Dåvarande utrikesminister Margot Wallström är en av socialdemokratins mer profilerade antisemiter. På bilden får hon en fin utmärkelse av Palestinska myndighetens förintelseförnekande ”president” Mahmoud Abbas.
Malmös internationella forum om hågkomsten av Förintelsen och bekämpande av antisemitism skulle bli Stefan Löfvens klang- och jubelföreställning som avgående socialdemokratisk partiordförande. Det blev inte riktigt så.
Aktiviteterna i Malmö började annars bra med kungaparets ankomst. Löfven hade på ett tidigt stadium bjudit in en rad världsledare, därbland USAs dåvarande president Donald Trump, till eventet i Malmö. Även efterträdaren Joe Biden bjöds in. De enda statscheferna som fanns på plats var de ovan nämnda Egils Levits och Sauli Niinistö. Däremot hade samtliga Löfvens nordiska statsministerkolleger valt att stanna hemma.
Frankrikes president Emmanuel Macron deltog via ett förinspelat videobudskap medan Israels president Isaac Herzog och USAs utrikesminister Anthony Blinken medverkade på länkar. I övrigt fanns på mötet ett antal ambassadörer från när och fjärran samt författare och journalister.
Den som är någorlunda insatt i Socialdemokraternas historia är inte det minsta förvånade över den skrala uppslutningen. De inser alltför väl att Löfvens konferens dels är ett äreminne över honom själv, dels är ett försök att med tillhjälp av hinkvis med kosmetika dölja den blatanta antisemitismen i det egna partiet.
Och man behöver inte gå tillbaka till 1940- och 1940-talen, då S-partiet krävde att Tyskland skulle stämpla ”J” i judiska medborgares pass så att det skulle gå lättare att avvisa dem och då den av sossepartiet dominerade samlingsregeringen lät tyska vapen- och trupptransporter färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. Socialdemokraterna var allmänt proisraeliska fram till Olof Palmes tillträde som partiordförande och statsminister. Med Palme kom sympatierna för palestinaaraberna i allmänhet och PLO/Fatah under ledning av ärketerroristen Yassir Arafat i synnerhet.
Den Mellanöstern-politik som drogs upp av Palme och utrikesminister Sten Andersson har fortsatt oförändrad och kulminerade med erkännandet av det så kallade Palestina under Stefan Löfvens första tid som statsminister i slutet av 2014. Löfven hade som S-ordförande vid partikongressen 2013 kallat Fatah under Mahmoud Abbas för ”vårt kära systerparti”.
2016 gjorde vidare utrikesminister Margot Wallström i riksdagen gällande, att terroristbekämpning enligt israelisk modell var samma sak som ”utomrättsliga avrättningar”. Uttalandet ledde till att Wallström, som enda utrikesminister inom EU, förklarades persona non grata i Israel och dessutom hamnade på åttonde plats på Simon Wiesenthal-centrets lista över det årets mest prominenta antisemiter.
Vidare är det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, en pålitlig härd för gapig antisemitism. I maj 2019 skanderade SSU-medlemmar ”Krossa sionismen” i det årets Första maj-tåg, något som uppgavs anspela på en palestinaarabisk kampsång. Detta kan svårligen tolkas som annat än att de unga sossarna vill att att den judiska staten Israel skall upphöra att existera: sionismen, som bygger på tanken att judar skall ha en nationell fristad, är ju själva förutsättningen för Israels existens.
Mogna – i alla fall till åren – socialdemokrater har inte varit mycket bättre än sina ungdomliga partikamrater. Förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) är beryktad för att bland annat ha skyllt antisemitiska manifestationer i Malmö på judarnas stöd för Israel och för att i alla sammanhang ha tagit ställning för palestinaaraberna mot judarna i staden, ”Israel-lobbyn” för att tala med Reepalu. 2009 gick han med i ett demonstrationståg anordnat av vänsterextremistiska AFA mot en tennismatch mellan Sverige och Israel i Malmö.
Ilmar Reepalu (S) tillsammans med ASFA-folk, sossar, Hamas-anhängare och annat slödder i en demonstration mot en Davis Cup-match mellan Sverige och Israel 2009.
Riksdagsledamot Hillevi Larsson från Malmö har vidare exempelvis låtit sig fotograferas, glatt leende, med ett diplom hon fått av Palestinska myndigheten med en karta över regionen där Israel saknas. Det väckte yttermera uppmärksamhet då Larsson för en del år sedan framträdde som talare vid en pro-palestinsk demonstration i Malmö där det bland annat ropades på att israeliska soldater skulle knivhuggas.
2009 deltog dåvarande partiledaren Mona Sahlin och tidigare diplomaten och utrikesministern Jan Eliasson vid en manifestation på Sergels torg i Stockholm där det viftades med Hamas- och Hizbollah-flaggor och den israeliska flaggan brändes. Vid denna manifestation förekom även hakkors och då inte i något negativt sammanhang.
Socialdemokraterna har nu att utvärdera konferensen i Malmö, en stad som är internationellt känd som huvudstad för antisemitism och judehat i norra Europa. Det är medlemmar av partiets väljarbas som står får den absoluta merparten av de brott och trakasserier mot stadens judar som fått antalet judar att minska från omkring 3000 till cirka 500 på några år. Utrikesminister Ann Linde har redan konstaterat att sammankomsten blev en stor framgång, och det finns väl ingen anledning förmoda att den avgående partiordföranden ser det på annat sätt.
Johan Westerholm sammanfattar på Ledarsidorna den 14 oktober konferensen på följande sätt: ”Med Malmö-konferensen avslutas Stefan Löfvens tid som partiordförande. Den konferens som skulle bli hans avskedsföreställning blev i det närmaste en manifestation av en sju år lång tid som statsminister som kantats av ihärdigt förnekande av bjälken i hans eget öga i form av antisemitismen inom partiet i allmänhet och partiorganisationen av Malmö i synnerhet.”
Om Löfven verkligen hade brytt sig om Sveriges judar hade han naturligtvis rensat ut antisemiterna i S-partiet och SSU för länge sedan. Han hade också avbrutit samarbetet med organisationen Tro & Solidaritet, fram till 2011 Socialdemokraternas kristna avdelning under namnet Broderskapsrörelsen. Därefter har organisationen närmast blivit en kamporganisation för att tillvara islams intressen.
