Posted tagged ‘Hillary Clinton’

Krav i stor USA-tidning: ”Hillary Clinton bör uppmanas kliva åt sidan”

4 november, 2016

assangle-clinton-wikileaks
Kommer WikiLeaks grundare, Julian Assange, att kunna rädda USA och världen från skräckscenariot med Hillary Clinton i Vita huset?

Den 8 november hålls presidentval i USA mellan Republikanernas kandidat Donald J. Trump och Demokraternas Hillary Rodham Clinton. Eller? Nu höjs röster för att fru Clinton bör stiga åt sidan och överlåta sin kandidatur till sitt val som vicepresident, senator Tim Kaine från Virginia.

John Kass, värd för ett radioprogram samt krönikör i Chicago Tribune, som är en av USAs mest lästa dagstidningar, menar att det demokratiska partiet av ren omtanke om nationens bästa bör be Hillary kliva åt sidan. http://www.chicagotribune.com/news/columnists/kass/chinews-john-kass-20130507-staff.html

”Det är uppenbart att det amerikanska politiska systemet är på väg att braka ihop”, framhåller Kass i en inledande rundmålning över det i Förenta staterna uppkomna politiska läget (min översättning): ”Det har nu vittrat någon tid, och etablissemangseliten vet om det och är tillbörligt uppskrämd. Donald Trump, vulgaristen vid porten, är ett symptom, inte en orsak. Hillary Clinton och hennes make Bill är både orsak och verkan.” http://www.chicagotribune.com/news/columnists/kass/ct-hillary-clinton-emails-kass-1030-20161028-column.html

Kass fortsätter med att i sammanhanget hänvisa till FBI-chefen John Comeys nyligen gjorda tillkännagivande, att den tidigare avbrutna undersökningen av Hillary Clintons tvivelaktiga e-mejl-hantering under sin tid som utrikesminister i Obama-administrationen 2009-13 skall återupptas. Det faktum att detta sker så nära inpå presidentvalet visar enligt John Kass på att det som skall undersökas är av utomordentligt allvarlig natur.

untitled
2,o3 meter långe FBI-chefen James Comey bredvid president Barack Obama.

Sajten Daily Mail Online spekulerar i vad som föranlett FBI-chefen James Comey att återuppta granskningen av Hillary Clintons omtalade e-mejl; det kan bland annat bero på, heter det, att Comey fruktar att en underlåtenhet att granska Clintons mejl skulle kunna leda till åtal under den Trump-administration som snart kan bli verklighet: http://www.dailymail.co.uk/news/article-3886942/Resignation-letters-piling-disaffected-FBI-agents-wife-urging-admit-wrong-Director-Comey-jumped-chance-reopen-Hillary-investigation.html

”Så vad bör Demokraterna göra nu?” frågar John Kass retoriskt och ger själv följande svar:

Om de regerande Demokraterna själva bekänner sig till den höga moraliska standard de ålägger det folk de styr över, bör de följa en enkel process: De bör kräva att fru Clinton kliver åt sidan, och det omedelbart, och låta hennes val som vicepresident-kandidat, senator Tim Kaine från Virginia, ta hennes plats.

Det Demokratiska partiet borde, enligt Chicago Tribunes kolumnist, inse att det med pågående brottsundersökning i åtanke är en usel idé att låta Hillary Rodham Clinton ens komma i närheten av Vita huset. WikiLeaks har sedan den 7 oktober offentliggjort 35 000 e-mejl som hackats från chefen för Hillarys valkampanj, John Podesta, och planerar släppa ytterligare 15 000 före valet den 8 november. Möjligheten finns att det bland dessa mejl finns rena sprängstoftet.

john-kass
Chicago Tribunes John Kass menar att det finns ett rättsväsende för Clintons och ett annat för vanligt folk.

John Kass tar fram kristallkulan och gör denna helt realistiska prognos:

Vad sker om hon blir vald? Föreställ er en nation plågad av en dålig ekonomi och ett fortgående kaos i Mellanöstern och som nu också står inför en brottsundersökning riktad mot en president. Lägg till detta kongressundersökningar och en allmän bild av Clinton som en Nixon-figur som vandrar genom salarna och vinkar med händerna.

Det bästa vore som sagt, menar Kass, om Clinton, uppmanad därtill av sitt Demokratiska parti och media, steg åt sidan ”om nationen är viktigare för dem än makten.” Senaste nyheten när detta skrivs är att två FBI-medarbetare för TV-kanalen Fox News avslöjat, att Hillary Clinton kommer att bli föremål för åtal inom fyra veckor oavsett om hon då är president eller ej. http://www.thepoliticalinsider.com/fox-news-bombshell-will-indictment-hillary-clinton-investigation-video/

Chicago Tribune-kolumnisten tror dock inte mycket på scenariot att Hillary ger upp sin kandidatur för nationens bästa: ”Hon kommer att stålsätta sig och härda ut och rikta sin vrede mot Comey. För Hillary och Bill Clinton har det alltid varit fråga om makt, om Clintons restauration och att skydda förmögenheter som redan gjorts genom att saluföra enbart politiskt inflytande.”

Hillary Clinton kommer, förutspår John Kass, ägna resten av valkampanjen åt att prata om att Donald Trump gjort förfärliga saker mot kvinnor. Väl vetande att Trump framstår som en nybörjare jämfört med maken Bill, som sin vana från Arkansas-åren trogen fortsatte göra sexuella närmanden mot kvinnor sedan han installerats i Vita huset, något som Hillary liksom hon alltid gjort tidigare gjorde allt och litet till för att försöka dölja.

Take Back America
Hillarys kampanjchef John Podesta i besvärligt läge.

Hillary har, konstaterar John Kass, för all framtid diskvalificerat sig själv från att någonsin mer befatta sig med hemligtstämplat material. Som utrikesminister lagrade hon statshemligheter i en hemsnickrad server hon förvarade i källaren, vilket är en brottslig handling. Hon ljög om detta inför det amerikanska folket. Kass påminner även om att Bill Clinton för inte så länge sedan, medan justitiedepartementet granskade hennes e-mejl-hantering, under en halvtimmes tid sammanträffade med USAs justitieminister Loretta Lynch på en flygplats i Phoenix, Arizona.

Hillarys make, den förre presidenten, försäkrade för vem som ville lyssna att mötet varit helt slumpmässigt, av uteslutande privat natur och att det enda som diskuterats varit barnbarn och golf. Inte särskilt många kan ha trott på detta. Mötet orsakade stor skandal, och en del bedömare menade att det kunde betraktas som en brottslig handling med tanke på att justitieminister Lynchs eget departement vid tidpunkten för sammanträffandet genomförde en brottsundersökning avseende fru Clintons aktiviteter.

Jag skrev vid tillfället följande bloggtext om mötet Clinton-Lynch: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/02/ny-clinton-skandal-kommer-hillary-att-atalas/

hillary-clinton-bill-clinton-scandals-home_0
”För Hillary och Bill Clinton har det alltid varit fråga om makt…”.

Kolumnisten John Kass anser för sin del att det ”inte bara är fel och oetiskt” att Hillary Clinton ännu inte åtalats: ”Det är förgiftande (It is poisonous).” Kass drar slutsatsen, att det finns två slags rättsväsenden i USA – ett för Clintons, ett för vanligt folk.

Jag har googlat på Chicago Tribune-medarbetarens krav på att Hillary Clinton ombeds kliva av från presidentvalet men inte kunnat finna att det alls uppmärksammats i Sverige, mer än av några privata bloggare. Det är inget som borde överraska någon – Dagens Nyheter, SVT och andra etablissemangsmedia är fullt upptagna av att mörka Hillarys senaste motgångar och bedriva djuplodande studier över hatet mot henne inom exempelvis FBI…

Här kan ni slutligen ta del av vad den alltid pålitlige och välskrivande Dick Erixon har att säga om Chicago Tribune-skriverierna om Hillary Clintons dysfunktionella presidentkandidatur: http://erixon.com/blogg/2016/10/chicago-tribune-clinton-bor-stiga-at-sidan/

 

 

Afrikas försvinnande och döda ledare skapar problem: folken börjar tröttna

26 oktober, 2016

untitled
När Malawis förre president, Bingu wa Mutharika, redan var död försäkrade hans närmaste medarbetare att han mådde utmärkt. Här en hedersvakt vid kistan.

Irriterar du dig på att statsminister Stefan Löfven ibland tycks gå upp i rök? Eller kanske på att presidentkandidaten Hillary Clinton i USA inte förefaller helt uppriktig om sin hälsa? Jag vet att jag gör det. Det är dock inte mycket att haka upp sig på, i alla fall inte vid en jämförelse med hur det är i Afrika. Se denna artikel av Lynsey Chutel i Quarz Africa den 19 oktober 2016: http://qz.com/812172/the-mystery-of-africas-disappearing-presidents/

Ta exemplet med president Bingu wa Mutharika (1934-2012) i Malawi, vars befolkning verkligen har anledning att se skeptiskt på sina presidenter och dessas döljande av sanningen. 2012 blev Mutharika, president sedan 2004, föremål för livsuppehållande åtgärder när han de facto redan var död i en hjärtattack.

Hans lik flögs enligt uppgifter i Global Post från Malawis huvudstad Lilongwe till Sydafrika för medicinsk behandling därför att hans närmaste medarbetare inte ville se vicepresidenten Joyce Banda, som Mutharika tidigare uteslutit ur regeringspartiet Democratic Progressive Party (DPP), ta över.http://www.pri.org/stories/2012-04-06/bingu-wa-mutharika-dead-malawi-president-dies-after-heart-attack

joyce-bandaJoyce Banda, Malawis president 2012-14.

