Posted tagged ‘Herbert Tingsten’

C-H Hermansson RIP: Bakom fasaden var han en äkta kommunist

31 juli, 2016

186b3ca5-ad68-4d32-9465-a9859145c03bC-H Hermansson var partiledare i SKP/VPK 1964-75.

Carl-Henrik (C-H) Hermansson (1917-2016) har lämnat oss närmare sekelgammal. Det är en händelse som ser ut som en tanke att han föddes revolutionsåret 1917. Ty trots att han var först av svenska politiker med att ”styla” sig enligt amerikansk modell – folk skulle tro att han var en mild så kallad eurokommunist som inte tog order från Moskva – förblev han en äkta gammelkommunist bakom den glättade fasaden. Ett av Hermanssons mest bekanta tillika färgstarka yttranden lyder: ”Någon djävla ordning får det vara i ett parti.”

”Röde Herman”, som han då och då kallades, var emellertid en skicklig attitydskapare. Så skicklig att Nationalencyklopedin skriver följande i ett omdöme: ”Under H:s ordförandeskap förändrades det svenska kommunistpartiet. Beroendet av Sovjetunionen försvann, och partiet slog, som flera eurokommunistiska partier, in på en väg mot nationell kommunism.”

C-H Hermansson var ordförande i Sveriges kommunistiska parti (SKP) 1964-67 och, när partiet bytte namn 1967, i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) fram till 1975 då han avgick vid 57 års ålder. Hermansson efterträdde den oreformerade norrbottensstalinisten Hilding Hagberg (1899-1993) som partiledare och insåg, som den slipade taktiker han var, att något måste göras för att bättra på partiets renommé i folkhemmet.

Namnbytet var ett blygsamt första steg – ”kommunisterna” fanns kvar i partinamnet – men ett gyllene tillfälle uppenbarade sig den 21 augusti 1968, då Sovjetunionen och Warszawapakten med den så kallade Brezjnevdoktrinen som grund invaderade Tjeckoslovakien och med militärt övervåld slog ner Alexander Dubecks och andra reformivrares försök att införa en ”socialism med mänskligt ansikte”. Hermansson fördömde då  i spetsen för VPK invasionen och krävde, att Sverige som en protesthandling skulle frysa de diplomatiska förbindelserna med Moskva.

2957649_1200_675
Sovjetiska tanks har problem i Prag i augusti 1968. C-H Hermansson fördömde först Warszawapaktens invasion men gjorde sedan avbön.

Det var dock bara skådespeleri ”Röde Herman” ägnade sig åt. När det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté kom in med en skarp protest mot det svenska systerpartiets agerande – VPK fick rundhänt ekonomiskt bistånd från Moskva – valde Hermansson att göra avbön inför sin partistyrelse.

Redan ett halvår efter krossandet av ”Pragvåren” hade det ledande svenska kommunistpartiet normaliserat sina förbindelser med Moskva. I juni 1969 deltog en delegation från VPK i den världskommunistiska kongressen i Moskva jämte 75 partier från när och fjärran. Vice partiordföranden Lars Werner försäkrade i ett tal närvarande delegater att man från svensk sida skulle fortsätta den gemensamma kampen mot ”imperialismen”. Enligt referat i partiorganet Ny Dag avstod Werner från att beröra invasionen i Prag ett knappt år tidigare.

Carl-Henrik Hermansson föddes i Bollnäs i Hälsingland och växte upp i Sundsvall i Medelpad. Den relativt välbeställda familjen – fadern var företagare i skobranschen, farbrodern Albert riksdagsman för Socialdemokraterna – flyttade sedan till Stockholm, där unge Carl-Henrik enrollerade sig i Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) samt den teoretiska socialistgrupperingen Clarté.

Vid det laget hade Hermansson, enligt vad han själv skriver i sin memoarbok Minnen (1993), blivit väckt för ”nödvändigheten av kamp för ett socialistiskt samhälle”.  1936 påbörjade han studier vid Stockholms högskola, där han läste litteraturhistoria, statskunskap och nationalekonomi, och kom därvid i beröring med de berömda professorerna Herbert Tingsten och Gunnar Myrdal. 1965 utkom Hermansson med boken Monopol och storfinans – de 15 familjerna, en av 60-talsvänsterns mest inflytelserika böcker.https://sv.wikipedia.org/wiki/Monopol_och_storfinans_-_de_15_familjerna

das-kapital-e1349197543883-500x294
Hermansson påstod sig ha läst Marx Das Kapital på originalspråket.

1939 hade Hermansson kommit så långt i sin socialistiska utveckling, uppger han, att han tillägnade sig Karl Marx mastodontverk Das Kapital (Kapitalet) på det tyska originalspråket vilket nog inte många svenskar kan skryta med att ha gjort. Sin kommunistiska partibok kunde den nu 24-årige Carl-Henrik Hermansson hämta ut den 5 oktober 1941, omkring två år efter ingåendet av pakten Sovjetunionen-Nazityskland samt Sovjets överfall på Finland 1939. 1948-50 samt 1956-59 var Hermansson redaktionschef på Ny Dag, där han var chefredaktör i fem år innan han efterträdde Hagberg som partiledare i SKP 1964. Efter partiledarskapet fungerade han 1975-81 som VPKs gruppledare i riksdagen.

