Stor glädje hos de svenska anfallsspelarna Inge Danielsson (till höger) och Agne Simonsson efter 2-1 borta mot Portugal.
Inge Danielsson hann avverka 17 landskamper för Sverige innan han lade dobbskorna på hyllan. I dessa gjorde han åtta mål. Mest berömd är Danielsson för sin insats i EM-kvalet borta mot Portugal den 13 november 1966, då han spelade in båda målen i en match som blågult vann med 2-1. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/skrev-in-sig-i-fotbollshistorien-som-portugaldodaren
Segern var desto mer sensationell då Portugal, med den Angola-födde Eusebio da Silva som största stjärna, bara några månader tidigare hade tagit brons i VM i England efter att ha slagit Sovjetunionen med 2-1 i matchen om tredje pris. VM-titeln tillföll som bekant värdnationen England efter finalseger mot Västtyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1966
I kvalmatchen i Lissabon tog hemmalaget planenligt ledningen i 20e minuten, men Inge Danielsson lyckades kvittera bara nio minuter senare. Segermålet kom i 86e minuten sedan Danielsson gjort en soloraid över halva motståndarnas planhalva. Inge Danielsson hade bara gjort en landskamp tidigare men hade synbarligen inga problem med att anpassa sig. ”Det var ju stort, större än Strandängen i Bromölla”, kommenterade Inge Portugal-matchen många år senare.
Trots den blågula bragden i Lissabon lyckades inte Sverige ta sig till EM i Italien 1968, där bara fyra lag deltog: europamästerskapen i fotboll hade stöpts om efter att tidigare ha gått under benämningen Europacupen för landslag. Några märkbara framgångar för Sverige kunde emellertid inte noteras, bortsett från punktvisa bragder liknande den borta mot Portugal.
Inge Danielsson jublar efter ett av sina talrika mål i Ajax-tröjan.
Inge Danielsson föddes i skånska Bromölla den 14 juni 1941 – han avled nästan precis 80 år senare – och blev tidigt given i ortslaget Ifö Bromölla IF. När Inge landslagsdebuterade som högerinner mot Danmark på Råsunda den 6 november 1966 spelade han fortfarande i den svart-vit-randiga Bromölla-tröjan i division II, som var dåtidens näst högsta serie. https://sv.wikipedia.org/wiki/Inge_Danielsson
Det blev en minnesvärd debut – Inge sköt det svenska segermålet till 2-1; Agne Simonsson hade gjort det första svenskmålet. En vecka senare var det alltså dags att åka till Lissabon och möta Portugal. Jag såg för övrigt matchen mot Danmark tillsammans med mina lagkamrater i BK Stars pojklag i Södertälje.
1967 värvades Inge Danielsson till anrika Hälsingborgs IF (som det då stavades) i allsvenskan, men skåningen hann inte avverka speciellt många matcher i den röda HIF-tröjan. Genom sina spektakulära insatser i Sveriges landslagströja blev han ett intressant namn för proffsklubbar ute i Europa, och 1968-69 var det dags för spel i det nederländska topplaget AFC Ajax i Amsterdam. Nedan kan Danielsson beskådas i form av rörliga bilder från Ajax-sejouren.
I Ajax-tröjan har flera svenskar, såsom Peter Larsson, Stefan Pettersson och icke minst Zlatan Ibrahimovic, spelat men Inge Danielsson var alltså först. Inge hann med att näta nio gånger för det uppåtgående Amsterdam-laget trots att han anlände dit i slutet av säsongen. Han var dessutom med om att för Ajax vinna holländska ligan för tredje gången i rad. Det skulle bli många fler fullträffar för Bromölla-sonen.
Främsta meriten för Inge Danielsson under den korta sejouren i Ajax var spel i finalen i Europacupen 1969, då det holländska laget ställdes mot italienska AC Milan med legendariske svenske högeryttern Kurre Hamrin i laget på San Bernabéu-stadion i Madrid den 28 maj. Danielsson och Hamrin var de enda utländska spelarna i respektive trupp. Milan vann matchen med 4-1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europacupfinalen_i_fotboll_1969
Inge Danielsson återvände efter proffstiden till Hälsingborgs IF, där han fick nöja sig med spel i division II och III under åren 1969-72. Det var väl ungefär så långt bort från de jublande åskådarmassorna i Amsterdam man kunde komma. Inge spelade sammanlagt 173 matcher i den blå-röda HIF-dressen varav 28 i allsvenskan; 11 allsvenska mål blev det. Efter ett kort mellanspel i allsvenska IFK Norrköping 1973 valde Inge att avsluta sin aktiva spelarbana i moderklubben Ifö Bromölla IF.
Inge Danielsson i Hälsingborgs-tröjan i slutet av 1960-talet. Inge är trea från vänster i bakre raden.
Inge Danielsson var en sevärd fotbollspelare: snabb, teknisk och målfarlig. Han fick tyvärr aldrig chansen att representera Sverige i något stort mästerskap, då landslagsfotbollen under denna tid inte höll den allra yppersta klassen. När Sverige lyckades kvalificera sig till VM-turneringen i Mexiko 1970 uttogs inte Inge i laget, Inte heller blev han särskilt rik på sin sport ens under den korta proffstiden – det här var innan de riktigt stora pengarna kom med i bilden.
Efter den aktiva tiden startade Danielsson en firma i golvbranschen som han drev till sin pensionering.
Se så´n stil han har…Hasse Persson i flygande fläng i Landskrona-tröjan.
Jag vågar påstå att Hasse Persson, ofta HP kallad, var en av de största begåvningarna svensk fotboll frambringat. Han spelade visserligen några A- och B-landskamper och blev stor publikfavorit i Landskrona BoIS med sin bländande teknik och sina många mål, men en svår skada – och kanske ett något bohemiskt leverne – hindrade honom från att nå de riktigt stora höjderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hasse_Persson_(fotbollsspelare)
På fyra A-landskamper 1952-53 gjorde Hasse sex mål – minst ett mål i varje match. Han avverkade även ett par B-landskamper. I klubbfotbollen spelade han in 257 mål på 327 matcher i Landskrona BoIS i division II samt 27 mål på 54 allsvenska matcher i Hälsingborgs IF. Efter avslutad karriär i Landskrona 1965 växlade han ner i moderklubben Klippans BIF.
