Vinter-OS i Peking: de mest skrämmande spelen hittills

”2022 genocide olympics”. En protestmanifestation mot vinter-OS i Peking förra året.

Snart inleds de 24e olympiska vinterspelen i det röda Kinas huvudstad Peking. De kan förväntas bli de mest toppstyrda och dystopiska olympiska spelen som någonsin hållits. Man kan utgå ifrån att Kina inte kommer att göra något för att hedra den olympiska andan men desto mer för att se till att ingen vågar kritisera det styrande Kinesiska kommunistpartiet (CCP).

De olympiska spelen handlar idealt om att ta sig an uppgiften att, i enlighet med den olympiska devisen, vara ”snabbare, högre, starkare” (citius, altius, fortius på latin) på världsscenen och att i denna strävan ägna sig åt skicklighet, respekt och vänskap.

https://www.theepochtimes.com/dystopian-olympics_4238478.html?utm_source=opinionnoe&utm_campaign=opinion-2022-01-28&utm_medium=email&est=mxoxTk%2BrnS54o12ju%2Bu7%2F7mpNWTp4FCI2Eck%2BiVJqPI3oE3olhZPhtmDtmB%2Bu%2BOWajbT0a0%3D

Dessutom skulle det i baron Pierre de Coubertins anda vara viktigare att deltaga och kämpa väl än att vinna. Jag vågar påstå att det var bra länge sedan de gamla idealen präglade de moderna olympiska spel som, mycket tack vare de Coubertin, återupptogs i Aten 1896. De Coubertin vann för övrigt själv ett OS-guld i litteratur (!) vid OS i Stockholm 1912. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pierre_de_Coubertin

Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. De gamla amatöridealen har försvunnit liksom målsättningen att hålla politiken borta från idrottsrörelsen i allmänhet och de olympiska spelen i synnerhet. 1920, 1924 och 1948 fick Tyskland exempelvis inte vara med i OS på grund av sina insatser i de båda världskrigen.

Sommar-OS i Berlin 1936 blev ett slags uppmarsch inför Andra världskriget. Här syns naziledarna Adolf Hitler och Hermann Göring.

De första riktiga politiska propagandaspelen hölls i Garmisch-Partenkirchen respektive Berlin i det av nationalsocialisterna styrda Tyskland 1936. Den legendariske svenske sportjournalisten Bengt Ahlbom, och säkert många med honom, såg Berlin-OS som ett slags tysk uppmarsch inför Andra världskriget.

Bojkotter av politiska skäl har vidare varit tämligen vanliga. Bojkotter förekom således av olika politiska skäl 1976, 1980 och 1984. 22 afrikanska länder uteblev från OS i Montreal 1976 som en protest mot att Nya Zeeland, vars rugbylag turnerat i Sydafrika, tilläts deltaga. De sovjetiska propagandaspelen i Moskva 1980 bojkottades av en rad västländer med USA i spetsen och Sovjet och öststaterna svarade med att bojkotta spelen i Los Angeles 1984.

Den allvarligaste händelsen i samband med ett olympiskt spel inträffade vid OS i München i dåvarande Västtyskland den 5-6 september 1972, då den palestinaarabiska terroriströrelsen Svarta september massakrerade elva israeliska OS-deltagare. Detta skedde sedan Israel vägrat uppfylla terroristernas krav att frisläppa 234 palestinaarabiska fångar ur israeliska fängelser. Trots denna fruktansvärda händelse kunde spelen fortsätta. https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_vid_OS_i_M%C3%BCnchen

Patricia Adams och Lawrence Solomon sammanfattar i Epoch Times den 27 januari den kinesiska inställningen på följande sätt: ”The 2022 Beijing Winter Olympics is more about the prowess of the Chinese Communist Party (CCP) than that of the athletes, more about China´s herculean measures to contain COVID-19 through an 11.000 person bubble spanning three competition zones, 111 miles apart.”

Det röda Kina är, liksom alla diktaturer, paniskt förskräckt för all form av kritik. Särskilt rädd är man att några OS-deltagare skulle få för sig att uttala sitt stöd för Peng Shuai, det före detta tennisesset som var försvunnen i en vecka sedan hon på Twitter anklagat partipampen Zhang Gaoli för sexuella övergrepp. https://edition.cnn.com/2021/11/25/china/who-is-zhang-gaoli-intl-hnk-dst/index.html

Kineserna är rädda för att några OS-deltagare kan komma att uttala sitt stöd för tennisesset Peng Shuai.

Andra orosmoment för Peking är risken att anklagas för den omänskliga behandlingen av uigurerna. Eller släckandet av frihetsandan i Hongkong. Eller organstölder från utövare av meditationsformen Falun Gong. Eller att några olympier kanske inte uppskattar att bli betraktade som nyttiga idioter av CCP.

OS-deltagarna kommer att övervakas 24 timmar om dygnet genom en app som ger total tillgång till idrottsutövarens känsliga persondata och politiska åsikter. Kommunistkineserna är fullt öppna med sitt behov av detta slags extrema övervakning vilken kompletteras av telefonavlyssning och andra former av kontroll.

Yang Shu, biträdande director general för internationella relationer i Beijing Organizing Committee citeras i artikeln i Epoch Times: ”Any behavior or speech that is against the Olympic spirit, especially against the Chinese laws and regulations, are also subject to certain punishment.”

När det gäller bestraffningar mot felande OS-deltagare kan man tänka sig allt från diskvalificering från tävlingarna i mildare fall till inspärrande i kinesiskt fängelse för grövre förseelser. De 24 vinterolympiska spelen kommer sannolikt att bli de mest skrämmande i OS-historien ur idrottsutövarnas perspektiv.

Övervakningen underlättas av den ännu pågående covid-pandemin vilken fått även normalt demokratiska västländer som Österrike att avvika från den demokratiska vägen. Det är också fullt möjligt att de kinesiska värdarna kommer att använda covid-tester i syfte att gynna de egna atleterna. https://olympics.com/ioc/news/olympic-and-paralympic-winter-games-beijing-2022-updates-on-spectators-vaccination-and-covid-19-countermeasures

De kommande spelen är unika i så måtto att läktarna kommer att vara besatta av personer bosatta på det kinesiska fastlandet vilka handplockats av CCP – utlänningar har förbjudits köpa biljetter. De enda icke-kineser som kommer att närvara är officiella representanter för deltagande länders regeringar. En handfull länder, bland dessa USA. Kanada och Australien, har beslutat bojkotta spelen i detta avseende.

