Posted tagged ‘Herodes tempel’

Palestina i historisk tid och nutid: palestinier och araber är samma folk

9 februari, 2017

palflag
Palestinas (det brittiska mandatets) flagga enligt franska uppslagsverket Larousse 1939.

Den så kallade Palestinska myndighetens så kallade president Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, har träffat Frankrikes president Francois Hollande under sitt femtielfte försök att få den internationella menigheten inklusive FN att vända sig mot Israel. Abbas kommer även att besöka Turkiet, Ryssland, Tyskland och New York i samma syfte. http://www.i24news.tv/en/news/international/109984-160416-abbas-to-hollande-palestinians-fully-support-french-peace-initiative

Den omedelbara anledningen till Abbas anti-israeliska diplomati är det israeliska parlamentet Knessets historiska beslut att i efterhand legalisera 4000 israeliska bosättarhem i område C på den så kallade Västbanken, det vill säga de urgamla judiska territorierna Judéen och Samarien. Det kontroversiella beslutet antogs med röstsiffrorna 60-52. http://www.jpost.com/Israel-News/Politics-And-Diplomacy/Knesset-passes-historic-Settlements-Bill-480768

Den palestinaarabiska sidan menar att beslutet innebär dödsstöten för ”tvåstatslösningen”, vilken innebär att en israelisk och en ”palestinsk” stat skall existera sida vid sida. I praktiken är tvåstatslösningen redan död – om inte förr gick den till de sälla jaktmarkerna när Barack Obama, kort före sin avgång som USAs president, i slutet av december instruerade USAs representant i FNs säkerhetsråd att inte inlägga sitt veto när rådet uppmanade Israel att avveckla bosättningarna. Israel brydde sig av förklarliga skäl inte heller om att komma till det möte i Paris nyligen där den ”palestinska” frågan diskuterades. http://edition.cnn.com/2016/12/23/politics/israel-official-rips-obama-un-settlements/

636215434288114276-epa-mideast-israel-settlers-amona
Israelisk polis släpar iväg en protesterande judisk bosättare i Amona.

Den israeliska vänstern rasade mot det israeliska parlamentsbeslutet, som av allt att döma togs därför att Israel fortsättningsvis vill undvika att behöva vräka judiska bosättare från deras hem i det omstridda området vilket skedde i Amona nyligen. Beslutet kan komma att överklagas. https://www.theguardian.com/world/2017/jan/31/israel-west-bank-settlement-homes

Den Palestinska myndighetens månande om tvåstatslösningen förtjänar enligt denna bloggare knappast att tas på allvar. Endast den judiska sidan godtog FNs delningsplan från 1947 avseende det forna brittiska Palestina-mandatet, och när Israel proklamerades den 14 maj 1948 gick palestinaarabiska styrkor jämte stridskrafter från omgivande arabstater till samlat angrepp mot den nybildade judiska staten. Araberna hade kalkylerat med en promenadseger men fick ordentligt på tafsen liksom i alla krig härefter.

FN-förslaget om tvåstatslösning besvarades alltså med krig för 69 år sedan, och även om den palestinaarabiska sidan numera påstår sig stödja tanken på en judisk och en arabisk stat sida vid sida står det för varje nykter betraktare klart att detta blott är en läpparnas bekännelse. Mahmoud Abbas/Abu Mazen talar med len röst när han träffar västliga ledare som Francois Hollande, men när han lägger ut texten på arabiska låter det helt annorlunda.

dde5b992800422348fe058751a28c949f3929453
Mahmoud Abbas möter Fracois Hollande.

I ett TV-sänt tal i oktober 2016 säger ”president” Abbas att ”vi välkomnar varje droppe judiskt blod som spills i Jerusalem” och ett sätt för rättrogna muslimer att komma till paradiset och att judarna inte har rätt att sätta ”sina smutsiga fötter” på Tempelberget, där två muslimska helgedomar byggdes mer än ett halvt årtusende efter det att Herodes judiska tempel förstördes av romarna. Jag kan inte se att ett sådant uttalat stöd för urskillningslös palestinaarabisk terrorism stärker Abbas anspråk det minsta. Lyssna på Abbas här: https://www.youtube.com/watch?v=VfZHJWJJz7M