Nu blev Banda, som 2011 av tidskriften Forbes rankades som Afrikas tredje mest inflytelserika kvinna, ändå president efter Mutharika och fungerade som sådan mellan april 2012 och maj 2014, då Bingu wa Mutharikas yngre broder Peter Mutharika vann presidentvalet. Joyce Banda, som är född 1950, blev Afrikas andra kvinnliga president efter Liberias Ellen Johnson Sirleaf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Joyce_Banda

Det är synd att säga att Peter Mutharika, född 1940, anstränger sig särskilt mycket i syfte att vara en god ledare som är öppen mot sitt folk. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Mutharika I mitten av september i år flög han till New York för att delta i FNs generalförsamling. Han kom inte tillbaka efter mötet, och det började spridas rykten om att han hade avlidit. Hans medarbetarstab vägrade uppge var han befann sig. Följden blev att hans frånvaro blev en viral företeelse, och en hashtag med titeln #BringBack Mutharika skapades.

Peter Mutharika, jurist och tidigare bland annat utrikesminister, kom verkligen tillbaka till Malawi den 16 oktober efter en månads bortovaro som han struntade i att förklara. Han är den senaste i en rad afrikanska ledare som kan konsten att hålla sig borta när han känner för det. Lynsey Chutel skriver i Quarz Africa:

Poor public relations are a signal of the lack of accountability and transparency dispalyed by many African leaders.

president_paul_biya_of_cameroon_africa
Kameruns president Paul Biya: auktoritär härskare och lyxlirare.

Man får nog ändå säga att Kameruns auktoritäre president Paul Biya var ett strå vassare, eller hur man nu skall uttrycka saken, när han 2009 plötsligt reste till Europa för att vistas på lyxhotell på skattebetalarnas bekostnad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Biya Hans tre veckor långa vistelse i La Baule i södra Frankrike kostade medborgarna i hans hårt prövade land 40 000 US dollar (cirka 300 000 kronor) per dag. ”Som vilken arbetare som helst har president Paul Biya rätt till sin semester”, förklarade informationsminister Issa Tchiroma Bakary för de som orkade lyssna.

När Paul Biya, född 1933 och vid makten i Kamerun sedan 1982, i år med sitt ressällskap åkte till Geneve i den fransktalande delen av Schweiz i syfte att semestra i två månader som en ”vanlig arbetare” var det åtminstone en person som hade tröttnat. Den oidentifierade mannen hade fattat posto utanför Hotel Continental och luftade sina mycket ljudliga protester mot lyxliraren vid makten. Han fortsatte tills han slutligen blev bortmotad av hotellpersonal. Den knappt tio minuter långa videon, som blivit viral i sociala medier, finns inlagd i länken från Quarz Africa ovan.

Afrikanska ledares bortovaro och/eller ovilja att informera folken om sin ohälsa med påföljande dödsfall har i flera fall lett till maktvakuum i länderna i fråga, något som allvarligt skadat dessa. Det är vanligt att makthavaren centrerar allt kring sig själv, sin familj och stab av rövslickande jasägare i stället för att skapa stabila institutioner med förmåga att betjäna landet.

Dödsrykten som visade sig vara sanna har plågat Zambia beträffande två av de senaste presidenterna. Levy Mwanawasa, president 2002-08, drabbades av stroke i samband med African Unions toppmöte i Etiopien 2008 och fördes till Frankrike där han dödförklarades. Hans stab ägnade åtskillig energi åt att under hans sex år långa ämbetstid förneka att han hade några som helst hälsoproblem.

michael-zataZambias president Michael Zata – inte så kry.

Michael Zata, president 2011-14, försvann från offentligheten 2014 och missade ett tal han skulle ha hållit i FN samt även Zambias 50-årsjubileum som stat. När han dök upp igen skämtade han i parlamentet om att han inte var död ännu. Några månader senare, i oktober 2014, avled Zata dock i London av en sjukdom vars natur icke offentliggjorts.

Fallet Guinea Bissau är litet speciellt. Här dödades landets president Joao Bernardo Vieira i en bombattack iscensatt av soldater 2009, under det att efterträdaren Malam Bacai Sanha dog på ett sjukhus i Frankrike 2012 under sin ämbetsperiod. Sanhas död hade föregåtts av rykten om bland annat diabetes, men dessa mörkades envist av regeringskansliet. Sådana händelseförlopp är blott alltför vanliga i Afrika: påstådda hälsoproblem avfärdas med att den aktuella ledaren är hälsan själv – varpå vederbörande dör knall och fall.

Exakt så var det med Omar Bongo Ondimba (1935-2009), president i Gabon 1967-2009 och jämte Libyens Muammar al-Khadaffi den afrikanske ledare som haft makten längst. Bongo avled på ett sjukhus i spanska Barcelona, men bara timmar innan han dog förnekade regeringskansliet att det var någon fara på taket men förbjöd för säkerhets skull pressen att skriva om hans hälsa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Omar_Bongo

muammar_qaddafi_ap111021125344
Muammar al-Khadaffi: sic transit gloria mundi.

Libyens diktator Muammar al-Khadaffi, som tog makten genom att den 1 september 1969 i spetsen för en grupp militärer störta Libyens konung Idris I, satt liksom Bongo vid makten i 42 år men fick ett betydligt våldsammare slut den 20 oktober 2011 sedan en revolt som fick understöd av NATO-styrkor brutit ut i landet i samband med den så kallade Arabiska våren. Han togs till fånga strax utanför födelsestaden Sirt och avled sedan i en ambulans på väg till sjukhus.Den döda kroppen uppvisade såväl kniv- som skottskador.

Khadaffi torde ha lidit av flera psykiska åkommor inklusive storhetsvansinne, sexuell perversion och paranoja. I ett känt tal menade han att islam skulle erövra Europa och västvärlden: https://www.youtube.com/watch?v=LNUqLztI4mQOm hans död här: http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8844744/Gaddafis-death-Libyas-new-rulers-stained-by-manner-of-his-death-says-Philip-Hammond.html

Här följer en lista, hämtad från Zambian Observer, över några av de mer eller mindre märkliga dödsfall som vederfarits afrikanska presidenter under senare år: http://www.zambianobserver.com/top-10-most-mysterious-deaths-of-african-presidents/

2010 framkallade Nigerias presidents Umaru Yar’Aduas frånfälle en konstitutionell kris eftersom han inte hade lyckats ordna med ett smidigt makttillträde för sin vicepresident, Goodluck Jonathan, när han avled i en svår hjärtåkomma på ett sjukhus i Saudiarabien. Också i Yar’Aduas fall gällde att hans sjukdom doldes in i det längsta av hans närmaste medarbetare. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/nigeria/7683904/Nigerian-president-Umaru-YarAdua-dies-after-months-of-illness.html

FILE - Zimbabwean President Robert Mugabe, center, falls after addressing supporters upon his return from an African Union meeting in Ethiopia, Wednesday, Feb. 4, 2015. Mugabe, 90, was elected chairman of the African Union and is set to celebrate his 91st birthday on Feb. 21. (AP Photo)

Robert Mugabe på ostadiga ben.

Slutligen skall sägas att Zimbabwes diktator sedan 1980, Robert Mugabe, född 1924, för jämnan är föremål för rykten om sjukdom och död, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på att han är 92 år fyllda. Det hårt prövade folket hålls givetvis i okunskap. I början av förra året väckte det sensation då Mugabe snubblade och tappade balansen efter att ha kommit ur ett flygplan, och en video samt bilder på missödet spred sig med vindens hastighet i sociala medier. Jag skrev på min blogg om händelsen på följande sätt: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/16/mugabes-fall-komisk-succe-i-zimbabwe/?iframe=true&preview=true

Det finns alla chanser att det utbryter stor förvirring då den grymme och bisarre Mugabe slutligen går hädan, vilket med tanke på hans ålder kan ske när som helst. Några planer på att frånträda makten frivilligt har han inte, och det har spekulerats i att hans hustru Grace Mugabe, född 1966, skulle vara den givna efterträdaren. Själv har han förnekat att så skulle vara fallet och har talat om att han vill ha makten tills han fyller 100. http://www.reuters.com/article/us-zimbabwe-mugabe-idUSKCN0W60NE

Inte mycket tyder på att Afrikas härskare skulle bli mera öppna med hur de lever privat inklusive deras hälsotillstånd, något som inte kan undgå att skapa uselt förtroende för såväl statschefen själv som för dennes ämbete. Och med all rätt – den obefintliga ärligheten tyder på nonchalans och ointresse gentemot dem som fört dem till makten. Genom att regelmässigt söka sig till utlandet för kvalificerad medicinsk vård bidrar de dessutom till en eroderad tilltro till sjukvården i det egna landet.

Lynsey Chutel sammanfattar i Quarz Africa:

This refusal to be open and honest with the public further shows  a disregard for the people who put them in power, and in turn erodes public trust in the leaders themselves.

 

 

 

 

Trots Trumps oacceptabla kvinnosyn – jämfört med Bill Clinton är han en fumlande nybörjare

8 oktober, 2016

trump-billyBilly Bush intervjuar Donald Trump.

Den republikanske presidentkandidaten Donald J. Trump framtonar i media i dag som jordklotets skurk # 1.

Nej, Trump har inte hotat släppa en atombomb på Ryssland eller något annat land om han blir president. Han har inte ens hotat starta krig mot världens muslimer, införa dödsstraff för illegala immigranter eller att med våld avsätta Kim Jong-un i Nordkorea eller någon annan ledare.

