Har Syrien och Ryssland förstått att brott inte lönar sig?

Personer som skadats av en syrisk kemvapenattack mot staden Saraqeb den 4 februari 2018. https://www.timesofisrael.com/us-gravely-alarmed-after-fresh-syria-chemical-weapons-attack/

På nätet finns en uppsjö kommentarer som går ut på att Assad-regimens Syrien omöjligen kunde ha utfört kemvapenattacken mot syriska Douma den 12 april, vilken gav upphov till riktade raketanfall mot kemvapenanläggningar i Damaskus och Homs från USA, Frankrike och Storbritannien. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/who-500-med-forgiftningssymptom-i-douma

Varför skall då detta, om vi får tro notoriska Assad- och Putin-anhängare i förening med allehanda ”nyttiga idioter”, ha varit en omöjlighet? I brist på faktabaserade bevis synes den bärande invändningen vara, att eftersom Assad-regimen med rysk hjälp var på väg att vinna kriget så hade det varit ologiskt och rentav idiotiskt av Assad att beordra attacken och därmed få den civiliserade världen emot sig. Sannolikt var det därför oppositionen som kembombade Douma, menar man.

Ologiskt eller ej – vad Assad- och Putin-svansen missat är att normal logik och så kallat sunt förnuft inte biter på massmördande psykopater som Assad. De kör sitt eget race och efter egen logik ända in i kaklet tills det slutar i en bunker som det gjorde för Adolf Hitler i Berlin 1945 alternativt som det gjorde för Nicolae Ceausescu 1989, Saddam Hussein 2006 och Muammar Khadaffi 2011.

Huvudargumenten mot att Assad-regimen beordrade kemvapenattacken mot Douma framgår av ovanstående bildtext.

Det är en argumentation som bevisligen imponerar på somliga, tyvärr också på personer inom Sverigedemokraternas ledning – partiets nyutnämnde försvarspolitiske talesman Roger Richtoff är ett beklagligt exempel härpå – och andra vilka borde veta betydligt bättre. Jag behöver knappast tillägga att de SDare som hemfaller åt detta slags kommentarer underblåser myten om SD som ett Putin-kramande parti.

Man kan mycket väl vända på resonemanget och fråga sig, vad de syriska oppositionsgrupper som huserade i Douma skulle ha att vinna på attackera en befolkning som faktiskt stödde dem. Den nu aktuella attacken var inte den första i sitt slag. Redan 2013 konstaterades att kemisk krigföring använts i den syriska konflikten och Vita huset gav också då Assad-regimen skulden – men utan att agera. https://www.sydsvenskan.se/2013-08-30/usa-assad-bakom-kemattack

Målsättningen med den västliga attacken mot syriska kemvapenanläggningar var att ge ett proportionerligt svar på Assads-sidans vidriga krigföring mot sin egen civilbefolkning: det var således inte alls fråga om att avsätta Bashar al-Assad som syrisk ledare och inte heller om urskillningslös terrorbombning. Detta tycks också ha lyckats. Frågan är bara om Moskva och Damaskus nu förstått att brott inte lönar sig.

President Donald J. Trump har pekat ut den syriska regimen för kemvapenattacken i Douma den 12 april och varnat Ryssland för fortsatt stöd till den syriska krigföringen.

Det finns en mängd i mitt tycke övertygande argument som påvisar regimsidans kemkrigföring i Syrien. Det finns exempelvis ögonvittnesskildringar av regimhelikoptrar av fabrikatet Mi-8 som ej endast cirklat över Douma utan fastmer släppt bomber över Damaskus-förorten. Vita huset har sammanfattat argumenten för att det var Assad-regimen som bombade Douma i en rapport som behandlas här: https://www.cnbc.com/2018/04/13/read-white-house-assessment-of-suspected-chemical-attack-in-syria.html

I mitt tycke är Trump-administrationens sammanfattning betydligt mer övertygande än motsidans försök att frikänna Damaskus från kembombningen:

The US assesses with confidence that the Syrian regime used chemical weapons in the eastern Damascus suburb Duma on Aptil 12, 2018, killing dozens of men, women, and children, and severely injuring hundreds more.  This conclusion is based on descriptions of the attack in multiple media sources,  the reported symptoms experienced by victims, videos and images showing two assessed barrel bombs from the attack, and reliable information indicating coordination between Syrian military officials before the attack.