Abbas blodsretorik är inte några tomma ord. Palestinska myndigheten betalar sedan många år tillbaka ut löner till arabiska terrorister i israeliska fängelser och ger vidare ekonomiska bidrag till familjer som mist livet under utförande av terrordåd. Bidrag som betalas med det rikhaltiga stöd utifrån som gör att myndigheten kan hålla sig finansiellt flytande. Regeringen Löfven beslutade som bekant som en av sina första åtgärder efter tillträdet hösten 2014 att ge 1,5 miljarder kronor till Abbas myndighet. http://www.sydsvenskan.se/2016-10-12/terror-som-lonar-sig

Omvärlden skulle kunna sätta press på palestinaaraberna att upphöra med sin fortgående terrorverksamhet genom att klargöra att bidragen kommer att dras in om terrorn mot Israel fortsätter. Några allvarliga försök enligt den linjen har mig veterligt inte företagits – den enda part i Mellanöstern-konflikten det anses  politiskt korrekt att pressa är Israel.

I dag är det en allmänt utbredd uppfattning, att enbart etniska araber kan vara ”palestinier”. Så har det inte alltid varit. Länge var det i allmänhet judar som avsågs när ordet ”palestinier” kom på tal, och varför inte? Judar hade levt i det område som av den romerske kejsaren Hadrianus år 135, som en hämnd mot det bångstyriga judiska folket i den romerska provinsen Judéen, namngav ”Palestina” efter de historiska israeliternas arvfiende filistéerna.

atonement-day-at-western-temple-wall-1920s1

Judar vid Västra tempelmuren (Klagomuren) i Jerusalem på 1920-talet.

De moderna palestinaaraberna använder Hadrianii namninnovation för att rättfärdiga sin väpnade kamp mot den judiska staten och hävdar, att de i själva verket har rätt till det område där nämnda stat ligger. Det är en historieförfalskning som vore skrattretande om den inte hade fått så allvarliga konsekvenser i form av praktiskt taget daglig terror mot Israels civilbefolkning. Här en länk till en noggrann historisk exposé avseende ”den hadrianska förbannelsen”: http://www.think-israel.org/ronen.hadriancurse.html

Det dåvarande Palestina ingick länge i det Ottomanska/Osmanska riket, som ägde bestånd under mer än 600 år från slutet av 1200-talet fram till 1920, då området till 1948 kom att administreras av Storbritannien på uppdrag av FNs föregångare Nationernas förbund (NF) under namnet Brittiska Palestinamandatet. Såväl under ottomanerna som britterna levde araber och judar sida vid sida, ofta på ett hyfsat fredligt vis. Mer om Ottomanska riket här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/06/varfor-ar-ottomanska-riket-viktigt-i-dag/

För att vara övertydlig: alla invånare i Brittiska Palestinamandatet, liksom tidigare tidigare under ottomanerna, kallades ”palestinier” – judar såväl som araber. De som måste ha gjort störst avtryck var emellertid judarna, ty den flagga som gällde för området vid denna tid var en som hade ett blått fält till vänster och ett lika stort vitt till höger. Mitt i gränslinjen mellan de båda fälten en gul Davidsstjärna!

Detta framgår av en internationell flaggförteckning i det franska uppslagsverket Larousse från 1939 (se bilden överst). https://www.factualisrael.com/1939-palestinian-flag-look-like-surprised/

När vidare ett fotbollslag från det brittiska mandatet 1939 reste till Australien, ett annat område lydande under britterna vid denna tid, för att representera Palestina i en fotbollsmatch mot Australien, hade spelarna på sina tröjor en symbol i form av en stiliserad Davidsstjärna. Matchen refereras i form av en filmsnutt som kan beskådas här: http://www.jta.org/2015/05/27/news-opinion/the-telegraph/watch-palestines-soccer-team-play-in-1939

palestine-football-team
Förbrödring mellan australiensiska och palestinska fotbollsspelare 1939. Observera symbolen på den palestinske spelarens tröja!

