Posted tagged ‘Harry S Truman’

NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

8 oktober, 2019

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

Undrens tid är inte förbi: klokt utrikespolitiskt beslut av Sverige!

13 juli, 2019

Margot Wallström: Sverige skriver inte under FNs konvention mot kärnvapen.

Det är nästan så man får nypa sig i armen för att inse att det faktiskt är sant: Sveriges regering har fattat ett klokt utrikespolitiskt beslut! Undrens tid är uppenbarligen inte förbi.

Jag tänker på utrikesminister Margot Wallströms tillkännagivande att Sverige icke avser underteckna FNs konvention om förbud mot kärnvapen. ”Sverige är en stark röst för en kärnvapenfri värld”, underströk Wallström på en presskonferens där hon motiverade Sveriges beslut att ej underteckna konventionen. Hon fortsatte dock med att framhålla att konventionen innehåller ”oklarheter”. https://nyheter24.se/nyheter/politik/929716-beslutet-sverige-skriver-inte-under-for-karnvapenforbud

Bland de aktuella oklarheterna märks vilka slags vapen konventionen omfattar samt hur den förhåller sig till andra avtal om kärnvapennedrustning såsom avtalet om kärnvapenspridning och avtalet om stopp för provsprängningar. Spörsmålet är enligt utrikesministern ”komplicerat”: ”Man måste vara realist”, menade hon. Istället för att underteckna avtalet har Sverige uttryckt en önskan om att bli observatör av det föreliggande avtalet.

Utrikesministern förklarade dock att Sverige kan komma att ompröva sin hållning gentemot FN-konventionen: ”Vi stänger inte dörren, blir det ett nytt säkerhetspolitiskt läge så kan vi återkomma till frågan.”

FNs konvention om kärnvapenförbud (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons (TPNW) är det första bindande avtalet med målsättningen att helt förbjuda kärnvapen. Det antogs vid ett multinationellt möte i Förenta nationerna (FN) i New York den 7 juli 2017 där 122 länder av 124 – inklusive Sverige – röstade ja till avtalet. Endast Nederländerna, som var det enda NATO-landet närvarande, röstade nej under det att Singapore avstod från att rösta. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_konvention_om_k%C3%A4rnvapenf%C3%B6rbud

Enmansutredaren Lars-Erik Lundin avrådde från ratificering av kärnvapenavtalet.

Inga kärnvapennationer och inga NATO-anslutna länder med undantag för Nederländerna var närvarande vid mötet. Sverige förhöll sig inledningsvis positivt till konventionen men uppdrog åt enmansutredaren Lars-Erik Lundin att utreda frågan. Denne presenterade i januari 2019 sina slutsatser vilka gick ut på att Sverige inte skulle skriva på eller ratificera konventionen..

Konventionen kommer att träda i kraft om minst 50 nationer ratificerar den. den 7 november 2017 hade 53 länder skrivit under konventionen varav tre även hade ratificerat den.

Beslutet att ej underteckna FN-konventionen har så här långt stött på viss kritik. Enligt Beatrice Fihn, vilken 2017 i egenskap av generalsekreterare för antikärnvapenorganisationen ICAN (International campaign to abolish nuclear weapons) mottog Nobels fredspris, reagerar med ryggmärgen och påstår att Sveriges beslut att inte underteckna FN-avtalet är ett ”historiskt svek” mot den svenska kärnvapenpolicyn. http://icanw.se/

Fihn tycker inte alls att beslutet är fihnt utan menar: ”Det här betyder att Sverige tar ställning för kärnvapen och att man inte längre anser att de kärnvapen som existerar är ett hot.” http://www.kristianstadsbladet.se/nyheter/fredspristagare-svek-att-inte-skriva-under/

Värst av allt är enligt Fihn: ”Man följer Trump hellre än att följa svensk policy.” Även inom ramen för regeringen finns krafter som hade velat att Sverige skulle skriva på FN-konventionen. Dit hör Miljöpartiet samt den till S-partiet knutna islamistiska kamporganisationen Tro & solidaritet  (före detta Broderskapsrörelsen) under ledning av vänstersossen och den så kallade statsvetaren Ulf Bjereld. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/antikarnvapenorganisationen-man-foljer-trump

Beatrice Fihn: Regeringen följer Trump.

ICANs Beatrice Fihn försöker måla upp Sveriges beslut som ”otroligt farligt”, vilket helt enkelt inte är sant. Det hade varit betydligt farligare ur säkerhetspolitisk synvinkel att skriva på. Vår säkerhetspolitik bygger på samarbete och samförstånd med vänligt sinnade länder i omgivningen och inte på en ensidig och självdestruktiv plakat- och symbolpolitik som enbart gynnar våra fiender.

