Valspråk från Gustaf Vasa till Carl XVI Gustaf

Napoleons marskalk som räddade Sverige

Carl XIV Johan hämtades till Sverige. från Frankrike. Han antog som valspråk ”Folkets kärlek min belöning.”

Det är intressant att botanisera bland de svenska regenternas valspråk från Gustaf Vasa och framåt.

Notabelt är att till och med Gustaf IV Adolf innehöll alla utom fyra kungliga deviser hänsyftningar på Gud eller Herren. Därefter är det huvudsakligen fosterlandet och Sverige som gäller.

De flesta av valspråken är både välfunna och märgfyllda. Den klart mesigaste varianten är i mitt tycke vår nuvarande konungs För Sverige – i tiden. Det säger ju egentligen ingenting mer än det faktum att Sverige omnämns.

Annat var det förr.

Gustaf I Vasas valspråk löd Allt makt är av Gud. Det utgår från konceptet att den konungsliga makten är av Gud given, vilket först tillämpades av de frankiska kungarna från och med Pippin den lille. Därav följde att monarken var suverän och kunde bortse från folkviljan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kungad%C3%B6met_av_Guds_n%C3%A5de

Gustaf Vasas äldste son, Erik XIV, myntade valspråket Gud giver åt vem Han vill. Den yngre brodern Johan III valde Gud vår beskyddare under det att hans son och efterträdare på tronen, katoliken Sigismund, frångick kutymen att nämna Gud och istället körde med För rätten och folket. Sigismund var kung både i Polen och Sverige, i Polen ända till 1632, Hans mamma var polska prinsessan Katarina Jagellonica.

Den yngste vasasonen, Carl IX, valde Gud min tröst som sitt valspråk medan sonen Gustaf II Adolf – även kallad ”den store” – fastnade för Med Gud och segrande vapen. Då krigarkungen Gustaf Adolf, som enligt en svensk historiker med tiden lär ha blivit ”tämligen fet”, inte hade någon legitim son följdes han på tronen av dottern Kristina som menade att Visheten är rikets stöd.

Kristinas kusin Carl X Gustaf regerade och krigade under parollen I Gud mitt öde – Han skall göra det. Efterträdaren Carl XI, ”Gråkappan”, valde som kunglig devis Herren är vorden min beskyddare. Sonen Carl XII, som låg ute i fält under den absoluta merparten av sin regeringstid i början av 1700-talet, myntade Med Guds hjälp.

Carl XIIs syster Ulrika Eleonora satt på tronen endast ett år men hann i alla fall kläcka ur sig valspråket I Gud mitt hopp. Då hon överlämnade kronan till sin tyske make Fredrik I – troligen en av våra mest odugliga monarker – lät hon valspråket följa med.

Efterföljaren Adolf Fredrik hämtades från Tyskland och han klämde i med Statens välfärd min välfärd. Sonen Gustaf III nöjde sig med tidernas kortaste valspråk bestående av ett enda ord: Fäderneslandet. Sonen Gustaf IV Adolf, som enligt min mening var en betydligt bättre monark än propagandan ville göra gällande, var den siste konungen som valde att nämna Gud med Gud och folket.

Att Gud var på väg ut hade av allt att döma med att den Franska revolutionens sekulära tankar om frihet, jämlikhet och broderskap från 1789 vann allmän burskap. Sedan Gustaf Adolf nesligen avsatts i en statskupp som syndabock för nederlaget i kriget mot Ryssland 1808-09 utsågs Gustaf IIIs yngre broder hertig Carl (XIII) till monark med valspråket Folkets väl min högsta lag.

Efter Carl XIIIs frånfälle 1818 blev det åter aktuellt att hämta en konung utifrån. Valet föll på en av Napoleons generaler, marskalk Jean Baptiste Bernadotte, som var född i Pau i Frankrike. Han blev därför anfader till vår nuvarande kungafamilj under namnet Carl XIV Johan. Valspråket löd: Folkets kärlek min belöning.

Sonen Oscar I, eller om det var någon i hans stab som gjorde det, myntade parollen Rätt och sanning. Efter Oscars relativt korta regenttid tillträdde hans son Carl XV som svensk monark. Hans valspråk Land skall med lag byggas är måhända det mest kända av alla kungliga svenska valspråk.

Oscars yngre son Oscar II var först kung också över Norge och valde därför Brödrafolkens väl som paroll. När den svensk-norska unionen, till Oscars stora förtvivlan, upplöstes 1905 fick det bli Sveriges väl. Oscar var den siste svenske konung som lät kröna sig. Sonen Gustaf V, även kallas ”V-Gurra” eller tenniskungen, tog Med folket för fosterlandet som valspråk.

Efter Gustafs död 1950 blev sonen Gustaf VI Adolf konung med valspråket Plikten framför allt. Gustaf Adolf, som redan hunnit bli 67 år när han trädde till, kom att bli en verkligt folkkär monark. Han var även en framstående arkeolog som grävde en hel del i Italien.

Sedan Gustaf VI Adolf avlidit i hög ålder 1973 blev dennes sonson Carl XVI Gustaf svensk konung. Egentligen skulle dennes far, prins Gustaf Adolf, ha blivit kung men han omkom i en flygolycka 1947. Jag har redan inledningsvis konstaterat att Carl Gustafs valspråk För Sverige – i tiden i mitt tycke är mer än lovligt mesigt och intetsägande, men smaken är ju olika.

Vad som däremot är ett odiskutabelt faktum är att Carl XVI Gustaf regerat längre än någon annan svensk monark – imponerande 49 år när detta sätts på pränt!

Margrethe: Danmarks dejliga – och ibland kontroversiella – drottning

 

 

 

Margrethe II har varit regerande drottning i Danmark i 48 år och är till synes populärare än någonsin.

 

När drottning Margrethe i mitten på mars höll ett TV-sänt tal till den danska nationen i anledning av utbrottet av Kina-smittan sågs talet av 3,3 miljoner tittare. Som en jämförelse kan nämnas, att när den danska statsministern Mette Frederiksen (S) gjorde samma sak var motsvarande siffra 2,8 miljoner. Det visar på två saker: dels att dronning Margrethe är mycket uppskattad i det danska folkdjupet, dels att monarkin av många ses som en trygghetsfaktor i kristider.

Drottning Margrethe II av Danmark fyllde 80 år den 16 april och blev då föremål för enstämmiga hyllningar i hemlandet. I Sverige uppmärksammades jubiléet bland annat genom att SVT visade en dokumentärfilm innehållande filmsekvenser samt intervjuavsnitt från drottningens liv; dessutom bereddes några samtida mer eller mindre kända landsmän och -kvinnor- bland dem den förre utrikesministern Uffe Ellemann-Jensen – tillfälle att betyga jubilaren sin vördnad.

 

Margrethe föddes som äldsta barnet till det dåvarande kronprinsparet Frederik och Ingrid den 16 april 1940; Ingrid var dotter till det svenska kronprinsparet Gustaf (VI) Adolf och Margareta. Det var en vecka efter det att Tyskland invaderat och ockuperat Danmark. Frederik blev med numret IX konung sedan hans far, kung Christian X, avlidit 1947. Den senare kom med sina dagliga ritter genom Köpenhamn under ockupationen att bli en viktig symbolgestalt för det danska motståndet under den fem år långa ockupationen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Margrethe_II_av_Danmark

 

Margrethe fick två systrar: prinsessorna Bendikte, född 1944, nu bosatt i Tyskland samt Anne-Marie, född 1946, gift med exkung Konstantin II av Grekland och bosatt i London (hon var tidigare således drottning av Grekland).

 

Margrethe föddes inte som tronföljare. Danmark hade vid denna tid manlig tronföljd, och den som stod i tur att bestiga tronen efter den blivande kungen Frederiks frånfälle var dennes lillebror, arvprinsen Knud. Såväl Knud som hans son Ingolf ansågs dock vara olämpliga som monarker, varför det vid kong Christians död 1947 – han dog i sviterna efter en ridolycka – startades en process med målsättningen att ändra grundlagen och införa kvinnlig tronföljd, då Frederik och Ingrid endast hade döttrar. 1953 var den processen avslutad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Prins_Knud_av_Danmark

 

Unionsdrottningen Margareta (Valdemarsdotter) I levde mellan 1353 och 1412.

 

Kong Frederik avled vid 72 års ålder 1972 och efterträddes sålunda av sin äldsta dotter Margrethe. Hans gemål, den mycket populära drottning Ingrid, kom att överleva honom med 28 år. Margrethe var den andra danska drottningen med detta namn. Den första var som bekant unionsdrottningen med det försvenskade namnet Margareta, som inom ramen för Kalmarunionen regerade Sverige (inklusive Finland), Norge och Danmark åren 1388-1412. Hon kallades på grund av sitt kön ibland ”kung Byxlös”. Hon var dotter till kung Valdemar Atterdag och avled i pesten.

https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/margareta-unionsdrottningen-1353-1412

 

Som sitt valspråk antog Margrethe II Guds hjälp, folkets kärlek, Danmarks styrka. Onekligen en smula pampigare än Carl XVI Gustafs För Sverige- I Tiden. 1967 hade den blivande drottningen ingått äktenskap med den sex år äldre franske diplomaten Henri-Marie-Jean de Laborde de Monpezak, vilken i Danmark kallades prins Henrik. De fick sönerna kronprins Frederik (född 1968) och prins Joachim (född 1969) och så småningom åtta barnbarn. Henrik led under sina sista år av demens och avled 2018. https://sv.wikipedia.org/wiki/Henrik_av_Danmark

 

Drottning Margrethe har städse, till skillnad från sin svenske regentkollega och kusin Carl XVI Gustaf, haft lätt för att uttrycka sig. I likhet med den svenske regenten får hon som konstitutionell monark inte lägga sig i politiken, vilket inte har hindrat att hon stundom kommit med uttalanden som uppfattats som kontroversiella.

