Pingstpastorer överens med Pride: homosexualitet är synd

 EuroPride i Stockholm 2008 hyllade ”svensk synd”.

I samband med festivalen EuroPride i Stockholm 2008 var stan smockfull med affischer på temat Swedish Sin – Breaking Borders (Svensk synd spränger gränser). Arrangörerna ville således locka besökare med den mångomtalade så kallade svenska synden, i det här fallet liktydigt med praktiserad homosexualitet:

http://www.europride.com/en/archives/year-2008/stockholm-2008/

På plats vid evenemangets invigning fanns bland andra EU-minister Cecilia Malmström (FP), professor Tiina Rosenberg och en indisk prins. Inte många ögonbryn, om ens några, höjdes över budskapet om bögeriet som synd. Förmodligen sågs det som en lagom klämkäck slogan, om än kanske något utdaterad; begreppet ”den svenska synden” härstammar från början av 1950-talet, då Ulla Jacobsson visade tuttarna för Folke Sundquist i filmen ”Hon dansade en sommar” (1951) i regi av Arne Mattsson.

Ett helt annat ljud i skällan blir det om ett gäng pingstpastorer utifrån traditionellt bibliskt synsätt förklarar att utlevd homosexualitet är synd med konsekvenser för evigheten:

http://www.dagen.se/debatt/bibeln-tydlig-om-homosexualitet-1.349464

Det torde finnas få bibliska ämnen där det råder större samstämmighet än vad gäller just synen på homosexualitet. Det finns ett antal passager i såväl Gamla som Nya testamentet som vittnar om denna syn, men jag nöjer mig här med vad aposteln Paulus anför i Romarbrevet 1:26-28:

Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar; deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo otukt, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin villas tillbörliga lön.

 Pastor Tommy Dahlman manar till kristen tydlighet om homosexualitet.

Det var i ett debattinlägg med rubriceringen ”Bibeln tydlig om homosexualitet” i den kristna tidningen Dagen den 9 april, som 22 pingstpastorer med den 49-årige Tommy Dahlman från Trollhättan, riksdagskandidat för KD 2014, i spetsen menade att ”Vi anser att vi måste vara tydliga, om än i kärleksfull ton, och klart beskriva konkreta konsekvenser av vad Nya testamentet säger.”

Längre ner i artikeln kommer Dahlman och hans meningsfränder fram till samma slutsats som arrangörerna av EuroPride 2008 och fastslår:

Vi menar att praktiserande homosexualitet, utifrån vad Bibeln säger, är synd. Det har funnits samstämmighet om detta genom hela den protestantiska reformationen, och även dessförinnan fanns det en klar teologisk övertygelse i frågan.

Debattinläggets undertecknare avvisar vad man kallar ”revisionism” som ett ”modernt påfund som har till uppgift att vända på bibeltexter för att få dem att säga motsatsen till vad de innehåller”. Slutklämmen lyder: ”Men till sist handlar det om himlen och evigheten. Tidsandan och sanningen går inte alltid hand i hand.”

Den sista meningen skulle behöva stå i eldskrift på någon plats så att hela landets befolkning kunde läsa den!

 DAESH förpassar en homosexuell från hustak.

I en intervju med Expressen tycks Dahlman, förutsatt att han är rätt citerad, ha fyllt på med att homosexuella som inte lever i celibat sannolikt hamnar i helvetet:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kds-riksdagskandidat-homosexuella-hamnar-i-helvetet_4478431.svd

Detta borde han enligt min mening nog ha hållit inne med, eftersom endast Gud kan veta något bestämt om den saken. Trots allt utgörs en människa inte enbart av sin sexuella orientering utan av så mycket mer än så. Dahlman gör nog väl i att betänka detta ord av Jesus från Johannesevangeliet 14:2: ”I min Faders hus  äro många boningar; om så icke vore, skulle jag nu säga eder, att jag går bort för att bereda eder rum.”

I det stora hela menar jag dock att det är absolut uppfriskande att det fortfarande finns kristna, som tar sin tro på allvar och inte tvekar att sticka ut hakan i kontroversiella ämnen.

Man kan därtill fråga sig hur det kan komma sig, att etablerade media i Sverige går i taket när någon kristen pastor i all stillsamhet vill förpassa de homosexuella till den andliga världens nedre regioner, som de inte ens tror på, medan de inte ens noterar när de islamistiska vettvillingarna i DAESH slänger ner bögarna från hustak och sedan lynchar dem i den här, högst påtagliga världen.