Väljarsympatierna för VPK stabiliserades under C-H Hermanssons ledning till omkring fem procent, låt vara att partiet beständigt tvingades förlita sig på ”kamrat fyra procent”, det vill säga taktikröstande från vänstersossar för att säkra kommunisterna en plats i riksdagen så att de kunde förbi ett pålitlig stöd för Socialdemokraterna och säkra dessas regeringsinnehav. VPK tilläts nu delta i riksdagens utskottsarbete och fick delta i statliga utredningar.

Med andra ord: C-H Hermansson var framgångsrik i sitt värv att tvätta bort stalinist- och Moskva-stämpeln från ett parti som dittills setts som Sveriges förrädarparti, alltid berett att sälja ut sitt land för en grynvälling. Dessvärre för Hermanssons eget rykte, och här hjälpte föga en sammetslen röst, ett ofta gråtmilt tonfall i riksdagsdebatterna och det ständiga tjatet om ”bort med moms på mat”, drogs med jämna mellanrum hans berömmande ord om sovjetdiktatorn Josef Stalin i anledning av dennes död i mars 1953 fram i ljuset:

Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän. Han fortsatte Marx, Engels och Lenins verk, systematiserade, berikade och vidareutvecklade marxismens teori som utvecklingen skapat. Under sin revolutionära kamp utförde Stalin nyskapande teoretiskt arbete på de mest skilda områden – ekonomins, politikens, filosofins, krigskonstens, språkvetenskapens och kulturens och så vidare. På vart och ett av dessa områden är hans insats gigantisk. Ingen människa kan förstå vår tids problem utan att ha studerat Stalins skrifter. /…/ Stalin har varit läraren och ledaren inte blott för Sovjetunionens folk utan för arbetarklassen i alla världens länder. I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främsta lärare.

poster-10
”Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Hermansson tvingades under årens lopp upprepade gånger ta avstånd från sina ord vid Stalins frånfälle. Vad han en gång sagt full av övertygelse kunde dock inte bli osagt hur mycket han än ansträngde sig. Bara tre år efter det att dessa minnesvärda ord yttrats var det för övrigt dags för alla kroniskt Moskva-trogna svenska och utländska kommunister att göra en helomvändning sedan Moskvas nye, starke man, Nikita Chrusjtjov, på det sovjetiska kommunistpartiets kongress 1956 gjort upp räkningen med Stalin-kulten och brännmärkt den man han själv under många år tjänat som en vettvilling och paranoid massmördare.

Carl-Henrik Hermansson hann med åtskilligt under sin tid som tongivande politiker i SKP/VPK. Förutom den devota hyllningen till Stalin försvarade han den sovjetiska inmarschen i Ungern 1956, uttryckte sin förståelse för Kinas ockupation av Tibet 1959 och gillade uppförandet av Berlinmuren 1961. I likhet med många andra slöt han vidare upp på Ho Chi Minhs och det kommunistiska Nordvietnams sida under angrepps- och erövringskriget mot Sydvietnam.

1960 vallades Hermansson, tillsammans med andra hänförda politiska turister från Sverige, runt i det röda Kina av Mao Tse-tungs politruker. Just vid den tiden rasade en fruktansvärd, av ordförande Mao själv framkallad, hungerkatastrof som skördade tiotals miljoner människoliv i delar av det väldiga kinesiska riket. Detta skedde innan den definitiva brytningen mellan Sovjet och Kina ägt rum.

När man ögnar igenom den panegyrik som framfördes vid C-H Hermanssons hädangång kunde man nästan förledas tro, att denne blide och engagerade man var en övertygad demokrat. Inget kunde vara längre från sanningen. Han vek aldrig från synsättet att det politiska system som rådde i Sovjet och dess vasallstater i Östeuropa låg nära idealet. Då han i Expressen den 29 mars 1973 tillfrågades om hur ett flerpartisystem i hans smak borde se ut svarade han: ”Det starkaste partiet måste naturligtvis ha marxism som bas. Sen kan man tänka sig ett parti som företräder småborgarna och ett som företräder bönderna.”