Hasse Persson föddes i Skåne-samhället Klippan den 20 januari 1929 och fick sin fotbollsfostran i ortsföreningen Klippans BIF. 1949 värvades han över till Hälsingborgs IF. Landslagsdebuten kunde knappast ha utfallit bättre: Sverige slog Finland med 8-1 på Olympiastadion i Helsingfors den 21 september 1952 efter tre fullträffar av Hasse Persson, som spelade centerforward (hans normala position var vänsterinner). I nästa landskamp samma höst svarade Hasse för det avgörande målet i 2-1-segern mot Norge på Ullevål i Oslo.
Den 26 oktober samma år ställdes Sverige mot Italien i en vänskapslandskamp på Råsunda. Gli azzurri hade revansch att fordra – Sverige hade sensationellt besegrat Italien med 3-2 i VM i Brasilien 1950, där Sverige tog brons, och i en vänskapsmatch i Florens påföljande år blev det 1-1. Samma siffror blev det också på Råsunda.
HP på omslaget till tidningen Rekord.
Att Hasse Persson gjorde Sveriges mål var dock en klen tröst för den gänglige skånepågen. Efter en duell med den italienske målvakten i andra halvlek fick Persson tre man över sig vilket resulterade i en kotförskjutning i ryggen. Han fördes till sjukhus där han låg helt förlamad i två dygn. Efter att ha opererats blev han gipsad i sju månader.
Trots den allvarliga skadan var storklubben AC Milan intresserad av att enrollera HP i laget. Kontrakt tecknades trots skadan, men 14 dagar senare beslutade den italienska regeringen om importstopp för utländska spelare samtidigt som Milans läkare uttryckte tvivel på grund av svenskens ryggskada. ”Visst kändes det hårt men samtidigt resonerade jag som så att jag har ju aldrig haft pengarna i handen”, kommenterade Persson det missade Milan-kontraktet i en intervju i sporttidskriften Start 4/1964.
Hasse Perssons inledande säsonger i Hälsingborg 1949-52 blev inte särskilt lyckade, och HP fann sig föranlåten att återvända till moderklubben Klippan och en mer anspråkslös tillvaro i division III. Efter att ha gjort fem mål på VM-målvakten Kalle Svensson i en jippomatch fick han på nytt chansen i HIF och debuterade en andra gång i allsvenskan hösten 1952 följt av tre matcher i blågult.
Hasse Perssons sätt att leka boll framgår av nedanstående matchbilder ingående i en TV-intervju om Landskrona BoIS och HP som Ingvar Oldsberg gjorde med journalisten Jesper Aspegren den 6 juni 1997:
Under denna andra sejour i HIF tilldrog sig Hasse åter ett betydande intresse från utlandet. Efter skadan inbjöds han av franska Roubaix att komma och visa upp sig under 14 dagar men tackade nej till spel därför att anbudet i hans ögon var för dåligt. Även den italienska klubben Udinese Calcio visade intresse för den bolltrollande svensken.
Den 5 augusti 1953 fick han chansen i VM-kvalet mot Finland på bortaplan och spelade också in 2-0-målet. Matchen slöt 3-3. VM-kvalet blev i sin helhet fiaskobetonat för de blågula, som aldrig var i närheten av att ta sig vidare till VM i Schweiz 1954 som sensationellt vanns av Västtyskland efter finalseger mot stjärnspäckade Ungern. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1954
Därmed var Hasse Perssons landslagskarriär så gott som över så när som på en B-landskamp mot Finland i Vasa den 8 september 1961, som Sverige vann med 1-0. Han ratades på grund av två omständigheter: dels på grund av att det påstods att det inte gick att ordna en försäkring i anledning av den spökande skadan, dels till följd av Hasses oförmåga att, som det heter, rätta in sig i ledet. Han tvekade aldrig att framföra sitt hjärtas mening på bred skånska. Därtill missade han sällan ett tillfälle att ”festa till” och var inblandad i flera fylleskandaler. Dessutom lär han ha varit mycket populär bland damerna.
1955 hade HP tröttnat på toppfotbollen och gick över till det svart-vit-randiga Landskrona BoIS, där Hasse under sina tio år i klubben gjorde en dundrande succé. Trots att laget deltog i tre allsvenska kval 1958, 1959 och 1962 lyckades skåningarna aldrig ta sig upp i högsta serien under Hasses tid. I en kvalmatch mot Degerfors IF 1959 slogs det ännu gällande publikrekordet på Landskrona IP med 18 535 åskådare.
Landskrona BoIS 1964 som samlarbild i Rekord. Hasse Persson längst till höger i bakre raden.
Det har om Hasse Persson sagts att han var en legend redan under sin livstid. Det är ingen överdrift att påstå att han i sina bästa stunder höll ren världsklass. Han har bland annat kallats ”Skånes Nacka”, ”Fotbollens bonden Paavo” samt ”En storvuxen Platini”. Med sin fulländade teknik och tunga vänsterskott injagade han skräck i motståndarförsvaren. https://www.hd.se/2007-02-02/en-legend-redan-nar-han-levde
I den ovan nämnda artikeln i Start 1964 citerades HP på följande sätt om sin spelstil: ”Många tycker kanske att jag är lat därför att jag inte springer upp och ner hela tiden men jag har insett nödvändigheten av att koncentrera mig på en uppgift, nämligen att vara med och avsluta anfallen och detta är tillräckligt.”
Hasse Persson var gift och hade två barn, sönerna Ulf och Mattias. Han arbetade under alla år som elektriker på Fosfat. Han avled i Klippan den 29 juli 2001 vid 72 års ålder.
Roger Magnusson (i vit dräkt) var under fem år Olympique Marseilles kanske största stjärna.
Roger Magnusson var under en tioårsperiod på 1960- och 1970-talen en av Sveriges absolut mest framstående fotbollsspelare. Hans bländande teknik drog massor med publik till arenorna och hans målgivande passningar från högerytterpositionen är legendariska. Ändå gjorde han endast 14 A-landskamper och spelade aldrig i allsvenskan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Roger_Magnusson
Roger föddes i småländska Mönsterås den 20 mars 1945. Han framstod tidigt som ett fotbollens ”underbarn” och debuterade redan som 14-åring i Blomstermåla IKs seniorlag. Sin bollkänsla övade han upp genom att jonglera med en tennisboll hemma i köket, vilket han hade läst att den legendariske engelske högeryttern sir Stanley Matthews hade gjort.