För övrigt finns det en annan nationsflagga som tidigare hade den judiska Davidsstjärnan som motiv. Före nazisttiden var det denna typ av stjärna som prydde Marockos flagga – stjärnan kom sedan att ändra karaktär och få ett annat utseende (se bild nedan): https://www.factualisrael.com/moroccan-flag-nazis-rewrote-history/

Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” används i dag som ingredienser i en mytbildning som syftar till att rättfärdiga en arabisk strävan att utplåna den judiska staten Israel. Det är inte ett godtyckligt påstående som görs av denna bloggare utan är ett faktum, som i ett öppenhjärtigt ögonblick erkändes av den ledande PLO-politikern Zuheir Mohsen (1936-79) i en intervju med den holländska tidningen Trouw på 1970-talet.

Så här uttryckte sig Mohsen ordagrant (översättning från nederländska):

The Palestinian people does not exist. The creation of a Palestinian state is only a means for continuing our struggle against the state of Israel for our Arab unity. In reality today there is no difference between Jordanians, Palestinians, Syrian and Lebanese. Only for political and tactical reasons do we speak today about the existence of a Palestinian people, since Arab national interests demand that we posit the existence of a distinct ”Palestinian people” to oppose Zionism. Yes, the existence of a separate Palestinian identity exists only for tactical reasons. https://en.wikiquote.org/wiki/Zuheir_Mohsen

flag_of_morocco_david-star-1024x535
Marockos gamla flagga sådan den såg ut före nazisteran.

Klarare än så kan det näppeligen sägas. Palestinasupporters brukar invända att Mohsen var en högt uppsatt befattningshavare i det syriska Ba’ath-partiet med panarabism på programmet och därför inte representativ för PLO. Dock var Zuheir Mohsen född i Tulkarm i det Brittiska Palestinamandatet 1936 och därmed lika ”palestinsk” som någon av de andra PLO/Fatah-ledarna. Ja, faktiskt mer så än PLO-ledaren Yassir Arafat (1927-2004), även känd som Abu Ammar, som var född i Kairo i Egypten. Tulkarm ligger i nordvästra delen av den så kallade Västbanken.https://en.wikipedia.org/wiki/Tulkarm

I princip samma argument framfördes i ett psykotiskt uppskruvat tonläge i den egyptiska TV-kanalen Al-Hekma den 23 mars 2012, då den islamistiska terrorrörelsen Hamas (som kontrollerar Gaza) inrikesminister Fathi Hamad menade att palestinaaraberna i Gaza var just – araber. ”Hälften av oss har egyptisk, den andra hälften saudiarabisk bakgrund”, argumenterade Hamad och manade hela arabvärlden till heligt krig (jihad) för den ”palestinska” – det vill säga den arabiska – saken mot sionisterna, amerikanerna och imperialisterna. Detta därför att araber i ”Palestina” och på andra håll är ett enda folk. https://www.youtube.com/watch?v=Oo4yiUHs1HE

Den enda reella palestinska stat som existerar i nuläget är Jordanien (tidigare Transjordanien), vars befolkning till övervägande delen de facto består av vad som kallas ”palestinier”. Landet ockuperade olagligt efter det Första arab-israeliska kriget från 1949 till 1967 Judéen och Samarien – alltså ”Västbanken” – och östra delen av den urgamla judiska huvudstaden Jerusalem. 1967 lyckade Israel i Sexdagarskriget erövra dessa områden jämte Golanhöjderna i norr och Sinaihalvön i söder (Sinai överlämnades 1978 till Egypten efter Camp David-avtalet).

jewish-and-arab-palestine-1922

Det judiska och arabiska Palestina under brittiskt mandatärstyre 1922.

Således skulle man med fog kunna säga att det är Jordanien som är Palestina. Tvåstatslösningen är på så sätt redan ett faktum. Ju förr världen inser detta desto bättre! https://mellanosternidag.wordpress.com/israel-i-nordisk-media/jordanien-ar-en-palestinsk-stat/

Slutligen ett litet men slagkraftigt memento till alla som tycker att Israel skall bojkottas. Detta är lättare sagt än gjort, vilken mer än väl framgår av denna intelligenta presentation: https://www.youtube.com/watch?v=45Rkjp0rU-o

 

 

Bar Kokhba: en judisk Messias och hans tid

3 april, 2016

Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till honom: ”Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!” Jesus svarade honom: ”Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” – Markusevangeliet 13:1-2.

