Nej, i dag känner jag mig inte jättestolt över att vara sverigedemokrat

Sveriges och NATOs flaggor vajar tillsammans.

Jag har varit medlem i SD i åtta år, och ibland bland känner jag mig särskilt stolt över att vara sverigedemokrat.

Som när Mattias Karlsson för inte så länge sedan i en riksdagsdebatt gav statsminister Stefan Löfven en välbehövlig lektion i demokrati. Karlsson pekade bland annat på  Socialdemokraternas traditionella stöd för kommunist- och extremiströrelser i exempelvis Angola och Mellanöstern. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/25/sd-karlsson-stallde-lofven-till-svars-for-terror-och-diktaturstod-lofven-pratade-jarnror/

Det tillhör förvisso undantagsfallen att jag inte instämmer i SDs officiella politik. Ett sådant undantag är NATO-frågan, vilket jag alltid varit öppen med. Jag menar, och det har jag gjort sedan jag blev politiskt aktiv för ganska precis 44 år sedan, att det är självklart att Sverige bör gå med i den västliga försvarsalliansen NATO. Detta är, som jag ser det, angelägnare än någonsin.https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/10/visst-bor-vi-ga-med-i-nato/

Ty är det inte uppenbart för alla, att vi inte klarar av att avvisa främmande intrång – och det behöver ju inte röra sig om en allomfattande invasion utan kan vara fråga om ett begränsat ingrepp av typ strategiskt betingad ockupation av Gotland – utan stöd utifrån?

I dag är det emellertid inte fråga om en ren och oförfalskad anslutning till NATO med åtföljande förpliktelser jag diskuterar, utan om ett godkännande av det så kallade värdlandsavtalet med samma NATO. Sverigedemokraterna i allmänhet och dess försvarspolitiske talesman i synnerhet har nu, tillsammans med Vänsterpartiet, tillkännagivit att man kommer att verka för att avtalets godkännande skjuts upp med ett år.

Det nya Kalla krigets upphovsman, tsar Putin, med några av sina militära höjdare.

V och SD har således deklarerat att partierna, vilka eljest inte har särdeles mycket gemensamt, kommer att begära en vilandeförklaring, ett minoritetsskydd reglerat i regeringsformen som går igenom om inte fem sjättedelar av riksdagens 349 ledamöter röstar emot det. Eftersom båda nämnda partier tillsammans får ihop 69 riksdagsmandat kommer avtalet alltså att skjutas upp med ett år om inget oförutsett inträffar fram till dess att avgörandet tas i riksdagen nu på onsdag den 25 maj. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22866636.ab

Som jag nämnde inledningsvis är SDs roll i det här föga uppbyggliga taskspeleriet ingenting mitt hjärta fröjdar sig åt. ”Värdlandsavtalet riskerar urholka omvärldens förtroende för vår alliansfrihet”, förklarar SDs ledande försvarspolitiker, den förre partiledaren Mikael Jansson, enligt en TT-text den sverigedemokratiska inställningen. Kvalificerat trams. Det rör sig här om maskningspolitik i en fråga som ändå kommer att förloras.

Vänsterpartiet å sin sin sida skyller på att en lagändring av det slag ett värdlandsavtal skulle innebära risk för inskränkning av grundlagsfästa fri- och rättigheter. Precis som om detta parti med rötter i kommunismen på riktigt skulle bry sig om dessa rättigheter, vilka var icke-existerande i det gamla Sovjetunionen och synnerligen hårt ansatta i dagens alltmer totalitära Ryssland.

Som för övrigt avlossade startskottet för det nya Kalla kriget i höjd med Putins tillträde som president år 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Personligen är jag betydligt mer bekymrad över att ett uppskjutet avtal riskerar urholka omvärldens inklusive Putins förtroende för den svenska viljan att försvara det egna landet. Och alliansfriheten – ja, det var länge sedan den förlorade sitt bäst före-datum (vi är redan med i exempelvis EU och FN). Den hör uppriktigt sagt hemma på sophögen.

