Förbered er på en lång socialdemokratisk dominans i svensk politik!

 

 

Kantar SIFOs sammanställning maj 2020.

Aftonbladets ofta insiktsfulla krönikör Lena Mellin konstaterar den 4 maj att statsminister Stefan Löfven ”är inte ordens man”. Mellin: ”Det är i hans jobb ett handikapp av ganska stora mått.” 

Detta har enligt Lena Mellin lett till att hans närmaste medarbetare utvecklat en speciell taktik:

Drastiskt uttryckt har de stängt in Löfven i en garderob och släpper ut honom med jämna mellanrum. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/GGR076/stefan-lofven-sitter-i-garderoben

Den taktiken har uppenbarligen varit lyckosam. I Kantar SIFOs senaste sammanvägning av de viktigaste opinionsmätningarna för Ekot går nämligen Socialdemokraterna framåt med 4,9 procentenheter jämfört med föregående månads sammanvägning till 30,2 procent. Det är siffror S i stort sett inte haft sedan Mona Sahlins tid som partiledare och närmare 2 procentenheter bättre än i valet 2018.

Kantar SIFOs opinionschef Toivo Sjörén kommenterar: ”Det är ju coronaeffekter. Regeringar går upp i nationella krislägen i allmänhet och man tycker ju också att regeringen har skött coronasmittan bra.”

Det är en sanning med modifikation. Det rätt många väljare tycker är snarare att Socialdemokraterna hanterat den kinesiska smittan på ett tillfredsställande sätt, ty övriga i Januariöverenskommelsen ingående regeringsbärande partier noterar vikande opinionssiffror. För Miljöpartiet och Liberalerna är det så illa att de halkar under riksdagsspärren på 4 procent. https://www.expressen.se/nyheter/nya-succesiffror-for-socialdemokraterna/

Näst största partiet i mätningen, Sverigedemokraterna, kommer upp i 19,9 procent, vilket är 2,2 procentenheter sämre än en månad tidigare; dock dryga 2 procentenheter bättre än i valet. Trean Moderaterna får 18,3 procent, en ökning med 0,4 procentenheter. Vänsterpartiets tidigare uppgång bryts den här gången: 9,4 procent är 1,3 sämre än i föregående månads sammanvägning.

Centerpartiet rosar inte heller marknaden utan tvingas nu nöja sig med 7,3 procent, minus 0,7. Kristdemokraterna ökar däremot och noteras för 6,5 procent, i paritet med partiets senaste valresultat. I botten av sammanställningen återfinner vi undersökningens verkliga förlorare: Miljöpartiet på 3,7 och Liberalerna på 3,3 procent, båda således under riksdagsspärren.

”Övriga partier” får nöja sig med 1,4 procent – sorry, Feministiskt initiativ, Alternativ för Sverige, Medborgerlig samling med flera.

 

Löfvens nya stil: en nationalistisk framtoning som tidigare varit otänkbar.

Frågan är då om man skall betrakta den kraftiga socialdemokratiska uppgången som en tillfällighet i Kina-smittans tecken eller inledningen till en längre period av S-dominans i svensk politik. I mina flöden på Facebook och Twitter finns rätt gott om kommentarer av denna typ: ”Sossarna kanske har höga siffror just nu, men vänta bara tills det här är över och regeringens skuld till att så många på äldreboenden dött framgår klart.” En annan typisk reaktion är att avfärda glädjesiffror för S som ”fake news”. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/04/15/1-200-doda-framst-pa-aldreboenden-men-sverige-haller-fast-vid-sin-linje-vi

Osvuret är som alltid bäst, men jag är rädd för att kommentatorer av ovan nämnt slag hugger i sten. För det första kan allt tal om ”fake news” kategoriskt avfärdas. Det är ett gammalt fenomen att allmänheten gärna håller sig till det trygga och invanda i kristider. I just det här fallet är det dessutom säkerligen helt korrekt som Toivo Sjörén säger: många är uppriktigt övertygade om att regeringen – och då främst Socialdemokraterna – samt Folkhälsomyndigheten gör ett bra jobb.

