Vad är värst – heilande eller misshandel?

 Advokat Per Liljekvist hotas av åtal för bland annat hets mot folkgrupp.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20163265.ab

Aftonbladet berättar den 16 januari historien om hur ”kändisadvokaten” Per Liljekvist – med skådespelaren Mikael Persbrandt bland sina klienter – av kriminella kontakter beställde misshandel av några ungdomar han retat upp sig på. Till råga på allt gjorde han därtill ”hitlerhälsning” mot ungdomarna, varav flera uppges ha ”invandrarbakgrund”.

Se länk överst för ABs beskrivning av händelseförloppet.

Av tidningens rubriksättning att döma förefaller just heilandet ha varit det värsta Liljekvist gjorde sig skyldig till när det hela begav sig i höstas. Då hade advokaten ändå, efter en skärmytsling med ungdomsgänget utanför en krog i Djursholm, först skrikit åt ynglingarna att de ”inte hörde hemma här” och därefter via sin mobil tillkallat några medlemmar ur den kriminella gruppen ”Lejonen” att misshandla ungdomsgänget.

Man undrar i sitt stilla sinne vilket som är värst: att utsättas för hitlerhälsning eller att bli misshandlad av yrkeskriminella, vilket var vad några av ungdomarna blev sedan Liljekvists huliganer anlänt i taxi och slagit ner några personer, både ur det för Liljekvist förhatliga ungdomsgänget samt en vuxen man som sökt avstyra misshandeln. Liljekvist uppges ha stått och ”hejat på” de så kallade lejonen under misshandeln.

Åtal uppges nu vänta Liljekvist och en av lejonhuliganerna. Bland annat för misshandel, hets mot folkgrupp och ofredande. Det är alltså heilandet som betecknas som ”hets not folkgrupp”, en lag som instiftades efter Andra världskriget som spärr mot antisemitism, men numera mest fungerar som förevändning för den alltmer DDR-liknande svenska staten att söka spärra in oliktänkande av typ pastor Åke Green (som dock frikändes i Högsta domstolen) och gatukonstnären Dan Park.

Hur otrevligt jag än tycker det är med hitlerhälsningar – för det tycker jag som kämpande antinazist verkligen – så ifrågasätter jag den tonvikt som lagts på detta så kallade brott genom åren. Jag vet inte exakt hur många personer som dömts för ”hets mot folkgrupp” till följd av så kallat heilande – men det är förmodligen ett icke ringa antal.

 Synagogan i Malmö – ofta föremål för antisemitiska trakasserier och skadegörelse.

Man kan då lämpligen jämföra med hur många som åtalats och fällts i domstol för de trakasserier av judar som genomförs på så gott som daglig basis i Malmö: överfall och stenkastning mot personer med traditionell judisk klädsel, inklusive den judiska församlingens rabbin; hakkorsprejande av såväl exteriör som interiör i synagogan på Föreningsgatan; attentatsanslag mot judiska församlingshemmet; trasserier mot elever på väg till och från skolan; våldsamma motdemonstrationer mot proisraeliska manifestationer; verbalt ofredande och dödshot etcetera.

Såvitt jag känner till kan antalet personer som fällts för något av allt detta sammanfattas i ett mycket runt tal: noll (0).

Polisen har gett upp hoppet om att komma till rätta med den för såväl Malmö som Sverige skamliga behandlingen av Malmös judar. Det beror helt enkelt på att antisemitismen i Malmö är ett fenomen som importerats med stadens växande muslimska befolkning.

Varken politikeretablissemanget eller polisledningen har något som helst intresse av att lagföra muslimska förövare, eftersom då riskerar kallas för ”rasister” och, ve och fasa, för att gå i Sverigedemokraternas ledband. Inte ens mer eller mindre professionella ”antirasister” är särskilt intresserade av att komma rätta med antisemitismen i Malmö, eftersom den utövas av ”fel” grupp, nämligen muslimer. Om dessa får ej sägas ett enda ont ord, då tar det hus i helsicke.

Också de så kallade kippavandringar som då och då har genomförts som stöd för Malmös utsatta judar har mer och mer kommit att förlora sin udd, då dessa manifestationer lika mycket kommit att användas för att protestera mot generell ”rasism” och ”islamofobi” som mot antisemitism. Kippavandringarna har också blivit ett bra tillfälle för en brokig samling toleransmånglare att saluföra sin förmenta  godhet och rättskaffenhet.

 En toleransmånglare (FP) och en antisemit (S) på kippapromenad: Erik Ullenhag och Ilmar Reepalu.