En svensk NATO-anslutning stärker inte bara vårt eget försvar, den skulle också vara bra för våra baltiska och nordiska grannar av vilka förutom Sverige endast Finland ännu så länge står utanför försvarsalliansen.

Kommunistisk 1 maj-affisch med slagord som skulle ha kunnat vara SDs.

Det har på sociala media sagts och skrivits föga smickrande omdömen om Sverigedemokraterna  i anledning av inställningen till värdlandsavtalet. Ett parti som nu alltså i en betydelsefull sakfråga – försvarsfrågan var den viktigaste anledningen till att jag gick med i SD 2008 – solidariserar sig med inte bara Vänsterpartiet utan också med de Nordkorea-älskande kommunisterna i Kommunistiska partiet (KP) och naturligtvis crackpot-typerna i Svenska motståndsrörelsen och därmed jämförbara extremnationalister. Att hävda att mitt kära parti hamnat i dåligt sällskap är en skrattretande underdrift.

Fullt lika långt som den rosenrasande Lars Wilderäng går i bloggen Cornucopia – där han kallar SD nationalsocialister, förrädare, rysslakejer etcetera – är jag förstås inte beredd att gå. Se själva vad Wilderäng i uppenbar affekt skriver här: http://cornucopia.cornubot.se/2016/05/de-nationella-socialisterna-och.html

Den förebådade vilandeförklaringen är dock i mina ögon tillräckligt illa för att jag skall uttala mitt nyanserade men likväl klara ogillande gentemot partilinjen här. Det skulle behövas en förutsättningslös debatt inom partiet om detta. Vilandeförklaringen (vilket ord!)  är en åtgärd som gör att vi står där med blottad strupe i ytterligare ett år, vilket jag menar vara oförsvarligt av ett parti som säger sig värna om det egna folkets väl och ve.

Att vårt land är oerhört sårbart har slutligen framgått av en rad incidenter och ”olyckor” under de senaste veckorna – med hälsningar från tsar Putin? Läs mer därom på Hans C. Petterssons utmärkta blogg Jihad i Malmö. http://jihadimalmo.blogspot.se/2016/05/med-en-halsning-fran-kamrat-putin.html

Dixi et salvavi animam meam. (Jag har talat och därmed räddat min själ).

Efter ”Uppdrag granskning”: Dags att inse varifrån det verkliga hotet mot judarna kommer

 Judehatet har bytt ansikte.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/det-vander-sig-i-magen-av-sds-propaganda/

Dagen efter ”Uppdrag gransknings” (SVT) uppseendeväckande reportage om den muslimska antisemitismen i Malmö är dementimaskinen i gång. Ett av de populärare greppen är att peka fingret åt Sverigedemokraterna i stället för åt det håll där det faktiska judehatet står att finna.

Ett exempel på denna strategi är en artikel av socialarbetaren och Auschwitz-överlevaren Emerich Roth i Dagens Nyheter dagens datum (se länken ovan).

Utan att vilja förringa denne säkerligen hedervärde mans dyrköpta erfarenheter kan jag inte annat än skaka på huvudet åt att vår sannolikt mest inflytelserika tidning, en dag efter ett avslöjande reportage om muslimsk antisemitism, släpper fram någon som tillåts rada upp ett antal lögner eller i bästa fall halvlögner om SD utan att det ljungande judehatet från muslimskt håll berörs med ett ord.

Alltså om det enda parti i riksdagen som tycks ta antisemitismen på fullt allvar och därtill det sannolikt mest Israel-vänliga. Vars partisekreterare har en gigantisk Israel-flagga på sitt kontor och som har flera framstående representanter av judisk börd. Sverigedemokraten Ted Ekeroth var 2007 den förste svensk som tilldelades World Zionist Organizations (WZO) prestigefyllda utmärkelse Herzlpriset, uppkallat efter sionismens grundare Theodor Herzl (1860-1904).

