessförinnan utom äktenskapet blivit far till en dotter vars mamma var revystjärnan Lillie Christina Ericson (1892-1981).

När Andra världskriget bröt ut 1939 befann sig Folke Bernadotte såsom svensk generalkommissarie vid World Fair (Världsutställningen) i New York. Han innehade  en rad ansvarspåliggande förtroendeuppdrag inom exempelvis Sveriges Scoutförbund, Röda Korset, Simfrämjandet samt Skytteförbundens Överstyrelse (SkytteÖS). Kriget medförde att Bernadotte förständigades att rycka in och ta ansvar för flera humanitära aktioner.

Under krigsåren kom Bernadotte att ägna mycket arbete åt repatrieringen av krigsfångar från olika länder, och i slutet av kriget fick han förtroendet att i Göteborg arrangera en stor utväxling omfattande omkring 11 000 krigsfångar. Han gjorde sig därmed känd som en både skicklig och energisk organisatör och förhandlare. I Röda Korsets tjänst gjorde han vidare en mångfald resor i det krigsdrabbade Europa och lärde på så sätt känna krigets hårda verklighet på båda sidor.

vita-bussarnaSå här kunde en av Bernadottes vita bussar se ut.

Det var krigets avslutande år 1945 som greve Bernadotte svarade för sin mest berömda humanitära insats, då han som chef för en svensk Röda Korset-expedition och på regeringens uppdrag, efter förhandlingar med SS-chefen Heinrich Himmler, lyckades befria omkring 15 000 krigsfångar ur tyska koncentrationsläger. Greven hade till sitt förfogande 250 medhjälpare samt 75 vitmålade bussar, lastbilar och ambulanser i detta mycket riskfyllda uppdrag. 8000 av de befriade fångarna var danskar och norrmän medan 7000 var kvinnor av skiftande nationalitet, bland dessa ett antal av judisk etnicitet.

Den 21 maj 1948 utsågs Folke Bernadotte av FNs norske generalsekreterare Trygve Lie till medlare i den palestinska konflikten mellan judar och araber. Sedan det brittiska palestinamandatet löpt ut hade det Judiska Nationalrådet med FNs goda minne utropat staten Israel den 14 maj 1948 och i samma stund angripits av Arabförbundets styrkor, vilka till skillnad från judarna icke godtagit FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet i en judisk och en arabisk del.

Folke Bernadotte sattes då in av FN som en sista möjlighet att få till stånd fred och samförstånd. Vid sin sida hade han den  amerikanske statsvetaren och toppdiplomaten Ralph Bunche (1904-71), vilken efter Bernadottes frånfälle tog över dennes medlingsuppdrag och faktiskt lyckades förhandla fram en vapenvila för vilken han belönades med Nobels fredspris 1950.

407px-BuncheRalph Bunche lyckades bättre som medlare än Bernadotte.

I sin självbiografiska bok I stället för vapen (1948) erkänner Folke Bernadotte sin veritabla okunskap om den palestinska frågan men förklarar varför han, efter en viss tvekan, ändå valde att åta sig uppdraget:

Att jag till slut beslöt mig för att acceptera, berodde främst på att jag i följd av frågans allvarliga karaktär icke ansåg mig ha rätt att spara mina krafter.

Folke Bernadotte syntes utåt dock väl lämpad för sitt värv, då han dels hade erfarenhet av internationella förhandlingar, dels perfekt behärskade engelska och franska språken. Han sökte efter bästa förmåga inta en opartisk hållning och lyckades efter någon månads envetet förhandlande förmå de stridande parterna att ingå en första vapenvila. Fortsättningen blev mindre  problemfri, då hans först framlagda fredsplan förkastades av båda parter. Han började dock omedelbart arbeta på en ny.

Slutet för den svenske medlaren kan sammanfattas på följande sätt. Från sitt högkvarter på den grekiska ön Rhodos anlände Folke Bernadotte den 17 september 1948 till Jerusalem. När han efter överläggningar med de judiska myndigheterna i staden körde genom den av judarna kontrollerade så kallade nya staden hejdades hans bil av en jeep.

Folke-BernadotteFolke Bernadotte i en israelisk jeep under sitt medlaruppdrag i Jerusalem. Kort därpå var han död.

