När diktaturens kreatur agerar: Belarus och Ryssland

Europas sista diktatorer: Vladimir Putin och Aleksandr Lukasjenka.

Olof Palme kallade i ett av sina mer uppmärksammade tal den tjeckiske diktatorn Gustav Husak och hans regim för ”diktaturens kreatur”. https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8

Tyvärr finns i dag en uppsjö av ledare världen över som motsvarar denna välfunna formulering. I vår del av världen går tankarna osökt till Belarus mångårige diktatur Aleksandr Lukasjenka och dennes ryske kollega Vladimir Putin. Det är känt att den senare ser ner på sin vitryska motsvarighet som en ganska primitiv figur. Icke desto mindre är Putin och Lukasjenka bundna vid varandra i en för båda parterna nödvändig intressegemenskap. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/svt-s-korrespondent-lukasjenko-och-putin-ar-beroende-av-varandra

Lukasjenka är född 1954 och har innehaft makten i Belarus sedan 1994, då han störtade en demokratisk men  bräcklig regering över ända. Regimen inklusive säkerhetstjänsten KGB har hållit oppositionella krafter i strama tyglar men kunde ändå inte förhindra, att omfattande demonstrationer med krav på dess avgång utbröt i fjol. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/flera-gripna-i-nya-protester-i-belarus

Att Lukasjenka och hans anhang är beredda att gå nära nog hur långt som helst i syfte att vingklippa den demokratiska oppositionen demonstrerades med önskvärd tydlighet den 23 maj, då ett passagerarplan från Ryanair på väg från Aten till Vilnius med 100-talet personer ombord av belarusiska jaktplan tvingades landa i den belarusiska huvudstaden Minsk.

Den officiella orsaken till nedtvingandet var att planet skulle ha utsatts för ett bombhot. Få eller inga trodde på den förklaringen. Den verkliga orsaken var att myndigheterna i Minsk upptäckt att ombord på planet fanns Raman Pratasevitj, en 26-årig oppositionell i exil vilken under ett flertal år utgjort ett horn i sidan på Lukasjenka-juntan. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/pA39d1/darfor-gjorde-lukasjenko-allt-for-att-gripa-protasevitj-vill-hamnas

Journalisten och aktivisten Raman Pratasevitj har varit efterlyst som ”terrorist” av den belarusiska regimen sedan protesterna 2020-21, då en arresteringsorder mot hans person utfärdades. Exilen har inte hindrat Pratasevitj från att inom ramen för appen Telegram grunda kanalen Nexta samtidigt som han spridit sin regimkritik via andra kanaler.

Pratasevitj har varit politiskt aktiv sedan tonåren men tvingades 2019 gå i exil i Polen och Litauen. Hans föräldrar, Dmitri och Natalia, delade först inte sonens åsikter men står numera helhjärtat vid hans sida. Också föräldrarna lever nu i exil och har lovat att göra allt för att sonen skall bli fri.

Raman Pratasevitj och hans flickvän Sofia Sapega greps på flygplatsen i Minsk så fort planet tagit mark. Den internationella reaktionen blev hård – bland annat har utrikesministrarna i G7-länderna Frankrike, Japan, Storbritannien, Italien,Tyskland, Kanada och USA fördömt kidnappningen av Pratasevitj och krävt att han skall friges. En rad sanktioner har redan vidtagits.

En annan belarusisk regimkritiker som råkat illa ut är den 41-årige Stsiapan Latypov, som nyligen fördes till sjukhus sedan han huggit sig i halsen med en panna i en rättssal i Minsk. Myndigheterna hade hotat hans familj med vedergällning ifall han inte erkände att han organiserat regimfientliga protester. https://www.bbc.com/news/world-europe-57320591

Pratasevitj har av regimen i Minsk bland annat pressats erkänna att han planerat upplopp, erkännanden som av allt att döma är resultatet av tortyr i fängelset. Han uppges nu riskera att dömas till 15 års fängelse. Många observatörer förutspår att den belarusiska oppositionen kommer att sporras av gripandet och utöka sina aktiviteter. Parallellt härmed blir Aleksandr Lukasjenka alltmer desperat och isolerad och har bara Ryssland att ty sig till.

Vladimir Putin, född 1952, har omväxlande som president och premiärminister innehaft den yttersta makten i Moskva sedan 2000, då han efterträdde Boris Jeltsin som landets president. Putin har ett förflutet som officer inom underrättelsetjänsten KGB, numera FSB, och har tjänstgjort bland annat i Dresden i den sovjetiska lydstaten Östtyskland.

