Fallet med den blodtörstige journalisten och den mördade missionären

Äventyraren, missionären och martyren John Chau vid en tidigare resa.

”Invånarna som dödade missionären gjorde rätt.”

Ja, så skriver faktiskt journalisten Peter Kadhammar  på Aftonbladet och syftar på mordet på den amerikanske äventyraren och kristne missionären John Allen Chau på den isolerade ön North Sentinel Island (Norra Sentinel) den 16 november. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/6nJ7R8/invanarna-som-dodade-missionaren-gjorde-ratt

Kadhammar lägger ut texten om det berättigade i mordet på Chau på följande sätt: ”Tragiskt, men de handlade fullständigt rationellt. Om någon skulle få för sig att säga usch och fy är det bra att kasta en blick bakåt. Sentineleserna på den lilla ön i Indiska oceanen gjorde det som invånarna i Australien, Ameika, Afrika och delar av Asien borde ha  gjort så fort den vite mannen steg i land och ropade: – Jesus älskar er!”

Att den blodtörstige Kadhammar inledningsvis skriver att det var ”tragiskt” kan vi bortse ifrån. För AB-journalisten är John Allen Chau ingen riktig människa som lever, andas och känner – eller rättare sagt gjorde det – utan en staffagefigur som kreerar rollen av den onde västerlänningen. Så jag säger både ”usch” och ”fy”.

I Kadhammars och hans många meningsfränders ögon symboliserar John Allen Chau folkmord på urbefolkningar litet varstans i världen där spanjorer, portugiser, tyskar, holländare, fransmän, belgare och engelsmän ägnat sig åt erövringar och kolonisation. Med hans logik borde de asatroende svearna på ön Birka i Mälaren ha slagit ihjäl den tyske kristne missionären Ansgar när han anlände dit på 800-talet och sådde de första kristna fröna i svensk jord.

Vad Kadhammar et consortes förefaller helt omedvetna om att är att kristna kolononisatörer och missionärer inte bara kom med våld, sjukdomar och annat elände utan också bildning, mediciner och utbildning. Nästan alla afrikanska ledare från och med 1950-talet och framåt har utbildats vid kristna missionsskolor.

Den här ikonbilden av den helige Ansgar hade inte kunnat målas om Peter Kadhammar hade fått sin vilja igenom.

Och om hedningarna på Birka hade slagit ihjäl Nordens apostel Ansgar – vilka några av dem verkligen ville – så hade Peter Kadhammar och alla vi andra inte kunnat njuta av frukterna av den på kristendomen byggda kultur vi kunnat skörda frukterna av de senaste 1000 åren. Då hade vi kanske fortfarande hängt upp människor som offer till Oden och de andra asagudarna i det beryktade offerträdet i anslutning till hednatemplet i Uppsala och bedrivit blodiga släktfejder i många generationer.

Peter Kadhammar menar att för mindre vetande öbor i Indiska oceanen är dödande av främlingar som kommer med andra kulturer och religioner en fullt acceptabel sysselsättning. Han har den rasistiska/koloniala synen att dessa infödingar är så primitiva att de inte vet bättre. Vilket naturligtvis visar att öborna kanske faktiskt hade varit betjänta av att bibringas Jesu kärleksbudskap. Eller är det bättre att ta livet av folk som kommer med främmande seder och bruk? Bör vi göra likadant med hitkommande muslimer, hinduer och buddhister?

Nej, jag tror faktiskt inte Peter Kadhammar anser att vi bör göra detta och det gör inte jag heller. Kadhammar borde emellertid inse att det är i den riktningen hans resonemang för honom.

