Posted tagged ‘Gustaf Vasa’

Martin Luther: en reformator och hans antisemitism

9 oktober, 2013

MartinLutherMartin Luthers antijudiska pamfletter utövade ett stort inflytande på nazismen.

I år är det 530 år sedan Martin Luther föddes. Att säga att den tyske reformatorn haft ett stort inflytande över vår nordeuropeiska kulturkrets är en klar underdrift. Luther har påverkat vår religiösa tro, vårt språk och vår arbetsmoral. Jag är den förste att tillstå att mycket av detta inflytande har varit godartat.

Allt vad Luther gjorde, sade och skrev har emellertid inte varit godartat. Till de mörka inslagen i hans uppsättning tankar och idéer hör hans mycket väldokumenterade antisemitism, som var en av inspirationskällorna för den tyska nationalsocialismens judepolitik. även om den inte grundade sig på rastänkande. Om Luthers antisemitism har Jim Walker skrivit uppsatsen Martin Luther´s dirty little book: on the Jews and their lies. A precursor to Nazism (Freethinkers 1996, med tillägg 2005):

http://www.nobeliefs.com/luther.htm

Martin Luther föddes i tyska Eisleben 1483 och dog på samma plats 1546. Han blev med tiden munk, präst och professor i teologi vid universitetet i Wittenberg. Sin mest berömda bedrift svarade han för 1517, då han på porten till slottskyrkan i Wittenberg med sedvanlig tysk grundlighet skall ha spikat upp ett anslag innehållande 95 teser om avlatens innebörd. Dessa teser utgavs också i bokform. Luther ville få igång en debatt om den romersk-katolska kyrkans försäljning av avlatsbrev, vilka påstods ge köparen frihet från syndastraff.

För den specialintresserade hade de 95 teserna följande innehåll:

http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/95teser.htm

Professor Luther motsatte sig den kyrkliga läran om att frihet från Guds straff för begångna synder kunde köpas för pengar. Hans 95 argument för denna syn gjorde att han krävdes på avbön från kyrkan, något han vägrade. Följden blev en djupgående konflikt mellan den besvärlige tyske teologiprofessorn och kyrkan, vilket ledde till att han uteslöts ur kyrkan av påven Leo X 1520 samt lystes i bann av den tysk-romerske kejsaren Karl I 1521. Han var nu fredlös och tvingades söka boende hos olika anhängare.

untitledLeo X köpte inte Luthers budskap utan lät exkommunicera honom ur den romersk-katolska kyrkan.

Luther hade velat se att den romersk-katolska kyrkan ändrade sig i enlighet med hans förslag, men så skedde inte. I stället kom han att grunda en egen kyrka, den så kallade evangelisk-lutherska kyrkan. Inom denna inskärptes, att människans andliga frälsning ej kan ske på grundval av goda gärningar utan genom Guds nåd till följd av tron på Jesu Kristi offerdöd för våra synder. Luther talade även om ”tron allena” som saliggörande.

Enligt Luther var Bibeln den enda källan till vår kunskap om Gud och gudomliga ting. För att den heliga skrift skulle vara tillgänglig för så många som möjligt översatte han både Gamla som Nya testamentet till tyska, något som starkt bidrog till att göra det tyska språket mer enhetligt. Luthers översättning kom även att påverka Gustaf Vasas bibel och den i England utkomna Kung James bibel, något som även påskyndade utvecklingen av svenska och engelska språken. Luther skrev även Stora och Lilla katekesen i syfte att göra kristendomens grundvalar kända ute i församlingarna samt ett antal psalmer, där  ”Vår Gud är oss en väldig borg” är den mest kända.

Frågan är väl om inte Martin Luthers mest revolutionära handling var att gifta sig. 1525 ingick han äktenskap med den förrymda nunnan Katharina von Bora (1499-1552). De fick tillsammans tre söner och tre döttrar. Samtliga kvarvarande av Luthers ättlingar härstammar från yngsta dottern Margarethe.

Katharina-v-Bora-1526-1Luthers hustru Katharina von Bora gav maken sex barn.

Luthers inställning till judarna var långt ifrån unik inom kyrkligheten. I den katolska kyrkans förbön på långredagen lästes till långt in i modern tid följande: ”…för de trolösa judarna, så att vår Gud och herre må borttaga täckelset i från deras hjärtan, att även de må erkänna Jesus Kristus, vår herre.” Luther uttryckte sig dock betydligt mer drastiskt än så. Han menade: ”Vi begår fel genom att inte slakta dem.” I likhet med många andra kristna betraktade Luther judarna som ett förkastat folk, som begått den stora synden att mörda Jesus Kristus.