1961 värvades han över till Åtvidabergs FF i Östergötland och fick anställning vid det på sin tid oerhört framgångsrika företaget Facit, som bland annat tillverkade skriv- och räknemaskiner. Facit klarade emellertid inte övergången till elektronisk apparatur, gick i konkurs och köptes upp av Electrolux 1972. Emedan Facit hade goda kontakter med Brasilien hade Roger förmånen att 1963-64 få träna och spela med den brasilianska storklubben CR Flamengo i Rio de Janeiro. https://sv.wikipedia.org/wiki/Facit_(f%C3%B6retag)
Roger fick dra på sig landslagströjan 14 gånger.
Roger Magnusson representerade Åtvidabergs FF i division II, dåtidens motsvarighet till superettan, 1961-65 och gjorde stor succé. På sammanlagt 97 matcher blev det 40 mål – det var dock som genial framspelare, ej som målspruta, Magnusson kom att bli mest känd. Roger har framhållit att ÅFFs dåvarande tränare, spanjoren Antonio Durán, betydde mycket för hans utveckling som spelare.
Sin landslagsdebut gjorde Roger Magnusson som 19-åring i en landskamp mot Danmark ingående i Nordiska mästerskapen på Malmö stadion den 28 juni 1964. Jag såg matchen på TV och kunde konstatera, att denne debutant längst till höger i forwardskedjan med sin spektakulära spelstil verkligen var något utöver det vanliga. Man skulle nästan kunna säga att han var sin tids Zlatan, fast utan dennes divalater. https://www.fotbollskanalen.se/andra-ligor/sveriges-garrincha-om-zlatan-nackas-teknik-var-battre/
Matchen slöt med svensk 4-1-seger sedan Roger gjort det avslutande svenska målet i 62a minuten. Övriga målskyttar var Prawitz Öberg, Harry Bild och Örjan Martinsson. I en annan minnesvärd match senare samma år ingick Roger Magnusson i den svenska elva som spelade 3-3 mot Polen på hemmaplan. Även här blev Magnusson målskytt; han kom dock på 14 landskamper endast upp i tre mål.
Blågult hade i Polen-matchen ett minst sagt högklassigt ytterpar. Vänsterytter var nämligen ingen mindre än Lennart ”Nacka” Skoglund, vilken gjort succé i Hammarby IF i division II efter att ha kommit tillbaka efter en lång proffsperiod i Italien.
Landslagskedjan mot Polen 1964. Från vänster Roger Magnusson, Örjan Martinsson, Bengt Lindskog, Bo Larsson och Lennart Skoglund.
Det stod nog mycket klart för envar fotbollsintresserad att det inte skulle dröja länge innan också Roger Magnusson skulle försvinna som yrkesspelare till utlandet. Han värvades således 1966 till Juventus FC i Italien men blev utlånad till tyska FC Köln, som han representerade 1966-67. Det blev 20 matcher och fyra mål. 1967 användes Roger av Juventus för spel i de europeiska cuperna – svenskens mål avgjorde två matcher (han avverkade sammanlagt sex) för ”la vecchia signora” (den gamla damen), som Turin-klubben stundom brukar kallas.
Efter Italien blev det Frankrike. Det var i Olympique de Marseille som Roger Magnusson blommade upp som fotbollsspelare. Hans spelstil drog massor med publik till arenorna. Han spelade 157 matcher i den helvita Olympique-dressen och svarade för 23 fullträffar. Tillsammans med kroaten Josip Skoblar utgjorde Roger Magnusson ett formidabelt radarpar: Magnusson spelade fram och Skoblar öste in målen – 151 mål på 174 matcher. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josip_Skoblar
Med Olympique var Roger Magnusson med om att bli fransk ligamästare två gånger och lika många gånger cupmästare. Han utsågs fyra gånger till Frankrikes bäste högerytter och en gång till ligans bäste utländske spelare. Han gick under smeknamnet ”Le magicien” (trollkarlen). Den enorma framgången i Frankrike hade dock en baksida – den förhindrade svenskt landslagsspel. Klubbpresidenten Henri Leclerc ansåg nämligen att Roger var så värdefull för klubben – såväl sportsligt som ekonomiskt – att han vägrade släppa svensken för spel i Sveriges landslag.
Vem vet – hade Roger Magnusson fått spela i VM hade Sverige kanske klarat sig vidare från gruppspelet, vilket nu inte blev fallet. Vi spöade visserligen Uruguay med 1-0 i sista matchen, men efter tidigare förlust mot Italien (0-1) och oavgjort mot Israel (1-1) var det kört för blågult och dåvarande förbundskaptenen Orvar Bergmark. http://www.fotbollsweden.se/Sve%20VM-1970.htm
Efter sex säsonger i Olympique de Marseille avrundade Roger Magnusson sin proffssejour i Frankrike med spel i Red Star FC från Saint Quen utanför Paris; det resulterade i 26 matcher och två mål 1974-76 efter åtskilliga skadeproblem.
Benno Magnusson hann också med 14 landskamper.
1976 var Roger Magnusson vid 31 års ålder tillbaka i Sverige med spel i Hälsingborgs IF i division II. Skadorna fortsatte dock att förfölja honom och det blev bara sex matcher och ett mål. Magnusson avslutade sin karriär med spel i Kristianstads-klubben Vilans BoIF i division III 1976-79 – 41 matcher och tre mål. Efter karriären utbildade sig Roger till fritidspedagog.
2012 invaldes Roger Magnusson i Svensk fotbolls Hall of Fame med följande motivering:
Roger har en yngre bror som heter Benno Magnusson, född 1953, som även han spelade 14 landskamper som offensiv mittfältare. Benno fick till skillnad från den äldre brodern vara med och representera Sverige i fotbolls-VM i Västtyskland 1974 och även bli svensk mästare med Åtvidaberg. Han blev proffs i tyska FC Kaiserslautern och därifrån utlånad till Hertha Berlin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Benno_Magnusson
Jag har slutligen själv haft förmånen att få se Roger Magnusson spela. Det skedde då Roger var inlånad till BK Star i Södertälje – som jag spelade pojklagsfotboll för i mitten på 1960-talet – för en jippomatch mot lokalkonkurrenten Södertälje SK i juli 1965. Matchen spelades på Södertälje IP och SSK vann, den prominenta förstärkningen till trots, med 6-4. Roger hade dock stor show och snurrade upp sin bevakare Curt Larsson (mer känd som ishockeymålvakt) så det stod härliga till. https://blogg.mittmedia.se/nostalgibloggen/tag/aterblickar-1965/
Malmö FF årgång 1948 som samlarbild i Rekord-Magasinet. Erik Nilsson är tvåa från höger i nedre raden.