Det som upprör media och politiker här hemma och i USA är i stället några mindre väl valda ord om sin inställning till kvinnor i en tidigare icke publicerad konversation med TV- och radiopersonligheten Billy Bush, för övrigt en kusin till förre presidenten George W. Bush, i anslutning till programmet Access Hollywood. Videoinspelningen nådde lägligt nog den vänsterinriktade dagstidningen Washington Post precis en månad före presidentvalet den 8 november. http://www.nytimes.com/2016/10/08/us/politics/billy-bush-donald-trump-video.html?_r=0

Enligt TV4s Marcus Oscarsson är Trumps uttalanden den största politiska skandalen som någonsin knutits till ett presidentval i USAs historia. Således större än avslöjandena om Bill Clintons kopiösa ofredanden av kvinnor inför valet 1992, som Clinton vann komfortabelt över George H. W. Bush. Större än Watergate-inbrottet, som var känt inför valet 1972 men som inte hindrade Richard Nixon från att vinna en jordskredsseger mot George McGovern. Detta om vi får tro den normalt sansade Oscarsson.

Vad Trump sade privat för elva år sedan framgår av länkarna här nedan. Kortfattat uttryckte han sig respektlöst, vulgärt och nedsättande om kvinnor och hur lätt det var att få till det med dessa om man var kändis. Ett illustert pärlband av moraliskt indignerade republikaner, varav de flesta redan tidigare betraktat Trump som något katten släpat in, har nu krävt Trumps avgång som presidentkandidat och att han ersätts av sin parhäst Mike Pence. http://www.expressen.se/nyheter/har-ar-partitopparna-som-kritiserar-trump/

la-pn-marco-rubio-presidential-race-20150413
Marco Rubio – kanske inte rätt person att kritisera Trump.

Trump må ha uttryckt sig stötande och vulgärt om det kvinnliga könet, något han förvisso förtjänar kritik för. Få torde dock kunna förneka att han har rätt i åtminstone en sak: att det är lättare för manliga kändisar att få kvinnor i säng än vanligt folk om de så önskar.

Mest patetisk är troligen senator Marco Rubio, som citerats: ”Donald´s remarks were vulgar, egregious and impossible to justify. No one should ever talk about any woman in those terms, even in private.” Det kan man väl i och för sig instämma i. Dock kanske Rubio inte är alldeles rätt person att anklaga Trump i det här avseendet, om nu inte otrohet plötsligt har blivit ett acceptabelt beteende i amerikansk politik: http://www.thepoliticalinsider.com/bombshell-allegation-surface-against-marco-rubio-this-could-change-everything/

Donald Trump har av naturliga skäl gjort en så kallad pudel, där han ber om ursäkt för sina yttranden till Billy Bush 2005 och hävdar att han blivit en bättre människa sedan dess. Han passar också på att ge några tjuvnyp åt paret Clinton. The Donald inleder sin ursäkt på följande sätt:

I´ve never said I´m a perfect person, nor pretended to be someone that I´m not. I´ve said and done things I regret, and the words released today on this more than a decade old video are one of them. Anyone who knows me, knows these words don´t reflect who I am. I said it, it was wrong, and I apologize. http://www.foxnews.com/politics/2016/10/08/trump-apologizes-for-lewd-remarks-in-video-statement-amid-gop-uproar.html

Jag har samma åsikt som alla andra vilka påpekat att Donald Trumps anmärkningar om kvinnor är oacceptabla, särskilt när de kommer från en man i mogen ålder – Trump var 59 år när han gjorde sina i sämsta mening grabbiga uttalanden – som i sanning borde veta bättre. Han ger jämväl uttryck för en sexualmoral som är ganska vitt spridd men icke desto mindre upprörande för någon som, i likhet med mig själv, menar att sexuella handlingar hör hemma inom äktenskapet eller i ett fast förhållande.

Trump har dock bett om ursäkt och försäkrar att han mognat, och jag föredrar – vilket kanske är hopplöst naivt av mig – att tro honom. Elva år är dock en ganska lång tid och mycket hinner hända med en person inom den tidrymden. En som försvarar den republikanske kandidaten är Corey Lewandowski, Trumps kampanjledare från januari 2015 till juni 2016. Jag menar att han träffar huvudet på spiken när han säger: ”Clearly this is not how women should be talked about, but we´re not choosing a Sunday school teacher here.”

corey-lewandowski-trump-manager-8Corey Lewandowski och Donald Trump.

Ty i så fall, anser Lewandowski, vore Jimmy Carter den perfekta kandidaten. Carter må ha varit idealisk ur ett söndagsskoleperspektiv, men han var också en av USAs svagaste presidenter någonsin. Donald Trump skulle nog inte göra sig särskilt väl som söndagsskolelärare, men däremot är han en ledargestalt av rang som förhoppningsvis skulle kunna rensa upp i träsket efter åtta år av Obama-styre. http://nordic.businessinsider.com/corey-lewandowski-trump-women-comments-billy-bush-2016-10?r=US&IR=T

Det är illustrativt för den vänsterinriktade pressens dominans, att Donald Trumps elva år gamla förlöpningar väcker enormt uppseende i mainsteam-media, under det att mycket värre avslöjanden om Bill Clintons kvinnoaffärer inte framkallade särskilt många axelryckningar inför presidentvalet 1992. Skillnaden är att familjen Clinton alltid varit omhuldad inom etablissemanget och närmast haft rockstjärnestatus, medan Donald Trump i egenskap av framgångsrik kapitalist setts ned på med förakt.

Bill Clinton kan lämpligast beskrivas som en sexmissbrukare bredvid vilken Donald Trump ter sig som en fumlande nybörjare. Hans mest välkända sexaffär är den med Vita huset-praktikanten Monica Lewinsky; paret ägnade sig ibland åt sexuella aktiviteter samtidigt som Clinton arbetade i Ovala kontoret och hade telefonsamtal med internationella statsmän. Cigarrsex ingick i övningarna. Han ljög bevisligen om detta inför amerikanska folket och ställdes inför riksrätt 1998.

Lewinsky var mycket långt ifrån Bill Clintons enda erövring/offer. Andra kvinnor som gör gällande att expresidenten ofredat dem sexuellt är Paula Corbin Jones, Gennifer Flowers och Kathleen Willey. Han valde att betala Corbin Jones och dennas advokater 850 000 US dollar innan aktuell stämning lades ner. Clinton nekade till anklagelser om att ha antastat Willey – hon hävdade att Clinton varit otillbörligt närgången mot henne och bland annat klämt henne på brösten i Ovala kontoret (hon var volontär i Vita huset) – med motiveringen, att hon hade för små bröst för att han skulle ha varit intresserad. Här följer en lista över några av Bill Clintons kvinnoaffärer: http://albertpeia.com/oxfordassault.htm

juanita-broaddrick
Våldtäktsmannen och offret – Bill Clinton och Juanita Broaddrick åtskilliga år senare.

Juanita Broaddrick, i dag 73 år gammal, hävdar att Bill Clinton våldtog henne under sin tid som delstatsåklagare i Arkansas och skrev på Twitter tidigare i år: ”I was 35 years old when Bill Clinton, Ark. Attorney General raped me and Hillary tried to silence me. I am now 73…it never goes away.” http://www.thegatewaypundit.com/2016/10/juanita-broaddrick-responds-trump-pssy-tape-35-years-old-bill-clinton-ark-attorney-general-raped/

För etablissemangsmedia har paret Clintons understundom rent kriminella göranden och låtanden i stort sett varit en no go-zon, medan det är fritt fram när det gäller den av samma media så avskydde Donald Trump. Det tycks aldrig gå att på allvar komma åt de djupt korrupta Clintons som därtill skyddas av FBI-chefen James Comey, vilken enligt vissa kritiker ”strött immunitetsavtal omkring som godis” i syfte att säkerställa, att ingen medlem av skumraskfamiljen Clinton hamnar i fängelse. http://www.newstarget.com/2016-09-29-james-comey-fbi-head-handing-out-immunity-protection-like-candy-to-ensure-no-clinton-crooks-go-to-prison.html

Den närmaste framtiden får utvisa vad som händer i presidentvalrörelsen inklusive hur den senaste Trump-skandalen påverkar väljaropinionen. Den andra debatten mellan huvudkandidaterna hålls i morgon söndag den 9 oktober.

Trump versus Clinton: En jämn debatt med Trump som knapp vinnare

27 september, 2016

hillary-clinton-donald-trump-5f65ef51-f483-447c-b180-cd46fcba9044Inga sura miner efter debatten!

Nej, den första debatten inför presidentvalet i USA den 8 november på Hofstra University i Hempstead, New York blev ingen avgörande seger för någon av kandidaterna. Ingen vid sina sinnens fulla bruk torde kunna göra gällande att någon av kontrahenterna Trump och Clinton ”krossade” den andre/a. Vilket förstås inte hindrar att det är precis vad vissa svenska medier gör ändå:http://www.di.se/nyheter/clinton-krossade-trump/

Detta överraskar inte på något sätt. Det är ett känt fenomen, åtminstone sedan början på 1970-talet, att svenska medier helt saknar förmåga att göra en lidelsefri och opartisk analys av politiken i USA – särskilt då när det blir dags för presidentval. Kalla det gärna McGovern-syndromet efter den demokratiske kandidaten George McGovern, som en nästan enig svensk presskår höll tummarna för så det knakade då han ställde upp mot Richard Nixon i valet 1972. Nixon vann en jordskredsseger. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Svenska redaktörer och reportrar anser att deras uppgift när det gäller presidentval i USA är att vara en hejaklack för den demokratiska kandidaten. Som i år som bekant är före detta utrikesministern Hillary Clinton. Hon har alla de rätta vänsteråsikterna i många frågor som rör exempelvis vapenlagstiftningen, skatter, rasproblematiken, abort, HBTQ-frågor, klimatalarmismen etcetera. Att hon dock nog måste betraktas som något av en ”hök” utrikespolitiskt försöker svenska media sopa under mattan så gott det går.

