Posted tagged ‘Hälsingland’

Talmansvalet och beröringsskräcken gentemot SD

22 september, 2018

Andreas Norlén (M): ”Islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati.”

Den 24 september skall den nyvalda riksdagen välja talmän. Alla tecken tyder på att det kan bli en rätt spännande men framförallt infekterad tillställning. Efter Sverigedemokraternas besked att partiet avser stödja alliansens kandidat Andreas Norlén skall det mycket till om denne inte kommer att utses till talman.

Andreas Norlén är född 1973, hemmahörande i Motala i Östergötland och har suttit i riksdagen sedan 2006. Sedan 2014 är han ordförande i konstitutionsutskottet. Norlën är osedvanligt välutbildad för att vara svensk politiker och har en doktorsexamen i affärsjuridik, vilket inte hindrar att han givit uttryck för märkligt oinformerade åsikter.

Jag har i ett tidigare blogginlägg påtalat det faktum att Norlén i en intervju med tidningen Dagens Samhälle, organ för Sveriges kommuner och landsting, 2016 visserligen menade att militant islamism utgjorde ett hot mot vårt samhälle men att: ”Islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati”. Den oförblommerade verkligheten är naturligtvis att detta inte gått någonstans. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/03/19/ku-ordforanden-andreas-norlen-m-islam-gar-utmarkt-att-forena-med-vasterlandsk-demokrati/

Norlén lyfter vidare i intervjun fram att även vad han kallar ”rasismen” utgör ett samhällshot av våldsam karaktär och nämner Nordiska motståndsrörelsen som exempel. Inte ett ord dock om våldsbenägenheten på den yttersta vänsterkanten med mängder av misshandelsfall och våldsamma motdemonstrationer som exempel.

Åsa Lindestam (S) ville bara lägga sig ner på golvet och gråta.

Socialdemokraterna valde att lansera Åsa Lindestam från Söderhamn i Hälsingland, född 1956, som sin talmanskandidat. Hon invaldes i riksdagen 2002 och innehar ett flertal tunga uppdrag, bland annat såsom vice ordförande i försvarsutskottet och ledamot i krigsdelegationen.

Att försvarspolitiken inte var ett förstahandsval för Lindestam framgick av följande kommentar: ”Jag ville komma till riksdagen för att driva utbildningspolitik. När jag skulle hamna i försvar ville jag bara lägga mig ner på golvet och gråta.”

För bara någon månad sedan avslöjade Aftonbladet att Lindestam åkt till Almedalsveckan i Visby med sin make och låtit riksdagen stå hotellkostnaderna på sammanlagt 18 000 kronor. När Aftonbladet inledde sin granskning bestämde hon sig hastigt för att hon ville betala tillbaka 4500 kronor till riksdagen. Hon skyller allt på riksdagsförvaltningen och uppger för Aftonbladet att hon inte avser ändra sitt beteende. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/8wA4xQ/efter-abs-granskning-s-topp-betalar-tillbaka-4-500-kronor

För att ha suttit i försvarsutskottet i 16 år har Åsa Lindestam vidare givit prov på en rätt uppseendeväckande okunnighet. När hon vid en presskonferens i Blekinge 2014 fick frågor från medias representanter om försvarsinnehållet i budgetpropositionen kunde hon inte ge några godtagbara svar på en enda fråga, vilket föranledde Blekinge Läns Tidning att fråga sig vad det egentligen krävdes för att bli försvarspolitiker. http://www.blt.se/ledare-blt/vad-kravs-for-att-bli-forsvarspolitiker/

Björn Söder (SD) har gjort ett fullgott jobb som riksdagens andre vice talman.

Björn Söder, född i Höganäs 1976 och ledamot i riksdagen sedan 2010, är Sverigedemokraternas kandidat till posten som andre vice talman. Den har Söder som bekant innehaft sedan 2014 och såvitt jag kan bedöma gjort ett fullgott jobb, något jag inte heller hört någon ifrågasätta. Vad som ligger Söder i fatet är dels han partitillhörighet, dels några kanske mindre välbetänkta yttranden.

I våras gjorde Björn ett inlägg på centerledaren Annie Lööfs Facebook-sida i det knepiga ämnet svenskhet. Han skrev om Sveriges fem nationella minoriteter, bland dem samer och judar, och landade ordagrant i detta: ”Dessa grupper har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar.”

Söder och hans vapendragare i SD-toppen har i efterhand sökt förklara vad den andre vice talmannen egentligen hade menat utan att lyckas särdeles väl med detta. Denna bloggare tillika SDare har uttryckt kritik mot Björns anmärkningar enligt följande: https://www.lt.se/artikel/stockholm/sodertalje/sodertaljes-sd-profil-kritisk-mot-soders-inlagg-om-judar-och-samer-tycker-jag-inte-att-man-kan-saga

Annat som räknats Björn Söder till last har varit ett uttalande för 20-talet år sedan om att homosexualitet är en ”avart”, vilket givetvis kan anses vara kontroversiellt men likväl alldeles sant jämfört med den heterosexuella normen.

Lotta Johnsson Fornarve: ”Så länge jag har varit med har vi tagit avstånd från östblocket och Sovjetunionen.”

Slutligen har även Vänsterpartiet dristat sig nominera en egen kandidat i form av sörmlandspolitikern Lotta Johnsson Fornarve från Oxelösund, född 1956 och riksdagsledamot sedan 2014. Detta har skett med partiledaren Jonas Sjöstedts minst sagt märkliga motivering hänsyftande på Björn Söders kandidatur: ”Han kan omöjligt företräda alla svenskar.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1L814/v-tar-strid-mot-sds-talmanskandidat

Däremot, tycks Sjöstedt mena, skulle en kandidat från ett parti som inte ens fick hälften av det antal röster Sverigedemokraterna kunde inhösta i årets riksdagsval och som har ett mörkt förflutet som uppbackare av en av världens mest hänsynslösa och vidriga diktaturer gå i land med att representera alla svenskar. Ridå, som det brukar heta.

SDs gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, blev inte Sjöstedt svaret skyldig utan pekade omedelbart på vänsterledarens lögner och inkonsekvenser: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/jonas-sjostedt-ljuger-och-smutskastar-var-kandidat

Inte heller Lotta Johnsson Fornarves uttalanden har precis rosat marknaden. Hon blev medlem i dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna 1979, då partiet fortfarande hade Sovjetunionen, Östtyskland och Kuba som ideologiska föredömen. Ändå har Johnsson Fornarve haft fräckheten att påstå att ”så länge jag har varit med har vi tagit avstånd från östblocket och Sovjetunionen”.

Antonia Ax:son Johnson: ”Alliansen måste bryta beröringsskräcken mot SD.”

Vi får se hur det går på måndag. Grundtipset är att Andreas Norlén blir talman, Åsa Lindestam förste vice och Björn Söder andre vice talman. Även en  tredje vice talman skall utses, en post som i dag innehas av Esabelle Dingizian (MP)Hur sedan regeringsbildningen kommer att förlöpa står skrivet i stjärnorna. All turbulens bottnar i den patologiska beröringsskräck som sjuklöverpartierna hyser gentemot Sverigedemokraterna.

Är det för mycket begärt av allianspolitikerna att de skall lyssna på den garvade affärskvinnan och liberalen Antonia Ax:son Johnsons uppmaning att ta makten med hjälp av SD och att visa den dryga miljon väljare som stödde partiet i valet rudimentär respekt? https://www.expressen.se/dinapengar/axson-johnson-alliansen-maste-bryta-beroringsskracken-mot-sd/

Annonser

ÖB Micael Bydén nöjd med försvarspolitisk enighet och NATO-samarbete

6 oktober, 2017

Överbefälhavaren, general Micael Bydén, förklarade sig nöjd med utfallet av storövningen Aurora 17. Foto: Tommy Hansson

-Krigsrisken är just nu inte överhängande, men situationen präglas av allvar.

Så valde överbefälhavaren (ÖB), general Micael Bydén, att sammanfatta läget när han inför en stor och intresserad publik föreläste om försvarsmaktens verksamhet och uppgifter på Hagabergs folkhögskola i hemstaden Södertälje den 4 oktober.