I en intervju i den danska tidningen Politiken nyligen citerades hon på följande sätt om klimatfrågan: ”Ja, att människor har en roll i klimatförändringen, det råder det ingen tvekan om. Men om de är skapta – direkt – det är jag inte helt övertygad om.” Drottningen menade vidare att samhället inte bör drabbas av ”panik” på grund av det påstådda klimathotet. https://www.ekuriren.se/nyheter/varlden/hojda-ogonbryn-efter-margrethes-klimatutspel-sm5381669.aspx

Ett sansat och oförargligt yttrande, kan tyckas. Så icke för merparten av det politiska etablissemanget i Danmark. En talesperson för Socialistisk Folkeparti gick i taket och kallade drottningens yttrande för ”oerhört”. Det enda parti som applåderade uttalandet var det klimathotsskeptiska Dansk Folkeparti.

 

Också i invandringsfrågan har dronning Margrethe vid flera tillfällen sagt sin mening. Exempelvis så här: ”Det är viktigt att de som kommer till vårt land vet att de nu är i Danmark, och att det finns ett visst sätt att leva på – som de inte kan undgå.” https://stoppapressarna.se/kungligt/drottning-margrethes-bomb-i-invandrardebatten

 

 

Regentparet Margrethe och Henrik.

 

Det bör understrykas att frågor om immigration och etnicitet inte är lika kontroversiella i Danmark som i Sverige. I det förstnämnda landet är det exempelvis förbjudet att bära burka och niqab på allmän plats, och den av Socialdemokraterna ledda regeringen har nyligen beslutat inrätta en statlig hjemrejsestyrelse för att invandrare som vistas i landet utan uppehållstillstånd – för närvarande omkring 1100 – skall kunna utvisas på smidigast möjliga sätt. https://uim.dk/nyheder/regeringen-opretter-ny-hjemrejsestyrelse

Att den dejliga drottningen röker som en borstbindare bidrar slutligen till hennes lätt kontroversiella image. Hon röker importerade, filterlösa cigarretter från Grekland av märket Karelia. De innehåller så mycket tjära att de är förbjudna i Danmark och Sverige. Hon har kommenterat sitt rökande så: ”Det är min ensak. Om jag abdikerar ska jag sluta röka.” https://alltomkungligt.se/darfor-vill-drottning-margrethe-inte-sluta-roka/

Med andra ord: aldrig. Kungahuset i Danmark tillämpar i likhet med den svenska motsvarigheten traditionen att regenterna stupar på sina poster.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kina-smittan gör S till största partiet – Löfven ses som landsfader

SVT/Novus mars 2020.

Stödet för Socialdemokraterna har ökat under Kina-smittans härjningar. I SVT/Novus marsmätning ökar S-partiet med 2,4 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning till 25,6 procent. Det är dock närmare 3 procentenheter sämre än i det historiskt usla riksdagsvalet 2018. Sverigedemokraterna, som blev största parti i förra mätningen, går tillbaka 1,9 procentenheter till 22,0 procent. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/stodet-okar-for-socialdemokraterna-under-coronakrisen

Till skillnad från S är emellertid SDs resultat hos SVT/Novus väsentligt bättre än i riksdagsvalet 2018, då det Sverige-vänliga partiet fick nöja sig med 17,53 procent och blev tredje störst efter Moderaterna med dess 19,84 procent. M är i den aktuella undersökningen en bra bit efter SD och noteras nu för 18,0 procent.

Vänsterpartiet var i förra SVT/Novus-mätningen uppe på 10,9 procent men får nu endast 9,8 procent. Därefter följer i tur och ordning Centerpartiet på 8,1, Kristdemokraterna på 6.5, Miljöpartiet på 4,5, Liberalerna på 3,8 samt övriga partier på 1,7 procent. Det innebär att partierna i regeringsblocket ligger kvar på ungefär samma nivå som i den förra undersökningen.

Oppositionspartierna SD, M och KD når tillsammans 46,6 procent mot 42,0 procent för Januariöverenskommelsens partier. Skillnaden blir ännu större om man räknar bort L, som ju inte kommit in i riksdagen om mätningssiffrorna hade varit valresultat.

Läget måste under alla omständigheter betraktas som volatilt, och sossarnas tätposition är långt ifrån gjuten. Novus VD Torbjörn Sjöströms citeras så av SVT Nyheter: ”Det finns många orosmoln. Dels att smittspridningen ökar och många människor dör, och dels att ekonomin kraschar. Och då vet vi inte hur väljarna reagerar.”

Att väljarna i kristider tyr sig till makthavarna är snarast en politisk naturlag. Ett klassiskt exempel på det är konung Gustaf VI Adolfs död den 15 september 1973, bara några dagar före valet det året. Månaden dessförinnan hade det uppslitande gisslandramat på Norrmalmstorg i Stockholm ägt rum. Valet gav Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna 175 mandat och de tre borgerliga partierna lika många. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/3jqKQd/odet-styr-valjarna

Socialdemokraterna valde att sitta kvar med den skakiga motiveringen, att det var ”praxis” att regeringen gjorde det i ett liknande läge. Följden blev den så kallade jämnviktsriksdagen eller lotteririksdagen. I syfte att undvika att en sådan situation skulle uppstå igen togs beslutet att minska riksdagsplatserna till 349.

Löfven i TV i den ovana rollen som ansvarskännande nationalist.

En starkt bidragande orsak till att sossarna åter blev största parti hos SVT/Novus var sannolikt att statsminister Stefan Löfven av SVT gavs möjlighet att under fem minuter hålla ett förinspelat tal till svenska folket. Talet gavs en nationalistisk inramning med svenska flaggor i bakgrunden och på Löfvens kavajslag.

Talet – som sågs av tre miljoner – kan inte med bästa vilja i världen sägas ha varit särskilt märkvärdigt, men lika fullt svarade 80 procent av 1035 som tillfrågats av Novus i en opinionsundersökning att de fann statsministerns ”tal till nationen” tilltalande. Bara 6 procent uttryckte sitt ogillande. 54 procent meddelade att de kände sig trygga med Löfvens ledarskap. En landsfader hade skapats. https://omni.se/miljonpublik-for-lofven-80-procent-gillade-talet/a/Op7nWk

Det ligger i sakens natur att i en situation när regeringens företrädare bereds frikostigt med utrymme i media så har oppositionen svårt att hävda sig. Det har icke minst SD fått erfara. Partiet har lagt fram en mycket ambitiös krisplan för bekämpandet av coronaviruset men långt ifrån fått något genomslag för denna. https://www.expressen.se/debatt/sd-regeringen-gor-inte-nog-har-ar-var-krisplan/

Vilket inte är så konstigt. Väljarna vet vilka som bestämmer och orkar inte lyssna så noga på vad andra föreslår. Man kan beklaga detta, men så är nu en gång tingens ordning.

Fälldin bröt sossarnas makthegemoni

Nyblivne statsministern Thorbjörn Fälldin flankerad av Per Ahlmark (FP) och Gösta Bohman (M) efter den historiska valsegern 1976.

Thorbjörn Fälldin (1926-2016) har avlidit vid 90 års ålder Han blev historisk som statsminister i den första borgerliga regeringen på 40 år och därmed den som bröt socialdemokratins makthegemoni i svenskt samhällsliv.

Fälldin slog an viktiga strängar i det svenska folkdjupet med sin agrara framtoning i form av buskiga polisonger, en väl inrökt snugga och valkiga nävar. Allt var dessutom äkta: Fälldin var till yrket lantbrukare och fårfarmare och enligt många kvinnor ”en stilig karl”. Allt detta hade förstås inte spelat någon roll om han därtill inte hade varit en skicklig politiker som bland annat införde arkaiska uttryck som att ”dagtinga med sitt samvete” och ”dra frågan i långbänk” i den moderna politiska diskursen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/atta-citat-fran-thorbjorn-falldin/

Thorbjörn Fälldin – i folkbokföringen står det Nils Olof Torbjörn Fälldin – föddes och växte upp i Ångermanland i nuvarande Härnösands kommun. Att han följde i föräldrarnas spår och blev jordbrukare tedde sig självklart. Han började tidigt med politiken och invaldes i kommunfullmäktige för dåvarande Bondeförbundet (BF) 1950. 1956 gifte han sig med Solveig Öberg och fick med henne barnen Eva, Nicklas och Pontus. 1958 invaldes han i riksdagens andra kammare där han tidigt satte sig i respekt genom sitt kunnande. 1969 utsågs Fälldin i konkurrens med hallänningen Johannes Antonsson till Centerpartiets förste vice ordförande och 1971 blev han partiordförande.

Förutom partikarriären och statsmannaskapet kan nämnas att Fälldin 1945 tog realexamen som privatist, att han tog reservofficersexamen 1951, att han även var styrelseledamot i Svenska fåravelsföreningen 1959-68 och dess ordförande 1968-69 samt styrelseledamot i Svenska handelsbanken 1971-76. Efter den politiska banans slut var Fälldin styrelseordförande i Televerket samt Föreningssparbanken,

”Semesterregeringen” Pehrsson-Bramstorp uppställd utanför Kungliga slottet 1936. Statsministern är nummer 4 från vänster.

Det 1913 bildade Bondeförbundet var ursprungligen, vilket framgår av namnet, ett renodlat intresseparti för Sveriges bönder och landsbygd som vid denna tid ännu var tongivande näring i Sverige. 1936 bildade partiet regering under ledning av partiledaren Axel Pehrsson-Bramstorp, vilken utsågs till statsminister. Ministären Pehrsson-Bramstrop blev dock kortvarig – den existerade från den 19 juni till den 28 september 1936 och har därför kommit att kallas ”semesterregeringen” alternativt ”sommarregeringen”.