Erik Nilsson (1916-95) debuterade i Malmö FF redan som 17-åring 1934 och tillhörde det lag som 1949-51 svarade för bedriften att spela 49 allsvenska matcher i svit utan förlust. Tyvärr var det också Erik som ordnade så att det inte blev 50 jämnt genom att slå en alltför lös bakåtpassning till egen målvakt så att AIK kunde spela in segermålet och därmed bryta skåningarnas unika svit.
Erik Henry Sixten Nilsson föddes i Limhamn 1916 och avled i Höllviken 1995. Han gjorde sig under sin långa spelarkarriär känd som en verklig klippa i såväl klubb- som landslaget på sin position som vänsterback: snabb, hård och litet småful med vassa armbågar och med en strålande fysik, trots att han med 1,75 meter över havet inte var överdrivet lång. Han hade järnkondition och var helt outstandíng på löpträningarna samt tränade även brottning och spelade bordtennis. Moderklubben hette Limhamns IF.
Sveriges trupp i VM i Frankrike 1938. Erik Nilsson trea från vänster i bakre raden.
Nilsson skall ha spelat hela 600 matcher i den himmelsblå MFF-tröjan och gjort fyra mål. I landslaget blev det omsider 57 matcher men inga mål. Landslagsdebuten avverkades i bronsmatchen mot Brasilien – förlust med 4-2 – i VM i Frankrike 1938, där Sverige nådde semifinal och slutade fyra. Eftersom han deltog (som lagkapten) även i VM i Brasilien 1950 är han en av blott två spelare som spelat i världsmästerskapsturneringar såväl före som efter Andra världskriget. Den andre är schweizaren Alfred Bickel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Nilsson_(fotbollsspelare)
Erik Nilsson är den ende svenske fotbollsspelare som varit med och tagit medalj i både OS och VM. 1948 ingick han i guldlaget i London-OS, där Sverige stod som segrare efter att ha besegrat Jugoslavien med 3-1 i finalen. Sverige släppte in endast tre mål på de fyra matcherna i turneringen, vilket blågult kunde tacka målvakten Torsten Lindberg, backparet Knut Nordahl och Erik Nilsson samt centerhalvbacken Bertil Nordahl för. Enligt George Raynor, engelsmannen som fungerade som tränare för svenska landslaget under många år, var Erik Nilsson Sveriges mest värdefulle spelare.
I VM 1950 var Erik med och tog brons som ende kvarvarande spelare från guldlaget 1948. Ja, målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF – som blev känd som ”Rio-Kalle” – var visserligen med på plats i London men fick som reserv för ordinarie Torsten Lindberg snöpligt nog ingen guldmedalj. Kalle hängde som bekant också med till VM hemma i Sverige 1958, där blågult tog silver. Såväl Erik Nilsson som Kalle Svensson blev även OS-bronsmän i Helsingfors 1952.
Erik Nilsson hann med 600 matcher och fyra SM-segrar i MFF innan han lade skorna på hyllan 1953.
I Malmö FF (”Iff-iff”) är Erik Nilsson naturligtvis en legendar av stora mått. Fyra gånger var han med och vann SM – guld: 1944, 1949, 1951 och 1953. Segrar i Svenska cupen blev det 1944, 1946, 1947 och 1951. Erik var allmänt respekterad för sin spelskicklighet men ansågs vara litet udda, eftersom han i egenskap av renlevnadsman aldrig var ute med lagkamraterna och festade. Han föredrog i stället att efter matcherna åka raka vägen hem till hustrun Ester. https://www.svenskafans.com/fotboll/162155.aspx
Erik såg inte heller med blida ögon på festprissarna i landslaget. När de glada gossarna Lennart ”Nacka” Skoglund och Stellan Nilsson ville ”göra stan” i samband med VM i Brasilien 1950 såg Erik Nilsson i samarbete med den stadige andremålvakten Torsten Lindberg, som till yrket var polis, till att de aldrig lämnade VM-förläggningen.
Enligt en annan (och kanske mindre sannolik) historia var Erik Nilsson så pass internationellt fruktad att ett belgiskt lag, som MFF hade mött på bortaplan, begärde garantier för att Erik inte skulle vara med och spela i returmötet i Malmö!
Medan många av de svenska succéspelarna från OS 1948 och VM 1950 tog chansen och blev professionella i Italien, föredrog Erik Nilsson att stanna hemma i Sverige. Han skall ha fått ett anbud att spela för AC Milan, och därmed ansluta sig till den berömda svenska innertrion Gre-No-Li, 1950 då han var 34 år men avböjt. Han fortsatte sitt arbete vid Statens järnvägar (SJ) i Malmö och höll i gång i MFF i ytterligare några år, innan ålder och sviktande form tvingade honom att sluta.
Backresen Erik Nilsson gjorde 57 matcher i landslagströjan 1938-52.
Då kunde Erik Nilsson se tillbaka på en enastående spelarkarriär. Efter de aktiva åren klippte han helt osentimentalt av alla band med klubben och fotbollen och gick in i en annan tillvaro. Ett av de stora intressena var resor – Erik besökte bland annat avlägsna länder som Kina, Indien, Irak och Nepal samt gjorde exkursioner i djunglerna på Tasmanien i en tid då utlandsresor inte var särskilt vanliga. Konst var ett annat av intressena.
Erik Nilsson blev så kallad Stor grabb 1943 och invaldes som medlem nummer 7 i Svensk fotbolls Hall of Fame 2003. Motivationen till invalet löd så:
Slitstark back som under tre decennier spelade minst i semifinal i internationella mästerskap. Mångårig landslagskapten liksom i det dominerande klubblaget Malmö FF, där han under 19 års tid spelade 600 matcher.
Sune Andersson med segerpokalen i Svenska cupen 1949.