Micael Bydén föddes i Gnarp i Hälsingland 1964 men är sedan åtskilliga år tillbaka bosatt i Södertälje (där han är så gott som granne med bloggaren). Efter att ha blivit officer i marinen 1985 utbildade Bydén sig till stridspilot och tjänstgjorde som sådan vid Norrbottens flygflottilj (S 37 Viggen) 1989-97.

Därefter har Bydén bland annat hunnit med att vara flygattaché i Washington, D. C. och stabschef vid ett regionalt kommando i Afghanistan, innan han efterträdde Sverker Göranson som ÖB den 1 oktober 2015. Bydéns hustru, Anita Carlman, blev för övrigt europamästarinna i vattenskidåkning (kombination) 1978. https://sv.wikipedia.org/wiki/Micael_Byd%C3%A9n

Stort internationellt intresse för Aurora 17. Micael Bydén inledde sin genomgång av försvarets verksamhet och det säkerhetspolitiska läget med att uttrycka sin tillfredsställelse över att få tala inför ett månghövdat auditorium i det område han bor i: ”Det tog tid att boka det här framträdandet, men det är väldigt kul att få vara här inför så många människor!”


Svensk FN-soldat utan basker blå på plats i Mali.

Därefter visades en kort presentationsfilm med glimtar bland annat från olika militärövningar – nu senast Aurora 17, landets största militärövning sedan 1993 – samt den svenska insatsen i Mali i Västafrika, där Sverige har 250 man på plats under FN-flagg.

Aurora 17 har väckt viss uppmärksamhet internationellt, vilket inte är så konstigt med tanke på att övningen, förutom cirka 20 000 svenska militärer och civila samt 40-talet myndigheter, omfattade deltagare från åtta länder varav några inklusive USA NATO-anslutna. ”Vi fick visa vad vi kunde”, sade Micael Bydén, ”och det gick riktigt, riktigt bra!”

Bydén framhöll att i samband med försvarsdagar som hölls vid övningens avslutande hade inte mindre än 80 000 personer mött upp på Gärdet i Stockholm; motsvarande evenemang i Visby samlade 4000.

Aurora 17 hölls parallellt med den mycket omfattande ryska militärövningen Zapad 17 och en övning i Polen.”Det är viktigt med transparens”, underströk ÖB Bydén. ”Vi bjöd in Ryssland och ett antal andra länder till Aurora i enlighet med Wien-deklarationen men fick själva ingen inbjudan att närvara vid Zapad.”

Det internationella intresset för Aurora-övningen framgår av detta brittiska TV-inslag: https://www.youtube.com/watch?v=pfrqm0fP7JE

Rysslands hotfulla agerande. Det militära försvaret kan enligt Micael Bydén beskrivas som ”den sista möjlighetens maktmedel” när alla andra alternativ är uttömda. ”Det krävs ett brett stöd ute i samhället. Därför är det glädjande att vi upplever en förnyad energi när det gäller försvarsmakten, vilket vi erfor i samband med Aurora. Stämningen och inställningen från allmänheten var helt fantastisk!”

Aurora-övningen innehöll påtagliga utländska inslag. Till höger en representant för Finlands försvarsmakt.

Varifrån hotet mot vårt land kommer råder det ingen tvekan om i försvarskretsar:

Omvärldsläget präglas av Rysslands hotfulla agerande med startpunkt i invasionen av Georgien 2008 och annekteringen av Krim i Ukraina 2014. Jag är just hemkommen från Donbass-området i östra Ukraina och kunde konstatera att krig pågår för fullt där.

Bydén sade sig emellertid inte vilja teckna en alltför dyster bild av rådande säkerhets- och militärpolitiska situation: ”Krigsrisken är just nu inte överhängande, men situationen präglas av allvar. Allting som händer i Östersjö-regionen påverkar Sverige, men även Arktis och Nordnorge är viktiga områden i sammanhanget.” http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2017/02/arktis-av-allt-storre-sakerhetspolitiskt-intresse/

”Försvarsviljan bland allmänheten är det absolut viktigaste vid en krissituation”, betonade ÖB Bydén. ”Jag tycker det finns ett ganska stort hopp, vilket framgick av den konstruktiva inställning som visades av många i samband med terrordådet på Drottninggatan i Stockholm den 7 april i år.” https://tommyhansson.wordpress.com/2017/04/11/efter-lastbilsterrorn-de-tio-varsta-grodorna/

Mer materiel och fler avancerade övningar. Försvarsmakten indelas i dag i tre stridskrafter – armén, flygvapnet och marinen. Dessutom tillkommer hemvärnet, som utgör närmare hälften av försvaret. Det finns vidare 18 frivilligorganisationer ur vilka 6000 personer rekryterats till de militära förbanden. ”I dag har vi totalt drygt 50 000 män och kvinnor, varav 20 000 i hemvärnet,  inom försvaret, att jämföra med de 850 000 vi förfogade över under Kalla krigets dagar.  Andelen kvinnor är 16 procent, vilken behöver ökas på betydligt, eftersom kvinnorna gör ett utmärkt jobb.”

Den viktigaste uppgiften inom försvaret, menade Micael Bydén, är inte att återställa slagkraften under det Kalla kriget – något som måste anses ligga bortom möjligheternas gräns – utan att förstärka den militära förmågan inom samtliga stridskrafter. I det perspektivet är det viktigt att anskaffa mer materiel och att hålla fler avancerade övningar. Målsättningen är att nå en sådan militär slagkraft att en fientligt sinnad makt inser att kostnaderna vid ett angrepp blir alldeles för höga.

Försvarsmakten blickar redan fram mot nästa försvarsbeslut, förklarade ÖB Micael Bydén. Foto: Tommy Hansson

Överbefälhavare Micael Bydén förklarade sig nöjd med det trendbrott som den ökade politiska enigheten kring behovet av ett stärkt svenskt försvar innebär, där emellertid Socialdemokraternas samarbetspartier Vänsterpartiet och Miljöpartiet utifrån sina ideologiska utgångspunkter knappast uppvisat någon större entusiasm så här långt.

I försvarsbeslutet 2016 tillfördes försvaret 10,2 miljarder kronor exklusive tidigare aviserade förstärkningar, samtidigt som beslut om Gotlands återmilitarisering fattades. ”Vi befinner oss nu ett och ett halvt år år in i perioden 2016-2020 som försvarsbeslutet omfattar, men blickar redan fram mot det kommande försvarsbeslutet 2021” förklarade ÖB Bydén. ”Detta är desto nödvändigare som Rysslands utvecklande av sina militära förmågor fortskrider.” http://www.regeringen.se/regeringens-politik/forsvar/forsvarspolitisk-inriktning-2016-2020/

”Neutralitetspolitiken är död”. Ett genomgående tema i överbefälhavare Micael Bydéns föredragning var behovet av internationellt samarbete. ”Neutralitetspolitiken är död efter Sveriges EU-inträde. Vår inställning är att vi skall vinna kriget tillsammans med andra, men om vi ställs ensamma skall vi undvika att förlora.”

NATO-frågan kom av naturliga skäl upp denna kväll på Hagabergs folkhögskola och Bydén betonade: ”Vi fördjupar hela tiden det internationella samarbetet med NATO, med USA, med Finland och de baltiska länderna. Vi vill visa att Sverige är att lita på och vi har varit under NATO-ledning i Afghanistan i tio år, vilket fungerat alldeles utmärkt. Och vi finns fortfarande på plats i Afghanistan och även i Irak i kampen mot DAESH (IS).”


Sverige har i dag ett nära och enligt general Bydén välfungerande samarbete med NATO.

Frågan om NATO-medlemskap, underströk general Bydén, är dock helt igenom politisk och en eventuell ansökan om medlemskap bör  föregås av en folkomröstning samt kanske även koordineras med en ansökan från Finlands sida.

Micael Bydén påpekade slutligen att försvaret av den svenska friheten och det svenska självbestämmandet inte uteslutande är en angelägenhet för den militära sektorn. Inom totalförsvaret spelar sålunda den 2009 bildade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) en viktig roll. https://www.krisinformation.se/detta-gor-samhallet/samhallets-ansvar/myndigheter-med-sarskilt-ansvar/msb

MSB ansvarar för frågor som rör samhällets skydd avseende olyckor, krisberedskap och civilt försvar.