John Allen Chau var 26 år gammal och bosatt i Vancouver i den amerikanska delstaten Washington. Han har beskrivit sig själv som en missionär och äventyrare och hade gjort flera tidigare resor i den aktuella övärlden. Chau hade även besökt platser som Irak, Kurdistan och Sydafrika för att missionera. Inför en tidigare resa skrev han:

Ni kanske tycker att jag är galen. Men jag tycker att det är värt det – att få berätta om Jesus för de här människorna. Bli inte arg på Gud eller på dem om jag blir dödad.https://www.dagen.se/nyheter/mordad-missionars-dagbok-kan-vara-satans-sista-faste-1.1238638

John Allen Chau var kanske dumdristig och möjligen rentav galen – men han var inte naiv och han var inte omedveten om riskerna med att bedriva mission hos en folkgrupp som i stort varit opåverkad av omvärlden i 55 000 år (sånär som på något enstaka skeppsbrott och andra tillfälliga besök som fört främlingar i land). Framförallt drevs han av kärlek. Hans sista ord skall ha varit: ”My name is John, I love you and Jesus loves you.” Sedan genomborrades både han och hans bibel, till Peter Kadhammars ohöljda förtjusning, av giftpilar.

Några av de infödda stenåldersmänniskorna på Norra Sentinel laddar upp med pilbågar och spjut för att hälsa besökare ”välkomna”.

Det är enligt indisk lag strängeligen förbjudet för utomstående att besöka North Sentinel Island. Chau bröt mot den lagen och det gjorde de fiskare Chau hade betalat för att föra honom till ön; de senare riskerar nu långa fängelsestraff. Ön är sedan 1947 en del av det indiska unionsterritoriet Andamanerna och Nikobarerna och antas ha mellan 50 och 400 invånare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Norra_Sentinel

John Allen Chau är död och hans kropp troligen nedgrävd på stranden på North Sentinel Island. Hans försök att missionera på ön var såväl olagligt som dumdristigt gränsande till ren idioti, låt vara motiverat av kärlek och idealism, men han förtjänar inte den storm av hjärtlös och okunnig kritik som kommit honom till del av mediala halvfigurer och vänsterpropagandister  som Peter Kadhammar.

Av somliga kristna och av sitt universitet Oral Roberts i Tulsa, Oklahoma betraktas Chau, och med all rätt, som en martyr som till PK-elitens applådåskor mördades av människor som lever kvar på stenåldersnivå. Indiska myndigheter har hittills av säkerhetsskäl avstått från att försöka avlägsna kroppen från stranden på North Sentinel. https://www.covenantjourney.org/details/john-allen-chau

God jul 2013, kära läsare!

 Kirsty McColl och Shane MacGowan.

http://www.youtube.com/watch?v=j9jbdgZidu8

Jag vill med detta inlägg, så här dan före dopparedan, passa på att önska alla mina läsare en riktigt god jul. Jag gör det med den finaste profana jullåt jag vet, ”Fairytale of New York”, och då med Shane MacGowans/Kirsty McColls och The Pogues officiella videoversion där även Matt Dillon gör ett inhopp som polisman. Länk ovan!

Bättre än så kan det rimligen inte bli!

Jag tänker inte plåga er med bekännelser eller funderingar kring mitt icke-existerande kärleksliv eller mitt havererade försök att sluta röka den här gången, utan endast torgföra några andra personliga likaväl som allmänna iakttagelser till vad nytta och glädje det nu hava kan.

Ikväll tänkte jag slå in de inte särskilt märkvärdiga julklappar jag inhandlat respektive haft liggande hemma. De kommer att utdelas till sina mottagare vid morgondagens familjemiddag i mina svärföräldrars hus, vilket står i begrepp att övertas av min yngre svägerska och hennes man. Tidigare brukade mina föräldrar, svärföräldrar, hustru, barn, svägerskor och ibland också andra släktmedlemmar vara med.

Ingen i den äldre generationen och inte heller min hustru finns nu emellertid längre bland oss, så det blir jag, mina barn Sebastian och Isabella (med pojkvän) samt svägerskor (varav en med man) som får äta smaklig julspis och öppna julklapparna. Förmodar att några vill se Kalla Ankas traditionella – och alltmer politiskt korrekta – julaftonsfilm, själv tror jag dock jag avstår.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag är väldigt tacksam för min lilla familj!

Jag tycker i princip mycket bra om julen med dess blandning av kristna och hedniska sedvänjor och bruk. Det är en tid när de flesta anstränger sig för att vara glada och givmilda, och när det ligger en speciell atmosfär av glädje och förväntan i luften. Jag börjar nu komma upp i den ålder då man inte vet om den här julen måhända blir den sista man upplever, men det är ingenting som grumlar den totala upplevelsen för min del.