Bland de anklagelsepunkter som det judiska ledarskapet enligt evangelieberättelserna i Nya testamentet riktade mot Jesus fanns påståendet, att han sagt sig kunna riva ner det heliga templet och bygga upp det igen inom loppet av tre dagar vilket ansågs vara den grövsta av hädelser. Sant är att Jesus vid något tillfälle talade på ett sätt som kunde tolkas så. https://www.svenskakyrkan.se/stensjon/langfredag—matteusserien-2012

Helt klart är under alla omständigheter, att Mästaren från Nasaret förutsåg förstörelsen av templet – det så kallade Herodes tempel – och andra byggnader i Jerusalem inom en överskådlig framtid. Detta framgår tydligt av yttrandet till lärjungarna om att ”här skall förvisso icke lämnas sten på sten”, som återges i rutan överst i denna text. Jesus visste när han sade detta, att han icke skulle komma att accepteras som Messias av det utvalda judiska folket och då, förutspådde han, skulle konsekvenserna bli fruktansvärda.

titus-bc3a5gen-relief Scen från Titusbågen i Rom, som restes till minne av Titus framgångsrika fälttåg i Judéen. Reliefbilden föreställer triumftåget i Rom, där romerska soldater paraderar med krigsbyte från det heliga templet.

Mindre än 40 år efter denna förutsägelse inträffade det som Jesus förebådat. Det skedde som slutpunkt på det första judiska upproret mot romarna (66-70 efter Kristi födelse) vid Jerusalems belägring den 3 april-30 augusti år 70. Historieskrivaren Josefus, som  var judisk befälhavare i Galiléen men efter att ha tillfångatagits av romarna arbetade nära samman med dessa, skildrar det fruktansvärda förloppet då den romerske generalen Titus – son till kejsar Vespasianus och senare efterträdare till denne på kejsartronen – belägrade den heliga staden.http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/forstor.htm

Bland annat, uppger Josefus, svalt omkring 600 000 människor ihjäl under den nära fem månader långa ockupationen vilken kostade över en miljon människor livet. Liken efter 4000 människor som dött svältdöden skall ha kastats över stadsmurarna varje dag under ockupationen. Bara vid nedbrännandet av templet omkom 6000 personer. Det sägs att Titus inte haft för avsikt att bränna ner templet, som han betraktade som en arkitektonisk skatt, utan att detta skedde av misstag i stridens hetta.

Jesus Kristus, eller Yeshua Bar Yosef som han egentligen torde ha hetat med arameiskt språkbruk, hade fått rätt i sin förutsägelse om nedbrytningen av Jerusalem i allmänhet och templet i synnerhet. Endast västra tempelmuren, judarnas heligaste plats i dag, blev kvar intakt. Om några mindes Jesu förutsägelse vid denna tid, så bör det ha varit den minoritet judar som valt att tro på den unge kringvandrande rabbinen från Nasaret i Galiléen.

Att den romerska belägringen var synnerligen brutal finns ingen anledning att betvivla, men möjligen är de siffror Josefus – som sedan flyttade till Rom och antog kejsar Vespasianus familjenamn Flavius –  nämner över antalet offer överdrivna. Han var emot det judiska upproret och kan ha velat  visa, vilka gruvliga konsekvenser det fick och till den ändan ”tagit i” litet extra.

Israelresa 051 På Masada-platån. I bakgrunden skymtar Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Upproret var emellertid inte över än. Knappt 1000 fanatiska judiska upprorsmakare, så kallade seloter, hade inklusive sina kvinnor och barn barrikaderat sig i befästningen Masada på en 400 meter hög klippa i ökenområdet nära Döda havet.

