Posted tagged ‘Håkan Juholt’

S fortfarande störst – men lever historiskt farligt

10 november, 2017

Stefan Löfven har anledning se betänksam ut – den europeiska socialdemokratin befinner sig i kris och inte heller sosseriet i Sverige kommer upp i glanssiffrorna från fordomdags.

I tidningen Dagens Samhälles senaste så kallade Poll of polls – en månatlig sammanvägning av mätinstitutens opinionssiffror – landar Socialdemokraterna på 29,5 procent och är därmed landets överlägset största parti.

Samtidigt ökar Moderaterna till 19,1 procent varmed M går om Sverigedemokraterna och blir näst största parti; SD får denna gång nöja sig med 17,8 procent. I övrigt kan man notera att såväl Miljöpartiet (3,9 procent) som Kristdemokraterna (3,5 procent) misslyckas med att nå upp till riksdagsspärren på 4 procent.

Även om Stefan Löfven och hans svenska socialdemokrater tycks sitta förhållandevis säkert i båten gäller detsamma ingalunda för de flesta systerpartierna ute i Europa. I flera av de val som har hållits i år blev S-partierna således närmast utraderade. https://www.europaportalen.se/2017/10/stora-valforluster-oroar-socialdemokrater

Socialdemokraterna noteras för 29,5 procent i senaste Poll of polls – ett historiskt sett skralt resultat. Foto: Tommy Hansson

Så skedde i Nederländerna, där PvdA sjönk som en sten från 24,7 i föregående val ner till 5,7 procent. Lika illa i Frankrike, där PS endast lyckades komma upp i 7,4 procent mot 29,4 procent i närmast föregående val. S-katastrof blev det också i Tjeckien – CSSD fick 7,3 procent, att jämföra med tidigare 20,5. I Tyskland blev inte nedgången lika pregnant, men 20,5 procent för SPD var ändå en stor besvikelse (25,7 i valet dessförinnan).

I Österrike fick SPÖ 26,7 procent, vilket är i nivå med närmast tidigare val. Resultatet har ändå betecknats som ett stort socialdemokratiskt nederlag, då samtidigt det konservativa ÖVP med Sebastian Kurz i spetsen tog regeringsmakten efter att ha gått framåt med 7,9 procentenheter till 31,6 procent jämfört med valet 2013.

Bara i tre europeiska stater noteras socialdemokratin för en påtagligt uppåtgående trend: i Malta, Storbritannien och Bulgarien.

Ovan kunde konstateras att våra svenska sossar för närvarande är ohotat största parti, även om Moderaterna i kraft av ”Kristersson-effekten” är på väg uppåt. Ändå bör S ta sig i en smula i akt. ”Det finns en oro för den politiska utvecklingen inom EU och medlemsländerna”, citeras så EU-parlamentarikern Marita Ulvskog (S) i Europaportalen.


Tidernas sämsta valresultat för S inföll 1911, då Hjalmar Branting var partiledare: 28,5 procent.

Dessutom är det ett faktum att dagens 29,5 procent för Socialdemokraterna är ett historiskt riktigt skralt resultat. Det bör jämföras med sossarnas sämsta valresultat någonsin: 1911 nådde S-partiet under ledning av Hjalmar Branting 28,5 procent. Bäst gick det för S krigsåret 1940, då Per Albin Hanssons parti fick 53,8 procent. Studerar vi resultaten under 1990- och 2000-talen hittar vi en toppnotering på 45,25 procent under Ingvar Carlsson 1994. https://sv.wikipedia.org/wiki/Resultat_i_val_till_Sveriges_riksdag

2006 gick det betydligt sämre – 34,99 procent medförde den borgerliga alliansens maktövertagande och partiordföranden Göran Perssons avgång. Nya partiledaren Mona Sahlin lyckades emellertid ännu sämre 2010 och sosseriet fick nöja sig med 30,66 procent och fortsatt oppositionsroll. Efter parentesen Håkan Juholt 2011-12 kunde Stefan Löfven 2014 med inte särskilt imponerande 31,0 procent föra fram S till regeringsmakten tillsammans med Miljöpartiet och med de gamla kommunisterna i Vänsterpartiet som stödparti.

I dag synes S ha etablerat sig under 30-procentsnivån och kan därför sägas leva farligt, även om det i nuläget är svårt att ana katastrofnivåer som blivit fallet i Nederländerna, Frankrike och Tjeckien.


Göran Persson: socialdemokratisk immigrationspolitik naiv och verklighetsfrämmande.

Gamle partiledaren, numera konsulten och lantjunkaren Göran Persson, har nyligen lyft fram Socialdemokraternas naiva och verklighetsfrämmande flykting- och migrationspolitik fram till hösten 2015 och förutspår samtidigt att problemet med en invandring omfattande stora volymer kommer att växa. https://www.expressen.se/nyheter/persson-naiv-flyktingpolitik-det-straffade-sig-hart/

 

Annonser

Det inrikespolitiska läget: temperaturen stiger inför valet 2018

15 oktober, 2017

Rättning i leden – Stefan Löfven talar om för alliansledarna vad som gäller.

Partipolitiken i Sverige kretsar i skrivande stund till betydande del kring Moderaternas så kallade arbetsstämma i Örebro 12-15 oktober och särskilt då partiets skärpta migrationspolitik. Detta innebär bland annat att M fortsättningsvis kommer att arbeta för striktare asylregler inom EU och hårdare tag mot immigranter som fått avslag på sina asylansökningar. http://omni.se/massivt-m-stod-for-skarpt-migrationspolitik/a/Gzyox

M-partiet synes alltså ha gjort upp med Fredrik Reinfeldts beryktade ”öppna era hjärtan (och plånböcker)”-politik, tvivelsutan med huvudsyftet att få tillbaka de väljare som tidigare i frustration strömmat över till Sverigedemokraterna. Av bara farten har M plockat upp ett annat gammalt SD-förslag – att införa ett nationellt förbud mot tiggeri.

