Posted tagged ‘Hermann Göring’

Den nya vänsterrasismen och dess chefsideolog: apartheid nästa?

11 mars, 2015

 

untitled En bild av så kallad småskuren apartheid: en del av trappan för vita (européer), en för icke-vita.

En betydande del av vänsterrörelsen tycks ha fått ett nytt ideologiskt ideal: det gamla sydafrikanska apartheidsystemet.

Jag besökte Sydafrika under en rundresa i södra Afrika 1988; besökte även Angola och Namibia. Fick naturligtvis en del skit för det eftersom detta var under apartheidtidens sista, låt vara tämligen urholkade fas. Ett antal reformer var redan på gång och de flesta vita jag träffade  föreföll medvetna om att det bara var en tidsfråga innan den orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken, som rått sedan Nationalistpartiet tog över makten i parlamentsvalen 1948, skulle tvingas skatta åt förgängelsen.

Inför de lokaval som skulle hållas i landet hösten 1988 intervjuade jag parlamentariska representanter för samtliga tre kammare i det nationella parlamentet i Kapstaden: en kammare var för de vita, färgade och asiatiska folkgrupperna. Landets stora folkmajoritet, de svarta, hade däremot ingen parlamentarisk representation men var med i lokalvalen över hela landet.

Så här utlät sig Leo Dilley, en tidigare borgmästare i staden Simonstown söder om Kapstaden som företrädde det styrande Nationalistpartiet i parlamentet, om det då pågående reformarbetet: ”Vårt parti innehåller starka krafter för förändring av förhållandena i landet. Det råder inga tvivel om att förhållandena skett mycket snabbare om det inte varit för den konservativa opinionen som vill återinföra en strikt apartheidpolitik.” /Fotnot 1/

Sydafrikaartiklar 002 Min artikel i Morgonposten inför de sydafrikanska lokalvalen i oktober 1988. Foto: Tommy Hansson

Grundstenen i apartheid var indelningen av landets befolkning i de fyra grupperna vita, svarta, färgade och asiater. I teorin innebar det att människorna i de olika grupperna skulle utvecklas var för sig under rättvisa förhållanden, men eftersom regeringen och statsapparaten var överväldigande vit var den vita gruppen priviligierad. Lagen Group Areas Act, som infördes 1950, drog upp riktlinjerna för apartheidsystemets bostadspolitik med gruppåtskilda boendeområden. /Fotnot 2/

Så såg det alltså ut i Sydafrika från 1948 och fram till 1994, då ANCs tidigare fängslade ledare Nelson Mandela (1918-2013) efterträdde F. W. de Klerk (född 1936) som landets president och de sista resterna av det vacklande apartheidsystemet avskaffades. De Klerk var sedan vicepresident fram till 1996. 1993 tilldelades Mandela och de Klerk Nobels fredspris för sina insatser i försoningens tjänst.

Den lagstadgade rasismens avskaffade i Sydafrika tycks emellertid inte ha imponerat över hövan på delar av dagens vänsterrörelse, vilka trots bedyranden om sin grundmurade ”antirasism” – bland annat yttrande sig i våldsamma demonstrationer mot misshagliga partier och andra grupperingar (exempelvis Sverigedemokraterna och Pegida) – förefaller bli alltmer absorberad i ett kufiskt rastänkande som utgår från begreppet ”rasifiering” vilket börjar bli alltmer i ropet.

untitled Rasifieringsideologen och marxisten Frantz Fanon (1925-61).

Ordet rasifiering (alternativt etnifiering) skall ha använts första gången redan 1961 av den franske (färgade) marxisten och psykatrikern Frantz Fanon (1925-61) i boken Jordens fördömda. Fanon talade bland annat om ”tankens rasifiering”, det vill säga vita européer utgick i sin syn på andra folk i de gamla kolonierna och den så kallade tredje världen i stort från gamla fördomar.

