Judehatet i Malmö: synagogan vandaliserad, rabbinen överfallen

 Malmös ortodoxe rabbin, Shneur Kesselman, har återigen trakasserats av antisemiter.

Följetongen om det importerade judehatet i Malmö fortsätter. Natten till torsdagen den 31 juli vandaliserades synagogan på den numera ökända Föreningsgatan av, som det hette”, ”okända gärningsmän”. Tre glasrutor krossades. Det var den tredje incidenten av detta slag under innevarande år:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/synagogan-utsatt-for-vandalisering/#Scen_1

Judiska församlingens ordförande, Fred Kahn, citeras så i Sydsvenskan: ”Det finns en akut hotbild mot församlingen och även mot enskilda judar.” Kahn underlåter att nämna från vilket håll denna hotbild kommer men menar, att vandaliseringen sannolikt hänger samman med den pågående konflikten i Gaza.

Synagogan i Malmö drabbades 2010 av ett bombattentat. 2012 råkade även det närbelägna judiska församlingshemmet ut för ett bombattentat. Förövarna – två unga islamister – greps den gången på praktiskt taget bar gärning. Efter en farsartad rättegång valde åklagaren att lägga ner åtalet, då han menade att attentatet mest var ”ett pojkstreck”.

I mars 2014 angreps församlingshemmet av ett aggressivt ”shariagäng”, vilket trängde in i byggnaden och hotade mörda församlingsmedlemmarna. När det gäller vandalisering av de judiska begravningsplatserna i Malmö är dessa så frekventa, att församlingen tappat räkningen.

 Propalestinsk, antiisraelisk manifestation i Malmö.

Nyligen har vidare Malmö-polisen meddelat att utredningen av den grova misshandeln (med järnrör) av en kurd som satt upp en Israel-flagga i sitt fönster på muslimtäta Seved i Malmö lagts ner. Detta med motiveringen, att dådet ej var att betrakta som ett ”hatbrott”. ”Vanlig” misshandel lär ju emellertid fortfarande vara ett brott, men det räcker tydligen inte för polisen…

Två dagar efter vandaliseringen av synagogan attackerades Judiska församlingens ortodoxe rabbin Shneur Kesselman vid två tillfällen: först på väg till synagogan, därefter på hemväg från densamma:

http://www.expressen.se/kvallsposten/shneur-kesselman-attackerad-i-malmo/

När Kesselman vid niotiden på kvällen var på väg hem från synagogan i sällskap med församlingsmedlemmen Hugo Klein kastades en flaska mot de båda männen. Flaskan hivades iväg från en förbipasserande bil med flera män i. Samtidigt som flaskan landade i en husvägg nära rabbinen och hans följeslagare, skrek männen i bilen grova antisemitiska okvädinsord.

En liknande händelse hade inträffat då Kesselman och Klein var på väg till den judiska gudstjänstlokalen. Den gången var det en cigarrettändare som kastades mot de gående. Shneur Kesselman kommenterade överfallen på följande sätt i Sydsvenskan den 2 augusti: ”Det var hemskt. Det finns inget annat ord. Det är en skam.” Kesselman citeras vidare:

Man förlorar sin trygghet helt enkelt. Men det finns många modiga bra Malmöbor som står upp för oss. Vi känner att vi har ett starkt stöd från vanliga svenskar.

Oavsett vad de vanligaste toleransmånglarna och godhetsapostlarna vill få oss att tro är det nämligen inte svenskar – vare sig vanliga eller andra sådana – som utgör ett ständigt hot mot den judiska församlingen och dess medlemmar i Malmö. Det är inflyttade personer med muslimsk trostillhörighet, personer som inte kan släppa det nedärvda judehatet när de anländer till Sverige, som utgör detta hot.

Förvisso finns det ett antal nationalsocialister i Malmö och på andra platser vilka inte heller uppskattar judar. Den växande antisemitismen i Malmö och andra delar av Europa är dock delar av ett gemensamt mönster, som blir allt allvarligare i takt med att immigrationsströmmen från muslimska delar av världen ökar.

Här en analys av den moderna, europeiska antisemitismen hämtad ur Washington Post:

http://www.washingtonpost.com/news/morning-mix/wp/2014/07/23/anti-semitic-riots-in-europe-took-us-back-to-1938/

 Propalestinsk mobb vandaliserar och lever rövare i Paris den 19 juli.

