Se så´n stil han har…Hasse Persson i flygande fläng i Landskrona-tröjan.
Jag vågar påstå att Hasse Persson, ofta HP kallad, var en av de största begåvningarna svensk fotboll frambringat. Han spelade visserligen några A- och B-landskamper och blev stor publikfavorit i Landskrona BoIS med sin bländande teknik och sina många mål, men en svår skada – och kanske ett något bohemiskt leverne – hindrade honom från att nå de riktigt stora höjderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hasse_Persson_(fotbollsspelare)
På fyra A-landskamper 1952-53 gjorde Hasse sex mål – minst ett mål i varje match. Han avverkade även ett par B-landskamper. I klubbfotbollen spelade han in 257 mål på 327 matcher i Landskrona BoIS i division II samt 27 mål på 54 allsvenska matcher i Hälsingborgs IF. Efter avslutad karriär i Landskrona 1965 växlade han ner i moderklubben Klippans BIF.
Hasse Persson föddes i Skåne-samhället Klippan den 20 januari 1929 och fick sin fotbollsfostran i ortsföreningen Klippans BIF. 1949 värvades han över till Hälsingborgs IF. Landslagsdebuten kunde knappast ha utfallit bättre: Sverige slog Finland med 8-1 på Olympiastadion i Helsingfors den 21 september 1952 efter tre fullträffar av Hasse Persson, som spelade centerforward (hans normala position var vänsterinner). I nästa landskamp samma höst svarade Hasse för det avgörande målet i 2-1-segern mot Norge på Ullevål i Oslo.
Den 26 oktober samma år ställdes Sverige mot Italien i en vänskapslandskamp på Råsunda. Gli azzurri hade revansch att fordra – Sverige hade sensationellt besegrat Italien med 3-2 i VM i Brasilien 1950, där Sverige tog brons, och i en vänskapsmatch i Florens påföljande år blev det 1-1. Samma siffror blev det också på Råsunda.
HP på omslaget till tidningen Rekord.
Att Hasse Persson gjorde Sveriges mål var dock en klen tröst för den gänglige skånepågen. Efter en duell med den italienske målvakten i andra halvlek fick Persson tre man över sig vilket resulterade i en kotförskjutning i ryggen. Han fördes till sjukhus där han låg helt förlamad i två dygn. Efter att ha opererats blev han gipsad i sju månader.
Trots den allvarliga skadan var storklubben AC Milan intresserad av att enrollera HP i laget. Kontrakt tecknades trots skadan, men 14 dagar senare beslutade den italienska regeringen om importstopp för utländska spelare samtidigt som Milans läkare uttryckte tvivel på grund av svenskens ryggskada. ”Visst kändes det hårt men samtidigt resonerade jag som så att jag har ju aldrig haft pengarna i handen”, kommenterade Persson det missade Milan-kontraktet i en intervju i sporttidskriften Start 4/1964.
Hasse Perssons inledande säsonger i Hälsingborg 1949-52 blev inte särskilt lyckade, och HP fann sig föranlåten att återvända till moderklubben Klippan och en mer anspråkslös tillvaro i division III. Efter att ha gjort fem mål på VM-målvakten Kalle Svensson i en jippomatch fick han på nytt chansen i HIF och debuterade en andra gång i allsvenskan hösten 1952 följt av tre matcher i blågult.
Hasse Perssons sätt att leka boll framgår av nedanstående matchbilder ingående i en TV-intervju om Landskrona BoIS och HP som Ingvar Oldsberg gjorde med journalisten Jesper Aspegren den 6 juni 1997:
Under denna andra sejour i HIF tilldrog sig Hasse åter ett betydande intresse från utlandet. Efter skadan inbjöds han av franska Roubaix att komma och visa upp sig under 14 dagar men tackade nej till spel därför att anbudet i hans ögon var för dåligt. Även den italienska klubben Udinese Calcio visade intresse för den bolltrollande svensken.
Den 5 augusti 1953 fick han chansen i VM-kvalet mot Finland på bortaplan och spelade också in 2-0-målet. Matchen slöt 3-3. VM-kvalet blev i sin helhet fiaskobetonat för de blågula, som aldrig var i närheten av att ta sig vidare till VM i Schweiz 1954 som sensationellt vanns av Västtyskland efter finalseger mot stjärnspäckade Ungern. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1954
Därmed var Hasse Perssons landslagskarriär så gott som över så när som på en B-landskamp mot Finland i Vasa den 8 september 1961, som Sverige vann med 1-0. Han ratades på grund av två omständigheter: dels på grund av att det påstods att det inte gick att ordna en försäkring i anledning av den spökande skadan, dels till följd av Hasses oförmåga att, som det heter, rätta in sig i ledet. Han tvekade aldrig att framföra sitt hjärtas mening på bred skånska. Därtill missade han sällan ett tillfälle att ”festa till” och var inblandad i flera fylleskandaler. Dessutom lär han ha varit mycket populär bland damerna.
1955 hade HP tröttnat på toppfotbollen och gick över till det svart-vit-randiga Landskrona BoIS, där Hasse under sina tio år i klubben gjorde en dundrande succé. Trots att laget deltog i tre allsvenska kval 1958, 1959 och 1962 lyckades skåningarna aldrig ta sig upp i högsta serien under Hasses tid. I en kvalmatch mot Degerfors IF 1959 slogs det ännu gällande publikrekordet på Landskrona IP med 18 535 åskådare.
Landskrona BoIS 1964 som samlarbild i Rekord. Hasse Persson längst till höger i bakre raden.
Det har om Hasse Persson sagts att han var en legend redan under sin livstid. Det är ingen överdrift att påstå att han i sina bästa stunder höll ren världsklass. Han har bland annat kallats ”Skånes Nacka”, ”Fotbollens bonden Paavo” samt ”En storvuxen Platini”. Med sin fulländade teknik och tunga vänsterskott injagade han skräck i motståndarförsvaren. https://www.hd.se/2007-02-02/en-legend-redan-nar-han-levde
I den ovan nämnda artikeln i Start 1964 citerades HP på följande sätt om sin spelstil: ”Många tycker kanske att jag är lat därför att jag inte springer upp och ner hela tiden men jag har insett nödvändigheten av att koncentrera mig på en uppgift, nämligen att vara med och avsluta anfallen och detta är tillräckligt.”
Hasse Persson var gift och hade två barn, sönerna Ulf och Mattias. Han arbetade under alla år som elektriker på Fosfat. Han avled i Klippan den 29 juli 2001 vid 72 års ålder.
Ove Grahn avkonterfejad i tidningen Rekord. i början av 1960-talet.
Ove Grahn debuterade för IF Elfsborg i allsvenskan i en minnesvärd match mot IFK Göteborg på bortaplan 1961. Matchen slutade 5-5 och Grahn var inblandad i åtminstone ett av målen. När säsongen var över stod Borås-laget som svenska mästare – det var första gången en nykomling vunnit SM-guld. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fotbollsallsvenskan_1961
IFK Norrköping knep stora silvret, IFK Göteborg lilla silvret och den andra nykomlingen, Örebro SK, bronset.
Jan-Olof ”Ove” Grahn föddes i det lilla samhället Norra Fågelås i Västergötland, som sedan 1974 är en del i Hjo kommun, den 9 maj 1943. Han enrollerade sig tidigt i Norra Fågelås IF, där han var en målspruta av rang – säsongen 1960 nätade 17-åringen icke färre än 40 gånger på 14 matcher i division IV och hjälpte fram föreningen till en sjätteplats i tabellen. http://www.norrafagelasif.se/Ovrigt/OveGrah
Intet under då att IF Elfsborg i Borås plockade upp honom. På 91 allsvenska matcher spelade centertanken Ove Grahn in 62 mål. Landslagsdebuten skedde mot Finland i Helsingfors den 19 juni 1962 och slutade med blågul seger med 3-0 sedan Ove gjort första målet. För övriga mål svarade kedjekompisarna Yngve Brodd och Owe Ohlsson.
Det blev sammanlagt 45 matcher i landslagströjan och tio mål. Under senare delen av sin karriär kom Ove huvudsakligen att spela på mittfältet. I B-landslaget blev det fem matcher och sju mål, i U21-landslaget sex matcher och ett mål samt i U19-landslaget tre matcher och sju mål.