Att Putin gör allt för att behålla makten visas av att han, trots ett utbrett folkligt stöd, tillsammans med sitt parti Enade Ryssland sorgfälligt riggar varje val så att den hårt hållna oppositionen inte skall få alltför mycket att säga till om. I den ryska statsduman finns visserligen några partier – Kommunisterna är det största oppositionspartiet – vilka nominellt är oppositionella, men dess företrädare vet vad de har att rätta och packa sig efter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Statsduman

Genom åren har ett antal personer framträtt och utmanat den putinska överhögheten på olika sätt. De som av Putins regim uppfattats som särskilt svåra hot har undanröjts på olika sätt. Således mördades journalisten Anna Politkovskaja och den avhoppade säkerhetsagenten Aleksandr Litvinenko båda 2006; båda var kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien. 2009 avled Sergej Magnitskij i ryskt fängelse sedan han anklagat regimen för omfattande korruption. 2015 sköts oppositionspolitikern Boris Nemtsov ihjäl på en gata nära Kreml i Moskva. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Den under senare år mest uppmärksammade regimkritikern i Ryssland har varit Alexej Navalnyj. Politikern, bloggaren och aktivisten Navalnyj, född 1976, har gått hårt åt Putins parti Enade Ryssland och kallat det ”tjuvarnas och mördarnas parti.” Navalnyj har såväl juridisk som ekonomisk examen, den senare från amerikanska Yale-universitetet, och hamnade i det liberala partiet Jabloko som han dock uteslöts från till följd av kontakter med nationalistiska grupperingar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksej_Navalnyj

Myndigheterna har genom åren på olika sätt sökt stoppa eller förhindra Navalnyjs regimkritiska verksamhet. 2013 dömdes han till 15 års fängelse för förskingring, ett straff som emellertid omvandlades till villkorlig dom. 2017 ställde Navalnyj upp i borgmästarvalet i Moskva och kom på andra plats med 27 procent av rösterna.

Den 20 augusti fördes Alexej Navalnyj till ett sjukhus i Omsk sedan han insjuknat under en flygresa mellan Tomsk och Moskva. Han överflyttades sedan till ett sjukhus i Berlin i Tyskland, där det kunde konstateras att han förgíftats med det i Sovjetunionen utvecklade nervgiftet novitjok – samma typ av gift som användes mot Sergej och Julia Skripal i Salisbury 2018 och som tog livet av en ortsbo. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/12/15/navalnyj-jag-vet-vem-som-forsokte-morda-mig/

Navalnyj överlevde förgiftningen och återvände till Ryssland för att återuppta sin politiska verksamhet – ett beslut vars vishet kan diskuteras. Den 2 februari 2021 dömdes Alexej Navalnyj till 3,5 års fängelse av en domstol i Moskva. I april hämtades han från sitt fängsliga förvar till en domstol för att ställas inför rätta för förtal av ryska krigsveteraner. Vid förhandlingarna kallade Navalnyj Putin för ”kejsaren utan kläder” samt påpekade att ”landet förfaller för varje år av Putin-styre”.

Vladimir Putin skulle kunna slå sig till ro i vetskapen om att han har ett utbrett stöd av väljarna i Ryssland. Han och hans regim skulle inte behöva ägna sig åt valfusk eller jaga kritiker med blåslampa. Ändå sker detta och man kan fråga sig varför. Nyligen godkände såväl under- som överhuset i det ryska parlamentet en ny lag som skulle göra det brottsligt för medlemmar i grupperingar vilka stämplats som ”extremistiska ”att verka politiskt.

Det antas på goda grunder att den nya lagen, som måste godkännas av Putin för att träda i kraft, har utformats i syfte att sätta stopp för Navalnyjs och hans anhängares verksamhet. Nyligen har vidare de oppositionella Andrej Pivivarov och Dmitrij Gudkov gripits och fänsgslats. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/weaBO1/gripen-kremlkritiker-blir-kvar-i-hakte

Belarus och Ryssland är de sista diktaturerna i Europa. Medan de internationella fördömandena och sanktionerna haglat över Belarus har kritikerna, icke helt oväntat, varit betydligt försiktigare när det gäller det mycket större och mäktigare Ryssland.

Rysslands-anhängarna har bytt skepnad från vänster till höger

C-H Hermansson höll ett devot hyllningstal till Stalin i samband med dennes begravning 1953.