Moderna rasifieringstillskyndare erkänner inte mänskliga raser eller etniciteter som fysiska eller biologiska skiljemärken utan påstår att ras- eller etnicitetsbegreppet är en social konstruktion, ungefär på samma sätt som radikala feminister hävdar att könstillhörighet inte har med biologiska skillnader att göra. Det krävs dock knappast något övermänskligt intellekt för att konstatera, att människors hudfärg och andra yttre egenskaper inte skapats genom fördomar lika litet som könsorganen gjort det (trots att någon feminazist lär ha hävdat att det finns omkring 53 olika kön…).

Konsekvensen av rasifieringstänkandet (om man nu kan kalla det så) blir en ny form av rasism, där de rasifierade individerna –  vare sig dessa nu har rötter i Mellanöstern, Afrika, Rumänien, Korea eller annorstädes – anses vara en ny sorts övermänniska som per definition anses överlägsen den vite/a mannen eller kvinnan. Inte nog därmed – de rasifierade förutsätts också ha de rätta åsikterna, det vill säga vara ”vänster”. Är så ej fallet blir det mordhot, anklagelser om rasism eller påståenden om SD-sympatier. Tillmälen som brukar höras är husneger, husblatte, Onkel Tom med flera.

Den mest uppmärksammade  rasifieringsteoretikern i Sverige är tveklöst Tobias Hübinette (tidigare Karlsson), född i Sydkorea 1971 som Lee Sam-dol och adopterad av en svensk familj i tidiga år. Efter att ha gått med i extremgruppen Antifascistisk aktion (AFA) i början på 1990-talet blev Hübinette en förhärdad  kriminell, som i svensk domstol är dömd för brott såsom skadegörelse, sabotage, ofredande, uppvigling och förtal. 2005 släcktes hans hemsida vid Stockholms universitet ner på grund av dess rasistiska innehåll.

untitled Tobias Hübinette vill registrera befolkningen enligt rastillhörighet/etnicitet.

Under tidsperioden 2006-2008 dömdes Hübinette åter för en rad brott av typ framkallande av fara för annan och hot av olika slag. Flera av dessa brott riktade sig mot den forna flickvännen och dennas nya sällskap. Det kan även nämnas att Hübinette varit misstänkt för det så kallade fryshusmordet på 16-årige Anders Gustafsson nyårsnatten 1994-95, men bevisen räckte inte den gången.

Hübinette var 1995 med och bildade stiftelsen/tidskriften Expo tillsammans med bland andra den sedermera posthumt närmast helgonförklarade journalisten och trotskisten Stieg Larsson och var tidskriftens researchchef till 1997. Herostratiskt ryktbar har Hübinette blivit för ett citat ur en artikel i tidningen Creol 1: 1996, då Hübinette lade ut texten så:

Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin! /Fotnot 3/

Om Tobias Hübinette hade haft en annan politisk åskådning än en vänsterradikal sådan hade han, som en följd av sitt kriminella belastningsregister och uttalanden liknande det ovan angivna, av fullt förståeliga skäl varit portad från alla seriösa sammanhang. I stället är han i dag verksam vid stiftelsen Mångkulturellt center i Botkyrka och som docent i ”interkulturell pedagogik” vid Södertörns högskola (var annars?). Vår man doktorerade 2005 i ämnet koreanologi vid Stockholms universitet.

2013 blev Tobias Hübinette uppmärksammad sedan han av alliansregeringen utsetts till utredare av det påstått växande fenomenet ”afrofobi” (mer plumpt och mindre politiskt korrekt uttryckt negerskräck) i Sverige. I februari 2014 utkom hans rapport i ämnet.

Nu är den bålde Hübinette på gång igen. I en debattartikel i Aftonbladet den 9 mars 2015 argumenterar han för att det är på tiden att regeringen gör upp ett svenskt rasregister (Hübinette har valt termen ”jämlikhetsregister”). Hübinettes artikel publicerades sedan SVT granskat den etniska sammansättningen i de tio största svenska bolagen, ett projekt som fått utstå hård kritik av bland andra Timbros Adam Cwejman som i Expressen den 25 februari skriver följande: ”Begriper inte SVT att många av oss med bakgrund utanför Sverige inget annat vill än att betraktas som komplexa individer som inte kan reduceras till vår etniska bakgrund?” /Fotnot 4/

untitled Timbros Adam Cwejman är kritisk till SVTs rastänkande avseende svenska bolag.