C-H Hermansson RIP: Bakom fasaden var han en äkta kommunist

31 juli, 2016

186b3ca5-ad68-4d32-9465-a9859145c03bC-H Hermansson var partiledare i SKP/VPK 1964-75.

Carl-Henrik (C-H) Hermansson (1917-2016) har lämnat oss närmare sekelgammal. Det är en händelse som ser ut som en tanke att han föddes revolutionsåret 1917. Ty trots att han var först av svenska politiker med att ”styla” sig enligt amerikansk modell – folk skulle tro att han var en mild så kallad eurokommunist som inte tog order från Moskva – förblev han en äkta gammelkommunist bakom den glättade fasaden. Ett av Hermanssons mest bekanta tillika färgstarka yttranden lyder: ”Någon djävla ordning får det vara i ett parti.”

”Röde Herman”, som han då och då kallades, var emellertid en skicklig attitydskapare. Så skicklig att Nationalencyklopedin skriver följande i ett omdöme: ”Under H:s ordförandeskap förändrades det svenska kommunistpartiet. Beroendet av Sovjetunionen försvann, och partiet slog, som flera eurokommunistiska partier, in på en väg mot nationell kommunism.”

C-H Hermansson var ordförande i Sveriges kommunistiska parti (SKP) 1964-67 och, när partiet bytte namn 1967, i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) fram till 1975 då han avgick vid 57 års ålder. Hermansson efterträdde den oreformerade norrbottensstalinisten Hilding Hagberg (1899-1993) som partiledare och insåg, som den slipade taktiker han var, att något måste göras för att bättra på partiets renommé i folkhemmet.

Namnbytet var ett blygsamt första steg – ”kommunisterna” fanns kvar i partinamnet – men ett gyllene tillfälle uppenbarade sig den 21 augusti 1968, då Sovjetunionen och Warszawapakten med den så kallade Brezjnevdoktrinen som grund invaderade Tjeckoslovakien och med militärt övervåld slog ner Alexander Dubecks och andra reformivrares försök att införa en ”socialism med mänskligt ansikte”. Hermansson fördömde då  i spetsen för VPK invasionen och krävde, att Sverige som en protesthandling skulle frysa de diplomatiska förbindelserna med Moskva.

2957649_1200_675
Sovjetiska tanks har problem i Prag i augusti 1968. C-H Hermansson fördömde först Warszawapaktens invasion men gjorde sedan avbön.

Det var dock bara skådespeleri ”Röde Herman” ägnade sig åt. När det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté kom in med en skarp protest mot det svenska systerpartiets agerande – VPK fick rundhänt ekonomiskt bistånd från Moskva – valde Hermansson att göra avbön inför sin partistyrelse.

Redan ett halvår efter krossandet av ”Pragvåren” hade det ledande svenska kommunistpartiet normaliserat sina förbindelser med Moskva. I juni 1969 deltog en delegation från VPK i den världskommunistiska kongressen i Moskva jämte 75 partier från när och fjärran. Vice partiordföranden Lars Werner försäkrade i ett tal närvarande delegater att man från svensk sida skulle fortsätta den gemensamma kampen mot ”imperialismen”. Enligt referat i partiorganet Ny Dag avstod Werner från att beröra invasionen i Prag ett knappt år tidigare.

Carl-Henrik Hermansson föddes i Bollnäs i Hälsingland och växte upp i Sundsvall i Medelpad. Den relativt välbeställda familjen – fadern var företagare i skobranschen, farbrodern Albert riksdagsman för Socialdemokraterna – flyttade sedan till Stockholm, där unge Carl-Henrik enrollerade sig i Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) samt den teoretiska socialistgrupperingen Clarté.

Vid det laget hade Hermansson, enligt vad han själv skriver i sin memoarbok Minnen (1993), blivit väckt för ”nödvändigheten av kamp för ett socialistiskt samhälle”.  1936 påbörjade han studier vid Stockholms högskola, där han läste litteraturhistoria, statskunskap och nationalekonomi, och kom därvid i beröring med de berömda professorerna Herbert Tingsten och Gunnar Myrdal. 1965 utkom Hermansson med boken Monopol och storfinans – de 15 familjerna, en av 60-talsvänsterns mest inflytelserika böcker.https://sv.wikipedia.org/wiki/Monopol_och_storfinans_-_de_15_familjerna

das-kapital-e1349197543883-500x294
Hermansson påstod sig ha läst Marx Das Kapital på originalspråket.

1939 hade Hermansson kommit så långt i sin socialistiska utveckling, uppger han, att han tillägnade sig Karl Marx mastodontverk Das Kapital (Kapitalet) på det tyska originalspråket vilket nog inte många svenskar kan skryta med att ha gjort. Sin kommunistiska partibok kunde den nu 24-årige Carl-Henrik Hermansson hämta ut den 5 oktober 1941, omkring två år efter ingåendet av pakten Sovjetunionen-Nazityskland samt Sovjets överfall på Finland 1939. 1948-50 samt 1956-59 var Hermansson redaktionschef på Ny Dag, där han var chefredaktör i fem år innan han efterträdde Hagberg som partiledare i SKP 1964. Efter partiledarskapet fungerade han 1975-81 som VPKs gruppledare i riksdagen.

Väljarsympatierna för VPK stabiliserades under C-H Hermanssons ledning till omkring fem procent, låt vara att partiet beständigt tvingades förlita sig på ”kamrat fyra procent”, det vill säga taktikröstande från vänstersossar för att säkra kommunisterna en plats i riksdagen så att de kunde förbi ett pålitlig stöd för Socialdemokraterna och säkra dessas regeringsinnehav. VPK tilläts nu delta i riksdagens utskottsarbete och fick delta i statliga utredningar.

Med andra ord: C-H Hermansson var framgångsrik i sitt värv att tvätta bort stalinist- och Moskva-stämpeln från ett parti som dittills setts som Sveriges förrädarparti, alltid berett att sälja ut sitt land för en grynvälling. Dessvärre för Hermanssons eget rykte, och här hjälpte föga en sammetslen röst, ett ofta gråtmilt tonfall i riksdagsdebatterna och det ständiga tjatet om ”bort med moms på mat”, drogs med jämna mellanrum hans berömmande ord om sovjetdiktatorn Josef Stalin i anledning av dennes död i mars 1953 fram i ljuset:

Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän. Han fortsatte Marx, Engels och Lenins verk, systematiserade, berikade och vidareutvecklade marxismens teori som utvecklingen skapat. Under sin revolutionära kamp utförde Stalin nyskapande teoretiskt arbete på de mest skilda områden – ekonomins, politikens, filosofins, krigskonstens, språkvetenskapens och kulturens och så vidare. På vart och ett av dessa områden är hans insats gigantisk. Ingen människa kan förstå vår tids problem utan att ha studerat Stalins skrifter. /…/ Stalin har varit läraren och ledaren inte blott för Sovjetunionens folk utan för arbetarklassen i alla världens länder. I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främsta lärare.

poster-10
”Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Hermansson tvingades under årens lopp upprepade gånger ta avstånd från sina ord vid Stalins frånfälle. Vad han en gång sagt full av övertygelse kunde dock inte bli osagt hur mycket han än ansträngde sig. Bara tre år efter det att dessa minnesvärda ord yttrats var det för övrigt dags för alla kroniskt Moskva-trogna svenska och utländska kommunister att göra en helomvändning sedan Moskvas nye, starke man, Nikita Chrusjtjov, på det sovjetiska kommunistpartiets kongress 1956 gjort upp räkningen med Stalin-kulten och brännmärkt den man han själv under många år tjänat som en vettvilling och paranoid massmördare.

Carl-Henrik Hermansson hann med åtskilligt under sin tid som tongivande politiker i SKP/VPK. Förutom den devota hyllningen till Stalin försvarade han den sovjetiska inmarschen i Ungern 1956, uttryckte sin förståelse för Kinas ockupation av Tibet 1959 och gillade uppförandet av Berlinmuren 1961. I likhet med många andra slöt han vidare upp på Ho Chi Minhs och det kommunistiska Nordvietnams sida under angrepps- och erövringskriget mot Sydvietnam.

