Vänstersossens värsta mardröm: en SD-M-KD-regering

Daniel Suhonen (S): ”Och blir det att ta upp Kalashnikoven och skjuta, då gör vi det.”

I en debatt 2015 utlät sig vänstersossen Daniel Suhonen på följande sätt: ”Jag vill ha en politik som bidrar till ett socialistiskt samhällsbygge. Och blir det att ta upp Kalashnikoven och skjuta, då gör vi det.” https://ligator.wordpress.com/2015/11/11/vad-hade-hant-om-daniel-suhonen-velat-anvanda-zyklon-b/

Inlägget gjordes i en debatt med revolutionären Ylva Vinberg, redaktör för den marxistiska publikationen Revolution, inom ramen för Socialistiskt forum i Halmstad den 26 september 2015 och rönte viss uppmärksamhet på sina håll. Suhonen skulle i debatten nämligen  vara en representant för den reformistiska varianten av socialism. Han försvarade sig med att han hade behagat ”skämta”. Fan tro´t, sa Relling…

Daniel Suhonen, född 1979, tillhör Socialdemokraternas vänsterflygel. Han är sedan 2013 chef för tankesmedjan Katalys och har tidigare bland annat varit chefredaktör för den ideologiska socialdemokratiska tidskriften Tiden samt talskrivare åt den kortvarige S-ledaren Håkan Juholt, som numera är svensk ambassadör på Island.

Suhonen skrev den 29 november ett debattinlägg i Aftonbladet med rubriken ”Så blir det 2024 om SD vinner valet”. Inlägget kan uppfattas som  en dystopi i raljerande ton över hur det kan  komma att se ut i Sverige två år efter det att en SD-ledd, konservativt betonad regering bildats med Jimmie Åkesson som statsminister. Faktum är dock att debattören, av rubriken att döma, inte lämnar utrymme för några frågetecken: han slår fast att precis så här kommer det att se ut. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/vQdVyp/sa-blir-2024-om-sd-vinner-valet

Debattinlägget inleds på följande sätt: ”Tänk er fem år in i framtiden. December 2024. Jimmie Åkesson leder sedan två år en majoritetsregering med Sd, M och Kd. Den stora internationella Nationalistkonferensen har just avslutats i Folkets hus i Stockholm med ett stort fackeltåg den 6 november. Statschefer från USA, Brasilien, Österrike, Polen, Ungern, Turkiet och Norge har mött upp och hållit tal om den nya Världsordningen.”

Oscar Sjöstedt – Europas smartaste man? Foto: Tommy Hansson

Scenariot hade nästan kunnat uppfattas som inte helt orimligt om det inte varit för att Suhonen, i ett desperat försök att misskreditera SD, hade infogat den islamistiska diktaturstaten Turkiet i samlingen av deltagande länder. SD har i alla år arbetat för att hålla Turkiet utanför EU och skulle garanterat aldrig, säger aldrig, bjuda in Recep Tayyip Erdogan eller hans eventuelle efterträdare till någon sorts nationalistjippo i kungliga huvudstaden.

Om vi botaniserar vidare i Suhonens text finner  att han låter den ansedda brittiska tidskriften The Economist kalla finansminister Oscar Sjöstedt för ”Europas smartaste man”; att han förutsätter att en miljon invandrare tvingats lämna landet i enligthet med den nya regeringens återvandringspolitik; att han utnämner Mattias Karlsson till kulturminister i folkdräkt med mandat att rensa ut ”stötande konst”; att han tror att Alice Teodorescu Måwe blivit julvärd i det reformerade public service-bolaget Svensk tv och radio – i stället för det traditionella inslaget om Karl-Bertil Jonssons jul idkar hon högläsning ur verk av Ayn Rand; naturligtvis låter Suhonen även den osannolikt nationalistiska regeringen ”lite i smyg” rensa ut alla vänsterelement, liberaler och muslimer från våra kulturinstitutioner.

Daniel Suhonen tror sig alltså om att äga den ofelbara spåkulan som gör det möjligt att med säkerhet fastslå, att så här ser det ut om fem år. Således inget utrymme för något som helst tvivel. Jag erkänner gärna att artikeln har ett visst underhållningsvärde. Mest intressant är den emellertid som exempel på de mardrömmar som vänsteraktivister av Suhonens snitt uppenbarligen plågas av inför en tänkbar valseger för SD, M och KD.

De har har sent omsider tvingats inse, att deras djävulsmålning av och odemokratiska åtgärder mot Sverigedemokraterna inte har burit frukt utan att en betydande andel av landets befolkning trots all greuelpropaganda envisas med att rösta på dem i ständigt växande skaror. Jag förstår mycket väl att sådant kan framkalla traumatiska reaktioner.

För övrigt skulle troligen de allra flesta medborgare föredra det scenario som Suhonen målar upp framför utsikterna att han själv och hans meningsfränder går ut och skjuter på gatorna med sina automatkarbiner.

Suhonen avrundar sin artikel så: ”Och på Sveavägen 68 stod S-ledaren Magdalena Andersson med sitt pasokifierade parti och ångrade att hon inte gjort något medan tid var.”

Som att, i likhet med Suhonen själv, plocka fram sin kalasjnikov ur vapenskåpet kan man tänka.

Michail Kalasjnikov med sitt vapen.

Det kan avslutningsvis nämnas att Magdalena Andersson är Suhonens hatobjekt nummer 1 i sossetoppen. Det var enligt debattören hennes ovilja att genomföra nödvändiga ekonomiska reformer (läs: i planekonomisk riktning) som hindrade Socialdemokraterna att få en egen majoritet i valet 2018, https://www.di.se/debatt/daniel-suhonen-magdalena-anderssons-fel-att-s-forlorade-valet/

Fotnot: Automatkarbinen kalashnikov (engelsk stavning) är det klassiska eldhandvapnet för guerilleros och andra typer av revolutionärer världen över. Den är uppkallad efter den sovjetryske generalen och vapeningenjören Michail Kalasjnikov (1919-2013).  https://en.wikipedia.org/wiki/Kalashnikov_rifle

Glömda svenska fotbollshjältar (6): ”Mona-Lisas” crossbollar gav OS-guld

Sune Andersson med segerpokalen i Svenska cupen 1949.

Att säga att Sune ”Mona-Lisa” Anderssons fotbollskarriär var lång är en löjlig underdrift. Han var tolv år när han debuterade i Ekerö IFs A-lag och 50 när han avslutade den aktiva karriären i Hagalunds IS. Således 38 år som spelare och tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sune_Andersson_(fotbollsspelare)

Höjdpunkterna i Sune Anderssons karriär var OS-guldet i London 1948 och VM-bronset i Brasilien 1950. Sunes betydelse för dessa blågula framgångar sammanfattas på ett utmärkt sätt i motiveringen till hans inval i Svensk fotbolls Hall of Fame 2016: ”Med excellent teknik och välutvecklad spelintelligens dominerade ”Mona-Lisa” spelet runt mittcirkeln. Hans långa, precisa crossbollar var en av nycklarna då Sverige vann guld vid OS 1948 och tog brons vid VM 1950.” https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=41096

I London-OS placerades Sune Andersson, då representerande AIK, av förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock på positionen som så kallad vänsterhalvback. Hans uppgift var att ta hand om det offensiva spelet på mittfältet, medan högerhalven och lagkaptenen Birger ”Bian” Rosengren från IFK Norrköping svarade för det defensiva arbetet. Detta var uppenbarligen ett vinnande koncept.

Lagkaptenen ”Bian” Rosengren bärs i guldstol efter OS-triumfen i London 1948. Sune Andersson är tredje spelaren från vänster i blågul dress. I mitten i svart kavaj förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock.

Sverige vann sensationellt det olympiska guldet efter 3-0 mot Österrike, 12-0 mot Korea, 4-2 mot Danmark (semifinal) och 3-1 mot Jugoslavien i finalen. Ett antal av guldelvans spelare försvann efter OS-succén som proffs till Italien – bland dessa anfallarna Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, vilka i AC Milan kom att bilda den legendariska innertrion Gre-No-Li. I OS spelade Liedholm dock vänsterytter. Sune Andersson och vänsterbacken Erik Nilsson från Malmö FF var de enda som spelade samtliga matcher för Sverige i OS 1948 och VM 1950. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1948

Efter de italienska proffsklubbarnas brandskattning av det svenska OS-laget tilltroddes blågult inte stora chanser vid VM i Brasilien två år senare. Den så kallade expertisen bedrog sig dock: Sverige lyfte sig än en gång i håret och knep VM-bronset. Det skedde efter 3-2 mot Italien (Sao Paulo), 2-2 mot Paraguay (Curitiba), 1-7 mot Brasilien (Rio de Janeiro), 2-3 mot Uruguay (Sao Paulo) samt 3-1 mot Spanien (Sao Paulo). ”Mona-Lisa” gjorde två mål: ett i öppningsmatchen mot Italien och tröstmålet på straff i storförlusten mot hemmanationen Brasilien. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1950/

VM i Brasilien är den enda VM-turnering som spelats utan finalmatch. De fyra bästa lagen från gruppspelet gick vidare till en finalomgång där alla mötte alla. Världsmästare blev till slut – till hemmapublikens förtvivlan – Uruguay, som besegrade Brasilien i finalen på Maracanástadion i Rio med 2-1. Det sägs att mängder av patriotiska brasilianska fotbollsfanatiker begick självmord efter finalförlusten.