I takt med att Ryssland förändrats har också dess anhängare bytt skepnad. Inget konstigt med det i och för sig, låt vara att utvecklingen nog kan anses vara tämligen anmärkningsvärd.

Sovjetunionen erbjöd från 1922 och nästan 70 år framåt ett ideal och en fast punkt i tillvaron för såväl doktrinärt blodtörstiga kommunister som exempelvis socialdemokrater, vänsterliberaler och välmenande fredsvänner. Konservativt disponerade personer ställde sig dock praktiskt taget alltid avvisande till den sovjetiska diktaturen, även om ett och annat undantag sannolikt fanns. https://www.so-rummet.se/content/vad-ar-grejen-med-sovjetunionen

Under det Kalla kriget och dessförinnan ställde sig alla troende kommunister obrottsligt på Sovjetunionens sida. Detta trots företeelser som folkmordet i Ukraina i början på 1930-talet, då upp till tio miljoner människor avled i en artificiellt framkallad svältkatastrof, Stalins massiva utrensningar på 1930-talet, pakten mellan Stalin och Hitler 1939 som möjliggjorde Andra världskriget och dominansen över folken i Östeuropa.

Framträdande svenska kommunister såsom partiledaren Hilding Hagberg och partisekreteraren, senare partiledaren Carl-Henrik (C-H) Hermansson hyllade Josef Stalin i alla möjliga och omöjliga tonarter och önskade sig inget hellre än en blodig svensk revolution, då kapitalister och borgare skulle skjutas eller spärras in. Beryktad är Hermanssons devota hyllning till Stalin vid dennes död 1953. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/31/c-h-hermansson-rip-bakom-fasaden-var-han-en-akta-kommunist/

Sovjetunionen hyllade Olof Palme genom att ge ut ett frimärke med Palmes porträtt på.

Farligare bland sovjetanhängarna än de stelbenta kommunisterna var emellertid tveklöst de socialdemokrater och andra som höll på Sovjetunionen under det Kalla kriget med motiveringen, att sovjetriket ju ändå i någon mening var ”socialistiskt” och att man därför skulle förhålla sig solidarisk gentemot Moskva. Framträdande svenska sovjetvänner inom det regeringsbärande partiet var finansministern Ernst Wigforss och utrikesministern Östen Undén.

Olof Palme ärvde denna inställning  när han på tillskyndan av den mångårige statsministern Tage Erlander inträdde i den socialdemokratiska makteliten för att slutligen utses till statsminister i oktober 1969. Palme visade under hela sin karriär stor förståelse för sovjetiska utrikeskrav av typ ”en kärnvapenfri zon i Norden” samtidigt som han utverkade frikostigt stöd till av ryssarna understödda upprorsrörelser på olika håll i Tredje världen.

Att Sverige skulle stödja palestinaarabiska intressen med anknytning till ”det kära systerpartiet” Fatah och samtidigt gå hårt åt det demokratiska Israel var en hörnsten i den S-märkta utrikespolitiken som vidmakthållits in i vår tid.

”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism” var en av hans mer anslående utsagor beträffande svensk utrikesorientering under Kalla kriget. Den mig veterligt enda gången Palme röt till mot sovjetiska intressen var då han i ett tal 1968 kallade sovjetsatelliten Tjeckoslovakiens regim med diktatorn Gustav Husak i spetsen för ”diktaturens kreatur”. https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8

Boris Jeltsin utsåg Vladimir Putin till sin efterträdare som rysk ledare.

I den högsta S-ledningen under 1960- och 1970-talen fanns en kärna bestående av tre prosovjetiska befattningshavare som hette Pierre Schori, Anders Thunborg och Sten Andersson, vilka regelbundet stämde av den svenska hållningen med KGB-företrädare på den sovjetiska ambassaden i Stockholm. Schori, den ende som fortfarande är i livet av de nämnda tre socialdemokraterna, har i efterhand sökt göra gällande att syftet med KGB-träffarna var att ”underminera kommunismen” – något som få om ens någon vid sunda vätskor kan tro på. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Allt förändrades när Sovjetunionen slutligen upplöstes den 31 december 1991. De forna sovjetrepublikerna blev självständiga och även satellitstaterna i Östeuropa kunde frigöra sig från kommunism och sovjetvälde. Ledare för det postkommunistiska Ryssland blev Boris Jeltsin vars demokratiska reformverksamhet dock blev ett gigantiskt fiasko, vilket banade väg för en ny ”stark man” vid namn Vladimir Putin med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelse- och spionorganisationen KGB.