Många moderater hälsar nu sannolikt den färske partiledaren Ulf Kristersson, 53, som något av en frälsare som skall ta partiet tillbaka till forna opinionshöjder. Det har förvisso börjat hyggligt – i Svenska Dagbladet/SIFOs oktobermätning ökade M med 1,4 procentenheter upp till 18,6 procent. Visserligen nästan 5 procentenheter sämre än senaste valresultatet 23,3 procent, men ändå. https://www.svd.se/sd-rasar-i-svd-sifo–ner-till-nivaer-fore-flyktingkrisen

 

M framåt med 1,4 och SD bakåt med 2,8 procent enligt Svenska Dagbladet/SIFO oktober 2017.

Moderatstrategerna gläds säkert minst lika mycket över SDs tillbakagång med 2,8 procentenheter ner till 15,0 procent i samma mätning. I sammanhanget kan det vara lärorikt att notera att samme Ulf Kristersson som nu stramar åt partiets hållning i invandringsfrågan i egenskap av socialförsäkringsminister ingick i den alliansregering som gick i bräschen för en i stort ohämmad immigrationspolitik.

Den som tror att Ulf Kristersson är mer konservativ eller högerinriktad än de närmaste företrädarna Anna Kinberg Batra och Fredrik Reinfeldt misstar sig. Kristersson är en typiskt ”ljusblå” karriärist utan tillstymmelse till konservativ övertygelse i sin ideologiska utrustning och som nu, uppenbarligen i rent röstmaximerande syfte, kopierar den sverigedemokratiska politiken.

Detta förnekas givetvis av moderatledningen, som nyligen till på köpet utnämnde SD till en av sina ”huvudmotståndare”. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/qz1qm/sverigedemokraterna-ar-en-av-vara-huvudmotstandare

Frågan är om denna moderata balansakt kommer att lyckas i längden: att kopiera SD-politiken på flera punkter samtidigt som SD utnämns till politisk motståndare. Och hur skall den stramare migrationspolitiken – som dock kompletteras med önskemål om en flyktingkvot om 25 000 per år – koordineras med exempelvis Centerns blödande hjärtan-hållning?

Såväl Jimmie Åkessons SD som Ebba Busch Thors KD går bakåt i senaste Sentio-mätningen. SD förblir dock näst största parti med 22,8 procent medan KD rasar ner till katastrofala 2,3 procent.

Det är enligt min uppfattning tvivelaktigt om allianspartierna kommer att kunna erbjuda något som ens liknar ett trovärdigt regeringsalternativ fram till valet i september 2018. C och Annie Lööf tycks inte vara särskilt angelägna om att störta den rödgröna regeringen, samtidigt som både KD och L hänger på den proverbiala gärdesgården i åtskilliga mätningar. Mot detta skall vägas att det sistnämnda förhållandet gäller även MP och V inom ramen för det nuvarande regeringsunderlaget.

Nu skall vi nog inte ta SIFO-siffrorna på alltför stort allvar. Metoden att göra telefonintervjuer utifrån listor med förtryckta namn har uppenbara nackdelar, typ att åtskilliga av de listade personerna inte går att få tag på och att många sannolikt drar sig för att ange ett avskytt parti som SD som det parti man skulle rösta på. SIFO lyckades betecknande nog heller inte särskilt väl med att förutspå SDs senaste valresultat om 12, 86 procent utan spådde 10,4 procent i mätningen närmast före valet 2014.

Allra bäst på att pricka Sverigedemokraternas valframgång för tre år sedan var i stället norska Sentio, som hade SD på 12,7 procent. Sentios oktobermätning 2017 i samarbete med sajten Nyheter idag ger SD avsevärt högre opinionssiffror än SIFO och flera andra mätinstitut – här är det Sverige-vänliga alternativet i svensk politik alltjämt näst störst med 22,8 procent, en blott marginell reträtt jämfört med närmast föregående undersökning. https://nyheteridag.se/centerpartiet-forlorare-och-vansterpartiet-vinnare-i-oktobermatningen-fran-sentio/


Piratpartiet (PP) går fram 0,6 procentenheter till 1,1 procent hos Nyheter idag/Sentio. På bilden PP-ledaren Magnus Andersson

Hos Sentio märks över huvud taget ingen Kristersson-effekt, utan M-partiet går tvärtom tillbaka något till 16,8 procent. Förlorare hos det i Norge väletablerade instutet är Centerpartiet, som sjunker ner till 9,6 procent, sämst på länge. Vänsterpartiet lever farligt och landar på 4,0 procent under det att Kristdemokraterna noterar ett bottennapp med endast 2,3 procent. Störst är Socialdemokraterna som går framåt till 25,9 procent.

Nyheter idag/Sentio är de enda i mätningskarusellen som har separata siffror för lilleputtpartierna Feministiskt initiativ (nu 1,9 procent) och Piratpartiet (1,1 procent).

För denna bloggare framstår det som obegripligt att Socialdemokraterna fortsatt kan vara största partiet med sympatier på runt 30 procent i de flesta undersökningar. Detta i en tid då socialdemokratiska partier krisar och i vissa fall nästan utraderas över hela Europa. Ännu mer obegripligt är att S-ledaren, statsminister Stefan Löfven, i en Novus-undersökning nyligen visade sig åtnjuta störst förtroende bland samtliga partiledare. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/stefan-lofven-s-har-hogst-foretroende-av-partiledarna

35,0 procent av de tillfrågade förklarade sig ha mycket eller ganska stort förtroende för Stefan Löfven. Detta är visserligen en tillbakagång med 2 procentenheter jämfört med föregående sympatimätning, men då närmaste konkurrenten – Annie Lööf (C) – tappar 6 procentenheter kan Löfven fortsätta trona på förstaplatsen.