År 72 skickade Rom en styrka under befäl av prokuratorn Flavius Silva med uppgift att eliminera motståndet. Efter att på platsen ha uppfört ett belägringstorn kunde romarna storma befästningen efter ett år i tryckande hetta vid Masada, men det visade sig att besättningen inför utsikten att slaktas av romarna hade begått kollektivt självmord. Endast sju personer – två kvinnor och fem barn – hade överlevt genom att gömma sig i en grotta.

http://www.goisrael.se/Tourism_Swe/Articles/Archeology/Sidor/Masada.aspx

Cirka 60 år efter det första judiska upproret var det dags igen. En noga planlagd resning igångsattes nu, år 132 efter Kristi födelse, med en man vid namn Shimon eller Simon Bar Kokhba som ledare medan Hadrianus (kejsare 117-138) styrde i Rom. Kokhba var uppenbarligen en kraftfull gestalt och hölls av några, bland andra den judiske vishetsläraren Akiva, för att vara den i de judiska skrifterna utlovade Messias. https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/Kokhba.html

Denna messiasgestalts förnamn, Shimon, samt hans porträtt har återfunnits på judiska mynt präglade vid tiden för upproret. Det andra namnet förekommer i många olika varianter. Det antas ursprungligen ha lytt Bar Koseva efter namnet på fadern eller möjligen en plats. Namnet tros sedan ha metamorfoserats under revoltens lopp i syfte att stämma överens med ett bibelställe vilket omnämner Messias som en stjärna, kohba. Upprorsledaren emanerade desslikes från konung Davids ätt, något som väl stämmer överens med de messianska anspråken.

barkokhba4 Bar Kokhba-mynt i guld.

Arkeologiska fynd i form av brev och andra handlingar gjorda av papyrus visar, att Shimon Bar Kokhba styrde sina judiska undersåtar med järnhand in i minsta detalj, både vad beträffar den militära organisationen om 400 000 man och ekonomin. Soldaterna initierades på ett handfast sätt, antingen genom att få ett finger avhugget eller också genom att tvingas rycka upp ett cederträd med rötterna.

Så var deras uppgift också att ta sig an världens brutalaste och mest effektiva armé, den romerska. Det judiska våldet riktade sig även i någon mån mot kristna grupper, som vägrade delta i den judiska resningen.

Shimon Bar Kokhba bekände sig självklart till förfädernas judiska religion. Han följde strikt de judiska lagarna inklusive iakttagandet av sabbaten och andra helgdagar, tionden, mat- och renhetsregler etcetera.  Han sägs dock också i hög grad ha förlitat sig på egen kraft: före ett slag bad han Gud att ”varken bistå oss eller göra oss modfällda”.

Allt detta är känt genom avgörande upptäckter som gjordes i en grotta i Juda öken i Israel under tidsperioden 1952-61, där det också framgår att en hel del kraft måste ägnas åt dagliga sysslor som att förse härlägret med mat och att lösa problem som hade med jordägande att göra; Bar Kokhba och hans närmaste män kontrollerade stora landytor.

Det kan för övrigt nämnas att den moderna staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), tog sitt efternamn efter en av Kokhbas generaler (han hette ursprungligen David Grün och var från polska Plonsk i dåvarande Tsarryssland).

1400647158 David Ben-Gurion hette ursprungligen David Grün men tog sitt mer kända efternamn efter en av Bar Kohbas generaler.

Shimon Bar Kokhba ledde det judiska upproret mot Rom i tre och ett halvt år. I början var framgångarna betydande: upprorsmännen lyckades erövra ett 50-tal romerska befästningar, däribland Jerusalem år 134. Slutet kom 135, då en stor romersk härstyrka besegrade Bar Kokhbas armé vid bergsfästet Betar på Tisha b´Av, den judiska fastedagen nionde dagen i månaden Av som inföll i augusti.https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/29/fastedagen-tishna-bav-judarna-minns-sina-katastrofer/

Kokhba och hans närmaste medarbetare dödades, och efter det för romarna lyckosamma slaget avrättade man åtta medlemmar i Sanhedrin, det judiska stora rådet, efter den gräsligaste tortyr. Bland offren fanns Akiva, som räknat med möjligheten att Kokhba verkligen var Messias (Messhiah). Fruktansvärda massakrer i judiska byar över hela Judéen följde, och historikern Cassius Dio anger att 580 000  judar dog totalt. 50 befästningar och närmare 1000 byar lades i ruiner. Ett stort antal judar dog även i svält och sjukdomar. Likväl fortfor mindre judiska grupper göra motstånd genom gerillakrigföring in på året 136.

