När konspirationsteoretikerna kom till himlen…

 

 Sankte Per (det vill säga aposteln Petrus) med nyckeln till himmelriket.

Kanske dags att lätta upp bloggen med en liten historia som åtminstone jag finner väldigt rolig och lärorik. Man skulle till och med kunna hävda att den är sedelärande. Såg den på ett USA-baserat samtalsforum jag är med i och vidarebefordrar den gärna i svensk språkdräkt.

Två obotliga konspirationsteoretiker (med engelskt språkbruk truthers) dog med några dagars mellanrum av helt naturliga orsaker. Snart fann de sig vara vid himlens pärlebeströdda port och stod inför Sankte Per med himmelrikets nyckel i en kedja runt halsen.
– Välkomna till himlen, mina vänner, hälsade Per glatt de båda nytillkomna konspirationsteoretikerna. Jag har en liten överraskning åt er – ni skall få äran att träffa självaste Gud fader!

Varpå Sankte Per låste upp portarna. I en guldskimrande sal satt där sjävaste Gud, världsalltets skapare som givetvis vet allt, på en juvelbesatt tron i massivt guld. Jesus på hans högra sida såg roat på. Gud vände sig till de nytillkomna och sade:

 Kennedys mördare: Lee Harvey Oswald.

– Trevligt att se er här – jag hoppas ni skall trivas. Först måste jag dock klara ut ett par saker med er som ni kanske inte blir så jätteglada över att höra. För det första: president John F. Kennedy sköts till döds av en ensam attentatsman som hette Lee Harvey Oswald. Han agerade helt på egen hand. För det andra: USA placerade verkligen tre män på månen 1969. Det var ingen filminspelning i en ateljé på jorden. Och för det tredje: World Trade Centers tvillingtorn rasade samman den 11 september 2001 i ett terrordåd som planerades och utfördes av al-Qaida, inte av USAs regering.

Våra vänner ser i det läget ganska skakade ut. Slutligen utbrister den ena av dem till sin kollega:
– Vad var det jag sade? Det går ända upp till högsta toppen!

Den som har öron den höre.

Några ord om Himmelriket

Där ingen baktalar eller går bakom ryggen på någon.

Där ingen någonsin kan såra någon annan.

Där alla  anstränger sig för att hjälpa och bistå varandra.

Där alla överser med varandras fel och brister.

Där  ingen tvingar någon annan till något.

Där synd och fördömelse är okända företeelser.

Där ingen behöver hävda sig själv på någon annans bekostnad.

Där ingen försöker lura någon eller tillskansa sig orättmätiga  fördelar.

Där välvilja, glädje, skönhet och ömsesidig kärlek är de naturliga tillstånden.

Där ingen behöver ta hand om sig själv därför att andra gör det åt en.

Där ingen medvetet eller omedvetet missförstår någon annan.

Där äktenskap varar för evigt och inga är otrogna eller svekfulla mot varandra.

Där döden inte kan skilja några älskande åt.

Där  inga behöver gripa till vapen för att bli fria.

Där kärlek inte släpas i smutsen, förlöjligas eller devalveras utan tas på allvar.

Där ingen vet vad ondska och hjärtlöshet är och inga hjärtan brister.

Där glädjetårar flödar men ingen gråter på grund av sorg eller olycka.

Där ingen tillhör någon ras utan alla är människor.

Där det inte finns något behov av religion eller frälsare därför att alla redan är frälsta.

Där det eviga livet råder och döden icke är.

(Målning nedan av Benny H. V. Andersson)

.

Södertälje-historik: en utflykt till Oaxen

 Linfärjan på ingång.

I lördags följde jag med den livaktiga Kulturhistoriska föreningen i Södertälje på en utflykt till ön Oaxen, där jag aldrig varit förut. Även medlemmar i Hölö Mörkö hembygdsförening deltog i utflykten. Ön tillhör geografiskt Södertälje kommun och ligger i Mörkö församling men ägs av en privat samfällighet. Följ med på resan till Oaxen genom nedanstående text och bilder, alla tagna av bloggaren!

På senare år har Oaxen varit känt huvudsakligen för den förstklassiga restaurangen Oaxens skärgårdskrog, inrymd i Gamla disponentvillan, som åren 2005-2007 samt 2011 av restaurangguiden White utnämndes till Sveriges förnämsta restaurang under ledning av Magnus Ek och Agneta Green. Av de som besökt stället har jag hört att priserna också var därefter. Numera har etablissemanget dock omlokaliserats till Gamla Djurgårsvarvet i Stockholm under namnet Oaxen Krog & Slip, som i januari 2014 belönades med en stjärna i den berömda restaurangguiden Michelin.

Ombord på färjan.

Mer om restaurangen här:

http://oaxen.com/krog/

 Ettans kalkugn, numera byggnadsminne.

Oaxens kända historia börjar på 1830-talet från vilket det finns uppgifter om kalkbrytning. Tidigare var ön mest avsedd för bete. Uppgifter om en bofast befolkning finns först dokumenterade 1852, då ön ingick i Hörningsholm fideikomiss och ägdes av greve Bonde men var utarrenderad.