Att säga att Sune ”Mona-Lisa” Anderssons fotbollskarriär var lång är en löjlig underdrift. Han var tolv år när han debuterade i Ekerö IFs A-lag och 50 när han avslutade den aktiva karriären i Hagalunds IS. Således 38 år som spelare och tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sune_Andersson_(fotbollsspelare)
Höjdpunkterna i Sune Anderssons karriär var OS-guldet i London 1948 och VM-bronset i Brasilien 1950. Sunes betydelse för dessa blågula framgångar sammanfattas på ett utmärkt sätt i motiveringen till hans inval i Svensk fotbolls Hall of Fame 2016: ”Med excellent teknik och välutvecklad spelintelligens dominerade ”Mona-Lisa” spelet runt mittcirkeln. Hans långa, precisa crossbollar var en av nycklarna då Sverige vann guld vid OS 1948 och tog brons vid VM 1950.” https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=41096
I London-OS placerades Sune Andersson, då representerande AIK, av förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock på positionen som så kallad vänsterhalvback. Hans uppgift var att ta hand om det offensiva spelet på mittfältet, medan högerhalven och lagkaptenen Birger ”Bian” Rosengren från IFK Norrköping svarade för det defensiva arbetet. Detta var uppenbarligen ett vinnande koncept.
Lagkaptenen ”Bian” Rosengren bärs i guldstol efter OS-triumfen i London 1948. Sune Andersson är tredje spelaren från vänster i blågul dress. I mitten i svart kavaj förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock.
Sverige vann sensationellt det olympiska guldet efter 3-0 mot Österrike, 12-0 mot Korea, 4-2 mot Danmark (semifinal) och 3-1 mot Jugoslavien i finalen. Ett antal av guldelvans spelare försvann efter OS-succén som proffs till Italien – bland dessa anfallarna Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, vilka i AC Milan kom att bilda den legendariska innertrion Gre-No-Li. I OS spelade Liedholm dock vänsterytter. Sune Andersson och vänsterbacken Erik Nilsson från Malmö FF var de enda som spelade samtliga matcher för Sverige i OS 1948 och VM 1950. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1948
Efter de italienska proffsklubbarnas brandskattning av det svenska OS-laget tilltroddes blågult inte stora chanser vid VM i Brasilien två år senare. Den så kallade expertisen bedrog sig dock: Sverige lyfte sig än en gång i håret och knep VM-bronset. Det skedde efter 3-2 mot Italien (Sao Paulo), 2-2 mot Paraguay (Curitiba), 1-7 mot Brasilien (Rio de Janeiro), 2-3 mot Uruguay (Sao Paulo) samt 3-1 mot Spanien (Sao Paulo). ”Mona-Lisa” gjorde två mål: ett i öppningsmatchen mot Italien och tröstmålet på straff i storförlusten mot hemmanationen Brasilien. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1950/
VM i Brasilien är den enda VM-turnering som spelats utan finalmatch. De fyra bästa lagen från gruppspelet gick vidare till en finalomgång där alla mötte alla. Världsmästare blev till slut – till hemmapublikens förtvivlan – Uruguay, som besegrade Brasilien i finalen på Maracanástadion i Rio med 2-1. Det sägs att mängder av patriotiska brasilianska fotbollsfanatiker begick självmord efter finalförlusten.
Det svenska bronslaget från Brasilien-VM 1950 som samlarbild i Rekord-magasinet. ”Mona-Lisa” längst till vänster i främre raden.
Det är väl främst två spelare från bronslaget 1950 som rönt uppmärksamhet. Dels målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF, som varit reservkeeper i OS 1948 men nu fick sitt verkliga genombrott och smeknamnet ”Rio-Kalle” (även om han släppte in sju mål mot Brasilien i den enda VM.matchen i Rio). Dels vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund, som efter VM inledde en drygt tio år lång proffskarriär i Milano-klubben Internazionale (Inter). Båda var sedan med och tog VM-silver för Sverige i hemma-VM 1958.
Sune Isidor Andersson föddes i Södertälje 1921 och avled i Solna 2002. Smeknamnet ”Mona-Lisa”, som huvudsakligen användes av media och fotbollsfans medan han kallades rätt och slätt Sune i spelarkretsar, fick han till följd av sitt påstått outgrundliga leende. Han spelade omväxlande höger- och vänsterhalv men även centerforward.
Karriären inleddes i Ekerö IF, som Sune representerade 1934-39. Därefter hamnade han i Hagalunds IS i Solna 1939-46. Sistnämnda år värvades han över till Solna-klubben AIK av ”Putte” Kock; han blev kvar i AIK till och med VM 1950. Främsta meriten i AIK, där han var en av de verkliga så kallade smokinglirarna, var guldet i Svenska cupen 1949. Efter VM blev ”Mona-Lisas” närmaste destination soliga Italien och AS Roma. Han fick sällskap i Rom-klubben av VM-spelarna Knut Nordahl och Stig ”Vittjärv” Sundqvist. Det svenska tillskottet till trots slutade klubben sist i liga A 1951 och åkte ner i B-divisionen, som man dock vann.
Efter spel i Roma 1950-52 återvände ”Mona-Lisa” Andersson till hemlandet. Eftersom det då rådde spelförbud för före detta proffsspelare i Sverige fick Sune nöja sig med att vara tränare för Iggesunds IK 1953-55. Spelförbudet hävdes 1956 och 1956-58 var han spelande tränare för allsvenska IFK Eskilstuna. Därefter hade han samma funktion i Kalmar FF 1959-61 och Finspångs AIK 1962-63.
Kalmar FFs division II-lag 1961. Sune Andersson i mitten i bakre raden.
1964-67 var Sune ”Mona-Lisa” Andersson tillbaka i födelsestaden Södertälje där han var spelande tränare i stadens bästa lag, Södertälje SK, som omväxlande parkerade i den näst högsta serien division II och division III. Därefter var det dags för ”Mona-Lisa” att avrunda sin onekligen rätt spektakulära fotbollskarriär i Hagalunds IS, som han representerade 1968-71.
Sune Andersson spelade 28 landskamper och svarade under dessa för fyra mål. Det blev även fyra ”presslandskamper”, det vill säga landslaget mötte ett lag som tagits ut av landets ledande sportredaktioner. I AIK-tröjan avverkade Sune 82 allsvenska matcher med 18 mål som följd. Debuten skedde den 1 september 1946 i en bortamatch mot IS Halmia i Halmstad som slutade 0-0. För IFK Eskilstuna spelade ”Mona-Lisa” 30 allsvenska matcher och spelade in två mål.
Emedan Sune Andersson i Sverige var verksam i amatörismens tidevarv var han tvungen att försörja sig med vanliga jobb då han inte var professionell eller hade anställning som tränare. Sålunda var han vid olika tidpunkter yrkesverksam som rundsvarvare, elmontör och pälshandlare. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/suneande.html
Jag såg Sune ”Mona-Lisa” Andersson uppträda i Södertälje SKs blåvita klubbdress ett antal gånger på Södertälje IP. Under hans SSK-tid spelade jag i BK Stars rätt framgångsrika pojklag och mötte då flera gånger Sportklubbens pojklag, där Sunes son Ola Andersson, född 1950, hade en framträdande roll.