Och jag tror inte alls på att det här är ett övergående fenomen. För det första tyder de flesta tecken på att Kina-smittan i någon form kommer att vara med oss ett bra tag framöver, kanske flera år. Till detta kommer att inte något av oppositionspartierna inklusive SD lyckats presentera några hållbara alternativ till regeringskonceptet. Även om de skulle ha bättre förslag till hantering av viruset än vad Löfven et consortes har så har det visat sig ytterligt svårt för dem att få genomslag för detta i systemmedia.

Henrik Vinge, SDs gruppledare i riksdagen, är emellertid inte helt missnöjd med situationen trots partiets vikande siffror: ”Tidigare är det flera partier som inte har velat tala med oss. Nu har vi diskussioner med i stort sett alla.” Alltid något, förstås. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/coronakrisen-kan-bli-vandpunkt-for-sd

SDs Henrik Vinge är inte helt missnöjd med situationen.

Som nämndes inledningsvis har också Stefan Löfven, eller kanske rättare sagt hans nära rådgivare, haft vett att låta den normalt sluddrande och stånkande statsministern slippa ut ur den bildliga garderoben bara när han har något särskilt att säga till menigheten och dessutom har allt nerskrivet på papper eller teleprompter. Löfven har därtill lagt sig till med en nationalistisk framtoning som tidigare varit helt otänkbar. Löfven har kanske inte talets gåva – men dum är han definitivt inte.

Med andra ord: förbered er på socialdemokratisk dominans i svensk partipolitik för ansenlig tid framöver (ingen vore förstås gladare än jag om jag hade fel!)!

 

 

Mätningar från SCB och SIFO: drastisk förändring av det partipolitiska landskapet

SCBs partiundersökning november 2019.

Statistiska centralbyråns (SCB) nya partiundersökning bekräftar den tendens som varit i opinionsmätningarna på senare tid: att Socialdemokraterna minskar och Sverigedemokraterna ökar. https://www.expressen.se/nyheter/stor-matning-sa-skulle-svenskarna-rosta-i-dag/

26,3 procent är visserligen något högre än vad S-partiet noterats för i flertalet andra undersökningar men ändå en historiskt låg siffra och den sämsta någonsin för partiet hos SCB. Det är jämnt 2 procentenheter sämre än vad sossarna fick i riksdagsvalet 2018, som var partiets sämsta sedan demokratins genombrott.

Sverigedemokraterna når 22,6 procent, vilket är en ökning med hela 5,5 procentenheter sedan senaste SCB-mätningen. SDs gruppledare i riksdagen, Henrik Vinge, kommenterar ökningen så: ”Jag tror att det har att göra med att vi konsekvent har sett kopplingen mellan massinvandringen och den växande kriminaliteten och kopplingen mellan massinvandringen och de kostnader som nu gör att vi inte har råd med välfärd och sjukvård i Sverige fullt ut.”

Enligt SCB går det bäst för det Sverige-vänliga partiet i Sydsverige, där partiet stöds av 29 procent; sämst går det i Stockholm med 12,9 procent. SD tar vidare flest sympatisörer från M och KD men i viss utsträckning även från S och V.

Också Moderaterna går märkbart framåt och blir med 18,3 mätningens tredje största parti, en ökning med 2,3 procentenheter men 1,5 procentenheter sämre än i senaste valet.

Siffermässigt är Kristdemokraterna SCB-mätningens stora förlorare. KD är nu sjätte största parti med 6,6 procent, en tillbakagång med  icke mindre än 6,4 procentenheter sedan förra mätningen då partiet kunde notera glädjesiffror  i så gott som alla mätningar. Det föreliggande resultatet är ändå något bättre än i valet 2018.

Vänsterpartiet går tillbaka med 0,6 procentenheter till 8,1 procent, vilket ligger i paritet med valresultatet. Centerpartiet antecknas för 7,3 procent och ökar något men ligger under valresultatet på 8,6 procent. Miljöpartiet tappar en halv procentenhet ner till 5,1 procent under det att Liberalerna med nöd och näppe  klarar sig över riksdagsspärren med 4,1 procent.

Övriga partier får marginella 1,6 procent.

Expressen/SIFOs förtroendemätning november 2019.