Efter ett initiativ av den dåvarande socialdemokratiska regeringen fick tyska judar som kom till Sverige ett stort ”J” stämplat i sina pass.

En sak har Stefan Löfven ärvt från sin företrädare som svensk statsminister: i likhet med Fredrik Reinfeldt (M) är S-ledaren märkligt fixerad vid Sverigedemokraterna, vars allmänna ondska och fördärvlighet om vi får tro Löfven knappast känner några gränser. Löfven fortsätter med den drucknes envishet från riksdagens talarstol liksom i andra fora kalla SD för ”ett rasistiskt parti med nynazistiska rötter” och liknande. Den nye M-ledaren Ulf Kristersson har valt att beteckna denna besatthet som ”osund”: http://www.friatider.se/l-fven-besatt-av-sd-p-ett-osunt-s-tt

SD-ledaren Jimmie Åkesson har dock inte blivit svaret skyldig utan helt korrekt påpekat, att det inte var SD utan S som tog initiativet till bildandet av Statens rasbiologiska institut samt att det var efter ett socialdemokratiskt initiativ som fick Nazityskland att stämpla ett rött ”J” i tyska judars pass. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/q2M9g/akesson-inte-vi-som-stamplade-jude-i-passen–det-gjorde-s

Tilläggas kan att det inte heller var SD som tillät tyska trupptransporter genom Sverige under Andra världskriget, stödde en rad kommunistdiktaturer under Kalla kriget eller har understött ett palestinaarabiskt terrorparti i Mellanöstern med dokumenterade kopplingar bakåt till Hitlers Tredje rike; allt detta har som bekant Socialdemokraterna i sitt syndaregister. Mer om sossarnas förlöpningar här: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Ambassadör Håkan Juholt tillsammans med Islands president Gudni Thorlacius Jóhannesson.

Det är tydligt att den inrikespolitiska temperaturen är i stigande inför valet om knappt ett år. Ett uttryck härför är väl också att det från Reykjavik meddelas att vår Islands-ambassadör sedan januari, Löfvens företrädare som S-ledare Håkan Julholt, behagat framföra tvivel på den svenska demokratin och dess framtidsutsikter: ”Demokratin glider svenska folket ur händerna då vi går mot ett expertstyre och på sikt en teknokrati eller en diktatur”.

Ord och inga visar onekligen. Håkan Juholt lyckades bara hålla sig kvar i knappt ett år som S-ledare (mars 2011-januari 2012). Frågan är hur länge han kan hålla ut som Islands-ambassadör med den faiblesse för frispråkighet han onekligen besitter. https://samnytt.se/hakan-juholt-sverige-pa-vag-att-avveckla-demokratin/

 

 

 

Sentio: SD störst igen – desperation hos S

11 februari, 2016

lofven_sentio_21-1_650 Löfven går från den ena katastrofen till den andra. Nu är S-partiet nere på 21,1 procent.

http://nyheteridag.se/sentiomatningen-som-skakar-s-krislaget-for-lofven-fordjupas-ytterligare/

25,5 procent och största parti. Det är kontentan för Sverigedemokraterna i Nyheter idag/Sentios februarimätning. SD har därmed oförändrade siffror jämfört med januarimätningen. Länken överst.

För Socialdemokraterna innebär den nya mätningen en veritabel katastrof, osäkert vilken i ordningen. Med 21,1 procent är sossarna bara tredje största parti och går därmed ner med nästan 2 procentenheter visavi resultatet i januari. Moderaterna noteras för 21,8 procent och ökar med 1,7 procentenheter.

Tillsammans når S, MP och V 32,7 procent mot 36,1 för de borgerliga partierna. Värt att notera är att båda ”övriga partier”, Piratpartiet och Feministiskt initiativ, båda går framåt och når 1,8 respektive 3,2 procent av väljarsymparierna hos norska Sentio. Endast PPs blygsamma men dock framgång uppges vara statistiskt säkerställd.

Sentios webbmätning i samarbete med nyhetssajten Nyheter idag – som anses vara SD närstående men ägs av en piratpartist – utfördes 3-9 februari. Av de 1037 respondenterna uppgav 738 vilka partisympatier de hyser. Sentios mätningar är vad beträffar SD extra intressanta, då Sentio var det opinionsinstitut som bäst av alla lyckades pricka det faktiska valresultatet.

untitled Regeringen senaste utspel om immigrationen innehåller punkter som SD helt kan instämma i.

Såväl regering som opposition har alltmer närmat sig Sverigedemokraterna vad avser åtgärder för att minska immigrationen. Det förefaller dock som om endast Moderaterna fått utdelning i form av högre opinionssiffror. Sosseriet fortsätter sin remarkabla kräftgång och kommer snart att ha dykt under 20-strecket om inget drastiskt sker. Till betydande del torde detta bero på att regeringsalliansen med tokpartiet Miljöpartiet är ett formidabelt sänke för S.

Parallellt härmed dalar statsminister Stefan Löfvens personliga popularitet drastiskt och befinner sig nu under SD-ledaren Jimmie Åkessons. Det råder ingen tvekan om att det råder desperation inom sosserörelsen, och på sina håll finns en rädsla för så kallad pasokifiering – det vill säga att partiet kommer att gå samma öde till mötes som det grekiska sossepartiet Pasok.