Sedan Putin kom till makten kring millennieskiftet 1999-2000 efterträddes det tidigare Kalla kriget av ett nytt kallt krig, också det med varma inslag såsom Rysslands invasioner i Georgien 2008 och Krim i Ukraina 2014. Vladimir Vladimirovitj Putin är känd för sin åsikt att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets största politiska katastrof. Ryssland förlorade tidigare ockuperade områden som de tre baltiska staterna, Finland, Ukraina och hela det östeuropeiska väldet.

Ryska soldater på Krim 2014.

Putin, ibland kallad ”den nye tsaren”, satte genast igång med att rusta upp Rysslands krigsmakt och stärka sitt grepp över den ryska politiken. En viss opposition tillåts som en sorts demokratisk fernissa, men verkligt oppositionella – personer som Garri Kasparov, Boris Nemtsov och Aleksej Navalnyj – råkar illa ut: Kasparov har tvingats i landsflykt, Nemtsov mördats, Navalnyj dömts för uppdiktad ekonomisk brottslighet och fängslats. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Parallellt härmed har Putin-kritiska individer såsom journalisten Anna Politkovskaja, förre underrättelseagenten Aleksandr Litvinenko samt revisorn och juristen Sergej Magnitskij mördats. Litvinenko togs av daga i London 2006 genom förgiftning med det radioaktiva ämnet polonium, och tolv år senare förgiftades den tidigare dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia i Salisbury i England. Det nervgift som då användes heter novitjok vilket utvecklades i det gamla Sovjetunionen. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/26/putins-giftiga-strategi-lognen-satt-i-system/

Till skillnad mot vad som var fallet under sovjettiden kan Moskva numera inte påräkna stöd från Sverige. Således har både utrikesminister Margit Wallström och statsminister Stefan Löfven solidariserat sig med Storbritannien och övriga västvärlden i fördömandet av Putins Ryssland som extremt sannolik förövare i Kripal-fallet; såväl Sergej som Julia Skripal tycks nu dessbättre ha övervunnit den svåraste hälsokrisen. Storbritannien, USA och andra västländer har utvisat ett försvarligt antal ryska diplomater medan Sverige nöjt sig med en så här långt. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/L0q9oQ/lofven-stoder-may-i-nervgiftutredningen

Den främsta uppbackningen som i dag kommer Ryssland till del emanerar alltså inte ur socialdemokratin och knappast heller från det forna kommunistpartiet utan från ett helt annat håll. Den kommer noga taget i första hand från högerinriktade aktörer vilka i stort ser Putin som världens frälsare och hans auktoritära Ryssland som ett bättre alternativ än det som dekadent betraktade väst. De här krafterna tycker det är onödigt att ägna sig åt någon högre grad av demokrati utan ser tvärtom med gillande på att Putin slår ner all verklig opposition, fixar valen och invaderar andra länder.

Sergej Magnitsij dog i Butyrka-fängelset i Moskva 2009.

Några av figurerna i Rysslands- och Putin-klacken här hemma samlas i nätforumet Ryssland i massmedia, där Putin givetvis hyllas i alla tonarter och USA, Israel (”sionisterna”), Storbritannien, Sverige med flera länder fördöms och förlöjligas. När jag har tråkigt brukar jag ibland gå in och bråka litet med Putin-kramarna, det piggar upp. Det verkar finnas en viss besvikelse över Sverigedemokraternas ljumma inställning till Ryssland, ”…men lyckligtvis finns ju numer AfS att rösta på” som en debattdeltagare med svenskt namn uttryckte saken nyligen.

Vilken inställning det så kallade Alternativ för Sverige de facto har till Ryssland har jag inte närmare kännedom om, men det lär väl visa sig. Det kan ju tänkas att Rysslands-fanatikerna kommer att bli lika besvikna på AfS som på SD.

 

Slöjgate: avslöjande för förtrycket i Iran och svenska feministers feghet

”De bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet.”

De bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet.  https://sv.wikiquote.org/wiki/Olof_Palme

Så uttryckte sig den dåvarande statsministern Olof Palme om samhällsutvecklingen i Iran kort tid efter Khomeinis och mullornas maktövertagande 1979. Det skulle förvåna mig om Stefan Löfven inte hade dessa ord aktuella för sig någonstans i sitt sinne, när han och hans harem av beslöjade kvinnor företog resan till Teheran nyligen i akt och mening att med den islamiska republiken Iran ingå fem avtal: om innovationer, jämställdhet, vägar och transporter, forskningssamarbete och informationsteknik. http://www.di.se/nyheter/avtal-mellan-sverige-och-iran/

Palme var frikostig med beröm till olika typer av diktaturer i Tredje världen, främst vänsterinriktade sådana. Kanske han bedömde ayatollahns variant av despoti som på något sätt socialistisk. De gånger Palme kritiserade kommunistiska stater är mycket lätt räknade. Han kallade en gång Tjeckoslovakiens president Gustav Husak ”diktaturens kreatur”, men det är väl i stort sett det hele, som danskarna säger. Vanligen blev han ursinnig om någon svensk politiker exempelvis kritiserade diktaturerna i Östblocket, de som gjorde det var enligt Palme fascister eller reaktionära kalla krigare.

Palmes linje var klar: det mesta som på något sätt kunde betecknas som vänster var bra, allt till höger var dåligt. Ju längre bort vänsterdiktaturerna låg, desto bättre var de. Ett av Palmes mer kända citat lyder: ”De värsta, otäckaste diktaturerna i dagens värld är kapitalistiska.”

Walk of shame: den ”feministiska” uppvisningen i Teheran får skarp kritik av människorättsorganisationen UN Watch.

Det är dock i stort sett omöjligt att tänka sig att kapitalismen skulle kunna fungera i en diktatur, eftersom kapitalism noga taget är detsamma som ekonomisk frihet. Kapitalism är i själva verket diktaturens motsats. Vare därmed sagt att Olof Palmes rykte som demokratins försvarare är synnerligen oförtjänt. Som ikon för socialdemokrater och andra vänsteranhängare duger han dock som alla vet fortfarande. http://www.dagen.se/debatt/en-myt-att-palme-var-demokratins-forsvarare-1.260251

En berättigad fråga är hur pass påläst vår nuvarande statsminister är beträffande den eländiga situationen för mänskliga rättigheter i Iran. Känner han till att kvinnor stenas i detta shariadominerade land?https://tommyhansson.wordpress.com/2009/06/28/en-kvinna-stenas-i-iran/ Är han medveten om att homosexuella hängs en masse från höga lyftkranar? http://avpixlat.info/2016/04/14/brittisk-studie-visar-att-majoriteten-av-muslimer-i-landet-vill-forbjuda-homosexualitet/

Enligt Amnesty International avrättades under 2015 över 600 personer i Iran – män, kvinnor och barn. Orsaker till dödsdomarna kan vara allt från alkoholkonsumtion till utomäktenskapligt sex, homosexualitet och droghandel. Därmed är Iran med 78 miljoner invånare det land i världen som i absoluta tal avrättar näst flest människor. Ohotad etta på avrättningslistan är det kommunistiska Kina; officiell statistik saknas, men Amnesty uppskattar antalet avrättade per år till cirka 5000-6000. Trea är Saudiarabien med omkring 150 årliga avrättningar. http://aktuelltfokus.se/brutala-avrattningar-fortsatter-i-iran/

Att Löfven vet om att den iranskfödde forskaren Ahmadreza Djalali vid Karolinska institutet sitter fängslad i mullornas fängelse och riskerar dödsstraff på vaga grunder är fullt klart. http://www.sciencemag.org/news/2017/02/amnesty-calls-pressure-campaign-help-iranian-scientist-who-could-face-death-penalty Löfven hävdar att han tagit upp frågan om mänskliga rättigheter med Irans president Hassan Rouhani men har hittills vägrat att informera om exakt vilka frågor som togs upp.

Den svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali riskerar dödsstraff.

Det framgår av vidstående länk till Tv4s rapportering från det svenska statsbesöket i Teheran att Löfven föredrar så kallad tyst diplomati, vilken påstås vara effektivare än offentliga utspel i media och politiska församlingar. Risken är väl bara att denna form av diplomati blir så tyst att den inte ens uppfattas av det land den riktas mot. http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/l%C3%B6fven-tog-upp-m%C3%A4nskliga-r%C3%A4ttigheter-i-iran-3787503