Den mest rättvisande beskrivning av Ove Grahns spelstil hittar vi sannolikt på Norra Fågelås IFs hemsida:
Ove var ingen elegant avslutare eller tekniker av guds nåde. Här handlade det om en vilja utöver det vanliga. Inställningen att ge allt gjorde också att det blev en hel del mål.
Regerande mästarlaget IF Elfsborg årgång 1962. Ove Grahn fyra från vänster i bakre raden.
Efter fem år i IF Elfsborgs gul-svarta dress bar det av till proffslivet i Schweiz och den anrika klubben Grasshopper Club i Zürich. Det råder ingen tvekan om att de dryga tio åren i alplandet var de bästa i Ove Grahns fotbollsliv. 1965-71 öste han på 133 matcher in 70 mål och blev 1971 schweiziska ligans skyttekung. Han räknas än i dag som klubbens kanske främste spelare någonsin.
1971-73 representerade Grahn FC Lausanne-Sport och gjorde då 31 mål på 52 matcher. Han avrundade proffssejouren i Grasshoppers med 20 mål på 59 matcher. Efter Schweiz blev det Göteborg och Örgryte IS några år – tre mål på 37 matcher. Den aktiva fotbollsbanan avslutades med spel i de lägre divisionerna i Holmalunds IF i Alingsås 1979-81 och Stora Mellby SK 1982-83. Försörjde sig gjorde han som karamellkokare (!) och vaktmästare på Mjörnvallen i Alingsås.
Ove Grahn var given i landslaget under många år. Förbundskapten Georg ”Åby” Ericson har berättat att han litade så mycket på Grahn att han tyckte det var överflödigt att åka ner till Schweiz och bilda sig en uppfattning om dennes form – istället ringde han och frågade hur det gick, och när han ficks svaret ”Jo tack, bara bra” var det bara för ”Åby” att ta med honom i spelartruppen.
Främst på Ove Grahns meritlista står två VM-turneringar: Mexiko 1970 och Västtyskland 1974. 1970 placerades Sverige i samma grupp som Italien, Israel och Uruguay. Efter förlust mot Italien (0-1) och oavgjort mot Israel (1-1) ställdes blågult med Orvar Bergmark som förbundskapten mot Uruguay. Här blev det vinst med 1-0 efter ett klassiskt segermål på övertid av Ove Grahn. Det hjälpte nu inte – Sverige blev trea i gruppen och var borta från vidare spel. Brasilien vann VM efter klara 4-1 i finalen mot Italien. Västtyskland knep bronset. https://www.fotbollen.com/vm/vm1970.html
I VM i Västtyskland 1974 ställdes Georg ”Åby” Ericsons landslag i gruppspelet mot Bulgarien, Nederländerna och Uruguay. Här gick det bättre än fyra år tidigare. Efter två inledande 0-0-matcher mot Bulgarien respektive Nederländerna blev det klara 3-0 mot Uruguay. Därmed var blågult tvåa i gruppen och klart för andra spelomgången enligt hur VM-spelet var upplagt.
Det började med 0-1 mot Polen efter en famös straffmiss av Staffan Tapper och fortsatte med 2-4 mot Västtyskland. Sverige föll sedan med flaggan i topp efter 2-1-seger mot Jugoslavien. Västtyskland blev världsmästare efter finalvinst mot Nederländerna under det att Polen överraskande tog bronset efter seger mot Brasilien i match om tredje pris. https://www.fotbollen.com/vm/vm1974.html
Ove Grahn slår sin berömda crossboll i VM-kvalet mot Ungern 1973 som nickades in av Ralf Edström.
Det framgår av TV-inslaget som länkas till ovan att Ove Grahn siktade på att få spela en tredje VM-turnering 1978. Det blev inte så. Istället blev det för den forne stjärnspelaren en mer undanskymd tillvaro långt från elitfotbollens fyllda arenor. En och annan match i det så kallade TV-laget blev det också.
2007 kom beskedet att Ove avlidit i sitt hem i Alingsås, bara 64 år gammal. Gamla medspelare mindes honom med glädje och värme; målvaktslegendaren Ronnie Hellström citerades så i Aftonbladet: ”Han tillförde mycket energi på planen. Han var en ledare. Jag glömmer aldrig hans skott, han sköt som en häst och hade enorma frisparkar.”https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/XwMAnm/hellstrom-jag-sag-upp-till-honom
Det skall slutligen framhållas att Ove Grahn inte bara kunde konsten att göra mål. Han var också en framspelare av rang. Berömd är hans crossboll från högerflanken in mot målet i VM-kvalmatchen mot Ungern på Nepstadion i Budapest den 13 juni 1973. Där dök Ralf Edström upp med sin magiska skalle och nickade in 3-3. Resultatet blev en avgörande match mot Österrike på neutral plan i tyska Gelsenkirchen, där Sverige segrade med 2-1 i ymnigt snöfall. https://fogis.se/information/?scr=result&fmid=1568483
Lazio-spelarna Arne Selmosson (till vänster) och Attilio Giovannini flankerar Inters Lennart ”Nacka” Skoglund före en match i italienska serie A.
Arne Selmosson hette en svensk fotbollsspelare som gjorde en lysande proffskarriär i Italien. På sammanlagt 295 seriematcher under tio år spelade han in 93 mål varav 81 i serie A. Det gör honom till den femte mest framgångsrike svenske målskytten i Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Selmosson
Arne Bengt Selmosson föddes i västgötska Götene 1931 och avled i Stockholm 2002. Efter spel i moderklubben Sils IF i Götene övergick han till Götene IF. Han enrollerades därefter i allsvenska Jönköpings Södra IF, som han representerade 1950-54. Han svarade för 33 mål på 81 matcher med smålänningarna. Samtidigt blev den unge jönköpingsinnern uttagen i landslaget. I den blågula debuten mot Island i Reykjavik 1951 blev dock förlust med 4-3.
Totalt blev det emellertid endast fyra landsmatcher för Selmosson. Det berodde mycket på att han blev proffs tidigt – proffsen ansågs av det mossiga Svenska fotbollförbundet vara mer eller mindre landsförrädare och var portförbjudna i landselvan. I de övriga landskamperna blev det 3-2-vinst mot Finland i Helsingfors, 3-2-förlust mot Belgien på Råsunda samt 0-0 mot Wales i tredje gruppspelsmatchen i fotbolls-VM på hemmaplan 1958. Det blev även en B- och en U-landskap. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=33019
Jönköpings Södra IF i början av 1950-talet. Arne Selmosson andre man från höger i bakre raden.
Selmossons första klubb i Italien blev Udinese Calcio, där den blonde, 1 ,70 meter långe svensken – han fick smeknamnet Raggio di luna (Månstrålen) – spelade 1954-55. Han tillverkade 14 mål på 34 matcher och lär han hyllats som en gud, då han förde upp klubben från en undanskymd tillvaro till en andraplats i förstadivisionen. Nästa klubbadress blev Rom-klubben SS Lazio (1955-58), som 1958 vann italienska cupen med svensken i laget.
Det väckte stor uppståndelse då Lazios svenske stjärnspelare värvades över till lokalkonkurrenten AS Roma, som han kom att representera 1958-61. Han är den ende spelaren någonsin som gjort mål för båda lagen (han nätade fem gånger) i Rom-derbyt, som på italienska kallas Derby di capitale (huvudstadsderbyt). Med Roma var Arne Selmosson med och vann den europeiska Mässcupen 1961. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4sscupen
Till fotbolls-VM i Sverige 1958 hade fotbollförbundet hävt förbudet för proffsspelare att medverka i landslaget. Den då 27-årige Arne Selmosson var en av de yrkesspelare som togs ut i VM-truppen. Konkurrensen om platserna i femmannakedjan var dock hård, och Arne fick endast spela en match – 0-0-kampen mot Wales på Råsunda. Tidigare i gruppspelet hade Sverige slagit Mexiko med 3-0 och Ungern med 2-1. Till slut blev det en silvermedalj för Arne och hans lagkamrater efter 5-2-förlust mot fenomenala Brasilien i finalen på Råsunda fotbollsstadion i Solna. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/resultat-vm-1958/
Fartfylld stilstudie av Arne Selmosson i landslagsdräkten.
