Glömda svenska fotbollshjältar (6): ”Mona-Lisas” crossbollar gav OS-guld

Sune Andersson med segerpokalen i Svenska cupen 1949.

Att säga att Sune ”Mona-Lisa” Anderssons fotbollskarriär var lång är en löjlig underdrift. Han var tolv år när han debuterade i Ekerö IFs A-lag och 50 när han avslutade den aktiva karriären i Hagalunds IS. Således 38 år som spelare och tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sune_Andersson_(fotbollsspelare)

Höjdpunkterna i Sune Anderssons karriär var OS-guldet i London 1948 och VM-bronset i Brasilien 1950. Sunes betydelse för dessa blågula framgångar sammanfattas på ett utmärkt sätt i motiveringen till hans inval i Svensk fotbolls Hall of Fame 2016: ”Med excellent teknik och välutvecklad spelintelligens dominerade ”Mona-Lisa” spelet runt mittcirkeln. Hans långa, precisa crossbollar var en av nycklarna då Sverige vann guld vid OS 1948 och tog brons vid VM 1950.” https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=41096

I London-OS placerades Sune Andersson, då representerande AIK, av förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock på positionen som så kallad vänsterhalvback. Hans uppgift var att ta hand om det offensiva spelet på mittfältet, medan högerhalven och lagkaptenen Birger ”Bian” Rosengren från IFK Norrköping svarade för det defensiva arbetet. Detta var uppenbarligen ett vinnande koncept.

Lagkaptenen ”Bian” Rosengren bärs i guldstol efter OS-triumfen i London 1948. Sune Andersson är tredje spelaren från vänster i blågul dress. I mitten i svart kavaj förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock.

Sverige vann sensationellt det olympiska guldet efter 3-0 mot Österrike, 12-0 mot Korea, 4-2 mot Danmark (semifinal) och 3-1 mot Jugoslavien i finalen. Ett antal av guldelvans spelare försvann efter OS-succén som proffs till Italien – bland dessa anfallarna Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, vilka i AC Milan kom att bilda den legendariska innertrion Gre-No-Li. I OS spelade Liedholm dock vänsterytter. Sune Andersson och vänsterbacken Erik Nilsson från Malmö FF var de enda som spelade samtliga matcher för Sverige i OS 1948 och VM 1950. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1948

Efter de italienska proffsklubbarnas brandskattning av det svenska OS-laget tilltroddes blågult inte stora chanser vid VM i Brasilien två år senare. Den så kallade expertisen bedrog sig dock: Sverige lyfte sig än en gång i håret och knep VM-bronset. Det skedde efter 3-2 mot Italien (Sao Paulo), 2-2 mot Paraguay (Curitiba), 1-7 mot Brasilien (Rio de Janeiro), 2-3 mot Uruguay (Sao Paulo) samt 3-1 mot Spanien (Sao Paulo). ”Mona-Lisa” gjorde två mål: ett i öppningsmatchen mot Italien och tröstmålet på straff i storförlusten mot hemmanationen Brasilien. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1950/

VM i Brasilien är den enda VM-turnering som spelats utan finalmatch. De fyra bästa lagen från gruppspelet gick vidare till en finalomgång där alla mötte alla. Världsmästare blev till slut – till hemmapublikens förtvivlan – Uruguay, som besegrade Brasilien i finalen på Maracanástadion i Rio med 2-1. Det sägs att mängder av patriotiska brasilianska fotbollsfanatiker begick självmord efter finalförlusten.

Det svenska bronslaget från Brasilien-VM 1950 som samlarbild i Rekord-magasinet. ”Mona-Lisa” längst till vänster i främre raden.

Det är väl främst två spelare från bronslaget 1950 som rönt uppmärksamhet. Dels målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF, som varit reservkeeper i OS 1948 men nu fick sitt verkliga genombrott och smeknamnet ”Rio-Kalle” (även om han släppte in sju mål mot Brasilien i den enda VM.matchen i Rio). Dels vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund, som efter VM inledde en drygt tio år lång proffskarriär i Milano-klubben Internazionale (Inter). Båda var sedan med och tog VM-silver för Sverige i hemma-VM 1958.