1960 vallades Hermansson, tillsammans med andra hänförda politiska turister från Sverige, runt i det röda Kina av Mao Tse-tungs politruker. Just vid den tiden rasade en fruktansvärd, av ordförande Mao själv framkallad, hungerkatastrof som skördade tiotals miljoner människoliv i delar av det väldiga kinesiska riket. Detta skedde innan den definitiva brytningen mellan Sovjet och Kina ägt rum.

När man ögnar igenom den panegyrik som framfördes vid C-H Hermanssons hädangång kunde man nästan förledas tro, att denne blide och engagerade man var en övertygad demokrat. Inget kunde vara längre från sanningen. Han vek aldrig från synsättet att det politiska system som rådde i Sovjet och dess vasallstater i Östeuropa låg nära idealet. Då han i Expressen den 29 mars 1973 tillfrågades om hur ett flerpartisystem i hans smak borde se ut svarade han: ”Det starkaste partiet måste naturligtvis ha marxism som bas. Sen kan man tänka sig ett parti som företräder småborgarna och ett som företräder bönderna.”

980
Jörn Svensson ville göra det förbjudet att ifrågasätta socialismen.

Det vill säga precis den ordning som rådde i Polen och Östtyskland vid den här tiden. Hermanssons något mindre lågmälde partibroder, den ettrige ideologen Jörn Svensson – senare högavlönad EU-parlamentariker och livskamrat med statsrådet och ambassadören Margareta Winberg (S) – fastslog i sin beryktade pamflett Du skall ta ledningen och makten på 1970-talet att ”i det socialistiska Sverige /skulle det/ vara olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former”. Försök att ersätta socialismen med ett annat system måste, enligt Svensson, stoppas med ”tillgängliga medel”. https://martinandreasson.wordpress.com/2008/12/22/politiska-kultbocker-10e-plats-jorn-svenssons-%E2%80%9Ddu-skall-ta-ledningen-och-makten%E2%80%9D/

Kommunisterna blev aldrig, oavsett vad de föredrog att kalla sitt parti, något massparti under C-H Hermanssons ledning. Sannolikt var Hermansson mer populär än sitt parti. Ändå var det den till synes blide och eftertänksamme Hermansson som skapade bilden av kommunistpartiet som ett, åtminstone i stora drag, demokratiskt tillika rumsrent parti. Detta utnyttjade och utvecklade efterträdarna Lars Werner och Gudrun Schyman i enlighet med sina personliga förutsättningar. Partiets popularitetssiffror under Schyman, som därtill gynnades av sovjet- och öststatskommunismens upplösning, var större än vad partiet uppnått både före och efter Schymans tid som partiledare med som mest runt 12 procent av väljarsympatierna.

Hur skall man då se på dagens Vänsterpartiet med den före detta EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt som ledare? Är det fortfarande ett kommunistiskt parti? Det står väl helt klart att det inom partiet finns en del gamla övervintrade äkta kommunister, men mest av allt torde V-partiet kunna anses vara ett militant parti som vurmar för politisk korrekthet. Ta vilken patenterat politiskt korrekt fråga ni vill – klimatalarmism, feminism, svängdörrsmässig immigrationspolitik, HBTQ-svassande, så kallad antirasism, gullande med radikal islam – Vänsterpartiet företräder alltid de radikalaste inneåsikterna.

politisk-korrekthet_55d10c479606ee772c9dac1a
Vänsterpartiet anno 2016: mer politisk korrekthet än renodlad kommunism.

Frågan är om inte detta förhållningssätt är ännu skadligare för Sverige än vad det gamla förrädarpartiet som alltid gick i Moskvas ledband en gång var. Under det Kalla kriget visste man bland övriga partier och på SÄPO-håll exakt var man hade partiet och dess företrädare: de tyckte i alla lägen likadant som det sovjetiska ledarskapet (även om C-H Hermansson av taktiska skäl avvek marginellt från denna norm) och de ville, med vapen om så behövdes, upprätta proletariatets diktatur i Sverige. Dagens Vänsterparti är mer komplext och därmed möjligen också farligare än föregångarna var på den gamla ”goda” tiden.

Jag är kanske en obotlig nostalgiker, men jag måste bekänna att jag nog föredrar kommunister av den gamla stammen. Som varken hymlar eller stylar sig. Jag avskyr givetvis deras ideologi, men de var på något sätt rakare och renhårigare än dagens opportunistiska PK-parti. En gammal favorit hos mig är gamle revolutionären Frank Baude, nyligen fyllda 80 år.

Baude, ursprungligen murare till professionen, var med i SKP men lämnade partiet till förmån för utbrytningen KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) 1967. 1970 anslöt han sig till den ytterligare utbrytningen KFML (r) – r:et stod för ”revolutionärerna” – och blev samtidigt partiledare. R:arna bildade omsider partiet KPML(r) med Frank Baude som partiledare fram till 1998, samma år han fyllde 72. Efter en intern schism bytte partiet sedan namn till Kommunistiska partiet (KP), som jag informerat om i följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/25/de-vanstraste-av-de-vanstra/

PK001402Mot strömmen heter Frank Baudes memoarbok, utkommen 2000.http://butik.kommunisterna.org/bocker/mot-strommen

För två år sedan hade dock Frank Baude tröttnat på partiets bristande kommunistiska renlärighet – bland annat menade han att partiet svikit i klasskampsfrågan – och lämnade tillbaka partiboken. Han skrev även ett brev till partistyrelsen som återges av sajten 8 dagar den 19 april 2014 där han förklarar varför han tappat förtroendet för såväl partiledningen som partiorganet Proletären. Jag väljer att återge följande utdrag ur brevet:

Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning som under vänsteruppsvinget 1968 togs upp i organiserad form av Grupp 8. Sedan dess har den fört en slumrande tillvaro tills Gudrun Schyman lämnade som ordförande för Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ. Stämpeln av medelklassrörelse har under senare tid snarare ökat än minskat. Antalet proletärkvinnor är närmast obefintlig bland dem som kallar sig feminister.http://www.8dagar.com/2014/04/hela-frank-baudes-brev.html

Baude är också missnöjd med att det kommunistiska parti han ledde i 28 år svikit i frågor såsom det alltmer utbredda våldet i Göteborg samt tiggeriet. Han jämför i följande passus hämtad ur utträdesbrevet tiggarna med Marx tes om det så kallade trasproletariatet: ”…denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället…”.

Säga vad man vill om Frank Baude, sprungen ur en arbetarfamilj i göteborgsstadsdelen Majorna, men man kan inte anklaga honom för att inte hålla på de kommunistiska grundvalarna som dessa utformats av Marx, Engels och Lenin. Hans karriär som parlamentarisk politiker är emellertid inte särskilt imponerande – han representerade 1982-85 KPLM(r) i fullmäktige i Göteborg.

Fotonot: Ett avsnitt om C-H Hermansson finns med i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige (2008, 170 sidor). Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm.

Svenska artister (IXXX): Carl Jularbo

19 mars, 2015

untitled Dragspelskungen Carl Jularbo (1893-1966) i aktion.

Lika bra att erkänna på en gång att jag generellt sett inte är någon stor vän av dragspelsmusik. Annat än när handklaveret ingår som ett av flera instrument  i orkestrar av olika slag, då kan det vara riktigt njutbart. Icke desto mindre ämnar jag nu i min långkörarserie om svenska artister presentera dragspelskungen framför andra, nämligen Calle Jularbo (1893-1966), som jag minns som ett frekvent inslag i radion under min uppväxt på 1950-talet.

Oftast var det den egna kompositionen ”Livet i finnskogarna” som radierades:

https://www.youtube.com/watch?v=AESyqiP8sTI

Observera att det var de svenska så kallade finnskogarna som avsågs, skogsmarker dit invånare i den ”östra rikshalvan”, det vill säga Finland, begav sig med början i slutet av 1600-talet för att på inbjudan av den svenska staten odla upp markerna i fråga medelst svedjebruk. Man brände ner skogen och sådde sedan direkt i den askbemängda myllan. Finnskogar eller finnmarker fanns det företrädesvis i Värmland, Dalarna, Hälsingland med flera områden och även i Norge.

