Posted tagged ‘Henning Mankell’

Den nygamla vänstern: från intellektuella marxister till mytomaner, antisemiter och proislamister

9 oktober, 2015

1024px-Jan_Myrdal_1967 Jan Myrdal i en fight med polisen i samband med en Vietnam-demonstration 1967.

Häromdagen hade någon, jag minns tyvärr inte vem, twittrat ungefär följande: ”Jag är så gammal så jag kommer ihåg när vänstern bestod av intellektuella”. Det gäller mig också. Även om jag avskydde det mesta som vänsterhjältar av typ Jan Myrdal, Joachim Israel och Göran Therborn stod för hade de i alla fall en viss intellektuell resning. Det är mer än man kan säga om tvivelaktiga figurer som Henrik Arnstad, Anders Lindberg och Mattias Gardell.   

När socialdemokraten Alvar Alsterdal 1963 gjorde en inventering av vänstersocialistiska strömningar i Europa hamnade Sverige utanför. Det existerade vid denna tid helt enkelt inga betydande vänsterintellektuella på våra breddgrader. Således skriver Daniel Tarschys och Carl Tham i sin då uppmärksammade bok Den nygamla vänstern (Aldus Bonniers 1967, nytryck 1969) följande: ”I gränstrakterna mellan socialdemokrati och kommunism dvaldes visserligen en skara odeciderade socialister, men om någon starkare sammanhållning eller om några organisatoriska nybildningar var det inte tal. Regeringspartiet tycktes för gott ha övergett sina andliga lärofäder och koncentrerade i stället sitt ideologiska tänkande på det nyupptäckta kommunala sambandet.”

Några år senare var läget helt förändrat. Extremvänstern rullade fram som en ångvält och tillskansade sig ett allt fastare grepp över åsiktsbildningen genom att tillvälla sig ett avgörande inflytande över media och institutioner. Samhällets demokratiska grundvalar hamnade alltmer i skottgluggen och världens ledande demokrati, USA, utsattes för frenetiska ideologiska attacker med Vietnamkriget som murbräcka.   

En av dem som reagerade över denna bekymmersamma utveckling var den tidigare kommunisten och socialdemokraten Ture Nerman (1886-1969), som 1967 gav ut en debattskrift med titeln Sverige på glid (Andromeda) där han icke minst reagerade mot antiamerikanismen. Nerman var under Andra världskriget en av våra mest profilerade antinazister med sin tidskrift Trots Allt!, som upprepade gånger utsattes för statlig censur och indragningar och renderade utgivaren fängelsestraff på Långholmen.

250px-Nerman-trots-allt Ture Nerman: vänsterradikal som blev antikommunist och USA-vän.

Nerman var med denna bakgrund väl medveten om USAs betydelse som garant för den fria världens fortbestånd och var mäkta bekymrad över nyvänsterns USA-hat. Han framhåller i Sverige på glid:

Med utsvävningarna i USA-hat är man inne på en farlig väg, på gatans parlament i sämsta mening. Och här får den som minns 1930-talets Tyskland rätt naturligt i tankarna nazismens uppmarsch.

Den ideologiska och opinionsmässiga spärreld som USA utsattes för, såväl på hemmaplan som ute i världen och då icke minst i Sverige, ledde till att amerikanerna 1975 lämnade Indokina med svansen mellan benen och med den nationella självkänslan skakad i grunden. För första gången i landets förhållandevis korta historia hade man förlorat ett krig, även om det efter Parisavtalets ingående i januari 1973 officiellt talades om ”fred med ära” – det var ändå ingen som trodde på propagandafloskler av denna typ, även om USAs utrikesminister Henry Kissinger fick Nobels fredspris som belöning tillsammans med nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho.

Det ter sig nästan som ett mirakel att USA reste sig efter Jimmy Carters katastrofala presidenttid 1977-81 och med Ronald Reagan i Vita huset 1981- 89 på ett metodiskt sätt kunde bygga upp en militär, ekonomisk och inte minst moralisk styrka som gjorde det möjligt att som ledare för den fria världen besegra Sovjetunionen och Östblocket och därmed vinna det Kalla kriget. Tyvärr fick den antitotalitäre kämpen Ture Nerman inte uppleva detta.

Den så kallade nyvänstern, efter studentupproret i Paris 1968 och kårhusockupationen i Stockholm samma år ofta kallad 68-vänstern, må ha tagit kommandot över en betydande del av samhällsutvecklingen, men det märkliga är att detta aldrig resulterade i några partipolitiska framgångar att tala om. Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) under ledning av den utåt sympatiske och tämligen intellektuelle C. H. Hermansson, född 1917, blev visserligen något populärare än det gamla blodtörstiga Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) med norrbottenskommunisten och stalinisten Hilding Hagberg vid rodret, men låg ändå och harvade på mellan 4 och 5 procent i riksdagsvalen, dessutom assisterade av ”kamrat fyra procent” innebärande stödröster från normalt socialdemokratiska väljare.

Hermansson_c_h ”Sympatiske” VPK-ledaren C. H. Hermansson, som hyllade Stalin.

Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 innebar ett dråpslag för VPK:s anspråk på allmänt erkännande, och det hjälpte föga att Hermansson fördömde invasionen. Alla visste ändå var partiet egentligen stod, och några månader senare gjorde Hermansson diskret avbön inför hotet att bli av med partiets frikostiga ekonomiska stöd från Sovjet och Östtyskland. 1953 blev han herostratiskt ryktbar sedan han i egenskap av kommunistpartiets partisekreterare hyllat Josef Stalin vid diktatorns död 1953   

Kommunister som mer sympatiserade med Folkrepubliken Kina och Albanien än Sovjetunionen och Östtyskland valde att lämna VPK och bilda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) med ögonläkaren Gunnar Bylin som ledare. De som tyckte att KFML var för mjuka bröt sig snart ur även detta parti och bildade KFML(r), där r:et stod för ”revolutionärerna”. De så kallade r:arna leddes av göteborgaren Frank Baude. Av de forna r:arna har blivit dagens Kommunistiska Partiet (KP), men någon utveckling framåt har det aldrig blivit – man står kvar och stampar som ett promilleparti för de närmast sörjande med representation i ett par av landets kommuners fullmäktigeförsamlingar.