Det svenska bronslaget från Brasilien-VM 1950 som samlarbild i Rekord-magasinet. ”Mona-Lisa” längst till vänster i främre raden.

Det är väl främst två spelare från bronslaget 1950 som rönt uppmärksamhet. Dels målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF, som varit reservkeeper i OS 1948 men nu fick sitt verkliga genombrott och smeknamnet ”Rio-Kalle” (även om han släppte in sju mål mot Brasilien i den enda VM.matchen i Rio). Dels vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund, som efter VM inledde en drygt tio år lång proffskarriär i Milano-klubben Internazionale (Inter). Båda var sedan med och tog VM-silver för Sverige i hemma-VM 1958.

Sune Isidor Andersson föddes i Södertälje 1921 och avled i Solna 2002. Smeknamnet ”Mona-Lisa”, som huvudsakligen användes av media och fotbollsfans medan han kallades rätt och slätt Sune i spelarkretsar, fick han till följd av sitt påstått outgrundliga leende. Han spelade omväxlande höger- och vänsterhalv men även centerforward.

Karriären inleddes i Ekerö IF, som Sune representerade 1934-39. Därefter hamnade han i Hagalunds IS i Solna 1939-46. Sistnämnda år värvades han över till Solna-klubben AIK av ”Putte” Kock; han blev kvar i AIK till och med VM 1950. Främsta meriten i AIK, där han var en av de verkliga så kallade smokinglirarna, var guldet i Svenska cupen 1949. Efter VM blev ”Mona-Lisas” närmaste destination soliga Italien och AS Roma. Han fick sällskap i Rom-klubben av VM-spelarna Knut Nordahl och Stig ”Vittjärv” Sundqvist. Det svenska tillskottet till trots slutade klubben sist i liga A 1951 och åkte ner i B-divisionen, som man dock vann.

Efter spel i Roma 1950-52 återvände ”Mona-Lisa” Andersson till hemlandet. Eftersom det då rådde spelförbud för före detta proffsspelare i Sverige fick Sune nöja sig med att vara tränare för Iggesunds IK 1953-55. Spelförbudet hävdes 1956 och 1956-58 var han spelande tränare för allsvenska IFK Eskilstuna. Därefter hade han samma funktion i Kalmar FF 1959-61 och Finspångs AIK 1962-63.

Kalmar FFs division II-lag 1961. Sune Andersson i mitten i bakre raden.

1964-67 var Sune ”Mona-Lisa” Andersson tillbaka i födelsestaden Södertälje där han var spelande tränare i stadens bästa lag, Södertälje SK, som omväxlande parkerade i den näst högsta serien division II och division III. Därefter var det dags för ”Mona-Lisa” att avrunda sin onekligen rätt spektakulära fotbollskarriär i Hagalunds IS, som han representerade 1968-71.

Sune Andersson spelade 28 landskamper och svarade under dessa för fyra mål. Det blev även fyra ”presslandskamper”, det vill säga landslaget mötte ett lag som tagits ut av landets ledande sportredaktioner. I AIK-tröjan avverkade Sune 82 allsvenska matcher med 18 mål som följd. Debuten skedde den 1 september 1946 i en bortamatch mot IS Halmia i Halmstad som slutade 0-0. För IFK Eskilstuna spelade ”Mona-Lisa” 30 allsvenska matcher och spelade in två mål.

Emedan Sune Andersson i Sverige var verksam i amatörismens tidevarv var han tvungen att försörja sig med vanliga jobb då han inte var professionell eller hade anställning som tränare. Sålunda var han vid olika tidpunkter yrkesverksam som rundsvarvare, elmontör och pälshandlare. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/suneande.html

Jag såg Sune ”Mona-Lisa” Andersson uppträda i Södertälje SKs blåvita klubbdress ett antal gånger på Södertälje IP. Under hans SSK-tid spelade jag i BK Stars rätt framgångsrika pojklag och mötte då flera gånger Sportklubbens pojklag, där Sunes son Ola Andersson, född 1950, hade en framträdande roll.

Den besvärlige överste Gyllenkrok

Docent  Göran Nilzén har skrivit boken Den besvärlige Gyllenkrok som avporträtterar en kontroversiell svensk militär. Foto: Tommy Hansson

Axel Gyllenkrok (1888-1946) var en på sin tid omtalad och omskriven officer. Han var mycket kompetent inom det han sysslade med och känd som en av våra stora militära begåvningar. Samtidigt var han en beryktad bråkmakare som gjorde livet surt för såväl överordnade som underlydande.

Gyllenkroks gärning har på ett överskådligt sätt sammanfattats av historiedocenten Göran Nilzén i boken Den besvärlige Gyllenkrok. Överste Axel Gyllenkrok (Carlssons förlag 2017). Nilzén konstaterar sammanfattningsvis att Gyllenkrok, trots sina obestridliga förtjänster, var ”för stöddig för sitt eget bästa”.

Axel Gyllenkrok föddes den 9 augusti 1888 i Karlskrona som son till kommendören Axel Gyllenkrok och dennes maka Elin Frick. Den friherrliga ätten har ett ärorikt förflutet. Dess mest bemärkte medlem är den karolinske krigaren Axel Gyllenkrok (1664-1730) som spelade en framträdande roll i Stora nordiska kriget i vilket han sårades två gånger. http://historiesajten.se/visainfo.asp?id=117

Denne Gyllenkrok deltog bland annat vid slagen i Riga och Narva samt i kriget i Polen. 1706 befordrades han till överstelöjtnant och året därpå till en av konung Carl XII mycket uppskattad generalkvartermästare. Efter nederlaget i Poltava 1708 följde Gyllenkrok med kungen till Bender men blev omsider krigsfånge i Moskva. Vid återkomsten till Sverige 1722 upphöjdes Gyllenkrok till generallöjtnant och 1727 till friherre och slutade sina dagar som landhövding i Göteborgs och Bohus län.

Generallöjtnanten och landshövdingen Axel Gyllenkrok (1664-1730).

Karolinen Gyllenkroks sentida ättling Axel avlade mogenhetsexamen (som studentexamen då kallades) 1906 och inträdde samma år i krigstjänst. Han visade sig tidigt vara en duktig idrottsman och god skytt. 1908 avlade Gyllenkrok officersexamen och utnämndes i slutet av samma år till underlöjtnant vid Svea livgarde i Stockholm.

Göran Nilzén kommenterar (sidan 12): ”Det är väl inte omöjligt att den mera sentida Axels val av levnadsbana bör ses i ljuset av militära släkttraditioner, som förövrigt än i dag upprätthålls.”

Efter flera års tjänstgöring inom armén i början av 1920-talet – han var bland annat kapten och stabsadjutant vid generalstaben – övergick Axel Gyllenkrok efter flygspanar- och fältflygarutbildning till det unga flygvapnet. Han hade insett att flyget skulle bli en viktig vapengren i framtiden. Gyllenkrok hann även med en kortare flygkommendering till England.

1932 utsågs Axel Gyllenkrok, som under flera års tid gjort sig besvärlig och riktat skarp och inte alltid så diplomatiskt formulerad kritik mot bristfällig materiel – flera dödsolyckor hade förekommit – och undermålig krigsduglighet vid flygförbanden, till major vid flygvapnet. Senare samma år utnämndes han till chef för Tredje flygkåren på Malmslätt i Östergötland.

Den frispråkige och dynamiske Gyllenkrok kunde emellertid inte undgå att stöta sig med både överordnat befäl och underlydande. Det ledde till att han flera gånger under sin karriär ställdes inför krigsrätt.

Den officiella bilden av Axel Gyllenkrok.

Nilzén framhåller (sidan 73): ”Gyllenkroks sätt och intriganta väsen medförde naturligtvis att han fick många fiender, och 1934 lämnade han flyget för armén, troligen mot sin vilja. De bakomliggande orsakerna är inte helt klarlagda, men man kan förstå att flygledningen ville ha honom på armlängds avstånd.”

Efter att ha återvänt till armén 1934 blev Gyllenkrok major vid Livregementets grenadjärer, varefter han 1934-35 fann sig kommenderad till ett grenadjärregemente i Rom i Mussolinis fascistiska Italien. Regementschefen, Giuno Ruggiero, var en av de relativt få officerare som Gyllenkrok kom väl överens med, och svensken ansåg sig ha lärt sig oerhört mycket under dennes befäl.