 Ted Ekeroth med Herzlpriset.

Detta parti blandar Roth ihop med den tyska nationalsocialismen och Förintelsen – vilket bland annat torde bevisa att hög ålder inte nödvändigtvis är synonymt med vishet och klokskap (Roth föddes i Tjeckoslovakien 1924).

Jag hyser den djupaste respekt för människor som överlevde Förintelsen, men ger det dem mandat att fabulera fritt i media om saker de uppenbarligen har föga eller ingen sakkunskap om? Jag tycker faktiskt inte det. Roth hävdar exempelvis att SDare i allmänhet marscherade under hakkorsfanor på 1990-talet, vilket är alldeles tokigt – låt vara att det fanns enstaka virrpannor. Han torgför dessutom något slags psykiatrisk gottköpsteori om att SDs kärna skulle bestå av yngre män ”som negligerats av sina pappor”.

Willy Silberstein, ordförande i den ultraliberala Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), är visserligen inte lika grov i sin demagogi som Emerich Roth men kan inte heller han låta bli att försöka få det till att antisemitismen i Malmö egentligen nog är Sverigedemokraternas fel.

Uppenbarligen upplever Silberstein/SKMA det som mycket obehagligt att nästan allt judehat i Malmö de facto emanerar från muslimska invandrare. Lösningen? Sparka på SD. I Metro den 23 januari citeras Silberstein i en artikel som belyser det faktum att Judiska församlingen i Malmö nu beslutat stängsla in synagogan på Föreningsgatan på följande sätt: ”Jag tror att Sverigedemokraternas argumentation ökar motsättningen mellan olika grupper.”

Metroartikeln här:

http://www.metro.se/skane/malmos-synagoga-stangslas-in-efter-hot/EVHoav!mj2f8uSpB7D6Q/

När man går in på SKMAs hemsida finns där inte en rad om SVTs reportage om den importerade antisemitismen i Malmö som fått många judar att i desperation och avsmak lämna staden. I Malmö finns uppenbarligen inte längre någon framtid för dem, kanske inte heller för andra ickemuslimer utom möjligen muslimernas uppbackare inom de rödgröna partierna. Däremot vidarebefordrar organisationens Facebook-sida visst material om det aktuella judehatet.

Willy Silberstein, som är född i Norrköping 1954, var som ung man med tjockt hårburr med i organisationen Demokratisk Allians vilken bland annat försvarade USAs engagemang i Indokina  som nödvändigt i syfte att bekämpa den globala kommunismen (jag vet, ty jag var med). Därefter gjorde han, liksom sin syster Margit Silberstein, en framgångsrik karriär inom etablissemangsmedia innan han 2009 blev ordförande i SKMA. Numera ägnar han sig mest åt moderatorsuppdrag och medieträning.

 Ortodoxe Malmö-rabbinen Shneur Kesselman, en av måltavlorna för den muslimska antisemitismen, med Malmös synagoga i bakgrunden.

Personer som Roth och Silberstein tror antagligen att de gör Sveriges judar en tjänst genom att utmåla SD som ett stort hot, samtidigt som de lägger ner stor energi för att varna för något de kallar ”islamofobi”, men i verkligheten är det precis tvärtom.

Genom att demonisera SD försvårar de för judarna att se var det verkliga och i realiteten enda hotet mot deras existens i Sverige och i andra länder ligger: bland det, tack vare massinvandringspolitiken, ständigt växande antalet muslimer vars heliga skrift (Koranen) upphöjer judehatet till religiös dogm och liknar judar vid grisar och apor. En slogan som reciterats av otaliga islamska hatpredikanter för att rättfärdiga mord på judar.

Profeten Muhammed själv, med bakgrund som karavanrövare och kamelskötare,  lät som bekant vid ett tillfälle halshugga omkring 600-800 judar under sin väpnade kamp för att tillskansa sig makten och utöka sina landrevir.