S-raset hos SCB motsvaras av ett ännu större ras för statsminister Stefan Löfven (S) i Expressen/SIFOs senaste förtroendemätning avseende partiledarna. Löfven halkar här ner till en femteplats med 27 procent som ger honom någon form av förtroende, ett ras på 6 procentenheter sedan förra mätningen. https://www.expressen.se/nyheter/lofvens-tuffa-host-fortroendet-stortdyker/

Mycket handlar om Löfvens katastrofala intervju i SVTs ”Agenda”, där statsministern inte kunde se orsakerna till den galopperande gängbrottsligheten men sannolikt också om hans partis allmänna nedgång i väljarsympatier.  Det spekuleras nu i att Löfven  kan komma att avgå, men jag gissar att han blir kvar åtminstone till partikongressen 20121. En sosseledare släpper knappast frivilligt makten ifrån sig.

Störst förtroende åtnjuter enligt mätningen KD-ledaren Ebba Busch Thor med 36 procent, medan SDs Jimmie Åkesson blir tvåa i förtroendeligan på 32 procent; det är en uppgång med 2 procentenheter för Åkesson. Trea Ulf Kristersson med 29 procent, en ökning med 2 procentenheter. På fjärde plats hittar vi V-ledaren Jonas Sjöstedt med 27 procent.

Den en gång så populära Annie Lööf (C) får nöja sig med att vara sjätte populäraste partiledaren med 20 procent. Sedan är det ett hopp ner till Nyamko Sabuni med 11 procent. I förtroendeligans absoluta bottenskikt återfinner vi, föga sensationellt, Miljöpartiets båda språkrör Isabella Lövin med 10 och Per Bolund med 7 procent.

Den oundvikliga slutsatsen av såväl SCBs partisympatimätning som Expressen/SIFOs förtroendemätning för partiledarna är att det partipolitiska landskapet i Sverige är på väg att genomgå en drastisk förändring. De regeringsbärande partierna är på väg neråt medan de ickesocialistiska (”konservativa”) partierna går framåt. Samtidigt utmanar Sverigedemokraterna Socialdemokraterna om titeln Sveriges största parti.

 

 

SD största partiet – skandalpartiet S framåt

Nyheter idag/Sentio augusti 2017: SD störst med 27,4 procent.

Opinionsmätningar kommer och går, men en sak består: Sverigedemokraterna (SD) prenumererar på titeln ”Sveriges största parti” hos Nyheter idag/Sentio. Augustimätningen utgör intet undantag utan ger SD 27,4 procent, vilket till på köpet är bäst någonsin hos det norska institutet. https://nyheteridag.se/nytt-sd-rekord-i-sentio-samtidigt-vander-det-uppat-for-moderaterna/

Sentio-mätningarna uppmärksammas efter vanligheten ytterligt sparsamt om än alls i mainstreammedia; snarare betraktas dessa mätningar som något katten släpat in. Orsaken härtill brukar officiellt förklaras vara Sentios ”oseriösa” mätmetod involverande en webbpanel dit deltagarna själva får anmäla sig. Den verkliga orsaken torde vara SDs traditionellt höga mätresultat.

Vad som är besvärande för Sentio-kritikerna är i sammanhanget att det var detta institut som bäst lyckades pricka in SDs valresultat på 12,9 procent 2014, låt vara att det norska institutet presterat avsevärt sämre när det gäller exempelvis Socialdemokraterna och Moderaterna. http://www.dagensopinion.se/gudmundson-svd-om-att-b%C3%B6rja-anv%C3%A4nda-sentios-sd-statistik

27,4 procent ger SD en komfortabel tätplacering i Nyheter idag/Sentios senaste mätning, vilken genomfördes 11-14 augusti då 1000 personer varav 749 uppgav partisympatier tillfrågades. Det är 0,2 procentenheter bättre än vad partiet hade i april 2017 och kan jämföras med 26,8 procent i juliundersökningen. ”Jag tror att människor ser att samhällsutvecklingen ger Sverigedemokraterna rätt, tyvärr”, citeras SDs presschef Henrik Vinge i Nyheter idag.

M-ledaren Anna Kinberg Batra kan glädjas över viss uppgång – trots tapp med 8,2 procentenheter jämfört med valet 2014.

