Segraren i Irans presidentval, chefsbödeln Ebrahim Raisi, ingick i en ”dödskommitté” som dömde oliktänkande till döden på löpande band.
Väntad segrare i presidentvalet i Iran blev den 60-årige Ebrahim Raisi, som erhöll närmare 62 procent av de 28,9 miljoner röster som avlämnades. Valdeltagandet var låga 49 procent. Han efterträder därmed Hassan Rouhani. Ayatolla Ali Hosseini Khamenei förblir dock landets högste politiske och andlige ledare. Endast 7 av 600 kandidater tilläts ställa upp i valet. https://www.arabnews.com/node/1877401/middle-east
Ebrahim Raisi (Sayyed Ebrahim Risol) föddes i Mashhad, som är Irans heligaste och näst största stad med 3 miljoner invånare, den 14 december 1960. Efter ayatolla Ruhollah Khomeinis islamistiska revolution 1979 blev Raisi en av den nya regimens nyckelfigurer.
Vid sitt tillträde som biträdande åklagare i Teheran 1985 blev Raisi medlem i en fyra man stark så kallad dödskommitté, vilken dömde oliktänkande – huvudsakligen tillhörande the People´s Mujahedin Organization of Iran (MEK) – till döden på löpande band, oftast utan rättegång.
Hadi Ghaemi, executive director för den New York-baserade grupperingen Centre for Human Rights in Iran, har till nyhetsbyrån AFP kommenterat följande: ”Raisi is a pillar of a system that jails, tortures, and kills people for daring to criticize state policies…Instead of running for president, he should be tried in an impartial court.”
Ebrahim Raisi, som utnämndes till landets biträdande överdomare 2004 och överdomare 2019, förnekar att han personligen var inblandad i massavrättningarna 1988, vilka skördade 4000-5000 människoliv. Han har emellertid sagt att han anser att avrättningarna var berättigade. Dessutom har iranska dissidenter som överlevt förföljelserna bekräftat att de sett honom delta i ”dödskommitténs” arbete på ett mycket aktivt sätt.
FN-relaterade medarbetare krävde 2020 att den iranska regimen skulle granskas i anledning av massdödandet 1988, eftersom det kunde röra sig om brott mot mänskligheten.
Shadi Sadr, tidigare director för den London-baserade grupperingen Justice for Iran, har till AFP-kommenterat: ”The mere fact he /Raisi/ is currently the head of the judiciary and running for president demonstrates the level of impunity that perpetrators of the heinous crimes enjoy in the Islamic Republic of Iran.”
Den före detta politiska fången Reza Shemiram har citerats: ”Raisi made the utmost to execute everyone. He had no mercy.”
Om det vill sig illa kan den nye presidenten i Iran, chefsbödeln Ebrahim Raisi, få en perfekt välkomstgåva av den amerikanska Biden-administrationen, som överväger att återvända till det internationella kärnvapenavtal som president Donald Trump lät USA dra sig ur.
Efter några dagars blånekande till att ligga bakom nedskjutningen av ett ukrainskt passagerarplan fann Irans regering för gott att vidgå sin skuld. President Hassan Rouhani har försäkrat omvärlden att landet skall ta sitt ansvar för det ”oförlåtliga misstag” som sände 176 människor i döden. Flera personer uppges redan ha gripits som misstänkta för dådet. https://corren.se/nyheter/flera-gripna-efter-flygkraschen-i-iran-om6461217.aspx
Notabelt är att Rouhani inte med ett ord beskyllde USA för någon del av det inträffade. Den veterligt ende världsledaren som gjort det är Kanadas omdebatterade liberale premiärminister Justin Trudeau. I en intervju med den kanadensiska TV-kanalen Global Television bara några timmar före det iranska erkännandet menade Trudeau att USA bar en del av ansvaret för nedskjutningen.
”Om det inte fanns några spänningar”, sade den kanadensiske ledaren, ”om de inte nyligen trappats upp i regionen, så skulle dessa kanadensare /som omkom vid nedskjtuningen/ vara hemma med sina familjer nu.”
Justin Trudeau, född på juldagen 1971, blev partiledare för Kanadas Liberala parti 2013 och premiärminister 2015. Han är son till Pierre Trudeau (1919-2000), som var premiärminister 1968-79 samt 1980-84. Mamman är Margaret Trudeau, född Sinclair, född 1948 och således 29 år yngre än maken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pierre_Trudeau
Margaret och Pierre Trudeau.
För drygt tre år sedan kom rykten i svang om att Justin Trudeaus verklige fader var Kubas diktator Fidél Castro (1926-2016). Ryktena startades av motståndare till Trudeau sedan denne i samband med Castros frånfälle höjt den senare till skyarna som en ”legendarisk revolutionär och talare” vilken ”tjänade sitt land under nära ett halvsekel”. Trudeau nämnde också att hans far hade haft en nära relation till den kubanske despoten. https://omni.se/trudeau-beromde-castro-han-borde-skammas/a/kVpnj
Påståendena om att Fidél Castro skulle vara far till Justin baseras delvis på att den senares moder haft rykte om sig att vara promiskuös. Hon var en del av den flummiga flower-power-rörelsen och väckte skandal då hon vid ett besök i Vita huset i Washington, D. C. bar kort-kort. Därtill kommer att det finns vissa yttre likheter mellan Justin och Fidél Castro. Makarna Trudeau skilde sig 1984. https://www.oregonlive.com/trending/2018/02/rumor_that_justin_trudeau_is_f.html
Ryktena är dock med nästan hundraprocentig säkerhet falska: Justin Trudeau är född 1971 och makarna Pierre och Margaret Trudeau besökte Kuba och Castro först 1976. Det borde ha varit omöjligt för en person som Margaret Trudeau att obemärkt resa till Kuba och träffa Kubas diktator, som förvisso är beryktad för sina kvinnoaffärer. https://en.wikipedia.org/wiki/Margaret_Trudeau
Det faktum att ryktena om Justin Trudeaus verklige pappa fortfarande håller i sig är väl snarast ett tecken på hur avskydd den yngre Trudeau är i konservativa kretsar. Kanadas regering är märkbart besvärad av dessa rykten och har officiellt gått ut och dementerat dem.
Donald Trump har bland annat kallat Justin Trudeau ”oärlig och svag”.
Det må vara osagt om det är Trumps återkommande kritik mot Trudeau som ligger bakom den kanadensiske premiärministerns utspel mot USA som delansvarigt för den iranska nedskjutningen. Trump har under alla omständigheter kallat Trudeau ”oärlig och svag” och menat att ”Justin spelar sårad när han blir påkommen.”https://www.expressen.se/nyheter/trumps-angrepp-mot-trudeau-spelar-sarad/
Stödet för Trump har ökat betydligt de senaste veckorna och särskilt efter den dödliga attacken mot Soleimani, som bland annat ledde den iranska Quod-styrkan. De växande Trump-sympatierna har uppenbarligen chockat vänsterlibeberalerna, som gastat om att Trumps beslut om att eliminera Qassem Soleimani i värsta fall skulle kunna leda till ett tredje världskrig.