Huvudorsaken till extremvänsterpartiernas misslyckande var säkerligen Socialdemokraternas förmåga att suga upp stora delar av vänsterengagemanget, särskilt på det utrikespolitiska planet. Varför engagera sig i små sektbildningar när sossarna med Olof Palme i spetsen stödde en rad kommunistdiktaturer och marxistiska upprorsrörelser i Tredje världen och var du och bror med ledarna i Kreml och Östberlin? Två ledande socialdemokrater som började i KFML/SKP var Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog.

Det är alltså ingalunda bland kommunisternas olika partibildningar vi får söka rötterna till extremvänsterns samhällsinflytande utan i stället dels i sosseriets vänstervridning, dels i det inflytande vänsterintellektuella kunnat utöva icke minst via massmedia, som sedan mitten på 1960-talet till betydande delar varit redskap för vänsterradikalism och politisk korrekthet.

Jag ämnar här i all korthet presentera tre tongivande vänsterintellektuella av den gamla stammen, varav två alltjämt är i livet, och jämföra dessa med några ofta förekommande vänsterfigurer från vår egen förvirrade tidsålder. Detta för att illustrera hur vänsterns ledande förespråkare degenererat från att vara visserligen rätt motbjudande propagandister men ändå med en viss resning och intellektuell stringens, till att bli mytomaner, antisemiter och proislamister med svårartad mundiarré.

images0N1Z7HDF Göran Therborn blev professor vid Cambridge University 2006.

Låt mig börja med en av den så kallade nyvänsterns ledande ideologer, Göran Therborn, som föddes 1941 och som kom att göra en lysande akademisk karriär som ledde till doktorsgrad i i Lund 1974 och därefter en karriär som omfattat professurer i sociologi vid Göteborgs universitet, i statsvetenskap i nederländska Nijmegen samt 2006 i sociologi vid ärorika Cambridge University. Han pensionerades 2010 och är numera professor emeritus vid sistnämnda lärosäte. http://www.therborn.com/

Therborn lär vara en av samtidens mest citerade marxistiska sociologer och medverkade tidigt i den inflytelserika engelska tidskriften New Left Review som startade 1960. I en artikel i denna tidskrift (# 47 1968) analyserar Therborn sambandet mellan den revolutionära kampen i västvärlden och Vietnamkriget och skriver bland annat: ”Socialism here is no longer a dull, harsh austerity threatening the consumers of the West, but a heroic fight by exploited and starving people for a human existence, denied them by imperialism and its lackeys.”

Göran Therborn flyttade efter tiden i Cambridge tillbaka till Sverige och Ljungbyholm i födelsekommunen Kalmar. Han är far till poetissan och litteraturkritikern Anna Hallberg, född 1975.

En annan sociologiprofessor som syntes mycket i debatt och opinionsbildning på 1960- och 1970-talen var Joachim Israel (1920-2001), född i tyska Karlsruhe och ankommen till Sverige som judisk flykting från Hitlertyskland 1938. De första tio åren i Sverige var han verksam som lantarbetare. Israel var först sionist och socialdemokrat men radikaliserades och hade som ideologisk utgångspunkt Karl Marx nästan metafysiska alienationsteori. Han blev med tiden även en rabiat Israel-kritiker.

untitled Stridbar marxist och sociolog: Joachim Israel.

Joachim Israel, professor i sociologi i Lund 1971-87, var en färgstark personlighet och ett återkommande inslag i dåtida debattprogram i TV av typ ”Storforum”, där han gestikulerade och argumenterade med stark tysk brytning. Han avslutade sin installationsföreläsning vid Lunds universitet med orden ”All makt åt folket”. Han ansågs vara ”humanistisk marxist” och deltog, förutom i den politiska debatten, även i debatten kring människans sexliv som det tjattrades väldeliga om vid denna tid.

Till Joachim Israels syndaregister skall läggas att han var en av dem som tog initiativet till bildandet av Miljöpartiet (han var akademisk mentor till Per Gahrton). Joachim Israel var en hängiven anhängare av välfärdssamhället och svuren fiende till nyliberalismen.

Ett tredje exempel på en klassisk vänsterintellektuell är Jan Myrdal, född 1927, still going strong som altmeister inom den obotfärdiga massmordsvänstern som hyllade Stalins, Maos och Pol Pots förintelse av stora delar av de egna befolkningarna som nödvändig. Myrdal fick sitt genombrott med boken Rapport från en kinesisk by 1963, som rönte internationell uppmärksamhet och berömdes av flera kända Kina-habituéer. Ett par år senare putsade Myrdal på sin revolutionsimage genom att slåss med polisen vid Vietnam-demonstrationer i centrala Stockholm.

Jan Myrdal har skrivit en lång rad böcker och gjort omfattande resor i Tredje världen och länder såsom Afghanistan, Indien, Kambodja (Kampuchea), Kina och Mexiko, ofta tillsammans med tredje hustrun, fotografen Gun Kessle. Något av ett andra genombrott fick Myrdal 1982, då han gav ut boken Barndom som var en rasande uppgörelse – den första av tre delar – med de berömda föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal.

2010-09-Jan-Myrdal Altmeister Jan Myrdal talar vid ett möte med Kommunistiska Partiet under senare år.

Myrdal är ännu vid 88 års ålder en vital deltagare i samhällsdebatten. Det honom närstående Jan Myrdalsällskapet delar varje år ut Leninpriset respektive Robespierrepriset till förtjänta personer. Initiativtagare till sällskapet och mecenat bakom prisen är hotelldirektören Lasse Diding i Varberg, som på sällskapets hemsida betecknar Leninpriset som ”en obehagligt kliande böld i röven på den borgerliga historieskrivningens potentater”. 2015 gick priset till trubaduren Mikael Wiehe. http://www.janmyrdalsallskapet.se/

Jan Myrdal är nu inne på sitt fjärde äktenskap. Han är far till professorerna Janken Myrdal (agrarhistoria), född 1949 och Eva Myrdal (arkeologi), född 1956.

Så vad kan vår egen tidsepok ställa upp med i jämförelse med dessa på många sätt motbjudande men otvivelaktigt skärpta och lärda personligheter? Inte särskilt mycket, om ni frågar mig.

Henrik_Arnstad_2013 Mytomanen, journalisten och rabiate vänstermegafonen Henrik Arnstad.

