Exemplet Expressen: Hat är alltid kontraproduktivt

Veckan före valet var tidningen Expressen fylld med hatartiklar riktade mot Sverigedemokraterna. Ett antal SD:are hängdes ut för att ha författat anonyma inlägg av icke rumsrent slag på vad som kallades ”hatsajter”.

Uträkningen från chefredaktören Thomas Matsson och hans kolleger, med den notoriske SD-hataren David Baas i spetsen, var inte att ta fel på. Uthängningarna skulle leda till att färre väljare röstade på SD. Nu blev det ju inte riktigt så. SD mer än fördubblade valresultatet i riksdagsvalet från 2010 och fick 49 mandat samt en ohotad status som tredje största parti.

Så mycket energi till absolut ingen nytta sett ur Expressens perspektiv. Det kan yttermera faktiskt vara så att Expressen-artiklarna ledde till att många blev förbannade och röstade på SD i ren trots och därmed gav partiet röster det annars inte skulle ha fått. Därtill hjälpte tidningens skandalskriverier SD att hålla partiet rent från individer  med synpunkter och värderingar som definitivt inte hör hemma i vårt parti.

Jag måste dock erkänna att jag förhåller mig skeptisk till uthängningen av unga personer som begått enstaka dumheter i ungdomligt oförstånd. Som den tonåriga tjejen som städade iförd hakkorsbindel om armen. Som den begåvade riksdagskandidaten Cristoffer Dulnys mindre välbetänkta nätkommentarer, som kostade honom en sannolikt framgångsrik karriär inom politiken (även om jag hoppas partiet i sinom tid åter tar honom till nåder).

SD riks svarade, fullt förståeligt, med att porta Expressen från valvakan på Vasamuseet. Mer adekvat hade kanske varit att skicka en stor tårta och ett generöst fång blommor till skandalblaskan i Marieberg i Stockholm för att den i realiteten blev en av våra mest värdefulla valarbetare. Något som Mattsson, Baas och övriga SD-hatare förstås inte hade tänkt sig.

 Bild från SD Stockholms läns valvaka i Hägersten. Bloggaren syns till höger på bilden bredvid Arnold Boström, SD Huddinge. Foto: SD

Den som känner till något om Expressens historia är knappast förvånad. Tidningen lär ha grundats som en antinazistisk pressröst i slutet av Andra världskriget, då nästan alla svenska sympatier för Nazityskland var ett avslutat kapitel. Jag tillhör vidare dem som är tillräckligt gamla för att minnas Expressens förment sensationella ”avslöjande” 1965 om en planerad nazikupp i Sverige i regi av den så kallade Carlbergska stiftelsen, uppkallad efter den nazistiske svenske officeren och elitgymnasten Carl-Ernfrid Carlberg.

Huvudavslöjaren, Expressen-journalisten Eric Sjöquist, kunde emellertid aldrig leda i bevis att någon verklig nationalsocialistisk ”kupp” planerades, utan lyckades på sin höjd nosa upp några utdaterade vapen i någon dammig gömma. Något som inte hindrar att Carlbergska stiftelsen var en synnerligen otrevlig företeelse, vilken bland annat ägnade sig åt att kartlägga svenska judar.

Mer om den sorglustiga historien och Expressens roll i densamma här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=3485631

I dagsläget är naturligtvis Carlbergska stiftelsen stendöd. I stället är det Sverigedemokraterna som är Expressens stora hatobjekt. Partiets valframgångar markerar tidningen i dag med att ha en helt svart förstasida med texten ”I går röstade 781 120 svenskar på (Sverigedemokraterna).” Något som Expressen alltså själv i hög grad bidragit till genom sitt vettlösa hat mot ett parti, vars enda förbrytelse består i att vilja ha en mer restriktiv immigrationspolitik.

Frågan är hur tidningen kunde måla in sig själv i detta hörn. Kanske agerar chefredaktören Mattsson på direkt order av ägaren, Bonnerkoncernen, som möjligen fått för sig att SD är något slags antisemitiskt judehatarparti. Jag ägnar mig här, vilket gärna erkännes, åt spekulationer, men om det skulle ligga någon sanning i detta kan jag informera Bonniers om att denna föreställning är så långt bort från sanningen man kan komma.

 Bild från SD riks valvaka. Foto: SD

Extremnationalistiska/nationalsocialistiska partier och krafter brukar, inte helt obefogat, kalla SD för ”Sionistdemokraterna” på grund av vårt partis uppslutning bakom Mellanösterns enda fungerande demokrati, den judiska staten Israel. Jag tvekar inte att kalla mig själv både sionist, vän av det judiska folket och Israel-sympatisör och jag vet att det synsättet delas av talrika partikamrater också högt upp i partiledningen.

Slasktidningen Expressen har i dag grava problem med ekonomin och har varslat redaktionen om uppsägning av 70 anställda. Frågan är om man kommer att lära sig något av det kraftiga magplasket med hetsjakten på Sverigedemokraterna, under vilken man tagit hjälp av den så kallade Researchgruppen bestående av flera dömda vänsterextremister med kopplingar till Antifascistisk aktion (AFA), som tycker att det är helt OK med våld som medel i politiken.

När riksdagsman Mattias Karlsson (SD) ställde Thomas Mattsson till svars för detta i en kort men hätsk SVT-debatt strax före valet kunde den senare inte svara utan vred sig som en mask på kroken. Kanske måste Expressen sparka Mattsson för att någon form av tillnyktring skall kunna komma till stånd, men jag tvivlar på att så kommer att ske – tidningen verkar lida av något slags patologisk dödslängtan kombinerad med andligt högmod och en därav följande vägran att inse att man faktiskt har fel.

