Den israelisk-arabiska konflikten: FNs delningsplan 1947

En översikt i kartform över FNs delningsplan 1947.

I dag, den 29 november 2019, är det jämnt 72 år sedan Förenta nationerna (FN) genom en omröstning i generalförsamlingen antog resolution 181 om en delning av det brittiska Palestina-mandatet i en judisk och en arabisk del. En sådan lösning hade tidigare föreslagits av United Nations Special Committee on Palestine (UNSCOP).https://fanack.com/israel/history-past-to-present/the-way-to-partition/unga-resolution-181/

Delningsplanen har tre viktiga kännetecken: 1. Den internationella samfälligheten erkände formellt det judiska folkets rätt till ett nationalhem i dess historiska hemland. 2. Planen föranstaltar om två separata stater för två folk, vilket fortfarande är Israels officiella politik. 3. Arabernas hanterande av planen demonstrerar att de inte är intresserade av en ”palestinsk” stat om det samtidigt innebär existensen av en judisk stat.

Enligt FNs delningsplan skulle den judiska staten omfatta 56,47 procent av det palestinska territoriet (utom Jerusalem) under det att den arabiska staten skulle omfatta 42,53 procent av det aktuella territoriet (med undantag för Jerusalem). I den judiska delen av området bodde omkring 650 000 judar och 325 000 araber och i den arabiska delen cirka 807 000 araber och 10 000 judar. Såväl judar som araber var i denna mening att betrakta som ”palestinier”.

Den omstridda staden Jerusalem, som i historisk tid varit huvudstad i flera judiska riken, skulle förvaltas på internationell basis som ett så kallat corpus separatum (separat kropp).

New York Times kommenterade den 30 november 1947 den antagna delningsplanen på följande sätt: ”The decision was primarily a result of the fact that the delagates of the United States and the Soviet Union, which are at loggerheads on every other imporant issue before the Assembly, stood together on partition.”

Många jublade i Tel Aviv den 30 november 1947 sedan de fått veta att resolution 181 röstats igenom i FNs generalförsamling.

Både den amerikanske FN-ambassadören Herschel Johnson och hans sovjetiske motsvarighet Andrej Gromyko – som senare skulle bli sovjetisk utrikesminister – uppmanade generalförsamlingen ”not to agree to further delay but to vote for partition at once”. Och så blev det alltså.

Resolution 181 stöddes av 33 nationer, däribland USA, Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina, Polen, Sydafrika, Norge och Sverige (Vitryssland och Ukraina var båda sovjetrepubliker). Motståndare var, förutom alla arab- och andra muslimska länder, Kuba, Grekland och Indien. Avstod från att rösta gjorde tio länder, bland dessa Storbritannien och Jugoslavien. Siam (Thailand) var frånvarande under voteringen.

Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin såg bildandet av den judiska staten Israel som det bästa sättet att sätta käppar i hjulet för Storbritannien, som han fortfarande såg som Sovjetunionens huvudmotståndare internationellt. Det var först från mitten av 1950-talet, då det var uppenbart att USA övertagit Storbritanniens ledarroll i västvärlden, och framåt som ryssarna ändrade politik och började stödja arabiska intressen.

Enligt resolution 181 skulle en för ändamålet utsedd United Nations Palestine Commission (UNPC) se till att det fanns provisoriska regeringar i båda stater senast den 1 april 1948 och övervaka att dessa skötte sig. Det brittiska mandatet var ämnat att upphöra senast den 1 augusti 1948. London meddelade att mandatet över Palestina skulle avslutas den 15 maj 1948.

Den 14 maj 1948 utropade socialdemokraten David Ben-Gurion (född i Plonsk i Polen som David Grün) staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum. Resultatet blev att samtliga arabiska grannstater angrep Israel. Emedan de räknat med en snabb seger hade de, innan angreppet drogs igång, uppmanat alla araber som var bosatta på israeliskt territorium att fly för efter kriget kunna återvända i triumf.

Så skedde som alla vet icke, utan palestinaaraberna blev kvar i arabländerna som i bästa fall ett slags andra eller tredje klassens medborgare, ofta i eländiga flyktingläger. För de Israel-fientliga arabstaterna är de intressanta endast som ett vapen i den politiska kampen.

När stridigheterna avblåstes genom ett stilleståndsavtal 1949 hade Israel utökat sitt territorium med 40 procent jämfört med FNs delningsplan. Den judiska staten kontrollerade nu samtliga områden i det gamla brittiska mandatet med undantag för Gaza-remsan och floden Jordans västbank (de gamla judiska områdena Judéen och Samarien) som Transjordanien (Jordanien) lade beslag på. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2041226

En transjordansk och en israelisk militär möts över taggtråden vid Mandelbaum Gate i Jerusalem 1949.

Storbritanniens Palestina-mandat var en följd av det Ottomanska rikets uppdelning i samband med Första världskrigets slut inklusive Palestina. Enligt Balfourdeklarationen 1917 skulle den judiska befolkningen i området tillerkännas ett eget nationalhem. Araberna protesterade mot att de hatade judarna skulle få en egen nation och protesterade på allehanda sätt. Bland annat mördades 67 eller 69 judar i en massaker i Hebron 1929. https://en.wikipedia.org/wiki/1929_Hebron_massacre

Det finns inga historiska bevis för att araber någonstans agerat för att etablera en egen arabisk stat i Palestina före de första decennierna in på 1900-talet. Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” som uttryck för en arabisk nationell strävan i området är en politisk innovation från tiden efter Sexdagarskriget 1967, då Israel bland annat avslutade Jordaniens annektering av den så kallade Västbanken och dess överhöghet över östra Jerusalem.

Det dåvarande Transjordanien fick kontroll över den östra (gamla) delen av Jerusalem som en följd av stilleståndsavtalet 1949 men misskötte gravt sina åligganden. Bland annat förvägrade jordanierna judar och kristna tillgång till de heliga platserna, hindrade judar från att besöka Tempelberget, förstörde synagogorna och de judiska hemmen i den gamla staden och skändade de judiska gravarna på Oljeberget.

Folke Bernadotte föll offer för spänningarna i det omstridda Jerusalem.