Tobias Hübinette har ett helt annat förhållningssätt. Han tycker det är utmärkt att statstelevisionen börjat göra rasutredningar i de svenska bolagen och vill gå åtskilliga steg längre. Han uppmanar därför regeringen Löfven att inrätta ett nationellt rasregister:

Alla dessa räkningar pekar på att Sverige – trots världens mest progressiva antidiskrimineringslagstiftning – verkar vara det västland där underrepresentationen av icke-vita inom den priviligierade delen av befolkningen är som allra mest extrem. Samtidigt gör avsaknaden av statistik om ras det omöjligt att kunna följa denna underrepresentation både över tid och i större skala…
Så i stället för att slå ned på de journalister och forskare som trots allt försöker räkna andelen vita och icke-vita inom olika sammanhang är det i stället hög tid att arbeta för införandet av jämlikhetsstatistik i Sverige. Det är det enda instrumentet som kan leda till ett jämlikt samhälle för alla befolkningskategorier i samhället…/Fotnot 5/

Hübinette presenteras i Aftonbladet som ”Docent och kritisk ras- och vithetsforskare”. I andra sammanhang brukar han presentera sig som ”forskaraktivist”, en ännu så länge med allt skäl rätt kontroversiell titel i vårt land.

Det är känt sedan tidigare att Tobias Hübinette tycker mycket om listor och tabeller. 2002 utkom hans bok Den svenska nationalsocialismen 1931-45 (Carlssons bokförlag), där författaren rabblar upp 28 000 namn som hämtats från exempelvis  medlemsregistret i Riksföreningen Sverige-Tyskland. Bland annat anklagas författarinnan och nobelpristagaren Selma Lagerlöf för att ha varit nazist.

Boken rönte bitvis mycket hård fackkritik, delvis på grund av dess bristande bevisföring – det går inte att bevisa att en person med nödvändighet varit nazist på grund av en positiv inställning till Tyskland eller för att vederbörande prenumererat på eller satt in annonser i nazistiska tidningar. I efterhand har Hübinette menat att han sammanställde boken mest som en ”provokation”.

aktuellt om korea 004 Några av de nummer av Aktuellt om Korea jag svarade för genom åren. Foto: Tommy Hansson

Om exemplet Tobias Hübinette kan jag slutligen nämna, att jag själv råkat ut för honom i någon mån. Han ringde hem till mig, det bör ha varit på 1990-talet,  och presenterade sig med ett vanligt svenskt namn och ställde frågor om mitt vid denna tid omfattande engagemang kring Korea. Jag var exempelvis 1981-96 redaktör för tidskriften Aktuellt om Korea. Hübinette omnämner mig sedan som ”koreakännare” (man tackar) i avsnittet ”Koreasvenskarna” i arbetet Varför dras nazister och högerextremister till Asien? (2003). /Fotnot 6/

Tobias Hübinette har, som torde framgått av ovanstående, en i det närmaste  sjuklig fixering vid ämnet rasism. Nu föreslår han alltså till och med att befolkningen i Sverige skall inrangeras i rasrelaterade grupperingar. Man kan undra vilka grupper Tobias tänkt sig här. I Sydafrika hade man på den tid det begav sig de fyra grupperna vita, svarta, färgade samt asiater (oftast indier eller malaysier). I Sverige kunde man kanske tänka sig vita, svarta, asiater, araber, latinos och romer – eller vad säger ”raskännaren” Tobias?

Det finns fler rastänkare inom den svenska vänstern än Tobias Hübinette, men han är sannolikt den mest beryktade av våra rasifieringsteoretiker och den som bäst stämmer in på termen chefsideolog i detta lugubra sammanhang. Det verkligt obehagliga är när individer som Hübinette kombinerar en grav psykisk obalans innefattande benägenhet för våld med ett skarpt intellekt.