980
Jörn Svensson ville göra det förbjudet att ifrågasätta socialismen.

Det vill säga precis den ordning som rådde i Polen och Östtyskland vid den här tiden. Hermanssons något mindre lågmälde partibroder, den ettrige ideologen Jörn Svensson – senare högavlönad EU-parlamentariker och livskamrat med statsrådet och ambassadören Margareta Winberg (S) – fastslog i sin beryktade pamflett Du skall ta ledningen och makten på 1970-talet att ”i det socialistiska Sverige /skulle det/ vara olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former”. Försök att ersätta socialismen med ett annat system måste, enligt Svensson, stoppas med ”tillgängliga medel”. https://martinandreasson.wordpress.com/2008/12/22/politiska-kultbocker-10e-plats-jorn-svenssons-%E2%80%9Ddu-skall-ta-ledningen-och-makten%E2%80%9D/

Kommunisterna blev aldrig, oavsett vad de föredrog att kalla sitt parti, något massparti under C-H Hermanssons ledning. Sannolikt var Hermansson mer populär än sitt parti. Ändå var det den till synes blide och eftertänksamme Hermansson som skapade bilden av kommunistpartiet som ett, åtminstone i stora drag, demokratiskt tillika rumsrent parti. Detta utnyttjade och utvecklade efterträdarna Lars Werner och Gudrun Schyman i enlighet med sina personliga förutsättningar. Partiets popularitetssiffror under Schyman, som därtill gynnades av sovjet- och öststatskommunismens upplösning, var större än vad partiet uppnått både före och efter Schymans tid som partiledare med som mest runt 12 procent av väljarsympatierna.

Hur skall man då se på dagens Vänsterpartiet med den före detta EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt som ledare? Är det fortfarande ett kommunistiskt parti? Det står väl helt klart att det inom partiet finns en del gamla övervintrade äkta kommunister, men mest av allt torde V-partiet kunna anses vara ett militant parti som vurmar för politisk korrekthet. Ta vilken patenterat politiskt korrekt fråga ni vill – klimatalarmism, feminism, svängdörrsmässig immigrationspolitik, HBTQ-svassande, så kallad antirasism, gullande med radikal islam – Vänsterpartiet företräder alltid de radikalaste inneåsikterna.

politisk-korrekthet_55d10c479606ee772c9dac1a
Vänsterpartiet anno 2016: mer politisk korrekthet än renodlad kommunism.

Frågan är om inte detta förhållningssätt är ännu skadligare för Sverige än vad det gamla förrädarpartiet som alltid gick i Moskvas ledband en gång var. Under det Kalla kriget visste man bland övriga partier och på SÄPO-håll exakt var man hade partiet och dess företrädare: de tyckte i alla lägen likadant som det sovjetiska ledarskapet (även om C-H Hermansson av taktiska skäl avvek marginellt från denna norm) och de ville, med vapen om så behövdes, upprätta proletariatets diktatur i Sverige. Dagens Vänsterparti är mer komplext och därmed möjligen också farligare än föregångarna var på den gamla ”goda” tiden.

Jag är kanske en obotlig nostalgiker, men jag måste bekänna att jag nog föredrar kommunister av den gamla stammen. Som varken hymlar eller stylar sig. Jag avskyr givetvis deras ideologi, men de var på något sätt rakare och renhårigare än dagens opportunistiska PK-parti. En gammal favorit hos mig är gamle revolutionären Frank Baude, nyligen fyllda 80 år.

Baude, ursprungligen murare till professionen, var med i SKP men lämnade partiet till förmån för utbrytningen KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) 1967. 1970 anslöt han sig till den ytterligare utbrytningen KFML (r) – r:et stod för ”revolutionärerna” – och blev samtidigt partiledare. R:arna bildade omsider partiet KPML(r) med Frank Baude som partiledare fram till 1998, samma år han fyllde 72. Efter en intern schism bytte partiet sedan namn till Kommunistiska partiet (KP), som jag informerat om i följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/25/de-vanstraste-av-de-vanstra/

PK001402Mot strömmen heter Frank Baudes memoarbok, utkommen 2000.http://butik.kommunisterna.org/bocker/mot-strommen

För två år sedan hade dock Frank Baude tröttnat på partiets bristande kommunistiska renlärighet – bland annat menade han att partiet svikit i klasskampsfrågan – och lämnade tillbaka partiboken. Han skrev även ett brev till partistyrelsen som återges av sajten 8 dagar den 19 april 2014 där han förklarar varför han tappat förtroendet för såväl partiledningen som partiorganet Proletären. Jag väljer att återge följande utdrag ur brevet:

Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning som under vänsteruppsvinget 1968 togs upp i organiserad form av Grupp 8. Sedan dess har den fört en slumrande tillvaro tills Gudrun Schyman lämnade som ordförande för Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ. Stämpeln av medelklassrörelse har under senare tid snarare ökat än minskat. Antalet proletärkvinnor är närmast obefintlig bland dem som kallar sig feminister.http://www.8dagar.com/2014/04/hela-frank-baudes-brev.html

Baude är också missnöjd med att det kommunistiska parti han ledde i 28 år svikit i frågor såsom det alltmer utbredda våldet i Göteborg samt tiggeriet. Han jämför i följande passus hämtad ur utträdesbrevet tiggarna med Marx tes om det så kallade trasproletariatet: ”…denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället…”.

Säga vad man vill om Frank Baude, sprungen ur en arbetarfamilj i göteborgsstadsdelen Majorna, men man kan inte anklaga honom för att inte hålla på de kommunistiska grundvalarna som dessa utformats av Marx, Engels och Lenin. Hans karriär som parlamentarisk politiker är emellertid inte särskilt imponerande – han representerade 1982-85 KPLM(r) i fullmäktige i Göteborg.