 Nasrin Sjögren skriver om den religiösa ateismens intolerans.

Några betänkligheter att ta upp kontroversiella ämnen hyser inte heller den kristna (hon är konvertit från islam) debattören Nasrin Sjögren, nybliven krönikör i den Sverigedemokraterna närstående nättidningen Samtiden. I ett inlägg dagens datum (15 april) tar hon pastor Dahlman och dennes meddebattörer i försvar, bland annat på följande sätt under rubriken ”Den religiösa ateismens intolerans”:

http://samtiden.nu/14279/den-religiosa-ateismens-intolerans/

Hans brott mot det sekulära värdegrundscredot var att han tillsammans med 21 andra pastorskollegor slog fast att den enda form av sexuell utlevnad som är föremål för gudomlig välsignelse är det traditionella äktenskapet mellan en man och en kvinna som lovar varandra trohet till döden skiljer dem åt. För detta fick han också bannor från de till journalister utklädda inkvisitorerna.

Icke minst noterbart i Sjögrens spänstigt skrivna krönika är, att hon så klart genomskådat ateismens och sekularismens falska anspråk på att i etiskt hänseende stå högre än människor med religiöst färgade synsätt.

Nazismens och kommunismens samgående 1939 möjliggjorde Andra världskriget (samtida karikatyr).

Ett bevis på att detta är just falska anspråk är det faktum, att det är just ateistiska och sekularistiska ideologier såsom kommunism och nazism som ställt till med mest elände i vår tid med hundratals miljoner dödsoffer som följd. I själva verket, menar Nasrin Sjögren, är ateisterna/sekularisterna föga mindre religiöst troende än vad anhängarna till riktiga religioner är. Även om de föredrar att lämna Gud utanför sin tro.

Just detta, kan man befara, gör de gudsförnekande troende desto farligare då de kan förleda godtrogna människor att anta att de har vetenskapliga och rationella anspråk som i verkligheten inte finns där.

 

Sårad IS-terrorist ångrar sig efter omvälvande upplevelse

 Botfärdig IS-man i sjuksängen.

http://www.dagen.se/is-soldat-blev-kristen-efter-n%C3%A4ra-d%C3%B6den-upplevelse-1.319286

Den kristna tidningen Dagen berättar i dagens upplaga (28 februari) en sällsam historia om en 32-årig IS (DAESH-) -terrorist som ångrat sitt tidigare leverne och omvänt sig till kristendomen. Se länk ovan.

Omvändelsen skedde sedan mannen sårats svårt av flera skottskador i en strid mot den syriska regeringsarmén nära östra delen av den irakisk-syriska gränsen. Som ett resultat därav hade terroristen djupgående upplevelser av nära döden-karaktär.

Enligt rapporten om den märkliga händelsen, ursprungligen publicerad i Aleppo Herald, lämnades mannen som död på platsen för striderna. Han hittades efter några timmar av katolska missionärer vilka ville ge honom en kristen begravning. När man burit honom 26 kilometer i öknen visade han plötsligt livstecken.

När 32-åringen kommit till sans berättade han enligt prästen Hermann Groschlin följande historia:

Han berättade att han alltid trott att man som martyr skulle träda in genom portarna till Jannah, paradiset. Men i stället blev han ledd till helvetets brinnande gropar. Där blev han tvungen att återuppleva all den smärta han tillfogat andra. Upplevelser som kommer att förfölja honom resten av hans liv.

http://worldnewsdailyreport.com/isis-fighter-converts-to-christianity-after-allah-refuses-him-entrance-to-gates-of-heaven/

 Dominikanerprästen Hermann Groschlin.

Det var enligt tillgängliga uppgifter några dagar efter sitt tillfrisknande som den forne DAESH-terroristen bestämde sig för att konvertera till kristendomen. Han menar sig ha blivit vilseledd av islam och valde att stanna hos det dominikanska sällskap i Ayyash som tagit hand om honom och givit honom vård. Nu hoppas han att andra IS-operatörer skall påverkas av hans berättelse och konvertera.