Löfvens lögnaktiga hyckleri tar sig också andra uttryck. När det således nyligen avslöjades att tjänstemannen Johan Lindblad vid Sverigedemokraternas riksdagskansli hade anknytning till extremnationalistiska intressen förklarade Löfven att detta bevisade att SD var ett rasistiskt parti. Vad han inte låtsades om var att samme Lindblad hade ett förflutet i Miljöpartiet och dess ungdomsförbund Grön ungdom; Lindblad var 1996-97 förbundssekreterare i Grön ungdom.
Men inte nog därmed. Lindblad var under ett flertal år verksam vid Nordiska rådet och utförde då arbetsuppgifter åt Britt Bohlin (S), som var gruppledare för Socialdemokraterna under den Israel-vänlige Göran Perssons tid som statsminister. Bohlin var väl medveten om tjänstemannens ”sidoprojekt” med anknytning till extremnationalismen, främst projektet att bryta ut svenska kommuner och förvandla dem till så kallade svenska zoner. En annan S-märkt riksdagsledamot han samarbetade med var Pyry Niemi.
Stefan Löfven måste rimligen vara medveten om den utpekade SD-tjänstemannens bakgrund. Ändå väljer han att mörka denna och kalla SD ”ett rasistiskt parti”. För en sådan politiker kan denna bloggare endast känna förakt. Det är lätt att avslöja Löfvens hyckleri och lögner. Att Stefan Löfven är landets genom tiderna sämste statsminister torde stå klart för de flesta vid det här laget.
Vänsterextremisten och ”forskaren” Andreas Malm tycker att det är dags att börja spränga oljeledningar.
Låt mig få presentera en av alla dessa ”forskare” det talas så mycket om i allehanda media. Han heter Andreas Malm och är verksam som lektor vid Lunds universitet. Dessutom ägnar sig Malm åt ett ganska vidlyftigt debatterande, där han nyligen väckt uppmärksamhet genom att uppmana miljörörelsen att börja sabotera oljeledningar.
I Sydsvenskan den 7 november 2020 hävdas att Andreas Malm ”anklagas” för att vara extremist. Fel. Det korrekta förhållandet är naturligtvis att Malm med sina egna uttalanden och skriftliga verksamhet bevisat sig själv vara en våldsbejakande extremist. Det är inte en ”anklagelse” utan ett enkelt konstaterande.
Malm får dessbättre mothugg av sin egen chef, Alf Hornborg, professor vid Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds universitet. Hornborg anser att icke-våldet måste vägleda miljörörelsen och att sabotage av oljeledningar skulle leda till en rad oönskade konsekvenser. Han framhåller bland annat: ”Att tillgripa våld är att kapitulera inför samhällets obegriplighet.” Därför, anser Hornborg, är icke-våldet inte förhandlingsbart.
Andreas Malm förefaller tämligen ensam i sin våldspropaganda. En twittrare som kallar sig Gråtrist Statstjänsteman avfärdar den 8 november 2020 exempelvis sabotage av oljeledningar med följande argument: ”Man får ett helt okontrollerbart utsläpp av gas och restprodukter av förbränning. För att inte tala om stor risk för personskador och egendomsskador för tredje part, de som har egendom nära ledningen.”
Andreas Malm föddes i Fässberg i Mölndals kommun 1977. Han brukar bland annat kallas humanekolog, författare, journalist och politisk aktivist. Wikipedia upplyser om att han har en bakgrund som medlem i vänsterextrema Syndikalistiska ungdomsförbundet (SUF) i Stockholm. 2002-09 var han verksam vid tidningen Arbetaren, organ för syndikalistiska Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC). https://sv.wikipedia.org/wiki/Andreas_Malm
2010 gick Malm över till det lilla trotskistiska partiet Socialistiska partiet och började medarbeta i dess tidning Internationalen. Andreas Malm är en beryktad Israel-hatare och har i olika sammanhang uttalat sitt stöd för den palestinaarabiska terrorrörelsen Hamas i Gaza och islamistiska Hizbollah i Libanon.
Han tilldelades 2003 Björn Afzelius-priset (egentligen Hoola Bandoolas pris till Björn Afzelius minne) för sin aktiva solidaritet med det så kallade palestinska folket. Priset delades ut mellan 2002 och 2011. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bj%C3%B6rn_Afzeliuspriset
Andreas Malm skulle bara vara en i raden av mer eller mindre obskyra vänsterextremister och miljögalningar om det inte vore för hans akademiska fernissa. Malm är i egenskap av universitetslektor knuten till Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds universitet. Han är också programchef för masterprogrammet i humanekologi. https://www.keg.lu.se/andreas-malm
Han tillhör därmed kategorin ”forskare” som media och politiker plägar hänvisa till när de vill ge extra tyngd åt någon fråga eller åsikt, hur orimlig denna än må vara. Att han förespråkar rena terrormetoder i den heliga klimat- och miljökampen tycks inte hämma hans akademiska karriär.
Andreas Malms bokproduktion omfattar bland annat titlarna Bulldozers mot ett folk – om ockupationen av Palestina och det svenska sveket (2002), Hatet mot muslimer (2009) samt How to Blow Up a Pipeline (2021).
President Donald Trump och premiärminister Benjamin Netanyahu tillkännager sin fredsplan i Washington, D. C. den 28 januari 2020.
Palestinska myndigheten (PA) hade väntat sig ett större stöd från arabvärlden sedan den valde att gå emot Trump-administrationens fredsplan och ensidigt avsluta alla kontakter med Israel.
Länderna i Arabförbundet har visserligen formellt ställt sig på PAs sida sedan Israel tillkännagivit sin avsikt att utsträcka sin överhöghet till Jordandalen och judiska delar av av den så kallade Västbanken, det vill säga de gamla bibliska områdena Judéen och Samarien. PA och dess ledare Mahmoud Abbas, också känd som Abu Mazen, hade emellertid förväntat sig mer och är nu upprörda över arabvärldens bristande intresse. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arabf%C3%B6rbundet
Den 28 januari offentliggjorde USAs president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gemensamt en modell enligt vilken Israel och den Palestinska myndigheten skulle kunna nå fram till en fredlig samexistens. Den 85-årige Mahmoud Abbas, som nu är inne på sin fjärde mandatperiod som PAs ledare, sade dock blankt nej och klippte av alla band och alla former av samverkan med Israel.
Abbas rönte dock inte det gensvar från arabvärlden han hade förväntat sig och hoppats på. Vivian Bercovici, tidigare Kanadas ambassadör i Israel, för i en debattartikel i den konservativa kanadensiska tidningen National Post den 29 januari 2020 fram tesen att det beror på att många arabiska länder har fått nog av palestinaarabernas extremism och obstruktionism.
Arabvärlden som en struts som begraver huvudet i ”Israels plan för annektering av Västbanken” enligt en karikatyrteckning i palestinaarabiska media.