Fotonot: Ett avsnitt om C-H Hermansson finns med i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige (2008, 170 sidor). Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm.

Annonser

Ljusets fiender: kommunister och islamister i ohelig allians

17 december, 2015

Varför resulterar den västerländska självkritik som är den europeiska civilisationens motor så ofta i stöd för totalitära rörelser och ideologier?   

Den frågan har författaren, litteraturvetaren och kulturskribenten docent Johan Lundberg – tidigare chefredaktör för tidskriften Axess – ställt sig och söker besvara den i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013, 460 sidor). Största förtjänsten med Lundbergs bok är att den lika tålmodigt som noggrant påvisar det nära samband mellan extremvänstern och islamismen som har växt fram under det senaste kvartsseklet.

Johan_Lundberg_(litteraturvetare)_2014 Docent Johan Lundberg skriver om ljusets fiender.

USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapat ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Så skrev Mattias Gardell, sedan 2006 professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och 2009 mottagare av Jan Myrdalsällskapets Leninpriset, i en artikel om den radikale amerikanske muslimledare Louis Farrakhan i Anarkistisk tidskrift 1996. Lundberg återkommer upprepade gånger i sin bok till Mattias Gardell, en äldre bror till den homosexuelle komikern och författaren Jonas Gardell.

Gardell den äldre är en vänsterrevolutionär och Israel-hatare – han är en regelbunden deltagare i de propagandistiska Ship to Gaza-resorna liksom exempelvis Dror Feiler – som avvisar marxismens gamla aversion mot all form av religion som redskap för överheten. I likhet med Farrakhan ser han i stället religion, i det här fallet islam, som ett medel i syfte att störta de kapitalistiska makthavarna.

”I denna utveckling”, framhåller Johan Lundberg (sidan 18) ”från kalla kriget till idag framstår fatwan mot Salman Rushdie som en vattendelare. Den formulerades 1989 och markerade därmed början på den omorientering som den revolutionära vänstern i västvärlden har genomgått. Från att tidigare ha haft allierade i kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska ’befrielserörelser’ har man under de senaste decennierna sökt sina lojaliteter inom politisk islam.”

I den svenska efterkrigsdebatten blev det populärt i intellektuella vänsterkretsar att inte ta ställning i den globala kraftmätningen mellan USA och den fria västvärlden och Sovjetunionen med dess från Moskva styrda satellitstater i Östeuropa. Denna attityd kom att kallas den tredje ståndpunkten och omhuldades av exempelvis Artur Lundkvist, Lars Gyllensten, Sivar Arnér, Werner Aspenström, Karl Vennberg och Folke Isaksson.

2015821_1200_675 Eiyind Johnson kritiserade både nazism och kommunism.

Mot dessa neutralister stod diktaturfiender och demokratianhängare såsom Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka inte gjorde någon hemlighet av sitt avståndstagande från Sovjet och kommunismen. Upprinnelsen till debatten om tredje ståndpunkten – och strängt taget hela Kalla kriget – står att finna i det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948. Medan diktaturfienderna bland de intellektuella självklart markerade avstånd däremot menade ledningen i Författareföreningen (föregångare till Svenska författarförbundet) att man inte skulle ta ställning i frågan.

Frågan ställdes på sin spets med Eyvind Johnsons vårtal till studenterna i Uppsala 1951, där den senare nobelpristagaren gick hårt åt Sovjetunionen. Neutralisterna protesterade och menade att Johnson gav en nidbild av Sovjet. Enligt den tidigare pronazisten Karl Vennberg var Johnsons antisovjetiska tal att likna vid ”en spark med SA-stövel”, detta trots att Johnson under Andra världskriget till skillnad från Vennberg varit öppen med sin nazikritik.

Anhängarna av tredje ståndpunkten ville göra gällande att de stod neutrala mellan de båda stormaktsblocken, men i realiteten innebar deras ovilja att ta ställning för frihet och demokrati naturligtvis ett indirekt stöd för Moskva och kommunismen.

Emedan det kommunistiska Sovjetunionen 1991 hittat sin väntande plats på historiens stinkande soptipp bredvid fascismens och nationalsocialismens betydligt mer kortlivade men i lika hög grad folkmördande imperier, blev det nödvändigt för de totalitärt sinnade vänsteranhängarna att hitta nya bundsförvanter. Fientligheten mot det liberala västerländska samhället var dock densamma, understryker Johan Lundberg:

Tron på ett liberalt samhälle – som sätter individen före kollektivet, som utgår från idéer om alla människors lika värde och som bygger på fundamentala principer om yttrandefrihet, äganderätt, demokratiska val och religionsfrihet – har i den här utvecklingen kommit att uppfattas som uttryck för ett specifikt västerländskt perspektiv med en destruktiv potential och en mörk historia av förtryck och övergrepp.