Hermann Groschlin fortsätter, enligt World News Daily Report, (länk ovanför porträttet ovan) som Dagen refererar till:

Sedan talade Allah, eller Gud, till honom och talade om för honom att han hade misslyckats skändligen som mänsklig själ, att han skulle bannlysas från himlens portar om han valde att dö, men att om han valde att leva igen skulle han få en ny chans att ångra sina synder och åter vandra Guds vägar.

Händelsen omtalas även på sajten Catholic Defender här:

http://catholicdefender2000.blogspot.se/2015/02/catholic-missionaries-helped-wounded.html

När det gäller namnet på den radikala islamistgruppering som just nu härjar i delar av Mellanöstern brukar IS (Islamiska staten) numera vara den vanligaste beteckningen. Tidigare hette det mestadels ISIS eller ISIL.

 DAESH: Satans mördare på marsch.

Bawar Ismail, utrikespolitisk talesman för Liberala ungdomsförbundet (LUF), har dock en poäng när han i en debattartikel på SVT Opinion menar att den rätta beteckningen bör vara DAESH, som är den arabiska förkortningen för rörelsens egen beteckning på det muslimska kalifat man terroriserar omvärlden för att uppnå:

http://www.svt.se/opinion/gor-som-frankrike-skrota-islamiska-staten

Då gör man sig inte skyldig till misstaget att erkänna dessa Satans mörare som  något slags statsbildning. Dessutom uppges terrorrörelsen själv avsky beteckningen DAESH och hotar halshugga dem som använder sig av den.

Mitt råd till Jimmie: låt det värka ut!

 Jimmie Åkesson håller torgmöte i Södertälje den 4 september 2014. Foto: Sven Pernils

Det går bra för Sverigedemokraterna. Alldeles förbannat bra till och med.

Det opinionsinstut som kom närmast valresultatet, norska Sentio, ger i sin mätning för oktober SD 16,7 procent vilket är en uppgång med 4,0 procentenheter. Andra mätningar avseende samma tid resulterar i 13,3 procent (Demoskop), 13,2 procent (Novus) och 12,4 procent (Ipsos). Så allt borde vara frid och fröjd på SD-fronten, eller hur?

Tyvärr kan så inte riktigt sägas vara fallet. I dag nås vi nämligen av det tunga beskedet, att SD-ledaren Jimmie Åkesson tvingas ta sjukledigt på obestämd tid på grund av utmattningssyndrom, populärt kallat ”utbrändhet”. Jimmie förklarar på sin Facebook-sida att han inte har något annat val än att sjukskriva sig och prioritera hälsa och familj.

Åkesson avslutar:

Jag tackar för er förståelse och ser fram emot att kunna komma tillbaka, starkare och mer taggad än någonsin.

Jimmies meddelande resulterade i tusentals gillanden och lyckönskningar på Facebook. Och, vilket naturligtvis är föga sensationellt, ett fåtal uttryck för ”det fina hatet”. En kommentator skrev exempelvis: ”Hoppas du blir påkörd.”

PK-medias gullegris, förmente komikern Özz Nujen med kurdiskt ursprung, näthatade SD-ledaren på följande sätt: ”Tar på krafterna att vara rasist och paranoid, ju.” Hatsajten Slutpixlat deklarerade för sin del att Åkesson tvingats sjukskriva sig på grund av ”excessiv rasism”. En notorisk representant för den depraverade lattevänstern som vidare hånat Åkesson är Aftonbladets Fredrik Virtanen.

 Förmente komikern Özz Nujen.

Mer om reaktionerna på Åkessons sjukskrivning i allmänhet och Nujens reaktion i synnerhet här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19713267.ab

Det finns emellertid meningsmotståndare som uttryckt sympatier för Åkesson i anledning av dennes sjukskrivning. En av dessa är Patrik Lundberg, den koreanskfödde skribenten och PK-aktivisten som lyckades få bort den glade kinamannen från Fazers rischocklad.

Lundberg, som är bördig från Åkessons hemstad Sölvesborg, har uttryckt sig så här på nätet:

Ni får gärna kritisera Åkessons politik. Men de  som skämtar om sjukdomen utmattningssyndrom kan faktiskt ta och dra åt helvete.

All heder åt Patrik Lundberg – som jag skrev om på följande sätt i ett blogginlägg för något år sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/02/i-huvet-pa-en-pk-aktivist/

Det finns sannolikt ingen annan partiledare i Sverige som betyder lika mycket för sitt parti som Jimmie Åkesson gör för Sverigedemokraterna. Alltid påläst, alltid koncentrerad och alltid lugn och saklig. I mitt tycke är Jimmie ävenledes Sveriges vassaste debattör.