En rejäl portion av de omkring 100 000 romerska soldater, som under befäl av den från det romerska Britannien hämtade Julius Sextus Severus sattes in för att krossa upproret, gick också under i ond, bråd död på slagfältet eller i sjukdomar. Helt lyckades dock inte romarna krossa judarna. Den judiska ledningen övertogs av Kohbas son Rufus och efter denne sonsonen Romulus, och ett centrum för judiska skriftlärde kom att etableras i staden Tiberias vid Galiléiska sjön (Gennesaret). Här skrevs det så svetten lackade, och år 450 hade Talmud fästs på papyrus. Andra judiska koncentrationer fanns i Galiléen, Bet Shear och Golan.

Det är vanligt att räkna början av den judiska landsflykten, diásporan, från besegrandet av Bar Kokhbas resning 135. Därefter, har det hetat, spreds judarna för alla vindar till all världens hörn tills staten Israel etablerades 1948. Detta är alltså en sanning med avsevärd modifikation. Judisk närvaro i området fanns hela tiden, också efter de muslimska arabernas invasion på 600-talet.http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/arabernas-och-islams-historia-fran-600-talet-till-1500-talet

bar kokhba 001 Det arkeologiska standardverket om Bar Kokhba, här i tysk version, av Yigael Yadin. Foto: Tommy Hansson

Kejsar Hadrianus hade nu bestämt sig för att en gång för alla klämma åt och förnedra det besvärliga judiska folket. Han lät uppkalla regionen efter judarnas arvfiender, filistéerna, och ge den namnet Syria Palestina (de historiska filistéerna har dock inte mer med dagens palestinaaraber att göra än vad den moderna tidens assyrier har med de forntida assyrierna att göra).

Jerusalem förstördes i grunden än en gång och gavs namnet Aelia Capitolina, som judarna bannlystes från – utom vid fastehögtiden Tisha b´Av, då judarna av tradition minns sina talrika katastrofer av vilka många inträffat just vid Tisha b´Av. Vidare förbjöds judarnas heliga skrift, Torah, och den judiska tideräkningen.

Historiker av professionen, och givetvis även många andra intresserade, har genom seklerna försökt komma underfund med vad som utlöste Bar Kokhba-upproret. Några tänkbara orsaker som nämnts är förändringar i den romerska administrationen, förändringar inom jordbruket och ekonomiska problem. Det väckte naturligtvis också berättigad vrede att Hadrianus förbjöd den redan då åldriga riten att omskära judiska gossebarn, något Hadrianus betraktade som könsstympning även fast det bara var förhuden som avlägsnades..

Tänkbart är också att en judisk nationalism, som under kejsar Trajanus (98-117) tid flammade upp i Alexandria i Egypten, den östliga kustregionen Cyrenaika i Libyen samt i Mesopotamien, också nådde Judéen.

Bust_Hadrian_Musei_Capitolini_MC817 Hadrianus, kejsare i Rom 117-138. Besökte troligen Jerusalem 130 för att lägga upp ritningarna för ett planerat Jupiter-tempel på ruinerna av judarnas heliga tempel.

Det är emellertid högst sannolikt att den tändande gnistan till resningen var ett besök som kejsar Hadrianus skall ha genomfört i Jerusalem år 130.  Så sent som 2014 gjordes ett sensationellt arkeologiskt fynd i anslutning till Damaskusporten i gamla Jerusalem i form av en del av en latinsk inskription, som tycktes bevisa vad man tidigare bara gissat – att Hadrianus verkligen besökte staden 129/130 och då troligen överlade med sitt folk på platsen om att uppföra ett tempel till den romerske överguden Jupiters ära på ruinerna av det forna judiska templet.

Om sådana planer nådde redan tidigare upprorsbenägna judars öron var det bäddat för en militant revolt!

Det finns inte många likheter mellan de båda judiska Messias-gestalterna Yeshua Bar Yosef och den cirka 100 år yngre Shimon Bar Kokhba, men ett par paralleller exiterar faktiskt. Båda var verksamma under en period av omkring tre år och båda mötte ett våldsamt slut i den romerska ockupationsmaktens hand. Den uppenbara skillnaden är ju, att medan Yeshua predikade att hans rike inte var av ”denna världen” och inte agiterade mot den romerska närvaron (”Ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör”) var Shimon i högsta grad en världslig furste och en krigsman.