En av männen i jeepen gick fram till ett av bilens bakre fönster, bakom vilket Bernadotte och hans franske assistent, den franske översten André Sérot, satt. Mannen öppnade eld med en kpist genom glasrutan och sköt Bernadotte med sex och Sérot med 17 kulor. Båda avled omedelbart. Detta hände klockan 17.30.

Attentatet var noggrant uttänkt och planlagt av den judiska motståndsrörelsen Lehis – även kallad Stern-ligan efter sin polsk-judiske upphovsman Avraham Stern (1907-42) – Yehoshua Zetler, som var ligans operative chef i Jerusalem. Moderata israeliska krafter med premiärminister David Ben Gurion i spetsen skyndade sig att ta avstånd från mordet, men som ett kuriosum kan nämnas att den man som höll i kpisten varmed Bernadotte sköts till döds senare kom att fungera som livvakt åt Ben Gurion.

En mängd militanta judiska kämpar greps i mordets kölvatten. Polisutredningen som följde lämnade emellertid mycket övrigt att önska, och ingen kom att fällas för mordet på Folke Bernadotte. Det kan nämnas att bland medlemmarna i Lehis Jerusalem-kommando som godkände mordanslaget mot Folke Bernadotte fanns Yitzhak Shamir (1915-2012), som långt senare skulle bli Israels premiärminister i två omgångar.

Avraham_Stern_stampDen polsk-judiske motståndsmannen Avraham Stern på israeliskt frimärke från 1978.

Bernadottes stoft forslades i sinom tid tillbaka till den svenska fosterjorden att jordfästas i Gustav Vasa kyrka vid Odenplan i Stockholm den 30 september 1948. Då var Bernadottes landsman Raoul Wallenberg försvunnen i den sovjetiska Gulagarkipelagen sedan tre år tillbaka – två svenska märkesmän i fredens, frihetens och försoningens tjänst var borta.

Vad som låg Folke Bernadotte i fatet som FN-medlare i Palestina var att han inte hade några förhandskunskaper om situationen i det eldfängda området, vilket han själv villigt erkänner i sin bok enligt ovan. Hans andra fredsförslag i sju punkter innehöll flera delar som djupt förolämpade palestinajudarna och även förtörnade USAs prosionistiske president Harry S Truman, som var mitt uppe i en valkampanj.

Bland annat föreslog den svenske medlaren att den traditionella judiska huvudstaden Jerusalem skulle ställas under FN-kontroll, och att de araber som på Arabförbundets uppmaning flytt från de judiska områdena när Israel attackerades skulle få återvända. Båda dessa förslag var totalt oacceptabla för Israel. Att svensken i samband med aktionen involverande de så kallade vita bussarna hade förhandlat med SS-chefen Heinrich Himmler, en av arkitekterna bakom nazisternas judeutrotning, stärkte heller knappast Bernadottes aktier bland patriotiska israeler.

KZ Mauthausen, Himmler mit EigruberBernadottes motpart i förhandlingarna kring de vita bussarna, SS-chefen Reichsführer Heinrich Himmler.

Monarkin är en tillgång för Sverige!

12 september, 2013

_PLX0131_940117dKungen och drottningen på statsbesök i Sydkorea 2012.

I Sverige åtnjuter vi förmånen att få ha en konstitutionell monarki. Det innebär att konungen är statschef men saknar reella maktbefogenheter. Det är en ganska så elegant lösning som går tillbaka till den så kallade Torekovkompromissen 1974: den konstitutionella monarkin förenar moderna krav på demokrati med den stabilitet och inslag av festivitas och solennitet som är ett resultat av vår mer än tusenåriga monarkiska tradition.

Det är väl känt att den svenska monarkin är synnerligen uppskattad i utlandet, kanske särskilt i länder som av olika anledningar gjort sig av med sina kungahus. Kungens och kungafamiljens närvaro vid olika statsbesök och samarbete med den svenska exportindustrin skänker ej endast extra glans åt evenemangen, utan är även en mycket lönsam affär för Sverige.   

Detta duger dock inte för svenska republikaner. Representanter för Republikanska föreningen brukar ibland att benämna vår konung ”Carl Gustaf Bernadotte”, vilket givetvis är avsett som en ganska barnslig men dock förolämpning. Vidare säger sig republikanerna vilja ”värna ”demokratin” och anmanar därför med jämna mellanrum kungen och hans familj att frivilligt lämna sin ställning.