Någon flitig kyrkobesökare, ehuru troende, är jag inte men jag försöker ändå minnas att julen i vårt land sedan kanske tusen år tillbaka firas till minne av vår frälsare Jesu Kristi födelse i Betlehem. Låt vara då att han inte föddes just vid den här tiden samt att det inte ens är säkert att födelseplatsen var just Betlehem på den nuvarande så kallade Västbanken, som jag för övrigt besökte 2005.

Messias ankomst medförde att den här världen aldrig mer blev sig lik i moraliskt hänseende. Jesus, eller Yeshua som den hebreiska namnformen är, införde ett nytt kärleksbudskap: i stället för att hata skulle vi älska våra fiender och vi skulle aldrig tillfoga våra medmänniskor något vi inte själva ville uppleva. Hur enkelt det låter och hur svårt det är att tillämpa!

 Jesu födelse.

Efter julafton följer en vecka fram till nyårsafton, men så långt skall jag inte ta er nu. Jag kommer att ägna den kommande veckan  åt en del skrivarbete och familjeplikter men också åt att i frid och ro tänka över det år som varit för att, om möjligt, dra lärdom därav så att inte de svunna misstagen upprepar sig. Det kommande året är dessutom, som alla vet, ett valår med allt vad det innebär.

Nog därav för tillfället. Nu hoppas jag ni, kära läsare, får njuta av julen. Jag återkommer snart på denna plats med både i mitt tycke viktiga och mer lättsamma alster inklusive bilder och låtlänkar.

God jul på er – gäller både kristna som hedningar!

Jesus som sverigedemokrat

Att uppbåda Jesus Kristus för sin sak är ett pålitligt och ofta (miss)brukat retoriskt knep. Nästan lika gångbart är att använda Jesus mot något man ogillar. Jag ämnar i detta inlägg uppehålla mig något vid konstellationen Jesus/Sverigedemokraterna (SD).

Jesus – sverigedemokrat?

I samband med senaste kyrkovalet hävdade kyrkoherde Peter Stjerndorff vid Staffans församling i Gävle enligt en artikel i Arbetarbladet 13/9 2009: ”Jesus skulle inte gilla Sverigedemokraterna.” Stjerndorff påstods i artikeln ”se med oro” på det växande stödet för SD. Det var givetvis vare sig  första eller sista gången en kyrkans man kläckt ur sig något liknande.

Det främsta argumentet till stöd för teorin att Jesus skulle ha tagit avstånd från Sverigedemokraterna är väl påståendet, att Jesus inte gjorde skillnad på människor men att det är detta som är SDs hela ”affärsidé”. Det är väl också förmodligen den sistnämnda presumptionen som ligger bakom Aftonbladets imbecilla kampanj ”Vi gillar olika”.

Tråkigt nog för tidningen stämmer inte något av påståendena. Jesus kunde visst göra skillnad på människor. Och SD är inte på något sätt för allt som är homogent. Bara ett enda exempel: jag är själv gruppledare för SD Södertälje, där större delen av fullmäktigegruppen utgörs av irakiska flyktingar. I Nya testamentets Matteusevangeliet 10: 5 – 6 citeras Jesus på följande sätt när han sänder ut sina tolv lärjungar på dessas första missionsresa:

Ställen icke eder färd till hedningarna, och gån icke in i någon samaritisk stad, utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.

Samma personer som rutinmässigt brukar avfärda Sverigedemokraterna som ”rasister” skulle här, med användande av samma sorts logik, kunna göra gällande att Jesus var ”rasist”. Det är precis lika tramsigt i båda fallen.  Jesus vände sig, troligen mest av praktiska skäl, i första hand till det av G-d utvalda, judiska folket. Samarierna, som allmänt ansågs vara avfällingar, och hedningarna, som inte hade någon monoteistisk tro, fick komma senare.

Faktum är ju att Jesus i andra sammanhang talar väl om såväl samarier som hedningar. I en minnesvärd liknelse framställer han exempelvis en samarier/samarit som långt mer barmhärtig än rättroende judar. Icke heller hade Jesus något emot att umgås med allmänt föraktade yrkesutövare såsom tullindrivare, alltså sådana som såg till att vissa geografiska gränser upprätthölls.