Jag skall vara ärlig nog att tillstå, att jag inte anser att han är världens bästa talare, men icke desto mindre förmår han alltid entusiasmera de partimedlemmar som har förmånen att få lyssna till honom vid något evenemang. ”Jimmies bästa tal någonsin”, är ett omdöme man hör vid så gott som varje Åkesson-tal.

Mitt intryck är att för många väljare ÄR Jimmie Åkesson SD. Just därför är det kanske rentutav av godo att fokus för en tid framöver kommer att sättas på andra partirepresentanter, såsom Mattias Karlsson som tar över partiledarplikterna, och riksdagens andre vice talman Björn Söder. Ty trots alla Jimmies ovedersägliga kvaliteter finns det faktiskt många andra mycket kompetenta SDare.

 Mattias Karlsson  tar över partiledarplikterna.

Utan att göra några som helst anspråk på att veta exakt vad som rör sig i Jimmie Åkessons huvud för ögonblicket, vågar jag ändå påstå att jag vet något om vad det vill säga att gå in i den så kallade väggen. Det var precis vad som drabbade mig för sju-åtta år sedan, låt vara att symptomen inte var exakt desamma som dem Åkesson nu drabbats av. Jag blev i samband med att jag blev av med mitt dåvarande arbete djupt och grundligt deprimerad och tvingades anlita medicinsk hjälp. Jag övervägde allvarligt att göra slut på allting.

Det tog mig gott och väl ett halvår att komma igen efter denna vistelse i helvetet – ja, jag kan inte beskriva mina upplevelser på annat sätt – då inte ens min Gud fanns tillgänglig för mig. En sak står fullständigt klar för mig, och det är att jag inte unnar ens en billig pajas som Özz Nujen och andra hatande och hånfulla halvfigurer det öde som drabbade mig den gången.

Det är också därför jag aldrig kan förstå det oresonliga hat som somliga, oavsett politisk inriktning, vräker ur sig på nätet eller i spalterna. Jag kan inte erinra mig att jag hatat någon enda människa fullt ut, vare sig mobbare, politiska meningsmotståndare, svikare eller flickvänner som dumpat mig. Avsky, förakt, bitterhet, besvikelse, ressentiment i allmänhet – allt detta kan jag känna. Men hat – nej.

Min egen personliga kris medförde i alla fall åtminstone en god sak – jag kom under denna period till klarhet om, att nästa steg i min politiska utvecklingsprocess skulle bli att gå med i SD. Sagt och gjort, och på den vägen är det. Jag kan med gott samvete klart deklarera, att jag aldrig ett ögonblick ångrat det beslutet.

Partipolitiken har förvisso, liksom alla livets innehållsmässiga beståndsdelar, både toppar och vågdalar. Ibland kan jag önska att jag hade haft litet vassare armbågar och litet mindre godtrogenhet i min uppsättning personliga egenskaper. Jag försöker, så gott jag nu kan, kompensera dessa tillkortakommanden med tålamod, livserfarenhet och kanske ett visst mått slughet. Jag kommer  dock aldrig att devalvera min mänsklighet genom att förfalla till hat.

Sentio oktober 2014: SD 16,7 procent.

Jag är glad över att helt sanningsenligt kunna säga, att jag är personligt bekant med Jimmie Åkesson. Vi hade rätt mycket att göra med varandra när jag, i egenskap av chefredaktör på SD-Kuriren, några månader jobbade vid dåvarande rikskansliet på Södermalm i Stockholm inför valet 2010. Ett bestående minne är det offentliga möte vi genomförde tillsammans i Stadsparken i Södertälje i juni sistnämnda år. Jimmie har också varit hemma hos mig på middag tillsammans med andra gäster ett par gånger.

Med ledning av denna personliga bekantskap tror jag mig kunna göra bedömningen att Jimmie – precis som han skriver på Facebook – i sinom tid kommer att vara tillbaka i hetluften med full kraft och minst lika skärpt som tidigare.

Ett avslutande råd jag mot bakgrund av personliga erfarenheter enligt ovan  och i all ödmjukhet gärna vill ge Jimmie Åkesson är detta: låt det ta den tid som krävs. Låt det  värka ut. Läs mycket. Titta på TV. Träffa bara dem du gillar och som du vet gillar dig. Framförallt: umgås med familjen.