I ett brev från Italien redogör Gyllenkrok för vilka egenskaper han menar att den ideala krigsmakten bör ha (sidan 87):

1. Tysk eller engelsk drill på grundval av Lings gymnastik. 2. Fransk obundenhet i tillämpningen (ej i formen). 3. Italiensk trevnad och glädje i tjänsten. 4. Finsk seghet och envishet i genomförandet. 5. Tysk grundlighet. 6. Svensk organisation och planläggning.

En bidragande orsak till att Axel Gyllenkrok fann sig hemma i Italien vid denna tid var hans skepsis gentemot den västerländska demokratin, ”anarko-liberalism” som han kallade det svenska samhällssystemet. Det var också i Italien han första gången genom ambassadbjudningar kom i kontakt med diplomater och militärer från Sovjetunionen.

Gyllenkroks vän och förtrogna Marika Stiernstedt.

1937 erhöll Gyllenkrok tjänstledighet från sin befattning med graden överstelöjtnant vid Livregementets grenadjärer i Örebro för att genomföra en månads privat studiebesök i Sovjetunionen på inbjudan av vännen och förre sovjetiske militärattachén i Rom, Vasilij Lunev.

Att den svenske militären fann sig väl tillrätta i Stalins rike framgår av den bok han 1945 gav ut på ett kommunistiskt förlag, Utan uppdrag i Moskva, där Gyllenkrok bland annat uttrycker betydande beundran för den sovjetiska krigsmakten med dess ordning och disciplin och även för det sovjetiska samhället i stort.

Det kan tas för givet att den tydligen rätt naive Gyllenkrok förts bakom ljuset av den sovjetiska propagandan, även om han själv inte insåg detta.
”Det sticker emellertid i ögonen att Gyllenkrok går långt i sitt försvar för Sovjet”, konstaterar Göran Nilzén (sidan 116), ”som han ansåg vara utsatt för förtal i stora delar av västvärlden och att landets styrka gravt underskattades.”

Det kan här inskjutas att Gyllenkrok under senare år blev en nära vän och förtrogen till den 13 år äldre socialistiska och katolska författarinnan och debattören Marika Stiernstedt (1875-1954), vilken i likhet med Gyllenkrok 1934 besökt Sovjetunionen på inbjudan av den sovjetiska ambassadören Alexandra Kollontaj. Stiernstedt blev dock inte någon okritisk Sovjet-beundrare. http://www.signum.se/archive/read.php?id=753

1937-38 fungerade Axel Gyllenkrok som chef för Hallands regemente i Halmstad. Att han uppbar denna tjänst i endast ett drygt halvår berodde på att han anmäldes för trakasserier mot enskilda officerare och därför avpolletterades som chef samt suspenderades från armén och fördes över på reservstat.

Dåvarande kaptenen och flygspanaren Axel Gyllenkrok på Malmslätt.

Axel Gyllenkrok var på många sätt en typisk militär. Han spottade definitivt inte i glaset och hans språk var minst sagt mustigt. Han var uppenbart kompetent och framåtsyftande i mycket av det han gjorde och var icke minst en framstående militär skribent och debattör. Bland annat anlitades han ofta för att författa militära reglementen och instruktioner av skilda slag.

Han kan tvivelsutan kritiseras för en hel del saker men ändå hedras mer ändå!

”Den besvärlige Gyllenkrok” avled två dagar före sin 58-årsdag den 7 augusti 1946. Han gifte sig aldrig utan kan väl snarast anses ha varit ”gift” med sitt yrke.

Ny bok om den komplexe Carl Bildt: goda insatser varvade med bottennapp

Carl Bildt tar som utrikesminister emot de svenska deltagarna i det anti-israeliska propagandajippot Ship to Gaza i Turkiet.

Vi som började aktivera oss politiskt kring 1970 kunde inte undgå att stöta på fenomenet Carl Bildt. Uppmärksammad studentpolitiker redan i mitten på 1960-talet blev han snart efter några år ett ungt stjärnskott inom den moderata partiapparaten och med tiden partiledaren Gösta Bohmans handsekreterare och även svärson. Den erfarne journalisten Björn Häger har skrivit vad som nog måste sägas vara det definitiva verket om Carl Bildt: Uppdrag Bildt. En svensk historia (Norstedts 2017, 645 sidor).

Carl Bildt har aldrig tillhört mina politiska favoriter, även om jag gärna erkänner att jag stundom uppskattat hans politiska fingerfärdighet, debattskicklighet och något torra humor. Bildt tillhörde vad jag och mina meningsfränder gärna refererade till som den ”ljusblå maffian” inom Moderata samlingspartiet och ungdomsförbundet, en inriktning som ogillade alltför uttalad konservatism och antikommunism.

Vid ett tillfälle debatterade jag mot Carl Bildt (eller Calle Bult som han ibland kallades i ungdomsåren). Det var vid Stockholms-moderaternas partistämma i Åsö gymnasium på Södermalm 1976. Jag hade väckt en motion med rubriceringen ”Sovjetunionens illegala underrättelseverksamhet i Sverige” och pläderade i denna för att moderaterna skulle verka för en mer ingående granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Carl Bildt hade fått uppdraget att lägga fram partiets syn på motionen. Kontentan var att någon ytterligare granskning av KGB inte behövdes eftersom M-partiet redan gjorde tillräckligt. Det är dock värt att notera att motionen inte avslogs utan ansågs besvarad.

Handlingarna – inklusive min motion om KGB – till moderatstämman i Stockholm 1976. Foto: Tommy Hansson

Elevrådsordförande och studentpolitiker. Björn Häger lutar sig tydligt mot Lars Lundbergs bok Bilder av Bildt (Legus 1994, 187 sidor) när det gäller att skildra Carl Bildts barn- och ungdomsår samt tiden som elevrådsordförande, studentpolitiker och åren som politiker fram till dess att han klev in i Rosenbad som statsminister 1991. https://www.bokborsen.se/view/Lundberg-Lars/Bilder-Av-Bildt-Om-Livet-F%C3%B6re-Rosenbad/7151013

Lundberg redogör även för Bildts släktbakgrund. Farfars farfar var generallöjtnant Gillis Bildt (1820-94), som var statsminister 1888-89 och under sin karriär även var riksmarskalk, landshövding på Gotland, diplomat och överståthållare i Stockholm. Gillis Bildt upphöjdes till friherre 1864. Söner till Gillis var Carl Bildt den äldre (1850-1931), vilken som diplomat bodde i Rom i närmare 30 år, samt Knut Bildt (1854-1927) som ändade sin karriär som generalmajor och chef för generalstaben.

Carl Bildts farfar hette Nils Bildt (1889-1969), överste vid försvarsstaben och far till Daniel Bildt (1920-2010) som blev officer vid Hallands regemente I 16, senare byrådirektör och far till Carl (född 1949) och Nils Bildt (född 1952). Nils blev med tiden civilekonom och egen företagare i databranschen. Carl Bildts mor hette Kerstin Andersson-Alwå (1922-2010).

Carl Bildt fick något av ett publikt genombrott under sin tid som ordförande vid elevrådet i Östra Real i Stockholm, då han organiserade elevernas självstudier under lärarstrejken 1966. Han intervjuades under lärarstrejken av den dåvarande enkanaliga och svart-vita televisionen.

Bilder av Bildt av Lars Lundberg skildrar Carl Bildts tid från barn- och ungdomstiden fram till posten som statsminister 1991. Foto: Tommy Hansson

Ljusblå – med anstrykning av rött. Carl Bildt gick ut gymnasieskolan med glänsande betyg 1968 och skrev samma år in sig vid Stockholms universitet. Planen var att inom tre år avlägga en pol. mag. – examen med 120 poäng i ämnena statskunskap, nationalekonomi, statistik, företagsekonomi och sociologi. Verkligheten kom att se något annorlunda ut: under fem års tid avlade Bildt ett (1) betyg i statskunskap samt motsvarande ett halvt betyg i nationalekonomi.

Att det sket sig med universitetsstudierna förklarar Lars Lundberg (sidorna 33-34) så här:

För det första var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i kårpolitiken för partiet Opposition -68. För det andra var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i Fria moderata studentförbundet. För det tredje var Bildt mycket politiskt intresserad och blev därför redaktör för, och flitig medarbetare i, tidskriften Svensk Linje. För det fjärde, ej minst viktigt, hyste Bildt ett brinnande politiskt intresse och ägnade därför tid och krafter åt att författa ett par skrifter om EU samt knyta kontakter med konservativa studenter ute i Europa.

I egenskap av ordförande i studentkårens internationella utskott drev Carl Bildt initialt tre internationella biståndsprojekt: den kommunistiska Frelimo-gerillan i Mocambique, ett program för familjeplanering i Costa Rica och hjälp till den grekiska exilorganisationen EEEE. Snart kom även den kommuniststyrda rebellrörelsen FNL (Viet Cong) i Sydvietnam med som biståndsprojekt.