Tvärtom har Iran tvingats på defensiven efter Soleimans frånfälle; den bloddrypande retoriken har mattats betydligt och de styrande iranierna har försäkrat omvärlden hur enormt fredsälskande de är.
Enligt en opinionsmätning av The Hill, the Morning Consult och YouGov stödde 47 procent av amerikanerna president Donald Trumps beslut att ta ut Soleimani. 40 procent var däremot medan 14 procent inte hade någon uppfattning i frågan.
Antiiransk demonstration i London med överkorsad bild av president Hassan Rouhani.
Det har därtill visat sig att tusentals iranier är djupt kritiska mot mullornas regim i Teheran efter nedskjutningen av det ukrainska passagerarplanet. Tiotusentals demonstranter i såväl Iran som i utlandet har krävt att landets högste ledare, imam Ali Khamenei, skall avgå. Många av demonstranterna har dessutom visat sin avsky gentemot den framlidne Qassem Soleimani, vilken ses som en blodbesudlad företrädare för regimen och ingalunda som den hjälte de styrande mullorna söker framställa honom som.
”De ljuger om att USA är vår fiende – fienden är här”, har några demonstranter skanderat. President Trump har uttryckt sitt stöd för demonstranterna och varnat den iranska regimen för att gripa till våld mot dessa. Att de regimkritiska demonstranterna inte köper bilden av USA och Israel som iraniernas fiende har framgått av att de vägrat trampa på dessa båda länders flaggor som placerats ut mitt i färdvägen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/nya-protester-i-iran
Det faktum att den totalitära regimen i Teheran för tillfället ligger relativt lågt innebär långt ifrån att vi kan slå oss till ro och utgå ifrån att den inte kan ställa till med mer elände framdeles. Icke minst illavarslande i sammanhanget är att samarbetet mellan skurkstaterna Kina, Ryssland och Iran intensifierats på sistone i form av en gemensam militärövning länderna under fyra dagar avhöll i Omanbukten och norra Indiska oceanen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/iran-genomfor-forsta-militara-marinovningen-med-kina-och-ryssland
Framlidne terrorarkitekten Qassem Soleimani.
Trump vore slutligen inte den han är om han inte förde in humor av rätt drastiskt slag som vapen mot sina mer eller mindre Iran-kramande motståndare i USA. Så har han exempelvis delat en fotoshoppad bild som framställer representanthusets talman, Nancy Pelosi, iförd slöja tillsammans med den demokratiske senatorn Charles Schumer framför en iransk flagga. https://www.nytimes.com/2020/01/13/us/politics/trump-pelosi-schumer.html
John Bolton hyllades vid sin avgång som en hjälte av Republican Jewish Coalition.
Den 10 september deklarerade USAs president Donald J. Trump på Twitter att han hade avskedat sin nationelle säkerhetsrådgivare, John Bolton, på grund av allvarliga meningsskiljaktigheter om den amerikanska utrikespolitiken, främst i Iran-frågan. 20 minuter senare twittrade Bolton att han inte alls fått sparken utan avgått självmant. Oavsett hur det nu var försvinner med Bolton en regeringsmedlem som hade kunnat dämpa Trumps isolationistiska tendenser. https://www.aljazeera.com/news/2019/09/bolton-fired-disagreeing-trump-iran-report-190912080326471.html
Den 70-årige John Bolton var bland mycket annat en varm Israel-vän. Det är därför inte konstigt att Moshe Ya´ alon, som var Israels försvarsminister 2013-16, uttryckt som sin mening att Boltons avgång som chef för USAs National Security Council (NSC), är ”dåliga nyheter för Israel”. I likhet med Bolton förordar Ya´alon en tuff attityd mot Mellanöstern-regionens skurkstat nummer 1, mullornas Iran. Det är betecknande att Trump kort tid efter Boltons avgång förklarade sig villig att villkorslöst träffa den iranske presidenten Hassan Rouhani. https://www.timesofisrael.com/what-does-john-boltons-departure-mean-for-israel/
John Bolton var huvudarkitekt bakom handelsmötet i Bahrain i juni i år syftande till att belysa den ekonomiska delen av möjligheterna att få ett slut på konflikten mellan Israel och de palestinaarabiska enheterna. Bolton var starkt kritisk till att de senare bojkottade mötet på grund av USAs roll; dock deltog på privat basis en grupp palestinaarabiska affärsmän i mötet.
Innan John Bolton i april 2018 utsågs till NSC-chef uttryckte han sitt helhjärtade stöd för Trump-administrationens beslut att erkänna Israels huvudstad Jerusalem som just huvudstad och flyttningen av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Vid sin hastiga avgång hyllades Bolton av Republican Jewish Coalition (RJC) och andra judiska organisationer i USA för sina insatser.
Matt Brooks, executive director för RJC, twittrade följande: ”Ambassador Bolton, thank you for your longstanding friendship, moral clarity and passionate defense of America and our allies, especially Israel.”
John Robert Bolton föddes i Baltimore i den amerikanska delstaten Maryland den 20 november 1948. Hans far var brandman och ett föredöme för sonen John med sin pliktkänsla. Boltons förakt för den etablerade eliten växte under hans tid som juridikstudent vid Yale-universiteten. Han var vid denna studentvänsterns förlovade tid något så exotiskt som en konservativ försvarare av USAs engagemang i Vietnam och Indokina. Bolton kom dock aldrig att tjänstgöra i Vietnam utan nöjde sig med att, i likhet med den senare presidenten George W. Bush, ansluta sig till Nationalgardet. https://en.wikipedia.org/wiki/John_R._Bolton
Under sin tid som Yale-student hann John Bolton med att under sommaren 1972 vara praktikant hos vicepresident Spiro Agnew. Efter sin examen 1974 anslöt sig Bolton till advokatfirman Covington & Burling i Washington, D. C. där han hade sin arbetsplats 1974-81 samt 1983-85. 1993-99 var han partner hos Lerner, Reed, Bolton & McManus. Han hade vidare en rad befattningar inom såväl Reagan- som Bush-administrationerna och var skyddsling till den konservative senatorn Jesse Helms (1921-2008) från North Carolina. https://en.wikipedia.org/wiki/Jesse_Helms
Sommaren 1972 praktiserade John Bolton hos vicepresident Spiro Agnew.
2001-05 var Bolton Under Secretary of State for Arms Control and International Security innan han av president George W. Bush utsågs till USAs FN-ambassadör som efterträdare till Anne Patterson. Att den utrikespolitiske ”höken” John Bolton var ett kontroversiellt val framgår av att Bush utnämnde honom under en period då kongressen hade uppehåll och det inte var möjligt för senaten att underkänna hans kandidatur. När sedan demokraterna segrade i mellanårsvalet till kongressen 2006 avsattes Bolton och avgick formellt den 31 december 2006.