 

 

 

Till min himmelska Förälder

Du var med mig redan
i min moders liv,
såg till att jag
kom levande till världen

Född av goda föräldrar
från släkten som slitit
och kämpat för att överleva
under svåra förhållanden

Under barndomen
höll du din skyddande hand
över mig och hjälpte mig
mot alla faror och alla elaka

Vägledde mig varligt genom
de svåra ungdomsåren,
utsåg tidigt åt mig
en väg som jag kunde gå

Du sände människor
i min väg som gav mig
nya insikter och förde mig
närmare din famn

Och jag insåg att jag inte
kunde behålla dina gåvor
för mig själv, de måste
användas i din tjänst

Det största miraklet av alla
var den familj du gav mig,
en älskande hustru och
två fina barn av vardera sort

Tror jag har upplevt allt –
största himmelska lyckan men
också djupaste förtvivlan
i helvetets nedersta krets

Nej, jag är verkligen ingen
fantastisk människa,
mina svåra fel och brister
skriar upp till dig i himlen

Med din outsägliga kärlek
vill du dock endast det bästa
även för den  ömkansvärda
gestalt som är jag

Också nu då mitt hår grånat
och åren jag har kvar nog
är ganska lätt räknade där jag
stapplar fram med farmorskäppen

Med mitt ljusa sinnelag
och svårkurerade optimism
kan jag rentav tro
att jag har det bästa kvar!

 

 

 

Kristna världens mest förföljda religiösa grupp: Svenska kyrkan svarar med tystnad

 Kristna jagas på flykt från Mosul i norra Irak av de jihadistiska terroristerna i Islamiska Staten (IS).

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2567909-assyrier-syrianer-drivs-ut-ur-mosul

I dagens Länstidningen (Södertälje) finns en oroväckande nyhetsartikel av Elias Zazi som visar hur staden Mosul i norra Irak, landets näst största stad som 2003 uppskattades ha en befolkning om cirka 1,5 miljoner människor, tömts på sin kristna ursprungsbefolkning. Läs mer via länken ovan.

”Människor avrättas och staden har tömts på sin ursprungsbefolkning”, heter det i artikelns ingress. ”Nu senast har man målat en markering vid de hus som bebos av kristna.” De kristnas brådstörtade flykt från Mosul är ett resultat av det skräck- och terrorvälde som utövas av den salafitiska jihadistgruppen IS, tidigare kallad ISIS, Islamiska Staten, som utropat ett så kallat kalifat i området.

Enligt artikeln har bokstaven N målats på husfasader där kristna irakier bor – N står för nusrani, ett av de arabiska orden för kristna trosbekännare. Kristna har kunnat välja mellan att tvångskonvertera till islam, betala en särskild skatt, lämna orten eller att bli avrättade. IS har sedan invasionen av Irak genomfört halshuggningar, korsfästelser och arkebuseringar av personer de funnit skyldiga till brott enligt sin extrema tolkning av sharialagen.

 IS genomför massavrättningar i erövrade områden.

Det är nog ingen gissning av det djärvare slaget att Sverige i allmänhet och Södertälje i synnerhet i sinom tid kan vänta sig en inströmning av kristna flyktingar från Irak.

I Svenska Dagbladet den 21 juli tar vikarierande kolumnisten Ivar Arpi upp den islamistiska förföljelsen av kristna i Irak i en krönika med rubriken ”Ingen hjälper Iraks kristna”:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/iraks-kristna-flyr-undan-doden-och-vem-tar-emot-dem_3765554.svd

Arpi, som med all rätt uppmärksammats för sina orädda och stundom politiskt inkorrekta texter, skriver bland annat följande kloka ord med en släng av sleven mot den alltmer parodiska och samtidigt tragiska Svenska kyrkan:

Det första offret i krig är sanningen. Men det andra offret är språket, som fort invaderas av omskrivningar och eufemismer. Som när Svenska kyrkan inte ens kan förmå att säga rakt ut att det är just kristna som förföljs, utan kallar dem ”troende” i stället för att få med alla möjliga grupper i beskrivningen. Över huvud taget har Svenska kyrkan en minst sagt märklig dagordning. Svenska kyrkan bojkottar hellre israeliska apelsiner än engagerar sig för förföljda kristna…Svenska kyrkan väljer tystnad som strategi för att hantera den pågående utrensningen av kristna…En tystnad som vittnar om skeva prioriteringar.