Speciellt om man i likhet med det kvinnliga inslaget i Löfvens entourage lägger sig platt för de shariapraktiserande värdarna. Handelsminister Ann Linde och hennes delegationssystrar har blivit en visa över hela världen genom sin bisarra klädsel och har tvingats ta emot skarp kritik inte bara av ”främlingsfientliga” och ”rasistiska” element, som Linde låtit påskina i sina lama ursäkter i media, utan fastmer av seriösa människorättsorganisationer som Génève-baserade UN Watch. https://en.wikipedia.org/wiki/UN_Watch

UN Watch har kallat ”Slöjgate”, som man nog med visst fog kan kalla de kvinnliga delegationsmedlemmarnas säregna modeuppvisning, för Walk of shame. Masih Alinejad, en kvinnorättsaktivist från Iran, har uppmanat europeiska kvinnliga politiker som besöker Iran att välja bort täckande klädsel när de besöker Iran och har uttryckt sin besvikelse gentemot dem som inte hörsammar den uppmaningen på följande sätt:

European female politicians are hypocrites. They stand with French Muslim Women and condemn the burkini ban – because they think compulsion is bad – but when it happens to Iran, they just care about money. https://www.unwatch.org/walk-shame-swedens-first-feminist-government-don-hijabs-iran/

Nöjda miner när Löfven mötte Rouhani.

Människorättsorganisationen påpekar också, att vice statsministern i den ”feministiska” svenska regeringen, Isabella Lövin (MP), tidigare riktat skarp kritik mot USAs nyvalde president Donald Trump för dennes kvinnosyn – men när det gäller de reaktionära och kvinnofientliga mullorna i Iran, vilka fängslar kvinnor som inte följer påbjuden klädkod, är hon knäpptyst.

Såväl handelsminister Ann Linde som utrikesminister Margot Wallström har sökt misstänkliggöra kritiken av Slöjgate för att den egentligen skulle vara främlingsfientlig och rasistisk; därtill har de påpekat att det är lag på heltäckande slöjor för kvinnor i Iran. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/jyVEo/wallstrom-om-slojbraket-bjorklund-ar-desperat

Den lagrelaterade invändningen är feg och defaitisktisk. Linde, Wallström med flera likasinnade lägger sig här platt för det muslimska patriarkatet, sannolikt vilseledda av vänsteraxiomet att det är förbjudet att kritisera något som har med främmande kulturer att göra. Ann Linde utsågs för övrigt 2011 till ”Årets Palestinavän”: http://www.socialdemokraterna.se/Pressrum/Pressarkivet/Nyhetsarkivet-2001–/Ann-Linde–Arets-Palestinavan-2011/

Tysklands försvarsminister Ursula von der Leyen vägrade däremot bära muslimskt inspirerad kvinnoklädsel när hon besökte Saudiarabien med motiveringen, att kvinnor har samma rätt att välja kläder som män har. Saudiarabien har i likhet med Iran lag på att kvinnor måste bära täckande klädsel. http://www.dailymail.co.uk/news/article-4032302/Female-German-minister-REFUSES-wear-hijab-visit-Saudi-Arabia-days-Angela-Merkel-calls-burka-ban.html

Tyska försvarsministern Ursula von der Leyen struntade i de saudiska lagarna om täckande kvinnlig klädsel när hon besökte Saudiarabien.

Von der Leyen var i det strängt wahhabitiska Saudiarabien för att träffa den ställföreträdande saudiske kronprinsen Salman bin Abdulazis Al-Saud, något som också respekterades av denne högt uppsatte representant för det saudiska kungahuset. Löfvens kvinnliga följe kunde ha gjort precis likadant -mullorna hade självfallet inte kastat Ann Linde et consortes i fängelse eller ens vägrat ta emot dem, något som skulle ha skapat en enorm internationell skandal som Iran inte på något sätt hade varit betjänt av.

Vi kanske ändå, trots allt, vara en smula tacksamma för att de svenska regeringskvinnorna valde att skämma ut sig och Sverige i Iran. Deras klädval, särskilt anmärkningsvärt eftersom ett avtal om jämställdhet mellan kvinnor och män skulle ingås, gav upphov till en enorm uppmärksamhet såväl inom som utom Sverige och placerade de kvinnofientliga lagar och bestämmelser som finns i Iran i bjärt blixtbelysning.

Slöja som obligatoriskt kvinnoplagg avskaffades i Iran på 1930-talet men återinfördes genom ayatollah Khomeinis islamiska revolution 1979. Genom Slöjgate avslöjades (!) både mullornas repressiva politik och svenska så kallade feministers exempellösa feghet och undfallenhet.

Tecknaren Kalle Strokirks syn på Slöjgate.