Just om pasokifierings-spöket handlar en ledarartikel av Katrine Marcal i Aftonbladet den 3 januari 2016: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinemarcal/article22031593.ab

Pasok var under flera årtionden det dominerande partiet i Grekland men är nu i det närmaste utraderat. När man studerar den socialdemokratiska utvecklingen i Sverige står det klart att det finns fog för pasoikifieringsrädslan. Jämfört med Löfven framstår de tre närmast föregående S-ledarna Göran Persson, Mona Sahlin och till och med Håkan Juholt som mer eller mindre framgångsrika.

tada6f71 Jimmie Åkesson (SD) tänker sig ett samarbete med M.

Moderaternas immigrationspolitik är sedan i höstas i stort sett en blåkopia på SDs, och partiet tackar säkert sin lyckliga stjärna för att Fredrik Reinfeldt tackade för sig efter valfiaskot 2014. Senast har Reinfeldt varit i Finland och mästrat vårt stackars östra broderfolk om massinvandringens välsignelser. Uppenbarligen saknar han varje tillstymmelse till förståelse för det elände hans fanatiska svängdörrspolitik lett till: http://avpixlat.info/2016/02/11/reinfeldt-predikar-om-massinvandringens-fortrafflighet-for-finska-politiker/

SD-ledaren Jimmie Åkesson har föreslagit ett samarbete mellan SD och M i syfte att störta S-MP-styret, men hittills har M-bossen Anna Kinberg Batra slagit dövörat till. Det är synd, ty mellan SD-politiken och gammelmoderat politik finns stora likheter avseende sådana centrala frågor som immigrationen, försvaret samt lag och ordning.

Romsons klavertramp: arrogans och oproffsighet ger SD nya röster

10 juni, 2015

original Åsa Romson (MP) begår den svenska dödssynden att vägra skaka hand.

Det finns få svenska seder som har ett så grundmurat stöd i folkdjupet som att skaka hand. Det gör vi för att hälsa på eller uttrycka sympati för varandra eller tacka för något. Detta oavsett om vi är gamla vänner, bara bekanta eller över huvud taget inte känner varandra. Skaka hand skall vi banne mig göra, punkt.

Så är det inte i alla länder. I Orienten finns den i mitt tycke mycket tilltalande seden att hälsa på medmänniskan genom att trycka händerna mot varandra framför bröstet, buga och samtidigt hålla fötterna ihop. Det är artigt, ser trevligt ut och är dessutom hygieniskt, man behöver inte slösa på handspriten i förkylningstider. Jag brukar göra så när jag vet att den person jag står inför inte har något emot att jag hälsar så, i annat fall blir det handskakning eller kanske ingenting alls – man kan ju faktiskt bara säga ett enkelt  ”hej” utan vidare gester.

_2BE7286 Gustav Fridolin får bråttom när Jimmie Åkesson försöker ta honom i hand för ett par år sedan…

Att demonstrativt vägra skaka hand med någon kan emellertid aldrig tolkas som något annat än en uppenbar oartighet och till och med ses som en medveten förolämpning. Det visste naturligtvis vår vice statsminister Åsa Romson (MP) när hon formligen flög förbi SD-ledaren Jimmie Åkessons utsträckta hand i gårdagens partiledardebatt i riksdagen, även om hon gjorde ett tappert försök att släta över tilltaget. http://nyheteridag.se/partiledardebatten-har-vagrar-romson-skaka-hand-med-akesson/

I Dagens Nyheter den 10 juni citeras hon således på följande sätt: ”Jag har tagit Jimmie Åkesson i hand efter debatten som vi alla gör när vi avslutar debatter. Det var just i replikskiftet som vi inte tog i hand, och det är olika, ibland tar man i hand och ibland inte.” Kanske det. Det var bara det att hundratusentals svenskar via televisionen kunde se hur Romson mycket bestämt tog typ en extra sväng runt Åkesson och hans utsträckta hand just för att vara säker på att undvika den. Precis som medspråkröret Gustav Fridolin gjorde för ett par år sedan – intet är nytt under solen…

Skärmavbild_2015-05-26_kl__08_42_24-620x264 Riazat (V) ”skiter i det blå skåpet” genom att ignorera Jakobssons (SD) utsträckta högernäve.

En likartad scen utspelade sig i den svenska politikens finrum för ett par veckor sedan, då Vänsterpartiets Daniel Riazat ignorerade sverigedemokraten Stefan Jakobssons utsträckta hand efter ett replikskifte i en skoldebatt. Det är fullt möjligt att såväl Åkesson som Jakobsson sträckte fram sina respektive högerkardor just med förhoppningen, att dessa skulle ignoreras av V- och MP-representanterna med deras ofta överdrivet emotionella inställning till SD vilket i sin tur skulle ge SD sympatier. http://samtiden.nu/16522/jakobsson-om-riazats-agerande-han-foll-pa-eget-grepp/

”Han föll på eget grepp”, citerades Jakobsson i den SD närstående nättidskriften Samtiden (länk ovan) och fyllde på med det aningen mustigare ”Han sket i det blå skåpet”. Och så var det naturligtvis. Ty oavsett om SDs framsträckta händer var en medveten SD-taktik eller ej så föll både Riazat och Romson och de föll tungt. De agerade på ett arrogant och oproffsigt sätt och medverkade nästan säkert till att ge Sverigedemokraterna tusentals nya röster.