Vi kan lämpligen börja med den troligen mest uppmärksammade vänsterdebattören för tillfället, Henrik Arnstad, som är född 1967. Arnstad, som är son till journalisten Lennart Arnstad, har en journalistisk bakgrund på bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Sveriges Television. Efter att tidigare ha skrivit tre böcker publicerade han 2013 sitt magnum opus Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

Därefter har han blivit en alltför ofta sedd gäst i debattstudior och morgonsoffor, detta trots att han påkommits med flera lögner om sin bakgrund om sina akademiska och militära bakgrunder. I motsats till vad han tidigare sagt har Arnstad således varken någon akademisk examen eller officersgrad vid pansartrupperna.

Förutom mytomani har Arnstad utmärkt sig för att anklaga folk för att vara ”fascister” till höger och vänster. Ett särskilt gott öga har han till Sverigedemokraterna, som enligt honom är rasister, fascister och terrorister. I en debattartikel i tidskriften ETC med rubriken ”Så ska SD göra svenskarna till rasister” påstår Arnstad redan i början av ingressen: ”Sverigedemokraternas långsiktiga mål är att göra Sverige till en enpartistat”. Ridå, som man brukar säga. http://www.etc.se/inrikes/sa-ska-sd-gora-svenskarna-till-rasister

untitled

Till råga på eländet tycks Arnstad även vara rådgivare åt statsminister Stefan Löfven, som i riksdagsdebatter plagierat Arnstads lögnaktiga påståenden om SDs ideologiska hemvist. Arnstads argumentation har givit upphov till uttrycket ”gå full Arnstad” (go full Arnstad), syftande på särskilt halsbrytande påståenden. För mig och många andra är det en gåta hur någon kan ta Henrik Arnstad på fullt allvar.   

Anders Lindberg är ledarskribent på Aftonbladet efter att tidigare bland annat varit verksam vid Socialdemokraternas partistyrelse och politiskt sakkunnig på utrikesdepartementet (UD) åt utrikesminister Laila Freiwalds (S). Han har även ett förflutet som kommunalpolitiker i Haninge utanför Stockholm.

Lindberg har ett ovanligt välsmort munläder och tillhör liksom den fem år äldre Henrik Arnstad det vänstergarde som för jämnan sitter och häckar i olika TV-soffor och debattprogram och sprider sin löjeväckande villfarelse, och liksom Arnstad är han emotionellt fixerad vid Sverigedemokraterna. Det föranledde SDs dåvarande partisekreterare Björn Söder att på Facebook i september 2012 skriva följande: ”Anders Lindberg på Aftonbladet är nog Sveriges mest inkompetente och inskränkte journalist.”   

bielerlindberg2 Alltför vanlig syn i debattprogrammen: Anders Lindberg med akut mundiarré.

Detta skedde sedan Lindberg under rubriken ”Äckligt av Åkesson” den 4 september 2012 kastat sig över SD-ledaren Jimmie Åkesson, sedan denne haft fräckheten att besöka Forserum i Nässjö kommun där närvaron av somaliska invandrare skapat betydande problem. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15386823.ab

Anders Lindberg tillhör de obotligt politiskt korrekta journalister som i alternativa media brukar kritiseras för att ”gå en full Arnstad”. Lindberg är gift med EU-parlamentarikern Åsa Westlund.

Den av dagens vänstergestalter som antagligen kommer närmast 1960- och 1970-talens intellektuella vänsterelit är Mattias Gardell, född 1958, sedan 2006 innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Föga oväntat belönades han 2009 med Jan Myrdalsällskapets stora pris, Leninpriset. Tidigare var han redaktör för Anarkistisk tidskrift. Bland Gardells syskon märks riksbögen och debattören Jonas Gardell. När Gardell tillträtt nämnda professur presenterades han i tidningen Forskning & Framsteg, där det bland annat framgår att han är asatroende, så här: http://fof.se/tidning/2007/2/mot-mattias-gardell-hedningen-som-forsvarar-politisk-islam

Johan Lundberg visar i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013) att Mattias Gardell är en av de ledande ideologerna när det gäller att rättfärdiga islamismens roll som revolutionär kraft i det västerländska samhället. Gardell menar att islam kan användas som redskap för att slå sönder den av honom avskydda västdemokratiska samhällsformen. Han avvisar därför de traditionella marxisternas fientliga inställning till all religion.

I Anarkistisk tidskrift skrev Gardell 1996 i en av Lundberg redovisad uppsats om den amerikanske muslimske ledaren Louis Farrakhan bland annat följande:

Att religionen /…/ kan formulera ett motstånd mot den härskande klassens krav på ideologisk hegemoni borde stå klart för dessa partiteoretiker om de beaktar det som förenar tibetanska buddhister, Mujahedins i Afghanistan /…/ Att slavättlingarnas motstånd i USA ges en religiös formulering är sålunda inte att förvåna. Nation of Islam utmanar hela det amerikanska samhället /…/ USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapar ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

29850_jpg_560776bMattias Gardell, stolt mottagare av Leninpriset.

Samma hat går igen i Mattias Gardells hållning gentemot den judiska staten Israel. Han tillhör således inventarierna på propagandaflottiljen Ship to Gaza, som påstår sig vilja bryta Israels blockad mot Gaza och frakta förnödenheter till dess palestinaarabiska invånare. I verkligen är Ship to Gaza ett rent propagandaspektakel som även lockat vänsterrepresentanter tillika antisemiter såsom framlidne Henning Mankell, Dror Feiler, Henry Ascher och nuvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP). Gardells mest beryktade bok är Islamofobi (2010), som hävdar att den så kallade islamofobin – i realiteten mestadels högst berättigad skepsis gentemot islam och islamism – är en hörnsten i den påstått framväxande europeiska fasciströrelsen.

Mattias Gardell har inte färre än nio barn och har varit gift med radikalfeministen Edda Manga.

Den här artikeln är ett försök till skiss över den svenska vänsterns utveckling från mitten av 1960-talet fram till i dag. Naturligtvis kunde jag ha tagit med betydligt fler mer eller mindre bemärkta personligheter i mitt persongalleri – exempelvis Peter Weiss, Göran Palm, Sara Lidman, Nordal Åkerman, Åsa Linderborg och icke minst Jan Guillou – men då hade artikeln blivit orimligt lång.