Efter de tre åren i AS Roma återvände Arne Selmosson till Udinese Calcio i staden Udine i norra Italien, där det blev ytterligare tre års proffsspel. När Arne vände hemåt till Sverige och Västergötland kunde han se tillbaka på en av de dittills mest framgångsrika svenska proffskarriärerna. Hemma i Sverige förde han som spelande tränare 1964-68 upp Skövde AIK från division IV till division II. Fotbollskarriären avslutades med tränarjobb i Götene IF 1969-71. Därefter drev Selmosson under många år en sportaffär i Götene.
Efter en motion i kommunfullmäktige 2006 beslutade Götene kommun att sätta upp ett minnesmärke över den framgångsrike hemmasonen. Detta fick formen av en pelare med tillhörande minnesplatta och med en fotboll överst. Minnesmärket placerades på Solbacken vid Centrumhuset i Götene centrum och invigdes den 25 september 2009 i närvaro av bland andra Svenska fotbollförbundets ordförande Lar-Åke Lagrell och förre storspelaren Thomas Nordahl, som var vän i familjen Selmosson.
Arne Selmosson invaldes i Svensk fotbolls Hall of Fame som spelare nummer 45.
Minnesmärke över Arne Selmosson i Götene centrum.
Det är sant att Arne Selmosson hamnade litet i skymundan av mer omtalade svenska Italien-proffs som Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Lennart ”Nacka” Skoglund och Kurre Hamrin, men hans delade femteplats bland svenska målskyttar i Italien imponerar. Hans minne lever kvar i Italien men kan nog sägas ha bleknat betydligt hemma i Sverige. http://veteranbloggen.blogg.se/2015/december/en-stor-fotbollsspelare-i-italien-men-nastan-bortglomd-i-sverige.html
President Donald Trump tillkännagav den 20 oktober att USA överväger att dra sig ur det så kallade INF-avtalet om skrotning av markbaserade medeldistansrobotar, som ingicks mellan USA och Sovjetunionen den 8 december 1987. Trump meddelade också att USA ämnar förstärka sin kärnvapenarsenal tills världen blir säkrare. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/trump-planerar-fler-karnvapen-ett-hot-mot-ryssland
INF-avtalet – INF står för Intermediate-Range Nuclear Forces – undertecknades i Washington, D. C. av USAs president Ronald Reagan och Sovjetunionens president Michail Gorbatjov för snart 31 år sedan. Avtalet syftade till att sätta stopp för tillverkningen och innehavet av markbaserade medeldistansrobotar med en räckvidd på mellan 500 och 5500 kilometer. https://sv.wikipedia.org/wiki/INF-avtalet
Denna typ av missiler placeras oftast på flyttbara ramper och har visat sig vara extremt knepiga att lokalisera. De anses därmed vara mer operativt användbara och ekonomiskt gynnsamma än sådana missiler som baseras på fartyg eller flygplan. Detta är av stor betydelse för Ryssland med dess allt besvärligare ekonomiska situation.
Michail Gorbatjov och Ronald Reagan efter undertecknandet av INF-avtalet 1987.
Föga oväntat har Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov hävdat att det skulle vara ”väldigt farligt” om USA hoppade av INF-avtalet, en inställning som avspeglas i etablissemangsmedias ofta okunniga och ytliga rapportering om Trumps tillkännagivanden. Det är dock inte ett dugg konstigt att USA vill avsluta en överenskommelse som ingicks med en annan statsbildning i slutfasen av det Kalla kriget för en mansålder sedan.
Särskilt inte som det framlagts klara bevis för att Putins Ryssland länge kränkt det existerande avtalet. 2008, då Ryssland till följd av en vacklande ekonomi tvingades ge avkall på den dittillsvarande upprustningen, började Moskva försöka tänja på ingångna militära avtal för att skaffa sig militära fördelar.
2013 uttryckte Obama-administrationen oro över att ryssarna utvecklat en kryssningsrobot vars egenskaper bröt mot INF-avtalet. Dena missil kallades i Ryssland Novator 9M729 men fick med NATOs terminologi beteckningen SSC 8 Screwdriver. I en rapport till den amerikanska kongressen lades övertygande bevis fram för att den ryska satsningen bröt mot det ingångna avtalet. President Barack Obama ville dock inte stöta sig med sin ryska motpart Vladimir Putin och lät saken bero. https://crsreports.congress.gov/product/pdf/R/R43832
Trump och Putin vid toppmötet presidenterna emellan i Helsingfors den 16 juli 2018.
Återstår att se vad som händer härnäst. Enda sättet för ryssarna att rädda INF-avtalet torde vara att avveckla den nya Novator-roboten. Den nuvarande situationen påminner starkt om den som rådde då Reagan genomförde en militär upprustning, som Gorbatjovs Sovjetunionen med dess katastrofala ekonomi inte hade några möjligheter att hänga med i. Följden blev att sovjetriket imploderade och upphörde att existera den 31 december 1991. Såväl USA som Ryssland är naturligtvis medvetna om denna historiska parallell. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sovjetunionens_uppl%C3%B6sning
Inte bara relationen mellan USA och Ryssland ligger i vågskålen när det gäller kärnvapenbalansen. En anledning till USAs aviserade kärnvapenuppbyggnad är att även den regionala stormakten Kina innehar kärnvapen och knappast kan förväntas göra avkall på dessa.
Både Trump och Putin föreföll nöjda med mötet i Helsingfors.
USAs president Donald J. Trump har träffat sina ryska motsvarighet Vladimir V. Putin i Finlands huvudstad Helsingfors. Det borde han enligt den samlade klokskapen hos etablerade media och politiker inte ha gjort. Trump har således i amerikanska media kallats både ”traitor” och ”Putin´s bitch” och detta enbart på grund av presskonferensen efter mötet med Putin.
Det har knappast varit bättre i Sverige. Somliga mediaoperatörer som man hade förväntat sig betydligt mer av tycks få kortslutning i hjärnregionerna när det gäller den 45e amerikanske presidenten: den eventuella analytiska förmågan får ge vika för hat och illvilja.
Ett typexempel härvidlag är Svenska Dagbladets Per Gudmundson, som hävdar att Trump ”lever vänsterns våta dröm” och talar om presidentens ”diplomatiska härjningståg” I Europa; Gudmundson syftar även på det likaledes lyckade NATO-mötet i Bryssel.. Att Gudmundson förlorat förmågan till klart tänkande när det gäller Donald Trump visas av att han – på fullt allvar, får man förmoda – jämför USAs 45e president med Filippinernas Rodrigo Duterte och Zimbabwes Robert Mugabe. https://www.svd.se/donald-trump-lever-vansterns-vata-drom
Det är sannerligen ett medialt lågvattensmärke när bedömare saknar förmågan att skilja USAs ordinarie utrikespolitik från uttalanden på en presskonferens efter ett toppmöte ägnat åt det onekligen vällovliga syftet att minska spänningarna mellan två av världens mäktigaste statsbildningar. Precis som när Richard Nixon mötte Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnev och Röda Kinas envåldshärskare Mao Tse-tung året 1972.
Richard Nixon och Leonid Brezjnev i Vita huset 1972.
Jag vågar påstå att båda dessa möten gagnade världsfreden, och Nixon (och hans dåvarande nationelle säkerhetsrådgivare Henry Kissinger) fick också välförtjänt beröm för sin framsynta utrikespolitik. Med Trump är det annorlunda – han skall av någon svårbegriplig anledning rullas i tjära och fjädrar oavsett vad han tar sig för. Problemet för Trump-hatets vänner är bara att mötet med Putin – liksom mycket annat som Trump gjort – blev en betydande framgång, något som till och med SVTs utrikesreporter Per Anders Engler tvingades erkänna i ett inslag.
Trumps kritiker på hemmaplan och ute i världen tycks mena att USA-presidenten borde ha läst lusen av sin ryska motsvarighet och mer eller mindre hotat med krig. Istället valde Trump, att döma av det som sades på presskonferensen, att tona ner skiljaktigheterna mellan de båda stormakterna även om alla vet vet att sådana finns det rätt gott om. Att det ändå förekom divergerande meningar under det 90 minuter långa mötet framgår av att Putin kallade mötet ”uppriktigt”, en diplomatisk omskrivning för att allt inte var harmoniskt.