Vad beträffar Sverigedemokraterna utgår inte heller dessa från något ”rasistiskt” eller obarmhärtigt synsätt utan hävdar endast, att Sverige av praktiska skäl inte kan ta emot all världens invandrare och flyktingar. Därför är det också nödvändigt för ett land att ha ett fungerande gränsskydd.

Sverigedemokraterna är vidare det enda riksdagsparti som vill rusta upp det militära svenska försvaret. Jesus skulle säkerligen inte ha haft några negativa synpunkter på detta. I evangelierna kan vi läsa om hur han gärna umgicks med romerska militärer, vilka under vad som kallades Pax Romana (den romerska freden) ockuperade Israel.

I Matteusevangeliets åttonde kapitel blir Jesus exempelvis approcherad av en härhövitsman (arméofficer) som ber Jesus bota hans avhållne tjänare. Mästaren från Nasaret blir imponerad av officerens tro och citeras (Matteus 8:10):

Sannerligen säger jag eder: I Israel har jag icke hos någon funnit så stor tro.

Jag vågar påstå att om Jesus hade varit rigid pacifist, alternativt militant motståndare mot det romerska väldet, hade han aldrig bevärdigat hövitsmannen med ett besök.

För Sverigedemokraterna är det naturligt att i kyrkliga sammanhang hänvisa till ”Fädernas kyrka” och det trosnit som en gång uppfyllde Svenska kyrkan. Det finns i partiet en starkt kritisk inställning till den vänsterpolitisering kyrkan undergått i vår förvärldsligade tid.

Detta ledde i samband med riksdagsinträdet fram till den spontana protest som yttrade sig så, att ett antal sverigedemokrater på plats i Slottskyrkan lämnade sina platser och tågade ut när biskop Eva Brunne for ut i ett illa dolt hatbudskap mot SD. Drastiskt? Kanske. Men också Jesus kunde vara drastisk när han i hårda ordalag brännmärkte företrädarna för sin tids religiösa etablissemang, vilka han bland annat kallade ”huggormars avföda”, ”glupande ulvar”, ”vitmenade grifter” och liknande.

När han tyckte det gått för långt med kommersialiseringen kring det heliga templet i Jerusalem gick han enligt evangeliet till och med lös på försäljarna – som ändå saluförde ting som var nödvändiga för den pilgrim som ville offra till G-d – med ett gissel och välte deras bord. Jag vågar knappt tänka på hur han skulle ha behandlat vissa av dagens svenska biskopar och präster, vilka ägnar sig åt allehanda politiserande och skörlevnad och dessutom synes hata det folk som Jesus en gång utgick från.

Jesus botar sjuka.

Sverigedemokraterna har vidare ofta en kritisk inställning till den svenska sjukvården. Inte heller Jesus litade på sin tids vård och omsorg (i den mån det nu alls fanns sådant). Således tog han saken i egna händer och gjorde så att lama kunde gå, blinda kunde se och spetälska blev friska. Han månade också om äldre och botade exempelvis Petri svärmoder. Ja, Jesus uppväckte till och med döda såsom Lasarus och en synagogsföreståndares dotter! Skulle han syssla med sådant i dagens Sverige skulle han få Socialstyrelsen och en radda andra myndigheter på sig.

Det förtjänar i detta sammanhang att påpekas, att SD också är det enda riksdagsparti som inte tycker det är självklart att sjukvårdspersonal skall tvingas gå emot sitt samvete och svika sin hippokratiska ed genom att släcka istället för att rädda liv. Jag talar här givetvis om tvånget att medverka vid aborter.

När det gäller en av SDs viktigaste frågor – att söka hejda den pågående islamiseringen av vårt samhälle – skulle Jesus ha tagit en entydig ställning och skarpt fördömt den islamska extremism, som bland annat yttrar sig i lagar som stadgar stenande till döds för äktenskapsbrott. Jesus räddade som bekant en gång en kvinna från att stenas genom att vända sig till den mordlystna hopen och uppmana den som var syndfri att kasta första stenen: ingen kunde förmå sig till att göra detta. Jesus sade att inte heller han dömde kvinnan men uppmanade henne att gå, ”men synda inte mer.”

