Avdelningen faktoider: häxor som sjunker och änglar som dansar

Så här kunde en gudsdom medelst vattenprov exekveras.

Medeltiden och århundradena däromkring brukar ofta kallas ”den mörka tidsåldern”. Och visst finns det visst fog för den beteckningen: läkarvetenskapen var i bästa fall rudimentär och sjukdomar som vi lätt klarar i dag innebar en säker död; fattigdom och hungersnöd tillhörde vardagen för vanligt folk; vidskepelsen var allmänt utbredd.

Allt var dock inte mörker. Jordbruket och handeln utvecklades vilket ledde till en bättre ekonomi; konst och arkitektur gav upphov till mästerverk av exempelvis Giotto di Bondone och Fra Angelico och en rad beundransvärda katedralbyggen; kristendomen spreds till alla hörn av den europeiska kontinenten, vilket främjade religiös såväl som politisk enhet.

Jag tänkte i det här inlägget något belysa ett par exempel vilka brukar anföras som bevis för den medeltida vidskepelsen. Det första rör häxprocesserna och den typ av så kallad gudsdom som då tillämpades. Robert Bartlett skriver om gudsdomar i boken Naturligt och övernaturligt under medeltiden (Dialogos förlag 2009, 148 sidor) på följande sätt (sidan 25):

”Då löstes inte ett rättsfall eller en dispyt med gängse legala metoder som edsgång, vittnesmål och bevisprövning; i stället utsattes den anklagade eller ena parten i ett tvistemål för en dramatisk fysisk prövning: att tvingas bära ett glödande järn, att plocka upp en sten ur en kokande kittel eller att kastas i en sjö eller ett vattendrag.”

När det gäller häxprocesser var det brukligt att kasta den misstänkta häxan eller trollgubben i vattnet, och om vederbörande flöt förklarades hon eller han skyldig, om hon eller han sjönk var det däremot ett tecken på oskuld. I eftervärldens ögon har detta mestadels tolkats som att man lät den sjunkande individen drunkna. Riktigt så hjärtlösa var man emellertid inte, framhåller Bartlett, ens under den mörka medeltiden (sidan 26): ”De anklagade var naturligtvis fastbundna i ett rep och drogs upp om de sjönk.”

Tanken bakom en gudsdom var minst av allt att låta slumpen avgöra. Tvärtom: genom en omsorgsfullt utformad ritual skulle Gud fälla avgörandet genom indicium Dei, Guds dom.

Mitt andra exempel gäller studiet av och diskussionerna om änglarnas natur. Det var ett ämne som flitigt debatterades på den tid det begav sig. Robert Bartlett skriver (sidan 55): ”Dylika debatter blev i senare generationers ögon själva sinnebilden för de medeltida tänkarnas absurda logiska krumsprång och ofruktbara resonemang, ty från angelogin hämtades det mest seglivade exemplet på skolastisk tankemöda, nämligen dispyten om hur många änglar som kan dansa på ett nålshuvud.”

Författaren fortsätter (sidan 55): ”Några som helst belägg för att frågan verkligen ställdes under medeltiden finns emellertid inte, och första gången denna klassiska vrångbild av högskolastiken förekom tycks ha varit på sextonhundratalet, i Cambridgeplatonikern Henry Mores skrifter. More refererar till ”dessa skolastikernas otroliga och löjliga fantasier” och drar slutsatsen, att just frågan om antalet änglar som dansar på nålshuvud är speciellt löjlig.

Det var bara det att frågan aldrig ventilerades av de skolastiker More nagelfor. Det är sant att de ofta och gärna återkom till frågan om änglarnas natur, men att de skulle ha kannstöpt om antalet änglar som fick rum på ett nålshuvud – därtill dansandes – är en nidbild.

Det var en faktoid, det vill säga något som allmänt troddes på men som inte var sant, precis som föreställningen om att man lät häxerianklagade personer drunkna om de sjönk under vattenprovet och därmed framstod som oskyldiga till anklagelserna.

Fotnot: Skolastik var en vetenskaplig inriktning inom teologi och filosofi under medeltiden. Den har ibland blivit mer eller mindre synonym med spetsfundigheter.

Liten häxguide

En konstnärs bild av häxbränning.

Så här till midsommar, då enligt folktron diverse så kallat oknytt (tomtar, troll, vättar, älvor med mera) sägs göra sig gällande, kan det kanske vara lämpligt att orientera något om häxor.

Ty häxor är ej endast något som tillhör det förflutna, om någon nu trodde det. Relativt nyligen bestämdes således i Zwaziland i södra Afrika att häxor som färdas på sina kvastar högre än 150 meter skall dömas till höga böter om 500 000 sydafrikanska rand (motsvarande 360 000 kronor). Hur många som dömts har jag emellertid ingen information om.

Eljest när vi hör ordet ”häxor” påminns vi väl i första rummet om de häxprocesser som sköljde över Europa inklusive Sverige främst under 1600-talet. En häxa, eller den manliga motsvarigheten trollkarl eller trollgubbe, var en person som troddes besitta övernaturliga krafter i nära samklang med Djävulen själv. Tron på att det fanns sådana personer var allmänt utbredd och omfattades även av samhällets elit.

Jean Bodin (1530-96).

Således fastslog den franske skriftställaren, politikern och rättslärde Jean Bodin (1530-96) i ett av sina verk följande: ”En trollkarl är den som med vett och vilja strävar efter att uppnå ett mål med djävulska medel.” Faktum är också att det fanns ett korn av sanning bakom den epidemi av häxförföljelser som bredde ut sig i Europa under 1600-talets andra hälft.