Det visar enligt min mening att Trump är en ansvarsfull världsledare som inser att bilateral konfrontation mellan USA och Ryssland inte är något självändamål. Som Trump själv har uttryckt saken: ”I would rather take a political risk in pursuit of peace, than to risk peace in pursuit of politics.” Mer om mötet Trump-Putin här: https://www.lewrockwell.com/2018/07/donald-jeffries/the-trump-putin-conference/
Vad Trump framför på ett toppmöte med Ryssland och efterföljande presskonferens är en sak. USAs utrikespolitik visavi ryssarna en helt annan. Att påstå att Trump skulle vara Putins nickedocka är bara löjeväckande om man ser till hans göranden och låtanden så här långt. Man kan gott säga att president Trump varit tuffare mot Ryssland under de 18 månader han haft Ovala kontoret i Vita huset som sin arbetsplats än vad hans företrädare barack Obama var under sina åtta år vid makten.. http://thehill.com/opinion/white-house/397212-president-trump-is-tougher-on-russia-in-18-months-than-obama-in-eight
Redan under sin första månad som president införde Trump strikta sanktioner mot Ryssland för att visa vad han tyckte om den ryska annekteringen av Krim i Ukraina. Han har gått hårt åt Moskvas stöd för Syriens diktator Bashar al-Assad. Trump har vidare låtit stänga ryska diplomatiska egendomar i San Francisco, Washington, D. C. och New York samt det ryska konsulatet i Seattle. Vidare solidariserade sig Trump-administrationen med Storbritannien när denna brännmärkte Ryssland som ansvarigt för mordförsöken på paret Sergej och Julia Skripal genom att utvisa ett antal ryska diplomater.
Det ryktas nu om att brittisk säkerhetstjänst har lyckats identifiera de personer av rysk härkomst som är ansvariga för förgiftningen av far och dotter Skripal, vilka för övrigt erbjudits nya identiteter i USA. Detta har emellertid tillbakavisats av den brittiska administrationen som enbart spekulationer. Personligen tvivlar jag inte ett ögonblick på att ryssarna var inblandade. https://www.politico.eu/article/sergei-skripal-russia-spy-poisoning-uk-police-identify-suspects-report/
Donald Trump i bönemöte med kristna pastorer från Las Vegas-området under sin presidentvalskampanj 2016.
Frågan är vad som ligger bakom det formliga hat som kommit president Donald Trump till del. Själv skulle jag vilja peka på två faktorer:
1. Trump är så politiskt inkorrekt man kan vara med exempelvis en skeptisk inställning till klimatevangeliet; han är en varm Israel-vän som flyttat USAs ambassad från Tel Aviv till Jerusalem; han har en kritisk uppfattning om EU och dess immigrationspolitik; han driver en tullvänlig politik som avviker från frihandelsidealet; han vill kraftigt begränsa muslimsk invandring till USA; han hyllar familjen som institution och har genomgått något av en kristen väckelse under sin hittillsvarande tid i Vita huset.
2. Etablerade politiker och media klarar helt enkelt inte av Trumps ledarstil som gör det svårt eller omöjligt för dem att placera in honom i ett visst fack. Det är naturligtvis sant att många av hans uttalanden och Twitter-aktiviteter tycks spreta åt alla håll, men man tycker ändå det skulle vara möjligt att skilja detta från USAs aktuella politik. Att så icke är fallet framgår tydligt av reaktionerna på mötet Trump-Putin i Helsingfors. Då är det alltför lätt att som Per Gudmundson göra helt vansinniga jämförelser med ett par av världens mest beryktade ledare.
Det måste därtill reta mediasnubbarna något oerhört att Trump inte har för vana att göra avbön varje gång han utsätts för en kritikstorm. Han rider istället ut stormen ifråga och fortsätter på sin linje som om inget har hänt. Inte heller har det förbättrat Trumps ställning i etablerade media att han betat av vallöfte efter vallöfte.
Det har sagts att ingenting är så förargelseväckande som oförarglighet.
Jag syftar här närmare bestämt på Edvard Persson, den legendariske skånske skådespelaren, sångaren och regissören som nog måste räknas som vår största artist någonsin. Omåttligt älskad av det svenska folket blev han, särskilt mot slutet av sitt liv, men hånad och kritiserad av kultursnobbarna för sin mix av skånsk bondkomik och hemvävd filosofi. https://www.sydsvenskan.se/2013-05-20/en-oforarglig-skaning
Carl Edvard Persson föddes i Sankt Pauli församling i Malmö den 17 januari 1888 och avled vid 69 års ålder i Jonstorp i Höganäs kommun den 19 september 1957. Han är även begravd i Jonstorp, dit han flyttat med sin andra hustru Mim Ekelund. Edvard var nummer sex i en barnaskara på nio. Familjen bodde vid Edvards födelse på Mjölnaregatan 4. Föräldrarna hette Anders Persson och Bengta Olsson, båda födda 1854, och i yngre år gick Edvard i timmermanslära hos fadern. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=7109
Jag vet inte om Edvard Persson någonsin på allvar tänkte sig en framtid som snickare, men att hans håg mycket tidigt stod till till teater, sång och underhållning är fullt klart. Familjens hem låg helt nära Malmö tivoli och inte så långt från Folkets hus. Efter ett kortvarigt engagemang hos Ossian Brofeldts resande teatersällskap var han 1907-09 verksam vid Axel Lindblads Opera Comique- sällskap och 1909-11 vid Anton Gambetta Salmsons opera- och operettsällskap. Han medverkade under dessa år i en rad produktioner såsom”Boccaccio”, ”Geishan”, ”Buffalo Bill”, ”Tiggarstudenten” och ”Glada änkan”.
Dessförinnan hade den teatertokige Edvard som 16-åring rymt till Stockholm i akt och mening att söka in till Dramatens scenskola; han fick dock rådet att åka hem och ”sätta sig på skolbänken”.
Edvard Persson med Julian Kindahl i ”Orfeus i underjorden” på Hippodromen i Malmö 1926.
1911-19 var Edvard Persson och första hustrun Ellen Rosengren bosatta i Helsingfors, där Edvard huvudsakligen var aktiv vid Apolloteatern. Vissa framgångar hade han i ”Kyska Susanna” och ”Dollarprinsessan”. I Helsingfors föddes sönerna Harry Persson (1914-2008) och Olle Persson (1915-98). 1919 flyttade familjen Persson tillbaka till Malmö, där Edvard 1919-25 hade engagemang vid Folkets hus teater.
Sitt genombrott som komiker kan Edvard Persson sägas ha fått genom ett improviserat inhopp i Folkets hus-revyn ”Hertigen av Fosie” 1919 – han fick här möjlighet att uttrycka sig på skånska. Edvard Persson-biografen Jan Richter skriver: ”…och han blev en mästare i konsten att avlocka sin hembygds tungomål oväntat komiska kvaliteter.” Edvard blev också pionjär med att sjunga på skånsk dialekt.
Edvard Persson kom att dominera Folkets hus-scenen både som aktör och regissör i farser, lustspel och revyer. Sammanlagt blev det ett 70-tael produktioner: ”Lilla Helgonet”, ”Cirkusprinsessan”, ”Vita Hästen”, ”Glada änkan”, ”Tiggarstudenten”, you name it. Skånske Persson blev omsider även en ytterst framgångsrik grammofonsångare.
Förutom 45 långfilmer (varav sju stumfilmer) begick han 226 grammofon-insjungningar på 78-varvare, så kallade stenkakor. 1946 medverkade han i den första svenska färgfilmen, ”Klockorna i Gamla Sta´n” i regi av Ragnar Hyltén-Cavallius med Europa Film som producent. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=MOVIE&itemid=4168
En trött Edvard Persson stöder sig på galjonsfiguren i Torekov sommaren 1956.
Genombrottet kom med ”Skånska slott och herresäten” från revyn ”Sicken blomma” 1928 med Hjalmar Gullberg och Bengt Hjelmqvist som textförfattare; melodin hade hämtats från ”Zandahls kanon”: https://www.youtube.com/watch?v=tbpm3T8Ph1s Textens alla 14 verser hittar ni via denna länk:http://ingeb.org/songs/skanskas.html
Det var i första hand som outtröttlig filmaktör som Edvard Persson blev känd och älskad av en stor svensk publik. Det har beräknats att hans mestadels komiska rollprestationer sågs av 30 miljoner svenska biobesökare från stumfilmsdebuten 1923 till karriärslutet 1956, då Edvards hälsa var på upphällningen efter ett rastlöst liv bestående av såväl hårt arbete som kopiöst festande. Det är ett oöverträffat svenskt rekord – endast Lasse Åbergs Stig-Helmer-filmer och kanske även Jönssonligan-produktionerna torde komma ens i närheten.