För att sammanfatta mina slutsatser: den svenska extremvänstern har utvecklats från att ha varit en till stora delar intellektuell rörelse av huvudsakligen ortodoxa marxister, där kritiken av den kapitalistiska ekonomin var en huvudfråga, till att bli en emotionellt betonad mångkulturalistisk kabbala där bland annat proislam, Israel-hat och antisemitism, extremt invandringsvurmande och rabiat SD-hat kreerar bärande roller. En företeelse som förenar den gamla och nya vänstern är slutligen USA-hatet.

Annonser

Den parasitära kulturvänstern och Kamprads nazism

25 augusti, 2011

I Expressen 25/8 hävdar Karin Olsson (kulturavdelningen, var annars?) under rubriken ”När brunt målas vitt” att Ingvar Kamprads nazistiska förflutna slätas över. Det är hon förmodligen ensam – det vill säga utanför den inavlade kulturkamarillan – om att tycka, särskilt efter de senaste ”avslöjandena” om att företagsmogulen i ungdomsåren var aktiv i Svensk Socialistisk Samling som leddes av förre överfuriren Sven-Olov Lindholm (1903-98).

Det framgår av Olssons text att hon, utifrån sitt säkerligen starka antikapitalistiska engagemang, har kraftiga invändningar mot att Kamprad ”är förmodligen den enda svenska miljardär som kan ägna sig åt utstuderad skatteplanering och förbli folkets gunstling.” Aja baja, Kamprad. IKEA-grundaren hade också varit oförsynt nog att kalla gamle vännen Per Engdahl, grundare av den fascistiska Nysvenska rörelsen, ”en stor man” i en intervju 2010.

Per Engdahl var vän till bland andra Tage Erlander.

Bör vi då vara upprörda över att den 85-årige Ingvar Kamprad var nationalsocialist och fascist i ungdomsåren (cirka 15 – 25 år) för 60 år sedan? Jag måste erkänna att jag känner mig måttligt upprörd. Dels var det, som sagt, länge sedan. Dels informerade Kamprad själv, då frågan kom på tal på 1990-talet, om det mesta i sin politiska bakgrund. Han tog då emfatiskt avstånd från denna och betecknade den som ”ungdomsförsyndelser” (och ja, man är fortfarande ungdom vid 25 års ålder, man kan fortfarande bli medlem i vilket partipolitiskt ungdomsförbund man vill, till exempel).

När det gäller Aftonbladet, som också uppmärksammat Kamprads förflutna, förtjänar det påpekas att tidningen under Torsten Kreugers ledning (Kreuger var bror till tändstickskungen Ivar Kreuger) under hela Andra världskriget ivrigt stödde Hitler och Nazityskland. Detta är i och för sig gamla nyheter. Liksom att Kamprads bakgrund i hög grad är det.

Om Per Engdahl (1909-94), till följd av sin blindhet  under senare år  kallad ”den blinde siaren”, kan det sägas att han faktiskt och det utan någon som helst konkurrens var den mest intellektuellt högststående av svenska fascist- och nazistledare. Uppsala-akdemikern Engdahl kände på sin tid stora delar av den svenska politiska eliten inklusive Tage Erlander (1901-85) och hade säkerligen nått toppen i vilket parti som helst, om han inte i ungdomsåren förälskat sig i den italienske diktatorn Benito Mussolini (1883-1945) och blivit frälst för den korporativistiska ideologin, som fascismen hade gemensam med den anarko-syndikalistiska rörelsen.

Jag har själv träffat gamla socialdemokrater som har vittnat om att Per Engdahl, sina motbjudande åsikter till trots, ändå hade en icke obetydlig personlig och intellektuell resning. Därför tillåter jag mig faktiskt att hysa en viss förståelse för Kamprads ord om att Engdahl var ”en stor man”.

Aftonbladet var under Torsten Kreugers ledning pronazistisk och protysk.

De nya ”avslöjanden” som journalissan Elisabeth Åsbrink kommit med går ut på att Kamprad ej endast haft samröre med den mera fascistiska än nazistiska Nysvenska rörelsen utan även med Svensk Socialistisk Samling, de så kallade lindholmarna efter ovan nämnde Sven-Olov Lindholm. Vilken på äldre dar för övrigt  blev vänsterpartist och ivrig kärnkraftsmotståndare. Det är inte särskilt mycket att komma med.

Varför anses det då så mycket värre att ha haft en  flört med nazism och fascism för mer än ett halvsekel sedan än att vara kommunist i dag? Frågan kom osökt för mig sedan jag i senaste numret av tidningen Dagens Samhälle blivit varse att ”rockartisten” Jerry Williams, alias Erik Fernström, fortfarande kallar sig kommunist. Williams/Fernström har tydligen av någon outgrundlig anledning intervjuats i Dagens Industri och då menat att ”Det gör inget om revolutionen startar i Täby”.

Att en person hyllar en folkmördarideologi, vars offer kvantitativt vida överstiger de som nazismen bär det rättmätiga ansvaret för, och gör sinnessvaga uttalanden i ledande svensk press anses tydligen inte vara lika illa som att en svensk företagsgigant, medan unge Fernström (född 1942) fortfarande tultade omkring i tygblöjor (?), anno dazumal hade en synnerligen underordnad ställning i svensk extremnationalism.

Erik ”Jerry Williams” Fernström: ger benet för röd folkmördarideologi.

Och vad anser kultureliten om att ett svenskt riksdagsparti fortfarande leds av en person som tills för några få år sedan fortfarande kallade sig kommunist? Lars Ohly uppgav relativt nyligen att han grät då ”dödens mur”, Berlinmuren, föll 1989. Eller att gestalter såsom Jan Myrdal, Jan Guillou, Göran Rosenberg, Henning Mankell, Anders Ehnmark, Per Olov Enquist med flera i skrivande stund åtnjuter ansenlig aktning trots att de är/har varit ideologiskt medvetna kommunister?

Frågeställningen är retorisk. Jag vet nämligen precis vad det parasitära vänsterkollektiv som jag här valt att kalla ”kulturkamarillan” eller ”kultureliten” anser om dessa och jämförbara individer, vilka stött eller alltjämt stöder några av de värsta mardrömssamhällena som setts under solen: Sovjetunionen, Kommunistkina, Kampuchea, Nordkorea, Nordvietnam, Kuba, Albanien med flera. Som inte missar ett tillfälle att kasta sig över Mellanösterns enda kämpande demokrati, Israel, och backa upp dess blodtörstiga fiender Hamas eller PLO. De anser att det här kommunistgänget är hyvens killar som det inte finns anledning att rikta den bittersta kritik mot.