Det fanns således ett litet antal personer som sysslade med svartkonst och satanism i egentlig mening. En av dessa var den franske krigsmannen Gilles de Rais, vilken hängdes och därefter brändes på bål sedan han överbevisats om att ha ägnat sig åt bland annat blasfemiska mässor och barnoffer.

Den tidiga medeltida kyrkan hade avvisat föreställningen om häxor. På 1230-talet torgförde dock påven Gregorius IX (1155-1241, påve 1227-41) uppfattningen, att det var ”Gudi behagligt” att uppspåra och lagföra häxor. Kort därpå hölls de första häxprocesserna i Trier, men det rörde sig då om en tämligen mild botgöring. Gregorius IX hade annars hårda nypor och förordade avrättning av så kallade kättare.

På 1300-talet avrättades de första häxorna i Schweiz, och sedan dominikanermunkarna Heinrich Kramer och Jakob Sprenger år 1487 publicerat boken Malleus Maleficarum (”Häxhammaren”) tog häxjakten fart på allvar. När det blev fråga om dödsstraff var det mest bränning på bål som förekom, men även metoder såsom halshuggning och hängning brukades. Oftast men inte alltid hade den dömda/dömde tagits av daga innan hon/han placerades på bålet.

Urban Hjärne (1641-1724) ingrep mot häxprocesserna.

I Sverige tog häxjakterna fart sedan den nitiske Abraham Angermannus (cirka 1540-1607) blivit ärkebiskop 1593. Denne åkte land och rike runt och dömde ut hiskeliga kyrkostraff för exempelvis olagliga sexuella förbindelser, svordomar eller sabbatsbrott. Särskilt allvarliga ansågs trolldomsförseelser vara. I 2 Moseboken 22:18 fastställdes att ”Een trollkona skal tu icke låta leffua” och faktum är att under konung Carl IX (tidigare hertig Carl, vars handgångne man Angermannus initialt var), införlivades Moses lagar från Gamla testamentet med svensk lag.

Smekmånaden mellan Carl och Angermannus kom till ett hastigt slut då den senare, trots att han var en fanatisk lutheran, av principiella skäl solidariserade sig med den formellt laglige konungen Sigismund som ville återinföra katolicismen i Sverige. Angermannus fängslades 1599 och avled i fångenskap på Gripsholms slott 1607.

Det var under perioden 1668-1676 som Sverige drabbades av ”den stora häxpaniken”. Denna tog sin början med att ett antal kvinnor i Dalarna utpekades som Blåkulla-resenärer; de antogs ha färdats till en plats kallad Blåkulla, som troligen härrör från tyska Blocksberg, och där ”bolat med Hin onde”, alltså haft intimt umgänge med Djävulen. Sådana anklagelser styrktes bland annat av barns vittnesmål – barnen sade sig ha rövats bort och blivit vittnen till de orgiastiska styggelserna.

Från Dalarna spred sig masspsykosen till Hälsingland, Gästrikland, Bohuslän och Stockholms-området. Kulmen inföll 1670. Innan eländet var till ända hade omkring 300 personer avrättats för häxeri. Häxmorden sanktionerades av den dåtida samhällseliten, men det var en medlem av denna som grep initativet och fick stopp på de groteska processerna.

Den ansedde läkaren och författaren Urban Hjärne (1641-1724) var medlem i den statliga häxerikommissionen, men sedan han förordat tortyr av den misstänkta häxan Malin Matsdotter i en häxräfst i Katarina församling i Stockholm 1676 kom han till insikten att det hela rörde sig om humbug och vidskepelse. Därmed var masshysterin till ända. Hjärne var dock inte ensam om denna insikt, och häxor kom att dödsdömas och avrättas i Sverige en bit in på 1700-talet.

Malleus Maleficarum: en instruktionsbok i häxjakt.

Sverige var nu alls icke värst i klassen när det gällde häxprocesser. Särdeles illa var det i Tyskland, där i Strassburg i Elsass (numera Strasbourg i franska Alsace) ej färre än 5000 personer avrättades för trolldomsutövning och häxeri inom loppet av 20 år. Häxorna ansågs bland annat genom magiska besvärjelser kunna orsaka dödsfall, missväxt, kor i sin med mera. Historiska uppskattningar har givit vid handen att mellan 25 000 och 50 000 personer dömdes som häxor/trollkarlar och avrättades i Europa.

De europeiska häxprocesserna är lyckligtvis över och kommer aldrig igen. Det innebär inte att det inte finns några ”häxor” kvar. Den största moderna häxrörelsen i vår del av världen kallas Wicca och grundades av engelsmannen Gerald Gardner på 1950-talet. Moderna häxor anknyter  till sambandet mellan människa och natur och använder sig, liksom sina föregångare, ofta av diverse örter i sin verksamhet. Besvärjelser förekommer också. Både ”svarta” och ”vita” häxor finns.

Häxtro och häxbränning förekommer därtill i denna denna dag i delar av Afrika. Bara i Tanzania skall under 2012 600 äldre kvinnor ha mördats som häxor. I Papua Nya Guinea är den folkliga häxtron utbredd, och i februari halshöggs och brändes här två unga kvinnor anklagade för att medelst häxeri ha dödat en populär lärare. Då och då har vi även kunnat läsa om afrikanska invandrare i Sverige som under brutala ritualer ägnat sig åt att driva ut vad man menar vara ”demoner” ur flickor och unga kvinnor.

Modern häxbränning i Afrika.

En helt annan typ av ”häxa” är den så kallade batikhäxan: en medelålders, kulturellt orienterad kvinna med medel- eller överklassbakgrund som i alla sammanhang vill briljera med sina politiskt korrekta inne/vänsteråsikter. På tidningarnas kultursidor och inom politiken hittar vi ett antal sådana i form av till exempel Åsa Linderborg, Katarina Mazetti och Gudrun Schyman.