I ovannämnda inspelning medverkar Carl Jularbo, dennes son Eberhardt (Ebbe) Jularbo samt den på sin tid oerhört populära William Linds orkester.

untitled Unge Kalle Karlsson från Jularbo med sin far, gårdfarihandlaren Alfred Karlsson.

Jularbo-Calle, som han ofta kallades, föddes som Karl Oskar Karlsson i Folkärna socken i Dalarna den 6 juni 1893 som äldste son till gårdfarihandlaren Alfred Karlsson (1865-1952) och dennes hustru Selma Axelina Meijer (1871-1928). Jularbo fick med tiden åtta syskon. Han härstammade på såväl fädernet som mödernet från resandefolket, eller tattarna som de också mera respektlöst kallades. Det kan nämnas att en stamfader på moderns sida, Gabriel Alexandersson Meijer, varit skarprättare i Uppsala i slutet av 1600-talet.

Unge Karl började spela dragspel redan vid fem års ålder och följde i barndomen ofta med sin pappa på dennes resor, främst i de västmanländska bygderna. Dragspelet fanns alltid med. I åldern 16-23 år vann Kalle Karlsson inte färre än 158 dragspelstävlingar och gjorde sig känd som en veritabel virtuos på handklaveret. Han hade ett utomordentligt tonminne och spelade på gehör, inte efter noter. Hans personliga sätt att spela anses ha varit mycket inflytelserikt.

Jularbo – det tagna efternamnet är hämtat från den lilla orten i Avesta kommun med samma namn där familjen Karlsson bodde – var också produktiv som ingen annan. Enligt officiell statistik svarade han för 1577 grammofoninspelningar, men i sina 1945 utkomna memoarer anger han antalet till omkring 3000. De egna kompositionerna är noga taget 108 till antalet.

untitled

Jämte ”Livet i finnskogarna” torde ”Drömmen om Elin”, som bland andra Tommy Körberg sjungit in, vara Calle Jularbos mest kända låt. Länken nedan går till en rolig inspelning från ett framträdande med Carl Jularbos orkester, vari sonen Ebbe ingick, på Klockarnäs festplats 1964. Filmen börjar med kommentarer av Jularbo i dennes bil modell Cadillac:

https://www.youtube.com/watch?v=EfE6PJ0NnbM

Bekant bland Jularbos egna stycken är också ”Lyckobringaren”, nedan i en charmig inspelning från ungefär samma tid som ovanstående nummer där Jularbo ses både spela och skriva autografer:

https://www.youtube.com/watch?v=ZdteELIq_WI

Här följer så ett potpurri på Jularbo-låtar exekverade av Carl och Ebbe Jularbo samt Lill-Acke Jacobson kallat ”Fröjd i Jularboskogen”:

https://www.youtube.com/watch?v=ZIWxxmLWNc4

imagesA6O23VJ8 Carls son, Ebbe Jularbo (1915-96), var också en framstående dragspelare och kompositör.

Till Stockholms-området kom Jularbo redan 1910. Han var bosatt i Storängen i Nacka i Stockholms län, där han också avled den 13 februari 1966 vid 72 års ålder. En ofta sedd gäst i Jularbovillan var mästerboxaren Harry Persson. Sonen Ebbes (1915-96) mamma hette Gerda, med vilken Carl var trolovad 1913-22. 1922 gifte han sig med Alma Olbers (1888-1946) som han inte fick några barn med. Äktenskapet med Sally Jularbo (1912-96), som bara var tre år äldre än sonen Ebbe, resulterade i barnen Elvy Maria (född 1948) och Carl (Gustav) Jularbo, Jr. (född 1950)

I anslutning till 100-årsjubileet av Calle Jularbos födelse 1993 invigdes Carl Jularbo-museet i Avesta. Även i Rasten utanför Alunda i Uppland finns ett Jularbo-museum. 1993 gjorde även filmaren Jonas Sima en dokumentärfilm om Calle Jularbo med titeln ”Dragspelskungen”.

images77H2H8YK Interiör från Jularbomuséet i Rasten utanför Alunda.

Nämnas skall att Jularbo medverkade i tre filmer: ”Livet i Finnskogarna” (1947), ”Kalle Karlsson från Jularbo” (1952) samt ”Janne Vängman i farten” (1952). Han spelade in tre skivalbum.

Slutligen har jag en, låt vara högst avlägsen, personlig koppling till Jularbo. Min fars mormor hade en bekant, jag tror han hette Emil om jag inte är alldeles fel ute, som enligt uppgift av min framlidne far spelade med Calle Jularbo i olika sammanhang. Det är inte otroligt att den personen är mannen på bilden nedan och att kvinnan till vänster bakom honom är min fars mormor.

002 Mannen med dragspel i mitten, en bekant till min fars mormor, spelade möjligen med Carl Jularbo.

Och för er som absolut inte kan få nog av Calle Jularbos musik, som jag menar vara ett stycke Sverige när det är som bäst, följer här avslutningsvis en länk till ett radioprogram om en dryg halvtimme med den på sin tid ytterst populäre sångaren Harry Brandelius (1910-94), ofta sedd i TV och hörd i radio, som programledare:

https://www.youtube.com/watch?v=TcFpeCcz8zY

Vår nationella psykos: farväl till den västerländska demokratin – välkommen 1984!

31 december, 2014

 

 

830 Sanering av islamistiskt klotter på Bollnäs kyrka

En av de gångna dagarnas större mediala begivenheter var att en somalisk källarmoské i Eskilstuna tillhörig Dawah-rörelsen eldhärjades. Det hade inte gått många minuter efter denna händelse förrän ledande politiker och opinionsbildare förklarade för vem som ville höra på, och några till, hur fruktansvärt och omänskligt detta var.

Alla som yttrade sig i detta skede utgick nämligen från att branden var ännu ett utslag av den så kallade islamofobi som påstås utgöra ett så fruktansvärt hot mot tolerans och anständighet i det svenska samhället. Från Expos Daniel Poohl och SKMAs Willy Silberstein till fejkhistorikern Henrik Arnstad och Tomas Karlsson på LT i Södertälje.

Här fördömer Silberstein det påstådda attentatet och passar samtidigt på att ge SD skulden:

http://skma.se/blogg/2014/12/skmas-willy-silberstein-om-brandattentatet-mot-moske-i-eskilstuna/

Efter att någon – fortfarande vet ingen vem denna någon skall ha varit – menat sig ha sett en person kasta in något i lokalen skall denna ha antänts. Fem personer uppges ha skadats. Att allt egentligen var Sverigedemokraternas fel var många PK-elitister rörande överens om.

Polis på platsen har emellertid till dags dato inte kunnat leda i bevis att branden var anlagd. Polisens hundar kunde inte markera för brandfarlig vätska (var de förkylda, kanske?). Till och med SÄPO skall ha kopplats in, osäkert på vilka grunder. Såvitt jag kan bedöma är sannolikheten minst lika stor för att branden exempelvis startat i moskéns kök som att någon tuttat på.

Eller också kanske församlingen helt enkelt behöver en ny och större moskélokal – då branden inträffade skall den gamla ha varit fullpackad med ett 70-tal människor. Över huvud taget förefaller församlingsbornas till synes öronbedövande tystnad minst sagt anmärkningsvärd.

untitled Spännande, osvenska aktiviteter pågår.

Kort tid efter branden i Eskilstuna påstås en moské i skånska Eslöv ha blivit utsatt för en möjlig mordbrand. På en bild i Expressen den 30 december syns spår av en trolig brand på ett begränsat område nedanför ett fönster. En imam får tillfälle att uttala hur fruktansvärt allt detta är. Kanske hoppas han på att bli ”kärleksbombad i likhet med muslimerna i Eskilstuna?

Återigen. I skrivande stund föreligger inga bevis för att vare sig den ena eller den andra församlingen blivit utsatt för mordbrand. Detta till skillnad från brandstation och polisstation i muslimtäta Malmö, som angripits utan att mig veterligt en enda ledande politiker eller samvetsöm ledarskribent uppmärksammat saken.