Sceneriet med Romson som spänstar förbi Åkessons utsträckta högerhand begränsades ju heller inte till SVT, som sände partiledardebatten. Det har därefter upprepats på otaliga Facebook-sidor, bloggar, tweets och i tidningar och så kommer det att fortsätta. Åsa Romson verkar sakna medvetenhet om vad hennes brist på impulskontroll leder till. Frågan är hur länge hennes partikamrater kommer att ha tålamod med henne.

Socialdemokraterna förre katastrofale ledare Håkan Juholt är i Expressen dagens datum starkt kritisk mot Romsons vägran att skaka hand med SD-ledaren och menar, att det är en sorts demonstrationspolitik som regeringen inte skall ägna sig åt. Vilket man naturligtvis kan hålla med om. http://www.expressen.se/nyheter/juholt-inget-regeringen-ska-agna-sig-at/ Det finns dock knappast några skäl för Håkan Juholt att här ta till de allra djupaste brösttonerna.

1931227_1200_675 Juholt (S) och Ohly (V) bojkottade TV-debatt på grund av att de placerats för nära Åkesson (SD) i TV-studio.

Juholt, på sin tid en vandrande katastrof som sosseledare med det ena klavertrampet efter det andra, ägnade sig inför en direktsänd partiledardebatt i SVT 2011 åt en än mer outrerad demonstrationspolitik då han (och dåvarande vänsterledaren Lars Ohly) vägrade ställa upp med motiveringen, att de hade placerats för nära Jimmie Åkesson i TV-studion. FPs Jan Björklund tyckte Juholt var ”barnslig” och Jimmie Åkesson blev ”förvånad” efter att först ha skrattat.http://www.expressen.se/nyheter/barnsligt-av-juholt/

Så kan det gå när inte haspen är på. Man undrar vidare litet resignerat när Juholts efterträdare skall sluta upp med att hala fram naziflaggan när han inte klarar av den normala debatten med SD. I går drog han åter fram de påstådda nazispökena och hakkorsen från SDs grundandeår 1988 ur garderoberna. Jag undrar varje gång jag hör Löfvens litania varför karln i stället inte kan glädja sig åt SDs remarkabla utveckling: från ett parti med extremnationalistiska tendenser till ett socialkonservativt mittenparti, där folk med faiblesse för extremism åker ur partiet med huvudet före. I sossepartiet får de däremot plats ända upp i partiledningen.

Åkesson nämnde också detta i riksdagsdebatten och fyllde på med att sosseriet i det förflutna backat upp otrevligheter såsom rashygien, tvångssteriliseringar och stöd till kommunistdiktaturer. Om det hade varit jag som ställts mot Löfven hade jag kanske därtill påpekat, att ungefär samtidigt som SDs förste partiledare Anders Klarström utträdde ur Nordiska rikspartiet för att ägna sig åt det betydligt mindre extrema SD var Socialdemokraterna fullt sysselsatta med att pussa Castro och Arafat på kinderna, stödja sovjetiska så kallade fredsförslag ämnade att avväpna västvärlden samt pumpa in skattepengar i kommunistiska krigskassor i Angola och andra afrikanska länder.

22704_castro_palme-630x387 Kompisarna Olof Palme och Fidél Castro under en rökpaus.

Fullblodsnarcissisten Reinfeldt lämnar Sverige åt sitt öde

18 september, 2014

images Reinfeldt och övriga moderattoppar i Prideparaden.

Jag är noga taget Fredrik Reinfeldt ett stort tack skyldig.

Hade det inte varit för honom hade jag sannolikt inte engagerat mig i framtidspartiet Sverigedemokraterna. Det var nämligen genom Reinfeldts och den då nya allianregeringens nära nog kriminella försummelse av det svenska försvaret, som jag tog steget och blev SD-medlem 2008. Misstänker att jag hamnat hos SD i vilket fall som helst, men den då nyblivne statsministern påskyndade helt klart mitt beslut. Jag ämnar i den här bloggtexten titta litet närmare på Fredrik Reinfeldt och vad som motiverar honom.

Fredrik Reinfeldt är född 1965 och började med politik i tidiga år som elevrådsordförande. Han var då inte mer än tio-elva år. Hans stora intressen i ungdomsåren var basket och teater; inom sistnämnda gebiet framträde han som den bögige konferencieren i en skoluppsättning av ”Kabaret”. Vid andra tillfällen spelade han bokstavligt talat pajas, det vill säga clown.

1984 ryckte Reinfeldt in som kompanibefäl vid Lapplandsjägarna i Kiruna och har beskrivits som en elitsoldat. Vid den så kallade värnpliktsriksdagen 1985 valdes han till vice ordförande i värnpliktsrådet. Efter muck kom Reinfeldt i kontakt med några jämnåriga Täby-moderater och började mer seriöst tänka i politiska banor.

Reinfeldt hävdar i Mats Wiklunds bok En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt (Fischer & Co 2006) att han påverkades av dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn: ”Ulfs resonemang om att frigöra människan betydde mycket.” Reinfeldt och hans unga moderatvänner var dock missnöjda med hur  partiets ungdomsförbund, MUF, drevs i högborgerliga Täby och bildade därför Konservativ ungdom, som snart tog över ledningen i MUF med Fredrik som ordförande.

1990 valdes den nyexaminerade civilekonomen Fredrik Reinfeldt till ordförande i MUF i Stockholms län – han hade tidigare bland annat jobbat som ABAB-vakt – och tillträdde samtidigt en tjänst som biträdande borgarrådssekreterare hos dåvarande industriborgarrådet i Stockholm, Carl Cederschiöld.