Därefter inledde Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) under Per Albin Hanssons ledning sitt obrutet 40-åriga maktinnehav. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_Pehrsson-Bramstorp

Under perioden 1936-76 var det närmast ett axiom att Sverige skulle styras av socialdemokrater med Per Albins omtalade folkhemskoncept – övertaget från högerpolitikern Rudolf Kjellén (1864-1922) som myntat uttrycket ”folkhem” på 1910-talet – som grundval. Talet om den socialdemokratiska makthegemonin är dock en sanning med viss modifikation: under Andra världskriget styrdes vårt land av en socialdemokratiskt präglad samlingsregering med Per Albin Hansson som statsminister, och 1951-57 ingick S och BF en koalitionsregering med Tage Erlander (S) som statsminister och bondeförbundarna Gunnar Hedlund som inrikesminister och Sam B. Norup som jordbruksminister.

Fälldins företrädare som centerledare, Gunnar Hedlund, var inrikesminister i koalitionsregeringen S-C 1951-57.

I takt med att jordbruket trädde tillbaka som landets huvudnäring kom Bondeförbundet att förändra sin karaktär till att bli ett allmänborgerligt parti, låt vara att landsbygdsperspektivet hölls vid liv. 1957 bytte partiet namn till Landsbygdspartiet Centerpartiet vilket året därpå av praktiska skäl avkortades till Centerpartiet. I dagligt tal blev det ofta Centern.

Den allmänborgerliga approachen skulle visa sig framgångsrik. Den partiideolog som till betydande delar låg bakom partiets politik under en kvarts sekel var Gustaf Jonnergård (1918-85), partisekreterare 1951-76, född i Kalmar-trakten men senare boende i Östertälje socken i Södertälje (och därmed under några år på 1q980-talet i stort sett granne med bloggaren). Enligt Moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman i ett föredrag som jag bevistade under min tid som moderat på 1970-talet var det Jonnergård (”Jonergård” som Bohman kallade honom) som av rent taktiska skäl förde fram avvecklandet av kärnkraften som Centerns stora fråga.https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Jonnerg%C3%A5rd

Det må vara hur det vill med den saken, konceptet slog väl ut och Centerpartiet blev snart landets största politiska parti. I valet 1973 fick C 25,1 procent av rösterna, en ökning med 5 procentenheter jämfört med 1970 års val. Resultatet blev dock att Socialdemokraterna satt kvar vid makten med Olof Palme som statsminister trots absolut jämvikt i riksdagen: 175 mandat för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna och 175 mandat för Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet. Jämna omröstningar i kammaren fick avgöras genom lottning, därav begreppet Lotteririksdagen. Antalet mandat i riksdagen minskades med ett till 349 för att sådana olägenheter skulle kunna undvikas i fortsättningen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lotteririksdagen

Hela Sverige höll andan under Norrmalmstorgsdramat 1973, som kan ha kostat de borgerliga partierna valsegern. Foto: Tommy Hansson

Det behöver inte sägas att alla som bespetsat sig på en historisk borgerlig valseger blev djupt besvikna. Valresultat hade sannolikt blivit ett annat om inte konung Gustaf VI Adolf avlidit strax före valet och om inte det beramade så kallade Norrmalmstorgsdramat inträffat vid ungefär samma tid. en utrikespolitisk händelse som kan ha påverkat valutgången var yttermera militärkuppen i Chile den 11 september 1973, då en militärjunta under ledning av general Augusto Pinochet grep makten. I skenet av sådana omvälvande händelser, kan man förmoda, höll sig många väljare till det alternativ som kändes invant och tryggt.

Centerpartiet fick nu ytterligare tre år på sig att utmejsla sin anti-kärnkraftsstrategi och Thorbjörn Fälldin kunde förstärka sin agrara image. Och si – i valet 1976 skedde det som så många väntat på: för första gången på 40 år kunde en rent borgerlig/icke-socialistisk ministär tillträda och leda Sverige. Något som troligen bidrog till den borgerliga valsegern var den stora, TV-sända debatten mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium i Göteborg den 1 september 1976 inför 10 000 åskådare.

I all korthet råder nog ingen tvekan om att den debattskicklige Palme rent formellt vann debatten, ja han stukade till den till synes valhänte och bortkomne Fälldin rätt ordentligt. Palme log sitt sardoniska leende och jublade ikapp med Socialdemokraternas anhängare. Det här skulle bli en lätt match! Man hade dock ”sålt skinnet innan björnen var skjuten”, för att använda ett gammalt ordstäv som mycket väl skulle ha kunnat komma från Thorbjörn Fälldin.

Palme efter valet 1976: ”Vi skall ge borgarna ett helvete.”

I själva verket var det en medveten taktik från den sluge Fälldins sida – genom att förstärka det bortkomna och valhänta fick han opinionen på sin sida och kunde därmed säkra valsegern ett par veckor senare. För den som vill och orkar finns det via denna länk möjlighet att återuppleva den nära två timmar långa debatten här: https://www.youtube.com/watch?v=2hawe122eFY

Centern blev med 24,1 procent det klart största regeringspartiet och Thorbjörn Fälldin utsågs givetvis till statsminister. Utrikesminister blev Karin Söder från samma parti. Per Ahlmark (FP) blev vice statsminister, Gösta Bohman (M) finansminister, Ingemar Mundebo (FP) budgetminister, Staffasn Burenstam-Linder (M) handelsminister och Eric Krönmark (M) försvarsminister. Den tilltufsade Palme lovade i besvikelsen i ett TV-inslag att han skulle ”ge borgarna ett helvete”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_I

Även om den borgerliga trojkan vann en historisk och av flertalet efterlängtad valseger 1976 blev många besvikna på den nya regeringen. I syfte att lugna dem som till äventyrs trott att en borgerlig regering skulle avskaffa den svenska välfärden över en natt ansträngde sig de tre partierna för att föra en politik som var nästan mer socialdemokratisk än vad sossarnas egen politik skulle ha blivit. Inte heller utrikespolitiskt blev det någon förändring.

Mocambiques marxistiske president Samora Machel blev förste utländske statsbesökare efter regeringen Fälldin Is tillträde 1976.

Borgerliga företrädare inklusive utrikesminister Söder började tala om att ”det alltid funnits samförstånd över partigränserna” avseende utrikespolitik, vilket var en sanning med modifikation efter tidigare duster om bland annat frågan om svensk NATO-anslutning och utvecklandet av ett svenskt atomvapen. Samtliga borgerliga regeringar 1976-82 fortsatte på den inslagna vägen att stödja kommunistiska regeringar i Tredje världen såsom dem Vietnam, Kuba, Angola och Mocambique samt så kallade befrielserörelser – i realiteten väpnade terrorrörelser – på olika håll i världen. Utrikesminister Karin Söder besökte även det miljardslukande biståndsprojektet Bai Bang i Vietnam och bjöd in Kubas diktator Fidél Castro att besöka Sverige.

Det första statsbesöket i det borgerliga Sverige företogs för övrigt av Mocambiques marxistiske president Samora Machel. Fälldin var också den förste svenske statsministern som besökte det kommunistiska Kina 1981. Det är mot denna bakgrund knappast underligt att Thorbjörn Fälldin fått beröm av socialdemokratiska bedömare av typ Olle Svenning för sitt utrikespolitiska engagemang och förståelse för ”befrielserörelserna”: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6481040

Det allt överskuggande problemet för den första Fälldin-regeringen var kärnkraften. Under det att Centerpartiet ville stoppa utbyggnaden av kärnkraften tills frågan om slutförvaringen var löst – och på sikt helt avveckla denna energikälla – önskade såväl Moderaterna som Folkpartiet bygga ut kärnkraften. Fälldin hade blivit övertygad för att inte säga fanatisk kärnkraftsmotståndare genom att inhämta synpunkter från professor Hannes Alfvén (1908-95), nobelpristagare i fysik 1970 samt medlem i Centerpartiet på 1970-talet; Alfvén gick senare över till Miljöpartiet.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

Från vänster utrikesminister Ola Ullsten, statsminister Thorbjörn Fälldin och överbefälhavaren Lennart Ljung i samband med U137s grundstötning i Karlskrona 1981.

Den första Fälldin-ministären varade i två år till hösten 1978. Den avlöstes av en folkpartistisk minoritetsregering med Ola Ullsten som statsminister 1978-79. Därefter kom Fälldins andra regering bestående av C, M och FP 1979-81. Fälldins tredje regering 1981-82 bestod av C och FP. Under dess tid gick den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U 137 på grund i Karlskrona och såväl Fälldin som utrikesminister Ola Ullsten fick visa sig på styva linan. Fälldin uppmanade militären att inte släppa några sovjetiska hjälpbåtar nära U137 utan beordrade: ”Håll gränsen!”

Därpå, efter sex år i opposition, kunde sossarna och Palme återta regeringsmakten och behålla den till 1991, då ministären Carl Bildt trädde till. Efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 blev Ingvar Carlsson (S) statsminister.

Thorbjörn Fälldin var en särpräglad personlighet och en särpräglad politiker och statsman. Även om jag, som framgår ovan, är  starkt kritisk avseende Fälldins och hans partis benhårda kärnkraftsmotstånd och Fälldin-ministärernas vänsterinriktade utrikespolitik har jag alltid känt respekt för Thorbjörn Fälldin. Han visade att det var möjligt att avlägsna socialdemokraterna från regeringsmakten och var dessutom en anständig människa och familjefar med stor integritet. Frid över hans minne.

Solkraft bättre än kärnkraft, tycker dessa fackelförsedda demonstranter. Liksom Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet.

Tankar och erfarenheter om ”studenten”

Dåvarande kronprinsen Carl Gustaf gratuleras av farfar Gustaf VI Adolf och mamma Sibylla till att ha klarat studentexamen 1966.

För jag har tagit studenten, för jag har tagit studenten
för jag har tagit studenten, fy fan vad jag är bra (alternativt full)!

Dessa ord, avsjungna till tonerna av ”For he´s a jolly good fellow”, kan avnjutas i myckenhet dessa dagar. Fast de stämmer ju inte riktigt.