Olof Jonmyren gör följande helt adekvata reflektion i en ledarartikel i Södermanlands Nyheter den 1 september 2017 med rubriceringen ”Kärnvapenavtalet bör förbli osignerat.”: ”Verklig ned- och avrustning kräver att även skurkarna är med på banan, minns det kalla krigets terrorbalans. Annars är dylika avtal mest självskadande aktivism, lätt för illasinnad främmande makt att utnyttja i egna syften.” https://www.sn.se/opinion/ledare/ledare-karnvapenavtalet-bor-forbli-osignerat-sm4557540.aspx

Således har varken Ryssland, Kina, Nordkorea eller Iran visat något intresse för att skriva under den aktuella konventionen. Det har heller inte något NATO-land eller våra nordiska grannländer inklusive Finland, där motståndet mot NATO är ännu större än i Sverige, gjort. Inte ens av kärnvapnen hårt drabbade Japan har velat skriva under. Ett svenskt undertecknande skulle innebära att samarbetet med NATO, som är livsviktigt för vår nationella säkerhet, äventyrades.

Ett faktum som få vågar erkänna öppet är slutligen, att medvetenheten om kärnvapnens förödande verkan har verkat starkt krigsavhållande sedan USA på president Harry S Trumans order 1945 släppte atombomberna över Hiroshima och Nagasaki Japan. Det var denna medvetenhet som upprätthöll terrorbalansen under det Kalla kriget och förhindrade, att ett kallt krig övergick i ett varmt. Situationen är densamma när vi nu, efter Vladimir Putins makttillträde i Ryssland 2000, befinner oss i ett nytt kallt krig. Ett avskaffande av kärnvapnen skulle därmed öka, inte minska, krigsrisken. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/09/nagasaki-och-hiroshima-atombomber-for-fred/

Om Trumps erkännande av Golan som israeliskt territorium – och om Israels ”Auschwitz-gränser”

26 mars, 2019

Donald J. Trump har, halvvägs in i sin fyra år långa ämbetsperiod, redan gått till historien som USAs sannolikt mest Israel-vänliga president någonsin. För knappt ett år sedan lät han flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem. I dagarna har han därtill officiellt erkänt Israels rätt till Golanhöjderna.

Den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu jämförde efter erkännandet Trump med det judiska folkets historiska välgörare såsom perserkonungen Kyros II ”den store” (590/76-530 före Kristi födelse), den brittiske utrikesministern lord Arthur Balfour (1848-1930) samt USAs president Harry S Truman (1884-1972). Trump kvitterade artigheten genom att kalla Netanyahu ”a very special man”.

Kyros II lät, sedan hans persiska styrkor erövrat Babylonien, hebréerna återvända till Jerusalem och återuppbygga det heliga templet. Lord Balfour är mannen bakom Balfour-deklarationen från 1917, vilken erkände det judiska folkets rätt till ett nationalhem i Palestina-mandatet. President Truman körde över sitt utrikesdepartement och erkände Israel som statsbildning 1948.

Iranska FN-soldater håller vakt på Golanhöjderna 1975.

Det är inte svårt att förstå varför Israels regering välkomnar Trump-administrationens beslut att erkänna Golanhöjderna som israeliskt område. Om Golan hade stått under arabisk (läs; syrisk) kontroll hade Israel varit vidöppet för angrepp och raketbeskjutningar från området likt vad som skedde före och under Sexdagarskriget 1967.

Efter det segerrika Sexdagarskriget – då Egypten, Syrien och Jordanien assisterade av trupper från ytterligare elva arabstater angrep Israel – besatte Israel Sinaihalvön, Gaza, den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien), östra Jerusalem samt Golanhöjderna. Den judiska staten kunde helt enkelt inte riskera att bli angripen av fientligt sinnade länder från dessa områden ännu en gång. Golan annekterades officiellt 1981. https://popularhistoria.se/krig/sexdagarskriget.

Abba Eban beskrev Israels gränser före Sexdagarskriget som ”Auschwitz-gränserna”.

Den tidigare israeliske utrikesministern och FN-.ambassadören Abba Eban (Abba Solomon Meir,1915-2002), beskrev efter Sexdagarskriget Israels gränser före 1967 som ”Auschwitz-gränserna””, som han menade att Israel av säkerhetsskäl aldrig kunde återvända till. https://israelbehindthenews.com/abba-eban-the-june-1967-map-represented-israels-auschwitz-borders/3838/

Ett antal arabländer samt Iran har, liksom de europeiska representanterna i FNs säkerhetsråd, fördömt Trumps erkännande av Golan som israeliskt territorium. https://www.reuters.com/article/us-us-golanheights-mideast/gulf-arabs-iran-reject-u-s-recognition-of-golan-heights-as-israeli-idUSKCN1R709B

 

Varför är Ottomanska riket viktigt i dag?

6 november, 2014

untitled Ambassadör Mats Bergquist kunde konstatera, att vi ännu lever med konsekvenserna av Ottomanska imperiets upplösning.

Det muslimska Ottomanska (Osmanska) riket eller imperiet var en av världens stormakter i mer än 600 år.

Det utropades år 1308 av sultan Osman (Othman) I (1258-1326) i Anatolien i det nuvarande Turkiet och omfattade som mest delar av sydöstra Europa, Mellanöstern inklusive arabvärlden, delar av Nordafrika och Kaukasus samt hela Mindre Asien. 1453 erövrade riket Konstantinopel, det nuvarande Istanbul, och avslutade därmed det Bysantinska riket (Bysans) som ägt bestånd i ett årtusende.