Under Bildts och moderate studentpolitikerkollegan Carl Cederschiölds tid i Internationella utskottet månade sig detta även om goda förbindelser med Östeuropa, enkannerligen Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Bildt pläderade för ett svenskt erkännande av Östtyskland. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping 1971 kom Bildt, Cederschiöld med flera enligt Lars Lundbergs redovisning att uttrycka sympatier för ”palestinierna”.

Som utrikesminister i alliansregeringen långt senare förhöll sig Bildt skeptisk till den judiska staten Israel, som i sin tur aldrig hyst någon kärlek till Bildt. När det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza under Bildts tid som utrikesminister anlände till Turkiet fanns Bildt på plats och mötte deltagarna, bland dessa kommunisterna Mattias Gardell (mottagare av Leninpriset) och Henry Ascher.

Tre anti-israeliska svenska politiker: Carl Bildt (M), Margot Wallström (S) och Olof Palme (S).

Faktum är att Bildt var minst lika propalestinsk under sin tid som svensk utrikesminister som någonsin Margot Wallström, eller för den delen Olof Palme, kanske dock något mer balanserad än de båda senare. https://blogg.mittmedia.se/ledarbloggen/2016/01/14/minnet-ar-kort-bildt-var-minst-lika-hard-mot-israel/

Av ovanstående torde framgå varför den unge Carl Bildt av mer konservativa bedömare kom att betraktas som ”ljusblå”, kanske till och med med en anstrykning av rött på den politiska färgskalan.

Medlem i Ubåtsskyddskommissionen. På sin väg mot den politiska toppen utsågs Carl Bildt i början av 1970-talet till den moderate partiledaren Gösta Bohmans (1911-97) handsekreterare. Sedan Bildt 1984 ingått äktenskap med Bohmans dotter Mia blev han även dennes svärson. Bildt hade då ett kort äktenskap med Kerstin Zetterberg bakom sig. Även äktenskapet med Mia Bohman slutade i skilsmässa 1997. Året därpå gifte sig Carl Bildt och Anna Maria Corazza, i dag moderat EU-parlamentariker, med varandra (mer därom nedan).

1973 valdes Carl Bildt in i Stockholms läns landstingsfullmäktige och 1979 i Sveriges riksdag. Samtidigt hade han en mängd uppdrag av skiftande slag inom dåvarande Moderata samlingspartiet. Den framgick tidigt av Bildts insatser i riksdagen att han hyste ett brinnande intresse för utrikesfrågor, och 1981 blev han fullvärdig medlem i utrikesutskottet.

En fråga som i högsta grad kom att fånga den blivande stats- och utrikesministerns intresse var de ubåtar som hade konstaterats kränka svenska farvatten i början på 1980-talet. Bildt deltog i den svenska Ubåtsskyddskommissionens arbete, som utmynnade i en rapport där Sovjetunionen utpekades som skyldig till att ”sända in farkoster under ytan på det svenska territorialvattnet.” (Lundberg, sidan 155). http://www.regeringen.se/49bb4a/contentassets/8eb8b2c27c2e47c09c58dc496715be1d/del-2-t.o.m.-kap.-5

Carl Bildt på presskonferens med Ubåtsskyddskommissionen 1983.

Sedan Ubåtsskyddskommissionen framlagt sin rapport reste Carl Bildt till Washington, där han bereddes tillfälle att inför ledande amerikanska militärer presentera rapportens slutsatser. Detta fick statsminister Olof Palme (S) att gå i taket – Palme fick regeringen att samfällt fördöma Bildts resa. ”Men Bildts resa var inte straffbar”, konstaterar Lundberg (sidan 155), ”och samtida kommentarer går ofta ut på att Olof Palme irriterades över att bli utmanad på sitt eget område, utrikes- och säkerhetspolitiken.”

Statsminister med problem. Efter de fyra borgerliga partiernas seger i riksdagsvalet 1991 blev Carl Bildt i sin egenskap av ledare för det största borgerliga partiet svensk statsminister. Han hade bland annat att ta ställning till hur Ny demokrati, som efter bara ett halvårs existens kommit in i riksdagen, skulle behandlas. Bildts tidigare konkurrent om posten som moderat partiledare, Ingegerd Troedsson, blev i egenskap av ny talman i riksdagen den som formellt fick klubba in Bildt som regeringschef.

Det vore att fara med osanning att hävda att Carl Bildts tre år som statsminister – mandatperioderna var vid denna tid ett år kortare än de är nu – förlöpte smärtfritt. Den nu 42-årige Bildt ser dock till att han runt sig har ett gäng nära medarbetare vilka samtliga i Björn Hägers historieskrivning hyser en närmast gränslös beundran för den nye statsministern. I Bildts kansli huserade en samling ungefär med Bildt jämnåriga män vilka internt gick under beteckningen ”Hjärnkontoret”.

Detta bestod av pressekreteraren Lars Christiansson, planeringschefen Olof Ehrenkrona samt statssekretetaren Peter Egardt. Med på ett hörn fanns också en lovande 23-åring som hette Anders Borg, vilken 15 år senare skulle bli finansminister under Fredrik Reinfeldt. Ytterligare en för Bildt central person var vännen och allt-i-allon Jonas Hafström, som blev utrikespolitisk rådgivare. ”Bildt dominerar så starkt att omgivningen sällan vågar säga emot”, skriver Häger (sidan 195).

Två ädlingar i svensk politik: Carl Bildt och Ny demokratis partiledare, greve Ian Wachtmeister, i TV-studion.

Den borgerliga ministärens tre år vid makten präglades av en ekonomi i kris, ett arv från den tidigare S-styrda regeringen som medförde en snabbt stigande arbetslöshet, en allt sämre lönsamhet för de svenska industriföretagen och kris för bankerna. Problemen kräver ibland drastiska åtgärder i form av krispaket och annat som inte blir populära. Det kan nämnas att regeringen och Ny demokrati 1993 enas om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken. Ny demokrati får igenom två av sina hjärtefrågor: sänkt turistmoms och visumtvång för flyktingar från kriget i Bosnien-Hercegovina. https://books.google.se/books?id=OaEzDwAAQBAJ&pg=PT249&lpg=PT249&dq=visumtv%C3%A5ng+f%C3%B6r+flyktingar+fr%C3%A5n+kriget+i+bosnien&source=bl&ots=cOIxDNQM3H&sig=ux04gphEuUGPwviYWk_nqMme72Q&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiyydHUy4XZAhXMjCwKHYPTClQQ6AEIOjAE#v=onepage&q=visumtv%C3%A5ng%20f%C3%B6r%20flyktingar%20fr%C3%A5n%20kriget%20i%20bosnien&f=false

Det hjälper inte att Moderaterna i riksdagsvalet 1994 får en halv procent fler röster än tre år tidigare. Socialdemokraterna kan bilda regering med Ingvar Carlsson som statsminister och Miljöpartiet återinträder i riksdagen. Ny demokrati kollapsar totalt och åker ur parlamentet. Det skulle dröja tolv år innan en ny borgerlig regering, nu kallad alliansen, såg dagens ljus. Med Carl Bildt som utrikesminister.

Bildt efterträdde britten David Owen som EUs medlare i det forna Jugoslavien.

”Jag har förhandlat med många skurkar”. När EUs medlare i Bosnien-konflikten, den före detta brittiske utrikesministern David Owen, avgår från sin post 1995 utses Carl Bildt till hans efterträdare med stöd från USA. För tidningen Expressen (Häger sidan 273) kommenterar Bildt så här varför han anser sig vara kvalificerad för uppdraget: ”Jag har förhandlat med många skurkar i mina dar. Min inrikespolitiska erfarenhet är stor.”

Och nog skulle Bildt tvingas förhandla med skurkar under sitt medlaruppdrag. alltid. De värsta av dessa var Serbiens och det så kallade rest-Jugoslaviens diktator Slobodan Milosevic (1941-2006), Bosnien-serbernas ledare Radovan Karadzic samt militärbefälhavaren Ratko Mladic. Milosevic avled under pågående rättegång vid krigsförbrytartribunalen i Haag under det att Karadzic 2017 dömdes till 40 års fängelse och Mladic till livstid, båda för folkmord i bland annat staden Srebrenica i Bosnien-Hercegovina.

Vad man än må säga om Carl Bildts insatser som medlare i Bosnien-konflikten så kan man näppeligen klaga på de arbetsvolymer han lade ned. Bildt verkar ha farit runt som ett skållat troll i regionen och träffat de aktuella aktörerna men tyvärr utan att få särskilt mycket av substans uträttat. Milosevic träffar han första gången strax före midsommar 1995, och det skulle bli många fler möten dessa båda män emellan. Den serbiske ledaren försäkrar Bildt att han har allt under kontroll, och den senare förefaller tro honom.