Det var slutligen under ett besök i det hett omtvistade Jerusalem som den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte af Wisborg, bragtes om livet av en judisk paramilitär grupp den 17 september 1948. Man menade att Bernadotte med sin verksamhet ensidigt gynnade arabiska intressen. Bernadotte, som helt saknade förkunskaper om det område han satts att medla i, ersattes som FN-medlare av amerikanen Ralph Bunche. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folke_Bernadotte

Mellanöstern: när det är förräderi att delta i en fredskonferens

Jared Kushner presenterade i Bahrain USAs fredsplan för Mellanöstern inför bland andra ett betydande antal arabiska delegater.

Jag vet inte säkert, men den Palestinska myndigheten (PA) kan vara den enda nationella entitet där det anses vara brottsligt att delta i fredskonferenser. På det tyder PAs reaktioner på att en delegation omfattande 13 personer deltog i en fredskonferens i Manama i Bahrain i slutet av juni.

‘I Fear for My Life’: Inside the Overnight Drama to Rescue the Hebron Businessmen from the PA

Den 28 juni stod ett 50-tal representanter för den Palestinska myndighetens säkerhetstjänst och polis beredda att arrestera flera medlemmar i den av Ashraf Jabari ledda palestinaarabiska delegation som deltog i Bahrain-konferensen. Flera hus i den palestinskkontrollerade delen av staden Hebron på den så kallade Västbanken omringades i detta syfte.

Den israeliska nyhetsbyrån Tapzit Press Service (TPS) skildrar ett drama som började med att konferensdelegaten Ashraf Ranem ringde TPS och sa: ”Jag fruktar för mitt liv och har stora problem.” I bakgrunden hördes ljud som uppstod när säkerhetsmän från PA trängde in i bostaden och anklagade honom för spioneri och förräderi och informerade honom om att han kunde dömas till döden.

Agerandet var en del i den Palestinska myndighetens hetsjakt på delegaterna i den palestinaarabiska delegation som trotsade de fastlåsta positionerna i Mellanöstern och deltog i den USA-sponsrade fredskonferensen i Bahrain. Hebron-baserade styrkor från den israeliska försvarsmakten IDF ingrep för att bistå de utsatta fredsdelegaterna. Hebron är en av världens äldsta städer och var en gång konung Davids huvudstad. http://en.hebron.org.il/history/613

Ranem, som är verksam i möbelbranschen, lyckades ta sin tillflykt till den del av Hebron som kontrolleras av israelerna och fick en fristad i Ashraf Jabaris hem. Han hamnade dock i en svår situation då säkerhetsstyrkorna från PA konfiskerade hans pass, kreditkort och andra viktiga dokument och ägodelar. Flera av säkerhetsmännen som trängde in i Ranems hem var för övrigt släktingar till honom. Jabari var den ende av de palestinaarabiska delegaterna som talade på mötet i Bahrain.

Den palestinaarabiske chefsdelegaten Ashraf Jabari (till vänster) och USAs Israel-ambassadör David Friedman i Jerusalem.

En annan fredsdelegat, den cancersjuke Abu Milah, greps innan han blev förvarnad om PAs tillslag. Han frigavs dock efter ett dygn sedan enligt uppgift högt rankade medlemmar i den amerikanska administrationen ingripit. Detta innebar ännu ett bakslag för den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas, som alltså tvingades böja sig för amerikanska påtryckningar.

Fredskonferensen i Bahrain, med temat Peace to Prosperity, lockade drygt 300 deltagare från 30 länder, exempelvis Australien, Argentina, Dubai, Saudiarabien, Nigeria  och Qatar. Det arabiska deltagandet innebar ett dundrande fiasko för Palestinska myndigheten, som hade uppmanat araberna att inte delta.

Under konferensen presenterade Vita husets chefsrådgivare Jared Kushner, tillika president Donald Trumps svärson, en mycket ambitiös fredsplan som utformats av Vita huset. Enligt planen skall 50 miljarder US dollar satsas på att förbättra de Palestinska territoriernas ekonomi i syfte att exempelvis minska arbetslösheten och möjliggöra utländska investeringar. Planen omfattar 190 specifika projekt för dessa ändamål.

Konferensens värd var Bahrains kronprins Salman bin Hamad Al Khalifa. Förutom Kushner deltog från amerikansk sida bland andra finansminister Steven Mnuchin. Däremot lyste officiella delegationer från såväl Israel som Palestinska myndigheten med sin frånvaro. https://fortune.com/2019/06/30/bahrain-summit-middle-east/

Donald Trump och Mahmoud Abbas: inte de bästa av vänner.

Det sägs att palestinaaraberna aldrig missar en möjlighet att missa en möjlighet, och att förmå PA och dess ledare Mahmoud Abbas att inse sitt eget bästa tycks vara en omöjlig uppgift. Den åldrande Abbas, nu 84 år gammal, har satt sig på bakhasorna och avvisat alla konstruktiva propåer sedan USA flyttade sin Israel-ambassad från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem.

Till skillnad från en annan ärkefiende till USA, Nordkoreas diktator Kim Jong-un, vägrar Abbas att ens kommunicera med Trump-administrationen och tar varje tillfälle att förbanna Trump, Kushner och USAs Israel-ambassadör David Friedman.https://nypost.com/2019/07/02/mahmoud-abbas-blows-his-chance-at-achieving-peace-in-the-middle-east/

Abbas totala oförsonlighet går ut över palestinaaraberna i allmänhet och de palestinaaraber som faktiskt vill åstadkomma något konstruktivt, såsom 13-mannadelegationen i Manama.,i synnerhet.

 

 

 

 

Palestinska myndigheten spenderar sex gånger mer på terrorister än på välfärd

Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas med svensk supporter.

Den så kallade Palestinska myndigheter spenderar enligt Palestinian Media Watch sex gånger mer pengar på stöd till terrorister och deras familjer än på pengar som bistånd till fattiga och behövande. https://unitedwithisrael.org/palestinian-authority-spends-six-times-more-on-terrorists-than-on-its-needy/

I 2017 års budget allokerade den Palestinska myndigheten 550 miljoner shekel eller drygt 1,3 miljarder kronor till löner för fängslade eller frigivna terrorister varav många dömda mördare. Utbetalningarna omfattar 1400 till 12 000 shekel per månad (1 shekel motsvarar 2,44 kronor). Sammanlagt tilldelas omkring 35 000 palestinaarabiska familjer bistånd av detta slag.