Malte Mårtensson gör första målet i cupsemifinalen mot Degerfors på Olympia 1941. Det skulle bli ytterligare fem nätkänningar för ”Svarta Blixten”.
Malte Mårtensson togs i en omröstning om Helsingborgs IFs bästa lag genom tiderna i Helsingborgs Dagblad 2007 ut som klubbens bästa högerytter, en position som numera felaktigt brukar ”översättas” med höger mittfältare – yttrarna var inga ”mittfältare” utan utpräglade anfallare. Med 612 matcher i den röda HIF-tröjan 1934-53 är han klubbens näst ”meste” spelare efter målvaktslegendaren Kalle Svensson. https://www.hd.se/2017-09-13/malte-martensson-svarta-blixten-skrev-historia
Malte Harald Mårtensson (1916-73) föddes den 24 september 1916. Han påbörjade sin spelarkarriär i den mindre klubben Hälsingborgs AIS men gick 1934 med i Hälsingborgs IF vid 18 års ålder. A-lagsdebuten lät vänta på sig till den 24 mars 1935, då HIF mötte Malmö FF i en match om Jubileumspokalen. Landslagsdebuten skedde 1937.
Hälsingborgs IF årgång 1944-45 i Rekord-Magasinet. Malte Mårtensson längst till vänster i bakre raden.
Mårtensson blev snabbt känd som ”Svarta Blixten” på grund av sin hårfärg och sin snabbhet som högerytter i dåtidens femmannakedja. Säsongen 1940-41 var han med om att spela hem ”dubbeln”, då Hälsingborgs IF vann såväl den nyinstiftade svenska cupen som allsvenskan och blev svenska mästare. Klubben kallades förr i tiden ibland ”mjölkkossan”, ett smeknamn som kom till 1925 då Skåne-laget drog storpublik överallt och därmed ”mjölkade” in stora summor i matchintäkter åt klubbarna.
En minnesvärd insats gjorde Malte Mårtensson i cupsemifinalen mot Degerfors IF hemma på Olympia 1941, då han spelade in samtliga mål när HIF vann med 6-2 på en sjöblöt hemmaplan. I finalen mot IK Sleipner från Norrköping blev det seger med 3-1.
Malte Mårtensson gjorde tre mål på 16 A-landskamper och två mål i sin enda B-landskamp. Det hade tvivelsutan blivit betydligt fler landskamper om inte Andra världskriget kommit emellan och kraftigt begränsat det internationella idrottsutbytet. Stor hjälte blev Malte då han gjorde det avgörande målet när Sverige besegrade Tyskland med 3-2 i Olympiastadion i Berlin den 20 september 1942 inför 90 000 åskådare. https://www.fokus.se/2008/05/nar-sverige-slog-nazityskland/
Malte Mårtensson i färd med att spela in Sveriges andra mål i 4-2-segern mot Tyskland på Råsunda 1941.
Att Sveriges landslag reste till Nazitysklands huvudstad mitt under brinnande världskrig krig ansågs givetvis mäkta kontroversiellt, men det gällde att tillvarata de möjligheter till landslagsspel som bjöds under denna bistra tid. Under perioden 1940-43 spelade Sverige 16 landskamper mot Finland, Danmark, Tyskland, Ungern och Schweiz. Förutom två segrar mot Tyskland hemma respektive borta 1941 och 1942 är det mest anmärkningsvärda resultatet en smått otrolig 7-2-seger borta mot meriterade Ungern den 7 november 1943. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_herrlandskamper_i_fotboll_1940%E2%80%931949
Malte Mårtensson var en av deltagarna i Hälsingborgs IFs drömturné i Ostasien 1949, som jag tycker det kan vara värt att skriva litet mer utförligt om. Skåningarna spelade tolv matcher varav elva vunna och en oavgjord med målskillnaden 37-8. Första anhalt på turnén var Saigon i dåvarande Franska Indokina, sedermera Vietnam. I en match mot Saigons stadslag i 40 graders värme vann de blå-röda svenskarna med 5-0; Malte gjorde 1-0-målet i sin 500e match i HIF-tröjan. Det vietnamesiska landslaget slogs med 2-1.
Härefter ställdes kosan till Hongkong. Det blev tre segrar på lika många matcher – Hongkongs stadslag 2-1 och 5-1 samt Kinas olympialag 7-1. Efter Hongkong väntade Indien. I Calcutta kom den enda poängförlusten med 0-0 mot det barfotaspelande och oerhört tekniskt skickliga laget Mohun Bagan. Mot indiska mästarna East Bengal blev det svensk 2-0-seger efter en fantommatch av Kalle Svensson i målet. Därefter slog HIF Calcutta med 1-0.
Nästa anhalt på drömresan blev Rangoon och Burma, där det burmesiska landslaget klarades av med 4-0 respektive 4-2. Sista resmålet var Egypten, där de svenske tvingades uthärda en ohyggligt osportslig publik. Trots det blev det segrar med 2-0 i Kairo och 3-2 i Alexandria. Bäste målgörare under turnén blev den kortvuxne Sven ”Flua” Persson med åtta fullträffar. Det är värt att notera att HIF-sejouren i Orienten skedde före reseboomen, då det var mycket sällsynt med omfattande utlandsresor av detta slag. Den skildrades utförligt i bland annat tidskriften All Sport. 1951 gjorde klubben en andra resa i österled, denna gång till Japan.
Malte med ”mjölkkossan”, den välkända äldre symbolen för Hälsingborgs IF, 1959.
Efter sin aktiva spelarkarriär blev Malte Mårtensson från 1953 tränare och styrelseledamot i HIF. 1966 miste han synen i en trafikolycka på väg till en reservlagsmatch och tvingades då sluta som tränare – som medlem i klubbstyrelsen kvarstod han dock till 1970. När han besökte lagets matcher fick han dessa refererade för sig av en medföljande vän.
Malte Mårtensson avled på påskdagen den 22 april 1973 endast 56 år gammal.
Fotnot: Staden Helsingborgs namn stavades 1912-1972 ”Hälsingborg”.
Tre AIK-stjärnor i början av 1930-talet. Från vänster Eric ”Lillis” Persson, Per ”Pära” Kaufeldt och Ernst ”Sudden” Wahlberg.