Varken Emerich Roth eller Willy Silberstein är naturligtvis det minsta intresserad av att lyfta fram den politiska vänsterns skuld när det gäller den skamliga antisemitismen i Malmö. Inte heller belystes denna aspekt i Janne Josefssons ”Uppdrag granskning”.

 Dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S) citerade Koranen och träffade muslimska trosanhängare i Rinkeby på nationaldagen.

Den alltid informativa och inte sällan bitska sajten Jihad i Malmö, med förre kristdemokraten Hans C. Pettersson som ansvarig utgivare, lyfter däremot de starka kopplingar som finns mellan ledande S-politiker i Malmö och den islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza. Sajten påpekar också att en kommunal nämndordförande ledde en antisemitisk demonstration på Malmös gator.

Mer här:

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/01/man-vill-bara-grata.html

Den till Sverigedemokraterna avhoppade Malmö-sossen Nima Gholam Ali Pour spinner vidare på samma tema i en välmatad debattext på sin blogg Nimatown under rubriceringen  ”Ingen nolltolerans mot antisemitism i Malmö”. Nima berömmer TV-reportaget och skriver att man ”börjat komma bort ifrån myterna om att det handlar om nynazister eller högerextrema som skulle stå bakom antisemitismen i Malmö”.

Det som inte togs upp i Uppdrag Gransknings dokumentär var legitimeringen av antisemitism från politiskt håll som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ligger bakom. De rödgröna politikerna i Malmö  inte tagit avstånd från antisemitism utan har på olika sätt signalerat att antisemitism är norm.

Nima hänvisar i detta sammanhang till Malmö-politiker såsom kommunfullmäktigeledamoten Adrian Kaba (S) och riksdagsledamot Hillevi Larsson (S); den senare stoltserade nyligen med ett diplom hon fått sig tilldelat av Palestinska föreningen i Malmö vilket avbildar ett ”Storpalestina” där Israel utplånats. I bakgrunden huserar förre kommunstyrelseordföranden (S) Ilmar Reepalus Dialogforum, vilket enligt Jihad i Malmö ”snackat käkarna ur led” utan några som helst resultat.

 Palestinaaktivisten Mohannad Yousif till vänster och Olof Holmgren från ”Stoppa matchen”-ledningen i Malmö 2009.

De rödgrönas länk till Palestina-rörelsen uppges vara Mohannad Yousif, vilken varit flitig med att sprida konspirationsteorier som att terrorrörelsen Islamiska staten (IS) i själva verket finansieras av israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Yousif samarbetar nära med Larsson och Vänsterpartiets ordförande Morgan Svensson. Sålunda har, konstaterar Nima, ”…den rödgröna majoriteten släppt in antisemiterna i maktens salonger…”.

På detta sätt har antisemiterna, långt ifrån att ha stigmatiserats, i stället blivit normen i Malmö. Yousif var en av de ledande förespråkarna för att Davis Cup-matchen Sverige-Israel i Malmö 2009 skulle stoppas.

Här en länk till Nima Gholam Ali Pours bloggtext:

http://nimatown.blogspot.se/2015/01/ingen-nolltolerans-mot-antisemitism.html

Det politiska parti som mest engagerat sig mot antimsemitismen i Sverige är som nämnts ovan Sverigedemokraterna, något som stör de liberala/vänsterinriktade/ängsligt politiskt korrekta bedömarna något oerhört. Willy Silbersteins standardargument är att ”SD utnyttjar antisemitismen för att komma åt muslimerna”, en verklighetsfrämmande konspirationsteori om någon.

Det beryktade Expo, med sina rötter i vänsterextremism och anti-vit rasism och där juden Jonathan Leman är en av toppfigurerna, har över huvud taget inte visat något intresse för att kommentera ”Uppdrag granskning” om judehatet i Malmö.

 Judiske Expo-medarbetaren Jonathan Leman.

