Israel och hennes fiender

 

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Palestina i historisk tid och nutid: palestinier och araber är samma folk

Palestinas (det brittiska mandatets) flagga enligt franska uppslagsverket Larousse 1939.

Den så kallade Palestinska myndighetens så kallade president Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, har träffat Frankrikes president Francois Hollande under sitt femtielfte försök att få den internationella menigheten inklusive FN att vända sig mot Israel. Abbas kommer även att besöka Turkiet, Ryssland, Tyskland och New York i samma syfte. http://www.i24news.tv/en/news/international/109984-160416-abbas-to-hollande-palestinians-fully-support-french-peace-initiative

Den omedelbara anledningen till Abbas anti-israeliska diplomati är det israeliska parlamentet Knessets historiska beslut att i efterhand legalisera 4000 israeliska bosättarhem i område C på den så kallade Västbanken, det vill säga de urgamla judiska territorierna Judéen och Samarien. Det kontroversiella beslutet antogs med röstsiffrorna 60-52. http://www.jpost.com/Israel-News/Politics-And-Diplomacy/Knesset-passes-historic-Settlements-Bill-480768

Den palestinaarabiska sidan menar att beslutet innebär dödsstöten för ”tvåstatslösningen”, vilken innebär att en israelisk och en ”palestinsk” stat skall existera sida vid sida. I praktiken är tvåstatslösningen redan död – om inte förr gick den till de sälla jaktmarkerna när Barack Obama, kort före sin avgång som USAs president, i slutet av december instruerade USAs representant i FNs säkerhetsråd att inte inlägga sitt veto när rådet uppmanade Israel att avveckla bosättningarna. Israel brydde sig av förklarliga skäl inte heller om att komma till det möte i Paris nyligen där den ”palestinska” frågan diskuterades. http://edition.cnn.com/2016/12/23/politics/israel-official-rips-obama-un-settlements/

Israelisk polis släpar iväg en protesterande judisk bosättare i Amona.

Den israeliska vänstern rasade mot det israeliska parlamentsbeslutet, som av allt att döma togs därför att Israel fortsättningsvis vill undvika att behöva vräka judiska bosättare från deras hem i det omstridda området vilket skedde i Amona nyligen. Beslutet kan komma att överklagas. https://www.theguardian.com/world/2017/jan/31/israel-west-bank-settlement-homes

Den Palestinska myndighetens månande om tvåstatslösningen förtjänar enligt denna bloggare knappast att tas på allvar. Endast den judiska sidan godtog FNs delningsplan från 1947 avseende det forna brittiska Palestina-mandatet, och när Israel proklamerades den 14 maj 1948 gick palestinaarabiska styrkor jämte stridskrafter från omgivande arabstater till samlat angrepp mot den nybildade judiska staten. Araberna hade kalkylerat med en promenadseger men fick ordentligt på tafsen liksom i alla krig härefter.

FN-förslaget om tvåstatslösning besvarades alltså med krig för 69 år sedan, och även om den palestinaarabiska sidan numera påstår sig stödja tanken på en judisk och en arabisk stat sida vid sida står det för varje nykter betraktare klart att detta blott är en läpparnas bekännelse. Mahmoud Abbas/Abu Mazen talar med len röst när han träffar västliga ledare som Francois Hollande, men när han lägger ut texten på arabiska låter det helt annorlunda.

Mahmoud Abbas möter Fracois Hollande.

I ett TV-sänt tal i oktober 2016 säger ”president” Abbas att ”vi välkomnar varje droppe judiskt blod som spills i Jerusalem” och ett sätt för rättrogna muslimer att komma till paradiset och att judarna inte har rätt att sätta ”sina smutsiga fötter” på Tempelberget, där två muslimska helgedomar byggdes mer än ett halvt årtusende efter det att Herodes judiska tempel förstördes av romarna. Jag kan inte se att ett sådant uttalat stöd för urskillningslös palestinaarabisk terrorism stärker Abbas anspråk det minsta. Lyssna på Abbas här: https://www.youtube.com/watch?v=VfZHJWJJz7M

Abbas blodsretorik är inte några tomma ord. Palestinska myndigheten betalar sedan många år tillbaka ut löner till arabiska terrorister i israeliska fängelser och ger vidare ekonomiska bidrag till familjer som mist livet under utförande av terrordåd. Bidrag som betalas med det rikhaltiga stöd utifrån som gör att myndigheten kan hålla sig finansiellt flytande. Regeringen Löfven beslutade som bekant som en av sina första åtgärder efter tillträdet hösten 2014 att ge 1,5 miljarder kronor till Abbas myndighet. http://www.sydsvenskan.se/2016-10-12/terror-som-lonar-sig

Omvärlden skulle kunna sätta press på palestinaaraberna att upphöra med sin fortgående terrorverksamhet genom att klargöra att bidragen kommer att dras in om terrorn mot Israel fortsätter. Några allvarliga försök enligt den linjen har mig veterligt inte företagits – den enda part i Mellanöstern-konflikten det anses  politiskt korrekt att pressa är Israel.

I dag är det en allmänt utbredd uppfattning, att enbart etniska araber kan vara ”palestinier”. Så har det inte alltid varit. Länge var det i allmänhet judar som avsågs när ordet ”palestinier” kom på tal, och varför inte? Judar hade levt i det område som av den romerske kejsaren Hadrianus år 135, som en hämnd mot det bångstyriga judiska folket i den romerska provinsen Judéen, namngav ”Palestina” efter de historiska israeliternas arvfiende filistéerna.

Judar vid Västra tempelmuren (Klagomuren) i Jerusalem på 1920-talet.

De moderna palestinaaraberna använder Hadrianii namninnovation för att rättfärdiga sin väpnade kamp mot den judiska staten och hävdar, att de i själva verket har rätt till det område där nämnda stat ligger. Det är en historieförfalskning som vore skrattretande om den inte hade fått så allvarliga konsekvenser i form av praktiskt taget daglig terror mot Israels civilbefolkning. Här en länk till en noggrann historisk exposé avseende ”den hadrianska förbannelsen”: http://www.think-israel.org/ronen.hadriancurse.html

Det dåvarande Palestina ingick länge i det Ottomanska/Osmanska riket, som ägde bestånd under mer än 600 år från slutet av 1200-talet fram till 1920, då området till 1948 kom att administreras av Storbritannien på uppdrag av FNs föregångare Nationernas förbund (NF) under namnet Brittiska Palestinamandatet. Såväl under ottomanerna som britterna levde araber och judar sida vid sida, ofta på ett hyfsat fredligt vis. Mer om Ottomanska riket här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/06/varfor-ar-ottomanska-riket-viktigt-i-dag/

För att vara övertydlig: alla invånare i Brittiska Palestinamandatet, liksom tidigare tidigare under ottomanerna, kallades ”palestinier” – judar såväl som araber. De som måste ha gjort störst avtryck var emellertid judarna, ty den flagga som gällde för området vid denna tid var en som hade ett blått fält till vänster och ett lika stort vitt till höger. Mitt i gränslinjen mellan de båda fälten en gul Davidsstjärna!

Detta framgår av en internationell flaggförteckning i det franska uppslagsverket Larousse från 1939 (se bilden överst). https://www.factualisrael.com/1939-palestinian-flag-look-like-surprised/

När vidare ett fotbollslag från det brittiska mandatet 1939 reste till Australien, ett annat område lydande under britterna vid denna tid, för att representera Palestina i en fotbollsmatch mot Australien, hade spelarna på sina tröjor en symbol i form av en stiliserad Davidsstjärna. Matchen refereras i form av en filmsnutt som kan beskådas här: http://www.jta.org/2015/05/27/news-opinion/the-telegraph/watch-palestines-soccer-team-play-in-1939

Förbrödring mellan australiensiska och palestinska fotbollsspelare 1939. Observera symbolen på den palestinske spelarens tröja!