Samtidigt spenderade Palestinska myndigheten, som tillskapades efter Oslo-avtalet 1994 för att administrera palestinaarabiska områden, 605 miljoner shekel eller närmare 1,5 miljarder kronor på välfärd till behövande familjer i områden under dess kontroll. Utbetalningarna rörde sig om 750 till 1800 shekel per kvartal, alltså betydligt blygsammare belopp än dem som tillfallit terroristanknutna familjer. https://sv.wikipedia.org/wiki/Palestinska_myndigheten

Av de 605 miljonerna shekel härrörde 515 miljoner från den internationella menigheten – 165 miljoner från EU och 350 miljoner från Världsbanken. Palestinska myndigheten bidrog med endast 90 miljoner shekel, motsvarande 16 procent, ur egen fatabur.

Hakkorsflaggan vajar över en moské i Beit Omar nära Hebron.

Palestinska myndighetens mångåriga policy att belöna i israeliska fängelser dömda fångar, frisläppta fångar och familjer till ”martyrer” (exempelvis självmordsbombare) har utsatts för hård internationell kritik. På senare tid har USA, Nederländerna och Israel genom lagstiftning begränsat biståndet till den Palestinska myndigheten.

Israel kräver numera att Palestinska myndigheten lämnar in en årlig rapport över biståndsfördelningen föregående år. När rapporten godkänts drar israelerna av den summa som spenderats på terrorister från biståndet för kommande år. Sedan kan man tycka att det är anmärkningsvärt att Israel över huvud taget bidrar med pengar till en entitet som vill utplåna den judiska staten.

Sedan sin tillkomst har Palestinska myndigheten avsatt miljardtals shekel för stöd till terrorrelaterade individer och familjer, levande som döda. Denna praktik kommer att fortsätta så länge som det internationella samfundet inklusive Sverige fortsätter pynta in pengar på Palestinska myndighetens bankkonto.

Palestinska myndighetens ”president”, antisemiten och förintelseförnekaren Mahmoud Abbas, född 1935, har försäkrat omvärlden att han och myndigheten kommer fortsätta belöna ”våra martyrer och fångar och sårade människor”, något som Abbas parti al-Fatah ägnat sig åt sedan 1965. https://www.timesofisrael.com/defiant-abbas-says-he-wont-halt-stipends-to-terrorists/

Margot Wallström är den enda utrikesministern inom EU som är persona non grata i Israel.

De svenska socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven kallade vid Socialdemokraternas partikongress 2013 Fatah för ”vårt kära systerparti” och befäste därmed den Mellanöstern-linje som dragits upp av Olof Palme. En av Löfvens första åtgärder som statsminister för den rödgröna regeringen hösten 2014 var att   erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardstöd till den Palestinska myndigheten. https://www.varldenidag.se/israelkommentar/stefan-lovfen-omhuldar-parti-som-hyllar-terrorism/Bbbqcf!c7bRa6xWnSNpP37QtOYYYg/

Rättvisa har skipats: de två Hamas-mördarna har eliminerats

 Israeliska styrkor under den framgångsrika operationen mot de två mördarna. Foto: Jerusalem Post

Den 12 juni kidnappades tre israeliska ynglingar i åldrarna 16 till 19 år medan de liftade från sin religiösa skola i Gush Etzion på den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien) till sina hem. Kidnapparna var Marwan Kawasme, 29 och Amar Abu Aysha, 32, medlemmar i den kända Hamas-klanen Kawasme från Hebron.

Det har nu rapporterats att medlemmar ur den israeliska gränspolisens specialstyrka och det israeliska säkerhetsorganet Shin Bet tisdagen den 23 september dödade de två mördarna i ett hus i Hebron, där de stuckit sig undan den senaste tiden.

Sedan de israeliska styrkorna kommit till platsen och försökt gripa mördarna utbröt en eldstrid, varvid den ene av mördarna omedelbart sköts till döds medan den andre föll ner i en håla i marken och dödades sedan en granat kastats ner i hålan.

 De tre offren för Hamas terror.

Den engelskspråkiga israeliska tidningen The Jerusalem Post rapporterar följande om operationen:

http://www.jpost.com/Israel-News/IDF-wounds-two-Palestinians-who-kidnapped-murdered-three-Jewish-teens-376124

Den lyckosamma utgången av ansträngningarna att spåra upp de två personer som kidnappade tonåringarna Eyal Yifrach, Gilead Shaer och Naftali Fraenkel innebär att dryga tre månaders människojakt är över. Den israeliska arméns (IDF) överbefälhavare Benny Gantz hyllade de ansvariga för deras insatser i den operation som kallats Operation Brother´s Keeper.

 De båda kidnapparna och mördarna som nu oskadliggjorts.

Marwan Kawasme och Amar Abu Aysha har båda gripits tidigare för terroristaktiviteter riktade mot israeler. Tidigare har deras släktingar Basher Kawasme, Muhammad Kawasme och Ta´ar Kawasme, söner till Arafat Kawasme, gripits för inblandning i kidnappningen av de tre studenterna. Hussam Kawasme, som beskrivits som hjärnan bakom kidnappningen och morden på de tre ynglingarna, greps den 11 juli.

De dödade israelernas släktingar har välkomnat det faktum att rättvisa nu skipats och att ett avslut nåtts, men att sorgen består. Talesmän för Hamas i Hebron har å sin sida fördömt ”morden” på de båda terroristerna och hyllat dessa som martyrer.

Det kan nämnas att KD-ledaren Göran Hägglund för inte så länge sedan förklarade sig villig att skänka svenskt bistånd till Hamas. Mer om detta här:

http://apg29-se.loopiasecure.com/index.php?artid=15796

 

Nu erkänner Hamas kidnappning och mord på israeliska ungdomar

http://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/In-first-Hamas-official-takes-credit-for-kidnap-and-murder-of-Israeli-teens-371703

Israel har hela tiden hävdat att det var den palestinaarabiska terrorgrupperingen Hamas, vilken har makten i Gaza-remsan och bedriver en konstant terrorkrigföring mot Israel, som kidnappade och mördade tre israeliska ungdomar nära Hebron på den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien).

De tre mördade judiska tonåringarna.