Avdelningen faktoider: Göring om att ”osäkra sin revolver”

Den nationalsocialistiske sabotören Albert Leo Schlageter arkebuserades den 26 maj 1923.

När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver.

Citatet ovan brukar tillskrivas nazistkoryfén Hermann Göring eller kanske någon av kollegerna Joseph Goebbels eller Heinrich Himmler, ökända befattningshavare i Tredje riket. https://www.ordspraket.se/N%C3%A4r-jag-h%C3%B6r-ordet-kultur,-os%C3%A4krar-jag-min-revolver.

Detta är dock en ”sanning” med betydande modifikation som rätteligen hör hemma inom begreppssfären faktoider. Det vill säga saker som hålls för sanna men som visar sig vara osanna när man skrapar lite på ytan. Ofta innehåller de ändå ett korn av sanning.

Det är i och för sig tänkbart att Göring och/eller andra nazityska potentater uttryckte sig på detta sätt, men ursprunget till talesättet härrör i själva verket från teaterpjäsen Schlageter av den tyske författaren Hanns Johst. Den hade premiär på Adolf Hitlers 44-årsdag den 20 april 1933. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hanns_Johst

Pjäsen handlar om Albert Leo Schlageter (1894-1923), en veteran från västfronten i Första världskriget. Schlageter promoverades till löjtnant och tilldelades Järnkorset av första graden för visad tapperhet i fält. Efter det stora kriget gick han med i en av de frikårer som krigade i Baltikum och vars kämpar utgjorde en viktig grund för den gryende nationalsocialismen.

Leo Schlageter anslöt sig redan 1922 till nazistpartiet NSDAP (Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet) och kom att leda en grupp med uppgift att sabotera järnvägsspår i det av Frankrike ockuperade Ruhr-området i norra Tyskland. Han angavs till de franska myndigheterna och avrättades genom arkebusering i närheten av Düsseldorf den 26 maj 1923. https://sv.wikipedia.org/wiki/Albert_Leo_Schlageter

Efter sitt frånfälle blev Leo Schlageter något av en martyr för nationalsocialisterna och således ett fullt logiskt ämnesval för  Hanns Johst (1890-1978), som anslöt sig till NSDAP 1932 och tilldelades en officersgrad inom SS. Ursprunget till ovanstående citat härrör från pjäsens akt I, scen 1, då rollfiguren Friedrich Thiemann säger till Schlageter:

”Nein, zehn Schritte vom Leibe mit dem ganzen Weltanschaungssallat. Hier wird scharff geschossen! Wenn ich Kultur höre, entsichere ich meinen Browning”. På svenska ungefär: ”Nej, man måste hålla hela världsåskådningssalladen på tio stegs avstånd. Här skall skjutas skarpt! När jag hör ordet kultur osäkrar jag min Browning,”

I sammanhanget väsentligt är att Browning inte är en revolver utan en semiautomatisk pistol. Revolvrar har historiskt sett därtill inte varit försedda med säkringsmekanismer.

En uniformerad Hermann Göring (1893-1945).

Som framhålls ovan är det inte helt otänkbart att Hermann Göring i något sammanhang ur minnet litet vårdslöst kan ha återgett citatet ur pjäsen Schlageter, vilken han säkerligen hade sett. Han gick klädd i uniform genom hela Andra världskriget och var då ofta beväpnad med en revolver som han hade i ett hölster. Det är dock svårt att tänka sig att Göring inte skulle ha känt till att man inte behöver osäkra en revolver.

Pjäsförfattaren Hanns Johst överlevde kriget men blev efter detsamma, av fullt naturliga skäl, föremål för denazifieringsåtgärder och fick tillbringa tre och ett halvt år bakom lås och bom.

Bayerskt (II): München – och en beryktad överenskommelse

Maristatyn på Marienplatz i centrala München. Foto: Tommy Hansson

I det andra avsnittet av mina reseanteckningar från Bayern har turen kommit till München, som är Bayerns huvudstad och största stad. München är Tysklands tredje största stad med sina 1,5 miljoner (5,8 miljoner om man räknar metropolregionen) invånare samt den tolfte största staden inom Europeiska unionen (EU). Den nutida staden är sannolikt mest känd för ölfesten Oktoberfest, som pågår i två veckor i september-oktober varje år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen

Stadens namn syftar på att i anslutning till platsen fanns på 800-900-talet  (benediktiner)munkar. München kallas för övrigt på italienska Monaco, det italienska ordet för munk. Münchens traditionella stadsvapen har därtill  som motiv ett barn i munkkåpa. Byn, som beboddes av munkar och bönder, brändes ner av hertig Heinrich der Löwe (Henrik Lejonet) av Sachsen och Bayern på 1100-talet och fick ge plats åt en ny stad med marknadsplats vid floden Isar.

Den romerske kejsaren Friedrich Barbarossa (Fredrik Rödskägg) intog staden 1180 och överlämnade den till ätten Wittelsbach, vilken styrde och ställde i Bayern ända  till 1918. Liksom många andra tyska städer kom München att genomleva krig, pestilens, revolter och judeförföljelser lika väl som uppgångsperioder. 1632 intogs staden under Trettioåriga kriget av svenska trupper anförda av konung Gustaf II Adolf. Denne skall ha blivit så imponerad av residenset att han ville frakta hem det till Stockholm på hjul!

Invånarna lät 1638 på det stora torget Marienplatz resa en staty (Mariensäule) av skyddshelgonet Maria, Jesu moder, i tacksamhet över att deras stad inte brändes ner av svenskarna. Till följd av kriget och de sjukdomar som följde i dess spår minskade Münchens befolkning från 24 000 till 9000. Staden drabbades även av Spanska tronföljdskriget 1701-14.

Naturligtvis kunde den bayerska metropolen ej heller undgå Napoleonkrigen. År 1800 ockuperades den av den franske generalen Jean Victor Moreau och fem år senare besöktes den av ingen mindre än kejsar Napoleon själv, sin tids Hitler med avseende på krigisk aggression. I slutet av 1800-talet upplevde så München något av en kulturell blomstringstid under konung Ludwig II, mest känd för att ha låtit bygga ”sagoslottet” Neuschwanstein som i dag är Bayerns främsta turistattraktion. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/07/19/bayerskt-i-neuschwanstein-mankungens-sagoslott-i-alperna/

Duo framför klezmermusik i centrala München. Foto: Tommy Hansson

Efter det tyska nederlaget i Första världskriget rådde i Tyskland inklusive Bayern delvis osäkerhet och kaos såväl före som under den så kallade Weimarrepubliken, vilken föregick nationalsocialisternas maktövertagande 1933. Kommunisterna försökte på flera platser göra revolution enligt doktrinär marxistisk ideologi – i Bayern skedde det i november 1918. Revolutionsförsöken hejdades dock, och flera av ledarna – bland dessa Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, – tillfångatogs och mördades.