Näst största parti i nämnda mätning blir Socialdemokraterna med 23,5 procent medan Moderaterna blir tredje störst på 15,1 procent. M-siffran innebär en uppgång med 2,4 procentenheter jämfört med Sentios julimätning, vilket tills vidare ger den hårt kritiserade partiledaren Anna Kinberg Batra ett visst andrum. Detta trots att M ligger 8,2 procentenheter efter senaste valresultatet. I övrigt bör noteras att alla övriga allianspartier – C, L och KD – går tillbaka, liksom regeringens stödparti V. MP avancerar dock framåt med en halv procentenhet till 4,3 procent.

Även i Metro/YouGovs augustimätning avancerar SD något och får här 23,6 procent, under det att siffran hos Aftonbladet/Inizio blir 20,1 procent. Sossarna fortsatt störst. https://www.metro.se/artikel/yougov-trots-it-skandalen-s-fortsatt-st%C3%B6rsta-parti

Som alla vet, men långt ifrån alla erkänner, blir det dock sällan några braskande pressrubriker när det går bra för det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik. Annat var det för några veckor sedan, då Expressen/Demoskops mätning visade att SD gått tillbaka med 3,5 procentenheter från 20,1 till 16,6 procent.

Detta förklarades med att SD-sympatisörer hade återvänt till sina tidigare partier när dessa nu uppfattades i en mer positiv dager. http://www.di.se/nyheter/valjarbarometer-sd-tappar-stort/

Något märkligt måste det nog under alla omständigheter anses vara med den rätt uppseendeväckande spännvidd som noteras för Sverigedemokraterna i skilda opinionsundersökningar – det skiljer trots allt närmare 11 procentenheter mellan Sentio och Demoskop enligt här ovan redovisade siffror.

Anders Ygeman – en av flera S-märkta klantskallar.

Ännu märkligare, i alla fall i mina ögon, är det att ett  ömkansvärt dekis- och skandalparti som Socialdemokraterna, med den sorgligaste ministerlista som skådats i modern svensk historia, kan öka  sympatimässigt trots skandalen inom Transportstyrelsen vilken tvingade bort Anders Ygeman, Anna Johansson och Gabriel Wikström från sina statsrådsposter. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6754108

Vi ser här alltså att ett parti tjänar opinionsmässigt på sin relativa skicklighet att dölja och trixa bort sina egna närmast brottsliga skumraskerier – det är egentligen inte riktigt klokt. Jag måste erkänna att jag i anledning av det senaste sympatiuppsvinget för S-partiet snuddat vid tanken på att alla presumtiva väljare bör tvingas genomgå lämplighetstest innan de tillåts delta i politiska val.

Tankar och intryck från ett årsmöte

 Bloggaren i landstingssalens ena talarstol under årsmötet. Foto: Robert Stenkvist

Efter den myckna turbulensen i samband med SD Stockholms stads årsmöte för någon vecka sedan var vi nog rätt många som befarat något liknande vid SD Stockholms läns årsmöte, hållet i landstingssalen i Stockholms landstingshus, lördagen den 14 mars. Därav blev dessbättre intet. Nedan följer några delvis högst personliga tankar och intryck från den senare begivenheten.

Vid stadens årsmöte valdes en ny, utökad styrelse med unge William Hahne som ordförande. Mötet, som inte inleddes förrän klockan 16.000, var klart först kring midnatt. Länets motsvarighet klubbades igång vid den mer normala tidpunkten 13.00 och var tilländalupen före 18.00. En del rätt hårda debatter förekom, men det tillhör förvisso den brukliga ordningen i en demokrati.

Största intresset var knutet till SDU-ordföranden Gustav Kasselstrands styrelsekandidatur samt att det alternativa styrelseförslag, vari denne ingick, omfattade nio jämfört med valberedningens sju ordinarie ledamöter. Om ordförandeposten rådde däremot ingen oenighet: båda förslagen förordade att Per Carlberg, SD Tyresö, var bäst lämpad att efterträda den avgående och mycket uppskattade ordföranden Robert Stenkvist, numera riksdagsledamot. Per utgör en av två gruppledare i stadens och länets gemensamma landstingsgrupp om nio ledamöter (den andre är Dan Kareliusson).