1968 var sista året den traditionella studentexamen, innefattande muntliga och skriftliga prov, förekom i Sverige. Studentfirandet avskaffades dock inte utan fortsatte i princip som förut, men nu var det snarare den samlade avslutningen på grund- och gymnasieskola som firades. Sedan 2010 finns dock en så kallad gymnasiexamen, för vilken formellt krävs 2250 gymnasiepoäng med matematik och svenska som obligatoriska ämnen.https://sv.wikipedia.org/wiki/Studentexamen

 

 

 

 

 

Min hustru Marikas hårt prövade studentmössa årgång 1975. Foto: Tommy Hansson

Det var i samband med min gymnasieavslutning i dåvarande Rosenborgsgymnasiet – traditionellt Läroverket – i Södertälje 1970 jag svarade för mitt unga livs dittills skarpaste ställningstagande. Eftersom studentexamen, 1878-1905 benämnd mogenhetsprövning eller mogenhetsexamen, var avskaffad tyckte jag det kändes fel att inköpa en studentmössa och ägna mig åt ett firande som inte längre motsvarades av verkligheten.

Således var jag en av mycket få avgående lärjungar som inte stoltserade med den vita mössan. En annan jag minns körde i stället med en vit reklammössa av det slag man fick gratis i butiker och på bensinstationer, möjligen med reklam för Alcro målarfärg. Dock deltog jag i den stora avslutningsfesten ombord på en båt som låg förtöjd i Mälarhamnen.

Följaktligen meddelade jag även mina föräldrar att jag inte var intresserad av någon släktbjudning i syfte att fira telningen, som därtill var enda barnet, och om de blev besvikna så höll de masken hyfsat bra. Mina föräldrar hade uppfostrat mig i en fri anda och låtit mig följa min egen håg, något de också fick ta konsekvenserna av – det hände att vi hamnade på kollisionkurs, men de respekterade i slutändan alltid mina beslut även om de inte alltid förstod mig.

Jag är än i dag tämligen stolt över mitt beslut att inte bära studentmössa. Vid denna tid, våren-sommaren 1970, stod jag ännu huvudsakligen till vänster politiskt, men det är fel att säga att jag vägrade bära den vita mössan av politiska skäl. Det var ett om man så vill moraliskt beslut, jag tyckte bara att det inte kändes rätt och så fick det bli.

Prins Gustaf av Sverige och Norge (”Sångarprinsen”).

Om jag vid den tiden hade varit i besittning av samma livserfarenhet jag med blod, svett och tårar genom åren tillägnat mig, hade jag sannolikt varit pragmatisk och valt mössan. Vid 18 års ålder är man nog dock i allmänhet inte särskilt pragmatisk, åtminstone var inte jag det och definitivt inte i denna fråga.

1968 hade jag för övrigt varit med och firat en äkta student från det anrika Läroverket som hette Leif Johansson, som var två år äldre än jag och som i likhet med mig  var bosatt på landet en bit utanför Södertälje. Jag fanns med på ett så kallat studentflak vilket drogs av en traktor som körde runt i centrala Södertälje under stoj och glam.

Firandet fortsatte sedan i Lideby bygdegård på landet, och då inträffade ett missöde som kunde ha slutat riktigt illa: flaket lossnade under en tur på vägen från underredet med besättning och allt och hamnade upp och ner på vägen. Föraren var till råga på allt inte den nyktraste ibland oss. Till all lycka var trafiken dock mycket sparsam på aktuell vägsträcka och vi kunde med gemensamma krafter få flaket på plats igen, och som jag minns förekom inga personskador utom möjligen lättare skrapsår. Till och med min medhavda vinflaska var hel…

48 år har gått sedan dess och saken får väl anses preskriberad. Mitt råd till dagens firare blir: se till att flaket är ordentligt fastgjort, utsätt det inte för ojämn belastning och säkerställ att framförallt föraren är nykter!

Något som dagens ”studenter”, låt vara att de faktiskt inte ”tagit studenten” som denna en gång tedde sig, har gemensamt med gårdagens är Studentsången. Musiken till denna komponerades av prins Gustaf av Sverige och Norge (1827-52, son till konung Oscar I och drottning Josefina) medan texten författades av Herman Sätherberg.

Verket skrevs för manskör och framfördes första gången av Allmänna sången den 13 mars 1852, ett halvår innan ”Sångarprinsen” Gustaf avled i tyfoidfeber på Kristiania (Oslo) slott, och har blivit legendariskt.https://sv.wikipedia.org/wiki/Prins_Gustaf_av_Sverige_och_Norge

Studentflak – en riskfylld tradition.

Jag skall inte ödsla många ord på första versen, den som begynner med orden ”Sjungom studentens lyckliga dag” (just det,”sjungom”, icke ”sjung om”, det vill säga ”låt oss sjunga”) och vilken väl praktiskt taget alla svenskar är bekanta med. http://www.kungahuset.se/monarkinhovstaterna/kungligasymboler/musik/studentsangen.4.19ae4931022afdcff3800017873.html

Vad många inte vet är att det finns en andra vers, vilken emellertid aldrig sjungs numera. Orsaken till det inser ni när ni tar del av den synnerligen fosterländska, för att inte säga martialiska texten:

Svea vår moder hugstor och skön,
manar till bragd som i fornstora da´r,
vinkar med segerns och ärans lön,
med den skörd utan strid man ej tar.
Aldrig slockne då
känslornas rena brand,
aldrig brista må
vår trohets helga band,
så i gyllene frid som i strid.
Liv och blod för vårt fädernesland!
Liv och blod för vårt fädernesland!
Hurra!

Inte precis ett lagomt, folkhemsanpassat budskap.

 

 

 

 

 

Mina prylar (23): Klädborste i träfodral i form av hund

 Borsten i hundfodralet på sin nya plats på hallväggen. Foto: Tommy Hansson

En av mina charmigare gamla prylar är en röd klädborste hemmahörande i ett snidat träfodral med hundprofil.

Liksom ett antal andra saker jag redogjort för här på min blogg kommer denna något udda tingest från min mormor/morfars hem på Gula gården i Södertälje. Den hängde på en vägg i hallen i den etta som min mormors familj bebodde.

Inte så långt ifrån satt ett idolporträtt av Nils Erik Baehrendtz (1916-2002), programledare för frågeleken ”Tiotusenkronorsfrågan/Kvitt eller dubbelt” som var ett av den enkanaliga televisionens absolut populäraste program  på 1950/60-talen, som min mormor klippt ur en tidning.https://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Erik_B%C3%A6hrendtz

 Docent Nils Erik Baehrendtz, tidig TV-idol.

10 000 kronor, som segraren i ett ämne alltså fick, var vid denna tid en rätt svindlande summa, säkerligen motsvarande minst en normal halv årslön (kanske mer?).

Baehrendtz var en rätt osannolik TV-idol. Han var docent i litteraturhistoria vid Stockholms universitet och hade ett ganska stelt och högdraget sätt, men gick uppenbarligen hem hos framförallt ”tanterna” med sitt vågiga hår och propra klädstil. Han blev senare chef för stiftelsen Skansen.

Vill minnas att mormor även hade satt upp en idolbild på konung Gustaf VI Adolf någonstans, så sosse hon var.

Nu var det dock klädborsten i dess märkliga hundfodral detta skulle handla om. Tja, så mycket mera är väl inte att säga. Mer än att den legat i en hylla här hemma i många år. I går fick jag emellertid för mig att hänga upp mojängen i hallen. Borsten är förvisso en aning sliten men fyller säkert fortfarande sin funktion.

Framförallt är det dock en rolig sak att titta på!

Jesus, Barabbas och påskasupen

 ”Sargad för våra överträdelsers skull.”

Så var långfredagen 2016 avklarad.

En så gott som helt händelselös dag för mig så när som på en sak. Jag somnade när jag löste korsord vid köksbordet, ramlade av stolen och slog huvudet i nedre delen av kylskåpet. Lyckligtvis utan men – berodde nog på att man är avslappnad i sovande tillstånd och landar mjukt.

Trista och händelselösa långfredagar har eljest vi litet äldre stor erfarenhet av, då nöjen och förlustelser  fordomdags var bannlysta på långfredagen. Det faktum att vår frälsare, herren Jesus Kristus, enligt påskevangeliet hade dött för våra synders skull just denna dag låg som ett tungt töcken över alla aktiviteter.

Affärer och restauranger var stängda och på radion spelades bara så kallad seriös musik. När TV kom var det typ gudstjänster, dokumentärer och långfilmer såsom ”Barabbas” eller möjligen den inte mycket muntrare ”Bödeln” byggda på nobelpristagaren (1951) Pär Lagerkvists (1891-1974) böcker med samma titlar som gällde.

Den förstnämnda filmen har för övrigt visats på SVT2 även denna långfredag. Jag avstod dock från att titta, jag måste bekänna att jag inte är mycket för Pär Lagerkvists filosoferande kring den frånvarande guden eller för den delen svartvita filmer där några av Bibelns huvudpersoner talar svenska. Hans självbiografiska ”Gäst hos verkligheten” läste jag dock med viss behållning som gymnasist. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=10912

På tal om Barabbas så betyder namnet helt enkelt ”faderns son”. Jag misstänker därför starkt att händelsen, där det församlade folket får välja mellan att se Jesus eller ”Barabbas” frigivas på gården utanför Pilatus residens i Jerusalem, är påhittad i kraft av evangelieförfattarnas poetiska frihet.

 En av Pär Lagerkvists gladare dagar – han tar emot Nobelpriset i litteratur 1951 ur konung Gustaf VI Adolfs hand.

Jag kan inte påstå att jag saknar den här tiden, men minns den ändå med viss nostalgi. Ty trots allt är det väl inte helt fel att någon dag på året i allvarlig besinning tänka över det bibliska budskapet om passionsdramat och kanske även tillvarons gåtor i stort. Med avancerande ålder har jag även kommit till insikt om, att det inte är någon katastrof att vissa dagar är händelselösa för att inte säga tråkiga. Tråkighet är underskattat.