Fullt så enkelt är det nu inte. Kungafamiljens abdikation skulle inte medföra att Sverige per automatik får ett republikanskt statskick. Den konstitutionella monarkin är inskriven i grundlagen, och en grundlagsändring kräver riksdagsbeslut i två riksdagar med allmänna val emellan. Och vad det skulle finnas för odemokratiskt med att ha ett statskick som i alla fall runt 70-80 procent av vårt folk önskar behålla har jag uppriktigt sagt mycket svårt att förstå.

Arvsprinsen1Från vänster kronprins Gustaf (VI) Adolf, arvprins Gustaf Adolf (vår nuvarande konungs far) och kung Gustaf V vid ”lillprinsen” Carl Gustafs dop den 6 juni 1946.

Republiken Sverige skulle vidare bli en avsevärt mycket kostsammare historia med återkommande presidentval än vad konungariket Sverige är. Presidentval är aldrig några billiga historier. Fråga amerikanerna – eller för den delen finnarna. Monarkin har därtill den ovanskliga fördelen att konungen står över det partipolitiska käbblet och därmed är en samlande gestalt för hela nationen och dess folk.

Monarkin är en tillgång för Sverige!

Det finns, som jag ser det, betydligt angelägnare uppgifter att lägga skattepengarna på än att plöja ner dessa i dyra presidentval. Exempelvis  att erbjuda behövande en effektiv sjukvård, att ge våra äldre som byggt upp landet en värdig ålderdom och att trygga en fungerande utbildning för våra barn.

Kungen firar i dagarna 40 år på tronen. Längre än så har bara två monarker suttit genom vår drygt tusenåriga kungahistoria: Magnus Eriksson (1319-65) med en 46-årig regeringstid samt Gustaf V (1907-50) med 43 år på tronen. Med sina nu 40 år som statschef överträffar Carl XVI Gustaf Gustaf Vasa (1521-60) med ett år.

Magnus_Eriksson_(cropped)Magnus Eriksson regerade i 46 år.

Vår konung har skött sin uppgift på ett förnämligt sätt, även om han naturligtvis begått misstag som alla andra människor. I sitt tal i Stockholms stadshus i samband med tsunamikatastrofen i Thailand 2004 framträdde han som en samlande kraft och fick beröm från alla håll för sina lugnande och inkännande ord, där han bland annat framhöll att han själv förlorade sin fader i unga år.

Bernadotterna brukar bli gamla. Kungens farfar Gustaf VI Adolf (kung 1950-73) blev 90 och dennes företrädare och fader Gustaf V 92. Vår nuvarande kung är 67 i dag och kan nog hänga med i 30 år till!

En dag väl värd att fira

6 juni, 2011

 

hazelius_1044006c

Artur Hazelius gick i bräschen.

Svenska flaggans dag den 6 juni har firats officiellt åtminstone sedan 1916, då firandet ägde rum i det då relativt nybyggda Stockholms stadion i närvaro av konung Gustaf V och andra medlemmar av kungahuset. 1963 flyttade detta kungliga firande över till det närbelägna Skansen.

Att högtidligheten skulle äga rum just den 6 juni var långt ifrån självskrivet. Det var kring sekelskiftet 1900, då Sverige var föremål för nationalromantiska strömningar, som frågan om en lämplig svensk nationaldag började stötas och blötas. De alternativ som diskuterades var midsommarafton, Gustaf II Adolfs eller Carl XIIs dödsdag och den 6 juni.

Till slut gick den 6 juni segrande ur striden: det var det datum Gustaf I Vasa valdes till svensk konung – året var 1523 – och även den dag då 1809 års regeringsform skrevs under.

Nordiska museets och Skansens grundare, folklivsforskaren Artur Hazelius (1833-1901), gick i bräschen för den 6 juni som firandedatum då han 1893 lät anordna en ”vårfest på Skansen”, vilken avslutades just den 6 juni. Hazelius skriver följande i 1893-94 års årsredogörelse för Nordiska museet och Skansen:

Såsom en de fosterländska minnenas högtidsdag har på Skansen införts den 6 juni, Gustafsdagen, hvilken där firats och hädanefter kommer att firas såsom svensk nationaldag.