Ett otal uppbrända bilar på orter över hart när hela vårt avlånga land höjer ingen på ögonbrynen för längre. I stället bör man kanske likt Fredrik Reinfeldt om förövarna utbrista: ”Tack för att ni valde Sverige.” Tack för att ni är så härligt ”osvenska” och gör vårt hopplöst tråkiga samhälle så himla spännande!

Politiker och mediarepresentanter har ögonskenligen ett outsinligt behov av att framkalla spänningar i samhället. Men det får inte vara vilka spänningar som helst och definitivt inte vilka offer som helst. När Bollnäs kyrka i Hälsingland i augusti i år utsattes för islamistvänligt klotter var det bara den lilla lokalsajten helahalsingland.se som uppmärksammade händelsen:

http://www.helahalsingland.se/halsingland/bollnas/hatiskt-klotter-pa-kyrkan

Någon hade på kyrkan i stort format sprejat orden Die Mosul (Dö Mosul), en hänsyftning på att det folkmord på kristna som genomförs i den irakiska staden Mosul av den så kallade Islamiska staten (IS) inte riktigt räcker till. När sådant sker breder den stora tystnaden ut sig över våra politiker, medier och kyrkor.

untitled Jimmie Åkesson visade vid sitt senaste sommartal solidaritet med Mellanösterns kristna.

Med ett undantag. Mig veterligt är SDs Jimmie Åkesson – i sitt sommartal i Sölvesborg – den enda ledande politiker som uppmärksammat den blodiga förföljelsen av kristna i Mellanöstern. För detta fick han uppbära kritik av en statsvetare som heter Johan Hinnfors – sedan Åkesson uppmärksammat den islamistiska förföljelsen av kristna menade denne, att ”nu blir det svårt för SD att framställa sig själva som icke rasister”.

http://www.svd.se/nyheter/valet2014/statsvetare-om-akesson_3795366.svd

I Sverige råder en extrem oikofobi (skräck för det egna). Det så kallat svenska kan endast vara något positivt om det går att knyta till invandringen, eljest är svenskhet något efterblivet. Skall vi tro elittyckarna finns det ju strängt taget ingenting ”svenskt” (utom det rena barbariet, om vi får tro Reinfeldt) utan allt har hämtats utifrån.

Till på köpet har nämnde Reinfeldt förklarat att våra nationella gränser, som våra förfäder blött och dött för under hundratals år, är ”påhittade”. Sverige är enligt förre statsministern inte något som tillhör svenskarna utan invandrare från Tredje världen.

Jag skulle vilja påstå att Sverige genomlever en nationell psykos. Den dominerande vanföreställningen är att ingenting svenskt är bra men att allt som kommer utomlands ifrån är fint och gott. Islam är ”fredens religion”, trots att de gruvligaste grymheter som världen någonsin skådat sker med Koranen som förlaga.  Stämmer man inte in i dessa sinnessjuka mantran är man givetvis svårartad rasist, ja kanske rentav sverigedemokrat.

Den nyligen inträffade sexpartikuppen, då alliansväljarna plötsligt ställdes inför det faktum att deras röster den 14 september faktiskt hade varit röster på de rödgröna, demonstrerar att den tidigare så trygga västdemokratin Sverige håller på att knaka i alla fogar.

untitled Johan Hinnfors: rasistiskt måna om kristna i Irak.

Samtidigt som allianspolitikerna, med Reinfeldts efterträdare som M-ledare Anna Kinberg Batra i spetsen, hävdar att de på intet sätt ”förhåller sig till SD” gör de så konstant och utan uppehåll. Inget politiskt beslut eller taktisk manöver är för absurd om den anses missgynna SD.

Frågan är hur länge det kommer att vara tillåtet att rösta på ett parti som motsätter sig ohämmad invandring och hur länge det dröjer innan någon som knackar ned rader i stil med dem ni läser just nu kan komma att hämtas av SÄPO-folk i gryningen. Det orwellska årtalet 1984 inträffade inte bara för 30 år sedan – det är här och nu.

På  tal om SÄPOs befogenheter så kommer denna myndighet att från årsskiftet ställas direkt under regeringen. Det skulle teoretiskt kunna innebära, att SÄPO kan komma att storma SDs högkvarter om ett sådant dekret utgår från regeringen. Om detta har den ypperliga nyhetskanalen Granskning Sverige gjort ett inslag som kan avnjutas här:

https://www.youtube.com/watch?v=HipFM3ETDnc&feature=youtu.be

 

 

När allt var mycket bättre: personliga hågkomster av det gyllene 50-talet

13 oktober, 2013

NACKA OCH KUNGENGustaf VI Adolf och Lennart ”Nacka” Skoglund vid fotbolls-VM 1958: två 50-talegestalter man gärna minns. Mellan kungen och ”Nacka” lagkaptenen Nils Liedholm.

Det var bättre förr, när det var sämre.

Så lyder ett litet drastiskt uttryck som sätter vår egen tids problem i blixtbelysning. Ty trots alla betydande landvinningar som gjorts i modern tid kan det finnas anledning att med glädje minnas förgångna tider, som i många avseenden ter sig betydligt angenämare än våra egna. Den epok jag nu närmast avser är 1950-talet, som för mig framstår i något av ett förklarat skimmer. Andra världskriget hade nyligen avslutats och en ny värld stod för dörren. Det innebar för oss svenskar en ekonomisk och social utveckling utan motstycke vare sig förr eller senare.

När jag föddes i slutet av 1951 hade Tage Erlander (1901-85) varit statsminister i fem år. Han hade överraskande utsetts till landsfadern Per Albin Hanssons efterträdare i konkurrens med socialminister Gustav Möller och snabbt vuxit i kostymen som förtroendeingivande regeringschef. Gustaf VI Adolf (1882-1973) hade varit kung i ett år sedan fadern Gustaf V avlidit 92 år gammal.

Gustaf Adolf var 68 år när han besteg tronen, således ett år äldre än vår nuvarande monark Carl XVI Gustaf är nu. Ändå finns det de som uppmanar den senare att abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria. Gustaf VI Adolf var till skillnad från fadern brittiskorienterad och gift med den engelska prinsessan Louise Mountbatten, barnbarnsbarn till ingen mindre än drottning Victoria av England. Först var kungen dock gift med kronprinsessan Margareta (1882-1920) och fick med henne barnen Gustaf Adolf (arvprins), Sigvard, Ingrid (senare dansk drottning), Bertil och Carl Johan.

hyland-erlander-683Tage Erlander hos Hyland 1962.

Att båda dessa kroppsligen resliga och ganska reserverade intellektuella personligheter skulle bli vad man kallar folkkära var i hög grad otippat. Alla i min ålder minns säkert den decemberlördag 1962, då Erlander var gäst i det omåttligt populära TV-programmet ”Hylands hörna” och på bred värmländska berättade historien om kyrkoherden som idkade pistolskytte från kyrkans predikstol: ”Huka er, gubbar och kärringar, för nu laddar han om!”

Både Tage och Gustaf Adolf var pliktmedvetna män av den gamla skolan som bet ihop och gjorde vad som förväntades av dem, trots att de alla gånger inte var så bekväma med uppgiften. Gustaf VI Adolf, som var en framstående arkeolog, tog som sitt valspråk till yttermera visso ”Plikten framförallt”. En hel nation sörjde när han gick bort strax före valet 1973 och förmodligen räddade regeringen Palme kvar vid makten. En sak jag och många andra emellertid har svårt att förlåta Erlander för är omdömeslösheten att utse Olof Palme, Sveriges mest splittrande politiker genom alla tider, till sin efterträdare. Med Palme kom den stora nedgången i svensk politik och svenskt samhällsliv.

På oppositionssidan fanns skickliga och välutbildade politiker som Folkpartiets Bertil Ohlin, Centern/Bondeförbundets Gunnar Hedlund och Högerpartiets Jarl Hjalmarson. Eftersom sossarna cementerat sitt maktinnehav skulle det inte förunnas någon av dessa att bli regeringspolitiker, detta med undantag för Hedlund som ett tag ingick koalition med sossarna. Ohlin var nationalekonom i världsklass och fick 1977 Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, populärt kallat ”Nobelpriset i ekonomi”. Ohlins dotter Anne Wibble (1943-2000), också hon nationalekonom, var 1991-94 finansminister i regeringen Bildt.