Hamas har nekat varje gång man ställts inför denna anklagelse. Tills nu. Den engelskspråkiga israeliska tidningen Jerusalem Post rapporterar den 20 augusti 2014, att Hamas-talemannen Salah al-Aruri under en konferens för islamska prästmän i Turkiet lovprisade Hamas Kassam-brigader, som uppges ligga bakom illdådet.

Enligt al-Aruri var Kassam-brigaderna värda allt beröm för sin ”hjältemodiga aktion att föra bort tre bosättare i Hebron” och därmed starta det ännu pågående kriget mellan Israel och Hamas. ”Bosättarna” i fråga var de tre judiska skoleleverna Eyal Yifrach, 19, Gilad Shaar, 16, samt Naftali Fraenkel, 16 vilka fördes bort när de liftade från sin skola för att bege sig till sina hem.

Deras kroppar påträffades döda efter ett intensivt sökande av de israeliska försvarsstyrkorna IDF. Den 11 juli kunde israeliska soldater gripa den förmodade arkitekten bakom kidnappningen och morden, Hussam Kawasme, men de båda misstänkta utförarna, Marwan Kawasme och Amar Abu Aysha, är alltjämt på fri fot.

Hamas bröt nyligen vapenvilan i konflikten med Israel genom att återigen börja bombardera israeliska områden med raketer. Samtidigt fortsätter de fega krakarna i Hamas ledning, parallellt med en heroisk retorik om att ”offra livet för Allah” och liknande, att använda kvinnor och barn som mänskliga sköldar och terrorisera sin egen befolkning.

 ”Vapenvilan” i realiteten.

 

Hamas dödskult känner inga åldrar

Hamas, som haft makten i Gaza-remsan sedan området gavs självständighet av Israel 2005, är en islamistisk organisation med en naziinspirerad ideologi. Om man skall karaktärisera dess bärande koncept så ligger ”dödskult” nära till hands.

Ty Hamas målsättning är inte bara att döda så många judar som möjligt i alla åldrar. Det mest ärorika för en Hamas-medlem är yttermera att dö i kampen för att utplåna Israel, att bli en martyr med gratisbiljett till islams himmel.

Att martyrskapet inte känner några åldersgränser framgår med förfärande tydlighet av ovanstående video, som producerats av Hamas i Gaza. Palestinaarabiska barn i tioårsåldern berättar här om hur stolta de är över äldre släktingar som uppfunnit raketer som skickas mot Israel eller lidit maryrdöden. De berättar också hur glada de själva skulle bli om de fick vidkännas den stora äran att dö i kampen mot Israel.

 Foto på barn som självmordsmördarbombare som de israeliska försvarsstyrkorna hittade i Hebron.

Det är den här dödskultmentaliteten som ligger bakom den nuvarande konflikten i Gaza. Det är svårt att se hur det någonsin skall kunna bli fred i den här delen av världen, där den ena sidan inte bara vill döda maximalt antal motståndare utan desslikes vill se så många av de egna som möjligt dö martyrdöden.

Här hemma fortsätter Hamas-anhängare i och utom vänsterrörelsen inklusive Socialdemokraterna att pumpa ut propaganda mot Israel, som parallellt med den pågående markoperationerna i Gaza fortsätter frakta in förnödenheter till Gazas civilbefolkning samt vårda skadade ur dessa i sina fältsjukhus, samt stödja Hamas dödskult. Snuskigt är vad det är.

 

Tyst från internationella organ när tre israeliska ungdomar kidnappas

http://www.bbc.com/news/world-middle-east-27847534

När tre israeliska tonåringar, på väg hem från sin skola, bortförs av palestinaarabiska terrorister på den så kallade Västbanken blir det mol tyst från internationella organ såsom EU, FN, Amnesty International och Human Rights Watch liksom (givetvis) från Sveriges utrikesdepartement (UD). Endast USA av mer betydande internationella aktörer – och då inte president Barack Obama utan utrikesminister John Kerry – har uttalat sitt avståndstagande från det fega illdådet och kopplat ihop det med terroristorganisationen Hamas.

(Sammanfattande rapport om händelsen från BBC via länken överst).

FNs sydkoreanske generalsekreterare Ban Ki-moon kör sin egen variant. Han liknar terroristernas kidnappning vid Israels bekämpning av legitima terroristmål:

http://www.jewishpress.com/news/breaking-news/un-chief-ban-ki-moon-equates-kidnapping-to-israeli-defense/2014/06/15/

 De tre kidnappade ungdomarnas öde engagerar hela Israel. Bilder visar platsen framför Västra tempelmuren i Jerusalem, som är fullpackad av bedjande israeler.

19-åringen Eyal Yifrah samt 16-åringarna Naftali Frenkel och Gilad Sha’ar är försvunna sedan de i fredags skulle resa hem från sin skola, belägen i ett område med judiska bosättningar på Västbanken mellan Jerusalem och den övervägande arabiska staden Hebron. De tre ynglingarna är elever vid en så kallad yeshiva, en ortodox judisk skola ägnad åt studier av de grundläggande religiösa skrifterna Torah, Mishnah och Talmud. En av tonåringarna sägs vara amerikansk medborgare.

Det har tidigare rapporterats att den al-Qaida närstående gruppen Dawlat al-Islam tagit på sig ansvaret för kidnappningen, men det har även spekulerats i att det terroristiska Hamas – som kontrollerar Gazaremsan – skulle ligga bakom illgärningen. Ungefär samtidigt som de unga israelerna försvann utropade Hamas en ny intifada mot Israel.

Israels premiärminister Benyamin Netanyahu har anklagat den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas för att vara ansvarig för bortförandet. Abbas parti Fatah har nyligen ingått en koalition med Hamas, och det är ett faktum att Abbas tidigare uttalat sig positivt om palestinaarabiska kidnappningar. 2011 kallade han i en intervju kidnappningen av den israeliske soldaten Gilad Shalit, som togs till fånga av  terrorister 2006 och släpptes fem år senare i utbyte mot över 1000 palestinaarabiska fångar, för ”en god sak”.

 Antisemitiska schabloner på Fatahs hemsida.