Persson var omåttligt populär också i Danmark. ”Kalle på Spången” hade dansk premiär under den nazityska ockupationen och visades därefter 87 veckor i rad på premiärbiografen i Köpenhamn. Filmen visades även på samtliga danska biografer utanför Köpenhamn. Edvard Persson framträdde vidare på kong Christian Xs 75-årsdag 1945 på Bellahöj utanför Köpenhamn inför 200 000 åskådare. Länk till visan ”Kalle på Spången” här: https://www.youtube.com/watch?v=uILkEZ2SGCs
Det är nog säkerligen ingen överdrift att säga att Edvard Persson fyllde både svenskars och danskars behov av trygghet i en orolig tid fylld av krig och krigshot. Enligt den filosofi han gjorde sig till tolk för skulle allting, vare sig det var fråga om besvärliga ransoneringar och militär mobilisering eller att utsättas för utländsk ockupation, nog ordna sig om man tog allt som det kom och i möjligaste mån likt Selma Lagerlöfs gåsapåg Nils Holgersson såg det ”lide grann från ovan”:https://www.youtube.com/watch?v=wFECkW4TupU
Edvard med hund i samband med inspelningen av ”Kalle på Spången”.
Man skulle helt enkelt, likt den trygge och (mat)glade skåningen, ta det lugnt och låta dem som eventuellt ville en ont göra sitt värsta: ”Ja låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå”: https://www.youtube.com/watch?v=UVD6_Fu3MK8
Det förtjänar ändå påpekas, att det fanns en viss diskrepans mellan den fryntlige sydsvensk Edvard Persson framstod som i sånger och filmer och den person han var i verkligheten. Nog kunde han vara en gemytlig skåning som älskade god mat och dryck, men han var också en omvittnat egocentrisk diva som när han anlände till en filminspelning kunde utbrista: ”Flytta på er nu, det är mig publiken vill se” eller liknande. Ändå tycks han ha förblivit populär bland kollegerna, icke minst på grund av sitt yrkeskunnande: han var en förnämlig såväl skådespelare som sångare.
1947 genomförde den nu nära 60-årige Edvard Persson en turné till svenskbygderna i USA. Han uppträdde i 36 städer på 100 dagar och hann även med att spela in filmen ”Jens Månsson i Amerika” med Bengt Janzon som regissör och med hustrun Mim Ekelund som motspelare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jens_M%C3%A5nsson_i_Amerika I New York fyllde Edvard Carnegie Hall med två fullsatta hus och noterades vid framträdanden i Chicago för åhörarskaror som tidigare bara den omåttligt populäre världstenoren Enrico Caruso (1873-1921) kommit upp i ett par decennier tidigare.
Filmen ”Jens Månsson i Amerika” spelades in på plats 1947.
Komiken till trots hade Edvard också en allvarligare sida. Han intresserade sig för filosofi och tog överraskande nog intryck av den pessimistiske tyske filosofen och skriftställaren Arthur Schopenhauer (1788-1860) https://sv.wikipedia.org/wiki/Arthur_Schopenhauer. Denne var på sin tid en mycket inflytelserik tänkare och kom att utöva ett stort inflytande på storheter som Friedrich Nietzsche, Ludwig Wittgenstein och Sigmund Freud. Och alltså Edvard Persson.
Om sitt intresse för Schopenhauer utlät sig Persson en gång så här i tidningen Filmjournalen:
Schopenhauer är min älsklingsförfattare. Det tror du kanske inte men så är det. Är man pessimist av princip så har man ett skydd mot det oangenäma. Sen kan man ju om man vill kalla en pessimism av det slaget för optimism.
Att Edvard Persson var unik framgår av, att han var den ende svenske filmaktören med heltidsanställning hos ett filmbolag, Europa Film. Den särställningen behöll han till sin bortgång i hjärnblödning 1957. Europa Film AB hade grundats 1930 av bröderna Gustav och Per Scheutz och förlade sina första inspelningsstudier till en nedlagd cementplattefabrik i Bromma. Bolagets första storhetstid inleddes med anställningen av Edvard Persson 1933. Företaget köptes 1984 upp av Bonniers som fusionerade in det i Svensk filmindustri (SF). https://sv.wikipedia.org/wiki/Europafilm
Biografin Jakten på Edvard av Pontus Brandstedt utkom 2013.
Karl-Erik ”Cacka” Israelsson: elitmässig i såväl sång som friidrott.
Cacka Israelsson (1929-2013) var en mycket ofta spelad grammofonartist på radion när jag växte upp på 1950- och 1960-talen. Jag föreställer mig att hans sträva och melodiska basröst särskilt tilltalade det täcka könet. Han hade en förkärlek för country-genren och har kallats Sveriges svar på USA-legendarer som Merle Haggard och Johnny Cash. http://www.sunkit.com/cacka-israelsson/
Min mamma lyssnade till exempel gärna på Cacka, minns särskilt en låt som hette ”Sail along, silvery moon” som min morbror hade på skiva. Annars var Cacka mest känd för örhänget ”Gamle Svarten”, som först spelades in den 10 september 1954. Ett stycke häst- och Vilda västern-romantik som uppenbarligen tilltalade efterkrigstidens svenskar.
Att den fortfarande är uppskattad framgår av att den har över 661 000 spelningar på Youtube när detta skrivs. Avnjut den här:
Karl-Erik ”Cacka” Israelsson föddes i Engelbrekts församling i Stockholm den 23 augusti 1929. Till yrket var han reklamtecknare och ägnade sig även åt konstnärsskap. Han visade tidigt anlag för idrott och skulle bli svensk mästare i längdhopp 1951 och 110 meter häcklöpning 1952. Sistnämnda år deltog Cacka i de olympiska spelen i i Helsingfors och slutade på sjunde plats i längd med resultatet 7,10.
Han hann även avverka ett tiotal landskamper i friidrott innan han lade spikskorna på hyllan och satsade helhjärtat på sångkarriären. Bästa resultat i specialgrenarna blev 7,33 i längd och 14,8 på korta häcken. På den tiden var underlaget kolstybb. Det är noteringar som ger en plats i Sverige-eliten än i dag, även om de inte ger någon OS-plats. Cackas meriter ger honom plats 158 bland friidrottens ”stora grabbar”. Han representerade först IF Ulvarna innan han var med och bildade Bromma IF 1952.
Cacka i längdhopp. Bilden hämtad från stadsmatchen Stockholm-London 1952, där Cacka vann grenen.
1952 gjorde Cacka Israelsson ett uppmärksammat framträdande i radioprogrammet ”Speldosan” som leddes av den folkkäre Sigge Fürst. Skivdebuten skedde på en 78-varvsskiva (”stenkaka”) med låten ”Cool Water”. Och så kom det stora genombrottet med ”Gamle Svarten” 1954. Därpå följde en obligatorisk turné i landets folkparker samt en egen show på Chinateatern i Stockholm.
En stilenlig uppföljare till ”Svarten” blev den gråtmilda ”En sliten grimma”:
Ännu en låt på western-tema är den humoristiska ”Jul i vilda västern”:
Cacka Israelsson uppträdde ofta på scenen ensam med sin akustiska gitarr men hade också en ackompanjerande trio som med tiden blev en sextett med namnet Western Pop Six. De hörs här i den dråpliga ”Cigarretter, whiskey och vilda kvinnor”:
I likhet med många andra sångartister medverkade Cacka i ett antal filmer av ofta rätt måttlig kvalitet. 1955 var han med i ”Kärlek på turné” där han fick spela mot storheter som Per Oscarsson och Georg Rydeberg, vilket dock inte hindrade att filmen blev ett dundrande ekonomiskt fiasko. Han gjorde även reklamfilmer för Statens järnvägar (SJ) och utformade ett stort antal skivomslag.
Under senare år var Cacka Israelsson bosatt i Grisslehamn och Östhammar. Han pensionerade sig officiellt från den framgångsrika sång- och musikkarriären 1979, då albumet ”Cacka Israelsson (50)” kom ut. Andra album var ”Gamle Joe” (1963), ”Cacka” Israelsson (1968), ”Cacka” (1972) och ”Cacka Lorum” med Ronny Jansson och Henry Hendrix (1976). Sista albumet blev”Cacka Israelsson live” (2006).
