Posted tagged ‘Härnösand’

Visst har det betydelse vilken frisyr nya kulturministern har!

27 januari, 2019

Regeringen Löfven sammanträder?

Är det viktigt vilken frisyr nya svenska kultur- och demokratiministern Amanda Lind (MP) har? Den allmänna klokskapen tycks vara att så icke är fallet utan att det är betydligt viktigare – och mer förkastligt – att hon hyllat avsatte MP-ministern och islamisten Mehmet Kaplan som hjälte och pionjär. Må så vara. Frisyrfrågan i fallet Lind är dock inte oviktig.

Det har nog inte kunnat undgå någon att Amanda Lind, född 1980 som Amanda Johansson, bär så kallade dreadlocks på skulten. Ibland täcker hon över dessa så att det närmast ser ut som hade hon ett getingbo på huvudet. Dreadlocks har förekommit som mänsklig hårmodeschang i tusentals år och bygger på det mänskliga hårets förmåga att tova sig.https://sv.wikipedia.org/wiki/Dreadlocks

I modern tid har dreadlocks kommit att starkt förknippas med new age-religionen rastafari, vilken uppstod på Jamaica i Västindien på 1930-talet. Rastafari hyllar den etiopiske kejsaren Haile Selassie (Ras Tafari Makonnen), även kallad Lejonet av Juda, som en gudomlig gestalt. Inom rastafari har  bruket av cannabis en rituell betydelse men är enligt uppgift inte avsett att användas i berusningssyfte.https://pointsadhsblog.wordpress.com/2015/06/11/the-use-of-marijuana-in-the-rastafari-religion/

Linds frilla för tankarna till drogbruk och rasism.

Min enkla mening är att det inte är lämpligt att en svensk regeringsmedlem, som ofrånkomligen representerar Sverige i omvärlden, har en frisyr som för tankarna till drogbruk. Särskilt inte som hon vid sitt tillträde som kultur- och demokratiminister med sidoansvar för idrotten erkände att hon prövat på att röka cannabis, dock endast vid två tillfällen. ”Det var inget jag fastnade i”, har hon citerats. https://nyheter24.se/nyheter/politik/921546-amanda-lind-talar-ut-om-att-roka-gras-inget-langvarigt

Amanda Lind har utsatts för en annan typ av hårrelaterad kritik som går ut på att hennes rastafrisyr skulle vara ”rasistisk”. Således har Linnea Celik vid Menstruationsmuséet i Amsterdam anklagat den nya kulturministern för ”kulturell appropriering”, vilket Celik jämför med att sota ansiktet för att se ut som en svart afrikan. https://nyheteridag.se/attacken-pa-kulturministerns-frisyr-typ-blackface-for-haret/

Amanda Lind är medlem i Miljöpartiet sedan 1999 och var en ledande kommunalpolitiker i hemstaden Härnösand innan hon 2016 utsågs till MPs partisekreterare. Lind är född i Luleå med en pappa som var kyrkoherde och mamma som var apotekare. Sedan 2009 är hon utbildad psykolog. Amanda är gift med den egenartade konstnären och filmaren Björn Ola Lind, 56, med vilken hon har två barn. Björn Ola är en hejare på det traditionella aborigininstrumentet didgeridoo. https://www.expressen.se/nyheter/amanda-linds-make-jag-har-varit-konstnar-i-30-ar/

Konstnären och filmaren Björn Ola Lind.

Av ovanstående torde ha framgått att det faktiskt inte alls saknar betydelse vilken frisyr Sveriges kultur- och demokratiminister har. En person som företräder Sverige i utlandet bör inte ha huvudhår som kan relateras till drogbruk och rasism. Hon skall helt enkelt se representativ ut.

Tar Amanda Lind sitt ansvarspåliggande ämbete på allvar låter hon dreadlockarna falla. Tycker hon att håret är den viktigaste delen av hennes personlighet, något hon givetvis har full frihet att göra, bör hon däremot avgå.

 

 

Fälldin bröt sossarnas makthegemoni

25 juli, 2016

680@80
Nyblivne statsministern Thorbjörn Fälldin flankerad av Per Ahlmark (FP) och Gösta Bohman (M) efter den historiska valsegern 1976.

Thorbjörn Fälldin (1926-2016) har avlidit vid 90 års ålder Han blev historisk som statsminister i den första borgerliga regeringen på 40 år och därmed den som bröt socialdemokratins makthegemoni i svenskt samhällsliv.