Dess hemsida har de senaste dagarna toppat med det påstått minskade stödet för nazisterna i Grekland och ondgjort sig över den islamkritiska Pegida-rörelsen i Tyskland. Dock inget om judehatet i Malmö, som sagt. Också i Expos fall torde det vara så att antisemitismen helt enkelt kommer från ”fel” håll och att kritik mot något som har med islam att göra skulle sabba Expos opinionsbildning mot ”islamofobi”.

Av Jonathan Leman hade man nog kunnat vänta sig betydligt mer. Han har som jude smärtsamma erfarenheter av den under senare år alltmer utbredda antisemitismen och vet naturligtvis mycket väl varifrån den i kanske 95 fall av 100 kommer ifrån.

Man skulle önska att Leman kunde bryta sig ur Expos tvångströja av SD-hat och proislamism, främst därför att detta skulle underlätta för Lemans egen folkgrupp att urskilja varifrån det reella hotet kommer. Jag har hittat denna artikel av en 25-årig Jonathan Leman i Expressen från november 2006 som tyder på betydande insikter och mognad:

http://www.expressen.se/debatt/jag-blir-attackerad-for-att-jag-ar-jude/

 Mirjam Katzin (V) resonerar verserat i ETC.

Det vettigaste jag läst från någon vänsterföreträdare i anledning av det aktuella TV-reportaget kommer från Mirjam Katzin, som i en artikel i tidskriften ETC för ett ganska så verserat resonemang kring företeelsen antisemitism. Katzin, som är doktorand i juridik i Lund och aktiv vänsterpartist, är exempelvis medveten om att det förekommer judehat från muslimer.

I slutklämmen av sin artikel lägger hon dock för säkerhets skull till följande vad jag vill kalla alibiresonemang, eftersom hon antagligen vill fortsätta vara kvar i V-partiet:

Man måste ha det politiska modet att skärpa arbetet mot islamofobi och arbetet mot antisemitism samtidigt och att ta de konflikter detta innebära, både i och utanför rörelsen.

Katzins hela debattext här:

http://www.etc.se/debatt/onyanserad-debatt-om-hatet-mot-judar

Undersökningar från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Forum för levande historia visar att det är åtta gånger vanligare med antisemitism hos personer med muslimsk bakgrund än från andra befolkningsgrupper. Samtidigt förefaller judehatet bli ett allt mindre problem bland extremnationalister och rena nationalsocialister, eftersom dessa numera fokuserar betydligt mer på att motverka den massiva invandringen än den traditionella nazistiska fixeringen vid judarna.

Ju förr individer som exempelvis Emerich Roth, Willy Silberstein och Jonathan Leman, liksom så kallade antirasistiska organisationer och den etablerade judenheten inser detta, och faktiskt också börjar framföra det, desto bättre.

 

 

 

 

Aftonbladets vämjeliga rötmånadsjournalistik

Kent Ekeroth (SD) talar i riksdagen.

Man vet att det närmar sig rötmånad när Aftonbladet (även kallad Aftonblodet på grund av sin sensationalistiska inriktning) på förstasidan drar upp som ett scoop att SD-parlamentarikern Kent Ekeroth ”avslöjas” ha inflytande över ”hatforumet” Avpixlat.

”Scoopet” bygger på dataintrång i Ekeroths mejlbox, ett förfarande som rimligen borde intressera polisen. Av någon anledning tror jag dock  inte riktigt på scenariot om en polisräd mot AB-redaktionen där man beslagtar datorerna och utsätter journalisterna för hårda förhör. Såvitt jag kan se vore det dock befogat att så skedde.

Ekeroth har tydligen haft mejlkontakt med Avpixlat-redaktionen och haft synpunkter på innehåll och layout. Det skulle jag också i princip kunna ha haft utan att det skulle kunna sägas att jag dikterar sajtens innehåll. Inte för att så varit fallet, men det hade varit teoretiskt möjligt. AB kokar helt enkelt soppa på en spik. Tidningen är inte ett dugg intresserad av sanningen, bara att komma åt den  uppenbarligen irriterande Ekeroth personligen.