Jesus stod nämligen, i likhet med SD, för traditionell moral och traditionella familjevärderingar. Otrohet och skilsmässa av annat skäl än just otrohet betraktade han som svåra synder.

Jesus räddade en kvinna från att stenas till döds.

Skälet till att han (om vi får tro evangelierna, vilket vi bör göra) inte tog till orda om homosexualitet – som de judiska skrifterna fördömde i ordalag som inte kan missförstås – var givetvis inte att han skulle ha sett genom fingrarna med detta eller faktiskt själv var homosexuell, vilket vissa vill få  oss att tro i dessa yttersta av dagar. Det var att det inte var något utbrett eller omtalat problem i dåtidens samhälle. Att homosexuella handlingar däremot betraktades som en svårartad synd av Jesus och hans samtid är så självklart att det inte behöver diskuteras.

Det ovanstående är delvis skrivet med tongue in cheek , det vill säga med en viss ironisk distans. Svagsinta företrädare för den så kallade kristna vänstern trodde på 1960- och 1970-talet på fullt allvar att Jesus, om han skulle återvända till jorden vid denna tid, skulle stödja det kommunistiska mördarbandet Viet Cong  i Vietnam och psykopatiska diktatorer som Mao Tse-tung i Röda Kina och Fidél Castro på Kuba. Några av dessa förvirrade individer blev omsider biskopar, domprostar och kyrkoherdar, någon till och med ärkebiskop. Jag gör mig däremot inga illusioner om att Jesus, om han kom till Sverige i dag, skulle promenera in på Sverigedemokraternas riksdagskansli och hänga på sig några blåsippsmärken samt hålla en presskonferens där han prisar Jimmie Åkesson.

Orsaken till varför Jesus inte skulle ta öppen partipolitisk ställning är naturligtvis att han inte var/är politiker utan en andlig ledargestalt. Han skulle inte döma eller berömma människor utifrån ideologisk tillhörighet eller parti utan se till deras hjärtas godhet och karaktärshalt. Men han skulle ändå, av ovan nämnda skäl, stå ljusår närmare Sverigedemokraterna än någon mordlysten kommunistledare på 1960-talet!

Ty Jesus var inte heller socialist, vilket är en annan efterhängsen vantolkning från 68-vänsterns mörka tid. Jag kan gå med på att han var revolutionär, men i så fall en andlig sådan och inte en som visade sin omtanke om människorna med hjälp av en AK-47 Kalasjnikov. Beviset för att Jesus inte var socialist hittar vi i Matteusevangeliets tjugonde kapitel, i vilket Mästaren framställer liknelsen om arbetarna i vingården.

Det är en ganska lång berättelse om hur en ”husbonde” gick ut för att leja arbetare till sin ägandes vingård. Han började i arla gryning och anställde de första arbetarna; efter att ha kommit överens om en lön sände han dem till vingården för att sätta igång med arbetsuppgifterna. Så där höll det på hela dagen. Till slut var det afton och det var dags för avlöning. Vingårdens herre uppmanade då sin förvaltare att börja löneutbetalningen med dem som blivit lejda sist och alltså bara hade arbetat kort tid; dessa skulle få samma lön som de först anställda vilka slitit hela dagen för sin penning. När de senare började ”knorra” svarade husbonden på följande sätt (Matteus 20:13-16):

Min vän, jag gör dig ingen orätt. Kom du icke överens med mig om den dagspenningen? Tag vad dig tillkommer och gå. Men åt denne siste vill jag giva dig lika mycket som åt dig. Har jag icke lov att göra såsom jag vill med det som är mitt? Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god? – Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista.

Långfredagen 2011: ekumenisk manifestation i Södertälje kring Jesu lidandes väg. Foto: Tommy Hansson

Slutsatsen av denna liknelse blir, att jordisk millimeterrättvisa av socialistiskt snitt inte var något för G-d eller Jesus. Man kan välja att avvisa det kristna budskapet och i stället välja socialismen. Man kan också avvisa socialismen och välja den kristna och/eller andliga vägen.

Vad man inte kan göra är att välja både – och.

Fotnot: Med tanke på sammanhanget har den allsmäktiges namn ovan enligt judisk praxis inte skrivits ut utan benämnts ”G-d”.