Fälldin slog an viktiga strängar i det svenska folkdjupet med sin agrara framtoning i form av buskiga polisonger, en väl inrökt snugga och valkiga nävar. Allt var dessutom äkta: Fälldin var till yrket lantbrukare och fårfarmare och enligt många kvinnor ”en stilig karl”. Allt detta hade förstås inte spelat någon roll om han därtill inte hade varit en skicklig politiker som bland annat införde arkaiska uttryck som att ”dagtinga med sitt samvete” och ”dra frågan i långbänk” i den moderna politiska diskursen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/atta-citat-fran-thorbjorn-falldin/

Thorbjörn Fälldin – i folkbokföringen står det Nils Olof Torbjörn Fälldin – föddes och växte upp i Ångermanland i nuvarande Härnösands kommun. Att han följde i föräldrarnas spår och blev jordbrukare tedde sig självklart. Han började tidigt med politiken och invaldes i kommunfullmäktige för dåvarande Bondeförbundet (BF) 1950. 1956 gifte han sig med Solveig Öberg och fick med henne barnen Eva, Nicklas och Pontus. 1958 invaldes han i riksdagens andra kammare där han tidigt satte sig i respekt genom sitt kunnande. 1969 utsågs Fälldin i konkurrens med hallänningen Johannes Antonsson till Centerpartiets förste vice ordförande och 1971 blev han partiordförande.

Förutom partikarriären och statsmannaskapet kan nämnas att Fälldin 1945 tog realexamen som privatist, att han tog reservofficersexamen 1951, att han även var styrelseledamot i Svenska fåravelsföreningen 1959-68 och dess ordförande 1968-69 samt styrelseledamot i Svenska handelsbanken 1971-76. Efter den politiska banans slut var Fälldin styrelseordförande i Televerket samt Föreningssparbanken,

1280px-Cabinet_of_Axel_Pehrsson-Bramstorp”Semesterregeringen” Pehrsson-Bramstorp uppställd utanför Kungliga slottet 1936. Statsministern är nummer 4 från vänster.

Det 1913 bildade Bondeförbundet var ursprungligen, vilket framgår av namnet, ett renodlat intresseparti för Sveriges bönder och landsbygd som vid denna tid ännu var tongivande näring i Sverige. 1936 bildade partiet regering under ledning av partiledaren Axel Pehrsson-Bramstorp, vilken utsågs till statsminister. Ministären Pehrsson-Bramstrop blev dock kortvarig – den existerade från den 19 juni till den 28 september 1936 och har därför kommit att kallas ”semesterregeringen” alternativt ”sommarregeringen”.

Därefter inledde Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) under Per Albin Hanssons ledning sitt obrutet 40-åriga maktinnehav. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_Pehrsson-Bramstorp

Under perioden 1936-76 var det närmast ett axiom att Sverige skulle styras av socialdemokrater med Per Albins omtalade folkhemskoncept – övertaget från högerpolitikern Rudolf Kjellén (1864-1922) som myntat uttrycket ”folkhem” på 1910-talet – som grundval. Talet om den socialdemokratiska makthegemonin är dock en sanning med viss modifikation: under Andra världskriget styrdes vårt land av en socialdemokratiskt präglad samlingsregering med Per Albin Hansson som statsminister, och 1951-57 ingick S och BF en koalitionsregering med Tage Erlander (S) som statsminister och bondeförbundarna Gunnar Hedlund som inrikesminister och Sam B. Norup som jordbruksminister.

3158337_2048_1152
Fälldins företrädare som centerledare, Gunnar Hedlund, var inrikesminister i koalitionsregeringen S-C 1951-57.

I takt med att jordbruket trädde tillbaka som landets huvudnäring kom Bondeförbundet att förändra sin karaktär till att bli ett allmänborgerligt parti, låt vara att landsbygdsperspektivet hölls vid liv. 1957 bytte partiet namn till Landsbygdspartiet Centerpartiet vilket året därpå av praktiska skäl avkortades till Centerpartiet. I dagligt tal blev det ofta Centern.

Den allmänborgerliga approachen skulle visa sig framgångsrik. Den partiideolog som till betydande delar låg bakom partiets politik under en kvarts sekel var Gustaf Jonnergård (1918-85), partisekreterare 1951-76, född i Kalmar-trakten men senare boende i Östertälje socken i Södertälje (och därmed under några år på 1q980-talet i stort sett granne med bloggaren). Enligt Moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman i ett föredrag som jag bevistade under min tid som moderat på 1970-talet var det Jonnergård (”Jonergård” som Bohman kallade honom) som av rent taktiska skäl förde fram avvecklandet av kärnkraften som Centerns stora fråga.https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Jonnerg%C3%A5rd

Det må vara hur det vill med den saken, konceptet slog väl ut och Centerpartiet blev snart landets största politiska parti. I valet 1973 fick C 25,1 procent av rösterna, en ökning med 5 procentenheter jämfört med 1970 års val. Resultatet blev dock att Socialdemokraterna satt kvar vid makten med Olof Palme som statsminister trots absolut jämvikt i riksdagen: 175 mandat för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna och 175 mandat för Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet. Jämna omröstningar i kammaren fick avgöras genom lottning, därav begreppet Lotteririksdagen. Antalet mandat i riksdagen minskades med ett till 349 för att sådana olägenheter skulle kunna undvikas i fortsättningen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lotteririksdagen

