Posted tagged ‘Hercule Poirot’

Så här blev min söndag!

6 april, 2014

I dag  jag till stor del ägnat mig åt att återhämta krafterna efter Israel-resan, som innehöll en hel del strapatser i form av långa promenader och omkringskumpande i minibuss med inte särskilt stort utrymme för mina ben, varav det ena försett med ett ömt knä. Detta i förening med förkylning har gjort att jag tillbringade första delen av denna vackra vårdag i sängen med mina keliga gosedjur.

Fram emot sena eftermiddan kallade dock plikten i form av medlemsmöte med SD Södertälje/Nykvarn i föreningslokalen. Ganska bra anslutning. Det finns ju alltid en hel del att avhandla så här under, ja just det, ”supervalåret” 2014. Vi har beställt en hel del valmaterial och ämnar använda vårt fina, vita partitält under valrörelsen.

untitled Tommy Hansson. Foto: Ron Söderlund

Vi diskuterade hur pass viktigt valet till Europaparlamentet verkligen är. Jag vill hävda att det är av stor betydelse, dels i sig självt, dels som generalrepetition inför de inhemska valen den 14 september. Målsättningen bör vara att få in våra båda toppkandidater Kristina Winberg och Peter Lundgren i EU-parlamentet. Att döma av den senaste opinionsmätningen, där SD noteras för 10 procent, ter sig detta alls icke som någon omöjlighet.

Väl hemma igen ser jag fram emot ”Poirot” på Sjuan, Agatha Christies privatdeckarlegend med geniet David Suchet i titelrollen. Utan konkurrens den bäste Poirot som gjorts på film! Han är precis som man tänker sig att den lille belgaren Hercule Poirot skall vara, bortsett kanske från att mustascherna bör vara litet större – trots allt står det i böckerna att de är ”enorma”.

Kan nog kalla mig expert i ämnet eftersom jag läst, tror jag, alla Christies deckare på engelska eller svenska.

images Hercule Poirot.

Detta blir en trevlig kvällsfinal inför en arbetsvecka som kommer att vara fylld av skrivgöromål och kommunala möten. Dessutom årsmöte i en försvarsförening jag är med i. Om en knapp vecka har vi sedan utbildning i kommunalpolitik under ledning av ingen mindre än partiveteranen Joakim Larsson, Tierp.

Det finns bara ett deckarunder: det brittiska

22 juni, 2013

imagesCaroline Catz som DI Morton och Stephen Tompkinson som DCI Banks.

http://www.svtplay.se/klipp/1297134/trailer

Ovan en länk till en SVT-trailer om den andra säsongen av den brittiska deckarserien ”Kommissarie Banks” (DCI Banks). Jag har sett några avsnitt av den första säsongen men blev så imponerad av inledningen till den nya omgången, att jag kände att jag måste delge mina läsare några synpunkter.

Inte för att jag blev särdeles överraskad. Brittiska deckare brukar vara förstklassiga och fullkomligt svämmar över av goda skådespelarinsatser. Så ock ”Kommissarie Banks”, vars titelroll gestaltas av den gedigne skådisen Stephen Tompkinson, född 1965. Serien bygger på Peter Robinsons romaner, översatta till 19 språk, med Detective Chief Inspector Alan Banks som bärande karaktär.

Det är inte så mycket handlingen i den brittiska detektivhistorien som imponerar. Jag föreställer mig att exempelvis amerikanska, danska och svenska manus kan vara nog så intrikata eller för den delen stundom skäligen enkla. Det är skådespelarnas prestationer och förmodligen även regin allt hänger på. I de brittiska serierna är de ledande rollerna likaväl som birollerna besatta av förnämliga aktörer.

3972Nathaniel Parker som Inspector Tommy Lynley och Sharon Small som hans medhjälpare Barbara Havers.

Som Tompkinson, som kommissariens nya medarbetare Caroline Catz i rollen som DI Helen Morton, som Andrea Lowe, vilken kreerar Banks förra sidekick DS Annie Cabbott och som inleder den nya omgångens första avsnitt med att gå på föräldraledighet.

Författaren Peter Robinson har förklarat att han beundrar Tompkinsons tolkning av kommissarie Banks, även om aktören gör Banks till en mer känslig, inkännande och passionerad person/polisman än bokkaraktären. Han känner varmt för sitt jobb och för sin familj. Banks är ingen kultursnobb som kommissarie Morse, eller en hög adelsman som kommissarie Lynley spelad av Nathaniel Parker, utan en genuint vanlig person, litet som den amerikanske kommissarie Colombo i Peter Falks tappning men stiligare.

Jag har uppskattat en god deckare ända sedan barnsben, både  i bokform och på film/TV. Mina första favoritförfattare i genren var Agatha Christie och Dorothy L. Sayers, båda adlade för sin litterära produktion. Bland det första jag såg i den svart/vita ångtelevisionens barndom på 1950-talet var den amerikanska advokat- och rättegångsserien ”Perry Mason” med den pregnante Raymond Burr i titelrollen.

