Posted tagged ‘Hjalmar Branting’

Sossar anklagar SD för ”nazistiska rötter”…har själva en hel kyrkogård i garderoben!

11 mars, 2017

Ingela Nylund Watz (S) ställer i LT den 2 mars frågan, om Södertäljes moderater vill samarbeta med SD. Den frågan överlåter vi med varm hand åt Moderaterna att besvara. Socialdemokraterna upprepar gärna att man inte kan tänka sig någon form av samarbete med SD, men att samverka med Vänsterpartiet med dess vidriga förflutna omfattande mångårigt stöd till Sovjetunionen och den kommunistiska massmordsideologin går utmärkt.

Lars Werner (till höger på bilden) från Vänsterpartiet kommunisterna, som i alla år ingått i socialdemokraternas regeringsunderlag, skakar hand med Rumäniens beryktade diktator Nicolae Ceausescu.

SD Södertäljes linje beträffande samarbete med andra partier är klar: vi är beredda att samarbeta med alla partier i fullmäktige under rätt förutsättningar. Nylund Watz osannfärdiga påhopp på vårt parti kräver emellertid ett bemötande.

Skrönan att SD skulle hämta sitt ursprung i ”nazismen och vit makt-rörelsen” blir inte sannare för att Nylund Watz blåkopierar Stefan Löfvens lögner från riksdagens talarstol. SD grundades i verkligheten 1988 huvudsakligen av tidigare medlemmar i de borgerligt sinnade missnöjespartierna Sverigepartiet och Framstegspartiet samt den tvärpolitiska, invandringskritiska organisationen BSS (Bevara Sverige Svenskt).

Riksdagsledamoten Ingela Nylund Watz påstående att SD röstade nej till ett socialdemokratiskt budgetförslag  med sänkt pensionärsskatt är en bedräglig verklighetsbeskrivning. Sanningen är att SD i första rundan yrkade bifall till eget budgetförslag med avsevärt större skatteminskning för pensionärerna än vad sosseförslaget förordade. När SD-förslaget föll såg vi ingen anledning att stödja den S-märkta helhetsbudgeten som var usel i de flesta andra avseenden.

Att Nylund Watz och S ogillar delar av SD-politiken kan vi stå ut med men kan inte undgå att notera, att hennes eget parti under de senaste åren tagit uppenbara intryck av SDs politik.


Sosseriet har plötsligt drabbats av insikten, att tiggeriet bör bekämpas.

Några exempel är den rödgröna regeringens införande av gränskontroller och en mer restriktiv immigrationspolitik, den plötsliga insikten att tiggeriet måste bekämpas samt nu senast ett planerat återinförande av allmän värnplikt. Det går säkert att leta upp andra exempel.

Inrikesminister Anders Ygeman (S)  yttrade enligt SVT Nyheter den 21 februari: ”Tillsammans måste vi bekämpa tiggeriet och dess orsaker.” Ett yttrande som sannolikt hade resulterat i anklagelser om ”rasism” och ”främlingsfientlighet” från S-håll för bara en månad sedan om det kommit från SD.

Att Socialdemokraterna är bra på att lägga beslag på andra partiers politik och göra den till sin egen vet vi redan, icke minst från kommunalpolitiken i Södertälje.

S-partiet är sällsynt illa skickat att anklaga andra för att vara rasistiskt eller nazistiskt anstuckna. S-riksdagsmannen tillika rasbiologen Alfred Petrén tillhörde dem som 1920 undertecknade den motion som lade grunden till världens första rasbiologiska institut. Detta kunde etableras efter regeringsbeslut 1922, då Hjalmar Branting (S) var statsminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Statens_institut_f%C3%B6r_rasbiologi


Skallmätning var en vanlig metod för att fastställa personers ”rasliga” identitet som användes på det av socialdemokraten Alfred Petrén initierade Rasbiologiska institutet.

1934-76 genomfördes, i enlighet med institutets riktlinjer, cirka 63 000 steriliseringar under åtta socialdemokratiska regeringar. Något som SD bevisligen inte har det bittersta ansvar för. http://politikfakta.se/2013/04/atta-socialdemokratiska-regeringar-godkande-63-000-steriliseringar-pa-rasbiologiska-institutet/

På tal om nazism deltog vidare så sent som 2009 ledande socialdemokrater som Mona Sahlin, Luciano Astudillo, Jan Eliasson och Lars Stjernkvist i pro-palestinska demonstrationer där flaggor som representerade inte bara terrorrörelserna Hamas och Hezbollah utan också hakkors förekom. I dag skänker den rödgröna regeringen miljarder i bistånd till ”det kära systerpartiet” Fatah och Palestinska myndigheten. https://www.svd.se/mona-sahlin-borde-valja-sitt-sallskap

Det går en rak linje till dessa från stormuftin av Jerusalem, Haj Mohammed Effendi Amin al-Husseini, som var en av Adolf Hitlers främsta uppbackare och som tillbringade krigsåren 1941-45 i Berlin som Hitlers uppskattade gäst. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Stormuftin blev den palestinaarabiska sakens förste officielle talesman och efterträddes på sin post av den yngre släktingen Yassir Arafat som var en nära politisk och personlig vän med statsminister Olof Palme och utrikesminister Sten Andersson, båda S.