När det börjar bränna till i Srebrenica – den vidriga massakern ägde rum under tiden 11 juli till omkring 22 juli 1995 – var medlaren Carl Bildt på väg till Laholm i Sverige för att uppvakta sin far Daniel Bildt på dennes 75-årsdag den 9 juli. Den etniska rensningen i Srebrenica under Ratko Mladics ledning ledde till att 8373 muslimska bosniska pojkar och män i åldrarna 13-78 år mördades på bestialiskt sätt. Det konstaterades senare att Serbien under Milosevics ledning visserligen inte var direkt ansvarigt för massakern men heller inte gjort mycket för att förhindra den. https://sv.wikipedia.org/wiki/Srebrenicamassakern

Det är en vanlig uppfattning bland bosniaker (bosniska muslimer) att Carl Bildt var en av dem som genom sin passivitet och inkompetens gjorde de bosniska serbernas etniska rensning möjlig.

Förhållandevis blygsamma insatser. Den som endast tog del av svenska massmedier vid den här tiden kunde lätt ha fått intrycket, att det till stor del var den outtröttligt ambulerande fredsmäklaren Carl Bildts förtjänst att det till slut ingicks ett fredavtal i Bosnien-konflikten.

Carl Bildt utpekades som den store fredsmäklaren i svenska medier. Men i verkligheten var det amerikanen Richard Holbrooke som mest gjorde sig förtjänt av den titeln. Foto: Tommy Hansson

”I svenska medier är Carl Bildt den som fixar freden”, skriver Björn Häger (sidan 295). ”Men när fredsförhandlingarna tar fart efter Natos bombningar är det amerikanen Richard Holbrooke som tar initiativet och får uppmärksamhet i internationell press. Historieskrivningen blir att det är amerikanernas bombningar och tuffa diplomati som får parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet. Och att Holbrooke lyckades där Bildt misslyckades.”

Freden mellan de stridande parterna – Bosnien-Hercegovina, Serbien/rest-Jugoslavien och Kroatien – och deras högsta representanter förhandlades fram på en flygbas i Dayton i Ohio 1-21 november och ratificerades i Elyséepalatset i Paris den 14 december 1995. Och visst, Carl Bildt gjorde säkerligen så gott han kunde – hans insatser i sammanhanget måste ändå anses ha varit förhållandevis blygsamma, även om Bildt själv av naturliga skäl har en annan uppfattning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Daytonavtalet

Ett resultat av Carl Bildts ansträngningar blev boken Uppdrag fred, som kom ut på Norstedts förlag 1997. https://sv.wikipedia.org/wiki/Uppdrag_fred
Det mest påtagliga resultatet av Bildts medlarinsatser får nog ändå sägas ha varit att det var i samband med dessa han träffade sin blivande italienska hustru Anna Maria Corazza Bildt, född i Rom 1963 och med ett förflutet som tennisspelare i elitklass. Hon hade under tiden 1992-98 en rad olika FN-uppdrag i det forna Jugoslavien.

Corazza Bildt sitter sedan 2003 med i styrelsen för Moderaterna i Stockholm och är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet för samma parti. Makarna Bildt har tillsammans sonen Nils Bildt, född 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Maria_Corazza_Bildt

Plattar till journalister. Något som tydligt framkommer i Björn Hägers tegelstenstjocka Uppdrag Bildt är Carl Bildts om man så vill mästerliga sätt att hantera representanter för media. Såvitt jag vet är det få om ens några reportrar som hittills lyckats ”sätta dit” Carl Bildt. Hägers bok innehåller gott om exempel på hur Bildt plattar till journalister och reportrar, bland annat genom att gå in på deras personliga förhållanden i syfte att vända bort oönskad uppmärksamhet mot sig själv.

Mitt favoritexempel från Uppdrag Bildt rör Bildts påstådda läckor från hemliga regeringsöverläggningar efter det borgerliga segervalet 1976 till den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Enligt Häger hade Bildt i förtid avslutat sin militärtjänst i syfte att medverka i ett amerikanskt underrättelseprojekt syftande till att, med Hägers ord, ”bekämpa kommunismen”. Som deltagare i projektet skall Bildt ha fått en summa pengar motsvarande 100 000 kronor samt en exklusiv USA-resa. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5475198

Bildts kontakter med amerikanerna 1976 vinner bredare burskap först med telegram som offentliggörs av Wikileaks 2013. Aftonbladets reporter Josefin Sköld försöker i mars 2013, i samband med Moderaternas så kallade Sverigekonferens, ställa Bildt mot väggen i anledning av Wikileaks avslöjanden. Följande samtal utspann sig då (Häger sidan 81):

Är det lämpligt för en politisk sekreterare att föra sådana samtal med en främmande makt? –Ja, absolut. Om inte ens svenska folket får veta det? – Det här var ju sånt som stod i tidningarna då. Det stod ju inte alls om det i tidningarna. – Jaha. Vad hade du då för mandat att prata med dem? – Inget mandat alls, det här var fullständigt oskyldigt, det stod i varje tidning. Det var ju slutna förhandlingar. – Det var inte alls slutna förhandlingar. Det står ju här att det var slutna förhandlingar. – Ja, det är möjligt att det står så. Kommer du ihåg första gången du träffade företrädare för CIA? – Ingen aning. Men så kan du väl inte säga? – Jag kan säga vad jag vill. Finns det mer? – Ingen aning. Det här är ju ingenting.

Med någon förenkling kan man säga att så här har Carl Bildt vid kontakter med media hanterat större och mindre skandaler genom åren, från egna lägenhetsaffärer till styrelseuppdrag i Lundin Petroleum och intressen i rysk energiproduktion. Varje gång har skandalen eller vad media framställt som skandal förbleknat.

Carl Bildt är hejaklacksledare för Turkiet i Sverige. På bilden tillsammans med Turkiets islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan.

 Den komplexe Bildt. Carl Bildt har hunnit fylla 68 år men är fortfarande synnerligen aktiv med sitt famösa twittrande och som konsult och styrelseledamot i olika sammanhang. Min uppfattning är dock att han tappat en del av sin forna slagfärdighet och torrt studentikosa humor, vilket dock kanske i alla fall delvis beror på att han numera inte befinner sig i det absoluta rampljuset.

I de yttersta av dessa dagar har Bildt dessutom tillsammans med företrädare för den rödgröna regeringen deltagit på ett hörn i den till slut framgångsrika kampanjen för att få Sverige invalt på två år i FNs säkerhetsråd. Han har dessutom riktat hafsig och dåligt underbyggd kritik mot sådana – såsom den oppositionella författarinnan Katerina Janouch och USAs president Donald Trump – som hävdat att tillståndet i Sverige är långt ifrån idealiskt.   https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/18/lofven-och-bildt-oroliga-over-bekymmersam-bild-av-sverige-inte-over-sjalva-bekymren/

Avslutningsvis kan det med fog hävdas att Carl Bildts verksamhet genom åren varit komplex. Goda, ibland utomordentliga, insatser har blandats med tvivelaktigheter och rena bottennapp. Till de senare kategorierna får man räkna Bildts självpåtagna roll att bereda väg för Turkiet med dess islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan i Europeiska unionen (EU). https://www.bakom-kulisserna.biz/news/christian-dahlgren-tyranniets-medlopare-carl-bildt/

 

Den europeiska civilisationens grundpelare: Jerusalem, Rom, Aten

 Skulpturen ”Europa och tjuren” i Halmstad av Carl Milles.

Man bör inte begå misstaget att förväxla EU med Europa. Denna världsdel, som till ytan är världens näst minsta men till befolkningen tredje största, kommer att bestå också efter det att EU förpassats till historiens soptipp som överstatlig utopi.

De första människorna anses ha kommit till det som i dag är Europa för omkring 40 000 år sedan. Namnet Europa härrör från en fenicisk prinsessa som enligt legenden tillfångatogs av överguden Zeus i tjurgestalt. Hon fördes till den grekiska ön Kreta, där hon blev mor till Minos som grundlade den minoiska kulturen på ön.

Det brukar hävdas att den europeiska civilisationen och identiteten grundas på tre historiskt viktiga städer: Jerusalem, Rom och Aten.

Jerusalem ligger visserligen rent geografiskt sett inte i Europa men har ändå kommit att utöva ett avgörande inflytande över den europeiska utvecklingen. Jerusalem, i dag Israels officiella huvudstad, har en närmare 4000-årig historia och anses ha grundats omkring år 1800 före Kristi födelse av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna som vi kan läsa om i den judiska bibeln.

Cirka 990 intogs staden av den israelitiske konungen David, som regerade sju år i Hebron och därefter 33 år i Jerusalem som han utsett till huvudstad i sitt rike. David efterträddes av sonen Salomo, som lät bygga ett tempel på Moria berg kring år 960 vilket dock förstördes av babylonierna 586 före Kristi födelse.