Det kan i och för sig tyckas märkligt att detta sågs som en synd, eftersom den gängse kristna synen ju var att Jesus kom till jorden just för att bli dödad för våra synders skull – om det nu var sant att judarna mördat Kristus (vilket det inte var, han avrättades på order av den romerste prefekten Pilatus) bidrog de ju bara till att påskynda Guds plan.

Martin Luther var i ett tidigare skede av sitt liv inte negativt inställd till judarna. Han ansåg till exempel att många felaktigt kritiserade judarna utan att rannsaka sig själva och sina tillkortakommanden. I skriften Att Jesus Kristus föddes som jude 1523v uppmanade Luther till godhet mot judar, dock inte som självändamål: förutsättningen var att de skulle omvända sig till kristendomen. När detta icke skedde övergick Luthers välvillighet alltmer i bitterhet och slutligen i hätskhet och hat.

1543_On_the_Jews_and_Their_Lies_by_Martin_Luther

1543, tre år innan han avled, kom Luther ut med två antijudiska skrifter: Von den Juden und ihren Lügen (Om judarna och deras lögner) samt Vom Schem Hamphoras und vom Geschlecht Christi (Om det heliga namnet och Kristi härstamning). Luther menar här att judarna är ett ”djävulens folk”. Han använde ett mycket grovt och vulgärt språk, vilket inte var ovanligt för Luther, och menade att judarnas synagogor skulle brännas ner, deras böneböcker förstöras, deras rabbiner förbjudas att predika, deras egendom och pengar beslagtas samt deras hem slås sönder. Målsättningen var att tvinga ”dessa giftmaskar att arbeta” eller lämna landet för gott.

Luthers våldsamma antisemitism, som utgick från religionen snarare än etniciteten, skulle få ett stort inflytande inom den tyska nationalsocialismen fyrahundra år senare, då det antijudiska program Luther anbefallde kom att tillämpas till punkt och pricka. Hitler lät trycka Luthers antijudiska skrifter i stora upplagor. Många ledande nazister hade mycket gott att säga om Martin Luther.

B1244781T1244786Krigsförbrytaren Julius Streicher hänvisade till Luther vid Nürnberg-rättegången.

I en utsaga vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg 1946 framhöll den vulgäre judehetsaren Julius Streicher, chefredaktör för den ökända tidningen Der Stürmer och senare hängd för brott mot mänskligheten, följande:

Doktor Martin Luther skulle högst troligt sitta på min plats i dag på de åtalades bänk om denna bok hade tagits i beaktande. I boken ”Judarna och deras lögner” skriver doktor Martin Luther att judarna är huggormars avföda och att man skall bränna deras synagogor och förgöra dem.

Streciher hade naturligtvis alldeles rätt. Om Luther hade levt under nazisttiden och givit ut sin beryktade antisemitiska pamflett så hade han säkerligen gripits och anklagats för samma brott som Streicher tvingades dingla i galgen för. Nu gjorde han dessbättre inte det, varför vi hellre minns honom för de betydande insatser inom religionens, kulturens och språkutvecklingens områden han svarade för. Hade inte Luther funnits och anammats av Gustaf Vasa och dennes närmaste medarbetare hade Sverige inte blivit det Sverige det är i dag (men kanske inte så mycket längre till, tvingas man tillägga).

Luther,%20crNazistkoryfén Martin Luther.

Det fanns faktiskt en hög nazistisk koryfé vid namn Martin Luther (1896-1945) som var chef för den tyska avdelningen vid det nazityska utrikesministeriet 1940-43. Han var en av deltagarna vid den konferens i Berlin-förorten Wannsee i januari 1942, då de praktiska riktlinjerna för judeutrotningen drogs upp. Man kan gärna se detta som en ödets nyck.

Monarkin är en tillgång för Sverige!

12 september, 2013

_PLX0131_940117dKungen och drottningen på statsbesök i Sydkorea 2012.

I Sverige åtnjuter vi förmånen att få ha en konstitutionell monarki. Det innebär att konungen är statschef men saknar reella maktbefogenheter. Det är en ganska så elegant lösning som går tillbaka till den så kallade Torekovkompromissen 1974: den konstitutionella monarkin förenar moderna krav på demokrati med den stabilitet och inslag av festivitas och solennitet som är ett resultat av vår mer än tusenåriga monarkiska tradition.

Det är väl känt att den svenska monarkin är synnerligen uppskattad i utlandet, kanske särskilt i länder som av olika anledningar gjort sig av med sina kungahus. Kungens och kungafamiljens närvaro vid olika statsbesök och samarbete med den svenska exportindustrin skänker ej endast extra glans åt evenemangen, utan är även en mycket lönsam affär för Sverige.   

Detta duger dock inte för svenska republikaner. Representanter för Republikanska föreningen brukar ibland att benämna vår konung ”Carl Gustaf Bernadotte”, vilket givetvis är avsett som en ganska barnslig men dock förolämpning. Vidare säger sig republikanerna vilja ”värna ”demokratin” och anmanar därför med jämna mellanrum kungen och hans familj att frivilligt lämna sin ställning.