Efter sin tid som FN-ambassadör kom Bolton bland annat att fungera som kommentator i den konservativt betonade Fox News Channel. Han var också utrikespolitisk rådgivare åt senator Mitt Romney då denne 2012 var republikanernas kandidat i ett val som vanns av demokraternas Barack Obama. Innan Bolton av Donald Trump utnämndes till nationell säkerhetsrådgivare var han bland annat 2013-18 ordförande i den konservativa och islamkritiska tankesmedjan Gatestone Institute. https://en.wikipedia.org/wiki/Gatestone_Institute
John Bolton har med rätta kallats såväl konservativ som en utrikespolitisk hök som menar att Förenta staterna bör ha en aktiv roll på den globala arenan och gripa in militärt där så kan anses befogat. Däremot förnekar han att han skulle vara neokonservativ, vilket ofta påstås. Såvitt jag kan se har han alldeles rätt i det.
Den neokonservativa ideologiska inriktningen har sitt ursprung i 1960-talets USA, då en rad tidigare vänsterinriktade ”hökar” bröt med det demokratiska partiet på grund av vad de uppfattade som dettas växande pacifism och i stället blev konservativa republikaner. Då John Bolton aldrig varit vare sig demokrat eller vänsterinriktad stämmer han inte in på definitionen av vad en neoconservative är. https://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism
Orsaken till att Trump 2018 utsåg John Bolton att efterträda NSC-chefen H. R. McMaster var enligt uppgift att han sett och hört Bolton som kommentator på Fox News och låtit sig vederbörligen imponeras, låt vara att Trump skall ha irriterat sig på Boltons karaktäristiskt buskiga mustasch. Följaktligen togs Bolton med på Trump-skutan trots att det fanns klara ideologiska och filosofiska skiljelinjer mellan de båda männen.
Trump kan knappast ha varit omedveten om att Bolton under flera decennier upprepade gånger pläderat för att USA skulle ingripa militärt på olika håll i världen såsom i Irak 2003. Bolton har städse förordat en mer offensiv amerikansk hållning i exempelvis Iran, Nordkorea, Libyen och Syrien under det att Trump velat trappa ner USAs internationella åtaganden också i områden och länder där amerikanerna har en lång tradition av engagemang av typ Europa och Korea.
När det gäller Korea har Bolton citerats på följande sätt: ”It´s important to stand behind our South Korean allies, but if we pay heed to the lesson of history, talking to North Korea would be fruitless.” Det kan råda liten tvekan om att Bolton här har alldeles rätt – Nordkorea har alltid varvat en försonlig attityd med krigiska tongångar och upprepade gånger lurat skjortan av naiva amerikanska och sydkoreanska statsmän som Jimmy Carter och Kim Dae-jung. Det finns en viss risk att Donald Trump utan Bolton som rådgivare kommer att sälla sig till denna skara.
John Bolton sammanträffade med Mongoliets president Khaltmaagiin Battulga i Ulaanbaatar den 1 juli 2019.
I början av sin ämbetstid använde Trump ofta hårda ord mot ”raketmannen” Kim Jong-un i Nordkorea och underströk att han hade en mycket större kärnvapenknapp än denne. Efter hand har han blivit mer försonlig och skrev historia då han tog en promenad tillsammans med den nordkoreanske diktatorn i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea den 30 juni i år. Samtidigt var Bolton på diplomatiskt uppdrag i Mongoliet – en inte fullt lika uppmärksammad internationell händelse. https://www.straitstimes.com/asia/east-asia/trump-proposed-dmz-meeting-in-letter-to-north-koreas-kim-jong-un-before-visit-asahi
Ytterligare en central utrikespolitisk fråga där Bolton och Trump har haft divergerande synsätt är Ryssland. Bolton, som är skarpt kritisk till Rysslands president Vladimir Putin, menade att de ryska försöken att påverka den amerikanska inrikespolitiken i samband med det senaste presidentvalet varit liktydiga med ”an act of war”. Han var också en betydelsefull aktör bakom den amerikanska administrationens beslut att säga upp 1987 års avtal med det dåvarande Sovjetunionen om begränsning av nukleära medeldistansrobotar.
Andra särskiljande frågor har varit Afghanistan, där Bolton varit emot förhandlingar med talibanerna; Venezuela, där Bolton till skillnad från Trump velat störta den socialistiske diktatorn Nicolas Maduro; Iran där Trump tycks ha mjuknat avsevärt vilket som framgått ovan märkbart oroar Israel. Bolton har vidare aldrig varit någon större vän av FN: i ett uttalande 1994, långt innan han blev FN-ambassadör, menade Bolton att om FN-skrapan i New York skulle mista tio våningar skulle det inte göra ”a bit of difference”.
Donald Trump var redan när han välkomnade John Bolton i sin administration väl medveten om att det fanns tydliga skillnader mellan Boltons och presidentens och Trump-gängets synsätt i olika frågor. I maj i år pekade Trump i ett uttalande på dessa skillnader men sade samtidigt att detta var OK och att de balanserade varandra. Till slut blev dock olikheterna uppenbarligen för många och stora, enkannerligen när det gäller Iran, och Bolton utestängdes från viktiga möten inom administrationen innan han slutligen tvingades bort. Det återstår att se vem som blir Boltons efterträdare. https://www.malaymail.com/news/world/2019/09/11/john-bolton-warrior-in-white-house-goes-out-swinging/1789283
Till slut skar det sig mellan Trump och Bolton.
Jag har alltid uppskattat John Boltons offensivt utrikespolitiska hållning och tror att det var ett misstag av Trump, som jag likaledes uppskattar, att dumpa honom. Risken är nu att Trump kommer att omge sig med idel ja-sägande nickedockor som inte har kraft eller vilja att informera honom om när han är på väg att fatta mindre lyckade eller rentav katastrofala beslut. Verkligt illavarslande är att Iran applåderat Boltons avgång. https://www.youtube.com/watch?v=3JVggumOoFk
Bakgrunden är Balis skarpa kritik i sociala medier mot Bildt. Om denne formulerade sig Hanif Bali så: ”En man som inte lyckats ha rätt om ett enda utrikespolitiskt skeende någonsin.” Samt: ”Nämn en gång grabben har haft rätt.” Detta föranledde M-ledaren Ulf Kristersson att sammankalla hela partiets riksdagsgrupp för allvarlig kritik mot den felande.
Det hela utmynnade i att Hanif Bali förständigades lämna posterna som ersättare i riksdagens EU-nämnd samt i arbetsmarknadsutskottet. Däremot tillåts han fortsätta som riksdagsledamot – M-ledningen torde vara fuller väl medveten om att för den händelse den i vida kretsar populäre Bali avpolletteras från riksdagen så kommer X procent av partiets väljare att gå över till SD eller KD.
Bali har efter all kalabik i partiet tvingats till en taktisk reträtt och har bett Carl Bildt om ursäkt samtidigt som han beklagar sin egen bristande fingertoppskänsla för hur det är lämpligt att formulera sig. Man kan tycka att detta är trist men inser samtidigt att det varit nödvändigt om Bali vill fortsätta som M-politiker på hög nivå. Alternativet hade varit att gå över till SD, men det steget är Bali uppenbarligen inte redo att ta – åtminstone inte ännu.