För övrigt finns det en annan nationsflagga som tidigare hade den judiska Davidsstjärnan som motiv. Före nazisttiden var det denna typ av stjärna som prydde Marockos flagga – stjärnan kom sedan att ändra karaktär och få ett annat utseende (se bild nedan): https://www.factualisrael.com/moroccan-flag-nazis-rewrote-history/

Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” används i dag som ingredienser i en mytbildning som syftar till att rättfärdiga en arabisk strävan att utplåna den judiska staten Israel. Det är inte ett godtyckligt påstående som görs av denna bloggare utan är ett faktum, som i ett öppenhjärtigt ögonblick erkändes av den ledande PLO-politikern Zuheir Mohsen (1936-79) i en intervju med den holländska tidningen Trouw på 1970-talet.

Så här uttryckte sig Mohsen ordagrant (översättning från nederländska):

The Palestinian people does not exist. The creation of a Palestinian state is only a means for continuing our struggle against the state of Israel for our Arab unity. In reality today there is no difference between Jordanians, Palestinians, Syrian and Lebanese. Only for political and tactical reasons do we speak today about the existence of a Palestinian people, since Arab national interests demand that we posit the existence of a distinct ”Palestinian people” to oppose Zionism. Yes, the existence of a separate Palestinian identity exists only for tactical reasons. https://en.wikiquote.org/wiki/Zuheir_Mohsen

Marockos gamla flagga sådan den såg ut före nazisteran.

Klarare än så kan det näppeligen sägas. Palestinasupporters brukar invända att Mohsen var en högt uppsatt befattningshavare i det syriska Ba’ath-partiet med panarabism på programmet och därför inte representativ för PLO. Dock var Zuheir Mohsen född i Tulkarm i det Brittiska Palestinamandatet 1936 och därmed lika ”palestinsk” som någon av de andra PLO/Fatah-ledarna. Ja, faktiskt mer så än PLO-ledaren Yassir Arafat (1927-2004), även känd som Abu Ammar, som var född i Kairo i Egypten. Tulkarm ligger i nordvästra delen av den så kallade Västbanken.https://en.wikipedia.org/wiki/Tulkarm

I princip samma argument framfördes i ett psykotiskt uppskruvat tonläge i den egyptiska TV-kanalen Al-Hekma den 23 mars 2012, då den islamistiska terrorrörelsen Hamas (som kontrollerar Gaza) inrikesminister Fathi Hamad menade att palestinaaraberna i Gaza var just – araber. ”Hälften av oss har egyptisk, den andra hälften saudiarabisk bakgrund”, argumenterade Hamad och manade hela arabvärlden till heligt krig (jihad) för den ”palestinska” – det vill säga den arabiska – saken mot sionisterna, amerikanerna och imperialisterna. Detta därför att araber i ”Palestina” och på andra håll är ett enda folk. https://www.youtube.com/watch?v=Oo4yiUHs1HE

Den enda reella palestinska stat som existerar i nuläget är Jordanien (tidigare Transjordanien), vars befolkning till övervägande delen de facto består av vad som kallas ”palestinier”. Landet ockuperade olagligt efter det Första arab-israeliska kriget från 1949 till 1967 Judéen och Samarien – alltså ”Västbanken” – och östra delen av den urgamla judiska huvudstaden Jerusalem. 1967 lyckade Israel i Sexdagarskriget erövra dessa områden jämte Golanhöjderna i norr och Sinaihalvön i söder (Sinai överlämnades 1978 till Egypten efter Camp David-avtalet).

Det judiska och arabiska Palestina under brittiskt mandatärstyre 1922.

Således skulle man med fog kunna säga att det är Jordanien som är Palestina. Tvåstatslösningen är på så sätt redan ett faktum. Ju förr världen inser detta desto bättre! https://mellanosternidag.wordpress.com/israel-i-nordisk-media/jordanien-ar-en-palestinsk-stat/

Slutligen ett litet men slagkraftigt memento till alla som tycker att Israel skall bojkottas. Detta är lättare sagt än gjort, vilken mer än väl framgår av denna intelligenta presentation: https://www.youtube.com/watch?v=45Rkjp0rU-o

 

 

Bar Kokhba: en judisk Messias och hans tid

Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till honom: ”Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!” Jesus svarade honom: ”Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” – Markusevangeliet 13:1-2.

Bland de anklagelsepunkter som det judiska ledarskapet enligt evangelieberättelserna i Nya testamentet riktade mot Jesus fanns påståendet, att han sagt sig kunna riva ner det heliga templet och bygga upp det igen inom loppet av tre dagar vilket ansågs vara den grövsta av hädelser. Sant är att Jesus vid något tillfälle talade på ett sätt som kunde tolkas så. https://www.svenskakyrkan.se/stensjon/langfredag—matteusserien-2012

Helt klart är under alla omständigheter, att Mästaren från Nasaret förutsåg förstörelsen av templet – det så kallade Herodes tempel – och andra byggnader i Jerusalem inom en överskådlig framtid. Detta framgår tydligt av yttrandet till lärjungarna om att ”här skall förvisso icke lämnas sten på sten”, som återges i rutan överst i denna text. Jesus visste när han sade detta, att han icke skulle komma att accepteras som Messias av det utvalda judiska folket och då, förutspådde han, skulle konsekvenserna bli fruktansvärda.

 Scen från Titusbågen i Rom, som restes till minne av Titus framgångsrika fälttåg i Judéen. Reliefbilden föreställer triumftåget i Rom, där romerska soldater paraderar med krigsbyte från det heliga templet.

Mindre än 40 år efter denna förutsägelse inträffade det som Jesus förebådat. Det skedde som slutpunkt på det första judiska upproret mot romarna (66-70 efter Kristi födelse) vid Jerusalems belägring den 3 april-30 augusti år 70. Historieskrivaren Josefus, som  var judisk befälhavare i Galiléen men efter att ha tillfångatagits av romarna arbetade nära samman med dessa, skildrar det fruktansvärda förloppet då den romerske generalen Titus – son till kejsar Vespasianus och senare efterträdare till denne på kejsartronen – belägrade den heliga staden.http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/forstor.htm

Bland annat, uppger Josefus, svalt omkring 600 000 människor ihjäl under den nära fem månader långa ockupationen vilken kostade över en miljon människor livet. Liken efter 4000 människor som dött svältdöden skall ha kastats över stadsmurarna varje dag under ockupationen. Bara vid nedbrännandet av templet omkom 6000 personer. Det sägs att Titus inte haft för avsikt att bränna ner templet, som han betraktade som en arkitektonisk skatt, utan att detta skedde av misstag i stridens hetta.

Jesus Kristus, eller Yeshua Bar Yosef som han egentligen torde ha hetat med arameiskt språkbruk, hade fått rätt i sin förutsägelse om nedbrytningen av Jerusalem i allmänhet och templet i synnerhet. Endast västra tempelmuren, judarnas heligaste plats i dag, blev kvar intakt. Om några mindes Jesu förutsägelse vid denna tid, så bör det ha varit den minoritet judar som valt att tro på den unge kringvandrande rabbinen från Nasaret i Galiléen.

Att den romerska belägringen var synnerligen brutal finns ingen anledning att betvivla, men möjligen är de siffror Josefus – som sedan flyttade till Rom och antog kejsar Vespasianus familjenamn Flavius –  nämner över antalet offer överdrivna. Han var emot det judiska upproret och kan ha velat  visa, vilka gruvliga konsekvenser det fick och till den ändan ”tagit i” litet extra.

 På Masada-platån. I bakgrunden skymtar Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Upproret var emellertid inte över än. Knappt 1000 fanatiska judiska upprorsmakare, så kallade seloter, hade inklusive sina kvinnor och barn barrikaderat sig i befästningen Masada på en 400 meter hög klippa i ökenområdet nära Döda havet.