IMG_1406
Hela Sverige höll andan under Norrmalmstorgsdramat 1973, som kan ha kostat de borgerliga partierna valsegern. Foto: Tommy Hansson

Det behöver inte sägas att alla som bespetsat sig på en historisk borgerlig valseger blev djupt besvikna. Valresultat hade sannolikt blivit ett annat om inte konung Gustaf VI Adolf avlidit strax före valet och om inte det beramade så kallade Norrmalmstorgsdramat inträffat vid ungefär samma tid. en utrikespolitisk händelse som kan ha påverkat valutgången var yttermera militärkuppen i Chile den 11 september 1973, då en militärjunta under ledning av general Augusto Pinochet grep makten. I skenet av sådana omvälvande händelser, kan man förmoda, höll sig många väljare till det alternativ som kändes invant och tryggt.

Centerpartiet fick nu ytterligare tre år på sig att utmejsla sin anti-kärnkraftsstrategi och Thorbjörn Fälldin kunde förstärka sin agrara image. Och si – i valet 1976 skedde det som så många väntat på: för första gången på 40 år kunde en rent borgerlig/icke-socialistisk ministär tillträda och leda Sverige. Något som troligen bidrog till den borgerliga valsegern var den stora, TV-sända debatten mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium i Göteborg den 1 september 1976 inför 10 000 åskådare.

I all korthet råder nog ingen tvekan om att den debattskicklige Palme rent formellt vann debatten, ja han stukade till den till synes valhänte och bortkomne Fälldin rätt ordentligt. Palme log sitt sardoniska leende och jublade ikapp med Socialdemokraternas anhängare. Det här skulle bli en lätt match! Man hade dock ”sålt skinnet innan björnen var skjuten”, för att använda ett gammalt ordstäv som mycket väl skulle ha kunnat komma från Thorbjörn Fälldin.

palme2Palme efter valet 1976: ”Vi skall ge borgarna ett helvete.”

I själva verket var det en medveten taktik från den sluge Fälldins sida – genom att förstärka det bortkomna och valhänta fick han opinionen på sin sida och kunde därmed säkra valsegern ett par veckor senare. För den som vill och orkar finns det via denna länk möjlighet att återuppleva den nära två timmar långa debatten här: https://www.youtube.com/watch?v=2hawe122eFY

Centern blev med 24,1 procent det klart största regeringspartiet och Thorbjörn Fälldin utsågs givetvis till statsminister. Utrikesminister blev Karin Söder från samma parti. Per Ahlmark (FP) blev vice statsminister, Gösta Bohman (M) finansminister, Ingemar Mundebo (FP) budgetminister, Staffasn Burenstam-Linder (M) handelsminister och Eric Krönmark (M) försvarsminister. Den tilltufsade Palme lovade i besvikelsen i ett TV-inslag att han skulle ”ge borgarna ett helvete”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_I

Även om den borgerliga trojkan vann en historisk och av flertalet efterlängtad valseger 1976 blev många besvikna på den nya regeringen. I syfte att lugna dem som till äventyrs trott att en borgerlig regering skulle avskaffa den svenska välfärden över en natt ansträngde sig de tre partierna för att föra en politik som var nästan mer socialdemokratisk än vad sossarnas egen politik skulle ha blivit. Inte heller utrikespolitiskt blev det någon förändring.

2006040
Mocambiques marxistiske president Samora Machel blev förste utländske statsbesökare efter regeringen Fälldin Is tillträde 1976.

Borgerliga företrädare inklusive utrikesminister Söder började tala om att ”det alltid funnits samförstånd över partigränserna” avseende utrikespolitik, vilket var en sanning med modifikation efter tidigare duster om bland annat frågan om svensk NATO-anslutning och utvecklandet av ett svenskt atomvapen. Samtliga borgerliga regeringar 1976-82 fortsatte på den inslagna vägen att stödja kommunistiska regeringar i Tredje världen såsom dem Vietnam, Kuba, Angola och Mocambique samt så kallade befrielserörelser – i realiteten väpnade terrorrörelser – på olika håll i världen. Utrikesminister Karin Söder besökte även det miljardslukande biståndsprojektet Bai Bang i Vietnam och bjöd in Kubas diktator Fidél Castro att besöka Sverige.