Enligt Ulf Kristersson var Balis Bildt-kritik endast den proverbiala droppen som kom bägaren att rinna över. M-ledaren påstår vidare: ”Jag vill understryka att det är lika illa att vara kritisk mot andra personer som det är att vara det mot Carl Bildt.” Det där tror nog inte någon hyfsat eftertänksam människa på. Hanif Bali har tidigare i stort sett tillåtits skriva vad som helst om vem som helst, men när han ger sig på Sankt Bildt tar det hus i helsike.
Carl Bildt ler i kapp med Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif under sitt besök i landet 2014.
Om det legat någon sanning i M-ledarens utsaga hade ju Bali fått rejält på skallen när han på sociala medier tog heder och ära av Irans Sverige-besökande utrikesminister Mohammad Javad Zarif och indirekt också av utrikesminister Margot Wallström. Det skedde sedan Wallström konstaterat att ”iranier” tyvärr inte tar kvinnor i hand, ”så det gör vi aldrig var vi än är…”
Hanif Bali avfärdade detta med följande ord: ”Nej Margot, iranier har inga problem att ta kvinnor i hand, det är radikala islamistsvin som du myser så hjärtligt med som vägrar göra det.”
Bland det bästa som skrivits om affären Bali/Bildt så här långt svarar i mitt tycke Johan Westerholm för på Ledarsidorna:, där Westerholm ger Bali rätt i allt väsentligt: ”Oavsett vad den enskilde kan anse om riksdagsledamoten Hanif Balis formuleringsfärdigheter på Twitter visar det sig att Bali har en poäng.”
Det Westerholm i första hand syftar på är Carl Bildts mångåriga vana att i alla lägen driva Turkiets och dess islamistiske president Recep Tayyip Erdogans intressen, icke minst beträffande Turkiets EU-relaterade ambitioner. I en intervju i Expressen den 7 mars 2016 gav Bildt EU skulden för den negativa utvecklingen i Turkiet: ”Vi har marginaliserat och stött bort Turkiet, och nu ser vi dessvärre de negativa konsekvenserna. https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-turkiets-utveckling-ar-eus-fel/
Om vi botaniserar vidare bland Bildts ställningstaganden genom åren så finner vi bland annat följande. Som studentpolitiker på 1970-talet pläderade han i tidskriften Svensk Linje för ett svenskt erkännande av det kommunistiska Östtyskland och uppmanade studenterna att skänka pengar till den kommunistiska motståndsrörelsen Viet Cong (FNL) i Vietnam. Aktiv antikommunism var Bildt direkt motståndare till.
Bildt har vidare alltid förhållit sig skeptisk gentemot den judiska staten Israel och har till exempel mött deltagare i det antiisraeliska propagandajippot Ship to Gaza. Bildt var proarabisk redan som studentpolitiker och var som utrikesminister en av de mest uttalade kritikerna av Israel internationellt. Detta uppskattades inte alls av israelerna, och faktum är att Carl Bildt i likhet med senare Margot Wallström portades från Israel som svensk regeringsrepresentant även om detta inte blev lika uppmärksammat som i fallet Wallström. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P3aKL6/carl-bildt-portades-ocksa
Om Carl Bildt förhåller sig skeptisk gentemot israeler och judar så trivs han betydligt bättre med islamister och muslimer. Exemplet Erdogan och Turkiet har redan nämnts, och när Bildt i egenskap av utrikesminister 2014 besökte mullornas Iran var det uppenbart att han kom väl överens med president Hassan Rouhani och den i dagarna aktuelle utrikesministern Mohammad Javad Zarif .https://www.expressen.se/nyheter/har-ar-utrikesminister-bildts-bilder-fran-iran/
Som ett kuriosum kan nämnas att Bildt mitt under pågående presskonferens plötsligt reste sig och med sim mobiltelefon började fotografera de närvarande journalisterna!
I Iran hängs homosexuella i lyftkranar trots den iranske utrikesministerns påståenden om motsatsen.
Jag gissar att Carl Bildt uppskattar umgänget med de iranska dignitärerna betydligt mer än han uppskattar presidenten i världens viktigaste demokrati, Donald J. Trump. Semiaristokraten Bildt har städse rynkat på näsan mot den senare och tagit varje möjligheter att i internationella fora uttrycka sin mening om den i hans tycke oerhört vulgäre Trump. Nyligen skrev han i det liberala flaggskeppet The Washington Post debattutrymme att Trumps strävan att köpa Grönland av Danmark är ”bortom det absurda”. https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-om-gronland-bortom-absurt/
Däremot har den forne excellensen Bildt, i alla fall mig veterligt, inte yttrat ett enda kritiskt ord om den totalitära islamistdiktaturen Iran i anledning av dess utrikesministers tvådagarsbesök i Sverige. Detta trots att Zarif exempelvis försvarade dödsdomen mot den i Iran dödsdömde svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali, försvarade slöjtvånget för kvinnor samt förnekade att homosexuella handlingar straffas med döden trots hur många bevis som helst för att så sker. https://www.dn.se/nyheter/varlden/irans-utrikesminister-forsvarade-dodsdomen-mot-svensk-iranske-forskaren/
Nej, då är det i Bildts ögon viktigare att ironisera över USAs nuvarande president. Det är verkligen på tiden att moderatledningen på allvar utsätter diktaturkramaren Carl Bildts utrikespolitik för en välbehövlig granskning och slutar upp med att behandla Bildt som något slags oberörbar kunglighet. Han är trots allt endast medlem av knapadeln, låt vara med en rätt uppblåst attityd – vilket är tämligen anmärkningsvärt med tanke på att Bildt varken slutfört sina akademiska studier eller haft ett jobb utanför politiken.
En iransk bild från mötet mellan svenska och iranska dignitärer i Arvfurstens palats den 19 december. Foto: MNA
Det svenska utrikesdepartementet (UD) i Arvfurstens palats i Stockholm har i största hemlighet haft besök av Irans vice utrikesminister Abbas Araghchi. Denne träffade sin svenska motsvarighet, kabinettssekreterare Annika Söder, och avlade enligt ett kortfattat pressmeddelande från regeringen även en ”kort artighetsvisit” hos utrikesminister Margot Wallström. https://www.regeringen.se/artiklar/2018/12/kabinettssekreteraren-tog-emot-irans-vice-utrikesminister/
Det är anmärkningsvärt att den iranska regeringen svarat för en betydligt uförligare beskrivning av Araghchis besök i Stockholm än vad som åstadkommits från svensk sida. Iranierna betonar därtill särskilt den iranske dignitärens möte med utrikesminister Margot Wallström och nämner inte ens Annika Söder vid namn, bara som en av ”some other Swedish officials”.