De kemiska ämnen som kom till användning vid attacken var, av symptomen att döma, klorgas och sarin. Kemisk krigföring med bland annat just klorgas och senapsgas användes av båda sidor under Första världskriget och bedömdes då vara så avskyvärda som stridsmedel betraktade att de officiellt bannlystes av världssamfundet – en uppfattning som uppenbarligen inte delas av den syriska regimen. https://www.youtube.com/watch?v=vmir6SxYNII

Tyska soldater under en kemgasattack i Flandern under Första världskriget.

Enligt den amerikanska administrationens bedömning skedde kemattacken därför att regimen i Damaskus ville 1. minimera sina förluster; 2. straffa befolkningen i Douma för dess stöd till rebellgrupper; 3. kompensera för brist på konventionella militära resurser. Attacken genomfördes vidare därför att man visste att man skulle få uppbackning av stormakten Ryssland och dess amoraliska regim.

Kembombningen i Douma står helt i överensstämmelse med den syriska regimens tidigare upprepade användning av kemisk krigföring i den nuvarande konflikten. Det går dessutom en råd tråd från Bashar al-Assads föregångare som syrisk diktator, Hafez al-Assad, som 1982 lät genomföra ett massivt flyganfall mot staden Hamah varvid mellan 7000 och så många som 25 000 (även siffran 40 000 har nämnts) människor dödades beroende på källa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_i_Hamah

 

 

 

Fallet Assad: hur en tystlåten läkare kan bli diktator och massmördare

Bashar al-Assad ser med rätta bekymrad ut.

Det var inte tänkt att Bashar al-Assad, född 1965, skulle bli Syriens president. Han var i yngre dagar tystlåten, studieinriktad och så vitt känt ointresserad av politik. Efter medicinutbildning i Syrien begav han sig till Storbritannien för att förkovra sig vid Western Eye Hospital 1992. När den äldre brodern Basil dog i en bilolycka 1994 kallades unge Bashar hem till Syrien för att bli faderns, president Hafez al-Assad, efterträdare.

Hafez al-Assad (1930-2000) hade tagit makten i en oblodig statskupp 1970. Han upprättade en sekulär regim som i viss mån tolererade andra trosinriktningar än hans egen variant av islam – al-Assad tillhörde den alawitiska minoriteten – men styrde i övrigt landet med hård hand. De oroligheter som förekom innefattande både ett kuppförsök från brodern Riifat al-Assad och resningsförsök från Muslimska brödraskapet och andra islamistiska grupperingar.

Utrikespolitiskt bekämpade al-Assad-regimen Israel som man bekrigade i Oktoberkriget 1973 samt fick stöd från Sovjetunionen. 1976 intervenerade Syrien i Libanon som man mer eller mindre styrt efter behag sedan dess. I kriget i Persiska viken (Gulfkriget) 1991 deltog Syrien med en symbolisk styrka mot Saddam Hussein-regimen i Irak.

I februari 1982 beordrade president Hafez al-Assad ett flygangrepp mot den egna staden Hamah, där enligt en del uppgifter så många som 40 000 människor dödades.

Hafez al-Assad styrde Syrien med järnhand i 30 år.

När Bashar al-Assad efter faderns död 2000 övertog den äldre al-Assads roll dels som ledare för Bathpartiet, dels som Syriens president, var han egentligen för ung för den senare rollen. Det syriska parlamentet, Majlis Al Sha´ab, beordrades därför rösta igenom en sänkning av lägsta åldern för att bli president från 40 till 34 år. Bashar al-Assad råkade händelsevis vara just 34 år.

Den yngre al-Assad tillträdde som Syriens president den 17 juli 2000 efter att ha valts med 97,2 procent av rösterna. Några andra kandidater fanns händelsvis inte. 2007 återvaldes han för ännu en sjuårsperiod, nu med 97,6 procent. Nästa presidentval skall hållas 2014.