Sune Isidor Andersson föddes i Södertälje 1921 och avled i Solna 2002. Smeknamnet ”Mona-Lisa”, som huvudsakligen användes av media och fotbollsfans medan han kallades rätt och slätt Sune i spelarkretsar, fick han till följd av sitt påstått outgrundliga leende. Han spelade omväxlande höger- och vänsterhalv men även centerforward.

Karriären inleddes i Ekerö IF, som Sune representerade 1934-39. Därefter hamnade han i Hagalunds IS i Solna 1939-46. Sistnämnda år värvades han över till Solna-klubben AIK av ”Putte” Kock; han blev kvar i AIK till och med VM 1950. Främsta meriten i AIK, där han var en av de verkliga så kallade smokinglirarna, var guldet i Svenska cupen 1949. Efter VM blev ”Mona-Lisas” närmaste destination soliga Italien och AS Roma. Han fick sällskap i Rom-klubben av VM-spelarna Knut Nordahl och Stig ”Vittjärv” Sundqvist. Det svenska tillskottet till trots slutade klubben sist i liga A 1951 och åkte ner i B-divisionen, som man dock vann.

Efter spel i Roma 1950-52 återvände ”Mona-Lisa” Andersson till hemlandet. Eftersom det då rådde spelförbud för före detta proffsspelare i Sverige fick Sune nöja sig med att vara tränare för Iggesunds IK 1953-55. Spelförbudet hävdes 1956 och 1956-58 var han spelande tränare för allsvenska IFK Eskilstuna. Därefter hade han samma funktion i Kalmar FF 1959-61 och Finspångs AIK 1962-63.

Kalmar FFs division II-lag 1961. Sune Andersson i mitten i bakre raden.

1964-67 var Sune ”Mona-Lisa” Andersson tillbaka i födelsestaden Södertälje där han var spelande tränare i stadens bästa lag, Södertälje SK, som omväxlande parkerade i den näst högsta serien division II och division III. Därefter var det dags för ”Mona-Lisa” att avrunda sin onekligen rätt spektakulära fotbollskarriär i Hagalunds IS, som han representerade 1968-71.

Sune Andersson spelade 28 landskamper och svarade under dessa för fyra mål. Det blev även fyra ”presslandskamper”, det vill säga landslaget mötte ett lag som tagits ut av landets ledande sportredaktioner. I AIK-tröjan avverkade Sune 82 allsvenska matcher med 18 mål som följd. Debuten skedde den 1 september 1946 i en bortamatch mot IS Halmia i Halmstad som slutade 0-0. För IFK Eskilstuna spelade ”Mona-Lisa” 30 allsvenska matcher och spelade in två mål.

Emedan Sune Andersson i Sverige var verksam i amatörismens tidevarv var han tvungen att försörja sig med vanliga jobb då han inte var professionell eller hade anställning som tränare. Sålunda var han vid olika tidpunkter yrkesverksam som rundsvarvare, elmontör och pälshandlare. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/suneande.html

Jag såg Sune ”Mona-Lisa” Andersson uppträda i Södertälje SKs blåvita klubbdress ett antal gånger på Södertälje IP. Under hans SSK-tid spelade jag i BK Stars rätt framgångsrika pojklag och mötte då flera gånger Sportklubbens pojklag, där Sunes son Ola Andersson, född 1950, hade en framträdande roll.

Glömda svenska fotbollshjältar (II): ”Pära” Kaufeldt – fotbollens Napoleon

Tre AIK-stjärnor i början av 1930-talet. Från vänster Eric ”Lillis” Persson, Per ”Pära” Kaufeldt och Ernst ”Sudden” Wahlberg.

Per ”Pära” Kaufeldt är AIKs främsta målskytt genom alla tider med minst 122 inspelade fullträffar på 170 matcher åren 1924-34. ”Pära” sprutade in mål även i landslaget – på 33 landskamper 1921-31 blev det 23 mål. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/perkaufe.html

Per Ludvig Gösta Kaufeldt (1902-56) kom från en barnrik arbetarfamilj. Han föddes på Södermalm den 1 augusti 1902 men växte upp i Solna-stadsdelen Hagalund. Hans bröder Anders, Gunnar och Elis spelade också fotboll i Allmänna idrottsklubben (AIK) men inte i allsvenskan. Innan han kom med i AIK spelade ”Pära” i Hagalunds IS, Tranebergs IF, Westermalms IF och Råsunda IS.