Nästan alla de debattreferat jag tagit del av i engelskspråkiga media framhåller hur jämn debatten faktiskt var. Någon särskilt hätsk debatt, som framskymtat i svenska media att det skulle ha varit, var det knappast heller. Det hela gick faktiskt ganska lugnt och sansat till, och det märktes tydligt att kandidaterna – som båda är kända för att vara tämligen flamboyanta – ansträngde sig för att framstå som nyanserade. Clinton kunde dock inte undgå att hånle försmädligt åt sin medtävlare genom hela debatten, något som knappast gav några nya sympatier.

ctv45_iukaatwiz
Många undrade efter debatten vad det var för anordning Clinton hade  på ryggen under den illröda dräkten – konturerna av en sladd och en dosa av något slag avtecknar sig.

Trump slog emellertid ner på vad han menade vara Clintons bristande stamina, det vill säga uthållighet, och hävdade att hon hade ett uselt temperament. Clinton kontrade ganska elegant med att hon visst var uthållig som, i egenskap av Obamas första utrikesminister, hade flängt jordklotet runt och att det egentligen var Trump som hade dåligt temperament därför att han har en vana att gå i taket på grund av provokativa tweets.

I ett numera viralt videoinslag ger Hillary här, några dagar före debatten med Trump, emellertid prov på sitt ibland ostyrbara temperament då hon gapar och skriker till sina anhängare att hon egentligen borde leda över Trump med 50 procentenheter genom sin överlägsna arbetsrättspolitik: https://www.washingtonpost.com/news/the-fix/wp/2016/09/22/this-is-why-hillary-clinton-isnt-50-points-ahead-or-even-10-points-ahead/

Sådana utbrott lyste dock med sin frånvaro under debatten med Trump, och Clinton uppträdde samlat, proffsigt och utan att drabbas av några av sina ”tics” som att skaka maniskt på huvudet eller att få extrema hostattacker. Trump å sin sida undgick att trampa i klaveret och svarade i mitt tycke för en närmast oklanderlig insats trots att han stundom var hårt ansatt. Mitt omdöme är att det var en jämn debatt som Trump vann på poäng genom en något mer frekvent slagvillighet och utan att komma ur balans. Han var också den artigare av de två – han kallade konsekvent motdebattören för ”Secretary Clinton” medan Clinton lika konsekvent refererade till Trump som ”Donald”.

De opinionsundersökningar som gjorts efter debatten ger ett resultat som helt motsäger de svenska uppgifterna om att ”Clinton krossade Trump”. Således har fyra undersökningar – och det är här fråga om ansedda företag såsom CBS och Time Magazine – Trump som vinnare. Detta torde också rätt väl spegla det aktuella läget i de vanliga opinionsmätningarna. http://redstatewatcher.com/article.asp?id=39839

ctvi2ewxyae-t2qDonald Trump vann debatten med Hillary Clinton med röstsiffrorna 59 mot 41 procent i Time Magazines omröstning.

En jämn uppgörelse med liten övervikt för Donald Trump. Det var så jag upplevde debatten framför TVn mellan de äldsta presidentkandidaterna någonsin (Trump är 70 och Hillary snart 69) och tillika troligen också de minst omtyckta. Det tycks också vara så de flesta amerikanska tittare upplevde den av de här refererade opinionsmätningarna att döma. Båda kandidaterna gjorde hyggligt bra ifrån sig, ingen av dem spelade bort sina chanser att väljas till president för världens ännu mäktigaste nation i november.

Den konservativa amerikanska dagstidningen The Washington Times kommer sannolikt sanningen närmast med detta konstaterande:

If you liked Mr. Trump before the contest, you probably think he withstood the fire just fine. If you prefered Hillary Clinton, she´s clearly the winner. No independent minds have been changed. http://www.washingtontimes.com/news/2016/sep/26/debate-grades-hillary-clinton-and-donald-trump-pas/

Om de båda huvudpartiernas kandidater skötte sig hyfsat bra kan dessvärre samma sak inte sägas om debattens moderator, Lester Holt, som är nyhetsankare på TV-kanalen NBCs Nightly News. Trump-kampanjen slog omedelbart efter debatten ner på Holts insatser, i mitt tycke med full rätt. Statistiken visar  att han avbröt Donald Trump 30 gånger men Hillary Clinton blott vid 19 tillfällen. Och när Trump-anhängarna i publiken jublade åt sin favorit tillhöll Holt dem att vara tysta – så icke då Clinton-klacken gjorde sig hörd. http://www.dailymail.co.uk/news/article-3809095/Was-Lester-Holt-auditioning-Hillary-s-press-secretary-NBC-moderator-attacked-bias-Clinton-failing-ask-emails-Benghazi-constantly-interrupting-Trump.html

Det bör därtill ha varit uppenbart för alla som såg debatten att Lester Holt, som ändå har en 30-årig yrkeserfarenhet att falla tillbaka på, gång på gång utsatte Trump för tuffa frågor medan han undvek att ställa Clinton till svars beträffande flera kontroverser hon varit inblandad i. Således avkrävde han Trump i rätt aggressiva ordalag svar angående exempelvis den senares påstådda stöd för Irakkriget, hans inställning till kärnvapen, hans åsikt om president Obamas födelseland, påstått förolämpande omdömen om fru Clinton och förment rasistiska uttalanden.

xhillary-clinton-lester-holt-800x416-png-pagespeed-ic-pzgpu8xjje
Debattledaren Lester Holt anklagas för att ha hjälpt Hillary Clinton under debatten med Trump.

Däremot avstod Holt från att grilla Hillary om hennes 33 000 raderade e-mejl, hennes skakiga agerande i samband med att fyra amerikanska diplomater mördades av en islamistisk lynchmobb i Benghazi i Libyen 2012, om Clinton-stiftelsens påstådda skumraskaffärer och om det tveksamma kärnvapenavtalet mellan USA och skurkstaten Iran.

Inte underligt att Hillary på ett hjärtligt sätt tackade Lester Holt för dennes moderatorinsats. Daily Mail Online (se länken ovan) undrar om det rentav var så att Holt positionerade sig för tjänsten som president Hillary Clintons pressekreterare efter valet.

Debattcirkusen rullar nu närmast på med den traditionella debatten mellan vicepresidentkandidaterna, det vill säga Mike Pence (Trump) och Tim Kaine (Clinton), vilken kommer att hållas på Longwood University i Virginia den 4 oktober och ha CBS-ankaret Elaine Quijano som moderator. Kanske ingen höjdare, men givetvis ändå en intressant kraftmätning som i bästa fall kan ge en liten hint om vartåt det lutar.

De båda resterande uppgörelserna mellan Donald Trump och Hillary Clinton hålls den 9 respektive 19 oktober. Den första av dessa debatter kommer att köras som ett så kallad Town Hall-möte, där publiken får ställa hälften av frågorna, medan den avslutande debatten följer samma format som den första. Hela debattprogrammet via denna länk: http://www.uspresidentialelectionnews.com/2016-debate-schedule/2016-presidential-debate-schedule/

Jag tänker inte ett ögonblick försöka hemlighålla för mina läsare (eller några andra) att jag önskar se Donald Trump i Vita huset efter valet. Ännu en mandatperiod av korrupt inrikes- såväl som utrikespolitik i Bill Clintons och Barack Obamas anda vore förödande för USA och för världen.

 

 

 

 

 

 

 

Ryssland och Syrien anklagas för krigsbrott och ”barbari”

26 september, 2016

2014111818123334734_20
Förödelsens styggelse i det sönderbombade Aleppo, där drygt 225 000 människor är fångade under omänskliga förhållanden.

Under ett snabbinkallat möte med FNs säkerhetsråd på söndagen uttryckte västmakterna USA, Storbritannien och Frankrike bestörtning över den syriska Assad-regimens och Rysslands flygbombningar mot bostadsområden i östra delarna av staden Aleppo /se fotnot/  i östra Syrien. ”Barbari” och ”krigsbrott”, menade kritikerna. http://www.bbc.com/news/world-middle-east-37468080

Syrien och Ryssland, hävdade den amerikanska FN-ambassadören Samantha Power, ”lägger i spillror vad som återstår av en ikonisk Mellanöstern-stad”. Irlands-födda Power utlät sig bland annat på följande sätt:

I stället för fred bedriver Ryssland och Assad krig. I stället för att leverera livräddande hjälp till syrierna bombar Ryssland och Assad sjukhus och hjälparbetare.

United States U.N. Ambassador Samantha Power speaks to the media following an U.N. Security Council meeting on the Ukraine, Saturday, March 1, 2014, in the United Nations headquarters. (AP Photo/John Minchillo)

USAs FN-ambassadör Samantha Power har anklagat Putin-regimen för ”barbari”.