1236464_520_278Bertil Ohlin var FP-ledare i 23 år. Han var troligen den bäste statsminister Sverige aldrig fick.

Världsfrågorna dominerades helt av det Kalla krigets förutsättningar. Demokraten Harry S Truman efterträddes i början av årtiondet som president i USA av republikanen Dwight D. ”Ike” Eisenhower (1890-1969) som kom att ärva Koreakriget (1950-53), som USA och FN tillsammans med Sydkorea utkämpade för att stoppa kommunismen i Asien hellre än i Kalifornien.

Eisenhower ingav som tidigare befälhavare för de allierade styrkorna i Europa och ledare för invasionen i Normandie ”Dagen D” den 6 juni 1944 stort allmänt förtroende. Innan han tillträdde som president var han 1950-52 överbefälhavare för NATO. På motsatta sidan stod under större delen av decenniet Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjov, ofta kallad ”Krusse”. Han gjorde stor skandal i FNs generalförsamling när han bankade sin sko i bordet som protest mot ett anförande av den spanske utrikesministern, men detta inträffade först 1960.

untitledDwight D. Eisenhower var USAs president under nästan hela 50-talet.

Att kommunismen skulle hållas kort var en självklarhet överallt i den demokratiska världen. De enda som protesterade i Sverige mot detta var det stalinistiska Sveriges kommunistiska parti (SKP), som leddes av norrbottenskommunisten Hilding Hagberg. Ingen vettig människa brydde sig om vad han hade att torgföra, och när han talade i riksdagen lämnade de flesta riksdagsledamöterna kammaren.

När sovjetdiktatorn Josef Stalin avled 1953 höll SKPs representant Carl-Henrik Hermansson ett tal i samband med Stalins begravning, där den döde diktatorn bland annat hyllades som ”världens störste vetenskapsman genom alla tider”. C-H Hermansson kom 1964 att efterträda Hagberg som partiledare. 1967 ändrades partinamnet till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och de gamla blodtörstiga kommunisterna fick en mjukare framtoning.

nikita_unChrusjtjov bankar skon i bordet i FNs generalförsamling.

Själv växte jag upp i en idyllisk miljö på landet cirka en mil utanför Södertälje, där min far var lantbrukare. Jag började skolan 1958 och hade förmånen att få gå i små landsortsskolor till och med sjätte klass. Ordning och uppförande ingick bland de ämnen det sattes betyg i, och jag hörde aldrig någon som ifrågasatte att det förekom sådana från tidiga skolår. Ordning och reda skulle det vara, och att skoldagarna inleddes med psalmsång samt en kristen betraktelse från fröken eller magistern var något självklart.

I den historieundervisning som inträdde från och med tredje klass pluggades kungarna och de slag de deltagit i in ordentligt. Erik Gustaf Geijers konstaterande att  ”Sveriges historia är dess konungars” var rättesnöre och det med all rätt – i alla fall till och med Carl XIV Johan var det konungen som dominerade svensk maktutövning. Den som kritiserade monarken riskerade bli ett huvud kortare genom en lag som från 1864 kallades ”lagen om majestätsbrott” vilken inte avskaffades förrän 1948.

Min personliga bild av det gyllene 1950-talet är säkerligen överdrivet glättad. Jag minns med glädje leende sommardagar och snörika vintrar. Somrarna 1955 och 1959 var extremt heta och tillbringades till viss del vid stranden till den del av Mälaren som fanns inte så långt från mitt föräldrahem. Termen ”global uppvärmning” hade lyckligtvis ännu inte uppfunnits. 1959 var därtill ett stort getingår och jag blev stungen ett flertal gånger. Min mamma fick badda på med Salubrin för att lindra svedan.

ingemar_floyd2Ingemar Johansson slår ut Floyd Paterson 1959.

Sommaren 1959 härjade också den så kallade ölandspyromanen Göran Johansson på Öland. Det man helst minns från samma sommar är dock att Ingemar Johansson erövrade VM-titeln i tungviktsboxning från Floyd Paterson.

Fotbolls-VM 1958 spelades detta år i Sverige, och jag såg ett par av Sveriges matcher i min farfars svart-vita sjuttontummare av märket Dux  tillsammans med andra släktingar. Den svenska elvan slog Sovjet i kvartsfinalen med 2-0, Västtyskland i semi med 3-1 men förlorade mot Brasilien i finalen med 5-2 trots ledningsmål inspelat av Nisse Liedholm. Stora lagprofiler hos silverhjältarna var i övrigt Kalle Svensson, Lennart ”Nacka” Skoglund, Gunnar Gren och Kurre Hamrin.

1950-talets populäraste svenska artist var sannolikt Gösta ”Snoddas” Nordgren (1926-81), en bandyspelare i elitklass och ett fiskhandlarbiträde från Bollnäs i Hälsingland. Han slog igenom stort i Lennart Hylands radioprogram ”Karusellen” den 16 januari 1952 och gav upphov till något av en masspsykos som fick beteckningen ”Snoddasfeber”. Detta fenomen kan kanske bäst förklaras av en längtan i folkdjupet efter det genuint oskyldigt svenska. Hans megahit ”Flottarkärlek” låter så här:

http://www.youtube.com/watch?v=AXFzrMXKGkk

1672579_520_290”Snoddas”: 50-talets populäraste svenska artist.

Som nämnts ovan var den politiska makten under hela 1950-taket vikt åt Socialdemokraterna. Mina föräldrar var bondeförbundare/centerpartister liksom min farfar, men min morfar och mormor var inbitna sossar. Visserligen rådde skarpa skiljelinjer i vissa frågor, där de borgerliga framförallt protesterade mot den socialdemokratiska ”planhushållningen”. Det politiska samtalet var dock avsevärt mer lärt och belevat än i dessa yttersta av dagar. Man kallade varandra ”herr” och menade det i positiv bemärkelse, inte som i dag då ordet har en sarkastisk klang.

Ett parti som Sverigedemokraterna hade varit otänkbart på 1950-talet, eftersom det helt enkelt inte fanns något behov av ett parti som exempelvis varnade för massinvandringens avigsidor eller pläderade för hårdare straff. Den invandring som kom igång efter kriget från Sydeuropa och våra nordiska grannländer med Finland i spetsen var behovsinriktad arbetskraftsinvandring till de svenska industrierna. Många av dessa immigranter återvände till sina hemländer sedan de jobbat här några år.

Kriminaliteten under 1950-talet var låg, och polisen upprätthöll på ett auktoritativt sätt lag och ordning på gator och torg bland annat genom att patrullera iförd uniform och sabel. Grova brott såsom mord, våldtäkter, grova misshandelsfall och bankrån var ytterst sällsynta och mördarna blev snabbt riksbekanta. Den mest kände av dessa var förmodligen Olle Möller (1906-83), som dömdes för dråp respektive mord med 20 års mellanrum 1939 och 1959.

250px-Olle_MollerDömde mördaren och dråparen Olle Möller, terränglöpare och potatishandlare.

Möller föddes i Michigan i USA och var i Sverige först bosatt i Örebro-trakten innan han 1930 flyttade till Stockholm, där han var verksam som potatishandlare. Han var dessutom flerfaldig svensk mästare i terränglöpning. Möller fälldes på grund av indicier för dråp på tioåriga Gerd Johansson och mord på hemmafrun Rut Lind men hävdade livet igenom att han var oskyldig. De försök som senare gjorts för att söka rentvå honom har alla misslyckats. Enligt en historia jag hörde berättas i familjens vänkrets var Möller till sin läggning sadist och skall vid ett tillfälle ha fått fatt i en fågelunge som han med stor förnöjsamhet plockat fjädrarna av.

För att runda av denna personliga betraktelse över 1950-talet. Jag vågar påstå att det allra mesta var bättre då. Tempot var sävligare och värmen mellan människor större. Det politiska livet var mer belevat, och även om det Kalla kriget var ett orosmoln där hotet om kärnvapenkrig oroade några känsliga människor innebar det samtidigt en viss trygghet att frontlinjen var så otvetydigt klar. Dessutom hade Sverige vid denna tid ett av världens starkaste militära försvar i förhållande till storlek och folkmängd.