Den beskrivningen stämmer även väl in på några av Tredje rikets toppfigurer som en Heinrich Himmler, en Hermann Göring eller en Reinhard Heydrich, händelsevis arkitekterna bakom den nazityska Förintelsen. Dessa kunde nå den tyska riksledningen tack vare den oreda och det kaos som rådde i landet som ett resultat av bland annat en alltför svag regeringsmakt. Således delvis liknande förhållanden som råder i Sverige i dag, även om likheterna inte bör överdrivas.

Historien visar oss att det alltid är illavarslande när en viss politisk gruppering utväljer en annan gruppering till sin huvudfiende. I förlängningen väntar, om det vill sig maximalt illa, nackskottet, gasugnen, fängelset eller koncentrationslägret. Våra vänsterrasifierare lär inte heller behöva sakna villiga händer om det värsta skulle inträffa: i västvärlden i stort och i stigande antal härhemma finns ett betydande antal unga jihadkrigare som brinner för att döda kristna, judar med flera icke muslimska grupper. Och i slutändan givetvis också vänsterrasisterna, sekularister och ateister som inte har någon plats i det globala kalifatet,.

Jihadister som av rasifierarna och deras påhejare Mona Sahlin ses som offer för vithetsnormen och självfallet inte bör hindras från att utkräva hämnd i fall av en revolutionär situation, vilken kan inträffa fortare än vi anar.

untitled Reichsführer SS Heinrich Himmler.

För mig står det fullständigt klart att Tobias Hübinette för sin del utgår från sitt eget adoptionstrauma och använder sitt ideologiserande i syfte att ta revansch på det svenska samhälle han så djupt föraktar på grund av dess basala ”vithet”.

Jag skall avrunda genom att återge följande tänkvärda ord ur en ledare i Sydsvenskan den 14 juli 2014:

Vänstern har alltid varit besatt av klassificering. Dess politiska identitet har vilat på klassretoriken…Därför är det oroväckande att det nu finns en helt ny, avvikande vänsterlinje som har börjat byta ut kapitalismen mot vithetsnormen som sin främste fiende. Den sanna underklassen anses nu vara de som bryter mot vihetsnormen…Är man inte vit så är man också per definition, per automatik, ett offer. Etnicitet har blivit den nya vänsterns kapital. /Fotnot 7/

 

Fotnot 1: Artikeln publicerades i Morgonposten i Göteborg den 7 oktober 1988 med rubriken ”Lokalvalen en huvudvärk för regeringen Botha.”

Fotnot 2: En kortfattad sammanfattning av apartheid finns här: http://www.debok.net/historia/2015/02/Vad-ar-Apartheid.html

Fotnot 3: Här återfinns en lista på mer eller mindre smaskiga Hübinette-citat:http://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

Fotnot 4: Hela Cwejmans debattartikel i Expressen här: http://www.expressen.se/debatt/svts-hudfargsanalys-goder-rastankande/

Fotnot 5: Hübinettes debattinlägg i Aftonbladet här:http://www.aftonbladet.se/debatt/article20439966.ab

Fotnot 6: ”Varför dras…”: http://www.tobiashubinette.se/asienforskare_1.pdf

Fotnot 7: Ledartexten i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/rasifiering-ar-det-nya-svarta/

Svastikor på moské kan vara vänsterprovokation

4 januari, 2014

untitled Motbjudande vandalisering av moskén på Södermalm.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/hatbrott-fran-hogerextrema-okar

SVT Nyheter/Regionalt hänvisar i en text den 4 januari 2014 till att:

Anmälda hatbrott kopplade till högerextremism och nazism har fördubblats i Stockholm de senaste åren.

Dagens Nyheter, som SVT Nyheter refererar till, har konstaterat att ungefär samtidigt som Stora moskén på Södermalm i Stockholm sprejades med svastikor (hakkors) nyligen så drabbades även Sofia kyrka och Hagsätra kapell i Stockholms-området på samma sätt. Det uppges att polisen ännu ej hittat vare sig ögonvittnen till händelserna eller teknisk bevisning i form av sprejburkar eller annat.

Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) anmäldes tidigare 50 hatbrott som kunde antas vara nazistiska/”höger”extremistiska om året, men nu är antalet uppe i runt 100. Dock menar BRÅs talesman att det är svårt att tala om någon säkerställd stor ökning, då antalet anmälningar i reala tal  är så pass få.

Vandalisering av detta slag är naturligtvis så avskyvärt det kan bli. Nidingsdåd av den här typen har helt uppenbart utförts av personer som kulturellt och estetiskt står på en lägre nivå än grottmänniskor. Frågan är dock varför vandaliseringen i fråga betecknas som ”nazistisk” eller ”högerextrem”.

imagesVQE01UF2 Svastikan står som religiös symbol för ljus och lycka.

Det är mycket tveksamt vad svenska nationalsocialister skulle anse sig ha att vinna på att kleta ner såväl moskéer som kyrkor/kapell med den egna ideologiska symbolen. Svenska nassar har mig veterligt inte använt svastikan som i alla fal officiell symbol under efterkrigstiden. Det patenterat nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP använde exempelvis så kallat solkors på sin tid.

Svastikan är ursprungligen en österländsk religiös symbol, som togs till Sverige av upptäcktsresanden Eric von Rosen (1879-1948). Han använde den som sitt personliga ”bomärke”, då som symbol för ljus och lycka och utan några politiska konnotationer. Det skall dock sägas att Eric von Rosen tillhörde de ledande svenska nationalsocialisterna på 1930-talet, vilka aldrig nådde ens en procent av rösterna i allmänna val.

imagesIW95BDJN

Eric von Rosens svastikaförsedda plan.

När greve von Rosen skänkte sitt privatflygplan till Finlands flygvapen 1918 var det försett med en blå svastika på vit botten. Därefter förblev svastikan ett kännemärke för finska flygvapnet till efter Andra världskrigets slut. Svastikan är som buddhistisk eller hinduistisk symbol i regel vänd med hakarna åt höger. De tyska nationalsocialisterna vände sedan på symbolen. En teori gör gällande, att det var von Rosens gode vän Hermann Göring som ”upptäckte” svastikan under ett av sina besök på det rosenska godset Rockelsta i Södermanland och därefter tog det med sig till Tyskland.

Jag tror alltså inte att moské- och kyrkovandalerna är några nazister. Vidare har jag svårt att tänka mig att det motbjudande klottret utförts av normalt fredliga buddhister eller hinduer. Återstår den i mina ögon mest troliga förklaringen. Hakkorsen har sprejats av vänsterelement typ AFA eller Revolutionära Fronten i syfte att provocera och/eller skuldbelägga sina brunkolorerade ideologiska kusiner: en så kallad false flag-operation.

afa AFA-klotter i närheten av Södermalms-moskén.

Av AFA-typerna kan man jämväl vänta sig att de skulle vända hakkorsen åt ”fel” håll. Det hör till saken att typiskt AFA-klotter återfanns i närheten av moskén.

Förintelsens minnesdag i Israel och antisemitismen som fenomen

8 april, 2013

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=OeozUSWdoQA

Länken ovan går till en video som belyser Yom Hashoah – Förintelsens minnesdag – som högtidlighålls i Israel 7 – 8 april. Denna minnesdag initierades 1953 av staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion, i syfte att hedra de omkring sex miljoner judar som föll offer för den nationalsocialistiska Förintelsen i samband med Andra världskriget.

imagesCA9BVD1ZDavid Ben-Gurion initierade Yom Hashoah i Israel för 60 år sedan.

Högtidlighållandet av Yom Hashoah inleds på kvällen före själva minnesdagen vilken prägas av allvar och solennitet. Nöjesinrättningar såsom teatrar, biografer och pubar håller stängt och i TV och radio förekommer dokumentärer, minnesprogram och seriös musik. Klockan 10.00 hålls två minuter av stillhet då alla upphör att göra vad de håller på med och stannar upp för en kort stunds begrundan och reflektion. I skolor, på militärbaser, företag etcetera hålls högtidliga ceremonier för att hedra förintelseoffren.