Enligt Arpi ligger Mellanöstern, utom är det gäller att skuldbelägga den judiska staten Israel för vad som händer i ”Palestina”-Israel-konflikten, ”nästan alltid i medieskugga. Det är något slags missriktat kolonialt dåligt samvete som spökar. Hade det varit omvända roller, med muslimer som fördrevs från en hel region, hade vi knappast ägnat oss åt omskrivningar. Men när förövarna är muslimer blir vi försiktiga, eftersom de är i minoritet i Europa.”

En som i alla fall gjort något för de bortdrivna kristna i Mosul genom att bedja för dem är påven Franciskus. Låt oss hoppas att han blir bönhörd – nedan länk till en nyhetsartikel i Göteborgsposten den 20 juli om påvens böneaktiviteter:

http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2434573-paven-ber-for-de-kristna-i-mosul

 Påven Franciskus ber för sina kristna trosfränder i Mosul.

Arpi hänvisar i sammanhanget till en studie utförd av Pew Research Center som har rubriceringen ”Christians Are the World´s Most Oppressed Religious Group” (De kristna är världens mest förtryckta religiösa grupp). Studien, som genomfördes under en sexårsperiod, visar att graden av trakasserier, förföljelser och förtryck gentemot personer som utövar sin religion har ökat markant.

Här en länk till en nyhetstext på sajten cnsnews.com i ämnet:

http://cnsnews.com/news/article/barbara-boland/pew-study-christians-are-world-s-most-oppressed-religious-group

Värst utsatta är alltså kristna trosbekännare. Dessa uppges av den kristna gruppen Open Doors vara föremål för hårdast restriktioner i det kommunistiska Nordkorea, följt av de muslimska länderna Somalia, Syrien, Irak, Afghanistan, Saudiarabien, Maldiverna samt Pakistan. Enligt Pew-studien förföljs kristna i 151 av jordens länder, att jämföra med att muslimer förföljs i 135 och judar (som utgör mindre än en procent av världens religiöst troende population) i 95 länder.

Vidare konstaterar Pew Research Center att ungefär 5,3 miljarder människor eller 76 procent av världens befolkning lever i områden med ”hög” eller ”mycket hög” restriktionsnivå beträffande religionsutövning. I en femtedel (20 procent) av länderna förekommer religiöst motiverad terrorism eller annan form av sekteristiskt våld.

Ivar Arpi talar med all rätt om att IS terrorvälde i Irak och Syrien konstituerar vad som kan kallas brott mot mänskligheten. Det är avslutningsvis inte svårt att hålla med Arpi om följande:

Mosuls kristna urbefolkning drivs bort, men få bryr sig. Ingen gör något. Det är fel urinvånare, fel förövare, fel tid.

 Antje ”Antikrist” Jackelen vill hellre bojkotta apelsiner från Israel än hjälpa kristna i Irak och Syrien.

Jag vet inte om det stämmer som det påstås, att en särskild del av helvetet är reserverad för religiöst troende som ingenting gör för att hjälpa sina egna trosfränder. Om så är fallet lär dock regionen i fråga så småningom få ett betydande tillskott från Svenska kyrkans ledning med ärkebiskop Antje Jackelén, som lär gå under beteckningen ”Antikrist” i besvikna kyrkliga kretsar, i spetsen.

 

Hoppet

När jag tänker tillbaka på
allt som har varit
och allt jag varit med om.

Ser jag en röd tråd
som lett mig vidare genom allting –
det är hoppet, det är optimismen.

Jodå, jag kan vara en deppig fan,
stirra mig blind på det mörka –
men det varar inte så länge.

Jag har upplevt helvetets djup
i alla tänkbara nivåer – känt svaveldoften,
stått med ryggen mot väggen.

Blivit dumpad,  trampad på med spikskor,
beljugen, missförstådd, föraktad – än sen?
Allt rinner av mig som på en gås.

Så jag tänker fortsätta hoppas,
tro på det omöjliga,
trotsande hopplösa odds.

Något annat är ej tänkbart,
det vore mot min natur –
med Gud i sitt hjärta har man inget val.

Tänk om vi kunde hoppas tillsammans, min vän?