Man kan heller naturligtvis inte undgå att se, att Yeshua/Jesus trots sin förödmjukande död på korset gav upphov till världens mest utbredda religion under det att Shimon snart var bortglömd och blivit levande för oss först genom sentida arkeologiska fynd. Yeshua Bar Yosef ville grunda ett världsomfattande rike byggt på andlighet, Shimon Bar Kohkba ville jaga ut romarna ur Judéen och etablera judisk självständighet. För samtidens kristna var en sådan måsättning givetvis helt irrelevant.

Slutligen måste några ord även sägas om den man, som kanske mer än någon annan forskat i fenomenet Shimon Bar Kokhba och upplyst världen om denne judiske militärfurste: Yigael Yadin (1917-84).https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/yadin.html

Yadin, som föddes i Jerusalem 1917, var son till en berömd israelisk arkeolog som hette Eliezer Sukenik. Han anslöt sig 1933 till den paramilitära sionistiska organisationen Haganah. När Haganah ombildades till Israels reguljära armé 1948 följde Yadin med och var landets andre överbefälhavare (ÖB) 1949-52, åren närmast efter det första arabisk-israeliska kriget.

begin Yigael Yadin (närmast kameran) och Menachem Begin konfererar under en debatt i knesset i Jerusalem i juli 1980.

Efter sin militära bana slog Yadin in på en yrkeskarriär som arkeolog och har lett utgrävningar vid israeliska objekt såsom Qumran, Masada och Megiddo. Ibland har han kritiserats för att vara alltför ivrig när det gällt att bevisa, att Bibeln haft rätt. Historien om Shimon Bar Kokhba är  ingen biblisk angelägenhet men väl så viktig för den israeliska historien och en symbol för tappert motstånd mot främmande ockupation. Yadins rikligt illustrerade bok om utgrävningarna kring Bar Kokhba (jag har i min ägo ett exemplar ur en tyskspråkig utgåva) är en arkeologisk klassiker.

Yigael Yadin återkom i den militära banan då han 1967, i samband med Sexdagarkriget, var militär rådgivare åt premiärminister Levi Eshkol, samt som ledamot i den undersökningskommission som utredde den israeliska regeringens och militärens handlande vid utbrottet av Yom Kippur-kriget 1973.

Ett par år senare var Yadin med och grundade det politiska partiet Democratic Movement for Change (DASH), som vid valet 1977 erövrade 15 av de 120 platserna i knesset och bildade den israeliska historiens första borgerliga regering med Likud. Menachem Begin blev premiärminister och Yigael Yadin vice premiärminister.

Yadin spelade en viktig roll vid den israeliska regeringens förhandlingar med Egypten i samband med ingåendet av Camp David-avtalet 1978. DASH upplöstes 1981 efter starka inre motsättningar, då också Yadin slutade med politiken.

Fariséerna: bättre än sitt rykte

17 oktober, 2013

Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte.

Så utlåter sig Jesus enligt Matteusevangeliet 23:3 om den judiska gruppering som kallades fariséerna, vilken existerade från omkring 100 före Kristi födelse till efter det judiska templets förstörelse år 70 efter Kristi födelse. Matteusevangeliet innehåller en lång rad fördömanden av fariséerna och de så kallade skriftlärde eller lagkloka, som var en annan framträdande judisk grupp:

http://www.biblegateway.com/passage/?search=Matteus+23&version=SFB

Fariséerna har betecknats som ett såväl religiöst som politiskt parti i det judiska samhället. Namnet ”fariséerna” (grekiska pharisaios) betyder ordagrant ”de avskilda” eller ”de avsöndrade”: de såg sig själva som skilda från det omgivande, syndfulla samhället. Fariséernas ideal var att det judiska folket också skulle vara ett Guds folk som skulle följa de bibliska renhetslagarna.

748067Fromma judar med Torah-rulle vid Västra tempelmuren i Jerusalem.

Inom fariseismen diskuterades mycket om lagarnas betydelse och om behovet av att mildra lagar och regler som bedömdes alltför stränga och/eller omöjliga att efterleva. Man ville dock hitta argument för sådana tolkningar i Tanach, det vill säga den judiska bibeln som vi kristna vanligen kallar Gamla testamentet och vars heligaste del är Torah.