Det fanns flera skäl till att just den 6 juni utvaldes. Midsommarafton hade många förespråkare, men till slut föll detta alternativ på att den nya flagglagen, som trädde i kraft efter upplösningen av unionen Sverige-Norge, hade undertecknats dagen före midsommarafton. Det fick inte se ut som om vi ville fira förlusten av Norge.

Den svensk-norska unionsflaggan med ”sillsallaten”.

Vid denna tid firades midsommarafton för övrigt alltid den 23 juni, det vill säga dagen före midsommardagen. Bruket att fira midsommarafton den lördag som infaller mellan den 19 och 25 juni infördes först 1953 i Sverige (och i Finland 1955).

Hjältekonungarnas Gustaf II Adolfs och Carl XIIs dödsdagar den 6 respektive 30 november ansågs vid närmare eftertanke mindre passande, eftersom vid denna tid på året mörker och kyla rådde. Dessutom förefaller det kanske väl deprimerande att fira nationaldagen på någons dödsdag.

Först 67 år efter den första festligheten på Stockholms stadion – 1983 – fick den 6 juni genom beslut i riksdagen status som Sveriges nationaldag. Och 2005 blev dagen äntligen helgdag – eftersom det ansågs lättsinnigt att ge svenska folket ännu en röd dag i almanackan fick annandag pingst stryka på foten. Personligen hade jag föredragit att den 1 maj – den bedrövliga klasskampens dag – äntligen hade utmönstrats som svensk helgdag.

Bruket att fira svenska flaggan har sin egen speciella historik. Länge användes riksflaggan mestadels till sjöss, och då var den dessutom vanligen tretungad. 1873 hissades, i konung Oscar IIs andra regeringsår, en svensk flagga för första gången på kungliga slottet i Stockholm. Detta mötte på sina håll skarp kritik, eftersom det ansågs att en svensk flagga inte hade på land att göra.

Det kungliga exemplet vann dock efterföljd, och snart började flaggstänger resas och  blågula flaggor hissas på exempelvis prästgårdar, skolgårdar och vid järnvägsstationer. Det medförde att flaggningen snart var allmän. Företaget Åhlén & Holm samt bestyrelsen för Svenska flaggans dag började desslikes dela ut flaggor gratis.

Svenska flaggans nuvarande utseende fastställdes 1906, då vi efter unionsupplösningen fick en ny flagglag. Unionsmärket, den så kallade sillsallaten, som inrymts i flaggans övre vänsterhörn, togs bort och fälten i flaggan fick bestämda proportioner och bestämd färgsättning; tidigare hade de gula och blå färgerna kunnat förekomma i allehanda nyanseringar. Det fastslogs även, att den tretungade flaggan skulle vara förbehållen krigsmakten och kungahuset.

Det brukar ibland hävdas att svenskarna skulle vara unika bland världens folk på så sätt att vi inte firar vår nationaldag på ett lika entuasiastiskt sätt som andra. USA, Norge, Frankrike och Irland brukar nämnas som exempel på länder där man firar sin respektive nationaldag på ett ”normalt” sätt. Detta är emellertid ett felaktigt antagande och förmodligen ett uttryck för vår dåliga nationella självkänsla.

St. Patrick´s Day firas numera över hela världen.

I själva verket är de nämnda exemplen på entusiastiskt firande – Fourth of July (USA), Syttende Mai (Norge), Jour de la Bastille (Frankrike) samt St. Patrick´s Day (Irland) – inte alls representativa för hur nationaldagar i allmänhet brukar firas. Jag tycker personligen det är utomordentligt trevligt och medryckande med fosterländsk yra och en myckenhet av flaggviftande.

Min favorit bland nationaldagar är St. Patrick´s Day den 17 mars, i vars anslutning  jag sedan några år tillbaka brukar bjuda hem några goda vänner på traditionell irländsk mat, irländska drycker och massor med irländsk musik.

Vi svenskar behöver dock inte alls skämmas för vårt mer lågmälda firande, vilket givetvis har att göra dels med vår historiska särart, dels med vårt nationella kynne. Därför bör vi fira den 6 juni 2011 med både glädje och stolthet som en dag väl värd att fira.

Intressant att notera i sammanhanget är, att den politiska vänstern och de ängsligt politiskt korrekta ibland oss fortfarande tenderar att hysa dåligt samvete  inför nationaldagsfirandet, ett uttryck för det inflytande 68-vänstern alltjämt utövar. Det är därför vi med blandade känslor kan notera, att det på sina håll firas mångkulturellt präglade nationaldagar med kurdiska, zigenska, afrikanska med flera inslag i form av musik, dans och mat.