1865 köpte friherre Knut Filip Bonde egendomen Fållnäs i Sorunda och fick då ön Karta med sitt kalkbrott söder om Oaxen på köpet. Han slog 1868 ihop kalkbruken på de båda öarna till Karta och Oaxen kalkbruk. Den synnerligen aktive Bonde var även direktör för Hovkapellet, satt i Stockholms stadsfullmäktige och var ordförande i Slöjdföreningen.

När Bonde avled 1871 övertog hans änka Florence, som var född på Irland men hade vistats mycket ute i Europa, över ruljansen vilket visade sig bli en lyckträff: hon var nämligen en stor affärsbegåvning och satte ordentlig fart på verksamheten. 1883 inköpte hon Liljeholmens kalkbruk utanför Stockholm. Hon tyckte inte om konkurrens och köpte därför upp även ett par andra kalkbruk på Mörkö och på Gotland. Brytningen på Karta lades ner 1888 och ett tiotal arbetarfamiljer flyttade över till Oaxen.

 Den gamla handelsboden.

Kalken såldes till de expanderande näringarna jordbruket, pappersbruken och järnindustrin och affärerna gick vid denna tid strålande för Florence Bonde. Sommartid fraktades obränd kalksten till järnbruk i Norrland, vintertid låg dessa transporter nere på grund av isen. Företaget hade egen transportkapacitet fram till 1918 genom ett eget varv på Koholmen i Sorunda, där nya pråmar tillverkades

Under storhetstiden var som mest 250 personer anställda inom kalkföretaget. Dessa var till största delen bosatta på södra delen av ön, där några av flerefamiljshusen fick fantasifulla  namn såsom Himmelriket, Gröna avundsjukan och Läroverket. Om de besvärliga sociala och hygieniska förhållandena för arbetarbefolkningen har berättats av flaggjunkare Emanuel Johansson, som var musiker i en blåsorkester, i dennes memoarbok Det gamla Oaxen.

Minnen från modernare kalkbrytning på öns norra sida.

I begynnelsen av kalbrytningen och ett par decennier framöver avlönades arbetskraften in natura, men småningom infördes kontantlöner. 1880 hade en handelsbod öppnats på Oaxen av en änkefru, vilken även ägde butiksrörelser i Fållnäs och på Karta. Hennes man hade varit tjänsteman på kalkbruket. Butiken höll öppet tre veckodagar och var belägen i en gammal dynamitbod. 1890 övertog kvinnans son verksamheten. En bit in på 1930-talet utkonkurrerades dock butiken av Konsum.

1878 öppnades en skola på Oaxen med en lärarinna som var dotter till brukets befallningsman. Det var bruket som initialt stod för kostnaderna för skolan, men dessa övergick efter en tid till Mörkö socken. Skolan var igång till 1961. Till bilden av Oaxen hör att även denna ensligt belägna ö drabbades av dels arbetarrörelsen, dels av den frireligiösa väckelsen.

 Utsikt åt söder.

Följden blev bland annat att musiklivet kom igång på ön i form av blåsorkestrar som hörde till arbetarrörelsen. De frireligiösa, ”läsarna”, hade sina andliga sånger.

Några av de gamla kalktäkterna har vattenfyllts.

1955 inrättades en så kallad linfärja – den styrdes med hjälp av en lina eller wire – mellan Oaxen och Mörkö-landet med plats för bilar. 1974 lades dock kalkbrytningen slutligen ner av öns dåvarande ägare, företaget Cementa. Den så kallade Ettans kalkugn är numera upphöjd till byggnadsminne. Det har därefter gjorts försök att starta båtbyggeri och även en marina (småbåtshamn) på Oaxen, men utan bestående succé. På senare tid har nya hus i bostadsrättsform byggts med utsikt mot farleden.

Oaxen är omkring två kilometer lång och runt 500 meter bred med en sammanlagd yta på tolv hektar. Kulturföreningens utflykt anfördes av Bengt Stenberg, som hade såväl sakkunskapen som en klar och tydlig röst på sin sida.

 Gamla garaget.

De för dagen minst sagt nyckfulla vädergudarna var oss dock knappast bevågna utan föredrog att låta ömsom regn, ömsom uppehåll/sol beledsaga vår väg. Ett välbehövligt uppehåll med kaffe och smörgås samt två filmer gjordes i hembygdsgården Gillet, belägen intill Ettans kalkugn.

 Färjeläget.

I dag bor runt 100 personer på Oaxen, som ägs av en privat samfällighet som också driver färjetrafiken. Den som inte har bil kan ta sig till färjan med buss 788 från Södertälje centrum.

 Ut mot farleden.

Källor:

Kerstin Ekberg: ”Hundra års kalkbrytning på Oaxen”. Artikel i Täljebygden nr 2 2014, organ för Kulturhistoriska föreningen i Södertälje.
Muntliga uppgifter från Bengt Stenberg.
Wikipedia.