Det svenska bronslaget vid OS i Paris 1924. Per Kaufeldt nummer tre från vänster i bakre raden.

Det stora genombrottet kom med Sveriges deltagande i de olympiska spelen i Paris 1924, där Sverige nådde sin dittills största fotbollsframgång genom att erövra bronsmedaljerna. Det anses att ”Pära” Kaufeldt, som spelade centerforward i dåtidens femmannakedja, tillsammans med målvakten Sigge Lindberg och anfallskollegerna Sven Rydell och Rudolf ”Putte” Kock starkast bidrog till det svenska bronset.

Sverige inledde OS-turneringen på ett lika spektakulärt som osannolikt sätt. De regerande olympiamästarna Belgien, kallade ”de röda djävlarna”, krossades med 8-1 efter tre mål av Kaufeldts AIK-kamrat ”Putte” Kock (turneringens bästa vänsterytter), tre mål av högerinnern Sven Rydell från Örgryte IS samt ett mål vardera av ”Pära” Kaufeldt och högeryttern Charles Brommesson från Hälsingborgs IF. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/06/14/om-en-svensk-fotbollsbragd-for-90-ar-sedan-och-litet-om-bristen-pa-pk-tankande/

Därefter blev det svensk seger med 5-0 mot Egypten efter två mål av Kaufeldt. Efter förlust med 2-1 i semifinalen mot Schweiz ställdes de svenske mot Nederländerna i bronsmatchen. Här blev det 1-1 varför det blev omspel, vilket Sverige vann med 3-1. Kaufeldt svarade för Sveriges mål i den första matchen mot Nederländerna. I den andra blev han utvisad.

AIK mot Örgryte: ”Pära” Kaufeldt längst till höger i bild.

Efter succén i Paris-OS för såväl Sverige som ”Pära” Kaufeldt – fyra mål och rangen som turneringens främsta center – prövade ”Pära” 1924-25 på livet som halvproffs i franska Stade Olympique Montpellierain. I syfte att komma runt dåtidens stränga amatörbestämmelser skrevs ”Pära” in som student vid universitetet.

1928 stängdes dock Kaulfeldt av tre månader för brott mot amatörbestämmelserna – han hade begärt och kvitterat ut 50 kronor som ersättning per match i stället för tillåtna 30. Samma öde drabbade AIK-kollegan Ernst ”Sudden” Wahlberg.

Per Kaulfeldt blev svensk mästare i fotboll med AIK från Solna 1923 och 1932 samt säsongen 1931-32 även SM-vinnare i bandy. Han avverkade två landskamper mot Finland i samma sport. Även i ishockey spelade han på elitnivå med AIK.

Efter sina betydande insatser som spelare väntade en framgångsrik tränarkarriär för Per Kaufeldt. Han tränade således AIK 1935-40, Hammarby IF 1940-44, Djurgårdens IF 1944-50 och Örebro SK 1950-52. Därefter blev det ytterligare ett par tränarår i AIK. Förutom fotbollen hade Kaufeldt även anställningar som oljelagerarbetare vid Texaco i Värtahamnen samt biträdande vaktmästare på Stockholms stadion med särskilt ansvar för gräsmattans skötsel. https://sok.se/idrottare/idrottare/p/per-kaufeldt.html

”Pära” Kaufeldt – fotbollens Napoleon.

Per ”Pära” Kaufeldt var en kortväxt, ettrig spelare. Han var som framgår av ovanstående en målskytt av rang men även en framstående taktiker och speluppläggare som fick hederstiteln ”fotbollens Napoleon” efter den franske kejsaren och fältherren. Han hade för vana att hålla sig framme och stressa motståndarlagets målvakt för att i bästa fall kunna snappa upp bollen och göra mål.

På äldre dagar fick ”Pära” Kaufeldt hälsoproblem med värk i benen, vilket ledde till att han gick bort i förtid den 21 mars 1956, bara 53 år gammal. Han var under större delen av sitt vuxna liv bosatt på Breitenfeldsgatan på Östermalm inte långt från Stockholms stadion.