Enligt Bercovici är arabländerna i gemen inte överförtjusta i Israel men ser Iran som ett betydligt större regionalt hit än Israel: ”They see the Israelis, however, as being clever, strong, tenacious, powerful and close to fearless as it gets.” Israelerna är även framstående inom områden som teknologi och säkerhet. Bercovici framhåller:
Den åldrige och till synes alltmer koleriske Mahmoud Abbas har under de 15 år som förflutit sedan han efterträdde Yassir Arafat (1929-2004) som ledare för PLO och Fatah visat sig betydligt mer intresserad av att bedriva terror mot Israel och fylla sina fickor med sina arma undersåtars pengar än att försöka få till stånd fred.
Ambassadör Bercovici menar att det vore på tiden att palestinaaraberna slutade upp med självmordsbombningar mot israelers hem och restauranger, skicka raketer på israeliska civila, knivhugga israeliska soldater och civila och köra ihjäl folk med bil. I detta är bara att instämma.
Om Abbas och PA fortsätter på den inslagna vägen kommer man sannolikt att bli mer och mer isolerade och, med undantag för ett flertal FN-organ, helt hänvisade till dubiösa allierade såsom Hamas, Hizbollah och Iran. Och Stefan Löfvens Sverige, förstås. De största förlorarna på en sådan utveckling är det palestinaarabiska folket.
Fadi Mohammad al-Batsh var tidigt lördagen den 21 april på väg till en morgongudstjänst i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur när han mejades ner av två män på en motorcykel av märket BMW. Tio skott avlossades varav fyra skall ha träffat al-Batsh i huvudet och kroppen. Enligt Malaysias biträdande premiärminister Ahmad Zahid Hamidi var förövarna ”vita män” vilka enligt inledande undersökningar var européer kopplade till en utländsk underrättelsetjänst.
Enligt uppgift brukar Hamas skicka unga Gaza-.bor till Malaysia för att genomgå teknisk utbildning. Det muslimskt styrda asiatiska landet, vars polisiära förmåga lämnar en hel del övrigt att önska, anses i sammanhanget vara något av ett paradis för terrororganisationer. Fadi Mohammad al-Batsh mottog en doktorsgrad vid University of Malaya 2015 och var verksam som föreläsare vid British Malayan Institute.
Fadi Mohammad al-Batsh kommer inte längre att kunna förse Hamas med terrorresurser.
Hamas och al-Batshs familj gav omedelbart efter mordet Mossad skulden, och när han sörjdes i Gaza med stora hedersbetygelser senare på lördagen kallades han ”martyr”. al-Batshs kusin Khaled al-Batsh är för övrigt en hög befattningshavare inom terrorgrupperingen Islamic Jihad.
Det är inte första gången Israel får skulden för mord på personer som förser palestinaarabiska eller libanesiska terrororganisationer med avancerad teknologi. Israel har även anklagats för att ha tagit iranska kärnvapenforskare av daga.
Det är naturligtvis ingen orimlig tanke att den judiska staten Israel är intresserad av att eliminera personer som den anser hotar dess existens. Å andra sidan finns det många andra som avskyr hänsynslösa terrorgrupper såsom Hamas och Hizbollah och deras operatörer.
Ahmadinejad, som var Irans president 2005-13 och efterträddes av Hassan Rouhani, skall ha gripits när han besökte staden Shiraz. Gripandet skall ha godkänts av Irans högste ledare, ayatollah Ali Khamenei. Ahmadinejad uppges ha placerats under husarrest.
Det var när den forne presidenten besökte staden Bushehr som han bland annat inför folkmassorna menade, att den iranska ledningen fjärmat sig från den verklighet och de problem befolkningen tvingas uthärda. Han yttrade vidare (min översättning från engelska):
Vad Iran lider under i dag är dåligt ledarskap och inte brist på ekonomiska resurser. /…/ Hassan Rouhanis regering tror att den äger landet och att folket är ett okunnigt samfund. /…/ Folket är upprört på denna regering på grund av dess monopol på offentlig förmögenhet.
De omfattande protesterna mot mullornas regim är de största sedan ”den gröna revolutionen” utbröt 2009. De startade den 28 december 2017 i Irans till befolkningsstorleken andra största stad, Mashhad, som har omkring tre miljoner invånare och tillika är den av landets städer som anses vara ”heligast”. Under de knappa två veckor som passerat sedan upproret inleddes har något tusental arresterats och minst 22 dödats. Regimen har även arrangerat manifestationer som stödjer regimen i Teheran. https://en.wikipedia.org/wiki/2017%E2%80%9318_Iranian_protests
Irans president Rouhani har beskyllt ”utländska fiender” (läs: USA och Israel) för att ligga bakom protesterna och påstått att dessa skulle vara ”politiska” snarare än ekonomiskt och socialt betingade.
Enligt Israel ligger Iran bakom det mesta av den oro och den terrorism som plågar regionen. Det är väl känt att mullorna på ett synnerligen rundhänt sätt backar upp den shiitiska terrorrörelsen Hizbollah i Libanon, och även i andra konflikthärdar spelar den iranska regimen enligt Israel en ledande roll.
Israels ÖB, Gadi Eizenkot, pekar ut Iran som det stora hotet i Mellanöstern-regionen.
Israels överbefälhavare, generallöjtnant Gadi Eizenkot, har uttalat att när Israel nu inträder i sitt 70e år sedan bildandet 1948 så är Iran på ett eller annat sätt inblandat i alla de hotbilder som den judiska staten är utsatt för: Libanon, Syrien, Irak, Judéen och Samarien (den så kallade Västbanken), Gaza och Sinai. https://worldisraelnews.com/idf-chief-iranian-threat-looms-above-all-regional-threats/
Eizenkot underströk dock samtidigt att den israeliska krigsmakten är fullt i stånd att möta de aktuella hoten. Han ansåg också att, även om Israel inte får negligera de pågående raketattackerna från det Hamas-kontrollerade Gaza, så är tiden ännu inte mogen att svara med maximal kraft.
Det iranska revolutionsgardet har gått ut med budskapet, att protesterna nu är över och att mullorna i Teheran sitter säkert i sadeln. Detta betvivlas emellertid av en del bedömare. Den israeliske Iran-experten Menashe Amir har torgfört uppfattningen, att alltfler städer och byar i Iran anslutit sig till protesterna och att de iranska försäkringarna om att upproret upphört inte går att lita på.
USAs FN-ambassadör Nikki Haley kallade de iranska protesterna ”en mäktig uppvisning av ett modigt folk”.