Hittills har den Palestinska myndigheten sänt ut motstridiga signaler avseende den förmodade kidnappningen. Abbas har försäkrat att han skall göra allt han kan för att spåra upp de tre unga israelerna, men parallellt därmed har de tre ungdomarna på Abbas parti Fatahs Facebook-sida enligt ökända antisemitiska schabloner karikerats som tre råttor, försedda med davidsstjärna, som dinglar från ett metspö.

Den mediakritiska israeliska sajten Honest Reporting påpekar (se länken nedan) att delar av den internationella rapporteringen kring ungdomarnas försvinnande, från medier såsom amerikanska  CNN och Christian Science Monitor samt brittiska Guardian, förefaller ha varit ägnade åt att urskulda bortförandet genom att hänvisa till att de tre varit ”bosättare” samt att de liftat; då får man liksom skylla sig själv…

http://honestreporting.com/kidnapped-israeli-teens-the-worst-coverage/

En högt rankad talesman från den israeliska krigsmakten IDF (Israel Defense Forces) har deklarerat att de tre troligen är vid liv och befinner sig i fångenskap i det höglänta området Judean Hills. Det har så här långt rapporterats att 80 personer gripits i samband med det pågående spaningsarbetet, som är högprioriterat av Israel icke minst med tanke på det nationsvida engagemang som de tre saknade ungdomarnas öde genererat.

 Israels dilemma enligt en tecknare.

Slutligen kommer Israel med säkerhet, förr eller senare, att slå till hårt mot Hamas som mött Israels beslut från 2005 att lämna över Gaza till palestinaaraberna med våld och terror. Raketbeskjutningar pågår för fullt i detta nu från Gaza in i Israel, och med Hamas numera ingående i en regeringskoalition med Fatah synes utsikterna för seriösa förhandlingar mellan Israel och den Palestinska myndigheten vara lika med noll.

 

En Israelresa (IV): Jerusalem

 Bloggaren på Olivberget med Jerusalems gamla stad i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Så var det dags för den fjärde och avslutande delen av min bloggserie om Israel-resan i Samfundet Sverige-Israels regi 26 mars – 2 april. Det var den 30 mars vår resgrupp gjorde en dagstur till vad jag vill kalla ”städernas stad”, nämligen Jerusalem, som även är Israels huvudstad och landets största stad med 804 400 invånare (31 december 2011). På hebreiska heter staden Yerushaláyim.

Förra gången jag var i Jerusalem, det var i november 2005 då jag deltog i en fredskonferens arrangerad av Middle East Peace Initiative (MEPI), blev jag bestulen. Jag skulle i den gamla stadsdelen köpa en broschyr om ”smärtornas väg”, Via Dolorosa, av en ung arabisk man och tog därför fram mitt gula plastfodral från Forex som innehöll cirka 400 dollar, om jag minns rätt. Jag märkte att jag blivit bestulen först någon minut därefter, vilket tyder på att förövaren var en mycket skicklig yrkesman i sitt tvivelaktiga slag.

Den här gången hade jag vidtagit försiktighetsåtgärden att förvara mina pengar under skjortan  i en tygficka att anbringa runt halsen medelst härför avsett band, som min hustru alltid brukade göra. Det fungerade utmärkt.

 Jerusalem-vy med en judisk begravningsplats närmast kameran och den guldglänsande kupolen till Omarmoskén långt bort. Foto: Tommy Hansson

Första anhalten var Olivberget (Oljeberget enligt 1917 års bibelöversättning) med vidsträckt vy över Jerusalems gamla stad. Det var när han red på en åsna nerför Olivbergets sluttning som Jesus hyllades som konung vid sin ankomst till staden vid den judiska påskens begynnelse. En vecka senare greps han inför sin korsfästelse i Getsemane örtagård vid foten av samma berg, eller rättare sagt ås.

40 dagar efter sin uppståndelse skall Jesus enligt kristen tradition även ha tagits upp till himlen från Olivberget. Berget inrymmer också en judisk begravningsplats där omkring 150 000 gravar skall finnas.

 På promenad i gamla staden. Foto: Tommy Hansson

Till Jerusalems avgjorda sevärdheter hör Den heliga gravens kyrka (även kallad Uppståndelsekyrkan), som uppfördes år 335 efter Kristi födelse över den plats där Kristus antogs ha begravts och även i anslutning till Golgata, platsen för korsfästelsen.

Kyrkan förstördes i två omgångar av muslimska potentater, 614 respektive 1009, innan den återuppbyggdes 1027-48.

 Det var lindrigt sagt trångt i Den heliga gravens kyrka…Foto: Tommy Hansson

När jag besökte kyrkan vid min förra visit i Jerusalem vad den packad med folk, och så var fallet även denna gång. Till attraktionerna hör, förutom platsen för vad som antas vara Kristi grav, även reliker i form av träflisor från Kristi ”sanna kors”.

I kyrkan residerar flera kristna kyrkor, bland andra grekisk-ortodoxa kyrkan, romersk-katolska kyrkan, armenisk-apostoliska kyrkan samt koptisk-ortodoxa kyrkan. Emedan de kristna inriktningarna har notoriskt svårt att hålla sams öppnas och låses kyrkan av två muslimska väktare.

 I ett av gravkyrkans mindre, grottliknande rum. Foto: Tommy Hansson

Precis som vi skulle lämna kyrkan påbörjade ett av de i helgedomen residerande samfunden en gudstjänst som inleddes med en omständlig processionsgång ett antal varv runt kyrkan. Trängseln blev närmast olidlig, och det var efter många om och men vi slutligen lyckades praktisera oss ut ur kyrkolokalen för att äta lunch på en arabisk restaurang i närheten.

Jag passade även på att i ett av de otaliga salustånden köpa två T-shirts till ett ganska hutlöst pris och, skulle det visa sig, av usel kvalitet.

 På väg nerför trapporna till Västra tempelmuren (Klagomuren). Foto: Tommy Hansson

Besöker man Jerusalem skall man givetvis också besöka judarnas utan konkurrens heligaste plats, Västra tempelmuren (Klagomuren), det enda som återstår av det heliga tempel det står talat om i Nya testamentet. Jerusalems historia sträcker sig nästan 4000 år tillbaka i tiden och grundades av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna, då staden logiskt nog benämndes Jebus. År 990 före Kristi födelse intogs staden av konung David, vilken regerade sju år i Hebron och därpå 33 år i Jerusalem beläget på berget Sion (därav smeknamnet ”dotter Sion”).

