Posted tagged ‘Hasse Alfredson’

Tage Danielsson: humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?

8 januari, 2020

Nationalmonumentet Tage Danielsson – humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?

Får man ge sig på nationalmonument? Frågan är enbart retorisk, ty svaret är givet – i ett demokratiskt samhälle får man ge sig på alla så länge man inte bryter mot några lagar. Jag tänkte därför utifrån SVTs nu aktuella hyllningsprogram om duon Hasse & Tage (Hasse Alfredson och Tage Danielsson) säga några tämligen beska sanningar om Danielsson, som tillsammans med Alfredson blivit något av just ett svenskt nationalmonument. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tage_Danielsson

Min avsikt är dock inte att ta all heder och ära av Tage Danielsson. Man kommer inte ifrån att han var en verbalt och kreativt synnerligen rikt begåvad person som under flera decennier, ofta jämte parhästen Hasse (Hans när han ville framstå som litet mer seriös), roade och kanske ibland även oroade det svenska folket genom en lång räcka produktioner av olika slag.

Tage Danielsson föddes i Linköping 1928 och avled i malignt melanom (hudcancer) på Lidingö 1985. Han skrevs 1949 in vid Uppsala universitet där han kom att ägna sig en hel del åt studentspex inom ramen för Östgöta nation. Efter studieåren fick han anställning vid Sveriges radio (SR) och svarade 1954 för första avsnittet i sin debutproduktion, ett slags kåseriprogram som hette Andersson i nedan. 1959 blev han radions underhållningschef och var som sådan med om att sjösätta det långlivade projektet Sommar.

Det var under sin radiotid som Danielsson lärde känna sin parhäst Hasse Alfredson (1931-2017). Duon kom som Hasse & Tage att dominera svensk underhållningsindustri under 1960- och 1970-talen. Deras produktionsbolag AB Svenska Ord svarade för revyer som Gula Hund (1964) och Svea Hund (1976) samt filmer som Att angöra en brygga (1965) och Picassos äventyr (1978). Tage Danielsson hade även ett finger med i spelet i filmerna Mannen som slutade röka (1977) och Ronja rövardotter (1984).

Tage Danielsson var länge vad som kan betecknas som en klassisk socialdemokrat. 1968 skrev han till S-partiets valkampanj 1968 boken En soffliggares dagbok, som går ut på att författarjaget granskar vilka partier som finns att välja mellan men som till slut fastnar för sossarna på grund av att dessa, till skillnad från borgerligheten, är för jämlikhet. Inga konstigheter där.

Tage Danielsson och Hasse Alfredson i 88-öresrevyn.

Danielsson skulle emellertid med tiden bli alltmer kritisk till sosseriet sedan Olof Palme efterträtt Tage Erlander som partiledare och statsminister. I boken Tankar från roten (1974 ) går han tillrätta med S för att partiet enligt hans mening förlorat sin vilja till ekonomisk jämlikhet. Missnöjet eskalerade sedan för att 1984 explodera i en lång debattinlaga i Expressen med rubriken Mordet på solidariteten, där debattören anklagar socialdemokratin för att ha blivit alltför borgerlig och frångått sitt ursprungliga jämlikhetsideal.

Med tiden kom Tage Danielsson att dras närmare ”till den socialism som syndikalisterna förespråkar, med ett minimum med maktkoncentration och med bibehållna fri- och rättigheter”. Ett uttryck för denna omorientering var att Danielsson från och med mitten på 1970-talet blev en regelbunden medarbetare i den syndikalistiska tidningen Arbetaren. https://www.arbetaren.se/2012/10/05/tage-danielsson-och-samtiden/

Att Tage Danielsson blev alltmer desillusionerad över socialdemokratins utveckling framgår tydligt i sången ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” som framförs av Monica Zetterlund i revyn Svea Hund 1976 med textraderna:

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj – alla tåg som går mot lyckans land på första maj, svara på en fråga från en vän som tappat tron, när är dom framme vid sin slutstation? Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord? Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar men svek oss alla och valde makten? De är kvar. https://genius.com/Monica-zetterlund-var-blev-ni-av-ljuva-drommar-lyrics

Tillbudet i reaktor 2 vid kärnkraftverket på Three Mile Island i närheten av Harrisburg i Pennsylvania den 28 mars 1979 fick Tage Danielsson att engagera sig hårt mot kärnkraften. I likhet med många andra i Sverige och utomlands drabbades Danielsson av nukleär panik, detta trots att utsläppet vid reaktorn i fråga var tämligen försumbart och att den strålning som en människa som vistades hela tiden vid reaktorn vid tiden för olyckan motsvarade strålningen vid en vanlig röntgenundersökning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harrisburgolyckan

Kärnkraftverket på Three Mile Island utanför Harrisburg.