Per ”Pära” Kaufeldt är AIKs främsta målskytt genom alla tider med minst 122 inspelade fullträffar på 170 matcher åren 1924-34. ”Pära” sprutade in mål även i landslaget – på 33 landskamper 1921-31 blev det 23 mål. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/perkaufe.html
Per Ludvig Gösta Kaufeldt (1902-56) kom från en barnrik arbetarfamilj. Han föddes på Södermalm den 1 augusti 1902 men växte upp i Solna-stadsdelen Hagalund. Hans bröder Anders, Gunnar och Elis spelade också fotboll i Allmänna idrottsklubben (AIK) men inte i allsvenskan. Innan han kom med i AIK spelade ”Pära” i Hagalunds IS, Tranebergs IF, Westermalms IF och Råsunda IS.
Det svenska bronslaget vid OS i Paris 1924. Per Kaufeldt nummer tre från vänster i bakre raden.
Det stora genombrottet kom med Sveriges deltagande i de olympiska spelen i Paris 1924, där Sverige nådde sin dittills största fotbollsframgång genom att erövra bronsmedaljerna. Det anses att ”Pära” Kaufeldt, som spelade centerforward i dåtidens femmannakedja, tillsammans med målvakten Sigge Lindberg och anfallskollegerna Sven Rydell och Rudolf ”Putte” Kock starkast bidrog till det svenska bronset.
Sverige inledde OS-turneringen på ett lika spektakulärt som osannolikt sätt. De regerande olympiamästarna Belgien, kallade ”de röda djävlarna”, krossades med 8-1 efter tre mål av Kaufeldts AIK-kamrat ”Putte” Kock (turneringens bästa vänsterytter), tre mål av högerinnern Sven Rydell från Örgryte IS samt ett mål vardera av ”Pära” Kaufeldt och högeryttern Charles Brommesson från Hälsingborgs IF. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/06/14/om-en-svensk-fotbollsbragd-for-90-ar-sedan-och-litet-om-bristen-pa-pk-tankande/
Därefter blev det svensk seger med 5-0 mot Egypten efter två mål av Kaufeldt. Efter förlust med 2-1 i semifinalen mot Schweiz ställdes de svenske mot Nederländerna i bronsmatchen. Här blev det 1-1 varför det blev omspel, vilket Sverige vann med 3-1. Kaufeldt svarade för Sveriges mål i den första matchen mot Nederländerna. I den andra blev han utvisad.
AIK mot Örgryte: ”Pära” Kaufeldt längst till höger i bild.
Efter succén i Paris-OS för såväl Sverige som ”Pära” Kaufeldt – fyra mål och rangen som turneringens främsta center – prövade ”Pära” 1924-25 på livet som halvproffs i franska Stade Olympique Montpellierain. I syfte att komma runt dåtidens stränga amatörbestämmelser skrevs ”Pära” in som student vid universitetet.
1928 stängdes dock Kaulfeldt av tre månader för brott mot amatörbestämmelserna – han hade begärt och kvitterat ut 50 kronor som ersättning per match i stället för tillåtna 30. Samma öde drabbade AIK-kollegan Ernst ”Sudden” Wahlberg.
Per Kaulfeldt blev svensk mästare i fotboll med AIK från Solna 1923 och 1932 samt säsongen 1931-32 även SM-vinnare i bandy. Han avverkade två landskamper mot Finland i samma sport. Även i ishockey spelade han på elitnivå med AIK.
Efter sina betydande insatser som spelare väntade en framgångsrik tränarkarriär för Per Kaufeldt. Han tränade således AIK 1935-40, Hammarby IF 1940-44, Djurgårdens IF 1944-50 och Örebro SK 1950-52. Därefter blev det ytterligare ett par tränarår i AIK. Förutom fotbollen hade Kaufeldt även anställningar som oljelagerarbetare vid Texaco i Värtahamnen samt biträdande vaktmästare på Stockholms stadion med särskilt ansvar för gräsmattans skötsel. https://sok.se/idrottare/idrottare/p/per-kaufeldt.html
”Pära” Kaufeldt – fotbollens Napoleon.
Per ”Pära” Kaufeldt var en kortväxt, ettrig spelare. Han var som framgår av ovanstående en målskytt av rang men även en framstående taktiker och speluppläggare som fick hederstiteln ”fotbollens Napoleon” efter den franske kejsaren och fältherren. Han hade för vana att hålla sig framme och stressa motståndarlagets målvakt för att i bästa fall kunna snappa upp bollen och göra mål.
På äldre dagar fick ”Pära” Kaufeldt hälsoproblem med värk i benen, vilket ledde till att han gick bort i förtid den 21 mars 1956, bara 53 år gammal. Han var under större delen av sitt vuxna liv bosatt på Breitenfeldsgatan på Östermalm inte långt från Stockholms stadion.
OS-guldhjältarna från London 1948. De sex närmast kameran är lagledaren Rudolf ”Putte” Kock, målvakten Thorsten Lindberg, högerinnern Gunnar Gren, vänsterinnern Henry ”Garvis” Karlsson, lagkaptenen och högerhalven Birger ”Bian” Rosengren samt vänsterhalven Sune ”Mona-Lisa” Andersson.
Sverige har tagit tre VM- och lika många OS-medaljer i fotboll. Det måste sägas vara ett mycket gott facit för ett land i vår storleksordning.
Den första riktigt stora fotbollssuccén för svenskt vidkommande inträffade vid de olympiska spelen i Paris 1924. Den svenska nationselvan skrällde ordentligt i första matchen mot regerande olympiska mästarna från Belgien och vann med hela 8-1. Jag kom osökt att tänka på denna svenska praktmatch då jag såg Nederländerna krossa Spanien med 5-1 i årets fotbolls-VM.
AIKs ”Pära” Kaufeldt, målskytt mot Belgien och med sammanlagt 23 landslagsmål.
Belgiens lag sågs som klara favoriter 1924 och antogs kunna försvara guldet från hemmaplan i Antwerpen 1920. I finalen fyra år tidigare hade det belgiska laget, kallat Les diables rouges (de röda djävlarna), vunnit finalen mot Tjeckoslovakien på ett egenartat sätt: tjeckerna marscherade helt sonika av planen på grund av missnöje med den engelske domaren John Lewis och blev därmed diskvalificerade.
Belgiens landslag går för övrigt än i dag under benämningen Les diables rouges:
Sveriges landslag som slog Norge med 6-3 1930: i mitten den atletiskt byggde målvaktsresen Sigge Lindberg.