 Mattias Karlsson (SD) ställde Thomas Mattsson till svars. Foto: Riksdagen

Den bärande lärdomen i fallet med Expressens nära nog sinnessjuka kampanjande mot Sverigedemokraterna är enligt mitt förmenande denna: hat och illvilja är alltid kontraproduktivt.

Till sist bifogar jag en länk till en lysande dansk exposé från den ansedda tidningen Berlingske, vars reporter intervjuade mig i valstugan några dagar före valet och citerar mig i artikeln: Sverige: den humanitära stormakten.

http://www.b.dk/globalt/sverige-den-humanitaere-stormagt

 

Socialdemokratins fattigdomsbevis

Norrländsk machoman och tråkmåns tar över efter Juholt…

Säga vad  man vill om Håkan Juholt – och det har man förvisso gjort – men särskilt tråkig var han inte under sitt knappa år som Socialdemokraternas ledare.

När nu Stefan Löfven tar över får svensk storpolitik ännu en färglös och litet träig partiledare. Eller för att citera Folkpartiets Carl B. Hamiltons omdöme om Löfven: ”En kompetent tråkmåns”. Den andre som kan karaktäriseras på detta sätt är givetvis statsminister Fredrik Reinfeldt.

Löfven (namnet uttalas med tonvikt på andra stavelsen men stavas uppenbarligen utan accenttecken) föddes i den södra stockholmsförorten Hägersten 1957 men har växt upp i fosterhem i Ångermanland (Ådalen). Därav den kärva dialekt som säkert blir en tillgång i den politiska skönhetstävling som nu väntar Löfven i egenskap av ordförande i det parti, som numera endast är Sveriges näst största.

Det mest anmärkningsvärda med Stefan Löfven som sosseledare är att han saknar politiska erfarenheter av någon dignitet. I stället har han ägnat större delen av sitt vuxna liv åt fackföreningsrörelsen. Det började med att han 1981 utsågs till så kallat kontaktombud på arbetsplatsen Hägglund & Söner i Örnsköldsvik, där han jobbade som svetsare.

Stefan Löfven gick tvåårig ekonomisk linje på gymnasiet i Sollefteå och avverkade därefter en 48 veckor lång svetsarkurs i Kramfors. Därefter inledde vår man studier vid Socialhögskolan i Umeå men hoppade av efter halvtannat år. Därmed ansluter han sig till den långa raden av svenska toppolitker med avbrutna universitets- och högskolestudier bakom sig.

1995 blev Stefan Löfven centralt anställd ombudsman i Svenska Metallarbetareförbundet (Metall) och har ”bland annat arbetat med avtals- och internationella frågor”, som Wikpedia vet berätta. 1998 blev Löfven internationell sekreterare och 1999-2002 chef för organisationsenheten.

Har ni inte fallit i sömn ännu kan jag fortsätta berätta, att Löfven 2001 valdes till biträdande förbundsordförande i Metall och den 1 januari 2006 till historisk förste förbundsordförande i den nya sammanslagningen Svenska Metallarbetareförbundet/Industrifacket, som därefter kallas IF (Industrifacket) Metall.

…och utmanar nu statsminister Reinfeldt, knappast någon rolighetsminister han heller.

Det tycks inte råda några tvivel om att Stefan Löfven varit en framgångsrik och respekterad fackförbundsordförande. Men är det därför alldeles givet att han blir en bra rikspolitiker och oppositionsledare, tvivelsutan med siktet inställt på statsministerposten? Den politiska erfarenheten lyser med sin frånvaro – Löfven har varken varit minister eller riksdagsman men valdes dock in i Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) 2006.

Kanske skall man inte stirra sig blind på Löfvens bristfälliga politiska bakgrund. Trots allt har fackföreningsrörelsen och socialdemokratin i långliga tider – det är först under senare år det skett någon form av uppluckring av de förr så intima förbindelserna – varit synnerligen såta vänner. Vidare torde av högt uppsatta fackrepresentanter krävas ett betydande mått av politisk fingerfärdighet.

På visst sätt kan nu sossarna göra gällande, att partiet återgått till sina forna rötter när man nu återigen placerar facket i förgrunden samt gör en klassmedveten, aningen machobetonad gråsosse från Norrland till partiledare.

Jag kan ändå inte komma ifrån det bestämda intrycket att det är ett fattigdomsbevis för Socialdemokraterna, det parti som en gång gick fram som en stenkross i svensk politik och förvandlade alla andra partier till statister, att inte kunna skaka fram någon erfaren politiker som bedöms kunna leda partiet.

Eftersom Löfven inte har stämma och säte i Sveriges riksdag lär det bli (S)-gruppledaren där, Sven-Erik Österberg, som får mäta sig med Reinfeldt i de tunga debatterna. Österberg bedöms allmänt vara om möjligt ännu tråkigare och mer färglös än Löfven. Några uppvisningar i politisk kvickhet lär vi därför inte kunna vänta oss i den svenska politikens finrum framöver.

Omdömena om Löfven har så här långt varit solitt positiva. Den nye ledaren anses på de flesta håll vara rätte mannen att ena det sargade, forna regerings- och statsbärande partiet. Enda dissonansen i hyllningskören jag förnummit så här långt kommer från velourradikalen Göran Greider, vilken klagat på att Löfvden skall vara  positiv till kärnkraften och desslikes i Greiders ögon en tvivelaktig miljövän.

Löfven kanske inte är så dum i alla fall…