Iran beskriver det av vårt UD mörkade mötet på följande sätt:
Margot Wallström, for her part, emphasized the political will of her country to continue and expand consultations, cooperation and interaction between the two countries in bilateral, regional and international fields, praising the nuclear deal (the JCPOA) as an international agreement based on the multilateral approach which benefits all countries. https://en.mehrnews.com/news/140701/Iran-to-continue-playing-constructive-role-for-success-of-Yemeni-Yemeni
Wallström prisas av iranierna även för sin roll i fredssamtalen om Jemen, som nyligen hölls i Stockholm. Det måste onekligen betecknas som tämligen uppseendeväckande att en totalitär diktaturstat som Iran uppvisar större öppenhet kring det svensk-iranska mötet än vad demokratin Sverige gör, även om iranierna inte nämner något om att de svenska representanterna skulle ha berört det känsliga ämnet mänskliga rättigheter vilket regeringen hävdar skedde.
Kabinettssekreterare Annika Söder i samtal med iranske utrikestjänstemannen Hossein Jaberi Ansari den 7 maj. Foto: MNA
Det skulle förvåna mig mycket om Rouhanis uttalande kritiserades av Wallström eller Söder – vi har trots allt en utrikesminister som i stort delar Irans aggressiva hållning gentemot Israel och som i riksdagen för två år sedan kritiserade den judiska staten för att ha genomfört ”utomrättsliga avrättningar” när man dödat palestinaarabiska mördare och terrorister. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-pa-anti-israel-lista-efter-israelkritik
Margot Wallströms häpnadsväckande utspel ledde till att hon dels av Israel förklarades inte välkommen att besöka landet, dels sattes upp på Simon Wiesenthal-centrets lista över 2016 års mest prominenta antisemiter. En av den rödgröna regeringens första åtgärder var vidare som bekant att erkänna den Palestinska myndigheten som stat efter sitt tillträde hösten 2014.
Enligt UD var Iran-besöket ”ett led i de regelbundna och återkommande politiska konsultationerna mellan Sverige och Iran”. Vid besöket skall vice utrikesminister Abbas Araghchi också ha träffat ledande företrädare för riksdagens utrikesutskott samt den förre stats- och utrikesministern Carl Bildt, en prominent och mångårig svensk Iran-vän.
Kabinettssekreterare Annika Söder besökte den 7 maj 2018 Irans huvudstad Teheran för samtal med den iranske utrikestjänstemannen Hossein Jaberi Ansari. Enligt den iranska nyhetsbyrån Mehr News Agency (MNA) skedde besöket med syftemålet ”to confer on the latest developments in the West Asia Region and the ongoing crises in Syria and Yemen”. https://en.mehrnews.com/news/133831/Jaberi-Ansari-Annika-S%C3%B6der-confer-on-regional-crises
Jag utesluter inte att frågan om mänskliga rättigheter har berörts av Margot Wallström, Annika Söder och andra svenskar som träffat officiella företrädare för Iran. Om så skett har det dock inte med ett ord berörts i de iranska nyhetskommunikéerna samt med all sannolikhet skett på ett pliktskyldigt sätt för att inte förarga den styrande iranska prästjuntan.
Iran har en gedigen meritlista av att fortlöpande kränka grundläggande mänskliga rättigheter. Det är ett av de länder som avkunnar flest dödsdomar och genomför flest avrättningar i världen. Bland de ”brott” som kan rendera dödsstraff märks homosexuella handlingar (hängning) och äktenskapsbrott begångna av kvinnor (stenande). http://www.amnestypress.se/notiser/14968/hogsta-antalet-avrattningar-pa-15-ar-i-iran
I Iran sitter för närvarande Ahmad Reza Jalali, medicine doktor och forskare vid Karolinska institutet (KI) i Stockholm, fängslad och inväntar verkställandet av den dödsdom han fick i april 2016 för påstått spioneri för den israeliska säkerhetstjänsten Mossad. Han erkände brottet efter att ha torterats i fängelset. I februari 2018 tillerkändes han svenskt medborgarskap, något som enligt kritik från bland annat Amnesty International skedde alldeles för sent för att ha någon inverkan på hans fall. https://en.wikipedia.org/wiki/Ahmad_Reza_Jalali
Ahmad Reza Jalali inväntar sin avrättning i en fängelsecell i Iran.
Sverige och Iran delar värderingar och åsikter i flera frågor: båda länder är negativa till Israel och stödjer den väpnade palestinaarabiska kampen mot den judiska staten; båda ogillar starkt den amerikanska Trump-administrationen; båda ser mycket positivt på det internationella avtalet om nukleär teknologi från 2015 (JCPOA); båda är överens om att kvinnor som besöker Iran skall vara beslöjade.
Om man lägger till det faktum att utrikesdepartementet har för vana att mörka känsliga handlingar – som då 860 sidor dokument som hade att göra med Sveriges kampanj för att bli medlem i FNs säkerhetsråd förklarades hemliga – är det endast symptomatiskt att man inte är särskilt angelägen om att sprida ljus över besök från omänskliga diktaturer som den i Iran. https://www.corren.se/nyheter/ud-hemlighaller-dokument-om-fn-kampanj-om4929216.aspx
UDs systematiska mörkande och uppenbara censurmentalitet är ett allvarligt demokratiskt problem. UD-tjänstemännen utgör något av en sektbildning som hålls samman dels av en vilja att inte berätta om sådant de anser att svenska folket inte behöver få veta, dels av en grundläggande socialdemokratisk ideologi med rötter i Olof Palmes utrikessyn som favoriserade socialistiska och anti-israeliska krafter.
Det är på tiden att det vädras ut ordentligt i Arvfurstens palats!
Ahmadinejad, som var Irans president 2005-13 och efterträddes av Hassan Rouhani, skall ha gripits när han besökte staden Shiraz. Gripandet skall ha godkänts av Irans högste ledare, ayatollah Ali Khamenei. Ahmadinejad uppges ha placerats under husarrest.
Det var när den forne presidenten besökte staden Bushehr som han bland annat inför folkmassorna menade, att den iranska ledningen fjärmat sig från den verklighet och de problem befolkningen tvingas uthärda. Han yttrade vidare (min översättning från engelska):
Vad Iran lider under i dag är dåligt ledarskap och inte brist på ekonomiska resurser. /…/ Hassan Rouhanis regering tror att den äger landet och att folket är ett okunnigt samfund. /…/ Folket är upprört på denna regering på grund av dess monopol på offentlig förmögenhet.
De omfattande protesterna mot mullornas regim är de största sedan ”den gröna revolutionen” utbröt 2009. De startade den 28 december 2017 i Irans till befolkningsstorleken andra största stad, Mashhad, som har omkring tre miljoner invånare och tillika är den av landets städer som anses vara ”heligast”. Under de knappa två veckor som passerat sedan upproret inleddes har något tusental arresterats och minst 22 dödats. Regimen har även arrangerat manifestationer som stödjer regimen i Teheran. https://en.wikipedia.org/wiki/2017%E2%80%9318_Iranian_protests
Irans president Rouhani har beskyllt ”utländska fiender” (läs: USA och Israel) för att ligga bakom protesterna och påstått att dessa skulle vara ”politiska” snarare än ekonomiskt och socialt betingade.