München blev även skådeplatsen för nationalsocialisternas kuppförsök den 8-9 november 1923 – Ölkällarkuppen – som slutade med att flera av de nazistiska förgrundsgestalterna sköts till döds eller sårades i samband med en marsch. Vid Hitlers sida fanns bland andra krigsgeneralen Erich Ludendorff och flygaresset Hermann Göring. Adolf Hitler togs till fånga och dömdes till det i sammanhanget mycket milda straffet fem års fängelse för högförräderi. Han frigavs emellertid redan efter nio månader 1924 efter att i Landsbergsfängelset med hjälp av nära medarbetaren Rudolf Hess ha skrivit sina politiska memoarer i form av Mein Kampf.

Efter Hitlers makttillträde 1933 inrättades i Dachau, på en före detta krutfabrik, i en förstad till München det Tredje rikets första koncentrationsläger. Här spärrades huvudsakligen politiskt oliktänkande men även kriminella, ”arbetsskygga” samt zigenare in. Sammanlagt spärrades runt 200 000 personer in i Dachau, varav 41 500 avled till följd av sjukdomar, undernäring och misshandel. Ytterligare ett par tusen sköts ihjäl. Dachau befriades av amerikanska styrkor den 29 april 1945. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dachau_(koncentrationsl%C3%A4ger)

Den 29-30 september 1938 träffades i München, Bayerns största stad, fyra av världens då ledande statsmän med målsättningen att förhandla fram en hållbar fred för Europa. Bakgrunden var Nazitysklands krav på att annektera det tyskspråkiga Sudetenland i Tjeckoslovakien.

Drivande kraft bakom München-överenskommelsen var Storbritanniens konservative premiärminister Neville Chamberlain, vilken kort tid före mötet i München träffade den tyske diktatorn Adolf Hitler vid två tillfällen. Övriga närvarande statsmän vid det aktuella mötet var Italiens diktator Benito Mussolini och Frankrikes konseljpresident Edouard Daladier. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen%C3%B6verenskommelsen

En glad Chamberlain skakar hand med Hitler i Führerbau i München 1938.

Efter två dagars överläggningar hade de närvarande statsmännen tvingat Tjeckoslovakien – som inte hade bjudits in till överläggningarna – att avträda Sudetenland. Chamberlain blev så till sig att vid hemkomsten att han viftade med avtalet och deklarerade, att nu var freden i Europa säkrad i vår tid.

Nu blev det som alla vet inte riktigt så. I mars 1939 ockuperade Tyskland, i strid med München-överenskommelsen, hela Tjeckien samtidigt som Slovakien gjordes till en formellt autonom vasallstat. Storbritannien och Frankrike valde i det läget att garantera Polen att man skulle ingripa på landets sida om det blev angripet av Tyskland. Detta skedde den 1 september 1939, varför Storbritannien och Frankrike inte hade något annat val än att förklara Tyskland krig: Andra världskriget var igång.

Den brittiske författaren Robert Harris, som tidigare bland andra minnesvärda böcker författat Faderland, Enigma, J´Accuse och Spökskrivaren har nu kommit ut med München (2017, svensk upplaga 2019 Bookmark förlag, 339 sidor) som handlar om München-överenskommelsen. Handlingen kretsar kring Hugh Legat, som är en av Chamberlains privatsekreterare, och dennes tyske vän Paul Hartmann, en tysk diplomat och samtidigt i hemlighet med i motståndsrörelsen mot Hitler.

De båda yngre männen, som lärt känna varandra i Tyskland sex år tidigare, sammanstrålar i Führerbau vid Königsplatz i München, den byggnad där överenskommelsen undertecknades. Byggnaden användes efter 1945 som förvaringsplats för av nazisterna stulen konst innan denna överlämnades till de rättmätiga ägarna. Den rymmer i dag Hochschule für Musik und Theater München. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%BChrerbau

Det är bara att konstatera Robert Harris återigen skrivit en synnerligen läsvärd, informativ och spännande historisk roman som varmt kan rekommenderas. Själv läste jag den på min resa till München och Bayern, vilket onekligen förhöjde läsupplevelsen.

Bokens spänning ligger inte så mycket i själva det politiska skeendet – vi vet ju alla hur det gick med München-avtalet – utan desto mer i hur det kommer att gå för huvudpersonerna Hugh Legat och Paul Hartmann. Vilket inte skall avslöjas här. Därtill kommer att Harris skildring är sprängfylld med intressanta historiska detaljer. Icke minst ger den en trovärdig psykologisk förklaring till Neville Chamberlains agerande – den brittiske premiärministern brann verkligen för att skapa fred på den europeiska kontinenten, även om han kan och bör kritiseras för ett otillåtligt mått av naivitet.

Kyrkointeriör från centrala München. Foto: Tommy Hansson

Enligt Robert Harris München var det Chamberlain som mer eller mindre tvingade den motvillige och under förhandlingarna sure Hitler – som redan hade bestämt sig för att starta krig – till förhandlingsbordet.

Under Andra världskriget utsattes München för allierade bombräder 71 gånger. Staden ockuperades av amerikanerna 1945. Det världsberömda bilföretaget BMW (Bayerische Motoren Werke), grundat 1916, har sitt huvudkontor i München. Politiskt domineras Bayern av CSU (Christlich-Soziale Union), som haft makten oavbrutet i delstaten från 1957. Partiet anses stå till höger om systerpartiet CDU. Dess genom tiderna mest kände företrädare är Franz Josef Strauss (1915-88), bayersk ministerpresident 1978-88 och tidigare både försvars- och finansminister i Tyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/CSU

Man hinner givetvis inte få någon helhetsbild av München under ett par dagar, men jag tror att ovanstående text ger en ganska god bild av stadens karaktär och historia. Första gången jag var i München var 1975 som medlem i missionsteamet International One World Crusade. Bland de trevligaste upplevelserna under mitt besök var att avnjuta en duo som framförde traditionell judisk klezmermusik på Marienplatz. En värmande erfarenhet under dessa tider av tilltagande antisemitism!