Bloggaren är lycklig ägare till CD-albumet ”Cacka Israelsson (59)”. Foto: Tommy Hansson
Trots pensioneringen 1979 fortsatte Cacka att framträda med sin sång och sitt gitarrspel när andan föll på. Han kallades ibland ”countryns stålfarfar”. Han höll sig i trim långt upp i åren, bland annat genom cykling och tennis, men rådde inte på cancersjukdomen lymfom och avled i Uppsala den 10 januari 2013 med hustrun Margit vid sin sida. http://www.expressen.se/nyheter/karl-erik-cacka-israelsson-har-avlidit/
Avslutningsvis klassikern ”Amerikabrevet” av ingen mindre än Ruben Nilsson:
Jan Mosander – journalistproffs ut i fingerspetsarna.
Jan Mosander, född i Stockholm 1944 men uppvuxen i Finland, är en av våra mest respekterade journalister. I ett Sverige, som numera plågas av västvärldens troligen sämsta journalistik, framstår han som något av ett unikum – en kompetent yrkesman ut i fingerspetsarna.
Det är därför ett oblandat nöje att läsa Mosanders senaste bok (2012) som fått titeln Bland spioner, kommunister och vapenhandlare.
Finlandssvensken Jan Mosander tillbringade sina uppväxtår i Helsingfors och rönte sina första journalistiska erfarenheter vid tidningarna Västra Nyland i Ekenäs och Nya Pressen i Helsingfors. Hans yrkeskunnande uppmärksammades omsider på andra sidan Östersjön, och 1968 fick han anställning vid Expressen vars korrespondent i Västtyskland han var under åren 1970-73.
Efter en sejour på Aftonbladet 1979-83 hamnade Mosander på Sveriges Radio, där han var anställd 1983-2007 varav åren 1994-97 tillbringades i det nu återförenade Tyskland. Han gjorde även en del jobb för SVT.
För denna recensent är det av personligt intresse, att den som anställde Jan Mosander vid Expressen och fick honom att flytta till Sverige var ingen annan än tidningens legendariske redaktionschef Sigge Ågren (1910-89).
Samme Ågren var min lärare vid Poppius journalistskola i slutet av 1970-talet. ”För mig var Sigge en viktig förebild”, skriver Mosander (sidan 399) och det är ett omdöme jag helhjärtat instämmer i trots att Ågren stod långt till vänster och jag lika långt åt höger. Sigge var djupt yrkeskunnig, en lysande pedagog och inte minst väldigt underhållande. Rökte och svor gjorde han som en borstbindare.
Jag smickrar mig med att Sigge betraktade mig som en god elev. Så hade jag också hunnit vara verksam som journalist och skribent i närmare tio år när jag sökte in och kom in på Poppius hösten 1978.
Landsförrädaren Stig Bergling som jag minns honom.
Bland Jan Mosanders mer anmärkningsvärda bedrifter kan nämnas att han var med och avslöjade landsförrädaren Stig Bergling, vilken ägnas ett eget kapitel i föreliggande bok. Efter ett telefonsamtal från den ärrade finske kontraspionen Otto Kumenius började Mosander nysta i den härva som slutligen skulle blottlägga sovjetspionen Bergling med bakgrund i polis- och SÄPO-kretsar.
Stig Bergling dömdes 1979 till livstids fängelse för grovt spioneri efter att ha bedömts vara vår för rikets säkerhet mest skadlige sovjetspion sedan Stig Wennerström avslöjats drygt 15 år tidigare. 1987 rymde Bergling under en permission tillsammans med sin nya hustru och hamnade så småningom först i Sovjetunionen och därefter i Libanon. 1994 valde Bergling att frivilligt återvända till Sverige och krypa in i fängelset igen. 1997 frigavs han.
Historien om Stig Bergling är också historien om en bitvis häpnadsväckande slapphet och inkompetens inom svenskt polisväsende. Så var det också den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth som grep den då 42-årige svenske FN-officeren Bergling, vilken misstänktes för spioneri.
Också när det gäller Bergling kan jag redovisa personliga erfarenheter. Han besökte ibland Demokratisk Allians försäljningsgrupp – vi sålde antikommunistiska märken och tidningar – i Sergelpassagen i centrala Stockholm och paraderade då som stenhård antikommunist och sovjetätare. Troligen skröt han också om sin SÄPO-bakgrund.
Vid ett annat tillfälle stötte jag ihop med Bergling vid en presskonferens i Wenner-Gren Center i anledning av utgivningen av Dragan Jovius bok Sovjetspionage i Sverige hösten 1978. Jag minns Bergling som en undersätsig man med oljigt utseende som gled omkring i ständig närhet till baren. Jag kände igen honom utan problem när hans äckligt plufsiga nuna dök upp i media efter spionavslöjandet.
Jag har fortfarande klara problem att förstå, att en så pass uppenbart osympatisk person – som dessutom från och till sågs som en säkerhetsrisk – kunde komma upp sig inom SÄPO- och FN-sammanhang. Min gissning är att han hölls under armarna av en sovjetisk mullvad någonstans inom polis- 0ch/eller SÄPO-hierarkin.
Viktiga delar av Jan Mosanders journalistiska gärning har bestått i rapportering från de forna så kallade öststaterna Tjeckoslovakien, Östtyskland och Polen. När arbetarna på Leninvarvet i Gdansk i början på 1980-talet började protestera mot kommunismen i allmänhet och ”storebror” Sovjetunionen i synnerhet fanns Mosander på plats.
Den antikommunistiske martyren Jerzy Popieluszko.
Mosander återkom till Polen 1986, då den oppositionelle prästen Jerzy Popieluszko mördats av anställda inom den polska säkerhetstjänsten. Mosander och hans medarbetare kunde filma fritt vid en katolsk mässa till minne över Popieluszko eller fader Jerzy, som han kallades, två år efter dennes martyrskap. Fader Jerzy saligförklarades av Katolska kyrkan i Rom 2010:
”Hade jag inte tidigare förstått att polackerna aldrig skulle ge sig i sitt motstånd mot diktatur och maktapparat så gjorde jag det den här kvällen”, sammanfattar Mosander (sidan 253) sina intryck från den stämningsfulla mässan i en av Warszawas största kyrkor som var proppfull med folk dagen till ära.
En viktig och förtjänstfull insats har Jan Mosander vidare gjort genom att avslöja den svenska biståndsindustrins oansvariga slöseri med skattemedel till skakiga eller i värsta fall katastrofala projekt i Tredje världen. Till den ändan skrev han för några år sedan boken Pengarna som försvann – Missbruk av det svenska biståndet, vilken införskaffade författaren ett försvarligt antal fiender inom SIDA och andra biståndsorgan.
Ett av UDs och SIDAs talrika magplask var satsningen av 22 biståndsmiljoner på ett folkräkningsprojekt i Kongo-Kinshasa, som förutom att landet är en av de blodigaste krigshärdarna på den afrikanska kontinenten också är ett av de mest genomkorrumperade länderna i världen. Mosander sammanfattar (sidan 325):
Biståndsprojektet för 22 miljoner kronor innefattar det mesta av missgrepp man kan tänka sig i ett biståndsuppdrag, med allt från ministerstyre och myndigheter och tjänstemän som inte sköter sina jobb, till misstänkta mutor och stölder.
Mosanders fortsatta granskning av det katastrofala projektet, som redovisas i den här recenserade boken, visar att ingen av de aktörer – inklusive den dåvarande utrikesministern Laila Freivalds (S) – som var med och klantade till det behövde vidkännas några efterräkningar.
I övrigt innehåller Mosanders bok bland annat intressanta skildringar av hans avslöjande journalistik kring den beryktade vapenaffären involverande Bofors och de svenska och indiska regeringarna; en fascinerande intervju med Hitlers rustningsminister Albert Speer; reportage från reaktorhaveriet på Three Mile Island utanför Harrisburg i USA; samt avslöjandet av den östtyske spionchefen Markus Wolfs verkliga identitet.
Slutligen klarade sig Jan Mosander och hans hustru oskadda ur den italienska fartygskatastrofen med jättelyxkryssaren Costa Concordia för ett par år sedan. Om dettas rapporteras i bokens inledande kapitel.