Denna realitet kan inga malplacerade varningar om ”islamofobi” från integrationsminister Erik Ullenhags sida ändra på. Det måste slutligen fastslås att regeringens flathet när det gäller den växande antisemitismen i samhället till mycket stor del torde bero på, att det muslimska röstunderlaget i Sverige är ungefär tio gånger så stort som det judiska.

 

 

Ullenhag sticker huvudet i sanden – som vanligt

Erik Ullenhag och Jimmie Åkesson i debatt i Lund.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svep-75-ar-sedan-kristallnatten_8707746.svd?sidan=5

Den så kallade integrationsministern Erik Ullenhag (FP) skriver i dag den 9 november 2013 en debattinlaga under ”Brännpunkt” i Svenska Dagbladet där han tar upp ämnet Kristallnatten (länken ovan). I dag är det 75 år sedan de tyska nationalsocialisterna använde det av en ung jude genomförda mordet på en tjänsteman vid tyska ambassaden i Warszawa som förevändning för att mörda, trakassera och internera judar i Tyskland.

Det är bra att Ullenhag tar upp detta ämne och inskärper, att vi aldrig någonsin vill se något liknande hända igen. Artikeln visar dock att integrationsministern väljer att likt strutsen sticka huvudet i sanden och inte kalla saker vid deras rätta namn.

Efter att presterat en invändningsfri beskrivning av de händelser som kom att kallas Kristallnatten, detta på grund av allt krossat glas som blev följden av vandalism riktad mot judiska butiker runt om i Tyskland och som blev uppmarschen till Förintelsen, har Ullenhag följande att säga:

Samtidigt som vi minns Europas mörka historia nås vi av rapporter om antisemitism och intolerans i Europa och i Sverige. Att peka ut judar, muslimer, romer eller hbt-personer som ansvariga för alla tänkbara samhällsproblem har blivit vardagsmat. När en grupp pekats ut står nästa på tur.

Erik Ullenhag refererar så till att EU:s så kallade byrå för grundläggande mänskliga rättigheter producerat en studie om upplevda hatbrott, diskriminering och antisemitism i åtta EU-länder. I Sverige uppges 810 personer med judisk bakgrund ha intervjuats, och av dessa sägs 60 procent vara av åsikten att antisemitism utgör ”ett väldigt stort eller ganska stort problem”.

En manifestation i form av en så kallad kippavandring mot antisemitismen i Malmö.

79 procent av de tillfrågade personerna med judisk bakgrund undviker att bära judiska symboler såsom den manliga huvudbonaden kippa eller davidsstjärna. Siffran härför i övriga länder där studien företagits uppges vara 68 procent. Det finns ingen anledning att betvivla dessa uppgifter: antisemitismen har blivit ett ständigt växande problem i Sverige.

Integrationsministern belyser även hur det är i Malmö, där situationen för stadens judiska kommunitet blivit allt mer ohållbar. Detta har föranlett ett förhållandevis stort antal judar att emigrera. Ullenhag väljer dock att inte med ett ord beröra vilka det är som svarar eller ansvarar för denna antisemitism och som givetvis är en stor skam för Sverige och Malmö.

I praktiken alla antisemitiska hatbrott och andra judefientliga handlingar i Sveriges tredje största stad utförs av medlemmar ur den ständigt växande befolkningsdelen muslimska trosbekännare. Således är det felaktigt att tala om en ”svensk” antisemitism – någon sådan existerar inte, annat än på vissa nazistiska och extremnationalistiska nätsajter.

Den primitiva antisemitismen i Malmö är i stället ett resultat av den av socialdemokratiska och borgerliga regeringar förda immigrationspolitiken, som inte blir ett spår bättre av att den förstärks genom kommunalrådet Ilmar Reepalus (S) vilja att hålla sig väl med sina arabiska/muslimska väljare. Antisemitismen i Malmö och Sverige i stort är ett importerat fenomen.

Ilmar Reepalu (S) i ett antiisraeliskt demonstrationståg.

Detta politiskt-strategiska behov har fått Reepalu att göra helt aningslösa idiotuttalanden riktade mot judar i allmänhet och staten Israel i synnerhet. Bland annat har han svamlat om att det är judarna själva och ”Israellobbyn” som bär ansvaret för antisemitismen. Uttalanden som fått vingar och färdats över hela jordklotet och definitivt icke förbättrat Malmös renommé som antisemitismens nordliga utpost nummer 1.