 

 

Den nya vänsterrasismen och dess chefsideolog: apartheid nästa?

 

 En bild av så kallad småskuren apartheid: en del av trappan för vita (européer), en för icke-vita.

En betydande del av vänsterrörelsen tycks ha fått ett nytt ideologiskt ideal: det gamla sydafrikanska apartheidsystemet.

Jag besökte Sydafrika under en rundresa i södra Afrika 1988; besökte även Angola och Namibia. Fick naturligtvis en del skit för det eftersom detta var under apartheidtidens sista, låt vara tämligen urholkade fas. Ett antal reformer var redan på gång och de flesta vita jag träffade  föreföll medvetna om att det bara var en tidsfråga innan den orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken, som rått sedan Nationalistpartiet tog över makten i parlamentsvalen 1948, skulle tvingas skatta åt förgängelsen.

Inför de lokaval som skulle hållas i landet hösten 1988 intervjuade jag parlamentariska representanter för samtliga tre kammare i det nationella parlamentet i Kapstaden: en kammare var för de vita, färgade och asiatiska folkgrupperna. Landets stora folkmajoritet, de svarta, hade däremot ingen parlamentarisk representation men var med i lokalvalen över hela landet.

Så här utlät sig Leo Dilley, en tidigare borgmästare i staden Simonstown söder om Kapstaden som företrädde det styrande Nationalistpartiet i parlamentet, om det då pågående reformarbetet: ”Vårt parti innehåller starka krafter för förändring av förhållandena i landet. Det råder inga tvivel om att förhållandena skett mycket snabbare om det inte varit för den konservativa opinionen som vill återinföra en strikt apartheidpolitik.” /Fotnot 1/

 Min artikel i Morgonposten inför de sydafrikanska lokalvalen i oktober 1988. Foto: Tommy Hansson

Grundstenen i apartheid var indelningen av landets befolkning i de fyra grupperna vita, svarta, färgade och asiater. I teorin innebar det att människorna i de olika grupperna skulle utvecklas var för sig under rättvisa förhållanden, men eftersom regeringen och statsapparaten var överväldigande vit var den vita gruppen priviligierad. Lagen Group Areas Act, som infördes 1950, drog upp riktlinjerna för apartheidsystemets bostadspolitik med gruppåtskilda boendeområden. /Fotnot 2/

Så såg det alltså ut i Sydafrika från 1948 och fram till 1994, då ANCs tidigare fängslade ledare Nelson Mandela (1918-2013) efterträdde F. W. de Klerk (född 1936) som landets president och de sista resterna av det vacklande apartheidsystemet avskaffades. De Klerk var sedan vicepresident fram till 1996. 1993 tilldelades Mandela och de Klerk Nobels fredspris för sina insatser i försoningens tjänst.

Den lagstadgade rasismens avskaffade i Sydafrika tycks emellertid inte ha imponerat över hövan på delar av dagens vänsterrörelse, vilka trots bedyranden om sin grundmurade ”antirasism” – bland annat yttrande sig i våldsamma demonstrationer mot misshagliga partier och andra grupperingar (exempelvis Sverigedemokraterna och Pegida) – förefaller bli alltmer absorberad i ett kufiskt rastänkande som utgår från begreppet ”rasifiering” vilket börjar bli alltmer i ropet.

 Rasifieringsideologen och marxisten Frantz Fanon (1925-61).

Ordet rasifiering (alternativt etnifiering) skall ha använts första gången redan 1961 av den franske (färgade) marxisten och psykatrikern Frantz Fanon (1925-61) i boken Jordens fördömda. Fanon talade bland annat om ”tankens rasifiering”, det vill säga vita européer utgick i sin syn på andra folk i de gamla kolonierna och den så kallade tredje världen i stort från gamla fördomar.

Moderna rasifieringstillskyndare erkänner inte mänskliga raser eller etniciteter som fysiska eller biologiska skiljemärken utan påstår att ras- eller etnicitetsbegreppet är en social konstruktion, ungefär på samma sätt som radikala feminister hävdar att könstillhörighet inte har med biologiska skillnader att göra. Det krävs dock knappast något övermänskligt intellekt för att konstatera, att människors hudfärg och andra yttre egenskaper inte skapats genom fördomar lika litet som könsorganen gjort det (trots att någon feminazist lär ha hävdat att det finns omkring 53 olika kön…).

Konsekvensen av rasifieringstänkandet (om man nu kan kalla det så) blir en ny form av rasism, där de rasifierade individerna –  vare sig dessa nu har rötter i Mellanöstern, Afrika, Rumänien, Korea eller annorstädes – anses vara en ny sorts övermänniska som per definition anses överlägsen den vite/a mannen eller kvinnan. Inte nog därmed – de rasifierade förutsätts också ha de rätta åsikterna, det vill säga vara ”vänster”. Är så ej fallet blir det mordhot, anklagelser om rasism eller påståenden om SD-sympatier. Tillmälen som brukar höras är husneger, husblatte, Onkel Tom med flera.

Den mest uppmärksammade  rasifieringsteoretikern i Sverige är tveklöst Tobias Hübinette (tidigare Karlsson), född i Sydkorea 1971 som Lee Sam-dol och adopterad av en svensk familj i tidiga år. Efter att ha gått med i extremgruppen Antifascistisk aktion (AFA) i början på 1990-talet blev Hübinette en förhärdad  kriminell, som i svensk domstol är dömd för brott såsom skadegörelse, sabotage, ofredande, uppvigling och förtal. 2005 släcktes hans hemsida vid Stockholms universitet ner på grund av dess rasistiska innehåll.

 Tobias Hübinette vill registrera befolkningen enligt rastillhörighet/etnicitet.

Under tidsperioden 2006-2008 dömdes Hübinette åter för en rad brott av typ framkallande av fara för annan och hot av olika slag. Flera av dessa brott riktade sig mot den forna flickvännen och dennas nya sällskap. Det kan även nämnas att Hübinette varit misstänkt för det så kallade fryshusmordet på 16-årige Anders Gustafsson nyårsnatten 1994-95, men bevisen räckte inte den gången.