År 72 skickade Rom en styrka under befäl av prokuratorn Flavius Silva med uppgift att eliminera motståndet. Efter att på platsen ha uppfört ett belägringstorn kunde romarna storma befästningen efter ett år i tryckande hetta vid Masada, men det visade sig att besättningen inför utsikten att slaktas av romarna hade begått kollektivt självmord. Endast sju personer – två kvinnor och fem barn – hade överlevt genom att gömma sig i en grotta.

http://www.goisrael.se/Tourism_Swe/Articles/Archeology/Sidor/Masada.aspx

Cirka 60 år efter det första judiska upproret var det dags igen. En noga planlagd resning igångsattes nu, år 132 efter Kristi födelse, med en man vid namn Shimon eller Simon Bar Kokhba som ledare medan Hadrianus (kejsare 117-138) styrde i Rom. Kokhba var uppenbarligen en kraftfull gestalt och hölls av några, bland andra den judiske vishetsläraren Akiva, för att vara den i de judiska skrifterna utlovade Messias. https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/Kokhba.html

Denna messiasgestalts förnamn, Shimon, samt hans porträtt har återfunnits på judiska mynt präglade vid tiden för upproret. Det andra namnet förekommer i många olika varianter. Det antas ursprungligen ha lytt Bar Koseva efter namnet på fadern eller möjligen en plats. Namnet tros sedan ha metamorfoserats under revoltens lopp i syfte att stämma överens med ett bibelställe vilket omnämner Messias som en stjärna, kohba. Upprorsledaren emanerade desslikes från konung Davids ätt, något som väl stämmer överens med de messianska anspråken.

 Bar Kokhba-mynt i guld.

Arkeologiska fynd i form av brev och andra handlingar gjorda av papyrus visar, att Shimon Bar Kokhba styrde sina judiska undersåtar med järnhand in i minsta detalj, både vad beträffar den militära organisationen om 400 000 man och ekonomin. Soldaterna initierades på ett handfast sätt, antingen genom att få ett finger avhugget eller också genom att tvingas rycka upp ett cederträd med rötterna.

Så var deras uppgift också att ta sig an världens brutalaste och mest effektiva armé, den romerska. Det judiska våldet riktade sig även i någon mån mot kristna grupper, som vägrade delta i den judiska resningen.

Shimon Bar Kokhba bekände sig självklart till förfädernas judiska religion. Han följde strikt de judiska lagarna inklusive iakttagandet av sabbaten och andra helgdagar, tionden, mat- och renhetsregler etcetera.  Han sägs dock också i hög grad ha förlitat sig på egen kraft: före ett slag bad han Gud att ”varken bistå oss eller göra oss modfällda”.

Allt detta är känt genom avgörande upptäckter som gjordes i en grotta i Juda öken i Israel under tidsperioden 1952-61, där det också framgår att en hel del kraft måste ägnas åt dagliga sysslor som att förse härlägret med mat och att lösa problem som hade med jordägande att göra; Bar Kokhba och hans närmaste män kontrollerade stora landytor.

Det kan för övrigt nämnas att den moderna staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), tog sitt efternamn efter en av Kokhbas generaler (han hette ursprungligen David Grün och var från polska Plonsk i dåvarande Tsarryssland).

 David Ben-Gurion hette ursprungligen David Grün men tog sitt mer kända efternamn efter en av Bar Kohbas generaler.

Shimon Bar Kokhba ledde det judiska upproret mot Rom i tre och ett halvt år. I början var framgångarna betydande: upprorsmännen lyckades erövra ett 50-tal romerska befästningar, däribland Jerusalem år 134. Slutet kom 135, då en stor romersk härstyrka besegrade Bar Kokhbas armé vid bergsfästet Betar på Tisha b´Av, den judiska fastedagen nionde dagen i månaden Av som inföll i augusti.https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/29/fastedagen-tishna-bav-judarna-minns-sina-katastrofer/

Kokhba och hans närmaste medarbetare dödades, och efter det för romarna lyckosamma slaget avrättade man åtta medlemmar i Sanhedrin, det judiska stora rådet, efter den gräsligaste tortyr. Bland offren fanns Akiva, som räknat med möjligheten att Kokhba verkligen var Messias (Messhiah). Fruktansvärda massakrer i judiska byar över hela Judéen följde, och historikern Cassius Dio anger att 580 000  judar dog totalt. 50 befästningar och närmare 1000 byar lades i ruiner. Ett stort antal judar dog även i svält och sjukdomar. Likväl fortfor mindre judiska grupper göra motstånd genom gerillakrigföring in på året 136.

En rejäl portion av de omkring 100 000 romerska soldater, som under befäl av den från det romerska Britannien hämtade Julius Sextus Severus sattes in för att krossa upproret, gick också under i ond, bråd död på slagfältet eller i sjukdomar. Helt lyckades dock inte romarna krossa judarna. Den judiska ledningen övertogs av Kohbas son Rufus och efter denne sonsonen Romulus, och ett centrum för judiska skriftlärde kom att etableras i staden Tiberias vid Galiléiska sjön (Gennesaret). Här skrevs det så svetten lackade, och år 450 hade Talmud fästs på papyrus. Andra judiska koncentrationer fanns i Galiléen, Bet Shear och Golan.

Det är vanligt att räkna början av den judiska landsflykten, diásporan, från besegrandet av Bar Kokhbas resning 135. Därefter, har det hetat, spreds judarna för alla vindar till all världens hörn tills staten Israel etablerades 1948. Detta är alltså en sanning med avsevärd modifikation. Judisk närvaro i området fanns hela tiden, också efter de muslimska arabernas invasion på 600-talet.http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/arabernas-och-islams-historia-fran-600-talet-till-1500-talet

 Det arkeologiska standardverket om Bar Kokhba, här i tysk version, av Yigael Yadin. Foto: Tommy Hansson

Kejsar Hadrianus hade nu bestämt sig för att en gång för alla klämma åt och förnedra det besvärliga judiska folket. Han lät uppkalla regionen efter judarnas arvfiender, filistéerna, och ge den namnet Syria Palestina (de historiska filistéerna har dock inte mer med dagens palestinaaraber att göra än vad den moderna tidens assyrier har med de forntida assyrierna att göra).

Jerusalem förstördes i grunden än en gång och gavs namnet Aelia Capitolina, som judarna bannlystes från – utom vid fastehögtiden Tisha b´Av, då judarna av tradition minns sina talrika katastrofer av vilka många inträffat just vid Tisha b´Av. Vidare förbjöds judarnas heliga skrift, Torah, och den judiska tideräkningen.

Historiker av professionen, och givetvis även många andra intresserade, har genom seklerna försökt komma underfund med vad som utlöste Bar Kokhba-upproret. Några tänkbara orsaker som nämnts är förändringar i den romerska administrationen, förändringar inom jordbruket och ekonomiska problem. Det väckte naturligtvis också berättigad vrede att Hadrianus förbjöd den redan då åldriga riten att omskära judiska gossebarn, något Hadrianus betraktade som könsstympning även fast det bara var förhuden som avlägsnades..

Tänkbart är också att en judisk nationalism, som under kejsar Trajanus (98-117) tid flammade upp i Alexandria i Egypten, den östliga kustregionen Cyrenaika i Libyen samt i Mesopotamien, också nådde Judéen.

 Hadrianus, kejsare i Rom 117-138. Besökte troligen Jerusalem 130 för att lägga upp ritningarna för ett planerat Jupiter-tempel på ruinerna av judarnas heliga tempel.

Det är emellertid högst sannolikt att den tändande gnistan till resningen var ett besök som kejsar Hadrianus skall ha genomfört i Jerusalem år 130.  Så sent som 2014 gjordes ett sensationellt arkeologiskt fynd i anslutning till Damaskusporten i gamla Jerusalem i form av en del av en latinsk inskription, som tycktes bevisa vad man tidigare bara gissat – att Hadrianus verkligen besökte staden 129/130 och då troligen överlade med sitt folk på platsen om att uppföra ett tempel till den romerske överguden Jupiters ära på ruinerna av det forna judiska templet.

Om sådana planer nådde redan tidigare upprorsbenägna judars öron var det bäddat för en militant revolt!

Det finns inte många likheter mellan de båda judiska Messias-gestalterna Yeshua Bar Yosef och den cirka 100 år yngre Shimon Bar Kokhba, men ett par paralleller exiterar faktiskt. Båda var verksamma under en period av omkring tre år och båda mötte ett våldsamt slut i den romerska ockupationsmaktens hand. Den uppenbara skillnaden är ju, att medan Yeshua predikade att hans rike inte var av ”denna världen” och inte agiterade mot den romerska närvaron (”Ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör”) var Shimon i högsta grad en världslig furste och en krigsman.