Jan Mosander: Bland spioner, kommunister och vapenhandlare. 408 sidor. Fischer & Co.
Ambassadör Mats Bergquist kunde konstatera, att vi ännu lever med konsekvenserna av Ottomanska imperiets upplösning.
Det muslimska Ottomanska (Osmanska) riket eller imperiet var en av världens stormakter i mer än 600 år.
Det utropades år 1308 av sultan Osman (Othman) I (1258-1326) i Anatolien i det nuvarande Turkiet och omfattade som mest delar av sydöstra Europa, Mellanöstern inklusive arabvärlden, delar av Nordafrika och Kaukasus samt hela Mindre Asien. 1453 erövrade riket Konstantinopel, det nuvarande Istanbul, och avslutade därmed det Bysantinska riket (Bysans) som ägt bestånd i ett årtusende.
Om Ottomanska riket talade förre diplomaten Mats Bergquist (född 1938), yngre bror till diplomaten och författaren Lars Bergquist, vid en sammankomst ordnad av Samfundet Sverige-Israels stockholmsavdelning den 4 november. Mats Bergquist var 1987-92 Sveriges ambassadör i Israel och tjänstgjorde därefter som ambassadör i Helsingfors och London. Han är i dag knuten till Utrikespolitiska institutet i Stockholm.
Rubriceringen på Bergquists föredrag löd ”Mellanöstern i upplösning. Skulle det Ottomanska imperiet ha räddats?”. För att besvara frågan i rubriken ovan kan sägas att Ottomanska riket och framförallt dess fall 1923 är viktigt därför att det bildar utgångspunkt för dagens turbulenta situation i Mellanöstern, där det enligt ambassadör Bergquist finns endast tre stablila länder: Israel, Saudiarabien och Iran. Det är därtill bara två av länderna i regionen som ej haft mer eller mindre ”drakoniska” regimer: Israel och Libanon.
Osman (Othman) I grundade det Ottomanska eller Osmanska riket.
Det krävs inte särskilt mycket tankearbete för att inse, att det är en fantastisk prestation att få ett imperium att äga bestånd i över ett halvt årtusende. I slutet av 1800-talet började dock riket under ledning av den svage sultanen Abd ül-Hamid II (1842-1918) knaka betänkligt i fogarna. Året innan denne tillträdde som regent drabbades riket av en statsbankrutt, varvid dess finanser ställdes under internationell kontroll. I kriget mot Ryssland 1877-78 åkte man på ett svidande nederlag.
Även om Ottomanska riket, med Bergquists ord, var svårt ”penetrerat” av utländska makter och intressen, lyckades sultanen i början på 1880-talet med hjälp av inkallade tyska ämbetsmän reducera statsskulden och även frigöra sig från dåliga inhemska rådgivare. Med assistans av tyska officerare infördes vidare 1887 en ny militärlag. Så småningom kom Hamid emellertid åter i händerna på usla rådgivare och störtades slutligen i en av de så kallade Ungturkarna genomförd statskupp 1909. Hamid efterträddes först av Mehmet V som i sin tur ersattes av Mehmet VI, som därmed fram till sin avgång 1922 blev det osmanska rikets siste sultan. Han avled i landsflykt i italienska San Remo 1926.
Om det kaos som rådde i det Ottomanska riket i det slutande 1800- och det begynnande 1900-talet har Jan Olof Olsson (Jolo) skrivit så i sitt bokverk 20e århundradet (del 2):
Politisk förvirring rådde i det inre. Därav ville både de undertryckta minoriteterna och grannfolken begagna sig. Drömmen var att tränga bort det muhammedanska Turkiet från alla dess besittningar på den europeiska kontinenten. Plundringen av det sönderfallande turkiska väldet hade börjats av Österrike 1908. Den skulle fortsätta och utvidgas till det första världskriget.
Mehmet VI blev det Osmanska imperiets siste sultan.
1911 krävde Italien att få lägga beslag på den osmanska provinsen Tripolis i Nordafrika med antika romerska rötter. Det ett år långa kriget slutade med att det Ottomanska riket tvingades lämna ifrån sig sina nordafrikanska besittningar till Italien, som emellertid fick harva på i ytterligare 20 års krig mot de libyska beduinstammarna. Tripoliskriget avlöstes av två Balkankrig vilka i sin tur växte ut till det på många sätt omvälvande Första världskriget 1914-18.
Ottomanska riket/Turkiet valde att i det så kallade Stora kriget ansluta sig till Centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern i den blodiga kraftmätningen med Ententen, det vill säga Storbritannien, Frankrike och Ryssland; 1917 anslöt sig Förenta staterna till den senare alliansbildningen.
”Första världskriget blev en totalkatastrof för Ottomanska riket”, konstaterade ambassadör Bergquist, ”även om man lyckades hejda Storbritannien vid Gallipolis i Dardanellerna 1915. Samma år ville Storbritannien genom Lawrence of Arabia (det vill säga den brittiske officeren, författaren och arkeologen Thomas Edward Lawrence, bloggarens anmärkning) få till stånd ett arabiskt uppror mot turkarna genom löften om vad araberna tolkade som ett stort arabiskt rike.”
I skuggan av världskriget hade Osmanska riket/Turkiet anställt folkmord på omkring en miljon armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, greker och andra kristna grupper i syfte att skapa en mer homogen nation. Genom fördraget i franska Sèvres 1920 tvingades turkarna acceptera att det Ottomanska riket skulle styckas upp och att den kurdiska folkgruppen skulle tillerkännas självständighet.
Det moderna Turkiets fader: Mustafa Kemal Atatürk.
Den unge officeren Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938) tillhörde dem som inte accepterade fördraget. Han upprättade en skuggregering i Ankara, varifrån han ledde det Grek-turkiska kriget 1919-22 som slutade med en avgörande turkisk seger. 1923 lät Atatürk utropa den moderna Republiken Turkiet och genomföra en rad reformer som syftade till att ge Turkiet en mer modern, sekulär och provästlig identitet.
Det framgick av Mats Bergquists anförande att, innan Första världskriget kunde slutföras, skedde ytterligare diplomatiska händelser som kom att leda fram till den situation vi i dag har i Mellanöstern. 1916 ingicks det så kallade Sykes-Picot-avtalet mellan Storbritannien och Frankrike vilket föranstaltade om en uppdelning av det Ottomanska riket mellan britter, fransmän, italienare och ryssar. Syrien och Libyen blev då franska mandat under Nationernas förbund (NF), medan Palestina, Transjordanien och Irak föll på britternas lott.
Den 2 november 1917 utfärdade så den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour den så kallade Balfourdeklarationen till den brittisk-judiske ledaren Walter Rothschild, där Storbritannien förklarade sig stödja tanken på ett ”judiskt nationalhem” i Palestina, förutsatt att detta icke skulle inkräkta på arabernas situation i samma område.
Den sionistiske ledaren Chaim Weizmann (till höger) med USAs president Harry S Truman.
Sionistiska ledare såsom den inflytelserike Chaim Weizmann, staten Israels förste president, tolkade detta som ett klartecken för ett framtida bildande av en självständig judisk stat och satte igång en omfattande judisk invandring till området vilken motsvarades av en minst lika stor arabisk invandring till Palestina från omkringliggande arabiska områden. Bergquist underströk att det var en mycket svår situation för Storbritannien:
Britterna lovade allt möjligt till araberna inklusive stora mutor. Det hängde inte riktigt ihop. Man ville vinna kriget mot Tyskland och gav alltför många löften. Britterna kom att sitta med Svarte Petter med bland annat stora arabiska uppror i Irak och Palestina där stormuftin av Jerusalem var inblandad. I 30 år försökte britterna balansera mellan sionister och araber innan de slutligen tvingades bort.
1948 kunde den judiska staten Israel utropas i Tel Aviv av Israels förste premiärminister David Ben Gurion samtidigt som araberna, som till skillnad från judarna inte accepterat FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet Palestina i en judisk och arabisk del, gick till militärt angrepp i hopp om att driva bort judarna. Något som ju skändligen misslyckades.
100 år efter Första världskrigets början och det Ottomanska rikets upplösning lever vi i dag fortfarande med konsekvenserna därav, icke minst framväxten av den fruktansvärda islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (IS). Ännu har ingen ordning som kan accepteras av alla inblandade parter upprättats, vilket enligt Bergquist understryker de problem som alltid skapas genom imperieupplösningar.