På USAs begäran höll FNs säkerhetsråd nyligen, trots motstånd från bland andra Ryssland och Sverige, ett extrainkallat möte i anledning av situationen i Iran. Den amerikanska FN-ambassadören Nicki Hailey kallade protesterna ”en mäktig uppvisning av ett modigt folk”, medan hennes ryske kollega riktade hård kritik mot FNs inblandning i Irans ”interna angelägenheter”. Några konkreta beslut fattades inte vid mötet. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6856235
Förenta nationernas (FN) åttonde generalsekreterare, den tidigare sydkoreanske utrikesministern Ban Ki-moon, höll den 26 januari ett tal med rubriceringen ”Secretary General´s Remarks to the Security Council on the Situation in the Middle East”. http://www.un.org/sg/statements/index.asp?nid=9417
Generalsekreterare Ban nämnde i talet Israel 22 gånger som ett problem avseende möjligheterna att nå fred i den aktuella regionen, men när det gäller Syrien, Irak, Hamas, Hizbollah och Islamiska staten (IS) var han helt tyst. Inte ord! Det är uppenbart att Ban är helt besatt av Israel.
New York Daily News skrädde inte orden i sitt referat av Bans uttalanden:
Palestinierna har utsatt Israel för tusentals på måfå avfyrade raketer, skjutningar och handgranatattacker, massvis med självmordsbombningar och nu den så kallade terrorvågen. Uppmuntrade av sina ledare har palestinierna börjat knivhugga slumpvis utvalda israeler, köra över dem med bilar och skjuta dem. De har dödat ett 30-tal människor och sårat fler.
Och nu, med ett katastrofalt och medvetet ordval, har Förenta nationernas generalsekreterare Ban Ki-moon givit ytterligare uppmuntran till våld. I ett tal till säkerhetsrådet i januari framställde Ban de palestinska attackerna som ett i grunden rationellt mänskligt svar på ”tyngden av ett halvsekels (israelisk) ockupation och en förlamad fredsprocess”. http://www.nydailynews.com/opinion/secretary-general-ban-ki-moon-knifes-israel-article-1.2516802
Ban Ki-moon har skändligen misslyckats med att inta en opartisk, moralisk och historiskt korrekt beskrivning av förhållandet mellan Israel och de palestinaarabiska entiteterna i det forna brittiska Palestina-mandatet. Några av passagerna i hans tal inför säkerhetsrådet skulle mycket väl kunna inkorporeras i den islamistiska terrorrörelsen Hamas stadgar.
Arabstaterna angrep Israel under Trygve Lies tid som FNs generalsekreterare.
Israel har varit en het potatis genom hela Förenta nationernas historia. Det var under den tidigare norske utrikesministern Trygve Lies (1896-1968) tid som generalsekreterare som Storbritannien överlämnade det så kallade Palestina-mandatet i FNs händer.
1947 beslutades genom en resolution antagen i FNs generalförsamling att Israel skulle delas i en judisk och en arabisk del. Palestinajudarna under socialdemokraten David Ben-Gurions ledning accepterade delningsresolutionen medan palestinaaraberna förkastade den. Sedan den judiska staten Israel utropats den 14 maj 1948 angreps den påföljande dag av, förutom palestinaarabiska styrkor, Transjordanien, Egypten, Libanon, Syrien, Irak, Saudiarabien och Jemen.
Araberna var så segersäkra att de uppmanat omkring 700 000 araber som bodde i området att ge sig av för att sedan kunna återvända i triumf när judarna kastats i Medelhavet. Riktigt så blev det som bekant inte, utan dessa araber blev kvar i flyktingläger under eländiga förhållanden och samtidigt en bricka i arabstaternas politiska strategi mot Israel. Israel stod som eftertrycklig segrare när ett vapenstillestånd proklamerades 1949 och hade då lyckats erövra 40 procent mer land än vad FNs delningsresolution tilldelat den nya judiska staten.
Detta medförde att Israel nu kontrollerade 77 procent av det gamla brittiska Palestina-mandatet och de så kallade palestinierna endast 23 procent. Transjordanien, som efter det Första arabisk-israeliska kriget bytte namn till hashimitiska kungadömet Jordanien, annekterade Judéen och Samarien under namnet Västbanken, vilken erövrades av Israel i Sexdagarskriget 1967. Egypten lade beslag på Gazaremsan. Här en redogörelse för Israels alla krig: http://www.popularhistoria.se/artiklar/israels-krig/
Israel var för Dag Hammarskjöld ”imperialismens sista utpost”.
Trygve Lie hade redan i barndomen tagit djupa intryck av den norske 1800-talsskalden Henrik Wergelands (1808-45) kamp för judarnas rättigheter i det då starkt antisemitiska Norge, läst om de fruktansvärda pogromerna i Tsarryssland och blev senare förfärad över den norske ärkeförrädaren Vidkun Quislings deportation av drygt 700 norska judar till nazityska dödsläger. Han blev sedan utrikesminister i den norska exilregeringen i London.
Det grundläggande problemet när det gällde Palestina-frågan var för Trygve Lie den historiska förföljelsen av judarna, smärtsamt åskådliggjord då den nationalsocialistiska Förintelsen blivit allmänt känd sedan Auschwitz befriats av sovjetiska trupper den 27 januari 1945 kort tid före FNs bildande. Lie trodde att konflikten mellan judar och araber i Palestina skulle kunna lösas genom lämplig internationell medling. Araberna, menade han, skulle också kunna dra fördel av de stora sionistiska utvecklingsprojekt som påbörjats.
FNs delningsplan antogs i generalförsamlingen den 29 november 1947 med 33 röster för, 13 emot och 10 nedlagda, och den 15 maj 1948 anfölls alltså Israel av medlemmarna i Arabförbundet. Trygve Lie har av vänster- och proarabiska krafter beskyllts för att ha använt sitt höga ämbete i syfte att främja den judiska staten Israels tillkomst.
Vilket naturligtvis är alldeles riktigt: Lie verkade med Förenta nationernas auktoritet till sitt förfogande fullt öppet för Israels rätt att existera som en fri och självständig stat i Förintelsens kölvatten och som en tillflykt för judar i diásporan. En målsättning som förstås anses vara oerhört graverande i proarabiska aktivisters ögon.
Under 2014 fördömdes den liberala demokratin Israel 20 gånger i FN. Diktaturstaterna Nordkorea, Iran och Syrien endast en gång var.