Man kan heller naturligtvis inte undgå att se, att Yeshua/Jesus trots sin förödmjukande död på korset gav upphov till världens mest utbredda religion under det att Shimon snart var bortglömd och blivit levande för oss först genom sentida arkeologiska fynd. Yeshua Bar Yosef ville grunda ett världsomfattande rike byggt på andlighet, Shimon Bar Kohkba ville jaga ut romarna ur Judéen och etablera judisk självständighet. För samtidens kristna var en sådan måsättning givetvis helt irrelevant.

Slutligen måste några ord även sägas om den man, som kanske mer än någon annan forskat i fenomenet Shimon Bar Kokhba och upplyst världen om denne judiske militärfurste: Yigael Yadin (1917-84).https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/yadin.html

Yadin, som föddes i Jerusalem 1917, var son till en berömd israelisk arkeolog som hette Eliezer Sukenik. Han anslöt sig 1933 till den paramilitära sionistiska organisationen Haganah. När Haganah ombildades till Israels reguljära armé 1948 följde Yadin med och var landets andre överbefälhavare (ÖB) 1949-52, åren närmast efter det första arabisk-israeliska kriget.

 Yigael Yadin (närmast kameran) och Menachem Begin konfererar under en debatt i knesset i Jerusalem i juli 1980.

Efter sin militära bana slog Yadin in på en yrkeskarriär som arkeolog och har lett utgrävningar vid israeliska objekt såsom Qumran, Masada och Megiddo. Ibland har han kritiserats för att vara alltför ivrig när det gällt att bevisa, att Bibeln haft rätt. Historien om Shimon Bar Kokhba är  ingen biblisk angelägenhet men väl så viktig för den israeliska historien och en symbol för tappert motstånd mot främmande ockupation. Yadins rikligt illustrerade bok om utgrävningarna kring Bar Kokhba (jag har i min ägo ett exemplar ur en tyskspråkig utgåva) är en arkeologisk klassiker.

Yigael Yadin återkom i den militära banan då han 1967, i samband med Sexdagarkriget, var militär rådgivare åt premiärminister Levi Eshkol, samt som ledamot i den undersökningskommission som utredde den israeliska regeringens och militärens handlande vid utbrottet av Yom Kippur-kriget 1973.

Ett par år senare var Yadin med och grundade det politiska partiet Democratic Movement for Change (DASH), som vid valet 1977 erövrade 15 av de 120 platserna i knesset och bildade den israeliska historiens första borgerliga regering med Likud. Menachem Begin blev premiärminister och Yigael Yadin vice premiärminister.

Yadin spelade en viktig roll vid den israeliska regeringens förhandlingar med Egypten i samband med ingåendet av Camp David-avtalet 1978. DASH upplöstes 1981 efter starka inre motsättningar, då också Yadin slutade med politiken.

Ny palestinaarbisk terrorvåg mot Israel: ett resultat av Abbas krigsförklaring

 En vanlig syn i Jerusalem för tillfället: sjukvårdare redo att bistå israeliska terroroffer.

http://www.expressen.se/nyheter/videofilmen-visar-dodliga-attacken/

Länken ovan går till en skakande filmsekvens som visar, hur en palestinaarab med hög hastighet med sin bil kör rätt in i en samling israeler som står och väntar på bussen i stadsdelen Geula i Jerusalem. Sedan han mejat ner ett par personer hoppar han ur bilen och går lös på en liggande man med en slaktarkniv. Några väntande har då hunnit springa från busshållplatsen.

En tillstötande man skjuter våldsverkaren med flera skott, men det tar ett tag innan den senare kan oskadliggöras och föras till sjukhus. Det har uppgivits att våldsmannen, en Alaa Abu Jamal, var bosatt i östra Jerusalem samt anställd vid ett israeliskt företag. En 60-årig judisk rabbin avlider, övriga attackerade får allvarliga skador.

Illdådet är endast ett i raden av palestinaarbiska vansinnesdåd, de flesta med tillhjälp av knivar, som utförts sedan Fatah-ledaren Mahmoud Abbas i ett tal FNs generalförsamling proklamerade ett slut på alla fredssträvanden. Det kan, som jag ser det, inte råda några tvivel om att detta tal i praktiken var en krigsförklaring mot Israel och en uppmaning till alla palestinaaraber som kände för det att urskillningslöst ge sig på alla judar de träffade på.

Om Abbas tal i FN i slutet av september via denna länk:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6268250

Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas avgav i FN en krigsförklaring som banade väg för en våg av urskillningslös terror mot Israel.

Den så kallade Palestinska myndigheten under Abbas ledning försöker ge sken av att vara en ansvarsfull regering och arbetar för att få ”Palestina” allmänt erkänt som statsbildning. Den 30 oktober i fjol gick regeringen Löfven, som en av sina första åtgärder efter makttillträdet, ut och deklarerade att Sverige skulle erkänna ”Palestina”. Alltså en entitet som genom historien aldrig varit en självständig stat av något slag.

Om Mahmoud Abbas verkliga ansikte har jag tidigare skrivit i denna bloggtext:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/27/fredens-man-abbas/

Det var den romerske kejsaren Hadrianus (76-138) som, sedan flertalet judar uppgått i diásporan, namngav den forna provinsen Judéen ”Palestina” efter folkgruppen filistéerna, Israels ärkefiender. Åtgärden var en medveten skymf mot det judiska folket, som det tog lång tid innan den romerska ockupationsmakten fick någon ordning på.

Efter Första världskriget fick Storbritannien i uppdrag av Nationernas förbund (NF), FNs föregångare, att förvalta vad som kom att kallas Palestinamandatet. Området hade tidigare tillhört det i kriget besegrade Ottomanska (Osmanska) riket och omfattade dagens Israel, de palestinska territorierna samt Jordanien. Sedan britterna avsagt sig mandatet 1947 delades området i en judisk och arabisk del. Staten Israel utropades 1948. Judarna accepterade delningen men inte araberna, vilket gav upphov till alla efterkommande stridigheter.

Vare sig Abbas parti Fatah på Västbanken (som består av de bibliska områdena Judéen och Samarien), Socialdemokraternas traditionella allierade, eller den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som kontrollerar Gaza, har någonsin accepterat en judisk stat i området trots att Fatah motvilligt sökt göra sken av att göra det. På ett sätt är det befriande att ”president” Abbas nu kastar masken och ger klartecken för det enda som palestinaaraberna egentligen tycks brinna för:  våld och terror riktat mot judar.

Alla palestinska terrorister betraktas per definition av den Palestinska myndigheten, Fatah och Abbas som hjältar och martyrer. Det framgår av myndighetens löneutbetalningar till hundratals i israeliska fängelser för terrorbrott dömda palestinaaraber, som får förhållandevis frikostiga månadsutbetalningar.

Detta möjliggörs bland annat av det bistånd som Sverige betalar ut. I samband med erkännandet lade Löfven upp 1,5 miljarder skattekronor på ett bräde åt den besökande Abbas. Om den nuvarande våldsvågen har varken Löfven eller utrikesminister Margot Wallström sagt ett knyst. Vilket inte överraskar – sossepartiet är ju omsorgsfullt infiltrerat av islamister och proislamister. Detta har påtalats av bland andra förra S-riksdagskvinnan Carina Hägg i Värnamo:

http://www.vn.se/article/hagg-400-svenskar-som-ar-jihadister/

 Hamasaktivisten Hassan Salameh: avlönad terrorist.

Bland terroristerna på lönelistan finns exempelvis Hamas-terroristen Hassan Salameh, som dödat 46 israeler i ett blodigt sprängattentat. Hans månadslön uppgick 2011 till 10 800 kronor. Totalt gav Palestinska myndigheten nämnda år ut 31 miljoner på att avlöna terrorister i israeliska fängelser.

Information om de palestinska utbetalningarna till dömda terrorister här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13550528.ab

Julia Kronlid från riksdagens sannolikt mest Israel-vänliga parti, Sverigedemokraterna, pläderade nyligen i en motion för att regeringen Löfven skall återkalla erkännandet av ”Palestina” med motiveringen, att beslutet var bristfälligt parlamentariskt förankrat. Det är en viktig markering av SD, även om motionen naturligtvis inte kommer att gå igenom.