Danielssons engagemang gav upphov till monologen ”Om sannolikhet” vilken framfördes i minirevyn Under dubbelgöken hösten 1979. Jag har alltid tyckt att detta varit ett svamligt och pekoralistiskt bottennapp i Tage Danielssons produktion, men jag överlåter åt mina läsare att göra en egen bedömning via denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=-RpUlDtANyg

Föga sensationellt kom Danielsson att engagera sig för Linje 3 i folkomröstningen om kärnkraftens framtid i Sverige 1980. Upphetsningen kring olyckan på Three Mile Island ett år tidigare gjorde att samtliga tre valalternativ – Linje 1, 2 och 3 – förutsatte en avveckling av kärnkraften. Linje 3 innebar den snabbaste varianten med nedläggning av kärnkraften inom tio år. Mellanalternativet, linje 2, segrade med 39,1 procent av rösterna. Valdeltagandet uppmättes till 75,6 procent. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_k%C3%A4rnkraften_i_Sverige_1980

Den produktion som Tage Danielsson för en bred allmänhet i dag troligen mest är känd för är den animerade filmen Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, vilken visas av SVT varje julafton sedan 1975. Handlingen bygger på en berättelse ingående i Danielssons bok Sagor för barn över 18 år och för det tecknade innehållet svarar Per Åhlin.

Vi får i filmen följa den 14-årige Karl-Bertil Jonsson, som via sitt feriearbete på posten lägger beslag på julklappar till rika personer och delar ut dessa i slumkvarteren. Unge Karl-Bertil framstår slutligen som en hjälte av Robin Hood-snitt. En riktigt sliskig socialistisk propagandahistoria, om ni frågar mig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sagan_om_Karl-Bertil_Jonssons_julafton

Minst lika sliskig fast i ett helt annat format är enligt min uppfattning långfilmen Äppelkriget från 1971 med Tage Danielsson som regissör och med Gösta Ekman, Per Grundén, Monica Zetterlund och Hasse Alfredson i bärande roller. Handlingen går ut på att en snöd schweizisk kapitalist vill exploatera det idylliska Änglamark (med skånska Österlen som förlaga) och göra det till en gigantisk nöjespark kallad Deutschneyland med uppbackning av riksdagsmän, kommunalpolitiker och lokala näringsidkare. Den genomgoda äppelodlarfamiljen Lindberg lyckas dock omintetgöra de ondskefulla planerna. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ppelkriget

Något av det mest flummiga och verklighetsfrånvända Tage Danielsson har gjort sig skyldig till torde vara filmen Släpp fångarne loss, det är vår!(1975) med, förutom Danielsson, Gösta Ekman, Lena Nyman, Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård i bärande roller. Filmen är ett liberalt inslag i debatten om svensk fångvård: internerna skall släppas fria och ges chansen till återanpassning i samhället. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sl%C3%A4pp_f%C3%A5ngarne_loss_%E2%80%93_det_%C3%A4r_v%C3%A5r!

Operetten (eller den musikaliska fabeln) Animalen, som premiärvisades på Stora Teatern i Göteborg 1979 med musik av Lars Johan Werle och libretto av Tage Danielsson, illustrerar den senares närmast osannolikt naiva syn på den utrikespolitiska maktbalans som rådde under det då pågående Kalla kriget. Det storpolitiska maktspelet med främst USA och Sovjetunionen inblandade utförs i produktionen av olika djur.

Animalens grundläggande budskap formuleras av rollfiguren Gustav Lejon så: ”Människor blir klokare av kärlek.” Lösningen på de överhängande världsproblemen? Den består i att öst och väst blir bortgifta med varandra. Operetten tillägnas de kvinnliga (och socialdemokratiska) politikerna Alva Myrdal och Inga Thorsson vilka förklaras vara ”den svenska fredsviljans stämmor i världen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Animalen

I Animalen får djur representera stormakterna USA och Sovjetunionen.