Dag Hammarskjöld (1905-61), stundom närmast avgudad på hemmaplan, är en omstridd generalsekreterare som attackerats hårt av exempelvis den brittiske historikern Paul Johnson som i ett omdöme om svensken skriver:
Hammarskjöld avsåg uppenbart att skära av den navelsträng som förband FN med den gamla västalliansen från kriget, och att inordna organisationen i vad han betraktade som den nya rättfärdighet som nu framträdde i världen: de ”alliansfria” nationerna.
I Johnsons ögon framträdde Dag Hammarskjöld som företrädare för en tredje ståndpunkt som ville hålla sig utanför såväl öst- som västblock. Neutralismen blev ett självändamål och en mer moralisk hållning än att entydigt ta ställning för endera sidan i det Kalla krigets bipolära värld. Fast med ”alliansfria” ledare av typ Nehru i Indien, Sukarno i Indonesien, Nkrumah i Ghana och Nasser i Egypten, samtliga med prosovjetiska preferenser, blev det inte mycket bevänt med den beramade alliansfriheten.
Israel betraktades av Hammarskjöld inte som en sårbar nation omgiven av aggressiva fiender utan som en ”imperialismens sista utpost”. I Suezkrisen 1956 tog den svenske generalsekreteraren ställning för arabnationalisten Nasser mot Storbritannien, Frankrike och dessas allierade Israel. Hammarskjöld tvekade inte att i Suezkrisen använda FN som ett redskap i syfte att uttrycka hat mot väst. http://johanselander.blogspot.se/2006/08/en-annan-syn-p-dag-hammarskjld.html
Ett stapeldiagram över fördömanden av Israel respektive ”Palestina” som talar sitt tydliga språk.
Med Dag Hammarskjölds åtta år som FNs generalsekreterare grundlades världsorganisationens Israel-fientliga hållning. Statistik över fördömande resolutioner vad gäller konflikten Israel-Palestina talar ett entydigt språk: under tiden 1955-2013 har minst 77 resolutioner vänt sig mot Israel men bara en (1) mot Palestina. http://www.ifamericansknew.org/stat/un.html
Det otroliga är att denna statistik, åskådliggjord genom stapeldiagrammet ovan, brukar användas som argument mot Israel av dess fiender!
Den som önskar få en detaljerad bild av FNs urartning mot att bli en Israel-fientlig organisation som ger skurkstater som Iran, Saudiarabien och Libyen möjlighet att framstå som mänsklighetens välgörare bör tillgodogöra sig innehållet i denna sajt: http://markhumphrys.com/un.html
Vad beträffar Saudiarabien så har det upprört många världen över, att landet har tilldelats ordförandeposten i en FN-panel som övervakar mänskliga rättigheter. Samma land som genomför offentligas halshuggningar, stenar kvinnor till döds och dömer oppositionella bloggare till 1000 piskrapp.http://www.svt.se/nyheter/utrikes/ilska-efter-val-av-saudiarabien-i-manniskorattspanel
Saudiarabiens kung Abdullah (till höger) och utrikesminister Feisal under en FN-debatt om interreligiös dialog 2008.
Israel-hataren Ban Ki-moons mandat som FNs generalsekreterare löper ut den 31 december 2016. Han har i sitt prestigefyllda men ändå ganska maktlösa ämbete knappast rosat marknaden och sågades jäms med fotknölarna i Niklas Ekdals och Inga-Britt Ahlenius bok Mr Chance: FN.s förfall under Ban Ki-moon (2011) som en korrupt och integrerande egotrippare.
Franske presidenten Francois Hollande på väg för att inför det församlade franska parlamentet i Versailles söka stöd för kriget mot Islamiska staten.
Efter Islamiska statens/DAESHs barbariska terrorhandlingar i Paris den 13 november, då ett 130-tal personer från 19 nationer mördades, synes händelseutvecklingen nu ske i en allt snabbare takt.
Efter franska flyganfall mot IS-fästet Raqqa har Frankrikes president Francois Hollande inför det så kallade Versailles-parlamentet – parlamentets båda kamrar senaten och nationalförsamlingen samlade i en session – den 16 november åberopat Lissabonfördragets paragraf 42.7, vilket stipulerar att om en EU-medlem utsätts för ett fientligt angrepp så är samtliga länder i unionen skyldiga att assistera.
Enligt Francois Hollande är ”Frankrike i krig med ynkryggar, inte med en civilisation.” Han deklarerade bland annat att undantagstillståndet kommer att förlängas med tre månader och att lagarna skall ändras så att det blir lättare att slå till mot misstänkta individer och grupper. Våldspropagerande moskéer skall stängas. När det gäller det för tillfället hårt ansatta EU menar Hollande att de yttre och inre gränserna måste bli föremål för systematisk kontroll om unionen över huvud taget skall kunna överleva.
Mer om utvecklingen i Frankrike här i Svenska YLE:
Ett franskt bombplan på väg att lyfta med destination Raqqa.
Frankrike är nu ute efter att, med hjälp av EU, i grunden krossa den värsta och mest motbjudande terrororganisation världen hittills sett maken till. Det innebär att också Sverige enligt Lissabonfördraget är skyldigt att ställa upp. Vilket följaktligen också innebär att Sveriges officiella position såsom ”alliansfritt” kan visa sig vara en chimär.
Hur Europeiska unionens kommande krigsansträngningar kommer att harmoniseras med å ena sidan Rysslands och å andra sidan USAs/NATOs återstår att se. Klart är att Hollande vill se bredast möjliga koalition mot de islamistiska/jihadistiska barbarerna; han ämnar träffa USAs ledning inom kort för att diskutera en gemensam strategi.
När det gäller Ryssland så vet vi att Putins stridskrafter visserligen bombar IS-ställningar, men att man på den ryska sidan även bekämpar andra islamiska grupperingar som är fientligt inställda till Moskvas allierade, Assad-regimen i Damaskus. Denna brukade tidigare räknas till världens mest hänsynslösa diktaturer men har nu, åtminstone enligt somliga lättpåverkade bedömare, plötsligt förvandlats till ljusets riddersvakt sedan det syriska inbördeskriget startade. Det är sannerligen förvirrande tider vi lever i!