När Bashar blev president fanns, både i hemlandet och utomlands, vissa förhoppningar om att denne ögonskenligen blide, välutbildade och språkkunnige ögonläkare skulle genomföra demokratiska reformer. Dessa förhoppningar har eftertryckligt kommit på skam. Således har Assad-regimen av internationella människorättsorganisationer såsom Human Rights Watch och Amnesty International anklagats för ägna sig åt systematisk tortyr, fängslanden och mord på oliktänkande.

Sedan 2006 råder i Syrien utreseförbud för oppositionella och en mängd andra inskränkningar i de mänskliga fri- och rättigheterna. Demokrati och frihet står inte på agdendan trots upprepade men vaga löften från Assads sida. Utrikespolitiskt har Bashar al-Assad fullföljt traditionen från faderns sida genom att vara motståndare till Israel, västvärlden och USA och även genom att styra och ställa efter gottfinnande i Libanon, icke minst genom sin bundsförvant Hizbollah som vägrar erkänna Israel och ägnar sig åt regelmässig terror mot det södra grannlandet..

Goda vännerna al-Assad och Putin träffades i Moskva i december 2012.

2005 dödades den libanesiske premiärministern Rafik Hariri i ett mordanslag som bar den syriska regimens alla insignier. Bashar al-Assad har i en intervju med The Wall Street Journal uttryckligen sagt sig vara ”anti-Israel” och ”anti-väst”. I motsats härtill har han, liksom fadern, odlat vänskapsförbindelserna med Ryssland som bland annat satt stopp för planerade NATO-bombningar mot regeringsstyrkorna. Med mullornas Iran upprätthålls intima förbindelser. En trogen vän och uppbackare var vidare framlidne diktatorskollegan Hugo Chávez i Venezuela.

Det var i slutet på januari 2011 som den så kallade arabiska våren drabbade även Syrien. Oppositionen började nu kräva exotiska företeelser såsom politiska reformer, hävande av undantagstillståndet med anor från 1963 samt medborgerliga fri- och rättigheter. Assadregimen drabbades av panik och svarade med våld och krigshandlingar mot den egna befolkningen.

I augusti 2011 attackerade regimen landets främste politiske karikatyrtecknare, den internationellt inflytelserike Ali Farzat, som blev svårt skadad i ett rått överfall. Assads råskinn bröt sönder händerna på Fazsat för att han inte skulle kunna fortsätta driva med förtryckarregimen i Damaskus. Händelsen väckte bestörtning i omvärlden.

Ali Farzat vårdas på sjukhuset efter överfallet.

Krigstillståndet mellan regimen i Damaskus och den brokiga syriska oppositionen har därefter trappats upp och visar inga tendenser till att mattas av. Snarare tvärtom. Alla internationella medlingsförsök har misslyckats. Samtidigt fortsätter civilbefolkningens lidanden alltmedan flyktingströmmen tilltar.

Även om oppositionsstyrkorna, bland dem en hård kärna kompromisslösa jihadister med internationella inslag, inte är Guds bästa barn utan får uppbära sin del av ansvaret för den uppkomna situationen är det Baath-regimen under Bashar al-Assad som måste axla huvudansvaret. Detta genom sin förkärlek för excessivt våld, bland annat omfattande kemiska stridsmedel och bombningar av byar och städer och genom sin obefintliga flexibilitet.

Bashar al-Saddam är fången i det förtryckarsystem som skapades av fadern Hafez al-Assad. Den yngre Assad saknar uppenbarligen all förmåga att frångå sin roll som traditionell arabisk diktator, för vilken det egna folket endast är till nytta om det gagnar de egna maktambitionerna. Detta är den föga uppbyggliga  förklaringen till att en ursprungligen tystlåten ögonläkare utan politiska ambitioner blott alltför lätt kunde smälta in i rollen som diktator och massmördare.

lEn tecknares kommentar till Assad-regimens överfall på Ali Farzat…