Samantha Power, som föddes i Dublin 1970 och har varit USAs FN-ambassadör sedan 2013, innehade tidigare den första Anna Lindh-professuren i ämnet Global Leadership and Public Policy vid Harvard Kennedy School. Hon blev känd då hon tvingades avgå som aktiv i Barack Obamas presidentvalskampanj 2008 sedan hon kallat Hillary Clinton, Obamas främsta medtävlare om Demokraternas nominering, för ”ett monster”. https://en.wikipedia.org/wiki/Samantha_Power

Den ryske FN-ambassadören Vitalij Tjurkin har avvisat anklagelserna och bland annat berömt Syriens president och diktator Bashar al-Assad för att ha visat en ”anmärkningsvärd återhållsamhet”. Han menade under säkerhetsrådets möte att fred i Syrien ”nu är en nästan omöjlig uppgift”.

churkin-unsc-ukraine-meeting_si
Förnekelsens ansikte: Rysslands FN-sändebud Vitalij Tjurkin.

Enligt FN-medlaren Martti Ahtisaari, Finlands president 1994-2000, skulle Tjurkin å Rysslands vägnar ha erbjudit västmakterna Assads avgång som led i en fredsöverenskommelse; dessa skulle emellertid ha ställt sig kallsinniga. http://www.svd.se/uppgifter-al-assad-kunde-ha-avsatts

I dag ter sig ett frivilligt maktfrånträde från Assads sida avlägsnare än någonsin. Striderna i rebellernas nyckelfäste Aleppo blossade upp med hög intensitet sedan det tidigare vapenstilleståndet kapsejsat, och nu drar sig alltså inte regimen och dess ryska uppbackare för att bomba bostadsområden och hjälpaktiviteter sönder och samman. Särskilt hårt drabbas barn och kvinnor. Enligt personal från ett sjukhus i området var 43 procent av de sårade barn, andra uppgifter anger ännu högre siffror för antalet drabbade barn.

Enligt Samantha Power hade Ryssland haft makten att verka återhållande på Assad-regimen men avstått därifrån. Den amerikanska FN-ambassadören uppmanade också sina kolleger på plats i säkerhetsrådet att visa ”modet att säga vilka som är ansvariga och som en enad röst säga åt Ryssland att sluta”.

untitled
Staffan de Mistura påtalade barnens fruktansvärda situation.

FNs speciella sändebud i Syrien, svensken Staffan de Mistura, menade att minst 213 civila dödades vid bombangreppen mot Aleppo, som delvis skedde medelst så kallade bunker busters som har enorm sprängverkan samt stridsmedel som framkallar bränder. De Mistura underströk att särskilt barnen lever under fruktansvärda förhållanden.

Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) var också på plats i säkerhetsrådet – där vi nu som bekant har en tillfällig representation om två år – och stödde ospecificerade krav på att FN skall agera mot ”brutaliteten i denna konflikt”. Den obehagliga sanningen är ju dock att FN i realiteten inte kan göra någonting annat än att hålla upprörda tal och/eller författa mer eller mindre välskrivna resolutioner. https://www.theguardian.com/world/2016/sep/25/russia-accused-war-crimes-syria-un-security-council-aleppo

Storbritanniens FN-ambassadör Matthew Rycroft anklagade regimen i Damaskus för att hänge sig åt en ”sjuklig blodtörst” riktad mot sin egen befolkning, medan samma lands utrikesminister Boris Johnsson yttrade:

Putin överräcker inte bara revolvern åt Assad; vid några tillfällen avfyrar han revolvern själv. Ryssarna är själva faktiskt inblandade.

2016_07_19_66226
Boris Johnson: ”Putin avfyrar själv revolvern.”

Redan måndagen den 19 september tycktes kriget komma in i en ny och mer hänsynslös fas, då en humanitär kolonn på väg till det hårt ansatta Aleppo angreps i staden Urem al-Kubra. Ett 30-tal människor, varav de flesta hjälparbetare, dödades vid attacken, däribland en områdeschef för den muslimska hjälporganisationen Gröna halvmånen.

18 av 31 lastbilar med förnödenheter såsom mediciner, filtar, mat och blöjor förstördes. http://www.thedailybeast.com/articles/2016/09/21/this-is-how-russia-bombed-the-un-convoy.html

Det antas att flygattacken genomfördes som en hämndaktion för ett tidigare amerikanskt bombangrepp i provinsen Deir al-Zour i östra Syrien, då 62 soldater ingående i den syriska armén dödades. Till skillnad från Ryssland erkände USA öppet att det var amerikanska plan som låg bakom angreppet, men att detta hade skett som ett misstag och att avsikten hade varit att attackera styrkor från terrorgrupperingen Islamiska staten (IS). https://www.washingtonpost.com/world/middle_east/russia-and-syria-blame-us-led-coalition-for-deadly-strike-on-syrian-troops/2016/09/17/8dabf5d6-7d03-11e6-8064-c1ddc8a724bb_story.html

109096828convoynews-large_transeo_i_u9apj8ruoebjoaht0k9u7hhrjvuo-zlengruma

En av de 18 konvojlastbilar som förstördes av de ryska Suchoj-planen.

Enligt vittnesuppgifter hade två ryska stridsplan av fabrikatet Suchoj SU-24 varit synliga i skyn i direkt anslutning till den dödliga konvojattacken, vilken eftertryckligt fördömdes av FNs generalsekreterare Ban Ki-moon.

De senaste ryska övergreppen har medfört att den notoriska Putin-klacken på nätet försökt blanda bort korten genom att, i stället för att erkänna att Putin, Ryssland och Assad-regimen någon enda gång kan ha klantat sig, haspla ur sig diverse konspirationsteorier involverande USA, Israel, EU och så kallade sionistiska intressen. Frågan är om de ens själva kan tro på detta. Ynkligt är det i varje fall.

Fotnot: Aleppo var 2004 Syriens folkrikaste stad med 2,1 miljoner invånare. Dess gamla stadskärna, som skadats till oigenkännlighet under det pågående inbördeskriget, utsågs 1986 av UNESCO till världsarv. Stadens historia går tillbaka till andra årtusendet före Kristi födelse, då Aleppo anlades av sjöfararfolket fenicierna och blev en viktig handelsstad, men arkeologerna har hittat mänskliga lämningar som kan dateras ända tillbaka till 11 000 år före vår tidräkning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleppo

 

Är George Soros världens farligaste man?

27 augusti, 2016

george-soros-nails-it-on-why-the-scottish-independence-vote-is-coming-at-the-worst-possible-timeGeorge Soros – världens farligaste man?

George Soros är en amerikansk finansman, valutaspekulant och politisk aktivist. Det finns de som skulle kalla honom världens farligaste man. Här följer en översikt över hans verksamhet, särskilt som sponsor av det Demokratiska partiet i USA, i TV-programmet The O´Reilly Factor den 16 augusti 2016: https://www.youtube.com/watch?v=x0nN9xPlrDY

Sajten DCleaks har avslöjat att hackare, troligen av rysk proveniens, lyckats komma i besittning av omkring 2000 dokument härrörande från Soros paraplyorganisation Open Society Foundations (OSF) och att dessa dokument avslöjar bland annat följande:

  • OSF har skänkt 13 miljoner US dollar (cirka 100 miljoner svenska kronor) i kampanjbidrag till det Demokratiska partiet i USA vars presidentkandidat Hillary Clinton Soros stöttar (Clinton kallade för några år sedan George Soros ”en välsignelse”);
  • OSF stödjer verksamhet som syftar till att avskaffa Israel som judisk stat och har skänkt 10 miljoner dollar till anti-israeliska individer och grupper;
  • OSF motarbetar aktivt organisationer och grupper vilka engagerar sig mot jihadism och islamism och bekostar utredningar av anti-islamister såsom Pamela Geller och Liz Cheney, den senare en av grundarna av organisationen Keep America Safe;
  • OSF skänkte 25 000 US dollar (cirka 200 000 kronor) till den svenska vänsterstiftelsen Expo för att denna skulle påverka utgången av valet till Europaparlamentet i Sverige 2014.

indexSoros: ”En välsignelse”, enligt Hillary Clinton.

Soros är en samhällsutopist vars ideal är en värld helt utan gränser där människor kan röra sig och bosätta sig hur de vill oavsett anledning. Han har öppet erkänt att han vill se en massinvandring av så kallade flyktingar till Europa i syfte att undergräva förekomsten av nationalstaten. https://www.intellihub.com/liberal-media-financier-george-soros-openly-admits-to-plan-to-destroy-national-borders-flood-europe-with-refugees/

Även om Soros fått ett nära nog entusiastiskt gensvar från Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som personifierar det dåliga tyska samvetet sedan krigsslutet,  ställer sig inte alla europeiska ledare positiva till Soros undermineringsarbete. En som håller ställningarna är Ungerns president Viktor Orbán, som insett att landets gränser måste skyddas från den strida immigrantströmmen.https://sv.wikipedia.org/wiki/Viktor_Orb%C3%A1n

Efter kritik från Orbáns sida svarade George Soros så här (min översättning från engelskan):

Hans /Orbáns/plan behandlar skyddet för de nationella gränserna som målet och flyktingarna som ett hinder. Vår plan behandlar skyddet av flyktingarna som målet och de nationella gränserna som ett hinder.

hungarian-prime-minister-viktor-orban-reuters
Ungerns president Viktor Orbán är starkt kritisk till Soros ”öppna gränser”-politik.

Mycket tydligare än så kan det inte gärna sägas: de nationella gränserna skall försvinna, individer skall kunna flytta och röra sig helt utan nationella eller andra restriktioner. Säkerhetsöverväganden är något oönskat – bring it on!

Inför valet till Europaparlamentet 2014 satsade George Soros rejält på att påverka valutgången: målsättningen var att EU-vänliga partier skulle gå segrande fram medan nationalistiskt betonade och EU-kritiska partier skulle bita i gräset.