I samband med ordförandestriden i Moderata ungdomsförbundet 1992 – det så kallade Slaget i Lycksele – blev Reinfeldt något av en kändis på riksplanet: kampen stod mellan Reinfeldt och den nyliberalt präglade, sittande ordföranden och blivande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som var för fri invandring. Reinfeldt sågs vid denna tid som tämligen konservativ och var betydligt mer följsam gentemot partiledningen med Carl Bildt i spetsen än Kristersson. Slutligen gick Reinfeldt segrande ur striden med de knappa röstsiffrorna 58-55.

untitledReinfeldt och hans farfars farfar, cirkusmannen John Hood.

Vad som kanske mer än något annat präglat Fredrik Reinfeldts syn på tillvaron och verkligheten är hans delvis mycket exotiska släktbakgrund. Namnet Reinfeldt kommer från Lettland, och i övrigt finns bland förfäderna inslag från Italien, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även mulatten John Hood  som var cirkusdirektör och kom från USA eller möjligen Indonesien.

Hood, som bland annat uppträtt som ormtjusare i Norge, vistades i Sverige i början på 1880-talet. Han hävdade ibland att hans far kom från den indonesiska ön Borneo och att mamman var negress, men vid andra tillfällen påstod han att fadern var guvernör från Java och att modern var holländska. Stockholmskorrespondenten för den finlandssvenska tidningen Nya Pressen skev om nämnde Hood på följande sätt den 29 augusti 1884:

Sedan några år har här i Stockholm uppehållit sig – tidtals åtminstone – en främling, som ådragit sig rätt mycket uppmärksamhet, särskildt från damernas sida. Han är nämligen en ovanligt ståtlig och man skulle kunna säga äfven vacker karl – dvs vacker ”efter sin art”, ty mannen är neger…Herr Hood har haft en något ostadig sysselsättning. Han har förevisat zulu-kaffrer och vargmänniskor, loppcirkus,  hafsnymfer, och har slutligen förevisat sig sjelf såsom människoätare.

I Sverige träffade John Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt som hade lettländsk bakgrund, och det påtagliga resultatet av denna allians blev sonen John som föddes på Allmänna BB i Stockholm. År 1889 gifte sig Emma Dorothea med järnarbetaren Andreas Carlsson, som därtill var karusell- och skjutbaneägare och således verksam inom samma bransch som John Reinfeldts biologiske fader.

John Reinfeldt tog småningom över styvfaderns skjutbana och när hans son föddes fick han namnen John Herbert Linné Reinfeldt, vilken i Stockholm lierade sig med en dam av italienskt ursprung som hette Anne-Marie Dominique. Denna var sprungen ur en italiensk artistfamilj, vars sentida mest kände representant i Sverige är Carl-Axel Dominique, född 1939, som är fyrmänning med Fredrik Reinfelds pappa Bruno.

Fredrik Reinfeldt är med rätta stolt över sin färgstarka släktbakgrund (skulle själv inte ha haft något emot att ha haft så många intressanta förfäder med skiftande bakgrund), men jag skulle inte ha brytt mig om att redogöra så pass noggrant för denna om det inte varit för att den i så hög grad präglat hans verklighetsbild och politiska utsyn. Detta framgår närmast övertydligt av en intervju statsministern gav Sydsvenskans Niklas Orrenius den 19 november 2011:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Här redogör Reinfeldt för sin djupt kända avsky gentemot Sverigedemokraterna vilken han erkänner bottnar i den egna, brokiga släktbakgrunden. En bakgrund som gör, hävdar statsministern, att han är särskilt känslig för ”främlingsfientlighet” och dess förmenta representanter i form av SD.

När man läser den långa intervjun, utförd av en av den svenska medievärldens mest beryktade ”godhetsapostlar” och ”toleransmånglare”, kan man knappast undgå intrycket, att föreställningen om att allt gott har kommit utifrån är den bärande pelaren i hela Fredrik Reinfeldts politiska synsätt. Det förefaller faktiskt som om han betraktar sig själv som den främste företrädaren för den samhällselit som hyser denna uppfattning.

I sammanhanget erinrar man sig Reinfeldts ord under ett besök i den invandrardominerade stadsdelen Ronna i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Underförstått: Som exempelvis den reinfeldtska släkten.

untitled Radarparet Sahlin och Reinfeldt.

Det är minst av allt en tillfällighet, att Reinfeldt i intervjun passar på att hylla förra sosseledaren Mona Sahlin, vilken till skillnad från efterträdaren Håkan Juholt enligt Reinfeldt hyser ett äkta patos mot rasism och främlingsfientlighet. Sahlin, som 2002 i en intervju som publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg, yttrade ungefär samma sak som Reinfeldt gjorde i sitt Ronna-uttalande: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Det kan på goda grunder hävdas, att såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin till betydande delar byggt upp sina politiska karriärer på att uttrycka förakt för sitt hemland och höja främmande inflytande till skyarna. De har därmed givit uttryck för något som den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, en ursprungligen psykiatrisk term innebärande en irrationell rädsla för det egna hemmet och dess omedelbara närhet men som i Scrutons version betyder rädsla eller skräck för vad som hör samman med den egna nationen.

Reinfeldts och Sahlins politiska kamp mot ”främlingsfientlighet” och ”rasism” sammanfaller med mainstreammedias ständigt pågående kampanjjournalistik för ”antirasism”, ”tolerans” och ”gilla olika”-tänkande med Expressens anlitande av den AFA-anknutna vänsterextrema Researchgruppen med de brottsdömda frontfigurerna Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Carl Tullgren som absolut lågvattensmärke. Se mer i detta ämne nedan.

Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson Jimmie Åkesson skålar för SDs framgångar – det var nog inte detta som Reinfeldt hade tänkt sig. Foto: Photo2be

Det gigantiska problemet för Reinfeldt, Sahlin, Expressen, AFA med flera ”rasistjägare” är emellertid att deras verksamhet haft rakt motsatt effekt visavi det eftersträvade resultatet. De hatade Sverigedemokraterna har nämligen gått fram som en ångvält i opinionen och med 12,9 procent av röstetalet mer än fördubblat sina mandat i riksdagen jämfört med valet 2010 samt gjort kraftiga inbrytningar i såväl kommuner som landsting.

Godhetsmaffian sitter därför i en rävsax som tycks omöjlig att ta sig ur. Nu försöker man trösta sig med att ”87 procent röstade mot rasism och främlingsfientlighet”. Mot detta kan med minst lika stort fog invändas, att 97 procent röstade mot tokfeminismen representerad av F!, 94 procent mot vinstförbud i välfärden enligt kommunistisk modell och 93 procent mot utflipprad miljöextremism i MPs tappning.

Fredrik Reinfeldt väljer i detta prekära läge att deklarera sin avgång som landets statsminister och som de så kallade Nya Moderaternas partiledare. Han lämnar både landet och partiet åt sitt öde. Det är ett beslut som vållat stark kritik från de tidigare moderatledarna Ulf Adelsohn och Bo Lundgren.

Adelsohn citerades i Dagens Nyheter den 15 september på följande sätt: ”Nu har vi i realiteten en icke-socialistisk majoritet i kammaren, men lämnar ändå över makten. Det är ingen statsmannakonst.” Bo Lundgren: ”Han skulle ha väntat och sett vad utfallet blev av den parlamentariska situationen.”

Reinfeldts agerande visar hur en fullblodsnarcissist resonerar. När han inser att hans åtta år långa kamp mot Sverigedemokraterna – ty detta är vad hans statsministertid ytterst handlat om – varit förgäves, och han till yttermera visso till SD förlorat hundratusentals väljare som varit missnöjda med Nya Moderaternas utveckling från ett värdekonservativt parti med liberala inslag till ett pragmatiskt kappvändarparti med accelererad massinvandring som huvudfråga, så sticker han. Ungefär som när en omogen skolflicka dumpar en kavaljer hon tröttnat på.

Se mer i ämnet här:

http://www.dn.se/valet-2014/borg-och-reinfeldt-overger-parti-i-kris/

untitled Carin Jämtin håller ett vakande öga på sin partiordförande.

Nu skall den partipolitiskt oerfarne S-ledaren Stefan Löfven, som av allt att döma är helt i händerna på sin partisekreterare, Palestina-aktivisten  Carin Jämtin, försöka sy ihop en minoritetsregering  och en budget med hjälp av det extremistiska Miljöpartiet. Det kommer, om det lyckas, att bli en svag regering. Något som i och för sig kanske inte är helt fel.

För att citera det borgerligt sinnade nyhetsbrevet Veckans Contra:

En svag regering kommer att uträtta mindre  än en stark regering. Det är alldeles utmärkt. Sverige kan som nation vara väl så betjänt av en svag som en stark regering.

Enligt detta resonemang blir det svårare för en svag regering att driva igenom alltför många dumma politiska förslag, samtidigt som den svaga regeringen möjliggör för välståndsskapande krafter utanför den politiska sektorn att verka. Det är ju inte politiken som skapar välstånd – den fördelar bara resurser som andra skapat.

Slutligen har den alltid intressanta webbkanalen Granskning Sverige nagelfarit Expressens närmast brottsliga roll i anlitandet av vänsterextrema krafter i sina – totalt felslagna – försök att minska Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Lyssna via denna länk:

 

 

 

 

SD ångar på: bästa någonsin hos YouGov

12 mars, 2013

imagesCABEN2LHSD – bästa någonsin i YouGovs marsmätning.

När YouGov i samarbete med Metro presenterade sin marsmätning noterade SD 12,6 procent. En ökning med 1,1 procentenheter jämfört med förra mättillfället och bäst någonsin hos detta mätinstitut. Därmed är partiet efter vanligheten riksdagens tredje största parti och vågmästare.

Den fråga som ställdes i YouGov-mätningen var: ”Hur skulle du rösta om det vore riksdagsval i dag?”

Räknar man samman mars månads hittills tre genomförda opinionsmätningar parkerar Sverigedemokraterna på 10,3 procent efter 11,0 hos Expressen/Demoskop (rekord) och 7,3 hos Skop. All time high för SD inföll i Sentios januarimätning, då partiet med 14,0 procent blev större än samtliga tre mindre borgerliga partier tillsammans.

Eljest kan från YouGov-mätningen noteras att KD noteras för katastrofala 2,6 procent. Det är en minskning  med 0,9 procentenheter. Mycket bättre gick det inte för C som med 3,4 procent ¨- en obetydlig ökning om 0.1 procentenheter – fortsätter att placera sig utanför riksdagen. Det enda som torde kunna rädda C men framförallt KD från att åka ur riksdagen är stödröster från M. FP ökade nu med 0,7 procentenheter och gick fram till 6,5 procent.

I analyserna har det bland annat talats om att KD nu knappast har råd att driva någon mer utpräglat egen politik, eftersom detta skulle kunna göra stödväljare från M mindre benägna att vilja rädda partiet kvar.  Personligen tror jag att en stor del av förklaringen till KDs kräftgång ligger i ett utslitet partiledarfejs. Är det inte dags för Göran Hägglund att äntligen ta konsekvenserna av partiets fiasko och avgå?

Möjligen skulle detsamma kunna sägas om Centerns Annie Lööf som framstår som alldeles för lättviktig. Om partiet hade begripit sitt eget bästa hade man valt Eskil Erlandsson efter Maud Olofsson. Han pratar och ser ut som en riktig centerpartiledare skall göra._2BE8630Stefan Löfven får Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt att framstå som hejdlösa spexmakare. 