 Nyvalde ordföranden Per Carlberg (sittande) samtalar med Martin Nigals strax före årsmötet. Foto: Tommy Hansson

Den lika rutinerade som duglige mötesordföranden Joakim Larsson kunde glädja sig åt att mötesförhandlingarna gick som på räls fram till punkt tolv, då antalet ledamöter i distriktsårsstyrelsen skulle fastställas. David Bergqvist från valberedningen, som hade en avvikande mening jämfört med valberedningens majoritet, underströk att det alternativa styrelseförslaget inte innebar något kuppförsök utan endast var ett i laga ordning framlagt alternativt förslag. David välkomnade även Gustav Kasselstrands kandidatur.

Själv gick jag upp i landstingssalens ena talarstol och höll följande korta anförande:

Jag vill inleda med att redovisa min personliga erfarenhet från en mängd styrelser sedan mer än 40 år tillbaka. Den går ut på att en liten styrelse bestående av lagspelare alltid fungerar bättre än en utvidgad styrelse med inslag av solokörare.
Som övertygad konservativ har jag ett motto som definierar den politiska konservatismen: Att förnya det som behöver förnyas för att kunna bevara det som måste bevaras.
I detta ligger att förändringar sker hela tiden – och måste ske – men att alla förändringar inte är av godo.
För att en förändring skall göras måste man enligt mitt synsätt vara hyfsat övertygad om att förändringen också kommer att innebära en förbättring.
Så känner jag inte inför det alternativa förslaget till styrelse.

Jag har varit med i Sverigedemokraterna sedan 2008 och har under den tiden haft förmånen att under några år sitta i länets distriktsstyrelse med Arnold Boström som ordförande. Det fungerade alldeles utmärkt.
Tillskyndarna av det alternativa styrelseförslaget kan inte peka på att distriktet skötts dåligt på något sätt. Tvärtom har det, såvitt jag förstår, flutit på bra utan gnissel i maskineriet. Att länets medlemsantal växt och växer kraftigt är heller inget hållbart argument för en större styrelse, särskilt inte när det finns anställda ombudsmän som backar upp styrelsen.
Så av den anledningen finns inga skäl att förändra styrelsens sammansättning vare sig personellt eller numerärt.
Det brukar vidare ofta hävdas att det är bra att få in ”ungt och friskt” folk i styrelser och andra församlingar. Och det kan det visst vara, förutsatt att det ”gamla gardet” visat prov på senilitet och/eller inkompetens.
Detta är dock, vågar jag kategoriskt påstå, icke fallet här. Valberedningens förslag innehåller en bra mix av litet äldre och litet yngre folk som säkerligen med ackuratess kommer att hedra de sverigedemokratiska idealen och hävda den sverigedemokratiska politiken.
Att föryngra för föryngringens egen skull är heller ingen bra idé. Lika litet som att förändra för förändringens egen skull.
Jag yrkar bifall till valberedningens förslag och avslag till det alternativa förslaget.

För er som vill se och höra större delen av mitt anförande samt inlägg av Robert Stenkvist, Gustav Kasselstrand och Per Carlberg finns möjligheten att göra detta via denna video, som lagts upp av Rune Söderlund, om drygt åtta minuter:

https://www.youtube.com/watch?v=EviAr4jkssc&feature=youtu.be

Som synes valde jag att inte ta upp några personfrågor, men det skulle snart andra talare göra. Den avgående ordföranden, Robert Stenkvist, påpekade att Gustav Kasselstrand tidigare trots förfrågningar aldrig visat något intresse av att hjälpa SD Stockholms län med någonting, och att det var märkligt att Gustav inte hade kandiderat till en plats i stadens styrelse eftersom han är skriven i Stockholms stad.

      På den övre bilden syns rösträknarna Mikael Strandman (med ryggen mot kameran) och Ingrid Hult. Mellan dem Fredrik Lindahl och längst till höger mötesordföranden Joakim Larsson.  På bilden nederst presenterar valberedningens David Lång förslaget till styrelse. Foto: Tommy Hansson 

När det var dags för Gustav Kasselstrand att presentera sin kandidatur förklarade han vältaligt, att han planerar att bosätta sig inom Stockholms län och att han var villig att lägga ner åtskilligt arbete på länet och exempelvis resa ut till alla kommunföreningar från Södertälje i syd till Norrtälje i nord. Han fick stöd av talare såsom Eric Myrin och Monica Tedestam Berglöw, för övrigt mamma till Kasselstrands parhäst William Hahne.