För svenskt vidkommande valde Soros, som nämnts ovan, att sponsra stiftelsen Expo för att denna skulle utbilda aktivister och organisationer med syftet att motarbeta Sverigedemokraterna (SD). Bland annat stöddes något som kallades Tillsammansskapet, en så kallad gräsrotsorganisation som under valrörelsen störde SD-möten genom att exempelvis vända ryggarna åt SD-ledaren Jimmie Åkesson och skramla med nyckelknippor.

I etablissemangsmedia har det varit knäpptyst om Soros Expo-stöd, och expoiterna själva har tigit som muren. Den ej sällan välinformerade alternativsajten Nyheter idag publicerade dock följande artikel efter uppgifterna om hackningen av Soros-dokumenten: http://nyheteridag.se/lackan-avslojar-george-soros-betalade-expos-grasrotsrorelse-for-att-paverka-valet-2014/

Jimmie 4 sep 017
Vänsteraktivister i Tillsammansskapet, uppbackade av George Soros, vänder Jimmie Åkesson ryggen i Södertälje 2014. Foto: Tommy Hansson

Vem är då George Soros? Född i Ungerns huvudstad Budapest som György Schwarz den 12 augusti 1930 i en sekulär judisk familj har han i dag uppnått den aktningsvärda åldern 86 år. Han vill gärna kalla sig filantrop och uppskattas av det amerikanska finansmagasinet Forbes vara god för 24,9 miljarder US dollar (onkring 200 miljarder svenska kronor). Soros är nu gift (för tredje gången) med Tamiko Bolton och har fem barn sedan tidigare. https://en.wikipedia.org/wiki/George_Soros

Soros lyckades överleva de kaotiska förhållandena i Budapest i slutskedet av Andra världskriget och tog sig som 17-åring 1947 till London, där han genomgick ekonomiska studier vid London School of Economics. 1956 flyttade han till New York och inledde därmed sin illustra karriär som internationell finans- och affärsman. Att han hade lyckan med sig är ställt utom allt tvivel. Under de forna öststaternas övergång från kommunism till kapitalism 1984-89 anses George Soros ha spelat en viktig roll.

Faran med att ha exempellösa framgångar är att drabbas av storhetsvansinne. George Soros är intet undantag härvidlag, snarare tvärtom. Han har öppet erkänt att han redan i ungdomen hade messianska fantasier och började se på sig själv som ett slags gudomlighet. Han kunde göra som han ville, normala samhällsregler gällde inte honom.

George-Soros-and-his-evil-empire-550x708

I en intervju har han sagt följande (min översättning från engelskan):

Det är ett slags sjukdom när du anser dig vara något slags gud, skaparen av allting, men jag känner mig bekväm med det sedan jag började leva ut det.

Så numera fantiserar alltså George Soros inte, han lever ut gudsfantasierna. Vidare har han uppgivit att han ibland trott sig vara galen och att hans far faktiskt led av paranoja. http://americantoday.news/george-soros-i-am-a-god-i-created-everything-i-control-america-and-hillary-clinton/

För ett antal år sedan påstod sig George Soros se välvilligt på det judiska folk han själv är en del av och känna sympati för den judiska staten Israel. Kanske ljög han då, eller också har han ändrat sig. De nu genom hackning blottlagda handlingarna visar, som framhållits ovan, att George Soros satsat minst 10 miljoner dollar på att undergräva Israel. http://observer.com/2016/08/not-shocking-george-soros-funds-progressive-war-on-israel/

Det är icke ovanligt att judar i likhet med George Soros, som inte känner sig tillfreds med sin judiskhet, blir så kallade självhatande judar. Det är ett hat som tenderar att gå ut över Israel. Ett svenskt typexempel på denna personlighet är författaren och debattören Göran Rosenberg, ett annat konstnären och vänsteraktivisten Dror Feiler.

blnn(Only) Black Lives Matter: courtesy George Soros.

Ännu ett exempel på var Soros politiska sympatier står att finna är, att han frikostigt stött den våldsbenägna och öppet rasistiska svarta rörelsen Black Lives Matter (som lika väl skulle kunna kalla sig Only Black Lives Matter). http://www.thenewamerican.com/usnews/politics/item/23896-hacked-documents-soros-funded-black-lives-matter

George Soros kan betraktas som ett slags modern version av kung Midas – allt han vidrör förvandlas till guld. Detta kan dock under vissa omständigheter vara en tvivelaktig gåva: till slut förvandlades även maten till guld för konung Midas, och han tvingades inför gudarna avsäga sig sin välsignelse som hade blivit honom till en förbannelse.https://sv.wikipedia.org/wiki/Midas

Soros har otvivelaktigt i rollen som filantrop stött en del värdiga projekt, men i dessa yttersta av dagar är han inte längre the good guy. Med drag av storhetsvansinne och kanske rentav galenskap menar jag att han på goda grunder kan anses vara en av världens farligaste män.

senkttvbx0fiwshpnt3i
Alexander Soros, 31, garanterar Soros-imperiets kontinuitet.

Skulle Hillary Clinton och hennes vicepresidentkandidat Tim Kaine bli valda till Vita huset den 8 november kan vi få se en USA-ledning som äter ur händerna på George Soros. Den senares son, Alexander Soros, är god vän med Kaine och delar dennes syn på att det hårt kritiserade kärnvapenavtalet mellan USA/Västvärlden/Kina och Iran inneburit en välsignelse för världen.

 

 

Dilettanten Trump mot dille-tanten Clinton

29 juli, 2016

483208412-real-estate-tycoon-donald-trump-flashes-the-thumbs-up_jpg_CROP_promo-xlarge2
Donald Trump gör tummen upp. Så leder han också över Hillary Clinton i de senaste opinionsmätningarna.

Det republikanska partiets presidentkandidat, Donald J. Trump, påstås ha uppmanat Ryssland att hacka demokratiska rivalen Hillary Clintons e-post samt uttalat sitt stöd för ryske presidenten Putin. En del kritiker har gått så långt som att påstå att Trump därmed skulle ha brutit mot den amerikanska konstitutionen.

Personligen har jag väldigt svårt att se hur man kan göra en dylik långtgående tolkning utifrån vad Trump verkligen yttrade. CNN-länken efter citatet innehåller en filmsekvens med Trumps uttalande samt kommentarer från förre New York-borgmästaren och Trump-rådgivaren Rudy Giuliani, där denne förklarar att Trump behagade skämta (min översättning från engelskan):

Ryssland, om ni lyssnar. Jag hoppas ni kan finna de 30 000 e-postmeddelanden som saknas. Jag tror ni skulle bli rikligt belönade av vår press då. http://edition.cnn.com/2016/07/28/politics/donald-trump-russia-hacking-sarcastic/

Bakgrunden är att det fortfarande saknas drygt 30 000 e-postmeddelanden från Hillary Clintons privata e-postserver, vilken den demokratiska presidentkandidaten under sin tid som utrikesminister använde för statsangelägenheter. Att Donald Trump, liksom de flesta övriga amerikanska medborgare, gärna vill veta vad som avhandlades i de saknade mejlen är minst av allt konstigt.

Trump framför på ett skämtsamt sätt att detta är så pass angeläget att det inte vore fel om ryssarna, som ofta anklagas för spionage, kunde få fatt i fru Clintons mejl när nu inte USA-pressen gått i land med detta. Däremot sa Trump inte ett ord om hackningsinsatser eller dataintrång, ej heller uttalade han något som helst stöd för Putin. Den som känner Putin betydligt bättre än Trump är naturligtvis Hillary Clinton i egenskap av Obamas förra utrikesminister (Secretary of State).

APTOPIX_Russia_APEC_0cd1b
Utrikesminister Hillary Clinton träffade Vladimir Putin i Vladivostok 2012.

Om Trump kan anklagas för något så är det att ha varit sarkastisk, vilket sällan är välbetänkt i politiska sammanhang eftersom det så ofta – medvetet eller omedvetet – missförstås. Som framgår av CNN-länken ovan förklarar Trump mycket riktigt att han varit sarkastisk, något som bekräftas av Giuliani.

Det var tidigare en vanlig uppfattning att den ack så kompetenta Hillary Clinton – med en bakgrund som presidentfru, senator och utrikesminister – i presidentvalet i november skulle sopa banan med dilettanten och affärsmogulen Donald Trump, vilken gärna av etablissemanget avfärdas såsom varande svårartad ”populist”. Resonemanget tycktes bekräftas genom opinionsmätningar vilka gav en klar ledning för Clinton.

The Donald har emellertid efter hand hunnit bli varm i kläderna och under allra senaste tid passerat Hillary i flera mätningar.http://www.di.se/artiklar/2016/5/23/trump-leder-over-clinton/

Donald Trump må vara dilettant (amatörmässig) och ha ett skakigt republikanskt förflutet – han har varit registrerad demokrat och ekonomiskt stött makarna Clintons valkampanjer – men många amerikaner anser detta vara att föredra framför en regelmässigt ljugande dille-tant (tokig kvinna).

Hillary-Clinton-Benghazi
Fyra amerikanska ambassadtjänstemän mördades i Benghazi. Kritiker menar att detta faller på Hillary Clintons ansvar.