Många vänsteranhängare, men även extremnationalister, applåderade den fundamentalistiska islamiska revolution som 1979 förde exilimamen ayatollah Ruhollah Khomeini till makten i Iran, sedan USAs president Jimmy Carter lämnat shahen Reza Pahlavi åt sitt öde. Dåvarande svenske oppositionsledaren Olof Palme menade för sin del att iranierna ”med pedantisk noggrannhet bygger upp sina demokratiska institutioner”. Khomeinis regim hade 1981-85 i revolutionens kölvatten låtit avrätta 8000 politiska fångar. http://blogg.elisson.eu/2011/03/05/om-olof-palmes-harliga-vanner/

untitled Salman Rushdie blev världsberömd över en natt tack vare Khomeinis dödsdom.

Det var den 14 februari 1989 som Khomeini via Radio Teheran utfärdade sin beryktade fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie, född i en muslimsk familj i Bombay i Indien 1947. Eftersom Rushdie hade hädat och i sin bok The Satanic Verses (Satansverserna), utkommen 1988, givit en respektlös framställning av profeten Muhammed måste han dödas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Den som till äventyrs hade trott att vänstern i samlad tropp skulle sluta upp bakom den dödshotade Rushdie tog gruvligt miste. Inom Svenska akademien, som varje år utser en nobelpristagare i litteratur, gick diskussionens vågor höga.

En minoritet av de 18 ledamöterna ville att akademien skulle vända sig till den svenska regeringen och be denna ingripa till förmån för den dödshotade författaren, men majoriteten var däremot med hänvisning till akademiens gamla princip att inte göra politiska uttalanden. Exakt samma motivering hade avgivits av Författareföreningen 40 år tidigare, då den vägrade ta ställning mot det kommunistiska av Moskva stödda maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Två av ledamöterna, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten, valde att protestera mot beslutet att inte uttala sig genom att vägra gå på akademiens sammanträden.

Stor uppståndelse väckte det också att den obotfärdige avgrundskommunisten Jan Myrdal, som tidigare stött de extremt hårda och hänsynslösa kommunistdiktaturerna i Maos röda Kina, Enver Hoxhas Albanien och Pol Pots Kampuchea, inte bara vägrade stödja Salman Rushdie utan fastmer öppet tog ställning för mullornas regim i Iran och dess fatwa mot Rushdie!

Myrdal motiverade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990 sitt ställningstagande på följande sätt: ”När imperialisterna nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens /Khomeini/ dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.” https://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Myrdal

Mullorna i Iran har inte backat från sin fatwa eller den belöning motsvarande en halv miljon kronor som utgår till den muslim som eventuellt lyckas ta sir Salman Rushdie av daga.

myrdal och Mao Folkmördarkommunisten Jan Myrdal möter folkmördaren själv, Mao Tse-tung.

Jan Myrdals utspel till stöd för Khomeinis shiamuslimska revolutionsregering i Teheran sågs då det gjordes sannolikt av många som ett bisarrt och/eller dåligt skämt. Johan Lundberg väljer på sidan 25 i sin bok att se det så här:

1990 väckte Myrdals hållning i Rushdieaffären bestörtning även bland många etablerade vänsterdebattörer, exempelvis på Dagens Nyheters kulturredaktion. 2013 har Jan Myrdals tankefigur letat sig in på svenska universitet, in på svenska kultursidor och in i statliga utredningar. Den här boken handlar om hur det kunde bli så.

Åtminstone en sak är klar, och det är att revolutionsvänstern, genom att ändra ideologiskt koncept i det man överflyttat fokus från klasskamp till kultur-, köns- och religionskamp, visat sig besitta en ganska imponerande överlevnadsförmåga. Det är långt ifrån första gången så sker.

Enligt Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1829-95) ursprungliga teser skulle det kapitalistiska systemets inneboende natur med lagbunden naturnödvändighet slutligen leda till dess undergång och etablerandet av proletariatets diktatur, ett socialistiskt samhälle och i tidernas fullbordan det saliggörande kommunistiska lyckoriket på jorden. När denna utveckling ej besannades måste teorierna justeras.

”Men med Lenins hjälp fördes en imperialistisk aspekt in i den kommunistiska ideologin”, konstaterar Lundberg (sidorna 29-30). ”Det gjorde att marxist-leninisterna sedermera kunde sätta sitt hopp till utvecklingen i tredje världen /… / Samtidigt hade det motstånd mot kapitalismen, som i Afrika och Mellanöstern tidigare hade härbärgerats av marxist-leninistiska ’befrielserörelser’, nu i allt högre grad kommit att kanaliseras till en rad islamistiska organisationer med uttalat reaktionära agendor, därtill ibland med kopplingar till den tyska 1930-talsnazismen.”

Hur har då den här onekligen rätt uppseendeväckande utvecklingen, vars konturer Johan Lundberg med beundransvärd flyhänthet skisserar upp, gått till?

2330560_1200_675 Mattias Gardell och Dror Feiler, två av den nya vänsterns företrädare.