Det första statsbesöket i det borgerliga Sverige företogs för övrigt av Mocambiques marxistiske president Samora Machel. Fälldin var också den förste svenske statsministern som besökte det kommunistiska Kina 1981. Det är mot denna bakgrund knappast underligt att Thorbjörn Fälldin fått beröm av socialdemokratiska bedömare av typ Olle Svenning för sitt utrikespolitiska engagemang och förståelse för ”befrielserörelserna”: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6481040

Det allt överskuggande problemet för den första Fälldin-regeringen var kärnkraften. Under det att Centerpartiet ville stoppa utbyggnaden av kärnkraften tills frågan om slutförvaringen var löst – och på sikt helt avveckla denna energikälla – önskade såväl Moderaterna som Folkpartiet bygga ut kärnkraften. Fälldin hade blivit övertygad för att inte säga fanatisk kärnkraftsmotståndare genom att inhämta synpunkter från professor Hannes Alfvén (1908-95), nobelpristagare i fysik 1970 samt medlem i Centerpartiet på 1970-talet; Alfvén gick senare över till Miljöpartiet.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

680@80
Från vänster utrikesminister Ola Ullsten, statsminister Thorbjörn Fälldin och överbefälhavaren Lennart Ljung i samband med U137s grundstötning i Karlskrona 1981.

Den första Fälldin-ministären varade i två år till hösten 1978. Den avlöstes av en folkpartistisk minoritetsregering med Ola Ullsten som statsminister 1978-79. Därefter kom Fälldins andra regering bestående av C, M och FP 1979-81. Fälldins tredje regering 1981-82 bestod av C och FP. Under dess tid gick den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U 137 på grund i Karlskrona och såväl Fälldin som utrikesminister Ola Ullsten fick visa sig på styva linan. Fälldin uppmanade militären att inte släppa några sovjetiska hjälpbåtar nära U137 utan beordrade: ”Håll gränsen!”

Därpå, efter sex år i opposition, kunde sossarna och Palme återta regeringsmakten och behålla den till 1991, då ministären Carl Bildt trädde till. Efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 blev Ingvar Carlsson (S) statsminister.

Thorbjörn Fälldin var en särpräglad personlighet och en särpräglad politiker och statsman. Även om jag, som framgår ovan, är  starkt kritisk avseende Fälldins och hans partis benhårda kärnkraftsmotstånd och Fälldin-ministärernas vänsterinriktade utrikespolitik har jag alltid känt respekt för Thorbjörn Fälldin. Han visade att det var möjligt att avlägsna socialdemokraterna från regeringsmakten och var dessutom en anständig människa och familjefar med stor integritet. Frid över hans minne.

bigOriginalSolkraft bättre än kärnkraft, tycker dessa fackelförsedda demonstranter. Liksom Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet.

Det är mycket islam nu…

16 oktober, 2013

Man kan inte säga annat än att det är mycket islam just nu…

Svenska kyrkan har inte bara fått sin första kvinnliga ärkebiskop i Antje Jackelén, som föddes i dåvarande Västtyskland 1955. Jackelén har även på olika sätt uttryckt en ganska uppseendeväckande förståelse för islam. När hon i oktober utfrågades om sin syn i olika frågor inför ärkebiskopsvalet kunde eller ville hon inte ge ett klart svar på frågan, vem av Jesus eller Muhammed som gav den sannaste bilden av Gud.

antje-jackelen-1Antje Jackelén: Allahu Akbar.

Jag menar att det är ganska allvarligt om inte den som är vald att vara Svenska kyrkans överhuvud kan urskilja diskrepansen mellan fridsfursten Jesus och krigsherren Muhammed. Under det att kristendomen erövrade världen genom att otaliga fredliga kristna offrade sina liv för sin tros skull, spred Muhammed islam genom massakrer, ymnigt flödande blod och vilt svingande svärd. Jesus har vidare ett enligt kristendomen unikt förhållande till Gud genom att han anses vara Guds son, medan Muhammed enligt islam endast är Guds profet.

När hon 2007 valdes till biskop i Lunds stift tog därtill Antje Jackelén som valspråk ”Gud är större”. Det har hänvisats till att uttrycket återfinns i 1 Johannesbrevet 3:19-20, vilket är riktigt: ”Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.” ”Gud är större” är emellertid också en direktöversättning av den islamska trossatsen Allahau Akbar, som implicerar att Gud är större än människan varför människan skall underkasta sig honom (islam betyder just ”underkastelse” på arabiska).

Om Antje Jackelén är en smygmuslim eller endast har en konciliant attityd till islam och eventuellt också gentemot andra religioner kan jag svårligen bedöma.

Eljest har dagens stora nyhet på islamfronten varit, att den bosniska Muslimska föreningen i Göteborg låtit profeten Muhammeds svarta krigsflagga vaja utanför ett föreningshus i Gamlestaden. Den tillfrågade imamen försäkrade att det icke fanns anledning till oro, och flaggan lär senare ha plockats bort.

Libyen al-QaidaMuhammeds krigsflagga vajar i al-Qaida-sammanhang.

Terroristexperten Magnus Ranstorp har dock påpekat, att det inte är fråga om vilken flagga som helst. Flaggan, som innehåller trossatsen ”det finns ingen Gud utom Allah och Muhammed är hans profet”, används av den extremistiska grupperingen salafisterna och symboliserar strid för islams skull. Den syns ofta vaja i anslutning till världens krigsskådeplatser där islamistiska jihadkämpar med anknytning till terrornätverket al-Qaida är inblandade.