Fullt så enkelt är det nu inte. Kungafamiljens abdikation skulle inte medföra att Sverige per automatik får ett republikanskt statskick. Den konstitutionella monarkin är inskriven i grundlagen, och en grundlagsändring kräver riksdagsbeslut i två riksdagar med allmänna val emellan. Och vad det skulle finnas för odemokratiskt med att ha ett statskick som i alla fall runt 70-80 procent av vårt folk önskar behålla har jag uppriktigt sagt mycket svårt att förstå.

Arvsprinsen1Från vänster kronprins Gustaf (VI) Adolf, arvprins Gustaf Adolf (vår nuvarande konungs far) och kung Gustaf V vid ”lillprinsen” Carl Gustafs dop den 6 juni 1946.

Republiken Sverige skulle vidare bli en avsevärt mycket kostsammare historia med återkommande presidentval än vad konungariket Sverige är. Presidentval är aldrig några billiga historier. Fråga amerikanerna – eller för den delen finnarna. Monarkin har därtill den ovanskliga fördelen att konungen står över det partipolitiska käbblet och därmed är en samlande gestalt för hela nationen och dess folk.

Monarkin är en tillgång för Sverige!

Det finns, som jag ser det, betydligt angelägnare uppgifter att lägga skattepengarna på än att plöja ner dessa i dyra presidentval. Exempelvis  att erbjuda behövande en effektiv sjukvård, att ge våra äldre som byggt upp landet en värdig ålderdom och att trygga en fungerande utbildning för våra barn.

Kungen firar i dagarna 40 år på tronen. Längre än så har bara två monarker suttit genom vår drygt tusenåriga kungahistoria: Magnus Eriksson (1319-65) med en 46-årig regeringstid samt Gustaf V (1907-50) med 43 år på tronen. Med sina nu 40 år som statschef överträffar Carl XVI Gustaf Gustaf Vasa (1521-60) med ett år.

Magnus_Eriksson_(cropped)Magnus Eriksson regerade i 46 år.

Vår konung har skött sin uppgift på ett förnämligt sätt, även om han naturligtvis begått misstag som alla andra människor. I sitt tal i Stockholms stadshus i samband med tsunamikatastrofen i Thailand 2004 framträdde han som en samlande kraft och fick beröm från alla håll för sina lugnande och inkännande ord, där han bland annat framhöll att han själv förlorade sin fader i unga år.

Bernadotterna brukar bli gamla. Kungens farfar Gustaf VI Adolf (kung 1950-73) blev 90 och dennes företrädare och fader Gustaf V 92. Vår nuvarande kung är 67 i dag och kan nog hänga med i 30 år till!

Ny bok: Religionsfrihetens martyrer

10 april, 2012

Så här kan det ha sett ut när Zacharias Anthelius och hans katolska vänner avrättades. Bilden från bokomslaget. Teckning: Benny H. V. Andersson

I min nya bok Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (Contra förlag 2011, 217 sidor) söker jag teckna en så sannfärdig bild som möjligt av ett Sverige som på många sätt var mörkt och ogästvänligt.

Jag syftar här på den tidsperiod som inleds med Gustaf Vasas maktövertagande och sträcker sig till slutet av 1600-talet. I bokens avslutande kapitel dras även paralleller med vår egen tid.

Handlingen i boken koncentreras till den svenska militärstatens uppgörelse med ett antal olyckliga katoliker och de rättsprocesser som ledde fram till flertalets obönhörliga dödsdomar och påföljande avrättningar.

Huvudperson i detta ohyggliga och högst verkliga skådespel är Zacharias Anthelius, borgmästare i Södertälje (eller Söder Tällije enligt dåtidens sätt att skriva) 1623 – 24. Vid samma tillfälle halshöggs även kunglige sekreteraren Georg Bähr Ursinus. Någon vecka senare rönte skolrektorn Nicolaus Campanius från Enköping samma öde.

Gustaf II Adolf utnämnde Anthelius till borgmästare i Södertälje. Och dömde honom senare till döden.

Anthelius hade 1623 utnämnts till borgmästare av konung Gustaf II Adolf som ett år senare skulle döma den 41-årige borgmästaren och riksdagsmannen till döden och presidera över hans avrättning genom halshuggning på Stockholms torg (nuvarande Stortorget i Gamla stan) den 11 september 1624.

Anthelius hade i sina ungdomsår, i likhet med många andra svenska studiosi, tillbringat åtskilliga år utomlands på vandring mellan olika utbildningsinstitutioner. Och precis som många av studentkollegerna hade han under en del av tiden legat vid katolska, mestadels jesuitiska, skolor. Sådana fanns exempelvis i Braunsberg (Braniewo) i nuvarande Polen och i Olmütz (Olomouc) i dagens Tjeckien. Bara en handfull av de kringvandrande svenska studenterna återvände emellertid till hemlandet som romerska katoliker.