Bland annat anklagas Clinton för att ha satt den nationella säkerheten på spel i samband med sitt agerande kring den islamistiska attacken mot USAs beskickning i Benghazi i Libyen den 11 september 2012, då fyra amerikaner inklusive ambassadör Christopher Stevens mördades av en lynchmobb efter att först ha tvingats genomgå hemsk tortyr. Clinton har bland annat anklagats för att, i samförstånd med president Barack Obama, ha mörkat de urusla säkerhetsarrangemangen kring USAs representation i Benghazi samt för att ha tystat vittnen. https://www.yahoo.com/news/hillary-clinton-role-benghazi-know-195600379.html?ref=gs

En sak är alldeles uppenbar – sällan eller aldrig har två huvudkandidater i det amerikanska presidentvalet varit så illa omtyckta som Hillary Clinton och Donald Trump. I en undersökning sade sig 55 procent av väljarna ogilla Clinton medan 60 procent ogillade Trump. Den kandidat som förmår ge det minst oförmånliga intrycket fram till valet om drygt tre månader kommer att bli USAs näste/a president.

Som vanligt föredrar lejonparten av den amerikanska kändiseliten den demokratiska kandidaten. Den Oscars-belönade Hollywood-aktrisen Meryl Streep framträdde så med ett panegyriskt anförande till Hillarys förmån vid det nyligen avslutade demokratiska konventet i Philadelphia. Andra filmstjärnor, såsom Whoopi Goldberg, har ”hotat” flytta till Kanada om Trump vinner.

635980623306430313-Susan-Sarandon
Susan Sarandon: ”Clinton farligare än Trump som president.”

Det finns dock undantag från Trump-fientligheten i Hollywood. Oscars-vinnande Susan Sarandon har exempelvis sagt sig frukta ett Clinton-presidentskap och menat, att Hillary vore en ännu värre katastrof än om Trump skulle bli USAs 45e president. http://www.independent.co.uk/news/people/susan-sarandon-hillary-clinton-more-dangerous-donald-trump-a7064826.html

I Sverige är situationen en helt annan. Av politiker har inte ens SD-ledaren Jimmie Åkesson sagt sig uppskatta Donald Trump, även om det torde finnas gott om andra SDare som gör det. I media är uppslutningen bakom Hillary Clinton och det Demokratiska partiet givetvis total. Så här skrev exempelvis Aftonbladets krönikör (och min tidigare kurskollega på Poppius journalistskola) Wolfgang Hansson den 29 juli:

Republikanernas konvent karakteriserades av kaos och splittring. Demokraternas av att hela partiet enhälligt ställde sig bakom Hillary Clinton.

Bättre (eller sämre) än så kan knappast svenskmedias inställning till USA-politiken sammanfattas. Wolfgang Hansson tycks ha sovit när Bernie Sanders anhängare protesterade ljudligt och till och med sittstrejkade under konventet efter avslöjandena om hur den demokratiska partiledningen myglat och fuskat för att säkra Clintons nominering. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/wolfganghansson/article23247714.ab

dnc-pal-flag1-804x400
Det var fler palestinaarabiska än amerikanska flaggor vid demokraternas konvent.

Om Hansson uppmärksammat att de palestinaarabiska flaggorna  var fler än de amerikanska vid konventet vet jag inte, han skriver i alla fall inget om det. https://unitedwithisrael.org/reports-palestinian-flags-outnumber-american-flags-at-dnc/

Nu är det dessbättre inte svenska politiker eller media som avgör presidentvalet i USA utan de amerikanska väljarna. Hur det kommer att gå? Jag tror Donald Trump går mot en knapp men klar seger. Något annat vore en katastrof för inte bara Amerikas förenta stater utan för världen i stort. Bättre med en populist och dilettant omgiven av förhoppningsvis loka rådgivare än en patologisk lögnerska och dille-tant omgiven av svassande jasägare.

McGovern-syndromet: Rolf Porseryd till er tjänst

23 juli, 2016

ahead-of-his-time-in-72and-12

Vänsterdemokraten George McGovern blev mosad av Nixon i USA-valet 1972.

Det är ett omvittnat faktum, att svenska media rutinmässigt i samband med val i USA favoriserar det Demokratiska partiet. Detta är det mer vänsterinriktade av de två stora i amerikansk politik och känns därför mera ”svenskt”. Låt oss kalla detta fenomen ”McGovern-syndromet” efter strykpojken George McGovern i valet mot Richard Nixon 1972.

Så har det varit åtminstone i alla USA-val jag har personliga minnen av, från och med Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Det har inte spelat någon roll om demokraternas kandidater varit hopplösa förlorare som George McGovern 1972, Walter Mondale 1984 eller Michael Dukakis 1988 eller vinnare av typ Jimmy Carter 1976, Bill Clinton 1992 och 1996 och Barack Obama 2008 och 2012.

Jag framhöll i en insändare i Expressen efter Bush-Mondale-valet den 17 november 1988 bland annat följande:

Åter har det amerikanska folket varit fräckt nog att välja en president som svenska massmedier inte godkänt. George Bushs klara seger över Michael Dukakis med 426 vunna elektorer blev en svår besvikelse för journalister och andra observatörer i press och etermedia i Sverige.

IMG_1405
Mitt inlägg i
Expressen om USA-valet den 17/11 1988.

Nyligen har det republikanska partiet Grand Old Party (GOP) avverkat sitt konvent i Cleveland och därvid, helt enligt ritningarna, utsett Donald Trump som sin presidentkandidat. Svenska media har överflödat av rapporter om hur eländigt hatisk, ja rentav ond, Trump är. Han vill bygga en mur mot Mexiko för att hejda den illegala invandringen söderifrån, han vill hindra muslimer från att komma in i USA och därmed minska terrorhotet och han vill – hu så hemskt – sätta sitt eget land i främsta rummet.

Dessutom har vi fått höra att fru Melania Trump plagierat sitt konventtal, att The Donalds eget tal var ”nattsvart” och att han varit oförsynt nog att kritisera sin antagonist Hillary Clinton samt att republikanerna är ett parti i upplösningstillstånd.

Trump-ätarna finns i alla typer av svenska medier, men jag tänkte här nöja mig med att – utan alla anspråk på fullständighet – titta litet närmare på en av alla de propagandister förklädda till reportrar som tillåts härja fritt i tidningar och etermedier: TV4-nyheternas veteranreporter, och en av våra tydligaste exponenter för McGovern-syndromet, Rolf Porseryd.

maxresdefault
Rolf Porseryd, en av våra tydligaste exponenter för McGovern-syndromet i svenska media, till er tjänst!

Här ett exempel på Porseryds rapportering i form av inslaget ”Protesterna mot Trump fortsätter: ´dump the Trump´”:  http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/protesterna-mot-trump-forts%C3%A4tter-dump-the-trump-3446832

Detta är mycket långt ifrån något isolerat exempel på den snart 70-årige utrikesreportern Porseryds vinklande. Botaniserar vi vidare bland TV4-nyheternas senaste inslagsrubriker från USA-valet 2016 hittar vi exempel som: ”Säkerhetspådraget enormt kring konventet men vapen är tillåtna” (18/7); ”Här spårar republikanernas konvent ur” (18/7); ”Fru Trumps talskandal – dagens samtalsämne på konventet” (19/7); ”Trumpanhängarna hetsas till skenrättegång mot Clinton”; samt ”Nattsvart linjetal av Trump” (22/7).

Så trumpetas bilden av en fullständigt galen Donald Trump ut. Varken han, hans parti, hans familj eller anhängare finner någon som helst nåd inför Rolf Porseryd. Alla är mer eller mindre galna, eftersom de inte svarar mot de ideal etablissemangsmedia i Sverige vill att amerikansk politik skall ha. Det enda försonande inslag jag hittat är möjligen detta: ”Trump har definitivt chansen att bli president”. Sensationellt – en av två kandidater i valet har möjlighet att bli president, lägg ut, lägg ut!

original
Donald Trump applåderar sin vicepresidentkandidat, Indiana-guvernören Mike Pence.

Rolf Porseryd är född 1947 och har arbetat på TV4-nyheterna sedan 2015. Tidigare har han bevakat krigsdrabbade länder som exempelvis Afghanistan, Iran, Irak, Libanon, Bosnien och de palestinaarabiska områdena. Enligt uppgift sträcker sig Porseryds kontrakt med TV4-nyheterna till och med årets amerikanska presidentval. Jag antar att det är för mycket begärt att han ersätts som USA-korrespondent av den utmärkte TV4-profilen Marcus Oscarsson? https://sv.wikipedia.org/wiki/Rolf_Porseryd

Om svenska mediers slagsida i USA-rapporteringen har slutligen Ronie Berggren sammanställt en fyllig och synnerligen illustrativ samling exempel från public service på sin blogg enligt följande: http://usapol.blogspot.com/2011/04/vinklad-usa-rapportering-och-svensk.html

 

 

Obama-administrationen gav skattepengar till grupp som ville avsätta Netanyahu

16 juli, 2016

 

lead_960
Barack Obama (närmast kameran) – USAs genom tiderna mest Israel-fientlige president. Här med premiärminister Benjamin Netanyahu i officiellt sammanhang.

Den amerikanska Obama-administrationen har gjort sig känd som den sannolikt mest Israel-fientliga i USAs historia. Det är ingen hemlighet att presidenten har mycket svårt för Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Nu har det också framkommit att den amerikanska administrationen indirekt försökt få Netanyahu avsatt.