När det judiska folket återvände från fångenskapen i Babylon omkring år 500 började man uppföra det så kallade Serubbabels tempel, som konung Herodes den store flera hundra år därefter byggde vidare på. Det är detta tempel som vi läser om i den kristna bibeln i anslutning till Jesu och hans lärjungars verksamhet. Det förstördes, precis som Jesus förutsagt, vid romarnas intåg under general Titus år 70 efter Kristi födelse och har därefter inte återuppbyggts.

 Västra tempelmuren i Jerusalem – judarnas heligaste plats. Foto: Tommy Hansson

I Jerusalem återfinns viktiga platser som Västra tempelmuren, Tempelberget med Omars moské och al-Aqsa-moskén samt Den heliga gravens kyrka vilken traditionellt sägs ha byggts över Kristi grav. Jerusalem är judarnas heliga stad men har också stor betydelse för kristendom och islam. Det var i Jerusalem som kristendomen grundades av Jesus och hans apostel Paulus, den tidigare fanatiskt antikristne fariséen Saulus. Paulus och Jesu främste lärjunge Petrus begav sig efter Jesu korsfästelse till Rom som var världens dåtida centrum.

Både Paulus och Petrus avrättades av den romerska makten, men deras och otaliga andra kristnas martyrium lade grunden till en mäktig religion som på 300-talet blev romersk statsreligion då kejsar Konstantin den store omvände sig till kristendomen. Kristendomen spreds sedan över världen och är i dag världens största religion med omkring 2,2 miljarder anhängare.

Rom, dit alla vägar sägs bära, grundades enligt traditionen år 753 före Kristi födelse. Den romerska kulturen anses vara den kultur som spelat störst roll i världshistorien. Romarna utropade sin självständighet från etruskerna i form av en republik år 509. År 27 före Kristi födelse avlöstes republiken av ett kejsardöme med Augustus som förste kejsare.

 Rom brukar ibland kallas ”den eviga staden”.

Som höjdpunkt i den romerska odlingen betraktas ofta jus romanum, den romerska rätten. Den upplevde sin glansperiod under de tre första århundradena efter Kristi födelse men dess inflytande är kännbart än i dag. Den romerska rättsutövningen har inspirerat och varit underlag för utvecklingen av det moderna rättsväsendet i flertalet europeiska länder.

När vi talar om Roms betydelse kan vi inte undvika att nämna det språk som talades i antikens Rom, latinet. Latinet användes allmänt som den första kristna kyrkans språk, något som fortfar än i dag inom den traditionsbundna romersk-katolska kyrkan. Latinet spreds genom kristendomens utbredning vidare ut i världen och har ända in i våra dagar fungerat som ett lingua franca i den lärda världen.

Atens historia är sannolikt lika lång som Roms och sägs ha grundats av konung Kekrops. Stadens ursprungliga utbredning var koncentrerad till borgklippan Akropolis. Stadens storhetstid inträffade efter Perserkrigen på 480-talet före Kristi födelse men förlorade med Peloponnesiska kriget 431-404 sitt forna inflytande. Under romarväldet kom dock staden att behandlas med stor välvilja och mildhet.

 Sokrates: den klassiska grekiska filosofins fader.

Aten anses ha utgjort demokratins vagga, men det måste understrykas att den demokrati (som betyder ”folkstyre”) det var fråga om endast omfattade fria, vuxna män. Kvinnor, slavar och utlänningar hade inget som helst att säga till om. Således hade den atenska demokratin betydelse för endast cirka 30 000 av stadsstatens 300 000 invånare, det vill säga 10 procent. Dem som demokratin omfattande hade emellertid ett stort inflytande över Atens angelägenheter.

Statsmannen Solon tillskrivs äran av att ha lagt grunden för den atenska demokratin genom de reformer han införde 594 före Kristi födelse, då de rikas makt begränsades och de fattigas villkor förbättrades.    I övrigt måste man nämna Atens och den grekiska civilisationens avsevärda inflytande över världshistorien då det gäller områden som filosofi, konst, arkitektur, läkarvetenskap och matematik.

Atens störste son var enligt mitt förmenande Sokrates (cirka 469-399 före Kristi födelse), den grekiska och västerländska filosofins fader. Hans verksamhet är känd för eftervärlden genom lärjungen Platons dialoger. Genom den samtalskonst han utövade på Atens gator och torg lade han grunden för modern kunskapsteori och logik.

Genom Sokrates ifrågasättande av etablerade normer – om man så vill ”den politiska korrektheten” – blev han till sist en nagel i ögat på Atens makthavare och avrättades efter beslut i den atenska folkförsamlingen år 399. Han anklagades för ateism och sofism samt för att ha förfört den atenska ungdomen. Avrättningsmetoden bestod i att Sokrates ur en bägare tvingades inmundiga en dryck innehållande bland annat den giftiga odörten.

 Chimay heter ett utmärkt belgiskt öl.

Kommer då Bryssel att i framtiden tillmätas samma betydelse som Jerusalem, Rom och Aten? Nej, knappast. Inte på annat sätt än att det var här som den Europeiska Unionens missriktade maktambitioner hade sitt säte, vilket knappast kan anses vara någon större bedrift i sig.

Och naturligtvis som ursprungsstad för pommes frites, brysselkål och brysselspetsar. Det utmärkt goda belgiska ölet inte att förglömma.

Apropå fallet Lambertz: några exempel på samtida rättshaverister och deras tänkande

Ordet ”rättshaverist” för att beteckna en person är belagt i Sverige sedan åtminstone 1948. Det går tillbaka på det tyska ordet Rechtshaberei som är känt sedan 1852. I dag används ordet rättshaverist i nedsättande syfte som beteckning på en ”person som påstridigt hävdar sin rätt” (Svenska akademiens ordlista).

 Rättshaverist I: Göran Lambertz.

GÖRAN LAMBERTZ: Ett närmast övertydligt exempel på en modern rättshaverist är justitierådet Göran Lambertz, synnerligen aktuell i dessa dagar. Denne föddes i Kisa i Östergötland 1950 och var 2001 till 2009 justitiekansler. Som sådan kom han fram till slutsatsen, att det rättsförfarande som ledde fram till att Thomas Quick, senare Sture Bergwall, dömdes skyldig till åtta mord inte behövde bli föremål för granskning utan var helt i sin ordning.
  
Granskning blev det emellertid, och resultatet blev att Quick/Bergwall i efterhand friades för samtliga de mord han påstods ha begått och själv erkänt. För envar med de normala förståndsgåvorna någorlunda i behåll synes det uppenbart att Thomas Quick/Sture Bergwall var oskyldig till de mord han dömdes för, icke minst i beaktande av de djuplodande studier som gjorts i ämnet av journalisterna Hannes Råstam (dokumentären Thomas Quick – att skapa en seriemördare, 2010) samt Dan Josefsson (boken Mannen som slutade ljuga, 2013).

Göran Lambertz håller emellertid med den drucknes envishet fast vid att han hade rätt och att domarna mot Quick/Bergwall och de bedömningar som ledde fram till dem var riktiga. Dan Josefsson har kunnat visa hur Lambertz hela tiden varit i nära kontakt med den tidigare hopplöst inkompetente åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, den beryktade journalisten Gubb Jan Stigson (som av sin tidning Dalademokraten belagts med yttrandeförbud i Quick-fallet), Quick/Bergwalls tidigare oduglige försvarare Claes Borgström samt lärjungar till den psykoanalytiker, charlatanen Margit Norell, som anses ha ”skapat” monstret Thomas Quick med sitt ovetenskapliga mumbo-jumbo om förträngda minnen etcetera. Fallet Lambertz framstår mot denna bakgrund ej endast som ett exempel på rättshaveri utan även som en allvarlig form av korruption inom rättsväsendet.

Det är enligt min mening övertydligt uppenbart att Göran Lambertz anser att han är oförmögen att ha fel. Han har rätt även om alla bevis och indicier entydigt visar att han har fel. Han är inte bara ”obekväm”, som några hävdar. Lambertz framstår i stället som den klassiske rättshaveristen, vilket är något väsentligt annorlunda.

 Rättshaverist II: John Bouvin.

JOHN BOUVIN: Vi har väl alla litet till mans stött på respektive råkat ut för rättshaverister av olika slag. Dessa är blott alltför vanliga inom politiken. Det kortlivade partiet Ny Demokrati drog till sig ett försvarligt antal av dessa stundom underhållande, men alltid i grunden mer eller mindre destruktiva, personligheter. Det mest eklatanta exemplet på nydemokratiska rättshaverister var Halmstads-bon John Bouvin, född 1947, en utbildad tandläkare, grävskopemaskinist och biståndsarbetare som hamnade på andra plats på partiets riksdagslista inför valet 1991 och följaktligen var riksdagsledamot 1991-94.