Om Ottomanska riket talade förre diplomaten Mats Bergquist (född 1938), yngre bror till diplomaten och författaren Lars Bergquist, vid en sammankomst ordnad av Samfundet Sverige-Israels stockholmsavdelning den 4 november. Mats Bergquist var 1987-92 Sveriges ambassadör i Israel och tjänstgjorde därefter som ambassadör i Helsingfors och London. Han är i dag knuten till Utrikespolitiska institutet i Stockholm.

Rubriceringen på Bergquists föredrag löd ”Mellanöstern i upplösning. Skulle det Ottomanska imperiet ha räddats?”. För att besvara frågan i rubriken ovan kan sägas att Ottomanska riket och framförallt dess fall 1923 är viktigt därför att det bildar utgångspunkt för dagens turbulenta situation i Mellanöstern, där det enligt ambassadör Bergquist finns endast tre stablila länder: Israel, Saudiarabien och Iran. Det är därtill bara två av länderna i regionen som ej haft mer eller mindre ”drakoniska” regimer: Israel och Libanon.

 

I_OsmanOsman (Othman) I grundade det Ottomanska eller Osmanska riket.

Det krävs inte särskilt mycket tankearbete för att inse, att det är en fantastisk prestation att få ett imperium att äga bestånd i över ett halvt årtusende. I slutet av 1800-talet började dock riket under ledning av den svage sultanen Abd ül-Hamid II (1842-1918) knaka betänkligt i fogarna. Året innan denne tillträdde som regent drabbades riket av en statsbankrutt, varvid dess finanser ställdes under internationell kontroll. I kriget mot Ryssland 1877-78 åkte man på ett svidande nederlag.

Även om Ottomanska riket, med Bergquists ord, var svårt ”penetrerat” av utländska makter och intressen, lyckades sultanen i början på 1880-talet med hjälp av inkallade tyska ämbetsmän reducera statsskulden och även frigöra sig från dåliga inhemska rådgivare. Med assistans av tyska officerare infördes vidare 1887 en ny militärlag. Så småningom kom Hamid emellertid åter i händerna på usla rådgivare och störtades slutligen i en av de så kallade Ungturkarna genomförd statskupp 1909. Hamid efterträddes först av Mehmet V som i sin tur ersattes av Mehmet VI, som därmed fram till sin avgång 1922 blev det osmanska rikets siste sultan. Han avled i landsflykt i italienska San Remo 1926.

Om det kaos som rådde i det Ottomanska riket i det slutande 1800- och det begynnande 1900-talet har Jan Olof Olsson (Jolo) skrivit så i sitt bokverk 20e århundradet (del 2):

Politisk förvirring rådde i det inre. Därav ville både de undertryckta minoriteterna och grannfolken begagna sig. Drömmen var att tränga bort det muhammedanska Turkiet från alla dess besittningar på den europeiska kontinenten. Plundringen av det sönderfallande turkiska väldet hade börjats av Österrike 1908. Den skulle fortsätta och utvidgas till det första världskriget.

VI_Mehmet_VahidettinMehmet VI blev det Osmanska imperiets siste sultan.

1911 krävde Italien att få lägga beslag på den osmanska provinsen Tripolis i Nordafrika med antika romerska rötter. Det ett år långa kriget slutade med att det Ottomanska riket tvingades lämna ifrån sig sina nordafrikanska besittningar till Italien, som emellertid fick harva på i ytterligare 20 års krig mot de libyska beduinstammarna. Tripoliskriget avlöstes av två Balkankrig vilka i sin tur växte ut till det på många sätt omvälvande Första världskriget 1914-18.

Ottomanska riket/Turkiet valde att i det så kallade Stora kriget ansluta sig till Centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern i den blodiga kraftmätningen med Ententen, det vill säga Storbritannien, Frankrike och Ryssland; 1917 anslöt sig Förenta staterna till den senare alliansbildningen.

”Första världskriget blev en totalkatastrof för Ottomanska riket”, konstaterade ambassadör Bergquist, ”även om man lyckades hejda Storbritannien vid Gallipolis i Dardanellerna 1915. Samma år ville Storbritannien genom Lawrence of Arabia (det vill säga den brittiske officeren, författaren och arkeologen Thomas Edward Lawrence, bloggarens anmärkning) få till stånd ett arabiskt uppror mot turkarna genom löften om vad araberna tolkade som ett stort arabiskt rike.”

I skuggan av världskriget hade Osmanska riket/Turkiet anställt folkmord på omkring en miljon armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, greker och andra kristna grupper i syfte att skapa en mer homogen nation. Genom fördraget i franska Sèvres 1920 tvingades turkarna acceptera att det Ottomanska riket skulle styckas upp och att den kurdiska folkgruppen skulle tillerkännas självständighet.

MustafaKemalAtaturk Det moderna Turkiets fader: Mustafa Kemal Atatürk.