Eftersom David enligt den judiska bibeln hade ”för mycket blod på sina händer” tilläts han inte av Gud att bygga något tempel. Detta värv föll i stället på sonen Salomo, som lät bygga ett synnerligen praktfullt tempel på Moria berg omkring år 960 före Kristi födelse. Denna helgedom förstördes i grund  nästan 400 år senare (586), då konung Nebudkadnessars babyloniska trupper erövrade Jerusalem och förde bort det judiska folkets elit till sitt rike.

 Västra tempelmuren i ögnasikte. Foto: Tommy Hansson

När de bortförda judarnas ättlingar återvände från fångenskapen i Babylonien till Jerusalem år 500 på direkt order av den persiske härskaren Kyros II låg templet i grus och aska. Man började då, under ledning av bland andra profeten Esra (kallad ”den andre Moses”), bygga det så kallade Serubbabels tempel som nästan ett halvt årtusende senare renoverades och utvidgades av konung Herodes den store (cirka 73-4 före Kristi födelse).

Det var detta tempel som Jesus förutspådde skulle förstöras om det utvalda folket inte accepterade Jesus som Messias, och så skedde också år 70 då romarna invaderade Judéen under ledning av general (senare kejsare) Titus för att krossa det av seloterna ledda judiska upproret. Av detta tempel återstår alltså i dag endast den västra muren, som ligger nedanför Tempelberget vilket huserar den guldglänsande Omarmoskén och al-Aqsa-moskén vilka är två av muslimernas heligaste platser.

I trapporna på vägen ner till tempelmuren erbjöd sig en talför rabbin att knyta ett rött snöre kring min ena handled – tror det skulle stå för något slags välsignelse – mot att jag lämnade en slant till välgörande ändamål. Jag kände mig på gott humör, lät honom knyta snöret samtidigt som han läste en kort välsignelse och lade en hand på min panna, varför jag bidrog med 20 shekel (cirka 40 kronor).

 I De rättfärdigas trädgård i Yad Vashem. Foto: Tommy Hansson

Ett obligatoriskt inslag i varje Jerusalem-resenärs agenda är ett besök i Yad Vashem, den israeliska statens myndighet, monument, arkiv och forskningsinstitut ”för hågkomst av Förintelsen och dess hjältar”. Det tillkom efter beslut i det israeliska parlamentet Knesset 1953 och är beläget på Har Hazikanon (Åminnelseberget). Här finns också De rättfärdigas trädgård till minne av de icke-judar som anses ha gjort betydande insatser för judarna under Förintelsens period, bland dem den svenske diplomaten Raoul Wallenberg.

I Yad Vashem finns 62 miljoner dokument och tiotusentals fotografier samt vittnesmål rörande det nazityska folkmordet på sex miljoner judar. Yad Vashem delar också ut utmärkelsen Rättfärdig bland folken till förtjänta icke-judar. Särskilt gripande var ett besök i den byggnad, belägen utanför huvudkomplexet, som är ägnad åt de barn som föll offer för de nationalsocialistiska grymheterna. Det hebreiska namnet Yad Vashem betyder ordagrant ”äreminne” och är hämtat ur profeten Jesajas bok i Gamla testamentet.

 Utanför DVIs klinik. Foto: Tommy Hansson

Ett besök i Jerusalem av väldigt speciell karaktär gjorde gruppen slutligen på Dental Volunteers for Israels (DVI) Trudi Birgers tandklinik. Israel har inget välfungerande system för tandvård till behövande barn, varför DVI som en icke vinstdrivande organisation behandlar mellan 100 och 150 barn och ungdomar per dag oberoende av etniskt ursprung och religion i åldrarna fyra till 26 år helt gratis. Jerusalems stads stadsförvaltning skickar dessa barn och ungdomar till DVI.

Kliniken startades av filantropen Trudi Birger, en överlevande från Förintelsen, 1980 och hyser tandläkare från hela världen, däribland Sverige. I vårt ressällskap fanns flera resenärer med en yrkesbakgrund som tandläkare vilka tjänstgjort vid denna klinik, bland dessa reseledaren Lars-Åke Hallin.

 En interiör från Trudi Birger-kliniken i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Med detta avslutar jag min serie om fyra avsnitt från årets resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel. Jag vill passa på att rikta ett hjärtligt tack till reseledarna Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson samt den mycket sakkunnige och hårt arbetande guiden Marie Ben Rei för deras berömvärda insatser.

 

 

 

 

 

Den europeiska civilisationens grundpelare: Jerusalem, Rom, Aten

 Skulpturen ”Europa och tjuren” i Halmstad av Carl Milles.

Man bör inte begå misstaget att förväxla EU med Europa. Denna världsdel, som till ytan är världens näst minsta men till befolkningen tredje största, kommer att bestå också efter det att EU förpassats till historiens soptipp som överstatlig utopi.

De första människorna anses ha kommit till det som i dag är Europa för omkring 40 000 år sedan. Namnet Europa härrör från en fenicisk prinsessa som enligt legenden tillfångatogs av överguden Zeus i tjurgestalt. Hon fördes till den grekiska ön Kreta, där hon blev mor till Minos som grundlade den minoiska kulturen på ön.

Det brukar hävdas att den europeiska civilisationen och identiteten grundas på tre historiskt viktiga städer: Jerusalem, Rom och Aten.

Jerusalem ligger visserligen rent geografiskt sett inte i Europa men har ändå kommit att utöva ett avgörande inflytande över den europeiska utvecklingen. Jerusalem, i dag Israels officiella huvudstad, har en närmare 4000-årig historia och anses ha grundats omkring år 1800 före Kristi födelse av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna som vi kan läsa om i den judiska bibeln.

Cirka 990 intogs staden av den israelitiske konungen David, som regerade sju år i Hebron och därefter 33 år i Jerusalem som han utsett till huvudstad i sitt rike. David efterträddes av sonen Salomo, som lät bygga ett tempel på Moria berg kring år 960 vilket dock förstördes av babylonierna 586 före Kristi födelse.

När det judiska folket återvände från fångenskapen i Babylon omkring år 500 började man uppföra det så kallade Serubbabels tempel, som konung Herodes den store flera hundra år därefter byggde vidare på. Det är detta tempel som vi läser om i den kristna bibeln i anslutning till Jesu och hans lärjungars verksamhet. Det förstördes, precis som Jesus förutsagt, vid romarnas intåg under general Titus år 70 efter Kristi födelse och har därefter inte återuppbyggts.