Så jag har nöjt mig med att ta det lugnt, laga lagom med mat till mig och min son som är på besök samt botanisera och debattera litet på ”nätet”. Litet god dryck har det också blivit fast i relativt sparsamma mängder. Måste också nämna att en uppskattad vän på förmiddagen hörde av sig med ett glad påsk-mejl, vilket givetvis gladde mig.

Påsken rullar vidare, och när jag skriver detta är vi inne i påksaftonen. Så att säga en påskens ”mellandag”. Jesus antas fortfarande vara död men vi vet att han uppstår på påskdagen. Sist får vi annandag påsk på köpet och går ut att möta nästa vecka först på tisdagen. Bistert för mig som skall till tandläkaren med mina arma och allt färre tänder och inte särskilt stinna plånbok…förmodligen väntar en ny utdragning.

Nu tänkte jag avsluta på seriös bog med att recitera första versen av psalmen”Du bar ditt kors, o Jesu mild”, med text av ingen mindre än Erik Gustaf Geijer, som förstås hör långfredagens sinnesläge till: https://sv.wikisource.org/wiki/Du_bar_ditt_kors,_o_Jesu_mild:

Du bar ditt kors, o Jesu mild
då dödens väg du trädde.
Till frälsning för den värld som vild
och full av hat dig hädde.
O kärleks höjd!
Du blöder böjd
för dem som dig begabba.

Erik Gustaf Geijer (1783-1847).

Innan ni nu slänger er på luren eller tangenterna för att upplysa mig om, att sista ordet i den inledande versen rätteligen skall vara ”förfölja”, vill jag endast meddela er att jag är medveten därom. Tycker dock att Geijer gott kunde ha använt det av mig föreslagna ”begabba”, som har mer must och märg.

Nu återstår bara för denna bloggare att tacka er, kära läsare, för uppmärksamheten samt önska god natt och fortsatt glad påsk – det finns ju även litet glättigare ting som påskägg, påskharar och lilla påskasupen! Och så kommer min dotter hem från sin studieort i Tyskland och hälsar på, fast först efter påsk.

En djupdykning i historien: så blev vi en nation av mesar och idioter

 Hårnätsprydda svenska soldater.

1970 infördes hårnät i den svenska krigsmakten, som då hade tröttnat på att försöka få alla värnpliktiga att klippa håret kort. Året innan hade Olof Palme efterträtt Tage Erlander som svensk statsminister. Jag undrar om det inte var ungefär där som Sverige definitivt anträdde utvecklingen mot att bli en nation som med expressfart närmar sig rangen av en Tredje världen-nation, där inbördeskrigslika förhållanden tillhör det möjligas gräns om man får tro somliga bedömare.

Jag måste väl i sanningens namn erkänna, att argumentet att de svenska värnpliktigas hårnät m/70 skulle ha varit avgörande för den svenska nationens dekadens kanske inte är helt seriöst menat. Ändå tror jag det ger litet av den tvivelaktiga utvecklingen i ett nötskal.

Det militära hårnätet är i mina ögon en symbol för hur ett land som tidigare inte tvekat att med vapen i hand slå vakt om sina gränser, ett land bestående av militärer, hårt arbetande bönder, handelsmän och industriarbetare, snillrika uppfinnare och inte minst strävsamma och begåvade kvinnor, inom loppet av drygt en generation förvandlats till övervägande mesar, töntar och idioter som därmed öppnat portarna till en nationell katastrof i vardande.   

Etablerandet av den så kallade värnpliktsriksdagen eller värnpliktskongressen var en annan milstolpe när det gäller den ovan skisserade utvecklingen. Här kunde framtidens politiker, bland dem den blivande statsministern Fredrik Reinfeldt, lägga fram en mängd kostnadskrävande förslag om hur de värnpliktigas materiella standard skulle förbättras.

Ja, det motionerades till och med om att lägga ner det svenska försvaret: http://gg-kamratforening.se/artik_ka4/1970-1979/1978/1978-02-14%20o%2010%20Dags%20for%20varnpliktsriksdagen.pdf

Annat var det förr.

Hårnät och värnpliktsriksdagar var ett okänt fenomen under vår långa krigshistoria, även om vissa långhåriga svenska kungar och härförare kanske skulle ha varit betjänta i alla fall av det förstnämnda.

 Konung Erik Segersäll (cirka 940-995).

Om vi går tillbaka till den förste monarken vi egentligen vet något om, Erik Segersäll Björnsson, så är det känt att han föddes 940 och dog senast 995. Det hörs på själva det namn han begåvades med, Segersäll, att han var framgångsrik i vapnens bruk i syfte att värna om sitt rike. Erik var konung över vad som benämndes Svearike, varur namnet Sverige uppstod. Det var ett område som i stort bestod av Mälardalen. Troligen styrde han även över Västergötland samt mot slutet av sitt liv även Danmark.

För många av forna dagars regenter gällde också att freda tronen från inhemska rivaler. I Erik Segersälls fall var det sonen Styrbjörn som gjorde anspråk på Svearikets krona sedan Eriks broder och medregent, Olof, avlidit på 970-talet. En sammandrabbning mellan Eriks och Styrbjörns arméer inträffade vid Fyrisvallarna i ett legendomsusat slag som slöt med att Erik segrade och Styrbjörn stupade. Erik Segersäll dog sedan i en sjukdom omkring 993. Han hade då återvänt till asatron efter att under en kortare period ha bekänt sig till kristendomen.

Svearikets och Västergötlands krona övertogs av Eriks son Olof Skötkonung, född cirka 980, som regerade till 1022. Under Olofs kungatid präglades de första svenska mynten i Sigtuna samtidigt som kristendomen bröt igenom på allvar. Den tyske aposteln Ansgar hade i slutet på 820-talet visserligen anlänt till Birka på Björkö i Mälaren för att, på inbjudan av sveakungen Björn, presentera kristendomen för dem som ville låta omvända sig till denna religion men den fick aldrig riktigt fäste då: http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

Olof Skötkonung lät prägla de första svenska mynten i Sigtuna.

Olof Skötkonung skall i början av sin regeringstid ha deltagit i ett vikingatåg mot England tillsammans med den danske kungen Sven Tveskägg och var en av kontrahenterna vid det så berömda sjöslaget vid Svolder år 1000. Olof döptes till kristendomen först i England och därpå enligt traditionen vid Husaby källa vid Kinnekulle i Västergötland år 1008. Dopförrättare skall ha varit aposteln Sigfrid från England och med vid dopet var även Olofs dotter, prinsessan Ingegerd, som senare blev gemål till konung Jaroslav I i Kiev och är begravd i Sofiakatedralen därstädes tillsammans med maken.

Olof är den förste svenske kung som döps in i den kristna tron och sedan också håller fast vid den. Att han nu accepterat fridsfursten Jesus Kristus som sin herre var inget som hindrade honom från att ”älska och slå ihjäl med samma varma själ”, för att låna ett citat ur Johan Ludvig Runebergs Fänriks Ståls sägner. Detsamma kan sägas om alla efterföljande svenska monarker till början på 1800-talet.

En av de mer bemärkta monarkerna från tidig medeltid är Erik (IX) den helige Jedvardsson, som alltjämt är Stockholms skyddshelgon trots att han sannolikt var född i Västergötland kring 1120 och mördades på anstiftan av medtävlaren om makten Magnus Henriksson i Uppsala 1160. Han dyrkades tidigt som svenskt helgon men erkändes aldrig som sådant av Rom trots ivrig lobbyverksamhet av sonen Knut Eriksson som var kung 1167-96. Erik skall enligt traditionen ha deltagit i det första korståget mot de hedniska finnarna i mitten på 1150-talet.

Erik den heliges relikskrin öppnades för övrigt 2014 av forskare: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/nu-ska-sanningen-om-legenen-avslojas

 Erik den heliges kranium och kungakrona.

Under 1200- och 1300-talen inträder ett något större mått av stabilitet i Sveariket, men stridigheterna fortsätter. Episk är konflikten mellan Magnus Ladulås son Birger Magnusson, kung 1290-1318, och dennes yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Kungen och hans drottning tillfångatas i samband med den så kallade Håtunaleken 1306 varefter Birger hämnas genom Nyköpings gästabud 1317-18, då hertigarna spärras in och kungen slänger nyckeln i Nyköpingsån.

Därpå följer Magnus Erikssons – han var son till hertig Erik – långa men alls icke bekymmerslösa regenttid 1319-60. Han var även kung i Norge till 1343 och över Skåne. Sverige härjades då av digerdöden, pestsjukdomar av olika slag som reducerade befolkningen med upp till hälften, samt inre stridigheter. Magnus genomförde även två korståg mot Novgorod 1348 respektive 1350 med syftet att omvända invånarna från ortodoxin till den katolska formen av kristendomen. Det lyckades inget vidare, och efter sin avsättning som konung finns uppgifter om att han själv skall ha konverterat till den ortodoxa tron. Han dog drunkningsdöden i början av 1370-talet. Hans främsta bedrift var att avskaffa slaveriet i Sverige.

Mellan 1521, då Gustaf Vasa valdes till svensk konung, och 1814 deltog Sverige i 29 krig från och med Befrielsekriget mot Danmark 1521-23 till och med Norska kriget 1814. Ungefär lika många av krigen utkämpades mot ”arvfienden” Danmark respektive Ryssland. I det sista kriget mot Ryssland 1808-09 förlorade vi ”östra rikshalvan” Finland.

Under perioden 1554-1660 rådde praktiskt taget oavbrutet krigstillstånd inklusive Trettioåriga kriget 1618-48, då Sverige utgjorde ryggraden på den protestantiska sidan och Gustaf II Adolf av krigspropagandan framställdes som det frälsande ”Lejonet från Norden”. Det var under denna tid Sveriges ställning som europeisk stormakt grundlades. Den gick dock förlorad med Stora nordiska kriget 1700-21 och Carl XII:s död i Norge 1718.