Att vara katolik i den här tidens märgfullt protestantisk-lutherska Sverige var förenat med livsfara. Enligt en religionsstadga som antagits av riksdagen i Örebro 1617 var det belagt med dödsstraff för katoliker att ta sig in i Sverige. Den som var katolik ansågs med naturnödvändighet gå ärkefienden Polens, ett land som Sverige låg i krig med under många år, ärenden. Kung i Polen var Gustaf II Adolfs kusin Sigismund III Vasa vilken en tid i slutet av föregående århundrade även varit kung i Sverige. Första offret för Örebro stadga var en student vid namn Henric Hammerus som avrättades i Stockholm 1617.

Självklart var det otänkbart för mäster Zacharias Anthelius (1583 – 1624) att vid sin hemkomst 1615 gå ut öppet med den tro han tillägnat sig under peregrinationerna på kontinenten. Intoleransen gentemot alla som inte bekände sig till ”den rena evangeliska tron” (det vill säga den lutherska protestantismen) var monumental och hade trappats upp ända sedan den katolicerande Johan IIIs död 1592 för att kulminera med Örebro stadga 1617.

Efter sin hemkomst blev Anthelius, bördig från en norrländsk prästsläkt, först konrektor i Gefle skola och därpå kanslist hos hertig Carl Filip i Nyköping – en yngre bror till Gustaf II Adolf – för att efter hertigens hastiga frånfälle anställas hos änkedrottning Kristina i Gripsholm. 1623 fick så Anthelius kunglig fullmakt såsom litterat – för sitt ämbete utbildad – borgmästare i Söder Tällije. Han visade sig snabbt vara en mycket duglig ämbetsman, ”den som allt skulle bestyra” enligt en samtida utsaga.

 Konung Sigismund i Polen ville se en återkatolicering av Sverige.

Orsaken till att Anthelius avslöjades vara katolik var en något solkig kärleksaffär mellan kamraten och trosfränden Georg Bähr Ursinus och hustrun till en italiensk musiker (lutspelare i kungens tjänst) som hette Giovanni Battista Veraldi. Både denne och hans hustru, tyskan Anna Elisabet Rasche, var till skillnad från vad de svenska katolikerna troende lutheraner. Veraldi blev av naturliga skäl svartsjuk när han uppdagade romansen och angav de båda svenska katolikerna. Dessa greps i samband med riksdagen i Stockholm påsken 1624 och kastades i ett synnerligen ogästvänligt fängelse där åtminstone den yngre Ursinus genomgick tortyr.

Det visade sig att Ursinus och Anthelius gemensamt importerat en tysk jesuit vid namn Henricus Schachtius (Schacht) till Sverige, enligt vad de själva uppgav för att de behövde en katolsk själasörjare. Schachtius poserade under sin vistelse i Sverige omväxlande som råttfälleförsäljare, vinimportör samt barnflicka (!). Även Schacht dömdes till döden under rättsprocessen i den nybildade Svea hovrätt men undslapp i slutändan med utvisning på grund av sitt tyska medborgarskap.

Följande ögonblicksbild från avrättningen på Stockholms torg är ett avsnitt ur ”Prolog” ur Religionsfrihetens martyrer:

Bähr avrättades först. När det var dags drog han av sig sin tröja och överrock och överräckte plaggen till en intillstående; därefter föll han ner på knä, läste en bön och blev halshuggen. Under tiden sökte en luthersk präst – några andra prästmän fanns ju inte tillstädes – förmå mäster Zacharias att ånyo svika sin tro, men i denna allvarliga stund skall Anthelius enligt hävderna ha svarat:
   – Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?
   Därpå fick Anthelius syn på Bährs döda kropp med huvudet liggande för sig och ropade extatiskt till bödeln:
   – Eja, låt mig nu också falla för din lie för den katolska tron!
   Enligt Stolpe hade mäster Zacharias nu morskat upp sig så pass att han demonstrativt höjde sina händer och krävde att också dessa skulle avhuggas. De omkringstående fick lugna Anthelius som slutligen även han föll bedjande på knä innan bödelns svärd föll över hans nacke.

Zacharias Anthelius efterlämnade hustrun Engel Kröger och minderåriga barn. Vad som hände med dessa efter familjefaderns död finns inga uppgifter om. De avrättade Anthelius och Bähr begravdes nära den nuvarande statyn av Birger jarl nära Riddarholmskyrkan.

Boken Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (Contra förlag 2011, ISBN 978-91-86092-46-7, 217 sidor) kan beställas direkt från Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm. Sätt in 249:- på Contras plusgirokonto 85 95 89 – 4 så kommer boken hem i brevlådan!