Alltjämt uppburna kulturpersonligheter som Jan Myrdal anser att Pol Pots/Röda khmerernas folkmord i Kampuchea var nödvändigt.

Bland annat därför bekommer det mig högst marginellt att Ingvar Kamprad viftade med brun- eller svartmelerade flaggor någon gång innan jag var född. Jag har i och för sig, det skall medges, svårt för IKEA. De få gånger jag besökt ett IKEA-varuhus har jag varit nära nervsammanbrott på grund av svårartad trängsel och högt uppdriven stress. De produkter jag och min familj inhandlat där har dessutom haft högst begränsad livslängd sedan jag efter mycket svärande äntligen lyckats skruva ihop dem.

Ändå är Ingvar Kamprad för mig en av vår tids svenska hjältar. Utan individer som honom stannar Sverige. Därför blir jag förbannad när den fullkomligt värdelösa kulturvänstern, som man strängt taget hellre borde göra IKEA-lampskärmar (*) av än att ta på något som helst allvar, försöker sätta dit honom genom avslöjanden som inte är några avslöjanden.

(*) Observera: ironiskt, ej bokstavligt, menat.

Mankellimang

19 juni, 2011

– Så här synd är det om mig…

Jag – och många med mig – har blivit utsatt för att nätskojare skapat falska Facebook-sidor i mitt namn och därvid tillskrivit mig åsikter jag inte har. Det har också hänt att mitt lösenord till mejlboxen kapats, varvid för mig okända individer bland annat skickat oseriösa mejl i mitt namn.

Till skillnad från den icke obekante underhållningsförfattaren Henning Mankell har jag dock inte möjlighet att gråta ut på ett uppslag i Expressens kulturavdelning över tilltag av detta slag. Den 18 juni publicerades här en självömkande artikel av nämnde författare, möjligen utrustad med det största Messias-komplexet i Sverige, där det under rubriken ”Lögnagenter” snyftas och ojas om hur den renhjärtade demokraten Mankell å det grövsta förföljts och förtrampats. Och allt detta Mankellimang (!) har givetvis skapats av vad Mankell håller för troligt är israeliska agenter.

Bland annat påstås den falske Mankell ha försvarat terroristorganisationen Hizbollah. ”Jag måste göra någonting”, förkunnar kommissarie Wallanders skapare. ”Vad skulle hända med min trovärdighet om folk fick för sig att jag stödde Hizbollah?”

Jag kan ge ett klart svar på den frågan. Det lyder: absolut ingenting. Ty det spelar ingen som helst roll om herr gåsleverrevolutionären Henning Mankell stöder Hizbollah eller inte. Han är ändå i vilket fall som helst ohjälpligt stämplad som en fanatisk Israel-hatare. Det är visserligen inte han som laddar de kanonrör som skickar in projektiler över civila områden i Israel dagligdags, men han bryr sig inte ett vitten om att så sker;  med hans tvångsmässiga Israel-hat i åtanke misstänker jag att han i sitt stilla sinne applåderar det. Jag har åtminstone inte sett något djupt känt mankellskt avståndstagande därifrån.

Jag skall göra ännu ett nedslag i Mankells patetiska snyftartikel om hur synd det är om honom:

Om bara israelerna ville förstå att det jag gör är i linje med grundhandboken för all solidaritet. Ickevåld, sann humanism. Precis det som de själva, genom historien, har fått för egen del. Och fått – också av mig.

Sug litet på dessa ord. Betänk att de skrivits av en individ som för ett år sedan befann sig ombord på det turkiska skeppet Mavi Marmara, som bordades av israliska soldater med nio dödsoffer som följd. Inte därför att det var ett fartyg ute på en humanitär mission, utan därför att det ombord hade ett antal turkiska terrorister vilka vägrade lyssna till en israelisk befälhavare om att tillåta inspektion. I stället utsattes de israeliska soldaterna för beskjutning och attackerades med knivar, påkar och andra tillhyggen och var självfallet tvungna att försvara sig.

En tecknares syn på ”fredsskeppet” Mavi Marmara.

Jag tror inte att Henning Mankell är korkad. Han är medveten om allt detta och om det faktum, att det skepp han var ombord på tillhörde en turkisk islamistorganisation som svurit att den judiska staten Israel skall utplånas. Ändå kör han med snyftvalsen om att han är den sanne humanisten och demokraten. Det är så man kan bli kräkfärdig.

Om Henning Mankell var en så övertygad demokrat som han utger sig för att vara skulle han naturligtvis inte solidarisera sig med krafter och organisationer som vill se Israel utplånas och judarna söndersprängda eller kastade i Medelhavet. Han skulle i stället inse att Israel, som är Mellanösterns enda fungerande demokrati, i en fientlig omgivning kämpar för de värden som är självklara för oss. Kanske inte alla gånger med de upphöjt fredliga och humanitära metoder vi västerlänningar skulle önska oss, men det är motståndarna som väljer vapen.

Om någon vecka kommer Henning Mankell och en skara andra svenska kommunister och/eller militanta antisemiter att gå ombord på ett fartyg ingående i ”Ship to Gaza” trots att det inte föreligger några som helst behov för en dylik ”hjälpaktion”. Det palestinska folket i Gaza har alla förnödenheter det behöver. Ännu mer så sedan den nya egyptiska regimen öppnat gränsen mot Gaza. Och om man ändå skulle vilja tillsända Gaza-borna olika slags varor finns det enklare och alldeles tillåtna vägar att göra detta.

Det finns däremot två helt verkliga skäl till att spektaklet Ship to Gaza kommer att återupprepas. Det ena är att initiativtagarna hoppas kunna framprovocera någon militant motreaktion från Israels sida precis som i fjol, något som skulle leda till en våg av internationella fördömanden och högoktanig antiisraelisk retorik.

Det andra är att Ship to Gaza ger Henning Mankell och andra uppblåsta halvfigurer en möjlighet att framträda i rampljuset med sina tillkämpat ädla miner och sin förljugna propaganda.

En viktig sakupplysning är att Mankells aktstycke, innan det hamnade i Expressen ditredigerat av andäktiga redaktörer, först var publicerat i den israeliska tidningen Haaretz. Han har alltså inga problem att publicera sig i det land som han regelmässigt beljuger såsom varande den värsta formen av diktatorisk och folkförtryckande terrorstat.