Enligt Israel ligger Iran bakom det mesta av den oro och den terrorism som plågar regionen. Det är väl känt att mullorna på ett synnerligen rundhänt sätt backar upp den shiitiska terrorrörelsen Hizbollah i Libanon, och även i andra konflikthärdar spelar den iranska regimen enligt Israel en ledande roll.
Israels ÖB, Gadi Eizenkot, pekar ut Iran som det stora hotet i Mellanöstern-regionen.
Israels överbefälhavare, generallöjtnant Gadi Eizenkot, har uttalat att när Israel nu inträder i sitt 70e år sedan bildandet 1948 så är Iran på ett eller annat sätt inblandat i alla de hotbilder som den judiska staten är utsatt för: Libanon, Syrien, Irak, Judéen och Samarien (den så kallade Västbanken), Gaza och Sinai. https://worldisraelnews.com/idf-chief-iranian-threat-looms-above-all-regional-threats/
Eizenkot underströk dock samtidigt att den israeliska krigsmakten är fullt i stånd att möta de aktuella hoten. Han ansåg också att, även om Israel inte får negligera de pågående raketattackerna från det Hamas-kontrollerade Gaza, så är tiden ännu inte mogen att svara med maximal kraft.
Det iranska revolutionsgardet har gått ut med budskapet, att protesterna nu är över och att mullorna i Teheran sitter säkert i sadeln. Detta betvivlas emellertid av en del bedömare. Den israeliske Iran-experten Menashe Amir har torgfört uppfattningen, att alltfler städer och byar i Iran anslutit sig till protesterna och att de iranska försäkringarna om att upproret upphört inte går att lita på.
USAs FN-ambassadör Nikki Haley kallade de iranska protesterna ”en mäktig uppvisning av ett modigt folk”.
På USAs begäran höll FNs säkerhetsråd nyligen, trots motstånd från bland andra Ryssland och Sverige, ett extrainkallat möte i anledning av situationen i Iran. Den amerikanska FN-ambassadören Nicki Hailey kallade protesterna ”en mäktig uppvisning av ett modigt folk”, medan hennes ryske kollega riktade hård kritik mot FNs inblandning i Irans ”interna angelägenheter”. Några konkreta beslut fattades inte vid mötet. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6856235
Så uttryckte sig den dåvarande statsministern Olof Palme om samhällsutvecklingen i Iran kort tid efter Khomeinis och mullornas maktövertagande 1979. Det skulle förvåna mig om Stefan Löfven inte hade dessa ord aktuella för sig någonstans i sitt sinne, när han och hans harem av beslöjade kvinnor företog resan till Teheran nyligen i akt och mening att med den islamiska republiken Iran ingå fem avtal: om innovationer, jämställdhet, vägar och transporter, forskningssamarbete och informationsteknik. http://www.di.se/nyheter/avtal-mellan-sverige-och-iran/
Palme var frikostig med beröm till olika typer av diktaturer i Tredje världen, främst vänsterinriktade sådana. Kanske han bedömde ayatollahns variant av despoti som på något sätt socialistisk. De gånger Palme kritiserade kommunistiska stater är mycket lätt räknade. Han kallade en gång Tjeckoslovakiens president Gustav Husak ”diktaturens kreatur”, men det är väl i stort sett det hele, som danskarna säger. Vanligen blev han ursinnig om någon svensk politiker exempelvis kritiserade diktaturerna i Östblocket, de som gjorde det var enligt Palme fascister eller reaktionära kalla krigare.
Palmes linje var klar: det mesta som på något sätt kunde betecknas som vänster var bra, allt till höger var dåligt. Ju längre bort vänsterdiktaturerna låg, desto bättre var de. Ett av Palmes mer kända citat lyder: ”De värsta, otäckaste diktaturerna i dagens värld är kapitalistiska.”
Walk of shame: den ”feministiska” uppvisningen i Teheran får skarp kritik av människorättsorganisationen UN Watch.
Det är dock i stort sett omöjligt att tänka sig att kapitalismen skulle kunna fungera i en diktatur, eftersom kapitalism noga taget är detsamma som ekonomisk frihet. Kapitalism är i själva verket diktaturens motsats. Vare därmed sagt att Olof Palmes rykte som demokratins försvarare är synnerligen oförtjänt. Som ikon för socialdemokrater och andra vänsteranhängare duger han dock som alla vet fortfarande. http://www.dagen.se/debatt/en-myt-att-palme-var-demokratins-forsvarare-1.260251
Enligt Amnesty International avrättades under 2015 över 600 personer i Iran – män, kvinnor och barn. Orsaker till dödsdomarna kan vara allt från alkoholkonsumtion till utomäktenskapligt sex, homosexualitet och droghandel. Därmed är Iran med 78 miljoner invånare det land i världen som i absoluta tal avrättar näst flest människor. Ohotad etta på avrättningslistan är det kommunistiska Kina; officiell statistik saknas, men Amnesty uppskattar antalet avrättade per år till cirka 5000-6000. Trea är Saudiarabien med omkring 150 årliga avrättningar. http://aktuelltfokus.se/brutala-avrattningar-fortsatter-i-iran/
Den svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali riskerar dödsstraff.
Det framgår av vidstående länk till Tv4s rapportering från det svenska statsbesöket i Teheran att Löfven föredrar så kallad tyst diplomati, vilken påstås vara effektivare än offentliga utspel i media och politiska församlingar. Risken är väl bara att denna form av diplomati blir så tyst att den inte ens uppfattas av det land den riktas mot. http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/l%C3%B6fven-tog-upp-m%C3%A4nskliga-r%C3%A4ttigheter-i-iran-3787503
Speciellt om man i likhet med det kvinnliga inslaget i Löfvens entourage lägger sig platt för de shariapraktiserande värdarna. Handelsminister Ann Linde och hennes delegationssystrar har blivit en visa över hela världen genom sin bisarra klädsel och har tvingats ta emot skarp kritik inte bara av ”främlingsfientliga” och ”rasistiska” element, som Linde låtit påskina i sina lama ursäkter i media, utan fastmer av seriösa människorättsorganisationer som Génève-baserade UN Watch. https://en.wikipedia.org/wiki/UN_Watch
UN Watch har kallat ”Slöjgate”, som man nog med visst fog kan kalla de kvinnliga delegationsmedlemmarnas säregna modeuppvisning, för Walk of shame. Masih Alinejad, en kvinnorättsaktivist från Iran, har uppmanat europeiska kvinnliga politiker som besöker Iran att välja bort täckande klädsel när de besöker Iran och har uttryckt sin besvikelse gentemot dem som inte hörsammar den uppmaningen på följande sätt:
Människorättsorganisationen påpekar också, att vice statsministern i den ”feministiska” svenska regeringen, Isabella Lövin (MP), tidigare riktat skarp kritik mot USAs nyvalde president Donald Trump för dennes kvinnosyn – men när det gäller de reaktionära och kvinnofientliga mullorna i Iran, vilka fängslar kvinnor som inte följer påbjuden klädkod, är hon knäpptyst.