Den grundläggande förutsättningen, konstaterar Lundberg, är att den globala kommunismens sammanbrott tvingat vänstern att söka nya samarbetspartners i den heliga kampen mot den förhatliga västvärldens dekadenta kapitalism och hållningslöshet. Eftersom vidare de marxistiskt-socialistiska ekonomiska teorierna överallt där de tillämpats visat sig odugliga, har vänstern som ovan anges tvingats byta fokus: från den gamla materialistiska klasskampen till en kamp inriktad på kultur, kön och religion.

Därmed, menar Lundberg (sidan 31), har vänstern ”mer och mer kommit att överge den materialistiska historieskrivningen och klassteorin till förmån för frågor som har med identitet att göra: Sexuell identitet, könsidentitet, etnisk identitet, religiös identitet och så vidare /… / Detta innebär att man från vänsterns sida har närmat sig en klassiskt reaktionär ståndpunkt, som idag även återfinns på yttersta högerkanten.”

Johan Lundberg lyfter även fram en icke försumbar komponent i det vänsterextrema idékomplexet som artikelförfattaren ofta reflekterat över och som kan förklara de nya kontakterna mellan extremvänstern och islamismen: de starka banden mellan religion och kommunism och även mellan kommunism och nationalsocialism. Kommunismen kan på flera sätt beskrivas som ett religionssubstitut eller en pseudoreligion. Marxismens utopi om det klasslösa, kommunistiska samhället har ovedersägliga likheter med den kristnes eller muslimens vision om det eftervärldsliga paradiset.

A5B3FF4FC4341901A1CEDA6F6E2D8A9CDA0876CD22CDD6225F3D26677AFC4BB9 Nikolaj Berdjajev beskrev sambandet mellan kommunism och religion.

Detta band mellan kommunism och religion har påtalats tidigare av bland andra den klassiske ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) i skriften Sanning och lögn i kommunismen:

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.” https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/13/fyra-skaggiga-ryssar-iii-nikolaj-berdjajev/

Jag har här inga möjligheter att ta upp alla aspekter av Johan Lundbergs Ljusets fiender, som jag skulle vilja utnämna till en av innevarande decenniums så här långt viktigaste politiska debattböcker på svenska, kanske den viktigaste, där författaren belyser extremvänsterns omaka ”äktenskap” med den neofundamentalistiska islamismen/jihadismen.

Jag låter en annan av den svenska nutidens viktigaste debattörer, Svenska Dagbladets Ivar Arpi, sammanfatta essensen i Ljusets fiender (titeln är hämtad från titeln på en dikt av 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren) i en gästledare publicerad den 29 september 2013 : ”Johan Lundberg visar i Ljusets fiender hur ett nätverk av organisationer har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islam gjort gemensam sak, eller i varje fall delar vissa målsättningar. Samma personer hoppar runt mellan organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 till exempel. Man bjuder in samma talare, ibland dömda terrorister, kända antisemiter eller militanta aktivister.”

En av följderna av all denna aktivism är att ett nytt slags tredje ståndpunkt bildats. Nu är det emellertid inte kommunismen utan den våldsbenägna islamismen/jihadismen man skall förhålla sig neutral till och därmed ursäkta. Fienden är dock densamma som förut: det sekulära västerländska samhället med USA och den judiska staten Israel i spetsen.

Lundberg m m 011

Ty det är detta kapitalistiskt-judiskt-kristna samhälle som, menar extremvänstern och deras islamistiska allierade, är den egentliga boven i dramat. Offren framställs som förtryckare som själva bär skulden till det som drabbar dem. Det är ingen tillfällighet att folkmordskommunisten Jan Myrdal intagit en central position i ovan beskrivna utveckling. Han har inte bara applåderat Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie utan även försvarat den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson.

Han hatar sina berömda föräldrar Alva och Gunnar och han hatar det samhälle han fötts in i. Vilken är en förklaring så god som någon till att han ägnat sitt vuxna liv åt att förstöra detta samhälle och dess normer.

Åter till Boden: En tur i Rödbergsfortet

6 juli, 2014

Boden 004 Bloggaren utanför det förstklassiga hotell Bodensia. Foto: Bo Carlsund

Den 25-26 juni gjorde jag och min lumparkompis Bo Carlsund – vi har hållit kontakten sedan värnplikten vid A8 1971-72 – ett återbesök i vår varmt avhållna militärstad Boden. Senast vi var här var hösten 2008, men då hann vi inte besöka den imponerande försvarsanläggningen Rödbergsfortet vilket vi gjorde nu:

http://www.sfhm.se/smha/ObjectPage____2276.aspx?epslanguage=SV

Boden var från 1831 en oansenlig kyrkby i Överluleå landskommun. 1896 blev Boden municipalsamhälle och 1919 stad. På den tiden hade platsen något tusental inbyggare, att jämföra med 18 277 år 2010. Bodens samhälle har i över hundra år präglats av Bodens fästning, som började uppföras 1901 efter beslut av riksdagen 1897. Anläggningen är landets största militära befästningsverk och alltjämt ett av de tio största i världen i sitt slag.