Erik Ullenhag väljer dock att inte tala om hur det egentligen förhåller sig. Troligen beror detta på att han vill mörka, att det de facto är svenska regeringar och klantiga politiker som givit upphov till den förekommande antisemitismen.

Att Ullenhag sticker huvudet i sanden är nu inget nytt förhållande. Likadant var det då våldsbenägna invandrarungdomar i samarbete med svenska anarkister och allmänt ligistslödder brände ner delar av de svenska förorterna: Ullenhag skyllde då i en intervju i BBC på ”den svenska rasismen”.

Arabisk/palestinsk manifestation mot judarna i Malmö.

Jag skulle vilja påstå att det är en överlevnadsfråga för inte bara Erik Ullenhag personligen, utan för hela den sittande svenska regeringen, att göra antisemitism och annan form av rasism till någonting som  extremnationalister och/eller ”rasister” och ”intoleranta” ägnar sig åt.

Om det kommer fram inför hela svenska folket att det är regeringen som importerat denna ”rasism” och ”intolerans” – det vill säga den osminkade sanningen – har alliansregeringen små möjligheter att bli kvar i regeringsställning. Att sedan vänsteroppositionen har samma inställning är en annan fråga som jag inte går in på här. Dessutom finns ju risken att de förkättrade Sverigedemokraterna kommer att få exempellösa framgångar i de val som går av stapeln 2014.

Ullenhags SvD-artikel visar enligt min mening att ord såsom ”rasism” och ”intolerans” har mist sin ursprungliga betydelse genom frekvent och mångårigt missbruk. Frågan är också varför man skall fortsätta tala om ”rasism” när nya forskarrön visar, att det inte finns några mänskliga raser i egentlig mening. När det gäller ”tolerans” så visar naturligtvis den pågående politiska diskursen, att det knappast finns några mer intoleranta individer än den grupp (inom vilken Ullenhag är en av de mest framträdande) jag vill kalla toleransmånglarna.

Slutligen bör man notera att bilden av Sverigedemokraterna som ett ruggigt ”rasistiskt” och ”intolerant” parti börjar krackelera. Angreppen på Jimmie Åkesson på Nytorget på Södermalm i Stockholm nyligen gav säkerligen många en nyttig fingervisning om, var demokratins och toleransens fiender i verkligheten återfinns: nämligen på den extrema vänsterkanten.

I en efterföljande TV-debatt framstod sedan SDs partisekretetrare Björn Söder som en sansad statsman samtidigt som ”antirasisterna” framstod som de vilka de verkligen är: hatfyllda, testuggande och intoleranta samt synnerligen obalanserade personer.

Att vänsterjönsarna börjar bli verkligt desperata gavs en fingervisning om på Twitter i dag, då den beryktade sajten Inte rasist men bland sina läsare efterlyste exempel på så kallat rasistiskt agerande från sverigedemokratisk sida.

Sanningen om den ”svenska” antisemitismen

 Malmös ortodoxe rabbin Shneur Kesselman på promenad med familjen i ett Malmö präglat av importerat judehat.

Under sitt två dagar långa besök i Sverige besökte president Barack Obama Stora synagogan i Stockholm. Detta besök anses vara en markering mot den ökande antisemitismen i Sverige och samtidigt en indirekt knäpp på näsan åt regeringen Reinfeldt, som gjort absolut ingenting för att stävja denna form av rasism.

Jag skriver helt medvetet ”antisemitismen i Sverige”, inte ”den svenska antisemitismen”. Det finns nämligen inte mycket svenskt över den våg av judehat som plågar framförallt det mångkulturella Malmö, ”Sveriges Gaza” enligt malicen. Praktiskt taget alla antisemitiska handlingar i Sveriges tredje största stad signeras invandrare från Mellanöstern, vilka tagit med sig sin judefientliga attityd från respektive hemländer.

Antisemitismen i Malmö, som blivit ett internationellt uppmärksammat problem och som fått en hel del Malmö-judar att emigrera till exempelvis Israel och USA, tas upp på ett förtjänstfullt sätt av Ivar Arpi i ett inlägg på Svenska Dagbladets  ledarblogg den 5/9.