 Västra tempelmuren i Jerusalem – judarnas heligaste plats. Foto: Tommy Hansson

I Jerusalem återfinns viktiga platser som Västra tempelmuren, Tempelberget med Omars moské och al-Aqsa-moskén samt Den heliga gravens kyrka vilken traditionellt sägs ha byggts över Kristi grav. Jerusalem är judarnas heliga stad men har också stor betydelse för kristendom och islam. Det var i Jerusalem som kristendomen grundades av Jesus och hans apostel Paulus, den tidigare fanatiskt antikristne fariséen Saulus. Paulus och Jesu främste lärjunge Petrus begav sig efter Jesu korsfästelse till Rom som var världens dåtida centrum.

Både Paulus och Petrus avrättades av den romerska makten, men deras och otaliga andra kristnas martyrium lade grunden till en mäktig religion som på 300-talet blev romersk statsreligion då kejsar Konstantin den store omvände sig till kristendomen. Kristendomen spreds sedan över världen och är i dag världens största religion med omkring 2,2 miljarder anhängare.

Rom, dit alla vägar sägs bära, grundades enligt traditionen år 753 före Kristi födelse. Den romerska kulturen anses vara den kultur som spelat störst roll i världshistorien. Romarna utropade sin självständighet från etruskerna i form av en republik år 509. År 27 före Kristi födelse avlöstes republiken av ett kejsardöme med Augustus som förste kejsare.

 Rom brukar ibland kallas ”den eviga staden”.

Som höjdpunkt i den romerska odlingen betraktas ofta jus romanum, den romerska rätten. Den upplevde sin glansperiod under de tre första århundradena efter Kristi födelse men dess inflytande är kännbart än i dag. Den romerska rättsutövningen har inspirerat och varit underlag för utvecklingen av det moderna rättsväsendet i flertalet europeiska länder.

När vi talar om Roms betydelse kan vi inte undvika att nämna det språk som talades i antikens Rom, latinet. Latinet användes allmänt som den första kristna kyrkans språk, något som fortfar än i dag inom den traditionsbundna romersk-katolska kyrkan. Latinet spreds genom kristendomens utbredning vidare ut i världen och har ända in i våra dagar fungerat som ett lingua franca i den lärda världen.

Atens historia är sannolikt lika lång som Roms och sägs ha grundats av konung Kekrops. Stadens ursprungliga utbredning var koncentrerad till borgklippan Akropolis. Stadens storhetstid inträffade efter Perserkrigen på 480-talet före Kristi födelse men förlorade med Peloponnesiska kriget 431-404 sitt forna inflytande. Under romarväldet kom dock staden att behandlas med stor välvilja och mildhet.

 Sokrates: den klassiska grekiska filosofins fader.

Aten anses ha utgjort demokratins vagga, men det måste understrykas att den demokrati (som betyder ”folkstyre”) det var fråga om endast omfattade fria, vuxna män. Kvinnor, slavar och utlänningar hade inget som helst att säga till om. Således hade den atenska demokratin betydelse för endast cirka 30 000 av stadsstatens 300 000 invånare, det vill säga 10 procent. Dem som demokratin omfattande hade emellertid ett stort inflytande över Atens angelägenheter.

Statsmannen Solon tillskrivs äran av att ha lagt grunden för den atenska demokratin genom de reformer han införde 594 före Kristi födelse, då de rikas makt begränsades och de fattigas villkor förbättrades.    I övrigt måste man nämna Atens och den grekiska civilisationens avsevärda inflytande över världshistorien då det gäller områden som filosofi, konst, arkitektur, läkarvetenskap och matematik.

Atens störste son var enligt mitt förmenande Sokrates (cirka 469-399 före Kristi födelse), den grekiska och västerländska filosofins fader. Hans verksamhet är känd för eftervärlden genom lärjungen Platons dialoger. Genom den samtalskonst han utövade på Atens gator och torg lade han grunden för modern kunskapsteori och logik.

Genom Sokrates ifrågasättande av etablerade normer – om man så vill ”den politiska korrektheten” – blev han till sist en nagel i ögat på Atens makthavare och avrättades efter beslut i den atenska folkförsamlingen år 399. Han anklagades för ateism och sofism samt för att ha förfört den atenska ungdomen. Avrättningsmetoden bestod i att Sokrates ur en bägare tvingades inmundiga en dryck innehållande bland annat den giftiga odörten.

 Chimay heter ett utmärkt belgiskt öl.

Kommer då Bryssel att i framtiden tillmätas samma betydelse som Jerusalem, Rom och Aten? Nej, knappast. Inte på annat sätt än att det var här som den Europeiska Unionens missriktade maktambitioner hade sitt säte, vilket knappast kan anses vara någon större bedrift i sig.

Och naturligtvis som ursprungsstad för pommes frites, brysselkål och brysselspetsar. Det utmärkt goda belgiska ölet inte att förglömma.

Laglöst i palestinska territorier – Al-Qaida i Gaza

Palestinska polisens klagan över omild behandling enligt palestinsk karikatyr…

Enligt en rapport från den palestinska Independent Commission for Human Rights (ICHR) nyligen har den Palestinska myndigheten och Hamas systematiskt våldfört sig på de mänskliga rättigheterna på Västbanken och i Gazaremsan.

Rapporten, vilken helt har ignorerats av etablissemangsmedia och organisationer för mänskliga rättigheter i västvärlden, hävdar att tio palestinaaraber dog under januari 2014 som en följd av anarki, laglöshet och missbruk av vapen. ICHRs rapport räknar även upp fall av tortyr och annan form av misshandel i fängelser som administreras av Palestinska myndigheten och Hamas.

ICHR vill fästa uppmärksamheten på palestinska civilas utsatta situation i områden som kontrolleras av palestinaarabernas organisationer. Här en länk till organisationens hemsida:

http://www.ichr.ps/en

Anledningen till att vittnesmål av den här typen ignoreras i väst är, enligt en analys av Gatestone Institutes Abu Toameh, den hävdvunna uppfattningen, att den judiska staten Israel svarar för allt ont som förekommer i regionen. Att palastinaaraberna skulle kunna göra något dåligt eller att Israel skulle kunna göra något bra finns helt enkelt inte på kartan bland etablerade media, kyrkor, biståndsorganisationer med flera aktörer. Allting är Israels och/eller den så kallade sionismens fel.