Boden 006 I Bodens centrala delar finns fortfarande ett antal äldre byggnader som klarat sig undan senare tiders rivningsraseri. Foto: Tommy Hansson

En av de mest kända kommendanterna för Bodens fästning var Lars Tingsten (1857-1937), general och krigsminister under Norgekrisen 1905, då Sverige till konung Oscar IIs förtret tvingades släppa kontrollen över Norge. Lars Tingsten var farbror till den kände professorn och publicisten Herbert Tingsten (1896-1973). Medan dennes farbror Lars stod främst i det militära försvaret mot ryssarna, svarade brorsonen Herbert för motsvarande insats med en skarpladdad penna som vapen under sin tid som chefredaktör på Dagens Nyheter.

150px-Lars_Tingsten,_Hågkomster  tingsten

Lars Tingsten och Herbert Tingsten.

Bodens fästning utgörs av fem stora fort: förutom Rödbergsfortet lystrar dessa till namnen Södra Åbergsfortet, Mjösjöfortet, Gammelängsfortet samt Degerbergsfortet. Sedan de fyra andra forten bommat igen är i dag endast Rödbergsfortet igång. Det hålls öppet för allmänheten genom Statens Fastighetsverks försorg och är en av Bodens mest populära turistattraktioner. Guidade turer hålls varje dag under öppethållandesäsongen.

Bodens fästning är dock mer omfattande än så. Förutom de fem stora forten omfattas hela anläggningen av tre mindre fort, ett 40-tal infanteriskansar, även kallade ”korvar”, ett antal flankeringsbatterier för att komplettera fortens ansenliga eldkraft samt en mängd mindre anläggningar av typ kulsprutenästen, skyttevärn och skyddsrum. Inalles icke mindre än 12 000 anläggningar!

Boden 014 Bosse med mäktig utsikt från Rödberget bakom ryggen. Den ljusa strimman i fjärran är ett skjutfält, på vilket artilleriprojektilerna landade på den tiden det begav sig. Foto: Tommy Hansson

För att förstå bakgrunden till anläggandet av Bodens fästning måste man ha förhistorien klar för sig. Det var 1809 som Sverige förlorade kriget mot Ryssland och därmed gick förlustig sin så kallade östra rikshalva – Finland – som varit en del av Sverige i drygt ett halvt årtusende. Gränsen mot Ryssland flyttades till Torne älv.

Under hela återstoden av 1800-talet plussades den ryska hotbilden på: oron växte för att Ryssland även skulle expandera in på svenskt område, samtidigt som ryssarna planerade att bygga en järnväg till Torneå. I detta prekära läge saknade Sverige ett militärt försvar för norra/övre Norrland. Att just Boden valdes som plats för det omfattande befästningsverk som skulle hålla ryssen borta tedde sig naturligt. Boden hade blivit en viktig järnvägsknut i och med att stambanan drogs hit 1894 och kopplades ihop med malmbanan från malmfälten i Gällivare och Kiruna.

Boden 018    Boden 019

Överst Rödbergsfortets grindar med artillerisymboler.
Nederst guiden och lokalhistorikern Stig Gustafsson. Foto: Tommy Hansson

Mellan Första världskriget (1914-18) och Andra världskriget (1939-45) växte det mäktiga befästningsverket ut ytterligare, och efter krigsslutet lät den dåvarande krigsmakten (jag har aldrig riktigt förlikat mig med den mesiga beteckningen försvarsmakten) bygga fler befästningar i syfte att fördröja ett fientligt anfall i norr. Att det största och praktiskt sett enda hotet under det Kalla kriget kom från Sovjetunionen var en självklarhet, vilken en flyktig blick på kartan räcker för att konstatera.

Det främsta försvarsverket i sammanhanget var Kalixlinjen, som var sju mil lång och sträckte sig mellan Töre i söder och Gällivare i norr. Kalixlinjen var som bredast sex mil och hade Siknästfortet som östligaste utpost. Längs denna försvarslinje fanns ett stort antal mindre befästningar och artilleripjäser vilka var inrymda i berg- eller betongrum. Och mellan Kalixlinjen och Boden fanns Luleälvslinjen, vilket inbegrep Viktoriafortet i Vuollerim.

Boden 023    Boden 022

Överst interiör från ett av fortets logement med de typiska blå-vit-rutiga sängöverkasten.
Nederst en vy över sjukstugan inklusive vaxfigur med amputerat ben. Foto: Tommy Hansson

När jag fick min inryckningsorder 1971 och förständigades att tågledes bege mig till Kungliga Bodens artilleriregemente (A8) i juli 1971 hoppade jag väl inte direkt av glädje. Snarare kände jag osäkerhet inför detta nya skede i mitt liv. Ehuru försvarsvän redan då har jag aldrig varit vad man kallar ”stridis”.