Medicinska upptäckter, förbättrad hygien, sociala förmåner som folkpension och barnbidrag, fri sjukvård och längre semestrar hade vidare gjort människor friskare, nöjdare och gladare. Den fruktade barnförlamningen (polio) hade dock drabbat landet i början på årtiondet men sedan kunnat utrotas tack vare poliovaccinet, som utvecklades av Jonas Salk i USA.

1101540329_400Doktor Jonas Salk utvecklade det första poliovaccinet.

Man kan nog säga att 1950-talsatmosfären levde kvar några år in på 1960-talet tills de långhåriga The Beatles blev populära med sin avancerade popmusik och revolutionsvänstern inledde sina härjningar. Samtidigt blev drogmissbruk ett allt vanligare samhällsproblem. Det är dock en annan historia.

Liten häxguide

19 juni, 2013

haxor1000En konstnärs bild av häxbränning.

Så här till midsommar, då enligt folktron diverse så kallat oknytt (tomtar, troll, vättar, älvor med mera) sägs göra sig gällande, kan det kanske vara lämpligt att orientera något om häxor.

Ty häxor är ej endast något som tillhör det förflutna, om någon nu trodde det. Relativt nyligen bestämdes således i Zwaziland i södra Afrika att häxor som färdas på sina kvastar högre än 150 meter skall dömas till höga böter om 500 000 sydafrikanska rand (motsvarande 360 000 kronor). Hur många som dömts har jag emellertid ingen information om.

Eljest när vi hör ordet ”häxor” påminns vi väl i första rummet om de häxprocesser som sköljde över Europa inklusive Sverige främst under 1600-talet. En häxa, eller den manliga motsvarigheten trollkarl eller trollgubbe, var en person som troddes besitta övernaturliga krafter i nära samklang med Djävulen själv. Tron på att det fanns sådana personer var allmänt utbredd och omfattades även av samhällets elit.

Jean Bodin - Filósofo francêsJean Bodin (1530-96).

Således fastslog den franske skriftställaren, politikern och rättslärde Jean Bodin (1530-96) i ett av sina verk följande: ”En trollkarl är den som med vett och vilja strävar efter att uppnå ett mål med djävulska medel.” Faktum är också att det fanns ett korn av sanning bakom den epidemi av häxförföljelser som bredde ut sig i Europa under 1600-talets andra hälft.

Det fanns således ett litet antal personer som sysslade med svartkonst och satanism i egentlig mening. En av dessa var den franske krigsmannen Gilles de Rais, vilken hängdes och därefter brändes på bål sedan han överbevisats om att ha ägnat sig åt bland annat blasfemiska mässor och barnoffer.

Den tidiga medeltida kyrkan hade avvisat föreställningen om häxor. På 1230-talet torgförde dock påven Gregorius IX (1155-1241, påve 1227-41) uppfattningen, att det var ”Gudi behagligt” att uppspåra och lagföra häxor. Kort därpå hölls de första häxprocesserna i Trier, men det rörde sig då om en tämligen mild botgöring. Gregorius IX hade annars hårda nypor och förordade avrättning av så kallade kättare.

På 1300-talet avrättades de första häxorna i Schweiz, och sedan dominikanermunkarna Heinrich Kramer och Jakob Sprenger år 1487 publicerat boken Malleus Maleficarum (”Häxhammaren”) tog häxjakten fart på allvar. När det blev fråga om dödsstraff var det mest bränning på bål som förekom, men även metoder såsom halshuggning och hängning brukades. Oftast men inte alltid hade den dömda/dömde tagits av daga innan hon/han placerades på bålet.

hjarne2Urban Hjärne (1641-1724) ingrep mot häxprocesserna.

I Sverige tog häxjakterna fart sedan den nitiske Abraham Angermannus (cirka 1540-1607) blivit ärkebiskop 1593. Denne åkte land och rike runt och dömde ut hiskeliga kyrkostraff för exempelvis olagliga sexuella förbindelser, svordomar eller sabbatsbrott. Särskilt allvarliga ansågs trolldomsförseelser vara. I 2 Moseboken 22:18 fastställdes att ”Een trollkona skal tu icke låta leffua” och faktum är att under konung Carl IX (tidigare hertig Carl, vars handgångne man Angermannus initialt var), införlivades Moses lagar från Gamla testamentet med svensk lag.

Smekmånaden mellan Carl och Angermannus kom till ett hastigt slut då den senare, trots att han var en fanatisk lutheran, av principiella skäl solidariserade sig med den formellt laglige konungen Sigismund som ville återinföra katolicismen i Sverige. Angermannus fängslades 1599 och avled i fångenskap på Gripsholms slott 1607.

Det var under perioden 1668-1676 som Sverige drabbades av ”den stora häxpaniken”. Denna tog sin början med att ett antal kvinnor i Dalarna utpekades som Blåkulla-resenärer; de antogs ha färdats till en plats kallad Blåkulla, som troligen härrör från tyska Blocksberg, och där ”bolat med Hin onde”, alltså haft intimt umgänge med Djävulen. Sådana anklagelser styrktes bland annat av barns vittnesmål – barnen sade sig ha rövats bort och blivit vittnen till de orgiastiska styggelserna.

Från Dalarna spred sig masspsykosen till Hälsingland, Gästrikland, Bohuslän och Stockholms-området. Kulmen inföll 1670. Innan eländet var till ända hade omkring 300 personer avrättats för häxeri. Häxmorden sanktionerades av den dåtida samhällseliten, men det var en medlem av denna som grep initativet och fick stopp på de groteska processerna.

Den ansedde läkaren och författaren Urban Hjärne (1641-1724) var medlem i den statliga häxerikommissionen, men sedan han förordat tortyr av den misstänkta häxan Malin Matsdotter i en häxräfst i Katarina församling i Stockholm 1676 kom han till insikten att det hela rörde sig om humbug och vidskepelse. Därmed var masshysterin till ända. Hjärne var dock inte ensam om denna insikt, och häxor kom att dödsdömas och avrättas i Sverige en bit in på 1700-talet.

malleus-maleficarumMalleus Maleficarum: en instruktionsbok i häxjakt.

Sverige var nu alls icke värst i klassen när det gällde häxprocesser. Särdeles illa var det i Tyskland, där i Strassburg i Elsass (numera Strasbourg i franska Alsace) ej färre än 5000 personer avrättades för trolldomsutövning och häxeri inom loppet av 20 år. Häxorna ansågs bland annat genom magiska besvärjelser kunna orsaka dödsfall, missväxt, kor i sin med mera. Historiska uppskattningar har givit vid handen att mellan 25 000 och 50 000 personer dömdes som häxor/trollkarlar och avrättades i Europa.

De europeiska häxprocesserna är lyckligtvis över och kommer aldrig igen. Det innebär inte att det inte finns några ”häxor” kvar. Den största moderna häxrörelsen i vår del av världen kallas Wicca och grundades av engelsmannen Gerald Gardner på 1950-talet. Moderna häxor anknyter  till sambandet mellan människa och natur och använder sig, liksom sina föregångare, ofta av diverse örter i sin verksamhet. Besvärjelser förekommer också. Både ”svarta” och ”vita” häxor finns.

Häxtro och häxbränning förekommer därtill i denna denna dag i delar av Afrika. Bara i Tanzania skall under 2012 600 äldre kvinnor ha mördats som häxor. I Papua Nya Guinea är den folkliga häxtron utbredd, och i februari halshöggs och brändes här två unga kvinnor anklagade för att medelst häxeri ha dödat en populär lärare. Då och då har vi även kunnat läsa om afrikanska invandrare i Sverige som under brutala ritualer ägnat sig åt att driva ut vad man menar vara ”demoner” ur flickor och unga kvinnor.

picture582413Modern häxbränning i Afrika.

En helt annan typ av ”häxa” är den så kallade batikhäxan: en medelålders, kulturellt orienterad kvinna med medel- eller överklassbakgrund som i alla sammanhang vill briljera med sina politiskt korrekta inne/vänsteråsikter. På tidningarnas kultursidor och inom politiken hittar vi ett antal sådana i form av till exempel Åsa Linderborg, Katarina Mazetti och Gudrun Schyman.