Ovanstående kritiska anmärkningar innebär alls inte att jag avfärdar allt som Tage Danielsson gjort som ren smörja. Jag har funnit stort nöje i flera av de filmer han är inblandad i, men det projekt jag uppskattar mest är ändå  Mosebacke Monarki. Det började i radion 1958 som ett slags motsvarighet till Grönköpings Veckoblad där några av de medverkande, förutom Tage Danielsson och Hasse Alfredson, var Hans ”Hatte” Furuhagen, Carl-Uno Sjöblom, Moltas Erikson och Olle Palin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mosebacke_Monarki

1968 lanserades Mosebacke Monarki – eller ”Nyheter och bullentiner från Mosebacke Monarki” – i den då enda, svart-vita TV-kanalen. Programmet sändes i åtta avsnitt på fredagar med den oförlikneliga ensemblen Helmer Bryd´s Eminent Five Quartet som stående musikaliskt inslag. Ett annat inslag var serien ”Gränsridarna” med den legendariska komediennen Julia Caesar som speakerröst. Jag minns också en valspecial som gjordes inför valet 1968 med Thord Carlsson som obetalbar turnerande politiker.

Det kanske kan verka överraskande att SÄPO faktiskt skall ha övervakat Tage Danielssons göranden och låtanden under en tid revolutionsåret 1968. Underrättelseorganisationen ville emellertid ha vetskap om vad vänsterkrafterna, vilka med allt fog bedömdes vara samhällsomstörtande, sysslade med. Tage Danielsson var visserligen inte någon kommunist men väl hans äldre bror Karl Danielsson, som var kommunistisk ombudsman. https://www.expressen.se/noje/regissorens-upptackt-tage-danielsson-overvakades-av-sapo/

Därtill kom att Danielsson då och då sågs delta i kommunistvänliga demonstrationer till förmån för Nordvietnam och Viet Cong (FNL) riktade mot USAs ambassad vid Gärdet i Stockholm. Om SÄPO inte hade haft koll på Tage Danielsson hade man helt enkelt inte gjort sitt jobb ordentligt.

När man tar del av den mediala bilden av Tage Danielsson kan man få intrycket att han har en status motsvarande ett humanistiskt helgon. En sådan beteckning är dock en självmotsägelse, då helgon per definition varken är humanistiska eller sekulära utan tvärtom har anknytning till kyrka, religion och andlighet.

Enligt min uppfattning var Tage Danielsson snarare en naiv vänsterflummare när han kom att engagera sig för något som låg utanför underhållningsvärldens domäner. Det gör honom lik så många av dagens artister vilka tenderar att reagera med ryggmärgen utifrån något de läser i tidningen eller ser på TV. Danielsson hade troligen ett djupare engagemang än många av de kändisar som i dag undertecknar upprop för ”klimatet” eller mot Sverigedemokraterna, men naiviteten är densamma.

 

Svenska artister (XVI): Helmer Bryd´s Eminent Five Quartet

1 maj, 2013

1214163_520_271Helmer Bryd´s E. F. Q. till er tjänst!

Helmer Bryd´s Eminent Five Quartet (HBEFQ) var noga taget inte något riktigt seriöst band, men det bestod förvisso av skickliga musiker. Ensemblen hänger nära samman med humorprogrammet Mosebacke Monarki, som inledde sina sändningar i Sveriges Radio den 6 oktober 1958 efter en av Hasse Alfredson och Tage Danielsson från England hämtad idé och som från och med våren 1968 även fanns på TV. Den något absurda monarkin på Södermalm i Stockholm fortsatte sedan roa svenska TV-tittare i omgångar till och med 1983.

Helmer Bryd var en pseudonym för Gunnar Svensson (piano, sång). Övriga bandmedlemmar var Ove ”Gulan” Sector (Herbert Welander) på trumpet och sång; denne ersattes senare av trumpetaren/sångaren Lennart ”Leppe” Sundewall, ”Öset” Luhring (Sten Carlberg), gitarr, banjo, Lothar B. Jönsson (Folke Erbo), trummor, sång, Victor ”Vitan” Sector (Folke Eng), sång och bas, samt sångaren Melvin ”Bobo” Slacke (Moltas Erikson). Moltas var egentligen en högst seriös psykiatriker och samtidigt en av tidens mest uppmärksammade underhållare och mediepersonligheter.

untitledMoltas Erikson (i mitten) deltar i ett debattprogram i televisionen.

Understundom framträdde även författarinnan Doris Lundin (Lena Hansson) som vokalissa i bandet, vars manliga medlemmar alla bar trenchcoats och hattar med 1940-talsstuk. Själv älskade jag bandet, som antagligen var världens enda kvartett bestående av fem fasta medlemmar.