Denna bloggare hoppas liksom så många andra på en fredlig lösning av den beskrivna konflikten. Som det ser ut i nuläget är dock en sådan lösning helt otänkbar. Det är som det sägs i ett ofta citerat påpekande, att en dag palestinaaraberna lägger ner sina vapen är freden ett faktum; den dag israelerna gör det upphör Israel att existera. Det talas ofta om en ”tvåstatslösning”, men frågan är om palestinaaraberna över huvud taget gjort sig förtjänta av en egen stat.

 Julia Kronlid, SD vill dra tillbaka Sveriges erkännande av ”Palestina”.

För den intresserade finns slutligen här en historisk filmexposé över den palestinaarabiska terrorn mot Israel:

Fotnot: 134 FN-anslutna länder samt Vatikanstaten erkänner i dag ”Palestina”, dock bara ett fåtal i västvärlden. Vatikanens erkännande kom i juni i år. Alla länder här:

http://www.dagensarena.se/innehall/har-ar-landerna-som-erkant-palestina/

Besvärliga frågor om Mellanöstern som fejkpresidenten borde ha ställts inför

http://www.prageruniversity.com/Political-Science/Middle-East-Problem.html#.VNvwGGd0zIV

Problematiken i Mellanöstern  – den som rör arabernas förhållande till judarna – må te sig svårlöst och är det utan tvivel också. Den är dock mycket lätt att förklara.

 Knesset i Jerusalem: ett monument över den israeliska demokratin.

Det menar i alla fall den amerikanske debattören, föreläsaren och pedagogen Dennis Prager. Sagt och gjort. Via länken överst ger Prager en överskådlig bild av situationen, där Israel, som är ungefär lika stort som New Jersey eller El Salvador, är en ö av demokrati, civilisation och välstånd i en del av världen  där den judiska staten omges av auktoritärt styrda arabiska, tillika muslimska länder som alla vill se dess undergång.

Vad skulle hända, frågar sig Dennis Prager, om Israel en dag lade ner sina vapen och deklarerade, att man inte längre skulle slåss med vapen i hand för sin existens? Och vad skulle hända om araberna gjorde detsamma? Svaret är att i det första fallet skulle Israel anfallas samma eller senast nästa dag och dess judiska befolkning dränkas i blod. I det andra fallet skulle fred omedelbart inträda. Så är realiteten i Mellanöstern.

Palestinaaraberna bygger sina krav på Israel på den falska föreställningen, att judarna stulit deras land. Många västerlänningar har gått på denna lögn. Sanningen är att det aldrig funnits någon oberoende arabisk statsbildning i området som kallats Palestina. Detta var ett namn som gavs området av den pederastiske romerske kejsaren Hadrianus (76-138) sedan denne ödelagt Jerusalem och drivit bort judarna in i diásporan. Som ett slags hämnd på det uppstudsiga judiska folket valde kejsaren att namnge området efter judarnas ärkefiender, de så kallade filistéerna.

 Svensk kyrkomålning: Simson slår filistéerna.

Men någon palestinsk stat uppkom alltså aldrig. Det moderna Israel är, framhåller Prager, den tredje judiska stat som funnits i ”Palestina” som också har förvaltats av Ottomanska riket och Storbritannien. Sedan britterna rymt fältet beslutade FN 1947 dela det forna brittiska mandatet Palestina i en judisk och en arabisk del. Judarna accepterade delningsplanen och utropade den 15 maj 1948 staten Israel, medan araberna som avvisat FNs plan samma dag valde att gå till väpnat angrepp mot Israel.

Israelerna sopade dock mattan med de fem arabstaterna Egypten, Transjordanien, Syrien, Irak och Libanon men kunde inte hindra araberna från att annektera den så kallade Västbanken, det vill säga de gamla bibliska områdena Judéen och Samarien gränsande till Transjordanien/Jordanien. Samma område som Israel tog kontroll över i samband med Sexdagarskriget 1967.

Samtidigt lade israelerna även bland annat beslag på den gigantiska Sinaihalvön, som är större än själva Israel, och östra Jerusalem. Medan Sinai överlämnades till Egypten 1978 som ett resultat av Camp David-avtalet har Israel av säkerhetsskäl fortsatt kontrollera den omtridda Västbanken. De som nu kräver att israelerna skall ”återlämna” Västbanken till araberna kan lämpligen försöka förklara, varför araberna – som lade beslag på området på precis samma sätt som israelerna gjorde – skulle ha större rätt till det än israelerna.

En fråga som det så kallade Palestinas så kallade president Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, lämpligen kunde ha fått besvara under sitt nyligen timade Sverige-besök. En annan fråga han borde ha ställts inför är varför han fortfarande kallar sig ”president” över en föregiven stat med oklara eller icke-existerande gränser sex år efter det att hans mandat löpt ut.

Ytterligare en berättigad fråga hade varit varför Abbas, när han håller tal på arabiska, ofta uppmuntrar till våld mot Israel och dess medborgare medan han är betydligt försonligare som engelskspråkig.

 Fiktiv president i audiens hos verklig kung.

Jag har dock vissa svårigheter att föreställa mig att hans svenska värdar, statsministern, utrikesministern eller konungen, skulle vilja fördystra hans vistelse i Sverige genom sådan impertinens. Särskilt  i medvetande om att de statsbärande partierna S och MP, vilka nu ökat på biståndet till ”Palestina” med 1,5 miljarder friska skattekronor, är infiltrerade av fanatiska islamister.

De nöjer sig i stället med att applådera Abbas svävande uttalanden om kommande förhandlingar med israelerna samtidigt som han givetvis vet, att palestinaarabernas andra ”regerings”parti, det islamistiska/terroristiska Hamas, endast är intresserat av en sak – att utplåna Israel och döda så många judiska män, kvinnor och barn som det är möjligt.

Tyvärr hade säkerligen Israels klarsynta premiär- och utrikesminister Golda Meir (1898-1978) rätt, när hon en gång uttryckte att fred i Mellanöstern blir det först när araberna lärt sig älska sina barn mer än de hatar judarna.

 

Ännu ett av judehatets många ansikten

 

 Hillevi Larsson på Instagram med sin karta över Storpalestina.

Hillevi Larsson, född i Malmö 1974, är en svensk riksdagskvinna representerande Socialdemokraterna. Hon var 2005-2008 ordförande i Republikanska föreningen men har mest gjort sig känd för sitt ställningstagande för det så kallade Palestina och sin avsky för den judiska staten Israel.

Nyligen fick hon en utmärkelse vid ett möte med Palestinska kulturföreningen i Malmö för sitt Palestina-engagemang. Hon är själv mycket fåordig när hon skriver om saken på Instagram: ”Har fått pris för mitt engagemang för Palestina. Känns mycket hedrande!”

På den bild Larsson lagt upp på Instagram stoltserar hon med ett diplom bestående av en karta över ett Storpalestina där staten Israel utplånats. Kartan är yttermera försedd med ett V-tecken (V=Victory).

Ett par kommentatorer ifrågasätter om det kan anses vara så speciellt hedrande att låta sig fotograferas med en karta där Israel inte längre existerar och efterlyser svar. Något sådant har inte Larsson bekvämat sig med när detta skrivs.

Hillevi Larsson är en av tillskyndarna bakom S-MP-regeringens katastrofala erkännande av ”Palestina” som självständig stat. Hon skrev på följande sätt i en artikel i S-kvinnors tidning Morgonbris den 29 augusti 2012, en artikel hon sedan lade upp på sin blogg:http://hillevilarsson.blogspot.se/2013/02/erkann-palestina-och-rostaja-till-fn.html

Palestina har nu för första gången fått en ambassadör i Sverige. Det är på tiden! Nästa naturliga steg är att Sverige erkänner Palestina som stat och verkar för FN-medlemskap!

Det brittiska Palestinamandatet.

Problemet för Hillevi Larsson och andra ”Palestina”-entusiaster är förstås att det inte finns och aldrig har funnits någon självständig och oberoende stat med namnet Palestina. Detta uppfanns av den romerske kejsaren Hadrianus på 100-talet efter Kristi födelse sedan Jerusalem och dess judiska tempel lagts i grus och aska av romarna och judarna förskingrats i diásporan.

I det av det Ottomanska riket administrerade området levde sedan judar och araber sida vid sida under århundraden tills Storbritannien tog över administrationen som Palestinamandatet. Sedan britterna tvingats bort från mandatet 1947 framställde FN en delningsplan enligt vilken judar respektive araber fick ungefär lika mycket land var.