Vad säger det om Henning Mankells demokratiska och humanitära trovärdighet? Jag skall svara själv: det säger att han inte har någon.

När tänker Mankell uppmana de här syriska soldaterna att inte skjuta på sitt eget folk?

Om han verkligen menade någonting med sitt högtravande tal om demokrati och humanism i en Mellanöstern-kontext kunde han lämpligen kedja fast sig utanför Saudiarabiens justitiedepartement (om det finns något) och protestera mot kvinnoförtrycket, eller kanske åka till Syrien och uppmana regimsoldaterna att sluta skjuta ihjäl de egna medborgarna. Eller åtminstone publicera en artikel i lämplig syrisk tidning till den ändan.

Visst, ja – Syrien är en diktatur som inte tillåter att sådant material publiceras…

Broderskaparna laddar för konflikt

12 juni, 2011

Generalsekreterare Ban – tar sitt ansvar.

När FNs generalsekreterare, sydkoreanen Ban Ki-moon, tar sitt internationella ansvar och avråder från den typ av konfliktskapande konvojer till Mellanöstern som för ett år sedan genomfördes i form av ”Ship to Gaza”, då går svenska Broderskapsrörelsen i taket.

Generalsekreterare Bans oro för vad en ny, islamistledd konvoj till Gaza kan medföra framgår av följande briefing inför FNs säkerhetsråd den 19 maj 2011 (punkt 21):

The Secretary-General is also following with concern media reports of potential new flotillas to Gaza that can provoke unnecessary confrontations. The Secretary-General calls on all Governments concerned to use their influence to discourage such flotillas, which carry the potential for escalation. He further calls on all to act responsibly to avoid any violent incident.

Detta faller alltså inte den nominellt socialdemokratiska Broderskapsrörelsen på läppen. Dess ordförande, Peter Weiderud – som var en av de stolta deltagarna i fjolårets omskrivna Ship to Gaza – tar i ett pressmeddelande av den 10/6 heder och ära av FNs generalsekreterare under rubriceringen ”Broderskapsrörelsen kritiserar Ki-moon”:

Det är en skam för FN när generalsekreteraren Ban Ki-Moon så tydligt tar ställning mot internationell rätt och civilkurage, som han gjort i frågan om Ship to Gaza. Istället för att uppmana regeringar att hindra flottiljen borde FN vara en moralisk kompass för folkrätt och det som verkligen betyder något för människor, bortom maktpolitiken. Eller åtminstone hålla tyst.

Den som verkligen borde knipa igen är naturligtvis Peter Weiderud och den så kallade kristna socialdemokratiska Broderskapsrörelsen, vilken genom senare års allt intimare samarbete med islamistiska krafter snarare borde kallas muslimsk eller åtminstone promuslimsk. Hur länge kommer sossepartiet att fortsätta hålla de alltmer extrema broderskaparna under sina vingars beskydd?

Inte nog med att generalsekreteraren vanvördigt kallas vid förnamn (Ban är familjenamn, som i koreanskt språkbruk alltid står först) i pressmeddelandet. Weiderud kommer också med felaktiga påståenden om den ”förfärliga” humanitära situationen i det Hamas-styrda Gaza, vilken skulle nödvändiggöra ”Ship to Gazas” humanitära aktion.

Den forne malaysiske premiärministern, miljardären och antisemiten Mahathir Mohammed sponsrar Ship To Gaza.

Det vänder sig i magen när man tar del av Weideruds ensidigt propagandistiska, lismande och lögnaktiga pressmeddelande. Låt oss med en gång fastställa, att det enda syftet med Ship to Gazas expeditioner – det planeras en ny i höjd med midsommar – är att skapa en militant opinion mot den judiska staten Israel. Det är en uttalat antiisraelisk och troligen också en antisemitisk målsättning.

En av huvudsponsorerna för Ship to Gaza inom ramen för den så kallade Freedom Flotilla är den turkiska islamistorganisationen IHH, som uttryckligen eftersträvar ett ”Mellanöstern utan Israel”. Det var främst terrorister från IHH som framprovocerade fjolårets incident, som ledde till att nio aktivister/terrorister omkom då israeliska soldater äntrade konvojskeppet Mavi Marmara sedan besättningen vägrat agera i enlighetet med israeliska anvisningar.

Nedan en länk till en israelisk parodi på Ship to Gazas verkliga agenda:

http://www.dailymotion.com/swf/video/xdkaij

Oavsett vilka sympatier man  har i Mellanöstern-konflikten står det klart att en ny aktion typ Ship to Gaza, där man försöker leverera förnödenheter sjövägen, oundvikligen kommer att leda till någon form av konflikt. Vad Ban Ki-moon gjort är endast att varna för en sådan utveckling.

Baronessan Ashton – tar sitt ansvar.

Och Ban är inte ensam. Även Catherine Ashton, EUs höga utrikesrepresentant, har nyligen avrått från en ny konvoj till Gaza vilken hon menar kan komma att framprovocera nya våldsamheter. Representanter för USA, FN, EU och Ryssland uttryckte liknande synpunkter 2010.

Framförallt finns inget behov av humanitär hjälp av den typ Ship to Gazas förespråkare hävdar föreligger. Allt som behövs finns, och initierade källor har visat att varuinflödet har ökat med det dubbla jämfört med i fjol: från 120 ton per dag till 237 ton per dag.

Vad Israel – och alla andra förnufiga människor som inte vill se några freds- och säkerhetshotande provokationer i området – motsätter sig är spektakulära aktioner till havs. I stället uppmanar man humanitära organisationer att använda de etablerade landvägarna. Då blir det inga problem med leveranserna av rent humanitärt bistånd. Vapen, sprängmedel etcetera – som Hamas-vänner hela tiden försöker smuggla in – beslagtas givetvis i den mån det upptäcks.

Problemet för antiisraeliska aktivister såsom Peter Weiderud, Mattias Gardell, Henning Mankell med flera är naturligtvis att reguljära transporter till Gaza inte skapar några internationella rubriker. Sådana kommer bara om man lyckas provocera fram någon spektakulär incident med representanter för staten Israels stridskrafter, helst med några dödsoffer som följd (som i fjol).