Då är det så mycket enklare att slå till mot förvirrade svenska ungdomar (och i sällsynta fall advokater) som sträcker högerhanden i luften och därmed anses hetsa mot folkgrupp. Jag hoppas slutligen advokat Per Liljekvist får det straff han förtjänar, förutsatt att ABs beskrivning av hans uppträdande är någorlunda med sanningen överensstämmande. Även om jag tyvärr inte kan påstå att mitt förtroende för det svenska rättsväsendet är särskilt grundmurat.

Inga roliga framtidsutsikter för Ukraina

 Arseniy Jasenjuk och Barack Obama i Vita huset.

http://www.theamericanconservative.com/articles/what-obama-didnt-say-about-ukraine/

När Ukrainas interimistiske premiärminister Arseniy Jasesenjuk frotterade sig i Vita huset med president Barack Obama nyligen, lyste frågorna om vad han egentligen sysslade med på Maidantorget i Kiev för några veckor sedan med sin frånvaro. Hur han bland annat gjorde hitlerhälsning med uppsträckt högerhand bredvid fascistpartiet Svobodas ledare Oleh Tyahnyboks sida.

Väst i form av USA och EU bryr sig nämligen inte om sådana futiliteter utan forstätter mala på med sina plattityder om ”självbestämmande, territorial integritet och en demokratisk framtid” för Ukraina. Det krävs ingen övermänsklig siarförmåga för att i Ukraina-krisen skönja början till slutet för västvärldens roll som den fria världens champion par preference.

Tro mig, det smärtar mig något oerhört att behöva skriva ner dessa rader alldenstund jag under mitt drygt 40-åriga liv som politisk aktivist obrottsligt hyllat vad som brukar kallas ”västliga värden”: frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Jag tror fortfarande på dessa värden, men tyvärr lutar det åt att jag framdeles avstår från att sätta epitet ”västliga” framför dessa honnörsord.

Obama, Bildt, Barroso och andra västliga ledare har ju så tydligt visat att de näppeligen kunde bry sig mindre om det faktum, att deras liberala och fascistiska/nazistiska samarbetspartners tagit lagen i egna händer och inte tvekat att på eget bevåg ge sig ut på gator och torg, beväpnade till tänderna, för att störta en visserligen korrupt och inkompetent  men ändå demokratiskt vald president. Som jag ser det kan ingenting gott komma ur en sådan samhällsomvälvning.

Jasenjuk gör nazihälsning i Kiev bredvid fascistledaren Tyahnybok.

En naturlig fråga i sammanhanget är: när blev väpnad revolution något bra i så kallade västdemokraters ögon?

Överst i den här texten har jag lagt in en länk till en tänkvärd sammanfattning av läget författad av James Carden i The American Conservative den 3 mars. Carden konstaterar att Obama inte förmått göra någon eftertänksam analys av den oroande situationen i Ukraina detta år, som markerar 100-årsminnet av Första världskrigets utbrott. I stället har han sprutat ut intetsägande propagandafraser:

Vad han i stället skulle ha gjort var att tala om vad som i verkligheten äger rum.

Det vill säga den långsamma upplösningen av ett land i Europa samt en ny uppdelning mellan Väst och Öst (Ryssland). Detta sker, vilket ingen västlig ledare hittills förefallit medveten om, i ett område som utgör själva hjärtpunkten i den historiska ryska civilisationen. Ty det var här, med Kiev som centrum, som det för omkring 1000 år sedan fanns en kristen-ortodox statsbildning som kallades Rus och som utgjorde embryot till senare tiders Ryssland.

Sofiakatedralen i Kiev, där den svenska prinsessan/storfurstinnan Ingegerds stoft är begravt.

Den här tiden är intressant för oss svenskar såtillvida som prinsessan Ingegerd Olofsdotter (1000-1050), dotter till den förste svenske kung som lät döpa sig, Olof Skötkonung, år 1019 förmäldes med storfurst Jaroslav av Novgorod, senare känd som Jaroslav den vise av Kiev. Ingegerd antog i sin roll som storfurstinna av Kiev namnet Irina och fick med maken fyra döttrar. Hon är därmed stammoder till flera kungliga familjer i Europa. Hennes stoft begravdes i Sofiakatedralen i Kiev.

Rus sveptes dock bort av tatarerna på 1200-talet, och det område som småningom blev känt som Ukraina (som är ett slaviskt namn för ”gränsländer”) blev ett stridsäpple för tatarer, polacker, litauer, ryssar, turkar, svenskar och kosacker. En stor del härav, inklusive Kiev, anslöt sig till Ryssland på 1600-talet medan den västra delen – Galicien – blev en del av Österrike på 1700-talet. Detta område erövrades av Polen efter Första världskriget. 1945 valde Andra världskrigets segerherrar Churchill, Stalin och Roosevelt att lämna över Galicien och dess huvudstad Lvov (numera kallad Lviv) till Ukraina. Som i sin tur uppgick i Sovjetunionen. Krim å sin sida erövrades av ryssarna på 1700-talet.