Rysslands inställning till militanta grupperingar i Mellanöstern är onekligen minst sagt speciell. Rysslands vice utrikesminister Mikhail Bogdanov förklarade på en presskonferens i söndags, att Ryssland inte betraktar vare sig det islamistiska Hamas i Gaza eller shiamuslimska Hizbollah i södra Libanon, som backas upp av Rysslands nära allierade Iran, som terroristiska organisationer. Iran är jämte Syrien Rysslands bästa vän och allierade i regionen, och enligt avtal skall ryssarna hjälpa Irans mullor med utvecklandet av deras kärnkraftsprogram:
Bogdanov hävdar enligt den engelskspråkiga ryska sajten att Hamas och Hizbollah båda valts demokratiskt och är ”legitimate societal-political forces”. Sedan spelar det tydligen alls ingen roll för Moskva hur många civila israeler de mördar eller hur många iranska raketer de skjuter mot civila områden i Israel. Däremot räknade Bogdanov upp sju organisationer som kunde anses vara terroristanstuckna , däribland Islamiska staten, al-Nusra Front samt Jaish al-Islam.
Sverige dras obevekligt in i det intrikata internationella skeendet i Mellanöstern, men dessvärre har vi en statsledning som på intet sätt är situationen vuxen. Vår lösmynta utrikesminister Margot Wallström (S) har återigen, för vilken gång i ordningen må vara osagt, hamnat i kraftigt blåsväder.
I en intervju i SVT2 kort efter det att Paris-attackerna inletts fredagen den 13 november kopplade Wallström ihop terrorangreppen med situationen i Israel och de palestinaarabiska territorierna. Den israeliska sajten Y Netnews har översatt hennes spekulationer på följande sätt när hon försöker svara på frågan om hon oroas över att radikaliserade ungdomar från Sverige åker för att strida med IS:
Of course we have cause for concern, not just in Sweden but throughout the world, because there are so many radicalized. And again, it reminds us of the situation in the Middle East, where the Palestinians see that there is no future for them and have to either accept a desparate situation or resort to violence.
Wallström lade fram en palmeistisk Mellanöstern-politik: allt är Israels fel.
Det tredje alternativet, att i samverkan med israelerna skapa förutsättningar för en fredlig och välmående region, var ingenting som vår problematiska utrikesminister kom in på.
Israels utrikesdepartement i Jerusalem blev topp tunnor rasande över Wallströms uttalande, och nu har dess generaldirektör Dore Gold kallat till sig Sveriges ambassadör Carl Magnus Nesser för att läsa lusen av denne, även om det officiellt heter att ”diskussioner” skall föras. Från svenskt håll har man på sedvanligt sätt försökt slingra sig med att Wallströms uttalande i en intervju med nyhetsankaret Claes Elfsberg ”tagits ur sitt sammanhang”:
Vilket naturligtvis inte alls är fallet. Margot Wallström ger endast uttryck för det sätt att se på situationen i Mellanöstern som går tillbaka till den Israel-fientliga och pro-palestinska politik som skapades av Olof Palme och Sten Andersson och som för otaliga socialdemokrater blivit närmast till ett credo: alla problem i regionen härrör från den så kallade israeliska ockupationen av palestinaarabiskt land.
Följaktligen ser Wallström även på ISIS aktiviteter i detta osannolikt snäva perspektiv. Man kan bara hoppas att generaldirektör Gold kan bibringa det svenska sändebudet några visdomsord som denne i sin tur kan vidarebefordra till sin chef vid UD i Stockholm. Oddsen lär dock inte vara särskilt förmånliga härför.
För att avrunda den här genomgången av aktualiteter med anknytning till det prekära läget i Mellanöstern så har en publikation med anknytning till den Palestinska myndigheten och Fatah på fullt allvar anklagat Israels säkerhetstjänst Mossad för att ha planlagt terrorattackerna i Paris: ”…it is not a coincidence that the blood spilled in Paris at the same time that Europe decided to label Israeli products made in settlements”.
Stefan Löfven tillsammans med Fatahs Mahmoud Abbas hösten 2014. Fatah hävdar nu att Israel ligger bakom Paris-attackerna.
Israelerna skulle alltså, tydligen genom att anlita IS-anknutna araber, ha protesterat mot att bland annat israeliska apelsiner och avocados från bosättningar i Europa förses med ursprungsetiketter genom att löpa amok på Paris gator. Det är uppenbarligen så Socialdemokraternas ”kära systerparti” Fatah resonerar.
Om de palestinaarabiska insinuationerna om israelisk inblandning i Paris-terrorn skulle vara sanna, vilket de givetvis inte är, så har det väl aldrig jublats så mycket på de palestinska territoriernas gator över något som Israel gjort. Länken nedan visar några korta sekvenser från euforin vid underrättelsen om IS-attacken mot Paris:
Valet av Hassan Rohani som ny president i Iran – han tillträder i morgon 4 augusti – har hälsats med tillfredsställelse av somliga som hoppas på en förändring efter den tidigare mycket obalanserade Mahmut Ahmadinejad.
Rohani gjorde dock de förhoppningsfulla besvikna när han häromdagen kallade Israel ett ”gammalt sår” i Mellanöstern-regionen. Ett sår som var i behov av att ”renas”. Uttalandet gjordes under högtidlighållandet av det så kallade Qudsdagen i Teheran. Dagen firas sedan 1979 den sista fredagen i den muslimska fastemånaden ramadan med syftet att visa solidaritet med det palestinska folket. Quds är det arabiska namnet för Jerusalem.
Moderate mysfarbrorn Rohani: ”Israel är ett gammalt sår som behöver renas”.
Uttalandet framkallade starka reaktioner i Israel, och premiärminister Benyamin Netanyahu uttalade sitt misstroende mot Rohani som ”moderat” reformator i mullornas skoningslösa Iran som bland annat hänger dömda narkotikabrottslingar och homosexuella genom att offentligt hissa upp dessa i stora lyftkranar.
Iranska media har i efterhand med noll trovärdighet hävdat, att Rohanis uttalande ”misstolkats”. Se länken överst. Innan Rohani höll sitt tal hade Irans avgående president, Ahmadinejad, påstått att en ”förödande storm” skulle komma och rycka upp den ”sionistiska” staten med rötterna.
Rohanis och Ahmadinejads oförsonliga angrepp på Mellanösterns enda demokrati står väl i överenstämmelse med vad en annan av Mellanösterns hatprofeter, den helt Iran-beroende Hizbollah-ledaren Sheikh Hassan Nasrallah, yttrat. Nasrallah hävdade att Israels ”eliminering” ej endast ligger i palestinaarabernas, utan i hela den muslinska världens, intresse:
Den enda lösningen är att förstöra det utan att ge det möjligheten att ge upp.
Frågan är om man skall tolka uttalanden som dessa som tom retorik eller som substantiella hot. Israelerna kan i varje fall inte kosta på sig lyxen att bekänna sig till den förstnämnda tolkningen utan måste givetvis vidtaga nödvändiga mått och steg i syfte att försvara sitt land.