 Gustaf II Adolf, ”Lejonet från Norden”, efter segern vid Breitenfeld i Trettioåriga kriget 1631.

Här en lista över hela krigshistoriken 1521-1814: http://www.historiesajten.se/krig.asp?sortering=fran

Flera gånger genom Sveriges ofta mycket blodiga historia har det rått inbördeskrigslika tillstånd. Så var fallet under den segdragna konflikten mellan Gustaf Vasas söner Erik XIV, Johan III och Carl IX. Slutpunkten för denna period kom med konflikten mellan den katolske konung Sigismund, som även var kung i Polen, och dennes farbror hertig Carl 1598-99. Hertigen segrade och lade beslag på tronen under namnet Carl IX. År 1600 lät den brutale Carl halshugga fem av de rådsherrar som ställt sig på den laglige konungens (Sigismund) sida i det så kallade Linköpings blodbad.

Den lärdom vi alla kan dra av Sveriges omfattande krigshistoria är, att alla regenter och betydande statsmän utan undantag ansett att de gränser de styrt över varit i högsta grad värda att slå vakt om med alla till buds stående medel. Sverige har varit en nationalstat sedan åtminstone Gustaf Vasas regeringstid, vilken inleddes för nästan precis 500 år sedan och kunde bli det tack vare de insatser som gjorts av furstar och folk under minst lika lång tid dessförinnan.

Sverige gick efter 1814 in i en ny och fredligare tid och det militära försvaret tilläts tidvis förfalla. Varje gång så skett fanns det emellertid krafter som såg vad som var på väg att hända och tog verkningsfulla initiativ som skulle leda till förbättring. 1860 bildades således Skarpskytterörelsen på initiativ av skriftställarna Viktor Rydberg, Karl Adolf Hedlund, August Blanche och Lars Johan Hierta. Dessa var alla liberala och nytänkande kulturpersonligheter vilka insåg att det svenska försvaret måste väckas ur sin törnrosasömn: https://sv.wikipedia.org/wiki/Skarpskytter%C3%B6relsen

 Viktor Rydberg: en av Skarpskytterörelsens skapare.

Genom Skarpskytterörelsen ville man dels skapa en starkare försvarsvilja, dels ge upphov till en folkbeväpning som skulle kunna ge oss ett försvar av schweizisk modell. Dessa tankar bar några årtionden senare frukt genom tillkomsten av den allmänna värnplikten, som infördes 1901.

Ett annat exempel med försvarsanknytning är det privata initiativ som resulterade i Pansarbåtsföreningen 1912, som drog igång en oerhört framgångsrik penninginsamling för att den svenska flottan skulle få ett nytt, slagkraftigt krigsfartyg – den så kallade F-båten – till sitt förfogande. Bland initiativtagarna märktes den kyrklige förnyaren och blivande biskopen Manfred Björkquist. Detta gjorde att fartyget HMS Sverige kunde byggas och överlämnas till flottan för en totalkostnad om 13 459 000 kronor i dåtidens penningvärde.

Något år senare, den 6 februari 1914, invaderades Kungliga slottet i Stockholm av ungefär 30 000 försvarsvänliga bönder – Bondetåget – som hos konung Gustaf V, kronprins Gustaf (VI) Adolf och andra medlemmar av den kungliga familjen protesterade mot den liberala regeringen Karl Staafs nedrustningspolitik mitt under en kritisk internationell tid. Konungen själv och upptäcktsresanden Sven Hedin höll uppmärksammade brandtal.

 Pansarbåten HMS Sverige efter 1931.

Efter Första världskriget troddes det allmänt att den stora freden hade inträtt, och 1925 års försvarsbeslut signerat den socialdemokratiske försvarsministern Per Albin Hansson blev ett svårt slag mot vårt militära försvar. Också nu uppkom en proteströrelse, låt vara inte med lika dramatiska resultat som i form av pansarfartyget HMS Sverige. 1936 kom i alla fall ett nytt försvarsbeslut vilket gjorde att samme Hansson som tidigare gått i bräschen för den dittills största nedrustningen i svensk historia som statsminister i ett radiotal vid utbrottet av Andra världskriget ansåg sig kunna deklarera ”Vår beredskap är god”.

Alla vet i dag att Per Albin ljög när han yttrade dessa ord, men med åren lyckades den socialdemokratiska regeringen med skattebetalarnas hjälp verkligen bygga upp ett funktionellt försvar. Inte bara det – Sverige hade under 1950-talet ett av världens starkaste krigsmaskinerier i förhållande till landets befolkning om sex miljoner människor med tonvikten lagd på flygvapnet. Och det behövdes verkligen mot bakgrund av det högst reella hotet från det kommunistiska Sovjetunionen bara cirka 25 svenska mil på andra sidan Östersjön.

Det var då det.

Under det senaste halvseklet har pågått en fortlöpande utveckling som har resulterat i den sämsta regering Sverige haft i mannaminne. Under andra hälften av 1960-talet infiltrerade den så kallade 68-vänstern alla vitala samhällsinstitutioner och kunde framförallt i massmedia ostört bedriva sitt underminerande mullvadsarbete.

 Christopher Jolin kartlade vänstervridningen i Sverige.

Redaktören och författaren Christopher Jolin varnade för detta i en bok med titeln Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige 1973, men sedan boken inledningsvis bemötts relativt välvilligt utsattes Jolin för ett karaktärsmord med få motsvarigheter och bokens välmotiverade varningsord fick i det stora hela förklinga ohörda: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Trist nog blev Jolin med tiden extremnationalist, men då han skrev Vänstervridningen och uppföljaren Sverige nästa? var han ännu liberalt betonad västvän.

Vänstervridningen och revolutionsromantiken resulterade visserligen inte i någon kommunistisk revolution och upprättandet av proletariatets diktatur, men ledde likväl till förödande konsekvenser när det gällde att bryta ner och förstöra traditionell sexualmoral, familjeideal, historiemedvetande, nationalstolthet och icke minst försvarsvilja. Den förvandlade oss till mesar och idioter. Olof Palme, varmed så mycket destruktivt i det svenska samhället hänger samman, surfade på denna våg och lyckades leda in en del revolutionärer i sossepartiet och samtidigt fjärma Sverige från den demokratiska västvärlden genom sin rabiata USA-kritik och stöd till revolutionsrörelser i Tredje världen.

Det var också under Palmes statsministerår som riksdagen 1975, litet i skymundan och utan egentlig debatt, tog beslut om att Sverige officiellt skulle bli ett mångkuturellt samhälle. Invandrarna skulle hädanefter inte påverkas att assimilera sig i det svenska samhället utan fick i stället välja om de ville assimileras eller fortsätta odla egna kulturer och egna språk i sina egna enklaver. Resultatet ser vi idag i alla otaliga problemområden av vilka många blivit no go-zoner där kriminalitet och kaos är ordningen för dagen och polis och räddningstjänst bombarderas med stenar och någon gång handgranater.

En tillfällig tillnyktring skedde med det så kallade Lucia-beslutet i december 1989, då den socialdemokratiska Carlsson-regeringen i ett akut anfall av klarsyn insåg att den dittills förda, rundhänta immigrationspolitiken inte längre höll. I stället skulle endast asylsökande med reella flyktingskäl accepteras. Men så kom den borgerliga regeringen Bildt 1991 samtidigt som Balkan-krisen accelererade och en flodvåg av nya flyktingströmmar drabbade Sverige, vilket ledde till att FP-ledaren Bengt Westerberg med sin ”generösa flyktingpolitik” hotade lämna regeringen om inte Lucia-beslutet revs upp. Bildt föll till föga.

 Förre elitsoldaten Reinfeldt struntade som statsminister i försvaret.

När den borgerliga så kallade Alliansen med Fredrik Reinfeldt som statsministerkandidat vann valet över en socialdemokrati handikappad av en allt tröttare Göran Persson 2006, väntade nog många väljare inklusive artikelförfattaren på en förbättring. Själv hoppades jag i främsta rummet på ett starkare försvar men också på en uppryckning på skolans område och en något mer realistisk immigrationspolitik.

Jag och många med mig blev grymt besvikna. Reinfeldt visade sig vara en fanatisk invandringsförespråkare och uppmanade folk att öppna både hjärtan och plånböcker för alla som valde Sverige. Överraskande nog struntade därtill den tidigare elitsoldaten Reinfeldt, som en gång inlett sin karriär som toppolitiker med att bli invald i värnpliktsriksdagen, i försvaret och valde i stället att beteckna detta som ett ”särintresse”.

I följande film inslag förklarar Reinfeldt att Sverige tillhör alla invandrare som kommer hit ”mitt i livet” och inte de infödda svenskarna som tror på några ”påhittade gränser”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

Det är enligt min mening omöjligt att se på detta som något annat än en spark rätt i skrevet på alla svenskar, finnar och andra nationaliteter som offrat allt för att försvara svenska gränser och områden genom århundradena, och som dessutom givit sina liv på utländsk botten till kristendomens och den nationella ärans försvar. Allt för att Fredrik Reinfeldt och alla andra efterkommande skulle få en så dräglig tillvaro som möjligt.

Ledargestalter som Erik Segersäll, Erik den helige, Gustaf II Adolf och till och med Per Albin Hansson kan inte gärna annat än gråta i sina himlar över hur det har blivit!

Utvecklingen bekräftas av internationella bedömningar. FNs Human Development Index (HDI) förutspår i en rapport från 2012 att Sverige i höjd med år 2030 har halkat ner till 45e plats i den internationella välståndsligan och då fått finna sig i att ha passerats av länder som Kuba, Mexiko och Bulgarien efter att ha varit uppe på 15:e plats 2010: http://www.etableringutomlands.se/sverige/sverige/item/svenskt-vaelstand-rasar-till-2030

 En allt vanligare syn i Sverige.