The American Jewish Yearbook har angivit att 1933, det år Adolf Hitler och nationalsocialisterna kom till makten i Tyskland, uppgick Europas judiska befolkning till 9,5 miljoner. Detta utgjorde 60 procent av hela världens judiska befolkning som låg på 15,3 miljoner. De flesta europeiska judar levde i östra Europa, varav 5,3 miljoner i Polen och Sovjetunionen. Fram till 1933 hade Europa en dynamisk och välutvecklad judisk befolkning.

480775_603901222973176_1696802099_n

Inom loppet av tolv år skulle två av tre av de europeiska judarna ha dött som ett resultat av den nazityska utrotningspolitiken, vars riktlinjer utmejslades efter hand. Till en början var Hitler och nazisterna mer intresserade av att deportera judarna i Tyskland och närområdet till utlandet, men småningom växte beslutet att utrota denna folkgrupp – vilken enligt den förvirrade nazistiska världssynen ansågs stå bakom i stort sett allt ont i världen – fram.

På en konferens för nazihöjdare i en villa Berlin-förorten Wannsee i januari 1942, ledd av Reinhard Heydrich,  diskuterades massutrotning som det bästa sättet att definitivt bli av med judarna. Ett beslut i den riktningen hade fattats av Hermann Göring redan i juli 1941. De flesta judar dog efter 1940, då dödslägret Auschwitz i Polen kom i gång. En betydande del av Israels befolkning utgörs i dag av överlevare eller barn till överlevare från Förintelsen.

Det finns få om ens några historiska händelser som är mer sorgfälligt dokumenterade än just Förtintelsen. Merparten av den seriösa forskningen i ämnet visar att mellan 5,6 och 6,3 miljoner judar dog i Förintelsen. Därtill kommer tre miljoner polacker, två miljoner ryska krigsfångar, en halv miljon zigenare, 120 000 handikappade samt homosexuella och politiskt och religiöst oliktänkande. Medlemmar från ett 30-tal nationaliteter mördades i Förintelsen genom avrättningar, svält och sjukdomar i omänskliga döds- och arbetsläger eller på annat sätt. Sammanlagt beräknas minst 12 miljoner människor ha dött på detta sätt.

antisemitism01Arabisk invandring har medfört att antisemitismen sprider sig i Europa.

Ändå finns så kallade förintelseförnekare, ibland benämnda ”revisionister”, eller dem som söker förringa omfattningen och/eller betydelsen av det nationalsocialistiska massmördandet. Antisemitismen är en uråldrig företeelse som går tillbaka åtminstone till den judiska fångenskapen i Egypten för tusentals år sedan och den har tyvärr inte upphört efter Andra världskriget, vilket många trodde skulle förpassa judehatet till historiens soptipp.

Mer om antisemtism som företeelse här:

http://www.levandehistoria.se/taxonomy/term/36

Den antisemitiske svenske bokhandlaren Einar Åberg (1890-1970) förnekade Förintelsen redan 1945, vilket knappast var oväntat. När Åberg inköpt en bokhandel i Stockholm 1941 satte han upp ett anslag som tillkännagav att judar icke ägde tillträde. Samma år bildade han Sveriges antijudiska kampförbund. Han dömdes ett antal gånger för sin grovt judefientliga agitation, och när lagen om hets mot folkgrupp tillkom  1948 kallades den även Lex Åberg. En minnesfond bildades i Åbergs namn.

För mig har antisemitism och judehat alltid framstått som en gåta. Jag kan för mitt liv inte förstå vad det är hos denna etniska grupp som förmår väcka sådana irrationella antipatier hos vissa människor. Den traditionella arabisk-judiska konflikten är en sak, och genom importen av arabiska invandrare har vi dessvärre sett talrika exempel på en ökande antisemitism i Sverige.

Särskilt har detta skett i Malmö, där hatet mot judarna underblåsts av kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S). Men annan form av antisemitism? Personligen lutar jag åt att det mer är en fråga om ett psykiatriskt än ett politiskt fenomen.

Anne-FrankAnne Frank (1929-45).

Personligen blev jag effektivt vaccinerad mot antisemitismen genom den historieundervisning jag erhöll i skolans mellanstadium och en skolresa till Stora synagogan i Stockholm, som även omfattade en föreställning av teaterpjäsen ”Anne Franks dagbok” på den närbelägna Chinateatern.