 Chrusjtjov gav Krim som gåva till Ukraina 1954.

Stalin deporterade halvöns tatariska minoritet 1944 under förevändningen, att de hade samarbetat med tyskarna; de tilläts senare återvända. 1954 valde den då nye sovjetiske, starke mannen Nikita Chrusjtjov att ge Krim som en present till den ukrainska sovjetrepubliken, i vilken han själv styrt och ställt under kriget. Men det var först efter Sovjetunionens implosion 1991 som Ukraina för första gången i historien sedan medeltiden blev ett självständigt land. Någon fullständig brytning med Ryssland skedde dock inte, och Ryssland tilläts således enligt överenskommelse ha kvar sin Svarta havs-flotta i Sevastopols hamn på Krim, vilken jag själv hade tillfälle att studera noggrant på plats för drygt tio år sedan.

År 2000 kom Vladimir Putin till makten med föresatsen att stärka det ryska inflytandet där så var möjligt. Ukraina låg definitivt inom den ryska intressesfären. Samtidigt inledde västvärlden sina dåligt underbyggda försök att inlemma landet i dess inflytandeområde. En brytpunkt inträffade 2004, då Viktor Janukovytjs seger i presidentvalet underkändes och den så kallade orangea revolutionen förde Viktor Jusjenko till makten. Denne visade sig dock, i likhet med andra västorienterade politiker, vara både korrupt och inkompetent och 2010 kunde Janukovytj besegra Julia Tymosjenko i presidentvalet. Den senare dömdes för korruption och fängslades.

Ukraina är dock alltjämt ett delat land. I dag är 77 procent av befolkningen ukrainsk medan 17 procent är rysk. En tredjedel av befolkningen är rysktalande och många har starka familjerelaterade band med Ryssland. Endast ukrainarna i Galicien är avgjort västorienterade.

Så ser huvuddragen ut i den ukrainska historia, som dagens västledare borde sätta sig in i innan de gör tvärsäkra uttalanden om den pågående krisen. De borde lämpligen läsa denna artikel av Rodric Braithwaite, Storbritanniens Moskva-ambassadör 1988-92, i The Independent den 1 mars:

http://www.independent.co.uk/voices/comment/ukraine-crisis-no-wonder-vladimir-putin-says-crimea-is-russian-9162734.html

Det är väl emellertid inte många som tror att den rastlöst resande och twittrande Carl Bildt anser sig ha tid att förkovra sig i historien, eller att Barack Obama plötsligt skall bli en insiktsfull utrikespolitiker. Följden blir en polarisering som inte hade behövt uppstå, om EU inte hade reagerat så överilat som det gjorde då Janukovytj efter starka ryska påtryckningar i slutet av 2013 rev upp beslutet att närma sig EU och i stället skrev på ett ukrainskt-ryskt avtal.

 Enligt rysk propaganda inför folkomröstningen på Krim står valet mellan nazismen/fascismen och det beskyddande Ryssland.

Braithwaite anser att Väst, trots alla hot om olika former av sanktioner, saknar nödvändiga instrument i syfte att backa upp sin hotfulla retorik. Dessutom saknas viljan att på ett kraftfullt sätt konfrontera Moskva:

Alternativet för Väst är att tala med ryssarna och med vem det än må vara som kan tala med auktoritet för Ukraina. Så här långt har amerikanerna varit ineffektiva vid sidan av, britterna tycks ha givit upp hoppet om att bedriva utrikespolitik över huvud taget och endast tyskarna, polackerna och fransmännen har visat någon kapacitet för handling.

Enligt den erfarne diplomaten Rodric Braithwaite bör en eventuell överenskommelse mellan Väst och Ryssland avseende Ukraina omfatta:

1. Västvärlden och Ryssland måste överge sin inblandning i Ukrainas angelägenheter.

2. En garanti måste till för att inte NATO försöker rekrytera Ukraina.

3. Utformandet av arrangemang så att Ryssland och Väst bidrar till att stärka Ukrainas katastrofala ekonomi.

På söndag är det meningen att den beramade folkomröstningen om Krims framtid skall äga rum. Under sitt möte med Jasenjuk i Vita huset hotade Obama med motåtgärder om den går av stapeln som planerat, men det mesta tyder på att den skicklige maktspelaren Putin kan sitta ganska still i båten, väl medveten om att västvärlden inte förmår göra särskilt mycket.

Bara ett synes ganska säkert: Ukraina går ingen rolig framtid till mötes.