Den unge officeren Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938) tillhörde dem som inte accepterade fördraget. Han upprättade en skuggregering i Ankara, varifrån han ledde det Grek-turkiska kriget 1919-22 som slutade med en avgörande turkisk seger. 1923 lät Atatürk utropa den moderna Republiken Turkiet och genomföra en rad reformer som syftade till att ge Turkiet en mer modern, sekulär och provästlig identitet.

Det framgick av Mats Bergquists anförande att, innan Första världskriget kunde slutföras, skedde ytterligare diplomatiska händelser som kom att leda fram till den situation vi i dag har i Mellanöstern. 1916 ingicks det så kallade Sykes-Picot-avtalet mellan Storbritannien och Frankrike vilket föranstaltade om en uppdelning av det Ottomanska riket mellan britter, fransmän, italienare och ryssar. Syrien och Libyen blev då franska mandat under Nationernas förbund (NF), medan Palestina, Transjordanien och Irak föll på britternas lott.

Den 2 november 1917 utfärdade så den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour den så kallade Balfourdeklarationen till den brittisk-judiske ledaren Walter Rothschild, där Storbritannien förklarade sig stödja tanken på ett ”judiskt nationalhem” i Palestina, förutsatt att detta icke skulle inkräkta på arabernas situation i samma område.

 

images Den sionistiske ledaren Chaim Weizmann (till höger) med USAs president Harry S Truman.

Sionistiska ledare såsom den inflytelserike Chaim Weizmann, staten Israels förste president, tolkade detta som ett klartecken för ett framtida bildande av en självständig judisk stat och satte igång en omfattande judisk invandring till området vilken motsvarades av en minst lika stor arabisk invandring till Palestina från omkringliggande arabiska områden. Bergquist underströk att det var en mycket svår situation för Storbritannien:

Britterna lovade allt möjligt till araberna inklusive stora mutor. Det hängde inte riktigt ihop. Man ville vinna kriget mot Tyskland och gav alltför många löften. Britterna kom att sitta med Svarte Petter med bland annat stora arabiska uppror i Irak och Palestina där stormuftin av Jerusalem var inblandad. I 30 år försökte britterna balansera mellan sionister och araber innan de slutligen tvingades bort.

1948 kunde den judiska staten Israel utropas i Tel Aviv av Israels förste premiärminister David Ben Gurion samtidigt som araberna, som till skillnad från judarna inte accepterat FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet Palestina i en judisk och arabisk del, gick till militärt angrepp i hopp om att driva bort judarna. Något som ju skändligen misslyckades.

100 år efter Första världskrigets början och det Ottomanska rikets upplösning lever vi i dag fortfarande med konsekvenserna därav, icke minst framväxten av den fruktansvärda islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (IS). Ännu har ingen ordning som kan accepteras av alla inblandade parter upprättats, vilket enligt Bergquist understryker de problem som alltid skapas genom imperieupplösningar.

Te_lawrence Thomas Edward Lawrence, även känd som Lawrence of Arabia.

Den svenska regeringens erkännande av dagens så kallade Palestina hade ambassadör Bergquist, som jag tolkar det, inte mycket till övers för: ”Den palestinska regeringen bestående av Hamas och Fatah är bara en papperskonstruktion. En tvåstatslösning, om den kunde åstadkommas, skulle sända en viktig signal till regionen men den skulle inte lösa alla problem som en del tror.”

Frågan om det Ottomanska imperiet borde ha räddats med tanke på de problem upplösningen av detsamma medfört hängde slutligen litet i luften denna kväll. Med tanke på imperiets många inbyggda problem och den kaotiska dödskamp dessa ledde till förstod nog dock alla närvarande, att detta inte var något reellt alternativ.

 

 

När allt var mycket bättre: personliga hågkomster av det gyllene 50-talet

13 oktober, 2013

NACKA OCH KUNGENGustaf VI Adolf och Lennart ”Nacka” Skoglund vid fotbolls-VM 1958: två 50-talegestalter man gärna minns. Mellan kungen och ”Nacka” lagkaptenen Nils Liedholm.

Det var bättre förr, när det var sämre.

Så lyder ett litet drastiskt uttryck som sätter vår egen tids problem i blixtbelysning. Ty trots alla betydande landvinningar som gjorts i modern tid kan det finnas anledning att med glädje minnas förgångna tider, som i många avseenden ter sig betydligt angenämare än våra egna. Den epok jag nu närmast avser är 1950-talet, som för mig framstår i något av ett förklarat skimmer. Andra världskriget hade nyligen avslutats och en ny värld stod för dörren. Det innebar för oss svenskar en ekonomisk och social utveckling utan motstycke vare sig förr eller senare.

När jag föddes i slutet av 1951 hade Tage Erlander (1901-85) varit statsminister i fem år. Han hade överraskande utsetts till landsfadern Per Albin Hanssons efterträdare i konkurrens med socialminister Gustav Möller och snabbt vuxit i kostymen som förtroendeingivande regeringschef. Gustaf VI Adolf (1882-1973) hade varit kung i ett år sedan fadern Gustaf V avlidit 92 år gammal.