Slutligen ett belysande citat från den nyligen avlidne norske teologen, politikern och utbildaren Inge Lönning:

Det farligaste med antisemitismen är inte de bekännande antisemiterna, utan de andras villighet att tillerkänna delar av deras trosbekännelse ett visst mått av rimlighet och berättigande.

Kristallnatten: början till Förintelsen

7 november, 2010

Herschel Grynszpan (1921-?).

Den 7 november 1938 stegade en 17-årig landsflyktig  jude från Hannover i Tyskland som hette Herschel Grynszpan in på tyska ambassaden i Paris och sköt ihjäl ambassadtjänstemannen Ernst vom Rath. Dådet hade av allt att döma två bottnar.

Dels ville Grynszpan med sin förtvivlade handling protestera mot den pågående deportationen till Polen av 70 000 polska judar, däribland medlemmar i hans egen familj, från ett Tyskland där många av de drabbades familjer hade bott i flera generationer. Dels hade den unge Grynszpan, som föga framgångsrikt sökte hanka sig fram som modedesigner i den franska huvudstaden, troligen haft ett homosexuellt förhållande med vom Rath.

För de styrande tyska nationalsocialisterna med Adolf Hitler i spetsen var mordet på ambassadsekreterare vom Rath gefundenes fressen. De fick nu en möjlighet att lägga skulden för mordet på hela den samlade judenheten. Hitler betraktade gärningen som en gåva från försynen. Det blev propagandaminister Joseph Goebbels som fick uppdraget att lägga upp strategin för de massiva judeförföljelser som drogs igång med kort varsel.

Ernst vom Rath (1909-38).

Öyvind Foss skriver i sin informativa skrift Kristallnatten (Optimal förlag 2009) följande:

Attentatet i Paris utnyttjades till en nationell kamp mot judarna: terror, våld och mord kom att bli själva förspelet till det totala förtrycket. Judarna skulle tvingas ut ur Tyskland, arresteras eller mördas. Aktionerna som genomfördes under ”Kristallnatten”, natten till den 10 november, utlöste ett jordskred av hat och människoförakt, iscensatt av nazistiska aktionsgrupper väl tränade i terror och stödda av stormtrupper från SA. En hämndaktion för mordet på ‘en högt dekorerad’ tysk diplomat. En våg av överfall, bränder och mord spred sig som en tsunami över hela Tyskland.

På förmiddagen den 11 november 1938 kunde den tyska statspolisen redovisa förstörelsens preliminära facit. Detta vittnade om 267 antända synagogor varav 76 bränts ner till grunden; 815 helt förstörda judiskägda butiker; flera hundra angrepp mot och inbrott i judiska privatbostäder; 20 000 arresterade judar; 36 mordoffer och ett otal misshandelsfall.

Så småningom räknades siffrorna upp: över 1400 nedbrända och förstörda synagogor och andra byggnader för religiöst bruk; 30 000 arresterade judar vilka förpassades till koncentrationsläger; 7500 utplundrade och demolerade judiskägda butiker och affärer; tusentals plundrade privatbostäder; samt 400 mördade och misshandlade judar i de lokala områdena och ett okänt antal dödsfall under transporter till eller i koncentrationsläger. Enbart i Dachau utanför München redovisades 185 dödsfall.

 

images

Förstörd judisk butik efter Kristallnattens pöbelupplopp.

Med Kristallnatten – som alltså rörde sig om avsevärt mer än krossande av butiksfönster vilket namnet antyder – kan det sägas att de nationalsocialistiska förföljelserna mot judarna i den mest brutala formen drogs igång på allvar. Uppmarschen mot Förintelsen hade emellertid påbörjats åtskilliga år dessförinnan. Kort efter Hitlers och nazisternas makttillträde 1933 tillskapades en avdelning för rashygien i inrikesministeriet i Berlin. Ungefär samtidigt offentliggjordes nazipartiets (NSDAP) program i elva punkter om bojkott av judiska butiker. 1933 var också året då den så kallade arierparagrafen återinfördes i den tyska statliga byråkratin och yrkesförbud infördes för ”icke-ariska” advokater och läkare vid sjuk- och försäkringskassorna.