Planen godkändes av judarna, som den 15 maj 1948 utropade staten Israel, under det att araberna vägrade och i stället inledde ett krig mot Israel. På den vägen är det, kan man säga, för att göra en lång och komplicerad fortsättningshistoria mycket kort.

Det är inte mer än rätt att Hillevi Larsson, utrikesminister Margot Wallström, bostadsminister Mehmet Kaplan och övriga Palestina-entusiaster inom S-MP-regeringen är så goda och förklarar hur en kommande palestinsk statsbildning skall kunna styras av en regering som egentligen bara är en papperskonstruktion, och varav ingen av dess beståndsdelar implementerat en enda av Osloavtalets villkor från 1993.

 Fatahledaren Mahmoud Abbas och Hamas Khaled Mashal ligger i ständig konflikt med varandra.

Hamas i Gaza och Fatah i Judéen och Samarien (”Västbanken”) har alltid legat i luven på varandra under ibland rent inbördeskrigsmässiga förhållanden. Rapporterna talar om en till synes oreparabel konflikt mellan det islamistiskt-religiösa Hamas och sekulariserade Fatah.http://ziomania.com/articles2009/Rift%20Between%20Hamas%20and%20Fatah%20Grows%20After%20Gaza.htm

Ta en titt på bilden av den strålande glada Hillevi Larsson igen. Det är ännu ett av fanatismens och judehatets många ansikten. Och ta en titt på kartan med V-tecknet på vilken det inte finns någon plats för Israel. Är det den utplåningspolitiken S-MP-regeringen företräder?

Irans ledare har en plan för Israels utplånande – och förfalskar historien

http://www.haaretz.com/news/diplomacy-defense/1.625465

Irans högste ledare sedan 1989, ayatollah Ali Khamenei (född 1939), har enligt den israeliska tidningen Haaretz lagt fram en plan för hur han anser att Israel skulle kunna ”elimineras”. Se länk ovan.

 Ayatollah Khamenei har lagt fram en plan för hur Israel skall ”elimineras”.

Planen, som Khamenei menar skulle kunna accepteras internationellt, har lagts fram på Khameneis officiella twitterkonto i form av svar på nio frågor utmynnande i varför och hur denna plan kan genomföras. Enligt Khamenei innebär planen, som skall ha lagts fram inför ”internationella samfälligheter”, en ”praktisk och logisk mekanism” för att utplåna Israel utan att tillgripa massmord och massakrer på judar (tänk, så storsint!).

Orsaken till att Israel bör förgöras, hävdar Khamenei, är att den judiska staten skall förhindras nå sitt mål genom tilllhjälp av ”barnamord, mord, våld och järnnäve”. ”Israels brott” skall stoppas genom eliminerandet av den ”falska sionistregimen”. Detta skall ske genom en ”folkomröstning” omfattande ”alla ursprungsfolk i Palestina inklusive muslimer, kristna och judar var de än befinner sig”.

Tanken är att en sådan folkomröstning skall komma att installera en palestinsk regering, låt vara att ayatollahn inte förklarar närmare hur detta skall gå till. Denna regering skulle sedan besluta om huruvida ”judiska immigranter som har övertalats immigrera till Palestina” kan förbli bosatta i landet eller återvända till ”sina hemländer”.

Även om den ”usurpatoriska sionismen” inte skulle acceptera förslaget, menar Khamenei, är den framlagda planen ”rättvis och logisk” och skulle ha stora chanser att accepteras av den allmänna opinionen och stödjas av ”oberoende nationer och regeringar”.

 Kejsar Hadrianus ville utplåna judendomen.

Hela den av ayatollah Khamenei framlagda planen bygger på den felaktiga föreställningen, att immigrerande sionistiska judar har lagt beslag på land som rättmätigt tillhör araberna eller ”palestinierna”. Sanningen är att det snarare är precis tvärtom. När de sionistiska pionjärerna först anlände till vad som kallades Palestina – ett namn myntat av den romerske kejsaren Hadrianus (76-138) – i slutet av 1800-talet var området i det närmaste obebott.

Hadrianus var först välvilligt inställd till det judiska folket men började alltmer se detta som ett hot mot sin egen och Roms auktoritet. Sedan han förbjudit den rituella omskärelsen av gossebarn – han menade att det var fråga om stympning – steg spänningen i Judéen och Hadrianus svarade med en veritabel folkmordspolitik.

Enligt historieskrivaren Cassius Dio massakrerades 580 000 judar. Torahn förbjöds och kejsaren lät ställa upp hedniska statyer på Tempelberget, där det tempel som en gång funnits där (det så kallade Serubbabels tempel) totalförstörts år 70 – bara Västra tempelmuren blev kvar. Hadrianus ville helt enkelt utplåna judendomen och döpte om Judéen till Syria Palestina. Jerusalem blev en hednisk stad kallad Aelia Capitolina och judarna drevs i landsflykt, den så kallade diásporan vari de skulle förbli i närmare 2000 år tills staten Israel 1948 upprättades som judiskt nationalhem enligt Balfourdeklarationen från 1917.

I takt med att de första sionisterna byggde upp och utvecklade området begynte även den arabiska invandringen, vilken tilltog under den brittiska mandatärperioden 1917-47 med immigration från Egypten, Syrien, Libanon, Transjordanien, Irak, Jemen, Saudiarabien, Libyen med flera länder och områden. Någon historisk palestinsk stat, lika litet som ”palestinier”, har aldrig funnits.

Enligt FNs delningsplan från 1947 skulle det forna brittiska mandatet Palestina indelas i ungefär lika stora judiska och arabiska delar och en tvåstatslösning etableras, men under det att judarna accepterade planen slog araberna dövörat till och gick till militärt angrepp så snart staten Israel utropats. Tvåstatslösningen är för ”palestinierna” på sin höjd en temporär åtgärd av taktisk natur – målet är och förblir att utplåna Israel.

 Väpnad arabisk enhet under den brittiska mandatärperioden.

Via nedanstående länk kan ni ta del av den sanna historien bakom den palestinska och judiska invandringen till ”Palestina”:

https://www.youtube.com/watch?v=I0ARecp7pvo

Lägg slutligen märke till att Ali Khamenei inte talar om något slags ”tvåstatslösning” utan förordar frankt att Israel skall förgöras.

En Israelresa (II): Qumran, Masada, Caesarea

Här följer andra delen i berättelsen i ord och bild om min Israelresa med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Nu har turen kommit att redogöra något för mina intryck från tre historiskt intressanta (minst sagt) platser: Qumran, Masada och Caesarea.

Det var på resans fjärde dag det 15 personer starka ressällskapet äntrade den ganska trånga minibussen utanför Hotel Metropolitan i Tel Aviv för transport söderut i riktning Döda havet.

 I museet i Qumran finns denna rekonstruktion av hur det kan ha sett ut då Dödahavsrullarna hittades inrymda i några krukor i öknens klippgrottor. Foto: Tommy Hansson

QUMRAN: Första anhalten denna varma vårdag – läs sommardag enligt svenska förhållanden – blev Qumran, som ligger cirka 10 kilometer inåt land räknat från Döda havets nordvästra strand i Negev, det stora ökenområde i södra Israel som upptar omkring 60 procent av landets yta.

Platsen Qumran, som antas ha bebyggts under Johannes Hyrkanos regeringstid 134-104 före Kristi födelse, ligger nära de klippgrottor där år 1947 en herdepojke av en slump hittade några av de cirka 900, närmare 2000 år gamla dokument, vilka skulle bli kända som Dödahavsrullarna.

 På väg till Qumran… Foto: Tommy Hansson

Vi guidades runt i och kring museet på platsen av vår kunniga, svenskfödda guide Marie Ben Rein. Mycket av presentationen, som inleddes med en rundtur och en film i museet,  handlade om den judiska, religiösa gruppering som kallas essenerna (eller esséerna) som levde och verkade här kring Kristi födelse.