Den lagrelaterade invändningen är feg och defaitisktisk. Linde, Wallström med flera likasinnade lägger sig här platt för det muslimska patriarkatet, sannolikt vilseledda av vänsteraxiomet att det är förbjudet att kritisera något som har med främmande kulturer att göra. Ann Linde utsågs för övrigt 2011 till ”Årets Palestinavän”: http://www.socialdemokraterna.se/Pressrum/Pressarkivet/Nyhetsarkivet-2001–/Ann-Linde–Arets-Palestinavan-2011/
Tyska försvarsministern Ursula von der Leyen struntade i de saudiska lagarna om täckande kvinnlig klädsel när hon besökte Saudiarabien.
Von der Leyen var i det strängt wahhabitiska Saudiarabien för att träffa den ställföreträdande saudiske kronprinsen Salman bin Abdulazis Al-Saud, något som också respekterades av denne högt uppsatte representant för det saudiska kungahuset. Löfvens kvinnliga följe kunde ha gjort precis likadant -mullorna hade självfallet inte kastat Ann Linde et consortes i fängelse eller ens vägrat ta emot dem, något som skulle ha skapat en enorm internationell skandal som Iran inte på något sätt hade varit betjänt av.
Vi kanske ändå, trots allt, vara en smula tacksamma för att de svenska regeringskvinnorna valde att skämma ut sig och Sverige i Iran. Deras klädval, särskilt anmärkningsvärt eftersom ett avtal om jämställdhet mellan kvinnor och män skulle ingås, gav upphov till en enorm uppmärksamhet såväl inom som utom Sverige och placerade de kvinnofientliga lagar och bestämmelser som finns i Iran i bjärt blixtbelysning.
Slöja som obligatoriskt kvinnoplagg avskaffades i Iran på 1930-talet men återinfördes genom ayatollah Khomeinis islamiska revolution 1979. Genom Slöjgate avslöjades (!) både mullornas repressiva politik och svenska så kallade feministers exempellösa feghet och undfallenhet.
En italiensk tecknares syn på hur de italienska myndigheterna borde ha hanterat Rouhanis förmodade känslighet för nakenstatyer (teckningen till höger).
Italienarna är kända för att inmundiga försvarliga mängder pasta. Få hade dock trott att spaghettin skulle sätta sig i knävecken på den italienska regeringen, sedan två år tillbaka ledd av den socialdemokratiske premiärministern Matteo Renzi från Partito Democratico, när landet fick besök av den iranske presidenten Hassan Rouhani.
Det intrycket kunde man i alla fall få när Renzi, vars parti styr Italien med stöd av det högerinriktade Forza Italia, såg till att nakenstatyer föreställande gamla romerska gudinnor täcktes över inför Rouhanis sammanträffande med Renzi i Kapitolinska museerna i Rom. En av destatyer som således inte fick tillfälle att visa upp sina fysiska företräden var den så kallade Venera Capitolina, som gestaltar kärlekens gudinna Venus.
Venus i sin ursprungliga nakenhet.
Det förbluffande tilltaget har fått utstå en myckenhet av kritik både i Italien och utomlands och framstår som särskilt onödigt med tanke på att Rouhani uppgivit, att han alls inte hade krävt detta inför sitt besök i den italienska huvudstaden. Däremot hade hans medarbetare låtit förstå att det vore olämpligt om han skulle synas på bild tillsammans med den berömda ryttarstatyn från år 176 av kejsar Marcus Aurelius (121-180) i samma museum, då de fann hästens genitalier alltför framträdande.
President Rouhanis uppehåll i Rom var första anhalten på en resa till Italien och Frankrike tillsammans med en 12o personer stark trupp omfattande regeringsministrar och affärsmän. Rouhanis program inbegrep även en visit i Vatikanen för ett artighetsbesök hos påven Franciskus, men det är nog ytterst tveksamt om den iranske ledaren – som i realiteten är en marionett för Irans högste ledare, ayatollah Khamenei – tog intryck av påvens sedvanliga mumlande om ”fred”.
Det har rapporterats att affärsavtalen mellan iranska och italienska företag är värda 17 miljarder euro – det vill säga nästan 170 miljarder i svenska kronor räknat. I någon mån kan man därför kanske förstå den italienska regeringens vilja att hålla de besökande iranierna på gott humör. Att förneka sin egen kultur, när man i stället borde visa upp den för besökarna, är dock föga mer än att kräla i stoftet inför dessa diktaturens kreatur.
Till råga på eländet valde de italienska värdarna att, efter en begäran från Rouhanis entourage, avstå från att servera nationaldrycken vin vid mottagningen som följde på besöket i Kapitolinska museerna. Fransmännen lär ha fått en likadan begäran men då eftertryckligt avvisat densamma.
Matteo Renzi: med självpåtagen uppgift att censurera Italiens kultur.
På sin Facebook-sida undrade Meloni sarkastiskt vad som komma skulle vid det besök som väntas av emiren av Qatar nästa vecka: ”Kommer Peterskyrkan att döljas med en stor låda?”
Islam betyder ordagrant ”underkastelse”, och det är lätt att föreställa sig att Rouhani och hans fundamentalistiska meningsfränder förtjust gnuggar händerna över hur långt det officiella Italien är berett att gå i syfte att blidka mullorna. Fast italienarna är inte ensamma om att censurera konst för att inte riskera stöta sig med utländska gäster.
Inte alla romare var lyckliga över Rouhanis besök.
Något liknande inträffade hos oss för ett par år sedan, då riksdagens dåvarande vice talman Susanne Eberstein (S) såg till att avlägsna ett måleriskt mästerverkfrån riksdagens gästmatsal. G. E. Schröders barockmålning Juno, föreställande en annan romersk gudinna, ansågs av Eberstein alltför lättklädd med sina bara bröst för att få vara kvar: dels kunde det förarga utländska gäster, dels var det ett feministiskt ställningstagande.
När det gäller det italienska exemplet ovan kan jag slutligen inte låta bli att tänka på ett yttrande som tillskrivs Karl Marx (1818-83): ”Det sista kapitalisten kommer att sälja är det rep vi skall hänga honom i.” ”Vi” i det nu aktuella fallet betyder dock ”vi muslimer”, inte ”vi kommunister”.
Franske presidenten Francois Hollande på väg för att inför det församlade franska parlamentet i Versailles söka stöd för kriget mot Islamiska staten.
Efter Islamiska statens/DAESHs barbariska terrorhandlingar i Paris den 13 november, då ett 130-tal personer från 19 nationer mördades, synes händelseutvecklingen nu ske i en allt snabbare takt.