Hübinette var 1995 med och bildade stiftelsen/tidskriften Expo tillsammans med bland andra den sedermera posthumt närmast helgonförklarade journalisten och trotskisten Stieg Larsson och var tidskriftens researchchef till 1997. Herostratiskt ryktbar har Hübinette blivit för ett citat ur en artikel i tidningen Creol 1: 1996, då Hübinette lade ut texten så:

Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin! /Fotnot 3/

Om Tobias Hübinette hade haft en annan politisk åskådning än en vänsterradikal sådan hade han, som en följd av sitt kriminella belastningsregister och uttalanden liknande det ovan angivna, av fullt förståeliga skäl varit portad från alla seriösa sammanhang. I stället är han i dag verksam vid stiftelsen Mångkulturellt center i Botkyrka och som docent i ”interkulturell pedagogik” vid Södertörns högskola (var annars?). Vår man doktorerade 2005 i ämnet koreanologi vid Stockholms universitet.

2013 blev Tobias Hübinette uppmärksammad sedan han av alliansregeringen utsetts till utredare av det påstått växande fenomenet ”afrofobi” (mer plumpt och mindre politiskt korrekt uttryckt negerskräck) i Sverige. I februari 2014 utkom hans rapport i ämnet.

Nu är den bålde Hübinette på gång igen. I en debattartikel i Aftonbladet den 9 mars 2015 argumenterar han för att det är på tiden att regeringen gör upp ett svenskt rasregister (Hübinette har valt termen ”jämlikhetsregister”). Hübinettes artikel publicerades sedan SVT granskat den etniska sammansättningen i de tio största svenska bolagen, ett projekt som fått utstå hård kritik av bland andra Timbros Adam Cwejman som i Expressen den 25 februari skriver följande: ”Begriper inte SVT att många av oss med bakgrund utanför Sverige inget annat vill än att betraktas som komplexa individer som inte kan reduceras till vår etniska bakgrund?” /Fotnot 4/

 Timbros Adam Cwejman är kritisk till SVTs rastänkande avseende svenska bolag.

Tobias Hübinette har ett helt annat förhållningssätt. Han tycker det är utmärkt att statstelevisionen börjat göra rasutredningar i de svenska bolagen och vill gå åtskilliga steg längre. Han uppmanar därför regeringen Löfven att inrätta ett nationellt rasregister:

Alla dessa räkningar pekar på att Sverige – trots världens mest progressiva antidiskrimineringslagstiftning – verkar vara det västland där underrepresentationen av icke-vita inom den priviligierade delen av befolkningen är som allra mest extrem. Samtidigt gör avsaknaden av statistik om ras det omöjligt att kunna följa denna underrepresentation både över tid och i större skala…
Så i stället för att slå ned på de journalister och forskare som trots allt försöker räkna andelen vita och icke-vita inom olika sammanhang är det i stället hög tid att arbeta för införandet av jämlikhetsstatistik i Sverige. Det är det enda instrumentet som kan leda till ett jämlikt samhälle för alla befolkningskategorier i samhället…/Fotnot 5/

Hübinette presenteras i Aftonbladet som ”Docent och kritisk ras- och vithetsforskare”. I andra sammanhang brukar han presentera sig som ”forskaraktivist”, en ännu så länge med allt skäl rätt kontroversiell titel i vårt land.

Det är känt sedan tidigare att Tobias Hübinette tycker mycket om listor och tabeller. 2002 utkom hans bok Den svenska nationalsocialismen 1931-45 (Carlssons bokförlag), där författaren rabblar upp 28 000 namn som hämtats från exempelvis  medlemsregistret i Riksföreningen Sverige-Tyskland. Bland annat anklagas författarinnan och nobelpristagaren Selma Lagerlöf för att ha varit nazist.

Boken rönte bitvis mycket hård fackkritik, delvis på grund av dess bristande bevisföring – det går inte att bevisa att en person med nödvändighet varit nazist på grund av en positiv inställning till Tyskland eller för att vederbörande prenumererat på eller satt in annonser i nazistiska tidningar. I efterhand har Hübinette menat att han sammanställde boken mest som en ”provokation”.

 Några av de nummer av Aktuellt om Korea jag svarade för genom åren. Foto: Tommy Hansson

Om exemplet Tobias Hübinette kan jag slutligen nämna, att jag själv råkat ut för honom i någon mån. Han ringde hem till mig, det bör ha varit på 1990-talet,  och presenterade sig med ett vanligt svenskt namn och ställde frågor om mitt vid denna tid omfattande engagemang kring Korea. Jag var exempelvis 1981-96 redaktör för tidskriften Aktuellt om Korea. Hübinette omnämner mig sedan som ”koreakännare” (man tackar) i avsnittet ”Koreasvenskarna” i arbetet Varför dras nazister och högerextremister till Asien? (2003). /Fotnot 6/

Tobias Hübinette har, som torde framgått av ovanstående, en i det närmaste  sjuklig fixering vid ämnet rasism. Nu föreslår han alltså till och med att befolkningen i Sverige skall inrangeras i rasrelaterade grupperingar. Man kan undra vilka grupper Tobias tänkt sig här. I Sydafrika hade man på den tid det begav sig de fyra grupperna vita, svarta, färgade samt asiater (oftast indier eller malaysier). I Sverige kunde man kanske tänka sig vita, svarta, asiater, araber, latinos och romer – eller vad säger ”raskännaren” Tobias?

Det finns fler rastänkare inom den svenska vänstern än Tobias Hübinette, men han är sannolikt den mest beryktade av våra rasifieringsteoretiker och den som bäst stämmer in på termen chefsideolog i detta lugubra sammanhang. Det verkligt obehagliga är när individer som Hübinette kombinerar en grav psykisk obalans innefattande benägenhet för våld med ett skarpt intellekt.

Den beskrivningen stämmer även väl in på några av Tredje rikets toppfigurer som en Heinrich Himmler, en Hermann Göring eller en Reinhard Heydrich, händelsevis arkitekterna bakom den nazityska Förintelsen. Dessa kunde nå den tyska riksledningen tack vare den oreda och det kaos som rådde i landet som ett resultat av bland annat en alltför svag regeringsmakt. Således delvis liknande förhållanden som råder i Sverige i dag, även om likheterna inte bör överdrivas.

Historien visar oss att det alltid är illavarslande när en viss politisk gruppering utväljer en annan gruppering till sin huvudfiende. I förlängningen väntar, om det vill sig maximalt illa, nackskottet, gasugnen, fängelset eller koncentrationslägret. Våra vänsterrasifierare lär inte heller behöva sakna villiga händer om det värsta skulle inträffa: i västvärlden i stort och i stigande antal härhemma finns ett betydande antal unga jihadkrigare som brinner för att döda kristna, judar med flera icke muslimska grupper. Och i slutändan givetvis också vänsterrasisterna, sekularister och ateister som inte har någon plats i det globala kalifatet,.