Iranberoende Nasrallah: ”Israel skall elimineras.”
Slutligen måste man notera, att några protester mot de framförda hatbudskapen inte avhörts utanför Israels gränser. FNs och EUs ledare har förblivit öronbedövande tysta. Detta gäller FNs notoriskt Israel-hetsande generalsekreterare Ban Ki-moon, det gäller EUs så kallade utrikeschef Cathy Ashton och det gäller givetvis också vår egen utrikesminister Carl Bildt, som eljest har för vana att prompt delge omvärlden sina visdomsord om i princip allt som händer i världen.
Iran kan således tryggt fortsätta med sina hot om att utplåna den judiska staten, liksom Hizbollah kan och kommer att fortsätta beskjuta civila områden i Israel utan större reaktioner från omvärlden. Ve dock Israel om man skulle råka besvara elden. Då tas storsläggan fram och Israel framställs som krigshetsare och ett hot mot världsfreden.
Proisraelisk manifestation i samband med en handbollsmatch i Karlskrona. Förhoppninsgsvis får vi se liknande scener utanför Malmö arena vid Eurovision Song Contest.
Sverige är som helhet ett land där skepsisen mot Israel är utbredd. Det enda land på våra breddgrader som möjligen är ännu värre är Norge, men det är en klen tröst för de svenska judar som jämt och ständigt tvingas klä skott för Israels verkliga eller påstådda tillkortakommanden i Mellanöstern. Skillnaden mellan antiisraelism och antisemitism är som alltid flytande.
I Malmö är antisemitismen och den med denna intimt sammanhängande antiisraelismen som allra mest utbredd. Ledande i den utveckling som gjort att Malmö blivit beryktat som antisemitiskt fäste i stora delar av världen är kommunstyrelseordföranden Ilmar Reepalu (S). Hans klavertramp är vid det här laget så frekventa att jag inte längre tvivlar på att karl´n verkligen är fullfjädrad antisemit. Följden av denna katastrofala utveckling har blivit att talrika judar valt att fly Malmö till förmån för andra delar av världen.
Ilmar Reepalus politik har gjort Malmö ökänt som antisemitiskt fäste. Vilket snarast är en merit i S-sammanhang.
Just Malmö av alla platser fick till råga på eländet förtroendet att stå för Sveriges arrangemang av årets Eurovision Song Contest (ESC) efter den välförtjänta segern för Loreen i Baku i fjol, trots att det var känt att Israel skulle deltaga i en av semifinalerna. Det innebär att Sverige om inte alla tecken slår fel kommer att bli utskämt inför en hel värld. Liksom vid tidigare evenemang med Israel inblandat har vänstern aviserat Israel-fientliga demonstrationer.
Henry Bronett har skrivit följande debattinlägg om malmöpolitikernas uppenbara avsky för staten Israel:
Inte nog därmed. Daniel Sestrajcic (V), kulturnämndens ordförande i Malmö kommun, stöder öppet demonstrerandet och har sagt att han själv kommer att deltaga: dels mot Israels palestinska politik, dels mot det faktum att Israel alls tillåts delta i ESC. Vitryssland, ibland kallat Europas sista diktatur, finner han däremot ingen anledning att demonstrera mot, lika litet som mot diktaturen Azerbajdzjan eller det till synes alltmer mot diktatur urartande Ukraina.
Daniel Sestrajcic: vänsterpartistisk israelhatare.
Föurom Reepalu och Sestrajcic kan bland antisemitiska malmöpolitiker nänmnas Adrian Kaba (S), ledamot i kommunstyrelsen, som uttryckt stöd för den islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza med dess artikel 7 om det eftersträvansvärda i att ”nedkämpa och döda judar”. Han har även i en debattartikel i tidskriften Tro och politik svamlat om en ”judisk-europeisk högerextrem sammansvärjning”.
Delvis kan väl S- och V-stödet för palestinska massmördare och avståndstagandet från Mellanösterns enda demokrati ses som ett värnande om de egna väljarna bland Malmös stora arabiska/muslimska befolkning med en betydande andel extremister i sina led. Detta gör naturligtvis inte saken ett spår bättre.
Inte nog med att det kommer att finnas antiisraeliska/antijudiska demonstranter utanför Malmö Arena under de dagar semifinalerna och finalen av ESC löper av stapeln. I TV-huset kommer Gina Dirawi att befinna sig som programledare för Studio Eurovision, som hålls en timme innan finaljippot drar igång. Dirawi, född i Sundsvall 1990 med palestinsk-libanesisk bakgrund, har gjort sig känd som en synnerligen bitsk israelätare.
Den 10 maj 2010 skrev Dirawi på sin blog Anagina bland annat följande:
Den israeliska regeringen gör samma sak som Hitler gjorde mot deras folk fast med andra medel. De är rasister, de förtrycker, och de mördar folk som inte är som dem…ISRAEL HAR FETA VAPEN, VI HAR EN JÄVLA STEN!!!!
Gina påstås ha ”läxats upp” av SVT. Ändå fortsätter hon att synas i rutan , nu närmast inför ESC-jippot.
Om man inte visste bättre skulle man till äventyrs kunna undra, om inte Gina Dirawi blandat ihop Israel med Hamas och Hizbollah. Vilka inom parentes sagt alls inte är beväpnade endast med ”en jävla sten” utan med artilleripjäser och annan beväpning från exempelvis Iran och Egypten. Dirawis hätska utfall har i varje fall inte utgjort någon black om foten karriärmässigt: hon syns regelmässigt som Melodi-festivalvärd och en mängd andra mediala sammanhang. Gina verkar i och för sig vara en duktig tjej – men hon behöver en rejäl grundkurs i israelisk demokrati.
Dirawis antiisraeliska utspel var nu inte en engångsföreteelse. Den 23 november 2012 rekommenderade hon sina läsare under rubriceringen ”kvällslektyr” att läsa en bok av förintelseförnekaren och vänstermannen Lasse Wilhelmsson. Gina Dirawis farfar var för övrigt imam i Sundsvall till sin död 2011. Mer om Dirawis tvivelaktiga politiska engagemang här:
Nej, Israel har inte haft något flyt vare sig med val av ESC-stad eller med svenska programledare. Återstår att se hur det går för 21-åriga artisten Moran Mazor i semifinalen torsdagen den 16 maj. Personligen tycker jag inte låten Rak bishvilo (Bara för honom) är någon höjdare, men det är ju inte riktigt det saken gäller här.
Moran Mazor framför ”Rak bishvilo”.