Gustaf Adolf var 68 år när han besteg tronen, således ett år äldre än vår nuvarande monark Carl XVI Gustaf är nu. Ändå finns det de som uppmanar den senare att abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria. Gustaf VI Adolf var till skillnad från fadern brittiskorienterad och gift med den engelska prinsessan Louise Mountbatten, barnbarnsbarn till ingen mindre än drottning Victoria av England. Först var kungen dock gift med kronprinsessan Margareta (1882-1920) och fick med henne barnen Gustaf Adolf (arvprins), Sigvard, Ingrid (senare dansk drottning), Bertil och Carl Johan.

hyland-erlander-683Tage Erlander hos Hyland 1962.

Att båda dessa kroppsligen resliga och ganska reserverade intellektuella personligheter skulle bli vad man kallar folkkära var i hög grad otippat. Alla i min ålder minns säkert den decemberlördag 1962, då Erlander var gäst i det omåttligt populära TV-programmet ”Hylands hörna” och på bred värmländska berättade historien om kyrkoherden som idkade pistolskytte från kyrkans predikstol: ”Huka er, gubbar och kärringar, för nu laddar han om!”

Både Tage och Gustaf Adolf var pliktmedvetna män av den gamla skolan som bet ihop och gjorde vad som förväntades av dem, trots att de alla gånger inte var så bekväma med uppgiften. Gustaf VI Adolf, som var en framstående arkeolog, tog som sitt valspråk till yttermera visso ”Plikten framförallt”. En hel nation sörjde när han gick bort strax före valet 1973 och förmodligen räddade regeringen Palme kvar vid makten. En sak jag och många andra emellertid har svårt att förlåta Erlander för är omdömeslösheten att utse Olof Palme, Sveriges mest splittrande politiker genom alla tider, till sin efterträdare. Med Palme kom den stora nedgången i svensk politik och svenskt samhällsliv.

På oppositionssidan fanns skickliga och välutbildade politiker som Folkpartiets Bertil Ohlin, Centern/Bondeförbundets Gunnar Hedlund och Högerpartiets Jarl Hjalmarson. Eftersom sossarna cementerat sitt maktinnehav skulle det inte förunnas någon av dessa att bli regeringspolitiker, detta med undantag för Hedlund som ett tag ingick koalition med sossarna. Ohlin var nationalekonom i världsklass och fick 1977 Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, populärt kallat ”Nobelpriset i ekonomi”. Ohlins dotter Anne Wibble (1943-2000), också hon nationalekonom, var 1991-94 finansminister i regeringen Bildt.

1236464_520_278Bertil Ohlin var FP-ledare i 23 år. Han var troligen den bäste statsminister Sverige aldrig fick.

Världsfrågorna dominerades helt av det Kalla krigets förutsättningar. Demokraten Harry S Truman efterträddes i början av årtiondet som president i USA av republikanen Dwight D. ”Ike” Eisenhower (1890-1969) som kom att ärva Koreakriget (1950-53), som USA och FN tillsammans med Sydkorea utkämpade för att stoppa kommunismen i Asien hellre än i Kalifornien.

Eisenhower ingav som tidigare befälhavare för de allierade styrkorna i Europa och ledare för invasionen i Normandie ”Dagen D” den 6 juni 1944 stort allmänt förtroende. Innan han tillträdde som president var han 1950-52 överbefälhavare för NATO. På motsatta sidan stod under större delen av decenniet Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjov, ofta kallad ”Krusse”. Han gjorde stor skandal i FNs generalförsamling när han bankade sin sko i bordet som protest mot ett anförande av den spanske utrikesministern, men detta inträffade först 1960.

untitledDwight D. Eisenhower var USAs president under nästan hela 50-talet.

Att kommunismen skulle hållas kort var en självklarhet överallt i den demokratiska världen. De enda som protesterade i Sverige mot detta var det stalinistiska Sveriges kommunistiska parti (SKP), som leddes av norrbottenskommunisten Hilding Hagberg. Ingen vettig människa brydde sig om vad han hade att torgföra, och när han talade i riksdagen lämnade de flesta riksdagsledamöterna kammaren.

När sovjetdiktatorn Josef Stalin avled 1953 höll SKPs representant Carl-Henrik Hermansson ett tal i samband med Stalins begravning, där den döde diktatorn bland annat hyllades som ”världens störste vetenskapsman genom alla tider”. C-H Hermansson kom 1964 att efterträda Hagberg som partiledare. 1967 ändrades partinamnet till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och de gamla blodtörstiga kommunisterna fick en mjukare framtoning.

nikita_unChrusjtjov bankar skon i bordet i FNs generalförsamling.

Själv växte jag upp i en idyllisk miljö på landet cirka en mil utanför Södertälje, där min far var lantbrukare. Jag började skolan 1958 och hade förmånen att få gå i små landsortsskolor till och med sjätte klass. Ordning och uppförande ingick bland de ämnen det sattes betyg i, och jag hörde aldrig någon som ifrågasatte att det förekom sådana från tidiga skolår. Ordning och reda skulle det vara, och att skoldagarna inleddes med psalmsång samt en kristen betraktelse från fröken eller magistern var något självklart.