Jihadister som av rasifierarna och deras påhejare Mona Sahlin ses som offer för vithetsnormen och självfallet inte bör hindras från att utkräva hämnd i fall av en revolutionär situation, vilken kan inträffa fortare än vi anar.

 Reichsführer SS Heinrich Himmler.

För mig står det fullständigt klart att Tobias Hübinette för sin del utgår från sitt eget adoptionstrauma och använder sitt ideologiserande i syfte att ta revansch på det svenska samhälle han så djupt föraktar på grund av dess basala ”vithet”.

Jag skall avrunda genom att återge följande tänkvärda ord ur en ledare i Sydsvenskan den 14 juli 2014:

Vänstern har alltid varit besatt av klassificering. Dess politiska identitet har vilat på klassretoriken…Därför är det oroväckande att det nu finns en helt ny, avvikande vänsterlinje som har börjat byta ut kapitalismen mot vithetsnormen som sin främste fiende. Den sanna underklassen anses nu vara de som bryter mot vihetsnormen…Är man inte vit så är man också per definition, per automatik, ett offer. Etnicitet har blivit den nya vänsterns kapital. /Fotnot 7/

 

Fotnot 1: Artikeln publicerades i Morgonposten i Göteborg den 7 oktober 1988 med rubriken ”Lokalvalen en huvudvärk för regeringen Botha.”

Fotnot 2: En kortfattad sammanfattning av apartheid finns här: http://www.debok.net/historia/2015/02/Vad-ar-Apartheid.html

Fotnot 3: Här återfinns en lista på mer eller mindre smaskiga Hübinette-citat:http://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

Fotnot 4: Hela Cwejmans debattartikel i Expressen här: http://www.expressen.se/debatt/svts-hudfargsanalys-goder-rastankande/

Fotnot 5: Hübinettes debattinlägg i Aftonbladet här:http://www.aftonbladet.se/debatt/article20439966.ab

Fotnot 6: ”Varför dras…”: http://www.tobiashubinette.se/asienforskare_1.pdf

Fotnot 7: Ledartexten i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/rasifiering-ar-det-nya-svarta/

Svastikor på moské kan vara vänsterprovokation

 Motbjudande vandalisering av moskén på Södermalm.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/hatbrott-fran-hogerextrema-okar

SVT Nyheter/Regionalt hänvisar i en text den 4 januari 2014 till att:

Anmälda hatbrott kopplade till högerextremism och nazism har fördubblats i Stockholm de senaste åren.

Dagens Nyheter, som SVT Nyheter refererar till, har konstaterat att ungefär samtidigt som Stora moskén på Södermalm i Stockholm sprejades med svastikor (hakkors) nyligen så drabbades även Sofia kyrka och Hagsätra kapell i Stockholms-området på samma sätt. Det uppges att polisen ännu ej hittat vare sig ögonvittnen till händelserna eller teknisk bevisning i form av sprejburkar eller annat.

Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) anmäldes tidigare 50 hatbrott som kunde antas vara nazistiska/”höger”extremistiska om året, men nu är antalet uppe i runt 100. Dock menar BRÅs talesman att det är svårt att tala om någon säkerställd stor ökning, då antalet anmälningar i reala tal  är så pass få.

Vandalisering av detta slag är naturligtvis så avskyvärt det kan bli. Nidingsdåd av den här typen har helt uppenbart utförts av personer som kulturellt och estetiskt står på en lägre nivå än grottmänniskor. Frågan är dock varför vandaliseringen i fråga betecknas som ”nazistisk” eller ”högerextrem”.

 Svastikan står som religiös symbol för ljus och lycka.

Det är mycket tveksamt vad svenska nationalsocialister skulle anse sig ha att vinna på att kleta ner såväl moskéer som kyrkor/kapell med den egna ideologiska symbolen. Svenska nassar har mig veterligt inte använt svastikan som i alla fal officiell symbol under efterkrigstiden. Det patenterat nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP använde exempelvis så kallat solkors på sin tid.

Svastikan är ursprungligen en österländsk religiös symbol, som togs till Sverige av upptäcktsresanden Eric von Rosen (1879-1948). Han använde den som sitt personliga ”bomärke”, då som symbol för ljus och lycka och utan några politiska konnotationer. Det skall dock sägas att Eric von Rosen tillhörde de ledande svenska nationalsocialisterna på 1930-talet, vilka aldrig nådde ens en procent av rösterna i allmänna val.

Eric von Rosens svastikaförsedda plan.

När greve von Rosen skänkte sitt privatflygplan till Finlands flygvapen 1918 var det försett med en blå svastika på vit botten. Därefter förblev svastikan ett kännemärke för finska flygvapnet till efter Andra världskrigets slut. Svastikan är som buddhistisk eller hinduistisk symbol i regel vänd med hakarna åt höger. De tyska nationalsocialisterna vände sedan på symbolen. En teori gör gällande, att det var von Rosens gode vän Hermann Göring som ”upptäckte” svastikan under ett av sina besök på det rosenska godset Rockelsta i Södermanland och därefter tog det med sig till Tyskland.

Jag tror alltså inte att moské- och kyrkovandalerna är några nazister. Vidare har jag svårt att tänka mig att det motbjudande klottret utförts av normalt fredliga buddhister eller hinduer. Återstår den i mina ögon mest troliga förklaringen. Hakkorsen har sprejats av vänsterelement typ AFA eller Revolutionära Fronten i syfte att provocera och/eller skuldbelägga sina brunkolorerade ideologiska kusiner: en så kallad false flag-operation.

 AFA-klotter i närheten av Södermalms-moskén.

Av AFA-typerna kan man jämväl vänta sig att de skulle vända hakkorsen åt ”fel” håll. Det hör till saken att typiskt AFA-klotter återfanns i närheten av moskén.

Förintelsens minnesdag i Israel och antisemitismen som fenomen

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=OeozUSWdoQA

Länken ovan går till en video som belyser Yom Hashoah – Förintelsens minnesdag – som högtidlighålls i Israel 7 – 8 april. Denna minnesdag initierades 1953 av staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion, i syfte att hedra de omkring sex miljoner judar som föll offer för den nationalsocialistiska Förintelsen i samband med Andra världskriget.