Enligt fariséerna styrde Gud mycket över människornas liv men menade också, att människan hade en fri vilja. I motsats till det aristokratiska partiet sadducéerna, vars representanter hade högt uppsatta positioner i anslutning till templet och övrigt samhällsliv, trodde fariséerna att det existerade änglar samt ett andligt liv efter döden. Man väntade även på den i skrifterna utlovade Meschiah (Messias) och trodde på uppståndelsen efter döden, då kroppen enligt dem förenas med själen.

Fariséerna kunde i princip komma ur alla samhällsklasser utom den aristokratiska överklassen, som favoriserade sadducéernas parti. De senare sökte vidare hålla sig väl med den romerska ockupationsmakten och konspirerade med ståthållaren Pontius Pilatus i syfte att få Jesus avrättad som en farlig upprorsmakare. Vilket ju också skedde.

250px-JosephusbustHistorieskrivaren Josefus.

Ovärderlig information om fariséerna och andra judiska grupperingar – förutom sadducéerna även om exempelvis de asketiska essenerna och de våldsbejakande seloterna och sikarierna – återfinns hos den judiske historieskrivaren Josefus, som föddes år 37/38 och dog strax efter år 100 efter Kristi födelse. Denne skrev två böcker: Om det judiska kriget (som han själv upplevde) samt Judisk historia. Josefus anses vara den förste utombibliske författare som nämner gestalter såsom Jesus (Yeshua eller Yehosua), Johannes (Yochanan) döparen samt Jesu bror Jakob (Yakoub).

Fariséernas inflytande höll i sig också efter templets förstörelse, då däremot sadducéerna definitivt försvann ur bilden. Den fariseiska traditionen anses sedan ha förts vidare av inflytelserika judiska rabbiner. Enligt fariséerna var den muntliga traditionen lika viktig som den skriftliga.

Den bild vi får av fariséerna i den kristna bibeln (Nya testamentet) är snarast en djävulsmålning utförd av skribenter, vilka kände sig bittra över att Jesus misslyckats med att få avgörande stöd från denna inflytelserika gruppering. Det framgår dock av evangelierna och Apostlagärningarna att det fanns fariséer som stödde mästaren från Nasaret och även anslöt sig till de kristna.

PaulusEn forntida bild av aposteln Paulus (Saulus), som tillhörde fariséernas parti.

Dit hörde den för kristendomen så betydelsefulle Paulus, som initialt under namnet Saulus var en fanatisk motståndare till den  kristna sekten och obarmhärtigt förföljde dess anhängare. På väg till Damaskus fick han emellertid en uppenbarelse som klargjorde för honom att de kristna hade Guds välsignelse.

Fariséernas och Jesu uppfattningar överensstämde till mycket stor del, och det är sannolikt att han hade väntat sig betydligt mer av dem. I besvikelsen över det bristande fariséstödet for han därför ut i ganska vildsinta ordalag mot dem, och av bara farten fick även de skriftlärde en släng av sleven. Om det som finns refererat i Nya testamentet verkligen är Jesu egna ord och inte utbroderingar signerade evangelisterna, vilket inte är gott att veta.

Om fariséerna och Jesus finns en text på bloggen Kristendomskritik. I en kommentar framförs här möjligheten att det endast var de fariséer som inte höll sig till Torah som Jesus kritiserade för att vara högmodiga, giriga, hycklande etcetera:

http://kristendomskritik.blogspot.se/2007/01/jesus-anklagar-fariseer-och-laglrda.html

herodes_tempelSå här kan det så kallade Herodes tempel i Jerusalem ha tett sig enligt en tecknares version.

Vare därmed hur som haver. Jag tror det sammanfattningsvis kan sägas, att fariséerna var betydligt bättre än sitt rykte. Detsamma kan ju också sägas om det judiska folket i gemen vilket överlag framställs mycket negativt i evangelierna, kanske särskilt i Johannesevangeliet. Den kristna bibelns ensidiga bild av dem som svepande kallas ”judarna” har i hög grad bidragit till senare tiders antisemitism och judeförföljelser i och utom kristendomen.