Beträffande gåsleverrevolutionären Henning Mankell förtjänar slutligen erinras om, att han vid invigningen av det svenska Ship to Gaza den 15 augusti 2009 i ett tal talade om att ”avveckla den terroristiska israeliska staten”.

Ord och uttryck som borde vara bannlysta

7 februari, 2011

Inspiration till det här inlägget fick jag när jag för hundrafemtielfte gången fick syn på ordet ”klimatsmart” i något sammanhang. Här följer således en lista på några ord och uttryck jag helst vill se utmönstrade från svenska språket – eller i förekommande fall åtminstone använda på rätt sätt. Detta oavsett om de har en politisk innebörd eller ej.

Klimatsmart
Nyckelord i reklam och opinionsbildning som bygger på (van)föreställningen, att vi kan förändra klimatet till det bättre om vi vidtar vissa mått och steg i vardagslivet.

Snicksnack. Ingen kan inbilla mig att den så kallade globala uppvärmningen kommer att hejdas om jag skulle komma på tanken att slänga matrester och mjölkförpackningar i skilda avfallspåsar eller stänga av min ljudanläggnings stand-by-läge. Eller för den delen sluta andas för att stävja koldioxidutsläppen. Klimatet har skiftat i alla tider alldeles oberoende av mänsklig påverkan och kommer fortsätta göra så.

Hållbar
Ännu ett ord från det miljörelaterade fikonspråket översatt från engelska sustainable. Ett nonsensord i detta sammanhang som kan betyda allt och ingenting men som låter trovärdigt på ett vagt sätt.

Ett glas kan vara hållbart såsom Duralex-glas i den forna Radio Nord-reklamen (ni som är litet äldre vet vad jag talar om). Inte min hantering av soporna eller mitt val av toapapper. För övrigt brukar jag dryga ut soppåsarna med en eller annan glasflaska jag inte får pant för.

Ekologisk
En etikett eller beteckning som i realiteten nästan uteslutande är ett smart sätt för födoproducenter att ta ut ett högre pris för produkten i fråga. Engelskspråkig motsvarighet är organic.

Undersökningar har i flera fall visat att det inte är någon som helst skillnad närings- eller hälsomässigt mellan ”ekologiska” och ordinära produkter.

Alternativa energikällor
Sådant som miljönissarna försäkrar oss kommer att ersätta kärnkraft och olja inom något decennium på sin höjd. Det har man sagt ända sedan kärnkraftsomröstningen ägde rum för 30 år sedan utan att ha kommit ett steg på vägen sedan dess.

Alternativ till kärnkraft?

Sanningen är att exempelvis vindkraft och solkraft aldrig kommer att försörja större enheter än små byar och experimentsamhällen reserverade för de värsta gröna kufarna. I verkliga livet blir alternativet i stället kolkraft.

Median
Alltså användandet av det latinska ordet media, som är pluralis, i singularis. Exempel: den svenska median har rapporterat…Ett medium, flera media (eventuellt medier) skall det vara. Absolut aldrig en eller ett media.

Främlingsfientlig
Ett ord som används flitigt i syfte att misstänkliggöra Sverigedemokraterna. Ingenting annat än ett politiskt kodord för att mäla ur partiet i fråga ur den anständiga politiska gemenskapen. Ingen kan rimligen vara fientlig gentemot alla främlingar, som professor Helene Lööw konstaterat.

Sverigedemokrater är förvisso kritiska till svensk invandringspolitik och en hel del annat, men plockar knappast fram blydaggen eller hagelgeväret om de ser en gäst de inte känner igen i stampuben.

Ultimata
Direktimporterat ord från engelskan som används i stället för svenska ”slutgiltiga.” Vanligt i reklamen för att beteckna en enastående – se där en annan tänkbar ersättning – bra produkt.

Ren avrättning
Uttrycket används av nyhetsmedia och ibland till och med av poliser, som sannerligen borde veta bättre, för att beteckna ett särskilt brutalt mord. En avrättning är dock ett straff som efter vederbörlig  rättsprocess  kan utmätas för extremt grova brott i länder såsom Kommunistkina, Iran eller USA. I de båda förstnämnda länderna behöver brottet inte ens vara särskilt grovt eller ens ett brott.

Om en medlem ur Bandidos skjuter ihjäl en snubbe från Hell´s Angels så är det banne mig ingen avrättning utan ett mord eller kanske rentav ett lönnmord. Om man till varje pris måste nämna ordet ”avrättning” i sådana sammanhang kan man lämpligen ta efter amerikanerna, som säger execution style. Alltså ”avrättningsliknande.”

Kollegor
Det korrekta uttrycket för personer i samma ställning som en själv eller andra personer som tillhör någon viss kategori är kolleger, ingenting annat.

untitled

Hustru och hustru?

Äktenskap, gift med
Det skall väl egentligen inte behöva sägas att personer av samma kön inte kan gifta sig med, det vill säga ingå äktenskap, med varandra. Ett äktenskap kan definitionsmässigt aldrig vara någonting annat än en förening mellan en man och en kvinna. Alltså inte mellan personer av samma kön eller fler individer än två. Eller mellan människor och representanter för djurriket.

Sedan får svenska lagstiftare, pastorer eller andra auktoriteter i ämnet säga vad de vill. Eva och Efva eller Mark och Jonas kan inte vara gifta med varandra, möjligen leva i ett partnerskap eller på sin höjd under äktenskapsliknande former.

Lönekuvertet
Hur länge sedan var det någon som fick sin lön för utfört arbete i ett kuvert och inte insatt på konto? Just det – det har troligen inte hänt under det senaste halvseklet.

Ändå envisas politiker och journalister med att använda detta osedvanligt obsoleta uttryck när de talar/skriver om löner i någon form.

Sexualfientlig
Politiskt korrekt kodord som används om allt och alla som till äventyrs anser att sexuell avhållsamhet kan vara bra i vissa sammanhang. Till exempel när det gäller ungdomar som inte är torra bakom öronen eller för att förebygga oönskade graviditeter och aborter. Genast frammanas bilder av nunnor med snörpta munnar samt hallelujaropande fanatiker.

Sekt
Ordet sekt användes ursprungligen för att beteckna en valfri religiös rörelse. Katolska kyrkan är till exempel en sekt, den protestantiska delen av kristenheten en annan.