Det var en renlärig sektbildning med strikta regler som av en del tros ha varit ett slags föregångare till de första kristna; det har framställts teorier om att Jesus eller Johannes döparen, kanske rentav båda, fick sin första religiösa skolning här. Essenerna skall ha varit klädda i vitt och ha haft en apokalyptisk syn på världen såsom befolkad av ”ljusets och mörkrets söner” (själva ansåg de sig givetvis tillhöra de förstnämnda). Rörelsen har omskrivits av antika skribenter såsom Flavius Josefus, Filon och Plinius den äldre.

 En del av vårt ressällskap syns här blicka ner i en av de vattenanläggningar som Qumrans bebyggare använde sig av för att hålla sig rena till kropp och själ. Foto: Tommy Hansson

Till mörkrets anhängare ansåg essenerna att dåtidens religiösa etablissemag i form av fariséer, sadducéer och skriftlärde hörde.

Bland Dödahavsrullarna, varav de flesta i pergament, fanns handskrifter av alla den judiska bibelns (Gamla testamentet) böcker utom Ester. Det viktigaste fyndet var en fullständig version av Jesaja. Vid Qumran återfanns dokument som var kring 1000 år äldre än de tidigare äldsta kända, hebreiska handskrifterna.

Vad som kan anses tala för att det kan finnas kopplingar mellan Jesus och essenerna är, att bland återfunna dokument finns förlagor till de saligprisningar (”Saliga äro de…”) som Jesus uttalade enligt evangelisterna Matteus (5) och Lukas (6). Personligen känner jag mig rätt övertygad om att det var just hos essenerna som Jesus, under de ungdomsår som den kristna bibeln (Nya testamentet) underlåter att nämna, fick sin grundläggande religiösa utbildning. Det behöver dock inte ha varit just vid Qumran, essenerna var utspridda över hela det forntida Judéen.

Förutom de många bibelrelaterade fynden har dessutom hittats en stor samling dokument från den gruppering som bebodde platsen, exempelvis Kommunitetens regler, som visar att invånarna levde i en klosterliknande gemenskap under tillämpande av strikta regler och förordningar. Männen fick inte ingå äktenskap, men sekten kunde föröka sig genom inflyttade konvertiter. Cirka 4000 personer antas ha levt här ute i ödemarken.

När romarna lade Jerusalems tempel i grus och aska år 70 upplöstes den religiösa gemenskapen i Qumran, och anhängarna sökte sig till andra grupper såsom fariséerna (vars teologi de till betydande part delade) eller de första kristna.

 Här någonstans bland ökenklipporna nära Qumran hittades Dödahavsrullarna av en herdepojke. Foto: Tommy Hansson

De arkeologiska fynd som gjorts i Qumran, och som vi resedeltagare gick runt och studerade, visar att essenerna fäste mycket stor vikt vid bad och renlighet och att dopet spelade en stor roll i deras praktik och åskådning. Något som kan tala för att Johannes döparen, som faktiskt var en äldre halvbror till Jesus, haft med denna rörelse att göra. Johannes döpte som bekant människor i vatten till syndernas förlåtelse. Vid Qumran har arkeologerna funnit vattenbassänger och cisterner, vari det mycket sparsamma regnvattnet samlades upp på ett sinnrikt sätt.

MASADA: Ännu längre söderut i Negevöknen ligger den mäktiga, 400 meter höga bergsklippan Masada vid Döda havet. Den finns sedan 2001 på UNESCOs så kallade världsarvslista. 161-143 år före Kristi födelse anlades ett mindre fort på bergets platåformade topp. År 37-34 lät konungen Herodes den store bygga ett palats i ena änden av platån samt ett ansenligt befästningsverk.

År 66 erövrade de upproriska seloterna, en militant judisk gruppering som ville kasta ut romarna med våld ur Judéen, Masada från den romerska ockupationsmakten. 72 påbörjade den romerska tionde legionen under ledning av den beprövade fältherren Flavius Silva (spelad av Peter O´Toole i den kända filmen/TV-serien Masada från början av 1980-talet) en belägring av klippbefästningen.

 Utanför museet vid foten av Masada-klippan. Foto: Tommy Hansson

När romarna året därpå lyckades ta sig upp till klipplatån fann de så gott som alla av försvararna – män, kvinnor, barn – döda. De hade begått kollektivt självmord. Endast två kvinnor och fem barn, vilka gömt sig i en grotta, var vid liv.

Den som skildrat den judiska motståndskampen mot de romerska inkräktarna var den judiske historieskrivaren Flavius Josefus, en av få antika författare som omnämner Jesus. Den hjältemodiga men i längden utsiktslösa kampen på Masada var länge en symbol för judiskt motstånd i allmänhet. Numera är den gängse synen att exemplet Masada är väl negativt: dagens judar har inte för avsikt att kämpa tappert för att sedan dö, utan ambitionen är att tvärtom besegra fienden.

 Uppe på Masada finns en generös utsikt över Negev inklusive Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Masadaområdet, som är en israelisk nationalpark, tillhör Israels populäraste turistattraktioner och på klipplatån anordnas bland annat operaföreställningar. Till toppen kommer man med kabinbana från den nedanför liggande museianläggningen.

Efter det fantasieggande besöket på Masada kunde den som ville ta sig ett dopp i Döda havet, världens lägst belägna plats och med en salthalt som gör allt liv omöjligt. Den som känner mig vet dock att jag i stället föredrog ett par öl på en något så när trevlig (men mycket flugrik) uteservering.

 Lämningar av Herodes befästningsanläggning. Foto: Tommy Hansson

CAESAREA MARITIMA: Den forntida staden Caesarea grundades av Straton, härskare över Sidon, på 400-talet före Kristi födelse. Den uppgraderades av Herodes den store till att bli en betydelsefull hamnstad vid Medelhavet med plats för omkring 300 fartyg. Från denna stad kom patriarken Eusebios, kallad ”kyrkohistorikens fader”, som levde på 300-talet efter Kristi födelse.

Under den store Herodes tid var Caesarea Judéens näst största stad efter Jerusalem. Bland attraktionerna fanns en viktig hamn, en hippodrom, en akvedukt samt en amfiteater som alla finns inom gångavstånd vid Medelhavets rand. År 6 efter Kristi födelse blev Caesarea residensstad för den romerske prokuratorn i provinsen Judéen.

 Den gamla amfiteatern i Caesarea var en ganska imponerande anläggning som används än i dag. Foto: Tommy Hansson

Den mest bekante av dessa prokuratorer var givetvis den från evangelierna kände Pontius Pilatus, mannen som på den skränande mobbens uppmaning dömde Jesus till döden i Jerusalem. Det är logiskt nog i Caesarea som det hittills enda kända arkeologiska beviset för Pilatus existens återfunnits, en steninskrift som förutom Pilatus omnämner kejsar Tiberius under vilken han tjänade med mycket liten framgång.

I Caesarea bestod under Jesu dagar hälften av befolkningen av judar och hälften av icke-judar. År 66 efter Kristi födelse utbröt det upplopp mellan syriska och judiska grupperingar som slutade med fullskaligt uppror och romersk invasion samt Jerusalems och dess tempels förstörelse.

 I Caesarea, den gamla residensstaden för Roms prokuratorer, finns det enda arkeologiska belägget för Pontius Pilatus existens. Foto: Tommy Hansson

Så småningom blev Caesarea ”Palestinas” – ett namn som kejsar Hadrianus gav den forna judeiska provinsen sedan de flesta judar drivits bort från området in i diásporan – huvudstad. Så skulle den förbli tills kejsar Konstantin den store gjorde kristendomen till den dominerande religionen i det romerska riket på 300-talet.

Jag rekommenderar varmt alla som reser till Israel ett besök i Caesarea, där man riktigt kan höra historiens vingslag. I det lilla museet kan man därtill se en kort film om stadens särpräglade historia. Intill det historiska Caesarea Maritima (Caesarea vid havet) ligger den moderna staden Caesarea (eller Qesarya/Kesarya) mellan Tel Aviv och Haifa med omkring 5000 invånare. Det är för övrigt den enda ort i Israel som drivs av en privat stiftelse.

 Vid havet var en hippodrom (hästkapplöpningsbana) anlagd. Foto: Tommy Hansson

Västra tempelmuren – judarnas heligaste plats

 Västra tempelmuren med Omars moské.