Och i Danmark begår en ledarskribent i Jyllands-Posten närmast lustmord på sin nordiska granne genom att varna för kommande inbördeskrig och anarki i ett Sverige som för en nationell självmordspolitik genom hämningslöst inflöde av asylanter, varav det stora flertalet av muslimsk härkomst. http://jyllands-posten.dk/debat/leder/ECE7942276/Gode-og-onde/

Vi har visserligen haft flera inbördeskrig tidigare, men det senaste utkämpades mellan Gustaf Vasas söner för nästan 500 år sedan så man kan inte säga att vi mesiga svenskar har vanan inte. I förlängningen kan den med fjärrskådarblick försedde betraktaren urskilja ett muslimskt Sverige som en integrerad del i det internationella kalifatet. Inga hårnät kommer då att finnas tillgängliga, men däremot förväntas alla med skäggväxt begåvade män bära kraftiga helskägg och behandla sina kvinnor som lägre stående varelser.

Som kristen vet jag dock att om Gud tillåter något dåligt att hända så sänder han också ett botemedel mot det dåliga. Som jag ser det finns bara ett botemedel som kan rädda det här landet från den slutliga katastrofen bortom vilken återvändo finns: Sverigedemokraterna. Men det kommer att sitta hårt åt och det är en kamp som kommer att kräva uppoffringar av alla som vill värna om Sverige som ett civiliserat land.

På nationaldagen: Leve gamla Sverige!

 Carl Larssons version av Gustaf Vasas intåg i Stockholm den 23 juni 1523.

Den 6 juni firades länge ”Svenska flaggans dag” till minne av valet av Gustaf Vasa som Sveriges konung i Strängnäs 1523 – Sverige blev ett självständigt land – samt 1809 års regeringsform, som ägde bestånd ända till 1974.

Som framgår av flaggfirandet 1953 – se länken ovan – kunde det bli nog så festligt även innan dagen officiellt utnämndes till nationaldag 1983 (helgdag blev den på annandag pingsts bekostnad 2005). Vi får här se den kungliga kortegen färdas från Slottet till Stockholms stadion på Valhallavägen. Hela den dåvarande kungafamiljen med kungaparet Gustaf VI Adolf och drottning Louise i spetsen deltog. Vår nuvarande konung Carl XVI Gustaf var vid detta tillfälle sju år.

Gustaf VI Adolf (1882-1973) var vid tillfället 70 år fyllda och påfallande glad och spänstig. En reslig och vänlig man med det vördnadsbjudande valspråket ”Plikten framför allt”. Med Gustaf Adolf som statschef och Tage Erlander som statsminister hade Sverige ett pålitligt ledarpar som var djup uppskattat och, vågar jag påstå, älskat i folkdjupet.

 Konung Gustav VI Adolf och drottning Louise.

Jag måste medge att jag inte firar innevarande nationaldag på något särskilt sätt. Föredrar att vara hemma och skriva samt uträtta vardagliga sysslor. Firandet inskränks för min del till inmundigande av typiskt svensk mat och dryck – potatis, köttbullar, sill, öl och nubbe (som dock är finsk, men Finland var ju faktiskt en östlig del av vårt land fram till 1809!).

Den svenska stormaktstiden är definitivt förbi och varken Finland eller Norge är längre svenskt. Det hindrar naturligtvis inte att vi bör fira vår nationella högtidsdag med synnerligen gott samvete. En nyliberal twittrare ifrågasatte tidigare i dag varför vi konservativa Sverige-vänner är så förtjusta i vår nationaldag emedan, som vederbörande påstod, ”Sverige är världens radikalaste land”. Vilket inte stämmer, exempelvis Nordkorea ligger väl litet före oss i detta avseende.

Jag svarade att det inte är allting i det nuvarande Sverige vi älskar och uppskattar, utan något djupare – det som är Sveriges själ och hjärta. Vi firar Sverige därför att det är vårt fosterland, inte något speciellt politiskt förhållande eller någon tankekonstruktion om vad Sverige eventuellt är eller icke är. Det är en ynnest för alla människor att ha en nationell identitet, att veta vilken kultur och tradition vi hör till. Det ger oss en kollektiv såväl som individuell trygghet.

I fallet Sverige finns det därtill all anledning att känna genuin tacksam mot alla hittillsvarande generationer av jordbrukare, industriarbetare, fiskare, militärer, präster, akademiker, uppfinnare, forskare och idealister som byggt vårt fosterland och givit oss en mer än dräglig levnadsstandard, hedrat Sverige utomlands och säkrat våra gränser från främmande påhälsning

 Bönder och jordbrukare hör till de grupper som byggde upp vårt Sverige.

Att fira Sveriges nationaldag är tydligtvis förenat med icke obetydlig ångest för etablissemanget inom media och politik. En TV-kanal kör ett program med inbjudna talare såsom Soran Ismail och Alexandra Pascalidou, alltså tvångsmässiga antinationalister och stundom hatfulla, professionella ”antirasister” som kan göra bort sig hur mycket som helst men ändå fortsättningsvis inbjudas av media och till och med få ett och annat pris (som Ismail, som nyligen belönades av Svenska FN-förbundet).

Det är helt klart behäftat med uppenbara förbehåll när etablissemanget firar nationaldagen. Det får ju inte bli ”för” svenskt och för mycket blågult flaggviftande. Därför blir det undantagslöst en grogg på litet svenskhet, litet mångkultur och ett par centiliter så kallad öppenhet, välkomnande och tolerans. Då känner man sig riktigt lyckad och präktig som programmakare eller festarrangör. Sådär litet lagom ”svensk” men, Gud förbjude, inte någon vidrig sverigedemokrat! Som Historiska muséet, som förvandlar nationaldagen till ett mångkulturalistiskt jippo i massinvandringens tecken.

Sedan har vi förstås också de puerila låtsasradikalerna, de som tycker det är stentufft att plädera för brännande och skändning av svenska flaggan under hänvisning till att nationalstaten skall avskaffas och alla gränser öppnas. Wow, så häftigt – nu känner jag mig JÄTTERADIKAL, typ! I dag riskerar man inget straff hur mycket man än bränner eller släpar vår nationalsymbol i smutsen, men på andra platser – som i den amerikanska delstaten Arizona – kan den som skändar flaggan sättas på vatten och bröd:

http://edition.cnn.com/2014/01/24/justice/arizona-inmates-bread-water/index.html?hpt=hp_t2

 Galna rättroende i Bangladesh bränner vår flagga för att svenska staten underlåtit att straffa konstnären Lars Vilks för hans rondellhundar.

Det tycker jag kan vara ett lagom straff i sammanhanget. Eller vad säger Carl Johan De Geer, den av svenska staten livstidsavlönade överklass”konstnären” och bajskorvsrabulisten, beryktad för sitt verk ”Skända flaggan” från 1967? Eller Foujan Rouzbeh, Maria Borgström och andra tokkärringar i totalt utflipprade galenpannepartiet Feministiskt initiativ, som också brinner för att skända symbolen för det land som gett dem frihet,  trygghet, välstånd och politiskt inflytande?

Den här dagen glömmer vi dock gärna dessa beklagansvärda individer och utbrister i ett unisont:

Leve fosterlandet! Leve gamla Sverige! Leve konungen och hans hus!

 

När allt var mycket bättre: personliga hågkomster av det gyllene 50-talet

Gustaf VI Adolf och Lennart ”Nacka” Skoglund vid fotbolls-VM 1958: två 50-talegestalter man gärna minns. Mellan kungen och ”Nacka” lagkaptenen Nils Liedholm.

Det var bättre förr, när det var sämre.

Så lyder ett litet drastiskt uttryck som sätter vår egen tids problem i blixtbelysning. Ty trots alla betydande landvinningar som gjorts i modern tid kan det finnas anledning att med glädje minnas förgångna tider, som i många avseenden ter sig betydligt angenämare än våra egna. Den epok jag nu närmast avser är 1950-talet, som för mig framstår i något av ett förklarat skimmer. Andra världskriget hade nyligen avslutats och en ny värld stod för dörren. Det innebar för oss svenskar en ekonomisk och social utveckling utan motstycke vare sig förr eller senare.

När jag föddes i slutet av 1951 hade Tage Erlander (1901-85) varit statsminister i fem år. Han hade överraskande utsetts till landsfadern Per Albin Hanssons efterträdare i konkurrens med socialminister Gustav Möller och snabbt vuxit i kostymen som förtroendeingivande regeringschef. Gustaf VI Adolf (1882-1973) hade varit kung i ett år sedan fadern Gustaf V avlidit 92 år gammal.

Gustaf Adolf var 68 år när han besteg tronen, således ett år äldre än vår nuvarande monark Carl XVI Gustaf är nu. Ändå finns det de som uppmanar den senare att abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria. Gustaf VI Adolf var till skillnad från fadern brittiskorienterad och gift med den engelska prinsessan Louise Mountbatten, barnbarnsbarn till ingen mindre än drottning Victoria av England. Först var kungen dock gift med kronprinsessan Margareta (1882-1920) och fick med henne barnen Gustaf Adolf (arvprins), Sigvard, Ingrid (senare dansk drottning), Bertil och Carl Johan.

Tage Erlander hos Hyland 1962.

Att båda dessa kroppsligen resliga och ganska reserverade intellektuella personligheter skulle bli vad man kallar folkkära var i hög grad otippat. Alla i min ålder minns säkert den decemberlördag 1962, då Erlander var gäst i det omåttligt populära TV-programmet ”Hylands hörna” och på bred värmländska berättade historien om kyrkoherden som idkade pistolskytte från kyrkans predikstol: ”Huka er, gubbar och kärringar, för nu laddar han om!”