1934 avskaffades arbetsrätten och fabriksråden från den demokratiska Weimarrepubliken och utestängdes judar från ledande positioner inom industri och näringsliv. 1935-36 tillkom de beryktade Nürnberglagarna, raslagar vilka, med Foss ord, ”legaliserade diskriminering och förföljelse av judarna och andra medborgare som föll utanför det som den nazistiska ideologin karaktäriserade som den ariska rasen.” Enligt lagarna kriminaliserades allt umgänge mellan så kallade arier (första klassens medborgare) och icke-arier (andra klassens medborgare) och judarna fråntogs alla medborgerliga rättigheter.  Därefter brutaliserades behandlingen av judar och andra oönskade folkelement, något som kulminerade i Kristallnatten runt den 9 november 1938.

1939 ger Nazitysklands näst mest inflytelserike makthavare, Hermann Göring, Gestapo-chefen Reinhard Heydrich uppgiften att lösa den så kallade judefrågan medelst utvandring och evakuering. I riksdagen (Reichstag) i Berlin förkunnar Hitler att den ”judiska rasen” skall förintas i Europa under det förväntade europeiska storkriget. Raslagarna införs även i det av tyskarna annekterade Österrike. Kort efter det tyska angreppet på Polen den 1 september 1939 samlas judarna ihop i ghetton samtidigt som de första massmorden äger rum. Alla judar i det ockuperade Polen måste bära en gul Davids-stjärna.

1940 börjar tyska judar deporteras till dödslägren i Polen, vilka efterhand blir allt fler. Koncentrationslägren i Majdanek och Auschwitz tillkommer 1941 och anpassas för massmord i industriell skala. Samma år stängs möjligheterna för  judar att utvandra från Tyskland. I januari 1942 hålls en konferens i den sobra Berlin-förorten Wannsee under ledning av Heydrich, och resultatet av mötet blir att ”den slutliga lösningen” på judeproblemet (Die Endlösung der Judenfrage) fastläggs till att förverkligas i form av fysisk förintelse.

1945 befrias de överlevande koncentrationslägerfångarna av allierade trupper varefter Förintelsens omfattning i alla dess fruktansvärda delaljer kan urskiljas. Det uppskattas att omkring sex miljoner judar gått under i den nationalsocialistiska lägervärlden eller avlivats på annat sätt, icke minst inom ramen för det tyska angreppet på Sovjetunionen (Operation Barbarossa) som inleddes midsommaren 1941. 1946 ställs de överlevande nazikoryféer som kunnat gripas till ansvar för sina brott mot mänskligheten i den sydtyska staden Nürnberg, där raslagarna en gång antagits och spektakulära nazistiska massmöten ägt rum. Ett 20-tal åtalade dömdes till döden och hängdes, dock inte Göring som lyckades ta sitt liv dagen innan han skulle hängas.

Hermann Göring i sin krafts dagar. Sic transit gloria mundi…

Det var dock med Kristallnatten i november 1938 som Förintelsens ouvertyr ägde rum. Öyvind Foss sammanfattar dess betydelse så här:

Novemberpogromen 1938 markerar därför övergången från en stadigt ökande diskriminering av tyska judar efter Hitlers maktövertagande 1933 till en systematisk förföljelse och terror, målmedvetet inriktad på förintelse. Denna övergång dokumenterades på konferensen om den slutliga lösningen vid sjön Wannsee i Berlin den 20 januari 1942.

Naziledningen sökte rättfärdiga pöbelupploppen, förstörelsen och morden med Herschels Grynszpans mord på en tysk diplomat i Paris. Och hade inte detta ägt rum hade man säkerligen använt en annan förevändning vid annan läglig tidpunkt. En rättegång planerades mot Grynszpan 1942, men den ställdes in. Vad som sedan hände med Ernst vom Raths baneman är inte närmare känt, men han dödförklarades slutligen den 14 juni 1960.