I den historieundervisning som inträdde från och med tredje klass pluggades kungarna och de slag de deltagit i in ordentligt. Erik Gustaf Geijers konstaterande att  ”Sveriges historia är dess konungars” var rättesnöre och det med all rätt – i alla fall till och med Carl XIV Johan var det konungen som dominerade svensk maktutövning. Den som kritiserade monarken riskerade bli ett huvud kortare genom en lag som från 1864 kallades ”lagen om majestätsbrott” vilken inte avskaffades förrän 1948.

Min personliga bild av det gyllene 1950-talet är säkerligen överdrivet glättad. Jag minns med glädje leende sommardagar och snörika vintrar. Somrarna 1955 och 1959 var extremt heta och tillbringades till viss del vid stranden till den del av Mälaren som fanns inte så långt från mitt föräldrahem. Termen ”global uppvärmning” hade lyckligtvis ännu inte uppfunnits. 1959 var därtill ett stort getingår och jag blev stungen ett flertal gånger. Min mamma fick badda på med Salubrin för att lindra svedan.

ingemar_floyd2Ingemar Johansson slår ut Floyd Paterson 1959.

Sommaren 1959 härjade också den så kallade ölandspyromanen Göran Johansson på Öland. Det man helst minns från samma sommar är dock att Ingemar Johansson erövrade VM-titeln i tungviktsboxning från Floyd Paterson.

Fotbolls-VM 1958 spelades detta år i Sverige, och jag såg ett par av Sveriges matcher i min farfars svart-vita sjuttontummare av märket Dux  tillsammans med andra släktingar. Den svenska elvan slog Sovjet i kvartsfinalen med 2-0, Västtyskland i semi med 3-1 men förlorade mot Brasilien i finalen med 5-2 trots ledningsmål inspelat av Nisse Liedholm. Stora lagprofiler hos silverhjältarna var i övrigt Kalle Svensson, Lennart ”Nacka” Skoglund, Gunnar Gren och Kurre Hamrin.

1950-talets populäraste svenska artist var sannolikt Gösta ”Snoddas” Nordgren (1926-81), en bandyspelare i elitklass och ett fiskhandlarbiträde från Bollnäs i Hälsingland. Han slog igenom stort i Lennart Hylands radioprogram ”Karusellen” den 16 januari 1952 och gav upphov till något av en masspsykos som fick beteckningen ”Snoddasfeber”. Detta fenomen kan kanske bäst förklaras av en längtan i folkdjupet efter det genuint oskyldigt svenska. Hans megahit ”Flottarkärlek” låter så här:

http://www.youtube.com/watch?v=AXFzrMXKGkk

1672579_520_290”Snoddas”: 50-talets populäraste svenska artist.

Som nämnts ovan var den politiska makten under hela 1950-taket vikt åt Socialdemokraterna. Mina föräldrar var bondeförbundare/centerpartister liksom min farfar, men min morfar och mormor var inbitna sossar. Visserligen rådde skarpa skiljelinjer i vissa frågor, där de borgerliga framförallt protesterade mot den socialdemokratiska ”planhushållningen”. Det politiska samtalet var dock avsevärt mer lärt och belevat än i dessa yttersta av dagar. Man kallade varandra ”herr” och menade det i positiv bemärkelse, inte som i dag då ordet har en sarkastisk klang.

Ett parti som Sverigedemokraterna hade varit otänkbart på 1950-talet, eftersom det helt enkelt inte fanns något behov av ett parti som exempelvis varnade för massinvandringens avigsidor eller pläderade för hårdare straff. Den invandring som kom igång efter kriget från Sydeuropa och våra nordiska grannländer med Finland i spetsen var behovsinriktad arbetskraftsinvandring till de svenska industrierna. Många av dessa immigranter återvände till sina hemländer sedan de jobbat här några år.

Kriminaliteten under 1950-talet var låg, och polisen upprätthöll på ett auktoritativt sätt lag och ordning på gator och torg bland annat genom att patrullera iförd uniform och sabel. Grova brott såsom mord, våldtäkter, grova misshandelsfall och bankrån var ytterst sällsynta och mördarna blev snabbt riksbekanta. Den mest kände av dessa var förmodligen Olle Möller (1906-83), som dömdes för dråp respektive mord med 20 års mellanrum 1939 och 1959.

250px-Olle_MollerDömde mördaren och dråparen Olle Möller, terränglöpare och potatishandlare.

Möller föddes i Michigan i USA och var i Sverige först bosatt i Örebro-trakten innan han 1930 flyttade till Stockholm, där han var verksam som potatishandlare. Han var dessutom flerfaldig svensk mästare i terränglöpning. Möller fälldes på grund av indicier för dråp på tioåriga Gerd Johansson och mord på hemmafrun Rut Lind men hävdade livet igenom att han var oskyldig. De försök som senare gjorts för att söka rentvå honom har alla misslyckats. Enligt en historia jag hörde berättas i familjens vänkrets var Möller till sin läggning sadist och skall vid ett tillfälle ha fått fatt i en fågelunge som han med stor förnöjsamhet plockat fjädrarna av.