Hon och hennes land har naturligtvis full rätt att tävla i Malmö på lika villkor som alla andra medverkande. Om inte S- och V-märkta malmöpolitiker begriper detta bör de avgå. Hon lär ständigt bevakas av livvakter och polis och har i övrigt sagt sig förlita sig på Gud. Bra sagt – för på Malmö och dess antimsemitiska politikerpack kan hon inte lita.
Det var inte tänkt att Bashar al-Assad, född 1965, skulle bli Syriens president. Han var i yngre dagar tystlåten, studieinriktad och så vitt känt ointresserad av politik. Efter medicinutbildning i Syrien begav han sig till Storbritannien för att förkovra sig vid Western Eye Hospital 1992. När den äldre brodern Basil dog i en bilolycka 1994 kallades unge Bashar hem till Syrien för att bli faderns, president Hafez al-Assad, efterträdare.
Hafez al-Assad (1930-2000) hade tagit makten i en oblodig statskupp 1970. Han upprättade en sekulär regim som i viss mån tolererade andra trosinriktningar än hans egen variant av islam – al-Assad tillhörde den alawitiska minoriteten – men styrde i övrigt landet med hård hand. De oroligheter som förekom innefattande både ett kuppförsök från brodern Riifat al-Assad och resningsförsök från Muslimska brödraskapet och andra islamistiska grupperingar.
Utrikespolitiskt bekämpade al-Assad-regimen Israel som man bekrigade i Oktoberkriget 1973 samt fick stöd från Sovjetunionen. 1976 intervenerade Syrien i Libanon som man mer eller mindre styrt efter behag sedan dess. I kriget i Persiska viken (Gulfkriget) 1991 deltog Syrien med en symbolisk styrka mot Saddam Hussein-regimen i Irak.
I februari 1982 beordrade president Hafez al-Assad ett flygangrepp mot den egna staden Hamah, där enligt en del uppgifter så många som 40 000 människor dödades.
Hafez al-Assad styrde Syrien med järnhand i 30 år.
När Bashar al-Assad efter faderns död 2000 övertog den äldre al-Assads roll dels som ledare för Bathpartiet, dels som Syriens president, var han egentligen för ung för den senare rollen. Det syriska parlamentet, Majlis Al Sha´ab, beordrades därför rösta igenom en sänkning av lägsta åldern för att bli president från 40 till 34 år. Bashar al-Assad råkade händelsevis vara just 34 år.
Den yngre al-Assad tillträdde som Syriens president den 17 juli 2000 efter att ha valts med 97,2 procent av rösterna. Några andra kandidater fanns händelsvis inte. 2007 återvaldes han för ännu en sjuårsperiod, nu med 97,6 procent. Nästa presidentval skall hållas 2014.
När Bashar blev president fanns, både i hemlandet och utomlands, vissa förhoppningar om att denne ögonskenligen blide, välutbildade och språkkunnige ögonläkare skulle genomföra demokratiska reformer. Dessa förhoppningar har eftertryckligt kommit på skam. Således har Assad-regimen av internationella människorättsorganisationer såsom Human Rights Watch och Amnesty International anklagats för ägna sig åt systematisk tortyr, fängslanden och mord på oliktänkande.
Sedan 2006 råder i Syrien utreseförbud för oppositionella och en mängd andra inskränkningar i de mänskliga fri- och rättigheterna. Demokrati och frihet står inte på agdendan trots upprepade men vaga löften från Assads sida. Utrikespolitiskt har Bashar al-Assad fullföljt traditionen från faderns sida genom att vara motståndare till Israel, västvärlden och USA och även genom att styra och ställa efter gottfinnande i Libanon, icke minst genom sin bundsförvant Hizbollah som vägrar erkänna Israel och ägnar sig åt regelmässig terror mot det södra grannlandet..
Goda vännerna al-Assad och Putin träffades i Moskva i december 2012.
2005 dödades den libanesiske premiärministern Rafik Hariri i ett mordanslag som bar den syriska regimens alla insignier. Bashar al-Assad har i en intervju med The Wall Street Journal uttryckligen sagt sig vara ”anti-Israel” och ”anti-väst”. I motsats härtill har han, liksom fadern, odlat vänskapsförbindelserna med Ryssland som bland annat satt stopp för planerade NATO-bombningar mot regeringsstyrkorna. Med mullornas Iran upprätthålls intima förbindelser. En trogen vän och uppbackare var vidare framlidne diktatorskollegan Hugo Chávez i Venezuela.
Det var i slutet på januari 2011 som den så kallade arabiska våren drabbade även Syrien. Oppositionen började nu kräva exotiska företeelser såsom politiska reformer, hävande av undantagstillståndet med anor från 1963 samt medborgerliga fri- och rättigheter. Assadregimen drabbades av panik och svarade med våld och krigshandlingar mot den egna befolkningen.
I augusti 2011 attackerade regimen landets främste politiske karikatyrtecknare, den internationellt inflytelserike Ali Farzat, som blev svårt skadad i ett rått överfall. Assads råskinn bröt sönder händerna på Fazsat för att han inte skulle kunna fortsätta driva med förtryckarregimen i Damaskus. Händelsen väckte bestörtning i omvärlden.
Ali Farzat vårdas på sjukhuset efter överfallet.
Krigstillståndet mellan regimen i Damaskus och den brokiga syriska oppositionen har därefter trappats upp och visar inga tendenser till att mattas av. Snarare tvärtom. Alla internationella medlingsförsök har misslyckats. Samtidigt fortsätter civilbefolkningens lidanden alltmedan flyktingströmmen tilltar.
Även om oppositionsstyrkorna, bland dem en hård kärna kompromisslösa jihadister med internationella inslag, inte är Guds bästa barn utan får uppbära sin del av ansvaret för den uppkomna situationen är det Baath-regimen under Bashar al-Assad som måste axla huvudansvaret. Detta genom sin förkärlek för excessivt våld, bland annat omfattande kemiska stridsmedel och bombningar av byar och städer och genom sin obefintliga flexibilitet.
Bashar al-Saddam är fången i det förtryckarsystem som skapades av fadern Hafez al-Assad. Den yngre Assad saknar uppenbarligen all förmåga att frångå sin roll som traditionell arabisk diktator, för vilken det egna folket endast är till nytta om det gagnar de egna maktambitionerna. Detta är den föga uppbyggliga förklaringen till att en ursprungligen tystlåten ögonläkare utan politiska ambitioner blott alltför lätt kunde smälta in i rollen som diktator och massmördare.
lEn tecknares kommentar till Assad-regimens överfall på Ali Farzat…
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 