Både Tage och Gustaf Adolf var pliktmedvetna män av den gamla skolan som bet ihop och gjorde vad som förväntades av dem, trots att de alla gånger inte var så bekväma med uppgiften. Gustaf VI Adolf, som var en framstående arkeolog, tog som sitt valspråk till yttermera visso ”Plikten framförallt”. En hel nation sörjde när han gick bort strax före valet 1973 och förmodligen räddade regeringen Palme kvar vid makten. En sak jag och många andra emellertid har svårt att förlåta Erlander för är omdömeslösheten att utse Olof Palme, Sveriges mest splittrande politiker genom alla tider, till sin efterträdare. Med Palme kom den stora nedgången i svensk politik och svenskt samhällsliv.

På oppositionssidan fanns skickliga och välutbildade politiker som Folkpartiets Bertil Ohlin, Centern/Bondeförbundets Gunnar Hedlund och Högerpartiets Jarl Hjalmarson. Eftersom sossarna cementerat sitt maktinnehav skulle det inte förunnas någon av dessa att bli regeringspolitiker, detta med undantag för Hedlund som ett tag ingick koalition med sossarna. Ohlin var nationalekonom i världsklass och fick 1977 Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, populärt kallat ”Nobelpriset i ekonomi”. Ohlins dotter Anne Wibble (1943-2000), också hon nationalekonom, var 1991-94 finansminister i regeringen Bildt.

Bertil Ohlin var FP-ledare i 23 år. Han var troligen den bäste statsminister Sverige aldrig fick.

Världsfrågorna dominerades helt av det Kalla krigets förutsättningar. Demokraten Harry S Truman efterträddes i början av årtiondet som president i USA av republikanen Dwight D. ”Ike” Eisenhower (1890-1969) som kom att ärva Koreakriget (1950-53), som USA och FN tillsammans med Sydkorea utkämpade för att stoppa kommunismen i Asien hellre än i Kalifornien.

Eisenhower ingav som tidigare befälhavare för de allierade styrkorna i Europa och ledare för invasionen i Normandie ”Dagen D” den 6 juni 1944 stort allmänt förtroende. Innan han tillträdde som president var han 1950-52 överbefälhavare för NATO. På motsatta sidan stod under större delen av decenniet Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjov, ofta kallad ”Krusse”. Han gjorde stor skandal i FNs generalförsamling när han bankade sin sko i bordet som protest mot ett anförande av den spanske utrikesministern, men detta inträffade först 1960.

Dwight D. Eisenhower var USAs president under nästan hela 50-talet.

Att kommunismen skulle hållas kort var en självklarhet överallt i den demokratiska världen. De enda som protesterade i Sverige mot detta var det stalinistiska Sveriges kommunistiska parti (SKP), som leddes av norrbottenskommunisten Hilding Hagberg. Ingen vettig människa brydde sig om vad han hade att torgföra, och när han talade i riksdagen lämnade de flesta riksdagsledamöterna kammaren.

När sovjetdiktatorn Josef Stalin avled 1953 höll SKPs representant Carl-Henrik Hermansson ett tal i samband med Stalins begravning, där den döde diktatorn bland annat hyllades som ”världens störste vetenskapsman genom alla tider”. C-H Hermansson kom 1964 att efterträda Hagberg som partiledare. 1967 ändrades partinamnet till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och de gamla blodtörstiga kommunisterna fick en mjukare framtoning.

Chrusjtjov bankar skon i bordet i FNs generalförsamling.

Själv växte jag upp i en idyllisk miljö på landet cirka en mil utanför Södertälje, där min far var lantbrukare. Jag började skolan 1958 och hade förmånen att få gå i små landsortsskolor till och med sjätte klass. Ordning och uppförande ingick bland de ämnen det sattes betyg i, och jag hörde aldrig någon som ifrågasatte att det förekom sådana från tidiga skolår. Ordning och reda skulle det vara, och att skoldagarna inleddes med psalmsång samt en kristen betraktelse från fröken eller magistern var något självklart.

I den historieundervisning som inträdde från och med tredje klass pluggades kungarna och de slag de deltagit i in ordentligt. Erik Gustaf Geijers konstaterande att  ”Sveriges historia är dess konungars” var rättesnöre och det med all rätt – i alla fall till och med Carl XIV Johan var det konungen som dominerade svensk maktutövning. Den som kritiserade monarken riskerade bli ett huvud kortare genom en lag som från 1864 kallades ”lagen om majestätsbrott” vilken inte avskaffades förrän 1948.

Min personliga bild av det gyllene 1950-talet är säkerligen överdrivet glättad. Jag minns med glädje leende sommardagar och snörika vintrar. Somrarna 1955 och 1959 var extremt heta och tillbringades till viss del vid stranden till den del av Mälaren som fanns inte så långt från mitt föräldrahem. Termen ”global uppvärmning” hade lyckligtvis ännu inte uppfunnits. 1959 var därtill ett stort getingår och jag blev stungen ett flertal gånger. Min mamma fick badda på med Salubrin för att lindra svedan.

Ingemar Johansson slår ut Floyd Paterson 1959.

Sommaren 1959 härjade också den så kallade ölandspyromanen Göran Johansson på Öland. Det man helst minns från samma sommar är dock att Ingemar Johansson erövrade VM-titeln i tungviktsboxning från Floyd Paterson.

Fotbolls-VM 1958 spelades detta år i Sverige, och jag såg ett par av Sveriges matcher i min farfars svart-vita sjuttontummare av märket Dux  tillsammans med andra släktingar. Den svenska elvan slog Sovjet i kvartsfinalen med 2-0, Västtyskland i semi med 3-1 men förlorade mot Brasilien i finalen med 5-2 trots ledningsmål inspelat av Nisse Liedholm. Stora lagprofiler hos silverhjältarna var i övrigt Kalle Svensson, Lennart ”Nacka” Skoglund, Gunnar Gren och Kurre Hamrin.

1950-talets populäraste svenska artist var sannolikt Gösta ”Snoddas” Nordgren (1926-81), en bandyspelare i elitklass och ett fiskhandlarbiträde från Bollnäs i Hälsingland. Han slog igenom stort i Lennart Hylands radioprogram ”Karusellen” den 16 januari 1952 och gav upphov till något av en masspsykos som fick beteckningen ”Snoddasfeber”. Detta fenomen kan kanske bäst förklaras av en längtan i folkdjupet efter det genuint oskyldigt svenska. Hans megahit ”Flottarkärlek” låter så här:

http://www.youtube.com/watch?v=AXFzrMXKGkk

”Snoddas”: 50-talets populäraste svenska artist.

Som nämnts ovan var den politiska makten under hela 1950-taket vikt åt Socialdemokraterna. Mina föräldrar var bondeförbundare/centerpartister liksom min farfar, men min morfar och mormor var inbitna sossar. Visserligen rådde skarpa skiljelinjer i vissa frågor, där de borgerliga framförallt protesterade mot den socialdemokratiska ”planhushållningen”. Det politiska samtalet var dock avsevärt mer lärt och belevat än i dessa yttersta av dagar. Man kallade varandra ”herr” och menade det i positiv bemärkelse, inte som i dag då ordet har en sarkastisk klang.

Ett parti som Sverigedemokraterna hade varit otänkbart på 1950-talet, eftersom det helt enkelt inte fanns något behov av ett parti som exempelvis varnade för massinvandringens avigsidor eller pläderade för hårdare straff. Den invandring som kom igång efter kriget från Sydeuropa och våra nordiska grannländer med Finland i spetsen var behovsinriktad arbetskraftsinvandring till de svenska industrierna. Många av dessa immigranter återvände till sina hemländer sedan de jobbat här några år.

Kriminaliteten under 1950-talet var låg, och polisen upprätthöll på ett auktoritativt sätt lag och ordning på gator och torg bland annat genom att patrullera iförd uniform och sabel. Grova brott såsom mord, våldtäkter, grova misshandelsfall och bankrån var ytterst sällsynta och mördarna blev snabbt riksbekanta. Den mest kände av dessa var förmodligen Olle Möller (1906-83), som dömdes för dråp respektive mord med 20 års mellanrum 1939 och 1959.

Dömde mördaren och dråparen Olle Möller, terränglöpare och potatishandlare.

Möller föddes i Michigan i USA och var i Sverige först bosatt i Örebro-trakten innan han 1930 flyttade till Stockholm, där han var verksam som potatishandlare. Han var dessutom flerfaldig svensk mästare i terränglöpning. Möller fälldes på grund av indicier för dråp på tioåriga Gerd Johansson och mord på hemmafrun Rut Lind men hävdade livet igenom att han var oskyldig. De försök som senare gjorts för att söka rentvå honom har alla misslyckats. Enligt en historia jag hörde berättas i familjens vänkrets var Möller till sin läggning sadist och skall vid ett tillfälle ha fått fatt i en fågelunge som han med stor förnöjsamhet plockat fjädrarna av.

För att runda av denna personliga betraktelse över 1950-talet. Jag vågar påstå att det allra mesta var bättre då. Tempot var sävligare och värmen mellan människor större. Det politiska livet var mer belevat, och även om det Kalla kriget var ett orosmoln där hotet om kärnvapenkrig oroade några känsliga människor innebar det samtidigt en viss trygghet att frontlinjen var så otvetydigt klar. Dessutom hade Sverige vid denna tid ett av världens starkaste militära försvar i förhållande till storlek och folkmängd.

Medicinska upptäckter, förbättrad hygien, sociala förmåner som folkpension och barnbidrag, fri sjukvård och längre semestrar hade vidare gjort människor friskare, nöjdare och gladare. Den fruktade barnförlamningen (polio) hade dock drabbat landet i början på årtiondet men sedan kunnat utrotas tack vare poliovaccinet, som utvecklades av Jonas Salk i USA.

Doktor Jonas Salk utvecklade det första poliovaccinet.

Man kan nog säga att 1950-talsatmosfären levde kvar några år in på 1960-talet tills de långhåriga The Beatles blev populära med sin avancerade popmusik och revolutionsvänstern inledde sina härjningar. Samtidigt blev drogmissbruk ett allt vanligare samhällsproblem. Det är dock en annan historia.