Bouvin gjorde sig strax efter det för Ny Demokrati så lyckade riksdagsvalet 1991 herostratiskt ryktbar genom att kritisera det svenska biståndet till Afrika, vilket enligt Bouvin var förkastligt därför att det enligt honom ledde till minskad barnadödlighet och därmed en icke önskvärd befolkningsökning. Bouvin menade att det var bättre förr, då bland annat lejonens framfart i de afrikanska byarna ledde till mindre barnkullar.

Som aktiv nydemokrat i Södertälje kommun kan jag vittna om att det var en sällsam upplevelse att höra och se John Bouvin i aktion. Han höll bland annat föredrag på temat ”Viking Spirit” där han framstod som mer vild än tam. 1997 gav Bouvin ut den bisarra boken Riksdagen kan dra åt helvete som ett slags äreminne över sin tid i det svenska parlamentet. Ny Demokrati fortsatte existera trots valfiaskot 1994 och John Bouvin var partiets ordförande 1997-98. Året därpå uteslöts han sedan han på eget bevåg slagit samman partiet med det toknationalistiska så kallade Konservativa partiet. Bouvin omhändertogs av polis i samband med en tillståndslös demonstration den 1 maj 1998.

I Södertälje var vi några nydemokrater som fick nog av moderpartiet och strax före valet 1994 bröt oss loss och bildade det lokala Täljepartiet, som invaldes i fullmäktige samma år. Dessförinnan hade ett gäng bestående av uppenbara rättshaverister och allmänna dårfinkar, i tron att de utgjorde det riktiga partiet, ockuperat partilokalen för att protestera mot att vi i god demokratisk ordning fattat beslut om partiskiftet. Vi täljepartister kunde omgående återvända till lokalen med polisens hjälp och fick ett år efter den märkliga ockupationen – som utspelades inför surrande TV-kameror och annan form av närvarande media – rätt i hovrätten.

Så kunde det gå till i Ny Demokrati, ett parti som hade litet av Vilda Västern över sig. Att en figur som John Bouvin kunde komma in i riksdagen berodde på att partiledaren Ian Wachtmeister – som själv tröttnade efter tre år – behövde någon ur det så kallade ”verklighetens folk” (ja, uttrycket myntades av Wachtmeister varefter det plagierades av KD:s Göran Hägglund 20 år senare) att visa upp i partitoppen.

 Rättshaverist III: Pierre Schori.

PIERRE SCHORI: Så till den i mitt tycke likaledes uppenbare, men betydligt mer polerade, rättshaveristen Pierre Schori, född i Norrköping 1938 men i sin dialekt präglad av uppväxten i Skåne. När Schori anställdes i den socialdemokratiska partistyrelsen i början av 1960-talet var S-partiet fortfarande en stabilt antikommunistisk organisation. Skiljelinjen mellan kommunism och reformism började emellertid luckras upp kring mitten av 1960-talet, och Pierre Schori var en av dem som gick i bräschen för denna ur demokratisk synvinkel problematiska utveckling.

Schori höll hårt på ”de fattiga folkens” rätt att med vapenmakt befria sig från vad som sades vara kolonialismens och imperialismens ok och kom därför att favorisera revolutionsrörelser som exempelvis Viet Cong (FNL) i Vietnam, MPLA i Angola och Sandinisterna i Nicaragua. Den omvittnat stora idolen var Kubas diktator Fidél Castr0. Han var 1968-71 Socialdemokraternas internationelle sekreterare och blev därefter bland annat kabinettssekreterare i UD, biståndsminister, riksdagsman, EU-parlamentariker och FN-ambassadör.

Pierre Schori har genom åren nämnts som en tänkbar agent för den sovjetiska spion- och underrättelseorganisationen KGB, och klart är att han hade mycket vänskapliga förbindelser med organisationen som en gång var Sovjetunionens ”svärd och sköld”. Schori ingick i den krets framstående socialdemokrater som enligt förre chefen för SÄPO:s kontraspionage, Olof Frånstedt, i den nyutkomna boken Spionjägaren regelbundet sammanträffade med KGB:s högste representant i Sverige, förste ambassadsekreterare Mikhail Streltsov. Övriga medlemmar i denna krets var försvarsministern och FN-ambassadören Anders Thunborg samt partisekretetaren, socialministern och utrikesministern Sten Andersson.

Dessa regelbundna möten skedde för att stämma av de socialdemokratiska/svenska och sovjetiska intressena och hade fullt stöd av Tage Erlander och dennes efterträdare som statsminister, Olof Palme. Palme yttrade en gång: ”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism”. Frånstedt anger i en intervju i Dagens Nyheter den 27 augusti 2013 att han tyckte det var både märkligt och oroande med dessa möten mellan företrädare för svensk demokrati och sovjetisk diktatur, som inrapporterades till den socialdemokratiskt styrda underrättelsetjänsten IB.

Intressant är att notera Schoris försök i DN att revidera den historiska betydelsen av dessa möten: ”Vi ville underminera kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar.” Detta sagt av en man som av den avhoppade KGB-mannen Oleg Gordievsky i en intervju i tidskriften Contra nummer 2/1999 utnämndes till KGB:s viktigaste kontaktperson i Sverige. Schori ljuger sig blå.

Här en länk till DN-artikeln om Olof Frånstedts bok:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-folket-har-ratt-att-fa-veta/

Nej, Pierre Schoris sent påkomna antikommunism övertygar inte. För mig står det klart att han tillhör den typ av personer som aldrig kan tänka sig ha fel. I sin bok Dokument inifrån (1992) gör Schori tappra men föga övertygande försök att ställa sig på rätt sida om historien. Särskilt vämjeligt blir det när han framställer sig som de baltiska folkens välgörare, när det är väl belagt att han före frigörelsen inför de berörda ländernas ledare gjorde vad han kunde för att avkonterfeja baltiska frihetssträvanden som närmast fascistiska.

Att Schori kan betecknas som en historierevisionistisk rättshaverist blir tydligt, när han i samma bok söker göra gällande att det var ”duvorna” med Olof Palme och den av honom dominerade Socialistinternationalen som i själva verket vann det Kalla kriget mot den kommunistiska totalitarismen. För alla med analysförmågan intakt  är det uppenbart att Kalla krigets verkliga segrare var den hökaktiga Reagan-administrationens USA, vars militära och ekonomiska upprustning slutligen knäckte ryggen på det ineffektiva och vanstyrda Sovjetunionen.

 Rättshaverist IV: Fredrik Reinfeldt.

FREDRIK REINFELDT: Som sista exempel på sentida rättshaverister vill jag här nämna statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är närmare bestämt då han kommer in på ämnet Sverigedemokraterna (SD) han har en tendens att tappa sin vanligen så påtagliga behärskning och i stället fara ut i föga genomtänkta och känslomässiga tirader.

Detta stod särskilt klart vid statsministern tal i Almedalen i somras, då Reinfeldt lovade att göra allt som stod i hans makt  för att hindra Sverigedemokraterna – i de flesta opinionsmätningar Sveriges tredje största parti – från att nå påtagligt inflytande i Sveriges riksdag. Reinfeldt sade sig till och med prioritera denna målsättning framför regeringsmakten.

Det är väl känt att orsaken till Reinfeldts fanatiskt negativa inställning till SD står att finna i statsministerns egen internationellt brokiga  släktbakgrund. Namnet Reinfeldt stammar från Lettland, och i övrigt finns bland Fredriks förfäder inslag från Italien, Finland, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även en färgad cirkusdirektör från USA eller möjligen Indonesien som hette John Hood och var Fredriks farfars farfar. Denne uppehöll sig i Sverige under 1880-talet och hade tidigare bland annat varit ormtjusare i Norge.

I Sverige träffade mulatten Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt med lettisk bakgrund och resultatet av denna allians blev sonen John Reinfeldt, som föddes på Allmänna BB i Stockholm. 1889 ingick Emma Dorothea äktenskap med järnarbetaren Andreas Carlsson som även var karusell- och skjutbaneägare. Ett par generationer senare inträder den italienska damen Anne-Marie Dominique i den reinfeldtska släkten. Hon kom från en italiensk artistfamilj vars mest kända representanter i Sverige i våra dagar är musikerna Carl-Axel och Monica Dominique. Carl-Axel är fyrmänning med Fredriks far Bruno Reinfeldt.