Thomas Edward Lawrence, även känd som Lawrence of Arabia.
Den svenska regeringens erkännande av dagens så kallade Palestina hade ambassadör Bergquist, som jag tolkar det, inte mycket till övers för: ”Den palestinska regeringen bestående av Hamas och Fatah är bara en papperskonstruktion. En tvåstatslösning, om den kunde åstadkommas, skulle sända en viktig signal till regionen men den skulle inte lösa alla problem som en del tror.”
Frågan om det Ottomanska imperiet borde ha räddats med tanke på de problem upplösningen av detsamma medfört hängde slutligen litet i luften denna kväll. Med tanke på imperiets många inbyggda problem och den kaotiska dödskamp dessa ledde till förstod nog dock alla närvarande, att detta inte var något reellt alternativ.
AB blev under Torsten Kreugers ledning en propagandamegafon för Nazityskland.
Aftonbladet framstår på flera sätt som vänsterns flaggskepp i dagens mediesverige. Särskilt notabelt är naturligtvis att tidningen håller sig med en kulturredaktör, Åsa Linderborg, som är uttalad kommunist och Lenin-beundrare samt förespråkar censur av i hennes tycke olämpliga skribenter såsom Avxpixlats Mats Dagerlind.
Under Linderborgs egid har ABs kultursidor vidare blivit en tummelplats för antisemitiska skribenter som Donald Boström, som den 17 augusti 2009 fick in en artikel som tidigare refuserats av ett antal publikationer där han anklagade Israels armé för systematisk organstöld från dödade palestinaarabiska soldater. Således en antisemitisk skröna av värsta sort som till på köpet framtvingade en regeringskris mellan Sverige och Israel.
Aftonbladet grundades 1830 av den liberale föregångsmannen Lars Johan Hierta, men det var länge sedan tidningen gick i bräschen för liberala och/eller frihetliga värden. Under 1930-talet och i stort fram till Andra världskrigets slut var AB under Torsten Kreugers (1884-1973) ledning ett språkrör för Hitler-regimen i Tyskland och i världskriget.
Om Aftonbladets utveckling inklusive dess en gång pronazistiska framtoning har en av tidningens chefredaktörer, Sven Sörmark (1923-87), skrivit en bok med titeln På Aftonbladet: Ett reportage inifrån (Bonniers, 1971). Nazivänligheten blev enligt Sörmark möjlig tack vare ”en tyskorienterad junta” vars förste framträdande representant var den förre marinofficeren Valentin Sjöberg (”Sir V.”) Sjöberg avled i höjd med krigsutbrottet 1939 och efterträddes som utrikespolitisk kommentator av den ganska skrale skribenten, major Ebbe Almqvist.
Ture Janson skrev pronazistiskaledare.
Den anonyme ledarskribent som under krigsåren kom att anföra Aftonbladets pronazistiska och protyska linje var emellertid i främsta rummet finlandssvensken Ture Janson (1886-1954), född i Åbo, uppväxt i Helsingfors och död i Mariefred, som drev en starkt antisovjetisk och antirysk agenda samt även hatade västmakterna och följaktligen såg Nazityskland och Hitler som världens frälsare. Janson, som var en framstående författare, stödde Stalin-Hitler-pakten 1939 som möjliggjorde Andra världskriget men blev efter det tyska angreppet på Sovjet 1941 en entusiastisk påhejare av invasionen som han kallade ”Europas frihetskrig”.
Aftonbladet upplät genom den politiske redaktören Fritz Lönnegrens försorg gärna sina spalter för nazityskt propagandamaterial. Sommaren 1941 inbjöds Lönnegren och tidningens ägare, Torsten Kreuger, av den tyska regeringen på en tre veckors propagandaresa till östfronten och det ockuperade Danmark då man träffade bland andra den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop, några år senare avrättad som ledande krigsförbrytare i Nürnberg. Resan blev beryktad som en unik skandal och skamfläck i svensk presshistoria.
Kreuger och Lönnegren träffade Tredje rikets utrikesminister Joachim von Ribbentrop.
Aftonbladets nazistvänlighet ansågs av vissa bedömare vara rent landsförrädisk, och tyskorienteringen ledde till att tidningens upplagor sjönk drastiskt – från 216 000 per dag vid krigsutbrottet till 165 000 i början av 1942. Den opportunistiske tidningschefen Torsten Kreuger svängde när han insåg att nazivänligheten ingalunda gagnade tidningens ekonomi och lät den genomgå en avnazifiering. Lönnegren var den förste som avpolletterades.
Inrikespolitiskt var tidningen länge ett språkrör för Bertil Ohlins Folkpartiet med den respekterade liberalen P. G. Peterson (1896-1977) som huvudredaktör under åren 1933-56. Detta ändrades 1956, då Landsorganisationen (LO) efter många invecklade turer köpte såväl Aftonbladet som Stockholms-Tidningen.
Marxisten Gunnar Fredriksson, ABs chefredaktör 1966-80.
När den senare publikationen gick i graven 1966 övergick dess chefredaktör Gunnar Fredriksson, född 1930, en lundaakademiker med marxistsympatier, till AB där han kom att bli chefredaktör 1966-80. Den förre nazisten och poeten Karl Vennberg (1910-95) var en annan av det nya, vänstervridna Aftonbladets portalfigurer som kulturredaktör och ansvarig för den ökänt vänsterdemagogiska avdelningen ”Innerspalten”. Vildsinta kommunister av typ Jan Myrdal och Sara Lidman bereddes allt oftare frikostigt spaltutrymme.
Aftonbladet gick i bräschen för 1960- och 1970-talens allt kraftigare vänsterutveckling i media och samhället i stort. Vietnamkriget var den ursäkt journalisterna och ideologerna på yttersta vänsterkanten behövde för att höja Karl Marx, Lenins, Maos och Ho Chi Minhs fanor mot skyarna. Tidningens USA-korrespondenter bedrev en medvetet tendentiös och amerikafientlig rapportering, där allt negativt som hände i världen framställdes som USAs fel.
Aftonbladet har sorg: despoten och massmördaren Mao Tse-tung död 1976.
Den här beskrivna utvecklingen oroade enligt Sven Sörmark både LO-ledningen med Arne Geijer i spetsen och dåvarande statsministern Tage Erlander, vilka alls icke var förtjusta i tidningens marxistvänliga hållning. En som gladdes var däremot Erlanders efterträdare Olof Palme, vilken enligt Sörmark ofta ringde AB-redaktionen och lättade sitt hjärta. Sörmark framhåller i sin bok om den journalistiska utvecklingen:
Tonen i reportagen var hård och subjektiv: tidningen var ute inte bara för (sic!) att komma med intressanta nyheter utan för att skapa opinion…Säpo-artiklarna /som skrevs 1968 av Björn Kumm ett par år innan IB-affären briserade/ kan sägas ha varit inledningen till en ny sorts journalistik, som inte alltid var lika väldokumenterad men som i hög grad fäste uppmärksamheten vid tidningens politiskt betonade reportage. En ny generation reportrar och redigerare med vänstersocialistiska sympatier hade som sagt tågat in på redaktionen.
Förre nazisten Karl Wennberg, en av Åsa Linderborgs företrädare som kulturredaktör.
Några namn ur högen är härvidlag Sigurd Glans, Dieter Strand och Åsa Moberg. Bland de mest extrema av de rödskägg som häckade på AB-redaktionen i Klara-kvarteren i Stockholm var kommunisten och kolumnisten Gunnar Ohrlander (”Dr. Gormander”) samt marxist-leninistiske krönikören Bosse Gustafson.
Dagens Aftonbladet är måhända inte lika medvetet programmatiskt promarxistiskt som 1960- och 1970-talets versioner var när det gäller tidningen i stort. Trots allt har ju marxism och kommunism skändligen misslyckats när det gäller att skapa drägliga förhållanden för världens människor.
Kommunisten och censurförespråkerskan Åsa Linderborg.
Däremot hålls den röda fanan synnerligen högt på Åsa Linderborgs kommunistiska kulturredaktion, och inte heller kommer man ifrån tidningens överlag prononcerade politiska korrekthet i frågor som rör exempelvis Sverigedemokraterna, immigratiospolitik och mångkulturalism – men det är man man ju som alla vet inte ensam om.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 