På frågan vilken som är judarnas heligaste plats finns det egentligen bara ett svar: Västra tempelmuren i Jerusalem. Det är den enda del av det i de bibliska berättelserna om Jesus omnämnda så kallade Herodes tempel som blivit bevarad in i vår tid.

Förutom det heliga templet lät Herodes den store (cirka 73  – cirka 4 före Kristi födelse) bland annat uppföra staden Caesarea samt Antonia-borgen i Jerusalem. Noga taget är det emellertid inte helt korrekt att säga att det var Herodes som lät bygga templet.

Vad han gjorde var att på ett omfattande sätt låta renovera samt tillbygga Serubbabels tempel, vilket började uppföras år 516 efter det judiska folkets babyloniska fångenskap. Templet, som alltså Jesus ofta besökte, stod sedan till år 70 efter Kristus då det förstördes av den romerska ockupationsmakten. Så när då som på den Västra tempelmuren.

Herodes ”den store” var av blandat judiskt-idumeiskt ursprung och fungerade som tetrark (fjärdingsfurste) över Galiléen, Samarien, Judéen samt ytterligare några mindre områden. Han utnämndes av den romerska senaten till konung över provinsen Iudaea år 40 före Kristus.

Herodes den store skall inte förväxlas med sin son, Herodes Antipas, som var tetrark över Galiléen och Peréen men avsattes av romarna 39 efter Kristus. Det var denne Herodes som lät avrätta förkunnaren Johannes döparen, och som på ett ställe i Nya testamentet av Jesus benämns ”den räven”.

En modern modell över Serubbabels/Herodes tempel (516 f. Kr. – 70 e. Kr.).

Om Jerusalems tempel i allmänhet och Västra tempelmuren i synnerhet berättade Tor Carlid i ett intressant anförande i Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm för en tid sedan; Carlid är initiativtagare till och förgrundsgestalt i gruppen, som existerat sedan mitten av 1990-talet.

Var tredje fredag  – med undantag för jul- och sommaruppehåll – erbjuder Israelgruppen alla som intresserar sig för Israel, Jerusalem och andra judiska ämnen en stimulerande mötesplats.

Carlid, som själv kallar sig  journalist, föredragshållare och pilgrim, inledde med att säga:

– Jag fick ett raseriutbrott efter att  i april 2010 ha läst att  en reklamgranskande instans  hävdat, att Israel inte har rätt att använda bilder på Västra tempelmuren eftersom denna ”inte tillhör Israel”…frågan är då vilket land muren annars tillhör. Någon palestinsk stat finns ju inte.

Tor Carlid bjöd på ett engagerande föredrag. Foto: Tommy Hansson

Tor Carlid läste sedan i december 2010 i tidningen Dagen om en ”befängd” palestinsk rapport vilken gjorde gällande, att tempelmuren inte har någonting med Israel att göra utan tillhör al-Aqsa-moskén och  ”Palestina”:

Läs artikeln här:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=238051

– Men hur skall man i så fall förklara denna mur? frågade sig Carlid. Bara för att al-Aqsa-moskén byggdes år 638 innebär ju inte det, att muren blev en del av den. Detta är bara ett försök att delegitimisera staten Israel.

Åhörarna fick sedan höra Tor berätta om det första Jerusalems tempel, ”Salomos tenpel”, som uppfördes på initiativ av Israels tredje konung – Salomo –  omkring år 960 före Kristi födelse. Ända sedan detta tempels dagar vänder sig judar över hela världen mot templet i Jerusalem och uttrycker förhoppningen ”Nästa år i Jerusalem”.

Så här har en sentida tecknare tänkt sig att Salomos tempel kan ha tett sig.

Salomos tempel förstördes i grund under den av kung Nebukadnessar ledda invasionen av Juda rike 586 före Kristus, då de flesta judar fördes bort i den så kallade babyloniska fångenskapen vilken kom att vara i 70 år. Det tempel som därefter uppfördes kom, som redan konstaterats, att kallas Serubbabels tempel efter en ledargestalt från Davids släkt som av en del rentav troddes vara Messias.

Herodes den store lät sedan i grunden restaurera och tillbygga det ett halvt årtusende gamla templet samt även jämna ut Tempelberget.

– För judarna blev själva templet nu den heligaste platsen på jorden, konstaterade Tor Carlid som interfolierade sin engagerande berättelse med ett stort antal ljusbilder. Serubbabels/Herodes tempel beskrivs inte i Bibeln men väl av den judiske historikern Flavius Josefus.

Under det judiska upproret åren 66 – 70 efter Kristus förstördes Jerusalems heliga tempel av romerska soldater. Josefus blev åsyna vittne till hur rasande, hämndlystna romare lade Jerusalem inklusive templet i grus och aska. Enligt Josefus (cirka 37 – 100 efter Kristus) brände de romerska soldaterna ner templet utan att först ha inhämtat kejsarens tillåtelse.

 En byst som anses avbilda den judiske historieskrivaren  Josefus.

– Det finns vissa uppgifter om att nästan en miljon skall ha dödats under det judiska upproret, men troligen rör det sig ”bara” om cirka 200 000, berättade Tor Carlid. Bara Västra muren – även kallad Klagomuren – blev kvar. Det var den muren som låg närmast templets ”allra heligaste”.

Romarna förde med sig krigsbyte från templet hem till Rom, vilket bland annat reliefer i Titusbågen vittnar om; här finns bland annat den stora, sjuarmade ljusstaken – Menorah – avbildad.

Carlid igen:

– Det har tidigare alltid funnits begränsningar för judarna att besöka Västra muren, men det har aldrig varit totalstopp. Fullt tillträde har det varit först efter slutet av Sexdagarskriget 1967. Kejsar Hadrianus tillät judar att besöka muren en gång om året. Detta visar att muren verkligen tillhört det judiska templet.

Den muslimske härskaren Suleyman I (1494-1566), sultan över det turkiska Ottomanska riket, lät röja upp den öppna platsen vid den 18 meter höga muren. Fromma judar har genom historien här samlats för att minnas och känna sorg över förstörelsen av det heliga templet, därav namnet ”Klagomuren”.

– Under 1800- och 1900-talet var judar av de arabiska härskarna förbjudna att hålla gemensam bön vid muren, omtalar Tor Carlid. Detta fortsatte under den brittiska tiden efter Första världskriget. Inga Torah-rullar fick heller finnas vid muren.

När staten Israel utropades 1948 ockuperade Jordanien östra Jerusalem inklusive Tempelberget. Man intog då med militärmakt samma platser man tackat nej till när FNs delningsplan offentliggjordes 1947. Mellan 1948 och 1967 förbjöd araberna i området alla judiska tillbedjare att besöka murplatsen. Ändring blev det först då israeliska styrkor på ett dramatiskt sätt intagit östra Jerusalem.

De israeliska krigshjältarna Yitzhak Rabin, Moshe Dayan och Uzi Narkiss med fasta steg på väg mot tempelmuren sedan östra Jerusalem intagits.

Judar har kunnat vittna om den fruktansvärda jordanska överhögheten över Jerusalems östra (gamla) del. Synagogor förstördes, judiska gravstenar användes som gatubeläggning och så vidare.

– Är det vad araberna vill ha tillbaka? frågade sig Tor Carlid med allt fog.

I dag är det stundom folkfest vid Västra muren, exempelvis i samband med bar respektive bat mitzva – konfirmation för pojkar respektive flickor – då Torah-rullar brukar bäras omkring dagen till ära. Vid större högtider, såsom Lövhyddohögtiden i oktober,  kan uppemot 100 000 personer samlas på murplatsen.

Cirka 70 procent av denna är reserverad för manliga, cirka 30 procent för kvinnliga besökare. Alla pojkar och män måste bära den judiska huvudbonaden kippa.

En lång rad notabiliteter har genom åren besökt Västra tempelmuren i Jerusalem. Till dessa hör påvar, amerikanska presidenter och kända artister. Bland de senare kan nämnas den amerikansk-judiske sångaren Bob Dylan (egentligen Robert Zimmerman). Många har stoppat bönelappar i murverket.

 Bob Dylan, iförd judiska, religiösa attribut, vid Klagomuren.

Tor uppgav att den som skickar en bönelapp med adressen ”Gud, Jerusalem” får denna instoppad i muren!