Den amerikanska nyhetssajten CNN har nyligen rapporterat, att av världens tio mest efterspanade terrorister är lika många – det vill säga samtliga – islamistiska jihadkämpar. Toppar listan gör al-Qaida-ledaren Ayman al-Zawahiri. Den amerikanska regeringen har utfäst en belöning om 25 miljoner US dollar för hans gripande. På tionde plats hamnar Doku Umarov, ledare för Kaukasiska emiraten, som har ett pris på sitt huvud motsvarande 5 miljoner US dollar.

De flesta på terroristlistan är araber, men där finns också ledaren för det västafrikanska mördarbandet Boko Haram, Abubakar Shekau,  som tagit på entreprenad att spränga skolor och kyrkor samt mörda skolbarn i Nigeria. Det har ryktats att Shekau skulle ha dött, men han finns i alla fall med på CNNs lista. Hela listan här:

http://edition.cnn.com/2013/10/09/world/meast/top-10-terrorists/index.html

Abubakar-ShekauMassmördaen Abubakar Shekau.

Bland litet mindre uppseendeväckande nyheter om händelser relaterade till islamska aktiviteter i Sverige kan nämnas, att den muslimska populationen i Härnösand i Västernorrland uppvisar en kraftig tillväxt genom invandring från främst Syrien och Somalia.

Det gör att muslimerna blivit trångbodda – varken den 27 kvadratmeter stora så kallade källarmoské  där man hållit gudstjänster eller den större byggnad man annekterat anses räcka till, varför det talas om behovet av att uppföra en sprillans ny moské inom fem års tid. Hur det blir med finansieringen återstår att se. Risken måste anses överhängande att någon av de extremistiska muslimska staterna Saudiarabien eller Iran tillskjuter ekonomiska medel, för att därigenom kunna använda den tilltänkta moskén som propagandacentral enligt beprövad modell.

Från förskolan Drakskolan i Korsta nära Sundsvall rapporteras, att barnen nyligen firat den muslimska högtiden Eid al-adha. Enligt skolans personal har detta skett i syfte att ”öka förståelsen för andra kulturer”. Tidigare har såväl det thailändska som kinesiska nyåret högtidlighållits.

Det uppges att barnen kommer från många olika länder och kulturer. Det borde väl i så fall anses synnerligen angeläget att dessa bibringas förståelse och kunskap om svenska högtider, men huruvida så sker framgår inte av rapporteringen.

Slutligen har en video lagts ut på diverse sajter som visar hur muslimska trosbekännare kräver att ett kors plockas bort från ett bönerum på ett sjukhus i Lund, ett viljeuttryck som givetvis anammades av sjukhusledningen. Filmen sägs visserligen härröra från maj 2012, men den kan ändå sägas ge en god bild av hur muslimer ställer ökade  krav på det undfallande svenska samhället. Den beprövade tesen att ”ta seden dit man kommer” verkar inte längre stå särskilt högt i kurs. Videon här:

http://www.exponerat.info/muslimer-accepterade-inte-kors-i-bonerum-pa-sjukhus-video/

Frågan är vad den närmast patologiska tolerans/undfallenhet som det svenska samhället uppvisar gentemot representanter från andra religioner och kulturer kommer att leda till på litet längre sikt. Svenska kyrkan har jag, det måste jag erkänna, givit upp hoppet om för länge sedan.

kleinhatNed i avgrunden med Klein.

Med företrädare som Antje Jackelén och hennes entusiastiska uppbackare Helle Klein i Seglora smedja kan vägen utför och ner i avgrunden bara fortsätta med oförminskad styrka. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om Svenska kyrkan om tio år får sin första muslimska ärkebiskop. Eller ärkeimam, som det då troligen kommer att heta.

Inför kyrkovalet: finns det fortfarande hopp om Svenska kyrkan?

9 september, 2013

untitledÄr Svenska kyrkans fana på väg att halas för gott?

Jag började första gången fundera över att begära utträde ur Svenska kyrkan under 1980-talets första hälft. Jag var då körsångare i Sankta Ragnhilds kyrkokör i Södertälje och tillika dess styrelsesekreterare. Vid denna tid fick kyrkan en reformerad allmän förbön, där tidigare ålderdomligt språkbruk rensats ut. Vidare uppmanades inte längre gudstjänstbesökarna bedja för ”konungen och hans hus”, något som upprörde mitt rojalistiska hjärta.