Jag undrar om inte Fredrik Reinfeldt redan nu kan börja studera de internationella platsannonserna för att vara väl förberedd inför den av allt att döma oundvikliga valförlusten i september 2014. Det verkar föga troligt att båda krisande allianspartier skulle klara riksdagsspärren, och därmed säckar alla förhoppningar om fortsatt regeringsinnehav för alliansen ihop som en gummimadrass som förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson (eller för den delen denna icke helt fjäderlätta bloggare) legat på.

I stället kommer vi sannolikt att begåvas med tidernas tråkigaste statsminister i Stefan Löfven, som närmast får Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt att framstå som obotliga spexmakare. Detta är dock att föredra framför en opålitlig clown som Håkan Julholt. S får hos YouGov 30,5 procent och blir därmed största parti före M på 28,7. De rödgröna stödpartierna MP (9,2) och V (6,7) visar i nuläget inga tecken på att bryta samman.

Två Expressen-medarbetare  kunde nyligen fröjda sig åt den journalistiska utmärkelsen Guldspaden till följd av sina så kallade avslöjanden i samband med ”järnrörsskandalen” för närmare tre år sedan. Jag unnar dem gärna att suga litet extra på den karamellen, ty journalisterna i gemen kan inte ha det för roligt i tider när inga skandaler, uteslutningar eller oenighet inom SD  tydligen biter på väljaropinionen.

Inget annat parti befinner sig i närheten av att vara i den avundsvärda sitsen.

valja_72SDs viktigaste valargument som Photo2be ser på saken…

Sosseuppgången ger ny nerv i politiken

15 februari, 2012

Visst kan Löfven och hans sosseparti pusta ut något – men än är faran inte över. Foto: Photo2be

I United Minds/Aftonbladets opinionsmätning i april 2011 nådde Socialdemokraterna starka 27,8 procent. Det talades om succé för den nyvalde partiledaren Håkan Juholt.

I United Minds/Aftonbladets nyligen publicerade mätning – som utfördes 27/1 – 12/2 2012 – går visserligen sossarna inte riktigt lika bra utan får nöja sig med 26,o procent av de 1276 tillfrågade personernas sympatier.

Det är ändå en uppgång med 2,4 procent sedan förra mätningen, och naturligtvis talas det i kraftigt uppdragna rubriker om megasuccé för nye partiledaren Stefan Löfven.

Samtidigt får Vänsterpartiet med 9,2 procent bästa siffrorna någonsin hos United Minds; partiet lever uppenbarligen högt på nye ledaren Jonas Sjöstedt, som har en avgjort mer sympatisk framtoning än företrädaren Lars Ohly.

Det rödgröna blocket handikappas denna gång av att Miljöpartiet går ned med en procentenhet till ändå förbluffande 10,5 procent. Förbluffande, därför att de svenska väljarna istadigt vägrar inse att MP är landets farligaste extremistparti med noll verklighetsförankring. Ett regeringsinflytande för det partiet skulle medföra katastrof för riket.

 Tråkfeldt lägger ut texten på sitt oefterhärmliga vis…givet att han har något att säga, vilket kan betvivlas. Foto: Photo2be

Fredrik Tråkfeldts Moderater noterar en marginell uppgång och får nu 32,7 procent av sympatierna. Alliansen dras dock ned av att Centerpartiet med sin relativt nya anförare Annie Lööf med 3,9 procent inte klarar riksdagsspärren. Det ser med andra ord ut som om den lööfska charmen redan klingat av trots piggt rött hår och tandrikt leende.

Backar gör även Folkpartiet. 5, 0 procent innebär en nedgång med 1,3 procent för det så kallade liberala partiet, vars ledare Jan Björklund när detta skrivs dock har viktigare saker för sig än att detaljstudera svenska opinionsmätningar – han befinner sig nämligen i Israel/Palestina.

Noterbart är att Kristdemokraterna nu tycks ha vänt på kuttingen och för första gången på länge klarar riksdagsspärren med 4,7 procent, trots att svage partiledaren Göran Hägglund förblir kvar vid rodret.

Fortfarande har den samlade alliansen ett knappt övertag: 46,3 procent mot vänstertrojkans 45,7. I realiteten skulle de nu aktuella siffrorna dock ge ett regeringsskifte om det vore val nu – Centern skulle ju halka ur riksdagen.

För Sverigedemokraterna blev det den här gången 7,2 procent och en solid vågmästarställning. Detta trots att partiet inte synts särskilt mycket i media under mätperioden – SD har ”bara” fortsatt att göra sitt gedigna men oglamourösa arbete i parlamentet. Det blir dock en nedgång med 1,1 procent från förra månadens succésiffror.

 Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund gläds åt fortsatt starka siffror för SD. Foto: Photo2be

Förmodligen var det en del S-märkta champagnekorkar som sköt upp mot taken efter den här mätningen, kanske inte utan visst fog – de tidigare exempellösa fiaskosiffrorna hade ju drivits på porten. Sannolikt får vi så småningom se mätresultat kring och kanske till och med över 30-strecket. Och självklart har Löfven en stor del i den relativa framgången.

Faran är dock inte på långa vägar över för sossarna. S-partiet har fortfarande en alldeles för svag politik som knappast en tämligen färglös ny partiledare med klasskampskortet i rockärmen förmår skyla över.

Blotta möjligheten av en realistisk utmaning mot alliansregeringen är emellertid bra för svensk politik. Det skapar en ny nerv i det vardagliga harvandet och tvingar upp alliansaktörerna ur liknöjdheten.