Med all respekt för främmande kulturer, vilka förvisso kan vara nog så lärorika och intressanta: låt den 6 juni få vara vår alldeles egna svenska högtidsdag!

Låt oss allra sist avnjuta Jussi Björlings tolkning av sången ”Land, du välsignade” med text av Elisabet Björklund och musik av Ragnar Althén:

http://www.youtube.com/watch?v=qc-oba0Hvvs

Per Albin – inte bara landsfader

21 februari, 2011

Per Albin Hansson (1885-1946) har gått till historien som tillskyndare av det svenska så kallade folkhemmet samt landsfader under de besvärliga beredskapsåren 1939-45. Med sin skånska dialekt och vardagliga framtoning blev Per Albin för många en trygg medelpunkt i tillvaron. Han framstår än i dag som något av en idealisk ledargestalt, icke minst i en del Sverigedemokraterna närstående kretsar.

”Folkhemstalet” från 1928 här:

http://www.youtube.com/watch?v=X-vwl8Qq–I

Ordet ”folkhem” var dock inte Per Albins innovation – det hade tidigare myntats av den konservative politikern och geopolitiske teoretikern Rudolf Kjellén.

 Per Albin gillade bowling.

Och visst behövdes en samlande gestalt under Andra världskriget, då Sverige på ett hår när undgick att dras in i krigshändelserna. Per Albin tog inte utan vånda på sig rollen som landsfader, och kunde i ett tal några dagar före krigsutbrottet 1939 – inte alls sanningsenligt – försäkra svenska folket att ”Vår beredskap är god.”

Sanningen var att Sverige stod ganska blottställt inför tänkbar främmande (läs: tysk) aggression, och om det värsta hade inträffat hade vi nog blivit ett lätt byte för Hitlers trupper ungefär på samma sätt som Danmark och Norge blev det den 9 april 1940. Faktum var att Per Albin Hansson själv bar en del av skulden till den dåliga militärberedskapen.

Det var nämligen Per Albin Hansson som var försvarsminister då riksdagen 1925 röstade igenom det beryktade nedrustningsbeslutet, vilket trädde i kraft 1928. En stor mängd förband lades ner, värnpliktstiden kortades och många yrkesbefäl avskedades. Beslutet togs då socialdemokraten Rickard Sandler var statsminister. Under senare delen av 1930-talet började det åter satsas mer på försvaret, men tiden fram till krigsutbrottet den 1 september 1939 var alltför kort för att detta skulle hinna slå igenom.

Per Albin Hansson föddes i Kulladal i Malmö den 28 oktober 1885 som son till muraren Carl Hansson och pigan Kjersti Persdotter. Han hade tre bröder – Johan, Sigfrid och Nils Edvin. Av dessa blev Sigfrid Hansson (1884-1939) en känd socialdemokratisk partiman som bland annat blev generalsekreterare i Socialstyrelsen, riksdagsledamot och tidningsman. Per Albin blev tidigt efter den fyraåriga skolgången en fanatisk nykterhetsivrare och anslöt sig redan år 1901 till nykterhetsorden Verdandi. Tio år senare röstade han mot partiledaren Hjalmar Branting och krävde att totalförbud mot alkohol skulle skrivas in i partiprogrammet.

Efter en karriär i socialdemokratiska ungdomsförbundet kom Per Albin Hansson 1917-23 att bekläda posten som chefredaktör för tidningen Social-Demokraten. Under 1920-talet fungerade han sedan som försvarsminister i flera omgångar, vilket i hög grad upprörde konung Gustaf V – Hansson var ju en känd pacifist och anti-militarist! Som vi sett ovan kom han att presidera över nedrustningsbeslutet 1925.

 Gustaf V rasade mot nedrustningsbeslutet 1925.

1925 var även det året då den aristokratiske arbetarledaren Hjalmar Branting – ofta kallad ”Hövdingen” – avled. Den självklare efterträdaren var Fredrik Thorsson, men då denne blev svårt sjuk utsågs Rickard Sandler till ny partiledare och även statsminister. Per Albin Hansson hade dock en given plats i partitoppen och höll i januari 1928 det bekanta ”folkhemstalet (se ovan).