ICHR har angivit att man under januari tog emot 56 klagomål om tortyr och misshandel i palestinska fängelser – 36 i det av den islamistiska terrororganisationen Hamas kontrollerade Gaza, 19 på Västbanken (Judéen och Samarien enligt traditionellt judiskt synsätt) som styrs av Palestinska myndigheten och Fatah. ICHR har även mottagit otaliga klagomål om olagliga arresteringar av palestinier som utförts av Palestinska myndighetens polis och Hamas.

 Den palestinska polisen vevar med batonger mot fredliga demonstranter.

Sajten Palestinians for Dignity innehåller vittnesmål om myndighetsmissbruk från den palestinska polisens sida. När missnöjda palestinier vid ett tillfälle demonstrerade mot den Palestinska myndigheten skadades ett antal av demonstranterna till följd av polismaktens övergrepp i form av exempelvis vildsinta batongattacker. Polisen skyndade sig då att påstå att det var poliserna som var de verkligt drabbade:

http://electronicintifada.net/tags/palestinians-dignity

Av de tio palestinierna som dödades i januari, uppger Gatestone Institutes medarbetare med ICHRs rapport som källa, föll hälften offer för våldsamma uppgörelser mellan klanerna. Vidare:

En palestinier dödades medan han arbetade i en smugglingstunnel längst gränsen mellan Gazaremsan och Egypten. Tre palestinier dog i vad organisationen beskriver som fall av ’säkerhetsanarki och missbruk av vapen’. I Gazaremsan, sade rapporten, begick en 13-årig flicka vid namn Wis Ashour självmord genom att hänga sig i familjens hem.

Den Palestinska myndigheten uppskattar inte oliktänkande och/eller protester från den palestinaarabiska befolkningen sida. Det framgår av en rapport från ICHR den 12 januari, då myndighetens polisstyrka tillgrep våldsamma metoder för att upplösa en protestmanifestation från palestinska ungdomar norr om Västbankens ”huvudstad” Ramallah. Enligt rapporten skadades mellan 70 och 80 demonstranter i huvudet eller benen sedan polisen gått till attack med chockgranater och påkar.

Den 28 januari använde den Palestinska myndighetens utkommenderade polis enligt nämnda rapport skarpladdade vapen i syfte att upplösa en samling stenkastare i centrala Ramallah. Inga dödsoffer rapporterades, men fyra protesterande ungdomar skadades när polisen angrep dem med påkar. På Gazaremsan använde Hamas säkerhetsstyrkor excessivt våld vid attacker mot två universitetsområden där studenter protesterade  mot höga studieavgifter.

När det gäller den på Västbanken rådande anarkin och laglösheten har den palestinska organisationen för mänskliga rättigheten påtalat en incident som inträffade nära Hebron den 18 januari, då fler än 100 man gick till angrepp mot samhället Yattas byggnad och använde en bulldozer för att ta sig in i  kommunhuset.

 En israelisk soldat bär en äldre palestinaarabisk kvinna på Västbanken.

Enligt Yattas borgmästare Musa Makhamarah var angriparna släktingar och vänner till ett kommunalråd som hade avskedats från sitt jobb. Borgmästaren klagade över att inga polisförstärkningar kom till platsen trots att han hade varnat för risken av ett angrepp av detta slag. Enligt ICHR-rapporten är det regel att den Palestinska myndigheten ignorerar domstolsbeslut. Detta gäller exempelvis beslut att frige fängslade palestinaaraber , och rapporten nämner sju sådana fall under januari månad.

I början av februari sammanträffade representanter för ICHR med den Palestinska myndighetens inrikesminister Said Abu Ali för att diskutera fall av tortyr och brott mot de mänskliga rättigheterna på Västbanken. Kontrahenterna diskuterade bland annat upprepade säkerhetsaktioner mot palestinska studenter vid universitetet Bir Zeit. Många studenter har uttryckt klagomål över att de blivit måltavlor för olika grenar av myndighetens säkerhetskomplex  till följd av ”politiska orsaker”.

ICHR understryker ännu en gång att varken den Palestinska myndigheten eller Hamas respekterar mänskliga rättigheter och frihet i de territorier som står under deras kontroll.

Att den terrorstämplade islamistiska rörelsen Hamas, som administrerar Gazaremsan sedan 2007 efter Israels uttåg ur området, anklagas för brott mot de mänskliga rättigheterna överraskar inte på något sätt. Bland annat har den 1987 grundade terrorrörelsen en oförsonlig inställning till homosexuella, vilka betraktas som perverterade mentalfall. Det beräknas att cirka 300 homosexuella män från Gaza flytt till Israel.

Vad som kanske överraskar mer är att den Palestinska myndigheten, som i praktiken är identisk med Yassir Arafats gamla parti Fatah ingående i PLO, som trots försäkringar om motsatsen, inte tillåter någon högre grad av vare sig yttrandefrihet eller demokrati på Västbanken. Däremot har man varit lyckosamt i att tuta i väst att så sker. Den klassiska strategin är att skylla alla missförhållanden på Israel, utan vars bosättningar den palestinska ekonomin skulle rasa ihop som ett korthus.

Inte heller tycks omvärlden bry sig nämnvärt om vare sig Hamas antisemitiska hjärntvätt av alla barn från förskolan och uppåt eller dess fortgående raketbeskjutningar mot civila områden i Israel, det land som alltså på den förhatlige Ariel Sharons tillskyndan beslutade tillerkänna Gaza självständighet.

 En grupp Al-Qaida-krigare i Gaza.

Gatestone Institute har på sistone rapporterat om tillväxten av den Al-Qaida-anknuta terroristgruppen DAESH, som ännu extremare än Hamas. Gruppen har planer på att föra ”det heliga kriget” Jihad mot ”otrogna, förrädare och korsfarare”.

Alltså ett krig på alla fronter mot judar, kristna samt muslimer som bedöms vara icke tillräckligt renläriga. Mer om detta här:

http://www.gatestoneinstitute.org/4173/al-qaeda-daesh-