David Ben-Gurion initierade Yom Hashoah i Israel för 60 år sedan.

Högtidlighållandet av Yom Hashoah inleds på kvällen före själva minnesdagen vilken prägas av allvar och solennitet. Nöjesinrättningar såsom teatrar, biografer och pubar håller stängt och i TV och radio förekommer dokumentärer, minnesprogram och seriös musik. Klockan 10.00 hålls två minuter av stillhet då alla upphör att göra vad de håller på med och stannar upp för en kort stunds begrundan och reflektion. I skolor, på militärbaser, företag etcetera hålls högtidliga ceremonier för att hedra förintelseoffren.

The American Jewish Yearbook har angivit att 1933, det år Adolf Hitler och nationalsocialisterna kom till makten i Tyskland, uppgick Europas judiska befolkning till 9,5 miljoner. Detta utgjorde 60 procent av hela världens judiska befolkning som låg på 15,3 miljoner. De flesta europeiska judar levde i östra Europa, varav 5,3 miljoner i Polen och Sovjetunionen. Fram till 1933 hade Europa en dynamisk och välutvecklad judisk befolkning.

Inom loppet av tolv år skulle två av tre av de europeiska judarna ha dött som ett resultat av den nazityska utrotningspolitiken, vars riktlinjer utmejslades efter hand. Till en början var Hitler och nazisterna mer intresserade av att deportera judarna i Tyskland och närområdet till utlandet, men småningom växte beslutet att utrota denna folkgrupp – vilken enligt den förvirrade nazistiska världssynen ansågs stå bakom i stort sett allt ont i världen – fram.

På en konferens för nazihöjdare i en villa Berlin-förorten Wannsee i januari 1942, ledd av Reinhard Heydrich,  diskuterades massutrotning som det bästa sättet att definitivt bli av med judarna. Ett beslut i den riktningen hade fattats av Hermann Göring redan i juli 1941. De flesta judar dog efter 1940, då dödslägret Auschwitz i Polen kom i gång. En betydande del av Israels befolkning utgörs i dag av överlevare eller barn till överlevare från Förintelsen.

Det finns få om ens några historiska händelser som är mer sorgfälligt dokumenterade än just Förtintelsen. Merparten av den seriösa forskningen i ämnet visar att mellan 5,6 och 6,3 miljoner judar dog i Förintelsen. Därtill kommer tre miljoner polacker, två miljoner ryska krigsfångar, en halv miljon zigenare, 120 000 handikappade samt homosexuella och politiskt och religiöst oliktänkande. Medlemmar från ett 30-tal nationaliteter mördades i Förintelsen genom avrättningar, svält och sjukdomar i omänskliga döds- och arbetsläger eller på annat sätt. Sammanlagt beräknas minst 12 miljoner människor ha dött på detta sätt.

Arabisk invandring har medfört att antisemitismen sprider sig i Europa.

Ändå finns så kallade förintelseförnekare, ibland benämnda ”revisionister”, eller dem som söker förringa omfattningen och/eller betydelsen av det nationalsocialistiska massmördandet. Antisemitismen är en uråldrig företeelse som går tillbaka åtminstone till den judiska fångenskapen i Egypten för tusentals år sedan och den har tyvärr inte upphört efter Andra världskriget, vilket många trodde skulle förpassa judehatet till historiens soptipp.

Mer om antisemtism som företeelse här:

http://www.levandehistoria.se/taxonomy/term/36

Den antisemitiske svenske bokhandlaren Einar Åberg (1890-1970) förnekade Förintelsen redan 1945, vilket knappast var oväntat. När Åberg inköpt en bokhandel i Stockholm 1941 satte han upp ett anslag som tillkännagav att judar icke ägde tillträde. Samma år bildade han Sveriges antijudiska kampförbund. Han dömdes ett antal gånger för sin grovt judefientliga agitation, och när lagen om hets mot folkgrupp tillkom  1948 kallades den även Lex Åberg. En minnesfond bildades i Åbergs namn.

För mig har antisemitism och judehat alltid framstått som en gåta. Jag kan för mitt liv inte förstå vad det är hos denna etniska grupp som förmår väcka sådana irrationella antipatier hos vissa människor. Den traditionella arabisk-judiska konflikten är en sak, och genom importen av arabiska invandrare har vi dessvärre sett talrika exempel på en ökande antisemitism i Sverige.

Särskilt har detta skett i Malmö, där hatet mot judarna underblåsts av kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S). Men annan form av antisemitism? Personligen lutar jag åt att det mer är en fråga om ett psykiatriskt än ett politiskt fenomen.

Anne Frank (1929-45).

Personligen blev jag effektivt vaccinerad mot antisemitismen genom den historieundervisning jag erhöll i skolans mellanstadium och en skolresa till Stora synagogan i Stockholm, som även omfattade en föreställning av teaterpjäsen ”Anne Franks dagbok” på den närbelägna Chinateatern.

Slutligen ett belysande citat från den nyligen avlidne norske teologen, politikern och utbildaren Inge Lönning:

Det farligaste med antisemitismen är inte de bekännande antisemiterna, utan de andras villighet att tillerkänna delar av deras trosbekännelse ett visst mått av rimlighet och berättigande.

Kristallnatten: början till Förintelsen

Herschel Grynszpan (1921-?).

Den 7 november 1938 stegade en 17-årig landsflyktig  jude från Hannover i Tyskland som hette Herschel Grynszpan in på tyska ambassaden i Paris och sköt ihjäl ambassadtjänstemannen Ernst vom Rath. Dådet hade av allt att döma två bottnar.

Dels ville Grynszpan med sin förtvivlade handling protestera mot den pågående deportationen till Polen av 70 000 polska judar, däribland medlemmar i hans egen familj, från ett Tyskland där många av de drabbades familjer hade bott i flera generationer. Dels hade den unge Grynszpan, som föga framgångsrikt sökte hanka sig fram som modedesigner i den franska huvudstaden, troligen haft ett homosexuellt förhållande med vom Rath.

För de styrande tyska nationalsocialisterna med Adolf Hitler i spetsen var mordet på ambassadsekreterare vom Rath gefundenes fressen. De fick nu en möjlighet att lägga skulden för mordet på hela den samlade judenheten. Hitler betraktade gärningen som en gåva från försynen. Det blev propagandaminister Joseph Goebbels som fick uppdraget att lägga upp strategin för de massiva judeförföljelser som drogs igång med kort varsel.