Efter franska flyganfall mot IS-fästet Raqqa har Frankrikes president Francois Hollande inför det så kallade Versailles-parlamentet – parlamentets båda kamrar senaten och nationalförsamlingen samlade i en session – den 16 november åberopat Lissabonfördragets paragraf 42.7, vilket stipulerar att om en EU-medlem utsätts för ett fientligt angrepp så är samtliga länder i unionen skyldiga att assistera.
Enligt Francois Hollande är ”Frankrike i krig med ynkryggar, inte med en civilisation.” Han deklarerade bland annat att undantagstillståndet kommer att förlängas med tre månader och att lagarna skall ändras så att det blir lättare att slå till mot misstänkta individer och grupper. Våldspropagerande moskéer skall stängas. När det gäller det för tillfället hårt ansatta EU menar Hollande att de yttre och inre gränserna måste bli föremål för systematisk kontroll om unionen över huvud taget skall kunna överleva.
Mer om utvecklingen i Frankrike här i Svenska YLE:
Ett franskt bombplan på väg att lyfta med destination Raqqa.
Frankrike är nu ute efter att, med hjälp av EU, i grunden krossa den värsta och mest motbjudande terrororganisation världen hittills sett maken till. Det innebär att också Sverige enligt Lissabonfördraget är skyldigt att ställa upp. Vilket följaktligen också innebär att Sveriges officiella position såsom ”alliansfritt” kan visa sig vara en chimär.
Hur Europeiska unionens kommande krigsansträngningar kommer att harmoniseras med å ena sidan Rysslands och å andra sidan USAs/NATOs återstår att se. Klart är att Hollande vill se bredast möjliga koalition mot de islamistiska/jihadistiska barbarerna; han ämnar träffa USAs ledning inom kort för att diskutera en gemensam strategi.
När det gäller Ryssland så vet vi att Putins stridskrafter visserligen bombar IS-ställningar, men att man på den ryska sidan även bekämpar andra islamiska grupperingar som är fientligt inställda till Moskvas allierade, Assad-regimen i Damaskus. Denna brukade tidigare räknas till världens mest hänsynslösa diktaturer men har nu, åtminstone enligt somliga lättpåverkade bedömare, plötsligt förvandlats till ljusets riddersvakt sedan det syriska inbördeskriget startade. Det är sannerligen förvirrande tider vi lever i!
Rysslands inställning till militanta grupperingar i Mellanöstern är onekligen minst sagt speciell. Rysslands vice utrikesminister Mikhail Bogdanov förklarade på en presskonferens i söndags, att Ryssland inte betraktar vare sig det islamistiska Hamas i Gaza eller shiamuslimska Hizbollah i södra Libanon, som backas upp av Rysslands nära allierade Iran, som terroristiska organisationer. Iran är jämte Syrien Rysslands bästa vän och allierade i regionen, och enligt avtal skall ryssarna hjälpa Irans mullor med utvecklandet av deras kärnkraftsprogram:
Bogdanov hävdar enligt den engelskspråkiga ryska sajten att Hamas och Hizbollah båda valts demokratiskt och är ”legitimate societal-political forces”. Sedan spelar det tydligen alls ingen roll för Moskva hur många civila israeler de mördar eller hur många iranska raketer de skjuter mot civila områden i Israel. Däremot räknade Bogdanov upp sju organisationer som kunde anses vara terroristanstuckna , däribland Islamiska staten, al-Nusra Front samt Jaish al-Islam.
Sverige dras obevekligt in i det intrikata internationella skeendet i Mellanöstern, men dessvärre har vi en statsledning som på intet sätt är situationen vuxen. Vår lösmynta utrikesminister Margot Wallström (S) har återigen, för vilken gång i ordningen må vara osagt, hamnat i kraftigt blåsväder.
I en intervju i SVT2 kort efter det att Paris-attackerna inletts fredagen den 13 november kopplade Wallström ihop terrorangreppen med situationen i Israel och de palestinaarabiska territorierna. Den israeliska sajten Y Netnews har översatt hennes spekulationer på följande sätt när hon försöker svara på frågan om hon oroas över att radikaliserade ungdomar från Sverige åker för att strida med IS:
Of course we have cause for concern, not just in Sweden but throughout the world, because there are so many radicalized. And again, it reminds us of the situation in the Middle East, where the Palestinians see that there is no future for them and have to either accept a desparate situation or resort to violence.
Wallström lade fram en palmeistisk Mellanöstern-politik: allt är Israels fel.
Det tredje alternativet, att i samverkan med israelerna skapa förutsättningar för en fredlig och välmående region, var ingenting som vår problematiska utrikesminister kom in på.
Israels utrikesdepartement i Jerusalem blev topp tunnor rasande över Wallströms uttalande, och nu har dess generaldirektör Dore Gold kallat till sig Sveriges ambassadör Carl Magnus Nesser för att läsa lusen av denne, även om det officiellt heter att ”diskussioner” skall föras. Från svenskt håll har man på sedvanligt sätt försökt slingra sig med att Wallströms uttalande i en intervju med nyhetsankaret Claes Elfsberg ”tagits ur sitt sammanhang”:
Vilket naturligtvis inte alls är fallet. Margot Wallström ger endast uttryck för det sätt att se på situationen i Mellanöstern som går tillbaka till den Israel-fientliga och pro-palestinska politik som skapades av Olof Palme och Sten Andersson och som för otaliga socialdemokrater blivit närmast till ett credo: alla problem i regionen härrör från den så kallade israeliska ockupationen av palestinaarabiskt land.
Följaktligen ser Wallström även på ISIS aktiviteter i detta osannolikt snäva perspektiv. Man kan bara hoppas att generaldirektör Gold kan bibringa det svenska sändebudet några visdomsord som denne i sin tur kan vidarebefordra till sin chef vid UD i Stockholm. Oddsen lär dock inte vara särskilt förmånliga härför.
För att avrunda den här genomgången av aktualiteter med anknytning till det prekära läget i Mellanöstern så har en publikation med anknytning till den Palestinska myndigheten och Fatah på fullt allvar anklagat Israels säkerhetstjänst Mossad för att ha planlagt terrorattackerna i Paris: ”…it is not a coincidence that the blood spilled in Paris at the same time that Europe decided to label Israeli products made in settlements”.
Stefan Löfven tillsammans med Fatahs Mahmoud Abbas hösten 2014. Fatah hävdar nu att Israel ligger bakom Paris-attackerna.
Israelerna skulle alltså, tydligen genom att anlita IS-anknutna araber, ha protesterat mot att bland annat israeliska apelsiner och avocados från bosättningar i Europa förses med ursprungsetiketter genom att löpa amok på Paris gator. Det är uppenbarligen så Socialdemokraternas ”kära systerparti” Fatah resonerar.
Om de palestinaarabiska insinuationerna om israelisk inblandning i Paris-terrorn skulle vara sanna, vilket de givetvis inte är, så har det väl aldrig jublats så mycket på de palestinska territoriernas gator över något som Israel gjort. Länken nedan visar några korta sekvenser från euforin vid underrättelsen om IS-attacken mot Paris:
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 