Här ett urval av HBEFQs hitlåtar. Jag börjar med ”Norgevisan”, som så när hade lett till en kris i det mellanfolkliga umgänget med vårt västliga broderland. Sång av sångaren/boxaren ”Bobo” Slacke alias Jan Henning ”Moltas” Erikson (1932-88):

https://www.youtube.com/watch?v=m5bGaR2I4bI

Denna  nidvisa var tänkt som en ironisk protest mot de norska framgångarna i vinter-OS. Den storm av indignation den väckte i Norge är kanske inte helt smickrande för norrmännens sinne för humor…Rättvis var den ju inte. Det finns exempelvis betydligt fler framstående norska skalder än den i visan omnämnde Peter(Petter)  Dass…

522px-Petter_Dass_i_MelhusPetter Dass (1647-1707) – ”Norges store, ende skald”?

”Madrassen” handlar om de minutiösa förberedelser- som alla skulle visa sig vara förgäves – en man hade gjort för att charma kläderna av en tillbedd kvinna: hon låg ju redan naken i tambur´n! Lothar Jönsson sjunger:

http://www.youtube.com/watch?v=ySy20LTFyuI

Att femmannakvartettens kvinnosyn kanske inte var helt up-to-date framgår av sången ”Kärringar skall hållas kort”. Sång Helmer Bryd:

http://www.youtube.com/watch?v=UyZ9A0Sgd_4

Ibland vankades dock romantik i den så kallade högre skolan (nåja…): ”Jag vill kyssa dina lappar Charlott” med sång av kapellmästaren själv:

http://www.youtube.com/watch?v=pngqeXUW_2w

I kärleksförklaringen till ”Doktor Sloans liniment” deltar alla bandmedlemmarna med sång:

http://www.youtube.com/watch?v=MevdG_8knS0

Hattarna av för världsunika Helmer Bryd´s Eminent Five Quartet!

GunnarSvenssonKapellmästaren Helmer Bryd (Gunnar Svensson, 1920-95).

Svenska artister (I): Fridolf Rhudin

17 juli, 2012

Jag inleder här en serie med texter om svenska artister. Urvalet är givetvis helt personligt och subjektivt utan några som helst anspråk på fullständighet eller expertkunskaper. Jag håller på så länge jag tycker det är roligt. Kan redan nu meddela att jag inte kommer att ta med Zarah Leander, Sickan Carlsson eller Björn Afzelius, vilka jag tidigare skrivit bloggtexter om.

Först ut blir Fridolf Rhudin (1895-1935). Sixten Fridolf Emanuel Rhudin, som i vuxen ålder ändrade stavningen på sitt efternamn från ”Rudin”, föddes i värmländska Ransäter i Munkfors den 10 oktober 1895. Sex år senare föddes på samma plats blivande statsministern Tage Erlander (1901-85). Fridolf Rhudin är en av våra mest folkkära artister genom tiderna och gjorde sig känd som bondkomiker, skådespelare och sångare.

Fadern var skräddare och månade om att även sonen skulle gå i samma yrkesmässiga fotspår. Till den ändan sändes Fridolf  för lärlingsutbildning i dåvarande norska huvudstaden Kristiania (Oslo). Hans verkliga håg stod emellertid till teaterlivet.

 Fridolf Rhudin gjorde sig bland annat rikskänd som grammofonartist.

Efter militärtjänstgöring som malaj vid regementet I 22 i Karlstad blev Rhudin elev hos teaterdirektrisen Hildi Waernmark samt enrollerades i Munkfors amatörsällskap, där han till en början mest var verksam som scenarbetare. Efter hand tilldelades han dock mindre roller.  När skådespeleriet gick mindre bra ägnade han sig tidvis åt skräddaryrket.

En av Rhudins första roller var som drängen Kalle i skådespelet ”Pojkarna på Storholmen” av den kände teatermannen Sigurd Wallén, vilket uruppfördes i Stockholm 1914. Rollen var så liten att Rhudin inte hade en enda replik! Det fick han revansch för när filmversionen i regi av Wallén kom 1932 – då fick Rhudin förtroendet att kreera huvudrollen i form av Sixten Andersson.

Det är från denna film en av Fridolf Rhudins verkliga slagdängor emanerar: valsen ”Waxholm Ettan” med Einar Fagstad, Fred Winter och S. Cederström som upphovsmän. Jag minns den väl från min barn- och ungdom då den ofta spelades i radion och kan inte hjälpa att jag får något vått i ögonvrån varje gång jag hör den. Lyssna här:

http://www.youtube.com/watch?v=FQ_Szz0EWvw&feature=related

När ”Pojkarna på Storholmen” nådde landets biografer hade Fridolf Rhudin tre år kvar att leva. Han var ett väletablerat namn i den svenska artistbranschen som en synnerligen flitig grammofonartist och aktör, och det uppges i Uno ”Myggan” Ericsons Myggans nöjeslexikon (1992) att han gjorde 55 olika roller bara mellan åren 1912 och 1924. Detta skedde dels i Värmland, dels under gästspel i Stockholm.