Vad värre var så nämndes icke med ett ord i den nya allmänna förbönen dem som förföljdes för sin kristna tro i kommunistiska eller muslimska länder, och de var – och är alltjämt – många. I stället hette det trendriktigt att kyrkan exempelvis skulle be för ”den värld som har glömt att alla människor är skapade av dig, för dem som är indragna i krigets elände, för dem som lider under rasförtryck och sociala orättvisor, för dem som kämpar för sitt människovärde…”

Men således ingenting om de miljontals kristna världen över som förtrycktes för sin tros skull varje dag för att de bekände sig till det glada budskapet om Jesus Kristus och hans frälsande kraft. Varför glömde den svenska folkkyrka, som jag en gång döpts in i, dessa förföljda? frågade jag mig.

För mig framstod det som skäligen uppenbart att det för Svenska kyrkan blivit betydligt viktigare att ligga rätt ”i tiden” än att måna om förföljda kristna trosfränder. Detta medförde bland annat att det kyrkliga språket miste sin sälta och ersattes av en platt politiker- och byråkratsvenska, som jag tyckte passade mycket illa eller inte alls i religiösa sammanhang.

Svenska kyrkan hade tillägnat sig, som jag såg det (och jag har inte ansett mig behöva rucka på den uppfattningen), en alldeles opassande vilja att ”hänga med sin tid”. Inte för att all form av modernisering är fel, självklart inte. När emellertid andliga värden alltmer hamnar i bakvattnet av en sekulär politisk medvetenhet började jag inse, att det var tid att säga ”stopp och belägg”.

1367786_209_166Många upprördes av den blasfemiska fotoutställningen Ecce Homo.

Det slutliga steget att säga farväl till den kyrka jag en gång döpts in i tog jag dock först 1999. Den droppe som slutligen kom min bägare att rinna över var dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammars sanktionerande av Elisabeth Ohlson Wallins översexualiserade fotoutställning ”Ecce Homo” i Uppsala domkyrka 1998, som framställde Jesus och lärjungarna som homosexuella och transvestiter.

Denna för många förargelseväckande utställning hade godkänts av domprosten Tuulikki Koivunen Bylund, numera biskop i Härnösand, och då hjälpte det föga att biskopen i Uppsala stift, Tord Herlin, sade: ”I bästa fall är det dålig teologi. I värsta fall är det hädelse.” För min del var det helt uppenbart att det rörde sig om båda dessa ting samt dessutom om upprörande dålig smak. Följden blev att jag utan någon som helst saknad lämnade Svenska kyrkan.

En annan bidragande orsak till mitt utträde var att den gamla ärevördiga folkkyrkan, som förvisso insett att Jesus var sprungen ur det judiska folket, mer och mer kommit att utvecklas till att bli en antiisraelisk stöttrupp med antisemitiska inslag. K. G. Hammar har så vitt jag vet som ärkebiskop aldrig yttrat ett gott ord om Israel, och så torde även vara fallet med hans efterträdare Anders Wejryd. I stället har man ställt sig i spetsen för mångfaldiga krav på bojkotter och sanktioner riktade mot den judiska stat och det judiska folk som Jesus en gång utgick från.

Svenska kyrkan kallas understundom skämtsamt för ”salighetsinstitutet”, men det där med ”salighet” kan vi nog glömma i dessa yttersta av tider. I stället brukar jag tala om ett sekulärt rättfärdighetsinstut som ibland i högtidligare sammanhang använder kristen språkdräkt för att skänka litet lyster över ett krasst politiskt budskap, vare sig det nu gäller att racka ner på Israel, vänslas med islam, fördöma Sverigedemokraterna eller backa upp HBTQ-lobbyn.

svenska-kyrkan-empati-3Svenska kyrkan har i dag en antiisraelisk agenda.

Denna sekulärt-politiska utveckling kan härledas till den närmaste efterkrigstiden, då den dåvarande ärkebiskopen Gunnar Hultgren gav en mindre grupp vänsterinriktade präster, med den blivande biskopen i Stockholms stift Ingemar Ström i spetsen, möjligheten att i kyrkliga sammanhang introducera ett så kallat social-etiskt tänkande. Denna gruppering koncentrerade sig initialt på att missionera bland industriarbetare och knyta kontakter med fackföreningsrörelsen. Denna försöksverksamhet, som avvek bjärt från Svenska kyrkans tidigare i stort högerinriktade hållning, blev dock varken särskilt långlivad eller framgångsrik. Någon kristen väckelse inom fackföreningsrörelsen var det aldrig tal om.

Snarare blev det precis tvärtom. Kyrkan kom gradvis att anamma socialistiska och sekulära tänkesätt, vilka slog ut i full blom med den ”kristna vänster” som fick vind i seglen under 1960-talet och som på många sätt ingick ett symbiotiskt förhållande med den så kallade 68-vänstern. En ledande revolutionspräst var Ingemar Simonsson i Båstad, som kom att spela en ledande roll i samband med extremvänsterns protester mot Davis Cup-matchen Sverige-Rhodesia i Båstad 1968.