1932 blev Per Albin statsminister och kom – med undantag för några månader sensommaren 1936 då bondeförbundaren Axel Bramstorp-Pehrsson var regeringschef – att inneha detta ämbete till sin död den 6 oktober 1946. För många svenskar framstår han fortfarande som ”landsfadern”, den som kunde ingjuta litet trygghet i nationen under de svåra beredskapsåren under kriget.

Om Per Albin i ett beredskapsperspektiv finns mer information här:

http://www.beredskapsmuseet.com/peralbin.html

1941 ansåg sig samlingsregeringen under Per Albins ledning tvingad att tillåta tyska trupptransporter genom Sverige i anslutning till Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen, vilket gav upphov till den så kallade midsommarkrisen. Så länge det gick bra för tyskarna fortsatte den välvilliga svenska inställningen gentemot Berlin. Denna politik yttrade sig även i censur och beslagtagande av tysk- och nazistkritiska tidningar. Först efter det tyska nederlaget vid Stalingrad i början av 1943 blev Sverige mer avvisande visavi de tyska kraven. Det var även under krigsåren som Per Albin Hansson signerade den långtgående lagen om tvångssterilisering av bland andra personer med psykiska handikapp, zigenare och  tattare.

 En olycklig baltisk flykting släpas iväg av polis.

Frågan är om inte den största fläcken på Per Albin Hanssons och samlingsregeringens renommé är beslutet i juli 1945 – två månader efter freden i Europa – att utvisa cirka 2700 tyska och baltiska flyktingar till Sovjetunionen. Trots att endast  146 balter fanns med bland de tvångsutvisade kom affären att kallas Baltutlämningen. Beslutet verkställdes under stor uppståndelse i januari 1946. Utan tvivel påverkades Per Albin starkt av regeringens båda sovjetvänner, utrikesminister Östen Undén och finansminister Ernst Wigforss. Den bästa skildringen av Baltutlämningen är nog Valentin Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag 1997, 400 sidor).

Som gammal vänstersocialist var Per Albin dock själv långt ifrån någon Sovjet-fiende, vilket framgick med klar tydlighet då försvarsstabschefen Axel Rappe föreslog att en svensk fördelning skulle sättas in på Finlands sida i Finska vinterkriget 1939-40: ”Djävla skitprat”, skall Per Albin ha utbrustit och så var den frågan avgjord.

Per Albin Hansson spelade visserligen bowling då och då men var långt ifrån något spänstfenomen. Han gillade även att spela på trav och sitta uppe på nätterna och spela kort i glada vänners lag under nyttjande av en myckenhet tobak och alkohol.

 Långvarige efterträdaren Tage Erlander – statsminister i 23 år.

Den 6 oktober 1946 kom slutet, då landsfadern segnade ned i en hjärtinfarkt efter att ha klivit av spårvagnen på väg till hemmet i Ålsten utanför  Stockholm. Han skulle ha fyllt 61 år tre veckor senare. Efterträdare blev, något otippat, Tage Erlander – den naturlige arvtagaren ansågs av många vara Gustav Möller.

Till sist något om Per Albin Hanssons familjeförhållanden. I själva verket hade han två familjer. Han hade med hustrun Sigrid Vestdahl barnen Anna Lisa och Per Gunnar; Anna Lisa med efternamnet Berkling blev senare journalist. Efter skilsmässan 1926 kom Hansson att sammanbo med Elisabeth Fryckberg och med henne få döttrarna Elsa Brita och Karin. Per Albin Hansson vistades långa tider hos båda familjerna.

Familjeförhållanden av detta slag är  inga konstigheter i dag, men på Per Albins tid hade det väckt stort  uppseende om uppgifterna läckt ut och sannolikt spolierat Hanssons politiska karriär. Dåtidens press valde dock genom ett gentlemen´s agreement att tillämpa självcensur, precis som man gjorde trots vetskapen om att prins Bertil träffade en skild kvinna i England.

För att sammanfatta. Visst bör vi  ihågkomma Per Albin Hansson som den betydande politiker han var och applådera hans folkhemsideal och landsfaderliga insatser i samband med Andra världskriget. Någon kritiklös idealisering tycker jag dock inte det finns skäl att ägna sig åt. Hansson hade sina fel och brister, och som framgår ovan var dessa i en del fall ganska uppseendeväckande.