Jodå, även amerikanerna kan göra bra deckare; TV-serien ”Perry Mason” byggde på Erle Stanley Gardners många böcker om advokaten som aldrig förlorade ett mål.

imagesCA5Z5BZ3Raymond Burr som försvarsadvokaten Perry Mason.

Men ingenstans hittar vi en sådan genuin och ibland mysig atmosfär som i de brittiska deckarna. Om nu ond, bråd död kan upplevas som mysigt…vilket det tydligen kan, i alla fall inom fiktionens värld.  Det är därför jag menar att det bara finns ett riktigt ”deckarunder”: det brittiska. Jag har inte läst en enda av den moderna svenska deckargenerationens alster och tänker inte göra det heller. Britterna är oöverträffade både som deckarförfattare och skådespelare, så varför göra sig besväret?.

När en Rolf Lassgård, en Krister Henriksson eller en Peter Haber spelar en polisman låter det enligt min mening som om de läser innantill. Uppstyltat och onaturligt. De förmår inte göra sina karaktärer trovärdiga. Jag gissar att det ligger i skådespelarutbildningen, kanske också i regin. Eller kanske svaret helt enkelt kan uttryckas i ett namn för britternas del: Shakespeare.

Jag är även på ett personligt plan tacksam mot den brittiska deckaren. När jag genomlevde en personlig kris för några år sedan lyckades jag hålla balansen mycket på grund av att jag då under en koncentrerad tidsperiod plöjde igenom alla Agatha Christie-böcker (och i sanningens namn även några andra författare) jag hade hemma i bokhyllan. Säkert minst ett femtital.

Jag hinner inte läsa så många Christie-deckare längre – jag har förresten redan läst så gott som alla – men jag missar sällan eller aldrig ett TV-avsnitt  involverande hennes problemlösarhjältar Hercule Poirot eller Miss Marple. Detta oavsett hur många gånger jag redan sett dem.

bild 1 acDen oöverträffade deckardrottningen, Dame Agatha Christie.

Så hatten av för det brittiska deckarundret, det enda i sitt slag under solen!

Grönt ljus för Tintin i Kongo?

4 november, 2011

 Hergé med sin skapelse Tintin.

Tji fick den kongolesiske studenten Bienvenu Mbutu-Mondondo. Han får kalla handen för sin anmälan mot Tintin-tecknaren Hergés (Georges Prosper Remi) seriealbum Tintin i Kongo. I alla fall om det belgiska åklageriet får råda. Det rapporteras nämligen att den belgiske riksåklagaren Valéry de Theux de Meylandt fastslagit att albumet inte är rasistiskt.

Mbutu-Mondondo ville med sin aktion få Tintin i Kongo förbjudet med motiveringen, att albumet skulle vara ”rasistiskt”. Dock väntas det slutgiltiga beskedet från domstolen först efter årsskiftet, så det är ännu kanske för tidigt att utropa att förnuftet segrat. Med ledning av riksåklagarens uttalande skulle det dock förvåna om så icke blir fallet.

De värderingar beträffande svarta afrikaner som kommer till uttryck i den 1983 avlidne Hergés album förklaras av riksåklagaren vara tidstypiska för det 1930-tal, då det kom till. Att nu, närmare 80 år efteråt, retroaktivt stämpla Hergés alster som ”rasistiskt” låter sig således inte göra, menar han uppenbarligen.

En scen ur Onkel Toms stuga.

Skulle däremot domstolen gå på anmälarens linje torde fältet vara fritt för en flodvåg av anmälningar mot diverse klassiska litterära verk av typ Robinson Crusoe, Onkel Toms stuga, Pippi Långstrump och Borta med vinden där negrer – ja, jag tvekar inte att använda ordet eftersom det endast betyder ”svart person” på utrikiska och inte ansetts vara det minsta rasistiskt förrän i dessa de yttersta av tider – framställs på ett sätt som dagens professionella antirasister inte gillar.

Frågan är också om inte verk såsom Bibeln och Koranen skulle kunna anklagas för att ägna sig exempelvis åt hets mot folkgrupp, religiös diskriminering,  kvinnofientlighet och allt annat det kan bli fråga om. Bokhyllorna i våra bibliotek riskerar, om domstolen stämplar Tintin som rasistisk, att gapa åtminstone halvtomma inom överskådlig tid.

Tintin i Kongo utgör dock på intet sätt något av Hergés främsta verk. Albumet skildrar på ett rapsodiskt och osammanhängande sätt den unge belgiske journalistens möten med kongoleserna, detta till skillnad från mer snillrika Hergé-verk som Krabban med guldklorna, Koks i lasten och Castafiores juveler, för att ta några exempel.

 Peter Ustinov som Poirot i Döden på Nilen.

Tintin torde tillsammans med Agatha Christies berömde detektiv Hercule Poirot vara den fiktiva världens mest berömde belgare. Vem vet, kanske kommer något ljushuvud på att även Christie är rasist? Behandlar  inte Poirot infödda egyptier klart nedlåtande i exempelvis Döden på Nilen?

Vad säger Kitimbwa Sabuni, som gjort fler anmälningar om påstådd rasism än någon orkar hålla reda på?