Rhudin och Ernst Rolf i ”Styrman Karlssons flammor”.

1931 utgavs med Fridolf Rhudin på 78-varvig så kallad stenkaka monologen ”Den ensamma hunden” vars text författats av den legendariske kåsören Kar de Mumma (Erik Zetterström, 1904-97). Det blev en omedelbar succé, och om Rhudins namn inte tidigare varit på var mans och kvinnas läppar så blev det definitivt så nu. Jag tycker att humorn i ”Den ensamma hunden” står sig väl än i dag. Döm själva:

Fridolf Rhudin var således synnerligen flitigt i farten både på grammofonskiva, scen och på filmduk. En minnesvärd roll blev den som Per i ”Värmlänningarna” med Brobergska teatersällskapet. Bland filmerna – det var under några år fråga om stumfilmer  – märks debuten i ”Mästerman” i regi av den berömde regissören Victor Sjöström (1920); ”Styrman Karlssons flammor” med Ernst Rolf som medspelare (1925); den danska ”Den sorglustige barberaren” (1926); ”Svarte Rudolf” (1928); ”Finurliga Fridolf” (1929); ”Konstgjorda Svensson” (1929); ”Kronans kavaljerer” (1930); ”Skepp ohoj!” (1931) samt den tidigare nämnda ”Pojkarna på Storholmen” (1932), där Rhudin spelade mot bland andra Sigurd Wallén och Birgit Tengroth. Rhudins sista film blev ”Simon i Backabo” (1934) med bland andra Sickan Carlsson och Thor Modéen.

Rhudin i den första svenska ljudfilmen ”Konstgjorda Svensson”.

”Kronans kavaljerer” var en typisk svensk militärfars med Rhudin i rollen som Fridolf Svensson, en barberare som tjänstgör som menig flottist vid Kungliga minregementet. I uppsättningen märks bland andra Weyler Hildebrand och Brita Appelgren. Regissör var Gustaf Edgren. En känd sång ur denna film är ”Jag är ingen näktergal” (mer känd som ”Om man inte har för stora pretentioner”) med text av Nils Ferlin och i musikalisk bearbetning av Jules Sylvain.

Rhudin var föregångsman inom svensk film så tillvida att han inledde den svenska ljudfilmens historia 1929 med farsen ”Konstgjorda Svensson”, där han medverkar med såväl sång som tal. Den hade Gustaf Sandgren som regissör och väckte av naturliga skäl stort uppseende. Och 1930 medverkade Rhudin även i den första experimentella svenska televisionssändningen!

Fridolf Rhudin avled i hjärnhinneinflammation den 6 mars 1935 på Röda Korsets sjukhem i Stockholm. Han var då endast 39 år gammal och sedan 1928 gift med den fem år yngre balettdansösen Anna-Greta Bergman. Om hans enorma popularitet vittnar det faktum att hans kista följdes av cirka 50 000 personer när den drogs fram genom huvudstaden.

Owe Clapson och ”Rhudin”.

Minnet av den store underhållaren Fridolf Rhudin lever dock i hög grad vidare. I Munkfors finns så ett Fridolf Rhudin-museum som möjliggjorts av underhållaren och bondkomikern Owe ”Clapson” Carlsson där besökarna kan beskåda bland annat Rhudins rakkniv, pass, filmaffischer, filmbilder och inte minst kostymer. Även notabiliteter såsom Bosse Parnevik och Olle i Skratthult finns representerade i muséet., som ligger idylliskt i ortens bruksmiljö. Till attraktionerna hör även ”Clapsons” Fridolf Rhudin-imitationer.

Slutligen skall nämnas att det finns ett Fridolf Rhudin-pris som delas ut varje år sedan 2003 till personer som anses verka i Rhudins anda. Den förste pristagaren var Hasse Alfredson och därefter har bland andra Birgitta Andersson, Martin Ljung, Povel Ramel och Tomas von Brömssen  tilldelats priset vilket består av en liten snidad trägubbe med drag av Rhudin samt en specialsydd kostym. Den senare skall minna om Rhudins ursprungliga yrke som skräddare.

Pristagare 2012 kommer att bli Mia Skäringer från Kristinehamn i Rhudins eget Värmland. Hon kommer att tilldelas utmärkelsen vid Bondkomikerfesten i Munkfors den 21 juli.