Det riktigt tunga artilleriet rullades fram och avlossades av Henrik Vinge respektive Johan Tireland. Båda menade, att eftersom SD växer hela tiden på grund av partiets i breda lager uppskattade socialkonservativa politik så vore det förödande om vi nu skulle ta ett kliv tillbaka till den smala högerflankspolitik som företräds av Kasselstrand-Hahne-falangen vilken attraherar få väljare.

    Övre bilden: Gustav Kasselstrand presenterar sin kandidatur. Nedre bilden: Johan Tireland argumenterar för valberedningens förslag utan Kasselstrand. Foto: Tommy Hansson

Jag vill gärna passa på att här klargöra att jag helt delar Vinges och Tirelands analys. De politiska tvillingarna Gustav Kasselstrand och William Hahne står, och detta alldeles oavsett hur kapabla och vältaliga de i övrigt än må vara, för en unken och urmodig sorts nationalkonservatism som SD gjorde sig av med i och med uteslutningarna 2001 av det gäng som kom att bilda Nationaldemokraterna (ND).

Och i likhet med ND-gänget är det väl känt att herrar Kasselstrand och Hahne håller sig med en syn på konflikten mellan Israel och ”Palestina” (citationstecknen därför att det inte finns och aldrig har funnits någon självständig stat med erkända gränser som har detta namn) som skulle göra sig utmärkt inom de av islamister infiltrerade partierna S, V och MP.

 Årsmöteslokalen i Stockholms landstingshus var praktiskt taget fullsatt. I förgrunden syns Sören Sundh, Rolf Gustavsson och Sven Pernils. Foto: Tommy Hansson

Så här skrev de unga SDUarna Kasselstrand-Hahne i en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet den 7 november 2011, i vilken de pläderar för erkännande av ”Palestina” som stat och där SD anklagas för att vara alltför proisraeliskt:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Att Israel är Mellanösterns enda fungerande demokrati i ett hav av mer eller mindre primitiva arabdiktaturer på islamisk grund, och att den Palestinska myndigheten handhas av blodtörstiga terrorister som vill utplåna den judiska staten Israel, är ingenting som herrarna Kasselstrand och Hahne tycks väga in i bedömningen av läget i Mellanöstern. De unkna nationalisterna har alltid tyckt illa om judar, en inställning som går långt tillbaka i tiden och som numera lika nödtorftigt som genomskinligt brukar maskeras som ”Israel-kritik” eller ”antisionism”.

Efter den lilla utvikningen är det dags att redovisa utgången av den votering som slutligen verkställdes avseende frågan om antalet ledamöter i distriktsstyrelsen. Den slutade med seger för valberedningens förslag med röstsiffrorna 86 mot 69. Inte direkt någon strid på kniven, alltså. När antalet suppleanter skulle spikas under nästkommande punkt blev siffrorna ännu klarare: 89 mot 58 för valberedningen. Därmed var det klart att Kasselstrand inte hade lyckats ta sig in i länets styrelse.

 Avgående och tillträdande ordförandena på en bild: Robert Stenkvist (till vänster) och Per Carlberg. Foto: Tommy Hansson

Därefter följde personval till styrelsen med följande resultat: Per Carlberg (ordförande), Arnold Boström (vice ordförande), Fredrik Lindahl (andre vice ordförande, Martin Nigals, Henrik Mellström, Robert Stenkvist och Ingrid Hult (ledamöter) samt Stefan Buncic och Mikael Strandman (suppleanter).

Den enda val där denna bloggare kandiderade gällde ombud till landsdagarna. Jag ingick här i valberedningens segrande förslag på ordinarie ombud och får alltså nöjet att i den egenskapen deltaga i höstens landsdagar. Ett hedersuppdrag som jag faktiskt innehaft ända sedan jag gick med i partiet med början i skånska Ljungbyhed 2009.