Enligt Arpi är det en ”skam” för Sverige att Obama under sitt korta besök i vårt  land kände sig tvingad att markera mot antisemitismen genom ett besök i Stockholms Stora synagoga. Det bör även nämnas att den amerikanska regeringens särskilda sändebud för frågor om antisemitism, Hanna Rosenthal, besökte Malmö i april 2012 för att bland annat sammanträffa med den chazzidiske rabbinen Shneur Kesselman.

Fullt ös från extremt vänsterhåll och islamister i samband med DC-matchen Sverige-Israel 2009. Bland demonstrationsdeltagarna fanns dåvarande vänsterledaren Lars Ohly.

Arpi påminner vidare om de vildsinta demonstrationerna mot Israel i samband med en tennismatch mellan Sverige och Israel i februari 2009 – som Israel för övrigt vann – i en hall som stängts för allmänheten på order av Malmös skandalomsusade kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu. I demonstrationen ropades bland annat ”djävla judar”. Bland demonstrationsdeltagarna fanns Vänsterpartiets dåvarande ledare Lars Ohly.

Antimsemitismen i Malmö var, understryker Arpi, dock en realitet för Malmö-judarna långt innan Davis Cup-kravallerna skämde ut Sverige och Malmö. Judar har angripits på gator och torg, fått sina dörrar nedsprejade och fått glåpord såväl som stenar kastade efter sig sedan lång tid tillbaka. Barnen har trakasserats under sin skolväg och judiska gravar har vandaliserats.

Arpi skriver:

Varför finns det då så mycket antisemitism i Malmö? Visst begås hatbrott av människor från vit makt-miljön, men enligt BRÅ:s statistik utgör det  trots allt en liten andel. Tyvärr har en del av Malmös många invandrare tagit med sig antisemitiska attityder som många i Mellanöstern hyser, vilket går ut över svenska judar.

I klartext: den allt överskuggande majoriteten av hatbrotten mot Malmös judar kommer från muslimska invandrare. Malmös ortodoxe rabbin, Shneur Kesselman, har till exempel drabbats av stenkastning och andra former av trakasserier när han visat sig ute i traditionell chazzidisk klädsel.

Malmö synagoga har vandaliserats upprepade gånger.

Antisemitismen har enligt poliskällor trappats upp i Malmö under senare år, och 2012-2013 har de antisemitiska hatbrottsanmälningarna trefaldigats. Tidigare skedde incidenterna oftast i nära anslutning till Malmös synagoga, men numera förekommer de överallt i staden.

Judehatet i Malmö har på belysande sätt tagits upp i skriverier av journalisterna Niklas Orrenius och Paula Neuding. Liksom av mig i en artikel i tidskriften Contra 5/2011. Judiska församlingen i Malmö har såvitt jag känner till  inte gjort någon hemlighet av att de antijudiska hatbrotten nästan uteslutande emanerar från den talrika muslimska kommuniteten. Ändå är det fortfarande kontroversiellt att öppet tala om detta, icke minst i den konservativa – det vill säga teologiskt liberala – Judiska församlingen i Stockholm.

Icke heller Expo och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) talar gärna om den ”svenska” antisemitismens muslimska rötter, även om dessa är uppenbara för den som har ögon att se med och ett verksamt intellekt att göra bruk av. När man från det hållet omnämner antisemitism i Sverige skyndar man sig i regel att i nästa andetag peka finger åt den så kallade islamofobin.

Reepalu skyller antisemitismen på ”den israeliska lobbyn” i ett TV-inslag.

Det är mycket viktigt för dessa ultraliberala krafter att framstå som så verserat toleranta som det bara är möjligt, sedan må antisemiterna på arabiska vråla ”Leve Hitler” och ”Gud är större (än er gud)” så mycket de behagar. Därför är det viktigt att en mainstreamskribent som Ivar Arpi kallar saker och ting vid deras rätta namn.

Arpis text kan läsas i sin helhet här:

http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/09/05/antisemitismen-i-malmo-fortsatter-att-oka/

Läs gärna också vad jag skrev om ”toleransmånglarna” i samband med en så kallad kippavandring till stöd för Malmös utsatta och i en del fall livrädda judar i maj:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/21/de-intoleranta-toleransmanglarna/