Nyligen har en rapport från the Senate Permanent Subcommittee on Investigations (Senatens permanenta underutskott för undersökningar) med den republikanske senatorn Robert Portman, Ohio som ordförande visat, att det amerikanska utrikesdepartementet betalat ut 350 000 dollar (motsvarande cirka 3 miljoner kronor med aktuell dollarkurs) i bidrag till en israelisk opinionsgrupp som vill avsätta Netanyahu. Detta avslöjas av den konservativa dagstidningen The Washington Times: http://www.washingtontimes.com/news/2016/jul/12/obama-admin-sent-taxpayer-money-oust-netanyahu/

Det var i samband med det israeliska parlamentsvalet 2015 som grupperingen One Voice Israel (OVI) fick ekonomiskt stöd från amerikanska State Department med det officiella syftet att främja freden mellan israeler och palestinaaraber. Senatsrapporten visar emellertid att OVI använde slantarna för att bygga upp en väljardatabas, träna aktivister samt anlita en politisk konsultfirma med anknytning till Barack Obamas presidentvalskampanj. Allt med syftet att få bort Netanyahu från makten. http://blogs.timesofisrael.com/one-voice-no-two-are-needed/

Rob-Portman

Senator Robert Portman är starkt kritisk till State Departments bidrag till en israelisk påtryckningsgrupps kampanj för att få bort Netanyahu.

Senatens underutskott fastslår även i den nämnda rapporten att One Voice till det amerikanska utrikesdepartementets högst rankade diplomat i Jerusalem, konsul Michael Ratney, via e-post framförde vad gruppen hade för planer avseende bidraget. Ratney har förnekat att han sett något sådant mejl och motiverat detta med att han har för vana att rutinmässigt radera mejl med omfattande bilagor. Senatens undersökningsutskott lyckades dock få tillgång till det aktuella mejlet via One Voice.

Ratneys handlingssätt är en klar förbrytelse mot de lagar som reglerar hur amerikanska tjänstemän skall handskas med sin e-post, och det är inte utan att man – med vetskap om förra utrikesministern Hillary Clintons tillkortakommanden i detta avseende (”E-mailgate”) – undrar hur det är ställt med den juridiska kompetensen och kunskaperna inom USAs utrikesdepartement. http://www.nytimes.com/interactive/2016/05/27/us/politics/what-we-know-about-hillary-clintons-private-email-server.html?_r=0

Benjamin Netanyahu överlevde valet 2015, och de amerikanska utbetalningarna till One Voice Israel bedömdes inte vara olagliga emedan utrikesdepartementet i Washington, D. C. aldrig ställde några krav på hur pengarna fick användas.

Underutskottets ordförande, Robert (Bob) Portman, har framfört följande (min översättning från engelska):

Utrikesdepartementet ignorerade varningstecken och stödde ekonomiskt en politisk aktionsgrupp i en politiskt känslig miljö med otillräckliga garantier. Det är helt oacceptabelt att amerikanska skattebetalares pengar användes till att bygga upp infrastrukturen till en politisk kampanj vilken – så fort stödet upphört – användes mot ledaren för vår närmaste allierade i Mellanöstern. Amerikanska resurser skall användas för att hjälpa våra allierade i regionen, inte underminera dem.

Senator Clare McCaskill, demokratisk representant från Missouri i senatens undersökande underutskott, hävdar att Obama-administrationen följt aktuella lagar men att undersökningen ändå visat på ”brister” i utrikesdepartementets policy.

OVI-demonstration
One Voice Israel protesterar mot Israels ”blinda” bosättningspolitik

One Voice, som finns i en israelisk och en palestinaarabisk variant, har varit aktivt sedan de israeliska valen 2013 varför utrikesdepartementet i Washington enligt föreliggande undersökningsrapport borde ha kollat upp gruppen bättre. Därtill borde departementet uttryckligen ha förbjudit användande av inbetalda bidrag för att påverka valet.

Föreliggande fall tycks vara endast ett i raden av exempel på dåligt skötta handläggningar av ärenden från State Departments sida. Regeringens revisionskontor har tidigare ådagalagt bristande hantering och kontroll av åtminstone fem dussin bidragsärenden. Utrikesdepartementets talesman John Kirby har inte velat kommentera Washington Times uppgifter.

Som nämns inledningsvis ovan är Obama-administrationen den kanske mest Israel-fientliga i USAs historia, och utrikesdepartementet kan mycket väl ha varit ute efter att med hjälp av One Voice störta premiärminister Benjamin Netanyahu.

Det är känt att Barack Obama är upprörd på Netanyahu på grund av att denne ställt sig mycket kritisk till det avtal mellan USA, Ryssland, Kina och flera europeiska stormakter å ena sidan och Iran å andra sidan om det sistnämnda landets kärnvapenprogram. Jag har tidigare skrivit så här här om det famösa avtalet: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/17/darfor-blir-varlden-farligare-efter-iran-avtalet/

 

 

 

 

Ny Clinton-skandal: kommer Hillary att åtalas?

2 juli, 2016

loretta-lynch-bill-clinton-secret-meeting-white-house-condemns-pp-

Justitieminister Loretta Lynch och förre presidenten Bill Clinton i dubiöst möte.

Det demokratiska partiets presidentkandidat, förra senatorn och utrikesministern Hillary Clinton, har hamnat i en ny skandal, låt vara av indirekt natur.

Den här gången har hennes make, förre presidenten Bill Clinton, i hemlighet träffat den amerikanska Obama-administrationens sittande justitieminister Loretta Lynch i Phoenix, Arizona. http://edition.cnn.com/2016/06/29/politics/bill-clinton-loretta-lynch/

Mötet ägde rum under den gångna veckan och skedde till synes slumpmässigt – Clinton befann sig på platsen i syfte att spela golf när han ”råkade” stöta på justitieminister Lynch och hennes make på flygplatsplattan i Phoenix. De båda följdes åt in i hennes plan, som nyss hade landet, och skall ha pratat med varandra i ungefär en halvtimmes tid. Inget av vikt avhandlades, försäkrar både Lynch och Clinton: samtalet skall ha rört privata ämnen som barnbarn och semesteraktiviteter.

Varför har då detta blåsts upp till en skandal i USA? Främsta orsaken är att justitieministern och hennes departement för närvarande genomför en brottsundersökning inklusive FBI-förhör beträffande den förra utrikesministerns omdiskuterade privata e-postkonto, som mot alla regler och förordningar användes för Hillarys statsrelaterade e-post.

Det krävs inget övermått av fantasi för att dra slutsatsen, att Hillarys make var ute efter att påverka justitieministern att behandla hustrun med silkesvantar.

Hillary-Benghazi-5-facts

Hillary Clintons syndaregister i Benghaziaffären enligt kritikerna.

Därtill kommer att fru Clinton även är föremål för en undersökning från den kongressrelaterade the House Benghazi Committees sida rörande hennes göranden och låtanden i samband med terrorattacken mot USAs konsulat i Benghazi i Libyen den 11 september 2012, då ambassadör J. Christopher Stevens, ambassadtjänstemannen Sean Smith lynchades och ytterligare två amerikaner mördades av en blodtörstig islamistisk mobb efter svår tortyr.https://en.wikipedia.org/wiki/2012_Benghazi_attack

Den amerikanska administrationen, med Clinton som högst ansvarig i egenskap av chef för utrikesdepartementet, har förnekat förhandskännedom om attacken vilket dock har betvivlats: kritikerna menar att attacken skall ha varit känd på förhand men den amerikanska regeringen gjorde ingenting för att förhindra den. Hon anklagas även bland annat för att ljugit för kongressen och tystat vittnen.

Det finns de som hävdar att Bill Clinton och Loretta Lynch begick en olaglig handling då de sammanträffade med varandra mitt under pågående brottsundersökning. Det har understrukits, också av en demokratisk politiker som senator Chris Coons från Delaware, att mötet – oavsett om det var oplanerat eller ej eller olagligt eller ej – under alla omständigheter var klart olämpligt och oetiskt och aldrig borde ha ägt rum.

ChristopherStevens_2377475b

Ambassadör J. Christopher Stevens – mördad av islamister i Benghazi.

En för paret Clinton försvårande omständighet är, att journalisten Christopher Sign från KNXV-TV vittnat om att FBI-representanter på plats vid flygplatsen i Phoenix beordrat närvarande journalister att inte använda vare sig medhavda kameror eller mobiltelefoner för att ta bilder av händelsen: locket på till varje pris.

CNNs reporter framhåller avseende mötet mellan Bill Clinton och Loretta Lynch:

Mötet ger upphov till frågor  om huruvida självständigheten hos justitiedepartementet, som genomför en undersökning om Hillary Clintons privata e-postserver, kan ställas i tvivelsmål.

Hillary Clintons republikanske medtävlare om presidentposten Donald Trump har riktat skarp kritik mot mötet, som han menar tyder på dåligt omdöme från de inblandade, och flera politiker kräver att en oberoende undersökning av vad som inträffat skall göras i regi av kontoret för Special Counsel, en oberoende federal åklagarmyndighet vars verksamhet regleras i amerikansk lagstiftning.https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Office_of_Special_Counsel

 

images

Senator John Cornyn kräver att Lynch-Clinton-affären undersöks av Special Counsel.

Den republikanske Texas-senatorn John Cornyn citeras av CNN:

Incidenten bidrar inte på något sätt till att uppamma förtroende bland allmänheten att /Loretta Lynchs/ departement kan på ett fullständigt och rättvist sätt utföra en undersökning, och det är därför en Special Counsel-undersökning behövs mer än någonsin.

Det dubiösa mötet mellan Bill Clinton och Loretta Lynch har även berörts av den föga opartiska men ändå intressanta webbkanalen InfoWars och dess frispråkige medarbetare Alex Jones. http://www.infowars.com/insider-says-hillary-will-be-indicted/

Denne hänvisar i ett inslag till att en före detta anställd vid den federala säkerhetstjänsten Secret Service, Dan Bongino, som utifrån sin expertis tror att Lynch-skandalen blir droppen som får bägaren att rinna över och leder till att Hillary Clinton åtalas och hamnar i fängelse.https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Secret_Service