Nya matcher måste till för att skaka fram nya silver- och bronsmedaljörer, och de utföll så att Spanien tog silver och Nederländerna brons; Spanien besegrade bland andra Sverige på sin väg mot silvret. Sveriges lag hade inlett OS-turneringen 1920 genom att spöa Grekland med inte mindre än 9-0, men sedan blev det stopp i och med förlust med 5-4 mot nederländarna efter förlängning.
Fyra år senare ställde Sverige ett helt nytt och påfallande ungt lag på benen, och skepsisen var stor inför vad denna elva skulle kunna tänkas åstadkomma. Alla utgick att laget skulle slaktas av belgarna i premiären den 29 maj. Det blev alltså precis tvärtom!
Vår första riktiga målvaktsstjärna, Sigge Lindberg, i en prakträddning.
Vänsteryttern Rudolf ”Putte” Kock från AIK inledde målskyttet efter åtta minuter, och sedan flöt det bara på. När den österrikiske domarens pipa ljöd för slutsignal hade ”Putte” spelat in tre, högerinnern Sven Rydell från Örgryte IS tre samt centern Per ”Pära” Kaulfeldt (AIK) och högeryttern Charles Brommesson (Hälsingborgs IF) varsitt mål.
Efter skrällsegern mot Belgien blev det vinst mot Egypten med 5-0 men därpå förlust i semifinalen mot Schweiz med 2-1. Det krävdes sedan två matcher om tredje pris mot Nederländerna innan våra bronsmedaljer var säkrade: den första matchen den 8 juni slutade 1-1 men i omspelet dagen därpå vann vi med 3-1 efter två fullträffar av Sven Rydell och en av högeryttern Evert Lundquist, som gått in i stället för Brommesson. Guldmedaljen togs av Uruguay efter 3-0-vinst i finalen mot Schweiz.
Det är nog ingen överdrift att påstå, att det svenska OS-bronset 1924 innebar genombrottet för fotbollssporten i vårt land.
I målet stod Sigfrid ”Sigge” Lindberg från Hälsingborg, vilken länge innehade det svenska landskampsrekordet med 57 matcher i landslagströjan. Han var vår förste stormålvakt och gav 1932 ut en memoarbok med titeln Mitt liv mellan stolparna vid en tid, då idrotten ännu inte blivit genomkommersialiserad och den politiska korrektheten (PK) inte var uppfunnen. Lindberg blev blind på äldre dar.
Justus ”Negern” Gustafsson gjorde fem landskamper.
Avsaknaden av PK-tänkande framgår exempelvis av, att det fanns framstående fotbollsspelare som kallades såväl ”Negern” som ”Niggern”.
Justus ”Negern” Gustafsson (1894-1966), AIK, spelade back och gjorde fem A-landskamper 1920-24. ”Negern” gjorde 102 allsvenska matcher i AIK-tröjan (men inte ett enda mål) och blev efter den aktiva banan tränare först i AIKs reservlag och därpå i Sandvikens IF.
Gustaf ”Niggern” Josefsson (1916-83), också han i AIK-tröjan där han spelade högerytter, avverkade 99 allsvenska matcher för ”Kolsäckarna” från Solna (33 mål) och tio landskamper.
Jag är inte underkunnig om historien bakom dessa smeknamn, men ingen av de båda spelarna hade i varje fall färgad hy. Smeknamnen är naturligtvis helt otänkbara i dag med den rådande, närmast desperata politiska korrekthet som hemsöker vårt samhälle.
Tio landskamper blev det för Gustaf ”Niggern” Josefsson.
Berömdast i bronslaget 1924 var dock givetvis Rudolf ”Putte” Kock (1901-79), inbiten AIKare som utnämndes till turneringens och därmed världens (VM-turneringar fanns ännu icke) bäste vänsterytter. Kock var en högt begåvad person, som förutom 37 landskamper i fotboll även gjorde två landsmatcher i ishockey. Han var även svensk och europeisk mästare i bridge.
”Putte” Kock tvingades avsluta den aktiva karriären i förtid på grund av en meniskskada men blev senare lagledare för de svenska landslag som knep OS-guld i London 1948, VM-brons i Brasilien 1950 samt OS-brons i Helsingfors 1952. Så småningom blev han en högt profilerad, man kan nog säga folkkär, cigarrökande sportkommentator och tipsexpert (nåja) i TV. Han var även en skicklig pianist.
”Putte” Kock vid bridgebordet.
Även Kocks lagkamrat från AIK, centerforwarden ”Pära” Kaufeldt (1902-56), har en intressant karriär. Han blev uttagen i landslaget 33 gånger och svarade för 23 mål. På 170 allsvenska matcher tillverkade ”Pära” sammanlagt 124 mål. Han försökte sig även på spel i den franska klubben Stade Olympique Montpellierain vintern efter OS-turneringen.
Liksom så många andra av sina idrottskamrater var Kaufeldt mångfrestare med ett SM-tecken i bandy och elitspel i ishockey på meritlistan. Efter spelarkarriären blev han en framstående tränare i AIK, Hammarby IF, Djurgårdens IF och Örebro SK.
Några ord måste även sägas om Sven ”Trollgubben” Rydell (1905-75), ännu landslagets främste målgörare genom tiderna med 49 mål på 43 landskamper. Det är en prestation som måste sägas smälla högre än Zlatan Ibrahimovics 48 mål på 97 landsmatcher. 1931 belönades han med Svenska Dagbladets bragdmedalj efter en avgörande insats i landskampen mot Danmark på Stockholms stadion, som Sverige vann med 3-1. Rydell hade då ändå bytt sin vanliga position som högerinner i dåtidens traditionella femmannakedja mot vänsterinnerplatsen.
Sven Rydell trollar in ett mål i 5-0-matchen mot Egypten i Paris-OS 1924.
Rydell tvingades sluta med fotbollen redan vid 29 års ålder till följd av skada. Han var även svensk mästare i handboll med Redbergslids IK. Ursprungligen kontorist blev han med tiden en uppskattad sportjournalist vid Göteborgs-Tidningen under signaturen Dribbler.
Avslutningsvis måste jag säga att fotbollen var bra mycket roligare förr innan gravallvaret, cynismen, huliganismen och de orimligt stora penningsummorna kommit in i bilden. Visst, jag kastar ett getöga på årets VM-spektakel i Brasilien, men jag gör det utan större entusiasm.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 