På tåget norrut från Stockholms central hade jag turen att sammanstöta med Bosse Carlsund, som skulle bli inte bara en uppskattad lumparkompis utan fastmer en vän för livet. En rolig detalj från första morgonen på A8 regemente: vi nyinryckta erbjöds frukost i matsalen, och när vi skulle sockra på gröten fann vi att de stora karen alls inte innehöll den söta varan utan – salt!

När Bosse och jag ganska precis 43 år senare satte oss i en taxi vid hotell Bodensia för vidare transport till Rödbergsfortet var vi förväntansfulla. Vi hade som artillerister förvisso vistats nära fortet men aldrig besökt dess innanmäte. Vi kom att ingå i en besökandegrupp på ett tiotal personer, vilka på ett trevligt och informativt sätt visades runt av förra stambefälet och lokalhistorikern Stig Gustafsson.

Boden 029 Olika typer av artilleriammunition som användes av Rödbergsfortets pjäsuppsättning. Foto: Tommy Hansson

Vid grindarna varnades för den skräckinjagande hund som fordomdags bevakat fortet, men det fanns ingen  anledning till oro då dess närvaro nu blott bestod av inspelat hundskall. På den lilla gården innanför grindarna berättade Stig hur cirka 900 personer från närområdet slitit i ett decennium för att med tillhjäp av spett, slägga och dynamit bereda plats för denna imponerande anläggning. Den var ett samhälle i miniatyr med bland annat militär ledningscentral, logement, storkök, matsal, mässar, läkar- och tandläkarmottagning, kraftverk, brunnar och hygienutrymmen.

På fortets hjässa, dit man kommer via branta trappor, har man en hisnande utsikt över det skogrika kringområdet omfattande bland annat Bodens stad och skjutfält. Här kan man också närmare studera artilleripjäserna vilka försetts med pansarkupoler. I fortet finns också en överskådlig samling av de projektiler med vilka pjäserna laddades.

Boden 030 På Rödbergsfortets hjässa. Foto: Tommy Hansson

Den halvannan timme långa turen i Rödbergsfortet var en både intressant och nöjsam upplevelse, icke minst beroende på den sakkunnige guiden. Samtidigt låg det litet vemod i luften på grund av att inte bara Rödbergsfortet och Bodens fästning numera i stort är museala företeelser, vittnande om den svunna tid då Sverige ännu hade ett militärt försvar med en reell förmåga att försvara landet mot fientliga angrepp.

Rödbergsfortet drog sin sista suck den 1 januari 2000. Dessförinnan hade all ammunition skjutits ut på omgivande skjutfält, vilket ställde sig betydligt billigare än att frakta den därifrån. Fortet ägs i dag av Statens Fastighetsverk samt ingår som en del i nätverket Sveriges Militärhistoriska Arv. Även Försvarsmuseum Boden på gamla A8-området finns med i den administrativa bilden.

Boden 037    Boden 034

Överst bloggaren vid en artilleripjäs utanför Rödbergsfortet. Foto: Bo Carlsund
Nederst visar en vaxdocka hur det gick till att skicka upp ammunition till pjäserna på fortets hjässa. Foto: Tommy Hansson

Inom Bodens garnison rymdes till in på 1990-talet 13 procent av vårt lands militära försvar. Här fanns som mest sex regementen: A8 (artilleri), I19 (infanteri), Ing3 (ingenjörstrupper), S3 (signaltrupper), P5 (pansartrupper) samt Lv7 (luftvärn). Då utgjorde militärer en ansenlig del av stadsbilden i Bodens centrum. Man ser militärer i dag också, men de drunknar snarast bland den övriga befolkningen varav invandrare från exempelvis Somalia, Afghanistan och olika afrikanska stater är ett betydande inslag.

Även om staden fortfarande härbärgerar militära aktiviteter kan man nog säga, att Boden har metamorfoserats från militärstad till invandrarstad. Föraren i den taxi varmed Bosse och jag åkte tillbaka till hotellet berättade, att han fick huvudbry när han upplystes om att han skulle ta en körning till ”Migrationsverket” – verket har nämligen flera anläggningar på platsen.

Boden 040 Bodens kommunhus. Foto: Tommy Hansson

Efter en hyfsat god asiatisk lunchbuffé i Bodens centrum, ett stenkast från det rätt nyligen restaurerade Bodensia, var det dags för Bosse och mig att ta länsbussen till Luleå för vidare befordran till Luleås flygplats Kallax. Vi tackade vår militärstad för den här gången och siktar på att vara tillbaka om några år i nostalgins tecken, förutsatt att liv och hälsa består!

nobelpristagaren-eyvind-johnso Bodens store son, nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900-76).

Slutligen skall erinras om att det var i Boden som nobelpristagaren (1974) i litteratur Eyvind Johnson (1900-76) föddes. Andra på skilda sätt bemärkta bodensare är överbefälhavaren Stig Synnergren (1915-2004), ständige akademisekreteraren Peter Englund (1957-), OS-guldmedaljörerna Sven Utterström (1901-79) och Lars Frölander (1974-) samt spionen Fritiof Enbom (1918-74).