För att runda av denna personliga betraktelse över 1950-talet. Jag vågar påstå att det allra mesta var bättre då. Tempot var sävligare och värmen mellan människor större. Det politiska livet var mer belevat, och även om det Kalla kriget var ett orosmoln där hotet om kärnvapenkrig oroade några känsliga människor innebar det samtidigt en viss trygghet att frontlinjen var så otvetydigt klar. Dessutom hade Sverige vid denna tid ett av världens starkaste militära försvar i förhållande till storlek och folkmängd.

Medicinska upptäckter, förbättrad hygien, sociala förmåner som folkpension och barnbidrag, fri sjukvård och längre semestrar hade vidare gjort människor friskare, nöjdare och gladare. Den fruktade barnförlamningen (polio) hade dock drabbat landet i början på årtiondet men sedan kunnat utrotas tack vare poliovaccinet, som utvecklades av Jonas Salk i USA.

1101540329_400Doktor Jonas Salk utvecklade det första poliovaccinet.

Man kan nog säga att 1950-talsatmosfären levde kvar några år in på 1960-talet tills de långhåriga The Beatles blev populära med sin avancerade popmusik och revolutionsvänstern inledde sina härjningar. Samtidigt blev drogmissbruk ett allt vanligare samhällsproblem. Det är dock en annan historia.

Folke Bernadotte: han dog med stövlarna på

17 september, 2013

folkebernadotte_833389cGreve Folke Bernadotte af Wisborg.

I dag den 17 september är det jämnt 65 år sedan FN-medlaren greve Folke Bernadotte af Wisborg mördades av judiska attentatsmän i Jerusalem. Greve Bernadotte var en officer och en kristen gentleman och i likhet med på sin tid general Custer och dennes mannar dog han bokstavligen med stövlarna på.

Folke Bernadotte (1895-1948) var son till konung Gustaf Vs bror, prins Oscar, och dennes maka Ebba Munck af Fulkila. Han var därför kusin till dåvarande kronprinsen och sedermera konungen Gustaf VI Adolf. Bernadotte blev även gudson till vår nuvarande kung, Carl XVI Gustaf, som föddes den 30 april 1946. Efter sin gudfar fick ”lillprinsen” namnet Folke. Av föräldrarna fick Folke Bernadotte en kristen uppfostran och fick därmed lära sig innebörden av ord såsom ärlighet, lydnad och punktlighet och vikten av att efter bästa förmåga tjäna sin nästa.

Efter sin studentexamen inledde Bernadotte en utbildning för att bli kavalleriofficer. Under en bal på Lifdragonernas officersmäss i Stockholm drabbades han emellertid av så kallad blodstörtning – hemoptys – och fördes till sjukhus. Hans liv tog därefter en allvarligare vändning. 1928 äktade han den nio år yngre amerikanskan Estelle Manville och kom därför av naturliga skäl att vistas en hel del i Förenta staterna. Paret fick tillsammans fyra söner. Bernadotte hade dessförinnan utom äktenskapet blivit far till en dotter vars mamma var revystjärnan Lillie Christina Ericson (1892-1981).

När Andra världskriget bröt ut 1939 befann sig Folke Bernadotte såsom svensk generalkommissarie vid World Fair (Världsutställningen) i New York. Han innehade  en rad ansvarspåliggande förtroendeuppdrag inom exempelvis Sveriges Scoutförbund, Röda Korset, Simfrämjandet samt Skytteförbundens Överstyrelse (SkytteÖS). Kriget medförde att Bernadotte förständigades att rycka in och ta ansvar för flera humanitära aktioner.

Under krigsåren kom Bernadotte att ägna mycket arbete åt repatrieringen av krigsfångar från olika länder, och i slutet av kriget fick han förtroendet att i Göteborg arrangera en stor utväxling omfattande omkring 11 000 krigsfångar. Han gjorde sig därmed känd som en både skicklig och energisk organisatör och förhandlare. I Röda Korsets tjänst gjorde han vidare en mångfald resor i det krigsdrabbade Europa och lärde på så sätt känna krigets hårda verklighet på båda sidor.

vita-bussarnaSå här kunde en av Bernadottes vita bussar se ut.

Det var krigets avslutande år 1945 som greve Bernadotte svarade för sin mest berömda humanitära insats, då han som chef för en svensk Röda Korset-expedition och på regeringens uppdrag, efter förhandlingar med SS-chefen Heinrich Himmler, lyckades befria omkring 15 000 krigsfångar ur tyska koncentrationsläger. Greven hade till sitt förfogande 250 medhjälpare samt 75 vitmålade bussar, lastbilar och ambulanser i detta mycket riskfyllda uppdrag. 8000 av de befriade fångarna var danskar och norrmän medan 7000 var kvinnor av skiftande nationalitet, bland dessa ett antal av judisk etnicitet.

Den 21 maj 1948 utsågs Folke Bernadotte av FNs norske generalsekreterare Trygve Lie till medlare i den palestinska konflikten mellan judar och araber. Sedan det brittiska palestinamandatet löpt ut hade det Judiska Nationalrådet med FNs goda minne utropat staten Israel den 14 maj 1948 och i samma stund angripits av Arabförbundets styrkor, vilka till skillnad från judarna icke godtagit FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet i en judisk och en arabisk del.