Avpixlat bygger efter vad jag förstår till mycket stor del på tips, synpunkter och material som strömmar in från sympatisörer och allmänhet. Att Kent Ekeroth har sällat sig till den skaran bevisar inte, som Aftonbladet påstår, att det är han som dikterar sajtens innehåll även om han säkerligen kan sägas vara Avpixlat ”närstående”.

Vänsterpublikationer som Aftonbladet och Expo är  sorgfälligt noga med att alltid när Avpixlat och likartade media omnämns komma med epitet som ”hatsajt”, ”främlingsfientlig” och så vidare. Man skulle kanske först ta och sopa rent framför egen dörr. På AB håller man sig exempelvis med en kulturredaktör, Åsa Linderborg, som formligen sprutar hat och avsky över exempelvis Sverigedemokraterna, Avpixlat och allt som har med Israel att göra. 

Åsa Linderborg: stolt kommunist och censuranhängare.

Jag skrev följande om Linderborg för några månader sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/02/21/asa-linderborg-hatdrottning-och-storkrankare/

Naturligtvis är det dock inte så att Avpixlat är en ”hatsajt”. Det man gör är att lyfta fram nyheter som etablissemangsmedia mörkar. Om zigenare stjäl och/eller begår annan form av brott skriver Avpixlat det. Om invandrargäng förvandlar svenska förorter till brinnande infernon skriver man det, liksom om slynglar med invandrarbakgrund rånar och sparkar gravida kvinnor i magen. Om extremvänstern ägnar sig åt antisemitism lyfts också detta fram i ljuset. Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Det handlar inte om hat utan om faktaredovisning.

Om gammelmedia hade tagit sitt ansvar och skrivit som saker och ting förhåller sig skulle fora som Avpixlat inte behövas. Men så länge de inte gör det är jag väldigt glad för att min skrivarkollega Mats Dagerlind och alla andra avpixlare håller igång som de gör och inte låter sig skrämmas till tystnad. En annan viktig nyhetssajt är Jihad i Malmö som drivs av den tidigare KD-politikern Hans C. Pettersson

Själv är jag mycket glad och nöjd över att då och då förekomma på Avpixlat, nu senast med en text (hämtad från Dispatch International) om förföljelsen av kristna i världen.

Slutligen kan man undra över varför just sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth utsätts för Aftonblodets kanske brottsliga intresse. Visst, han tillhör de förhatliga Sverigedemokraterna. Men kan det möjligen också bero på att han är en stor Israel-vän och jämväl har judiskt påbrå? Frågan är relevant eftersom tidningen har ett mindre heroiskt förflutet som propagandaorgan för Nazityskland, då rättshaveristen Torsten Krüger styrde och ställde på 1930- och 1940-talen. Det skall tilläggas att Ekeroth är en av SDs mest kapabla riksdagsledamöter och en utmärkt debattör i riksdagens talarstol.

Rabiate judehetsaren Julius Streicher hängdes som krigsförbrytare i Nürnberg. Aftonbladet har stundom vissa likheter med  hans tidning Der Stürmer

Lägg därtill ovan nämnda Åsa Linderborg, som uttryckligen sagt sig vilja utestänga Avpixlat och Mats Dagerlind från den offentliga debatten. För något år sedan tog hon in en drapa av journalisten Donald Boström, som i värsta Der Stürmer-stil hävdade att israeliska soldater sålde organ hämtade från döda palestinska soldater på svarta marknader. Det hela bevisades förstås vara en hiskelig skröna.

Der Stürmer var en vämjelig nazitysk propagandaprodukt som under Julius Streichers ledning hetsade mot judar. Streichers roll i uppbyggnaden av den människofientliga nationalsocialistiska ideologin ansågs vara så allvarlig att han i Nürnberg-processen 1946 dömdes till döden och hängdes som krigsförbrytare.

Resultatet lär i slutändan bli att en större publik får upp ögonen för den berömvärda sajten Avpixlat.