Den viktigaste milstolpen i kyrkans vänstervridning blev dock det internationella kyrkomötet i Uppsala 1968, som förgylldes av den amerikanske protestsångaren Pete Seegers framträdande i domkyrkan. Seeger stod den amerikanska kommunismen nära. Ögonvittnen har även berättat hur dåvarande ärkebiskopen Olof Sundby personligen motade bort antikommunistiska flygbladsutdelare utanför domkyrkan.

1961 Ärkebiskop Gunnar Hultgren viger diakoner.Den kyrkliga vänstervridningen påbörjades under Gunnar Hultgrens tid som ärkebiskop.

Inom den kyrkliga vänsterrörelsen fanns en aggressivt polemisk strömning som strävade efter att upplösa skiljelinjerna mellan socialism och kristendom och som i många fall hyllade kommunistiska diktatorer och massmördare i Tredje världen. Så här skrev exempelvis prästen Per Frostin i skriften Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som inte hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan.

Den kyrkliga vänsterns företrädare fick med tiden högt uppsatta poster i Svenska kyrkan som ärkebiskopar, biskopar, domprostar och kyrkoherdar. De kolporterade entusiastiskt ut ett politiserande budskap som alltmer kom att fjärma kyrkan från sina andliga rötter. Numera möter vi sällan hos kyrkans representanter något upphöjt andligt förhållningssätt. I stället anses världens ondska emanera ur ett så kallat inomvärldsligt perspektiv. Svälten, krigen, den andliga rotlösheten, rasismen, omoralen, brottsligheten, arbetslösheten, sjukdomarna – allt skall till sist ordna sig bara vi är solidariska mot våra medmänniskor och tänker/handlar rätt politiskt.

Kort sagt: materialismen och politiken har tagit över i vår forna folkkyrka. Frågan är naturligtvis om det finns hopp om förbättring, eller om Svenska kyrkan är räddningslöst förlorad. Även om jag själv lyckligt och väl slunkit ur detta mestadels sekulära rättfärdighetsinstitut som gjort den politiska korrektheten till kardinalsdygd, lider jag med alla dem som finns kvar i det kyrkliga hägnet.

I kyrkovalet den 15 september finns en liten möjlighet att göra något åt situationen. Det bästa man som väljare enligt min mening kan göra är att rösta för Sverigedemokraterna som vill få bort det politiskt korrekta raseriet och i stället få till stånd ett återupprättande av kristen tro och tradition på den kyrkliga agendan.

Amen till detta!

Så utnyttjas kungafamiljen i politiska PR-kupper

16 augusti, 2013

2279044676Kungaparet utnyttjas i PR-kupp för al-Aqsa-moskén.

Dags för senaste så kallade kungaskandalen.

Deras majestäter, konung Carl XIV Gustaf och drottning Silvia, utsattes för en fräck PR-kupp vid ett besök på Länsmuseet Marberget i Härnösand. Palestinska invandrare överräckte två sjalar till kungaparet med den arabiska texten ”Vår Aqsa och inte deras tempel”.

Det var en hänsyftning på al-Aqsa-moskén på Tempelberget i Jerusalem, islams tredje viktigaste helgedom. Samtidigt är Tempelberget, där det heliga judiska templet fordomdags var beläget, en vördad judisk plats i vars anslutning Västra tempelmuren – ”Klagomuren” – finns. Att mot den bakgrunden bära en sjal med nämnda text måste uppfattas som ett klart politiskt ställningstagande.

Vilket naturligtvis de ”snälla invandrare” som överräckte sjalarna var väl medvetna om. De utnyttjade, utan att skämmas får man förmoda, den svenske statschefen och rikets första dam som brickor i den palestinaarabiska propagandan. Ett mycket fult knep, om jag får säga min mening (vilket jag givetvis får).

Kungen och drottningen hann tydligen inte reagera innan de fick palestinasjalarna hängda kring sina halsar. De blev helt enkelt överrumplade. Den kritik jag framför i det här fallet riktas således uteslutande mot hovfolket, som snabbt borde sett till att sjalarna packats ihop innan pressfotografernas kameror hunnit börja klicka. Hovlakejerna gjorde helt enkelt inte sitt jobb.

C-KUNGENFITTJA_0Kungen utnyttjas i PR-kupp för Fittja-moskén.

Hovets informationschef, Bertil Ternert, har i förklarligt men knappast försvarligt egenintresse sökt tona ned händelsen, som han anser ”överdrivits”. Ternert har fel. Det är tvärtom mycket allvarligt när Sveriges statschef utnyttjas i politiskt propagandasyfte på detta sätt.

Lisa Abramowicz, generalsekreterare i Föreningen Svensk Israelinformation, har rätt när hon citeras: ”Kungaparets roll är inte att ta ställning i olika känsliga utrikespolitiska frågor.” Just därför måste hovets medarbetare vara ordentligt på alerten när det gäller att sovra bland skilda intressen som önskar förstärka sina argument genom kungaparet.