Folke Bernadotte sattes då in av FN som en sista möjlighet att få till stånd fred och samförstånd. Vid sin sida hade han den  amerikanske statsvetaren och toppdiplomaten Ralph Bunche (1904-71), vilken efter Bernadottes frånfälle tog över dennes medlingsuppdrag och faktiskt lyckades förhandla fram en vapenvila för vilken han belönades med Nobels fredspris 1950.

407px-BuncheRalph Bunche lyckades bättre som medlare än Bernadotte.

I sin självbiografiska bok I stället för vapen (1948) erkänner Folke Bernadotte sin veritabla okunskap om den palestinska frågan men förklarar varför han, efter en viss tvekan, ändå valde att åta sig uppdraget:

Att jag till slut beslöt mig för att acceptera, berodde främst på att jag i följd av frågans allvarliga karaktär icke ansåg mig ha rätt att spara mina krafter.

Folke Bernadotte syntes utåt dock väl lämpad för sitt värv, då han dels hade erfarenhet av internationella förhandlingar, dels perfekt behärskade engelska och franska språken. Han sökte efter bästa förmåga inta en opartisk hållning och lyckades efter någon månads envetet förhandlande förmå de stridande parterna att ingå en första vapenvila. Fortsättningen blev mindre  problemfri, då hans först framlagda fredsplan förkastades av båda parter. Han började dock omedelbart arbeta på en ny.

Slutet för den svenske medlaren kan sammanfattas på följande sätt. Från sitt högkvarter på den grekiska ön Rhodos anlände Folke Bernadotte den 17 september 1948 till Jerusalem. När han efter överläggningar med de judiska myndigheterna i staden körde genom den av judarna kontrollerade så kallade nya staden hejdades hans bil av en jeep.

Folke-BernadotteFolke Bernadotte i en israelisk jeep under sitt medlaruppdrag i Jerusalem. Kort därpå var han död.

En av männen i jeepen gick fram till ett av bilens bakre fönster, bakom vilket Bernadotte och hans franske assistent, den franske översten André Sérot, satt. Mannen öppnade eld med en kpist genom glasrutan och sköt Bernadotte med sex och Sérot med 17 kulor. Båda avled omedelbart. Detta hände klockan 17.30.

Attentatet var noggrant uttänkt och planlagt av den judiska motståndsrörelsen Lehis – även kallad Stern-ligan efter sin polsk-judiske upphovsman Avraham Stern (1907-42) – Yehoshua Zetler, som var ligans operative chef i Jerusalem. Moderata israeliska krafter med premiärminister David Ben Gurion i spetsen skyndade sig att ta avstånd från mordet, men som ett kuriosum kan nämnas att den man som höll i kpisten varmed Bernadotte sköts till döds senare kom att fungera som livvakt åt Ben Gurion.

En mängd militanta judiska kämpar greps i mordets kölvatten. Polisutredningen som följde lämnade emellertid mycket övrigt att önska, och ingen kom att fällas för mordet på Folke Bernadotte. Det kan nämnas att bland medlemmarna i Lehis Jerusalem-kommando som godkände mordanslaget mot Folke Bernadotte fanns Yitzhak Shamir (1915-2012), som långt senare skulle bli Israels premiärminister i två omgångar.

Avraham_Stern_stampDen polsk-judiske motståndsmannen Avraham Stern på israeliskt frimärke från 1978.

Bernadottes stoft forslades i sinom tid tillbaka till den svenska fosterjorden att jordfästas i Gustav Vasa kyrka vid Odenplan i Stockholm den 30 september 1948. Då var Bernadottes landsman Raoul Wallenberg försvunnen i den sovjetiska Gulagarkipelagen sedan tre år tillbaka – två svenska märkesmän i fredens, frihetens och försoningens tjänst var borta.

Vad som låg Folke Bernadotte i fatet som FN-medlare i Palestina var att han inte hade några förhandskunskaper om situationen i det eldfängda området, vilket han själv villigt erkänner i sin bok enligt ovan. Hans andra fredsförslag i sju punkter innehöll flera delar som djupt förolämpade palestinajudarna och även förtörnade USAs prosionistiske president Harry S Truman, som var mitt uppe i en valkampanj.

Bland annat föreslog den svenske medlaren att den traditionella judiska huvudstaden Jerusalem skulle ställas under FN-kontroll, och att de araber som på Arabförbundets uppmaning flytt från de judiska områdena när Israel attackerades skulle få återvända. Båda dessa förslag var totalt oacceptabla för Israel. Att svensken i samband med aktionen involverande de så kallade vita bussarna hade förhandlat med SS-chefen Heinrich Himmler, en av arkitekterna bakom nazisternas judeutrotning, stärkte heller knappast Bernadottes aktier bland patriotiska israeler.

KZ Mauthausen, Himmler mit EigruberBernadottes motpart i förhandlingarna kring de vita bussarna, SS-chefen Reichsführer Heinrich Himmler.