När Fredrik Reinfeldt intervjuas av Niklas Orrenius i Sydsvenskan den 19 november 2011 visar det sig att han är mycket medveten om sin brokiga släktbakgrund och precis av den anledningen tycker sig ha anledning att ha en särskild aversion mot SD. Intervjun inleds så:

”Medan andra ledare i Europa varnar för invandring blir statsministerns avsky för Sverigedemokraterna allt tydligare. Nu berättar Fredrik Reinfeldt om orsakerna: ´Min farfars farfar var svart´, säger statsministern, som längtar efter Mona Sahlins antirasistiska glöd…”

Hela intervjun kan läsas via denna länk:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Utifrån sin egen brokiga bakgrund målar Fredrik Reinfeldt upp en känslomässigt färgad bild av SD som ett parti som delar upp Sverige i ”vi och dom” och som menar, att allt som har kommit utifrån till Sverige är dåligt. Reinfeldt själv vänder ju på steken och menar att ”ursvenskt är bara barbariet”, något han framhöll under ett besök i problemstadsdelen Hovsjö i Södertälje efter valet 2006. Att detta är en väldigt irrationell bild av SD som har föga eller ingenting med verkligheten att göra bekymrar inte Fredrik Reinfeldt ett spår.

Med den typiske rättshaveristens patos i detta avseende vet ju statsministern att han har rätt och att alla som hävdar motsatsen har fel och sannolikt är svårartat rasistiska och främlingsfientliga.

Låt mig slutligen understryka att varje form av ärlig övertygelse givetvis inte är fel. Tvärtom skulle man önska att betydligt fler politiskt och på annat sätt verksamma personer hyste en sådan övertygelse än vad fallet är i dag. En person som har en övertygelse av sådant slag är emellertid medveten om att det finns andra åsikter än den egna, och att den senare måste kunna försvaras mot de förra inom ramen för en fri och öppen debatt.

Detta klarar dock inte den typiske rättshaveristen som tenderar att bli emotionellt berörd bortom det rationella. Vederbörande vet ju, på ett sätt som gränsar till och ibland överskrider det patologiska, att han/hon har rätt. Självklart blir då han eller hon upprörd över att folk kan tycka annorlunda.

Svenska artister (IX): Lena Andersson

Lena Andersson med Slims Bluesgäng på S/S Blidösund 1987.

En av våra klarast lysande sångarstjärnor under 1970-talet var Lena Andersson. Lena slog igenom med dunder och brak 1971 med sången ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?” med svensk text av Stikkan Andersson efter originalet ”I´m Gonna Be a Country Girl Again” av Buffy Sainte Marie.

Lyssna här:

Lena Andersson var bara 15 år vid sitt genombrott och kan närmast jämföras med Ted Gärdestad, som också var 15 år då han klämde i med ”Jag vill ha en egen måne” 1972. Lena och Ted uppträdde också tillsammans några gånger. Lena berättar själv om sin karriär på sin hemsida här:

http://hem.passagen.se/lenahub/sida1a.html

Lena Marianne Andersson föddes i Fritsla i Västergötland den 11 april 1955. Som sjuåring kom hon med sin familj till Halmstad. Som tolvåring fick hon en gitarr i födelsedagspresent och upptäckte att hon hade en röst som passade utmärkt till den sorts folksång som exekverades av exempelvis Joan Baez och Judy Collins.

LPn Lena, 15 blev en braksuccé.

Lena började göra musik till en kompis texter och skickade i december 1970 in sju sånger till gitarr till ett radioprogram. Detta ledde till att den icke helt okände Stig ”Stikkan” Andersson (1931-97) hörde av sig. Andersson, mannen bakom ABBA och en legendar inom svensk populärmusik, var själv född i västgötska Hova. I början av 1971 spelades LPn Lena, 15 in med musiker som Janne Schaffer på gitarr och Jan Boqvist på piano.

Stor succé blev det när den nu 16-åriga Lena Andersson framträdde i TV-programmet ”Hylands hörna” – som i princip alla svenskar såg – i april 1971. Givetvis drog hon här sin hitlåt ”Är det konstigt…” vilken blev en formidabel så kallad landsplåga det året. Baksidan av singeln med denna låt upptogs av den finstämda ”Jag ville jag vore”.

”Är det konstigt…” gick direkt in som etta på Svensktoppen och otaliga svenskar tog denna skönsjungande tonårstös till sitt hjärta. Givetvis skulle Lena ut på folkparksturné sommaren 1971 vilket ledde till 79 spelningar.

En mogen Lena i svart-vit version.

1972 deltog Lena Andersson i den svenska Melodifestivalen och kom på tredje plats med ”Säg det med en sång” med text av Stikkan Andersson och musik av Björn Ulvaeus och Benny Andersson:

http://www.youtube.com/watch?v=GQqzTPTKwBI

1972 lanserades också Lena Andersson i Japan och spelade in en LP här inkluderande två sånger på japanska. Samma år deltog hon, Stikkan Andersson, Björn Ulvaeus och Benny Andersson i Tokyo Music Festival, vilken Lena vann trots förkylning i kroppen. Vinnarlåten hette ”Better To Have Loved”, som den engelska versionen av ”Säg det med en sång” kallades.

Samarbetet med Stikkan samt teamet Björn och Benny – vilket inleddes innan ABBA hade bildats – ledde så småningom till att Lena agerade bakgrundssångerska till den berömda svenska gruppen, bland annat i filmen ABBA-The Movie 1977. Hon gjorde även egna inspelningar med ABBA-låtar.

Samma år var Lena åter med i Melodifestivalen men fick nu nöja sig med en åttondeplats med ”Det bästa som finns” av Ted och Kenneth Gärdestad:

En bland många vackra sånger Lena sjöng ungefär vid denna tid var vidare ”Om du nånsin kommer till Samarkand” från albumet Lena Andersson. 12 nya visor:

Efter ett par popsinglar i början på 1980-talet ebbade Lenas karriär ut. 1985 blev hon frälst kristen på en strand på Mallorca. Härefter följde en del ströjobb. 1997 flyttade hon från Uppsala, där hon då var bosatt, till Småland och började jobba ihop med pianisten Magnus Eklöf. Hon hade fortsättningsvis en hel del engagemang tills hon den 26 maj 2001 gifte sig med den amerikanske pastorn Tobe Hubbard i Påskallaviks kyrka.

Lena Andersson Hubbard flyttade senare samma år med sin man till en plats några mil norr om San Diego, Kalifornien. 2007 flyttade paret till staden Turlock, där Lenas make fått en anställning som ungdomspastor.

Lena har aldrig slutat sjunga även om karriären ibland gått på sparlåga. Numera inriktar hon sitt sjungande på gospel, ballader och jazz med religiösa texter.

Turlock, Kalifornien: Main Street.

Hanssons lilla brännvinsguide (V)

HALLANDS FLÄDER

Första gången jag smakade Hallands Fläder var kring decennieskiftet 1990. Det skedde, om jag minns rätt, på en officersmäss i Halmstad i samband med en sammankomst i anslutning till en skyttetävling.

Jag var vid denna tid redaktör för Frivilliga Skytterörelsens (FSR) tidskrift Svenskt Skytte, och jungfrusupen intogs på inrådan av FSR:s dåvarande generalsekreterare, den legendariske förstagradsöversten Lennart Löfgrén. Sedan dess har den halländska specialiteten varit en av mina snapsfavoriter.

Den Hallands Fläder som kan inhandlas på Systembolaget tillverkas enligt uppgift i enlighet med ett äldre, halländsk recept. Fläder (sambucus) som snapskrydda är en sydsvensk tradition som ger en frisk, fruktbemängd smak. Varning: vanlig fläder får ej förväxlas med de giftiga arterna sommarfläder och druvfläder.

Smaken harmonierar  utmärkt väl med midsommarbordets variationer men går naturligtvis väl ihop med såväl kräftor, sill och andra fiskanrättningar som med kyckling.

Systemets Hallands Fläder har, i likhet med andra kryddade snapsdrycker, epitetet ”Reimersholm” framför namnet. Förutom av fläder finns inslag av kummin och enbär. Det tillverkas hos finskägda Altia, som sorterar under Pernod Ricard. Den som botaniserar på ”nätet” kommer dessutom att hitta diverse mer eller mindre hemgjorda kryddrecept. Förutom som snaps kan man exempelvis dricka Hallands Fläder som apéritif med en skiva lime och ett par isbitar i.

Flädern blommar i juni-juli.

Etiketten pryds av brigantinen ”Frida” som under kapten N. J. Mobergs befäl gick i skeppsfart längs den svenska västkusten i slutet av 1800-talet. Jag har läst mig till att en brigantin var ett mindre segelfartyg med två master med ett råsegel på förliga och ett gaffelsegel på aktre masten (som den landkrabba jag är har jag svårt att av egen kraft skilja reling från bog).

Däremot är jag bra på att skriva. Snapsvisan ur egen fatabur lyder denna gång så:

Hallands Fläder slå i glaset!
(Melodi: ´Tis the Season to be Jolly)

Hallands Fläder slå i glaset!
Fa la la la la la la la la
Räddar hela kräftkalaset
Fa la la la la la la la la
Gott du mår,
bror, gutår
när du Hallands Fläder får!
Hallands Fläder slå i glaset!
Fa la la la la la la la la

Drick ansvarsfullt!