Överräckandet av gåvor och presenter bör därför i fortsättningen struktureras på så sätt att de måste anmälas i förväg, på det att kungaparet och hovfolket ges tillfälle att ta ställning till vilka gåvor som kan accepteras och vilka som inte kan det. Palestinasjalarna faller helt klart inom den sistnämnda kategorin.

Detta var nu inte första gången de kungliga utnyttjades av politiska och religiösa särintressen. I våras förständigades exempelvis konungen att besöka den omskrivna Fittja-moskén, som nyligen fått tillstånd att ordna böneutrop. Dessförinnan dök kronprinsessan Victoria upp vid en HBTQ-gala, där hon log vackert tillsammans med riksbögen Jonas Gardell.

imagesCAQWTG8RKronprinsessan utnyttjas i PR-kupp för HBTQ-lobbyn.

Det ser definitivt inte bra ut när kungafamiljen exploateras på detta sätt. Svenska folket har rätt att kräva att de kungliga omges av kompetent folk och inte en samling handfallna mesar.

Svenska artister (VII): Margareta Kjellberg

23 september, 2012

Margareta Kjellberg (1916-2005).

Margareta Kjellberg var en av våra mest älskade vissångerskor och på senare dagar även historieberättare. Hennes långa karriär var både intressant och omväxlande.

Född i Nyadal nära Härnösand den 3 februari 1916 kom Margareta Kjellberg att växa upp i Saltsjöbaden utanför Stockholm. På den senare platsen föddes hennes ett år yngre syster  Marianne (1917-99), som i likhet med Margareta blev sångerska och filmaktris i mindre skala. Margareta inledde sin bana som tonårig jazzsångerska i England i Jack Hyltons (1892-1965) orkester. Hemma i Sverige igen blev hon medlem i Visans vänner samt Konstnärsgillet.

Kjellberg lärde sig spela gitarr under sommarvistelser hos farföräldrarna i Västergötland. 1935 debuterade hon i Blanche-Revyn i Stockholm där hon även medverkade 1936 och 1940. Hösten 1945 uppträdde hon i Köpenhamn. Under senare hälften av 1930-talet medverkade hon i tre filmer, bland annat ”Goda vänner och trogna grannar” 1936.

 Jack Hylton, orkesterledare.

Margareta är huvudsakligen känd för sina unikt personliga tolkningar av visor, skillingtryck och barnvisor. Hon hördes genom åren mycket ofta i radion  – hon gjorde ett stort antal skivinspelningar på skivbolagen Decca. Kristall och Odeon – och debuterade i televisionen i familjeprogrammet ”Sigges Cirkus” med Sigge Fürst  som programledare. Från 1983 var hon programledare tillsammans med Ewert Ljusberg i SVT-inslaget ”Har ni hört den förut?” Kjellberg var aktiv i viskretsar ända fram till 2004. Hon avled året därefter.

Här ett avsnitt ur berättarprogrammet ”Har ni hört den förut?”:

http://www.youtube.com/watch?v=aAYvQXYwUUc&feature=related

Ett citat som tillskrivs Margareta Kjellberg lyder:

Ålderdomen är inget skäl att inte göra det man har lust med.

Personligen uppskattar jag Kjellberg mest som tolkare av skillingtryck. Jag har ännu ej hört ett skyllingtryck exekverat av henne jag inte fått tårar i ögonen, alternativt storgråtit, av. Så fram med stora näsduken nu, kära läsare! Här följer länkar till ett knippe skillingtryck sjungna av Margareta:

”Husarvisan”:

http://www.youtube.com/watch?v=MNoFV6V-Xgw

”Alpens ros”:

http://www.youtube.com/watch?v=hlWTzUQUxco

”Älvsborgsvisan”:

http://www.youtube.com/watch?v=TANffkA6kBE&feature=related

”Grevevisan”:

http://www.youtube.com/watch?v=J-GLuLbsJcI

”Kors på Idas grav”:

http://www.youtube.com/watch?v=MSSerHRc6yI

En sång av ett helt annat slag är ”Hottentottvisan” som jag minns från radion på 1950-talet. Den kan nog inte kallas särskilt politiskt korrekt med nutida värderingar men var fullständigt oförarglig när den spelades in:

http://www.youtube.com/watch?v=mnyxf3n1oc8

En annan barnvisa jag minns från yngre dar är ”Svansen på Skansen – chimpansen”:

http://www.youtube.com/watch?v=GsiPcIecViY

Om den oefterhärmliga Margareta Kjellberg kan vidare sägas att hon gjorde två tioveckors turnéer i USA på egen hand samt att hon tilldelades Nils Ferlin-sällskapets Trubadur- pris (1992) samt Fred Åkerström-stipendiet 1999.

Hon fick slutligen tre barn: Gunnar (född 1938), Göran (född 1941) och Elisabeth (1943). Gunnar blev trummis, Göran skådespelare och Elisabeth konstnärinna.