En betydelseförskjutning har dock skett under årens lopp, så att ”sekt” numera används enbart i negativ betydelse och främst för att brännmärka riktningar man inte förstår sig på eller för all del också rena galenpanneföreteelser. Vilketdera spelar mindre roll,bara en negativ bild frammanas.

Håna
Ett ord som kommit att användas alltmer under senare år. Ofta är det någon TV-personlighet som förklaras håna en annan individ/individer. Exempel: ”Ranelids hån mot Let´s dance-juryn”. Det kan också vara en politiker som påstås håna en antagonist: ”Reinfeldts hån mot Mona.”

Om man hånar någon betyder det egentligen att man är synnerligen elak och/eller ojust mot den personen. Numera kan det emellertid betyda att någon bara är litet smårolig mot en annan varför den ursprungliga betydelsen märkbart devalverats.

Selma: vår största författarinna.

Författare
Av någon anledning skall numera alla kvinnor som skriver böcker kallas författare. På samma sätt sägs alla personer av feminint kön som skulpterar vara skulptörer. Anledningen torde vara att ”författarinna” eller ”skulptris” skulle vara nedvärderande och förringa de kvinnliga insatserna.

Kvalificerat nonsens, givetvis. Det går nämligen fortfarande utmärkt att skriva sångerska eller skådespelerska trots att dessa feminina yrkesbeteckningar logiskt sett borde vara minst lika nedvärderande som författarinna eller skulptris anses vara. Bland genusideologerna är dock logik en klar bristvara. För mig kommer Selma Lagerlöf alltid att vara en författarinna och därtill en av de stora inom litteraturen.

Sjuksköterska
Givetvis anses det helt okay att nedvärdera eller förringa mäns yrkesinsatser. Därför spelar det ingen roll hur mycket män som arbetar inom sjukvården protesterar mot att bli kallade ”sjuksköterskor.” Om det nu finns de som gör det.

Nattduksbord
De som slentrianmässigt använder detta ord borde kanske någon gång fundera över vad i helvete en ”nattduk” är för något. En duk som bara används på natten? Sådant slag finns inte. Det korrekta ordet för det lilla bordet bredvid sängen är nattygsbord. Tyg betyder redskap, hjälpmedel – i fallet med nattygsbordet ting som väckarklocka, vattenglas med eller utan löständer i, böcker eller vad det nu kan vara.

 images

Mankell misshandlar svenska språket.

Innan
I dessa yttersta av tider finns knappt längre någon människa som kan skilja mellan innan och före. Skriver man ”innan” i en mening måste det ske ett eller annat därefter. Till exempel ”innan vi åt oss mätta.” Det heter naturligtvis inte ”före vi åt oss mätta.” Det vet dock uppenbarligen inte herr Mankell som skrivit en bok – som givetvis också blivit film – som han kallar ”Innan frosten”. Det korrekta hade varit ”Före frosten”. Eller ”Innan frosten kom”.

Dramatikern Lars Norén, som härom året skrev en bok på flera tusen sidor där han brännmärkte allt och alla i Sverige han trodde sig kunna hitta några fel på, visste inte bättre än att han gav en teaterpjäs titeln ”Ett sorts Hades.” Ett sorts…skicka hit luktsaltet, någon!

Varför bara lägga ner fem ambassader?

23 december, 2010

Alliansregeringen i allmänhet och utrikesminister Carl Bildt i synnerhet gråter krokodiltårar över besparingen på regeringskansliet med 300 miljoner kronor som röstades igenom i riksdagen av den rödgröna oppositionen och Sverigedemokraterna.

Under mycket stånkande och stönande har Bildt och Utrikesdepartementet (UD) låtit meddela, att ambassaderna i Luanda (Angola), Buenos Aires (Argentina), Kuala Lumpur (Malaysia), Hanoi (Vietnam) och Bryssel (Belgien) måste slås igen till följd av riksdagsbeslutet.

Så lyder i alla fall den officiella storyn. Verkligheten är högst troligt den att ambassaderna hade legat i farozonen i vilket fall som helst – nu ser man en möjlighet att ”rädda ansiktet” genom att skylla på den oheliga alliansen i riksdagen. Regeringen borde därför faktiskt tacka partierna som drev igenom besparingsbeslutet.

Personligen tänker jag inte slösa några tårar på ambassadnedläggningarna. Tvärtom. Nu får Sverige chansen att skära bort ytterligare diplomatiskt dödkött och besparar dessutom diplomaterna obehaget att låta sig stationeras i kommunistdiktaturerna Angola och Hanoi, det vacklande och tämligen torrlagda Malaysia, det krisande Argentina och det diplomatiskt överetablerade Bryssel där den kvarvarande och knappast underbemannade EU-ambassaden säkert klarar av att handskas med de rent belgiska spörsmålen.

Interiör från svenska ambassaden i Pyongyang. Nästa nedläggningsobjekt?

Frågan är varför regeringen och UD nöjer sig med att skrota fem ambassader. Det borde finnas betydligt fler att övervägas i sammanhanget, särskilt som Bildt tidigare förklarat att det kunde bli ett tiotal svenska representationer som måste stängas ner på grund av riksdagens ”oansvariga” beslut.

Ingen, förutom landets kvarvarande kommunistkramare och revolutionsromantiker, torde bli särskilt uppbragt om våra beskickningar i exempelvis Pyongyang i Nordkorea (ingen höjdare på diplomaternas önskelista) och Havanna på Kuba skulle tvingas skatta åt förgängelsen. Lars Ohly skulle förstås fälla en tår beträffande det sistnämnda, men det överlever vi nog.

Och i Maputo (Mocambique) kan väl vår världsberömdhet Henning Mankell, redan på plats, ta hand om representationen? Åtminstone när han inte befinner sig ombord på något terroristskepp med destination Gaza  tillsammans med andra Israel-hatare.

Henning Mankell utanför Teatro Avenida, Sveriges nästa ambassad i Maputo?

Här finns som synes mycket besparingar att göra. Som grädde på moset borde lösöret efter nedläggningarna kunna kursas med bra förtjänst på auktioner enligt samma modell som skedde i våras. Läs mer om detta här:

http://www.dagensps.se/artiklar/2010/05/24/22865430/index.xml

Nu väntar vi på nästa nedläggningsmeddelande. Och kom igen, Bildt – det är inte precis som om Sverige vore en internationell stormakt med behov av närvaro i vartenda hörn av planeten.