Ernst vom Rath (1909-38).

Öyvind Foss skriver i sin informativa skrift Kristallnatten (Optimal förlag 2009) följande:

Attentatet i Paris utnyttjades till en nationell kamp mot judarna: terror, våld och mord kom att bli själva förspelet till det totala förtrycket. Judarna skulle tvingas ut ur Tyskland, arresteras eller mördas. Aktionerna som genomfördes under ”Kristallnatten”, natten till den 10 november, utlöste ett jordskred av hat och människoförakt, iscensatt av nazistiska aktionsgrupper väl tränade i terror och stödda av stormtrupper från SA. En hämndaktion för mordet på ‘en högt dekorerad’ tysk diplomat. En våg av överfall, bränder och mord spred sig som en tsunami över hela Tyskland.

På förmiddagen den 11 november 1938 kunde den tyska statspolisen redovisa förstörelsens preliminära facit. Detta vittnade om 267 antända synagogor varav 76 bränts ner till grunden; 815 helt förstörda judiskägda butiker; flera hundra angrepp mot och inbrott i judiska privatbostäder; 20 000 arresterade judar; 36 mordoffer och ett otal misshandelsfall.

Så småningom räknades siffrorna upp: över 1400 nedbrända och förstörda synagogor och andra byggnader för religiöst bruk; 30 000 arresterade judar vilka förpassades till koncentrationsläger; 7500 utplundrade och demolerade judiskägda butiker och affärer; tusentals plundrade privatbostäder; samt 400 mördade och misshandlade judar i de lokala områdena och ett okänt antal dödsfall under transporter till eller i koncentrationsläger. Enbart i Dachau utanför München redovisades 185 dödsfall.

 

Förstörd judisk butik efter Kristallnattens pöbelupplopp.

Med Kristallnatten – som alltså rörde sig om avsevärt mer än krossande av butiksfönster vilket namnet antyder – kan det sägas att de nationalsocialistiska förföljelserna mot judarna i den mest brutala formen drogs igång på allvar. Uppmarschen mot Förintelsen hade emellertid påbörjats åtskilliga år dessförinnan. Kort efter Hitlers och nazisternas makttillträde 1933 tillskapades en avdelning för rashygien i inrikesministeriet i Berlin. Ungefär samtidigt offentliggjordes nazipartiets (NSDAP) program i elva punkter om bojkott av judiska butiker. 1933 var också året då den så kallade arierparagrafen återinfördes i den tyska statliga byråkratin och yrkesförbud infördes för ”icke-ariska” advokater och läkare vid sjuk- och försäkringskassorna.

1934 avskaffades arbetsrätten och fabriksråden från den demokratiska Weimarrepubliken och utestängdes judar från ledande positioner inom industri och näringsliv. 1935-36 tillkom de beryktade Nürnberglagarna, raslagar vilka, med Foss ord, ”legaliserade diskriminering och förföljelse av judarna och andra medborgare som föll utanför det som den nazistiska ideologin karaktäriserade som den ariska rasen.” Enligt lagarna kriminaliserades allt umgänge mellan så kallade arier (första klassens medborgare) och icke-arier (andra klassens medborgare) och judarna fråntogs alla medborgerliga rättigheter.  Därefter brutaliserades behandlingen av judar och andra oönskade folkelement, något som kulminerade i Kristallnatten runt den 9 november 1938.

1939 ger Nazitysklands näst mest inflytelserike makthavare, Hermann Göring, Gestapo-chefen Reinhard Heydrich uppgiften att lösa den så kallade judefrågan medelst utvandring och evakuering. I riksdagen (Reichstag) i Berlin förkunnar Hitler att den ”judiska rasen” skall förintas i Europa under det förväntade europeiska storkriget. Raslagarna införs även i det av tyskarna annekterade Österrike. Kort efter det tyska angreppet på Polen den 1 september 1939 samlas judarna ihop i ghetton samtidigt som de första massmorden äger rum. Alla judar i det ockuperade Polen måste bära en gul Davids-stjärna.

1940 börjar tyska judar deporteras till dödslägren i Polen, vilka efterhand blir allt fler. Koncentrationslägren i Majdanek och Auschwitz tillkommer 1941 och anpassas för massmord i industriell skala. Samma år stängs möjligheterna för  judar att utvandra från Tyskland. I januari 1942 hålls en konferens i den sobra Berlin-förorten Wannsee under ledning av Heydrich, och resultatet av mötet blir att ”den slutliga lösningen” på judeproblemet (Die Endlösung der Judenfrage) fastläggs till att förverkligas i form av fysisk förintelse.

1945 befrias de överlevande koncentrationslägerfångarna av allierade trupper varefter Förintelsens omfattning i alla dess fruktansvärda delaljer kan urskiljas. Det uppskattas att omkring sex miljoner judar gått under i den nationalsocialistiska lägervärlden eller avlivats på annat sätt, icke minst inom ramen för det tyska angreppet på Sovjetunionen (Operation Barbarossa) som inleddes midsommaren 1941. 1946 ställs de överlevande nazikoryféer som kunnat gripas till ansvar för sina brott mot mänskligheten i den sydtyska staden Nürnberg, där raslagarna en gång antagits och spektakulära nazistiska massmöten ägt rum. Ett 20-tal åtalade dömdes till döden och hängdes, dock inte Göring som lyckades ta sitt liv dagen innan han skulle hängas.

Hermann Göring i sin krafts dagar. Sic transit gloria mundi…

Det var dock med Kristallnatten i november 1938 som Förintelsens ouvertyr ägde rum. Öyvind Foss sammanfattar dess betydelse så här:

Novemberpogromen 1938 markerar därför övergången från en stadigt ökande diskriminering av tyska judar efter Hitlers maktövertagande 1933 till en systematisk förföljelse och terror, målmedvetet inriktad på förintelse. Denna övergång dokumenterades på konferensen om den slutliga lösningen vid sjön Wannsee i Berlin den 20 januari 1942.

Naziledningen sökte rättfärdiga pöbelupploppen, förstörelsen och morden med Herschels Grynszpans mord på en tysk diplomat i Paris. Och hade inte detta ägt rum hade man säkerligen använt en annan förevändning vid annan läglig tidpunkt. En rättegång planerades mot Grynszpan 1942, men den ställdes in. Vad som sedan hände med Ernst vom Raths baneman är inte närmare känt, men han dödförklarades slutligen den 14 juni 1960.