Det var för övrigt en av Hitlers absoluta favoritnazister, SS-mannen Otto Skorszeny, som på 1950-talet gav Fatah/PLO dess första lärospån i gerillakrigföring under sin tid som nära rådgivare till Egyptens regering. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/


Olof Palme (S) i hjärtligt umgänge med PLO-ledaren och terroristen Yassir Arafat.

När vi nu är inne på skeletten i den socialdemokratiska garderoben måste vi också beröra stödet genom åren till allehanda kommunistiska och/eller socialistiska länder och rörelser i Tredje världen: Castros Kuba, Nordvietnam under Vietnamkriget, Pol Pots Kambodja (Kampuchea), klanen Kims Nordkorea, MPLAs Angola, FRELIMOs Mocambique och PAIGCs Guinea-Bissau. Faktum är att Sverige alltjämt är en av de större givarna av så kallat humanitärt bistånd till Nordkorea under den bisarre diktatorn Kim Jong-un, världens sannolikt hårdaste diktatur; 40 miljoner av svenska skattepengar kanaliseras årligen via FN. http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Korea/Sverige-och-Korea/

Det skulle vara intressant att veta hur Ingela Nylund Watz vill kommentera ovanstående tydligt S-märkta skelett i den partipolitiska garderoben. I själva verket har sossarna en hel kyrkogård undanstoppad!

Fotnot: Texten ovan är en något utökad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 11 mars 2017. Länkar har lagts in av mig. Förutom av denna bloggare är inlägget undertecknat av Beata Kuniewicz och Marius Kawecki, SD Södertälje: http://www.lt.se/opinion/debatt/den-som-har-skelett-i-garderoben-borde-inte-anklaga-andra

 

 

Annonser

SD-tapp i mätningar – men när förvandlar M retorik till handling?

26 februari, 2016

Media har på senaste tid gjort ett relativt stort nummer av att Sverigedemokraterna (SD) tappat i flera opinionsmätningar. Klart är att SD noteras för vikande siffror i de senaste tre mätningarna.

original

I Dagens Nyheter/Ipsos februarimätning, presenterad den 25 februari, får det Sverige-vänliga partiet 16,2 procent av de tillfrågades sympatier, vilket är en nedgång med 0,5 procentenheter jämfört med föregående mätning. Jämför man med samma instituts decembermätning blir tappet 2,7 procentenheter.

Således en tämligen substantiell tillbakagång. Den troligaste förklaringen till denna utveckling är att ett antal övriga partier, främst Moderaterna, i ljuset av asylkrisen övergått till en mer restriktiv hållning i denna i nuläget allt överskuggande fråga. http://www.dn.se/nyheter/politik/sverigedemokraternas-stadiga-uppgang-bruten/

Även i TV4/Novus februarimätning backar Sverigedemokraterna något – från 20,3 procent i januari till 19,3 procent. Hos Aftonbladet/Inizio antecknas SD för 20,9 procent, back med 1,3 procentenheter. Den obestridliga tillbakagången till trots rör det sig dock fortfarande om höga opinionssiffror, vilka kan jämföras med 12,9 procent i valet 2014 vilket var mer än en fördubbling jämfört med 2010 och ansågs vara en nästan osannolik framgång.

Det är ett faktum att många moderater varit i hög grad missnöjda med den svängdörrspolitik i immigrationsfrågan, men också den militära nedrustningspolitik, som infördes av Fredrik Reinfeldt och de så kallade nya Moderaterna. De gick därför över till SD. Nu när samma typ av väljare upplever att M-partiet skärpt till sig åtminstone när det gäller invandringen går de tillbaka till det gamla partiet.

980 Svängdörrspolitikens tandempar: Fredrik Reinfeldt och Anna Kinberg Batra.

Moderaterna är det parti som överlag gått starkast i de senaste mätningarna, under det att de regeringsbärande Socialdemokraterna och Miljöpartiet är på tillbakgång. Socialdemokraterna, som till och med Göran Perssons statsministertid stod i viss särklass i svensk partipolitik, ansågs ha gjort ett katastrofval 2006 då partiet fick 35,0 procent av rösterna. Det innebar att man detroniserades av alliansregeringen med Reinfeldts parti i spetsen, vilket landade på 26,2 procent.

Sossarnas 35 procent (eller noga taget 34,99) 2006 var det sämsta valresultatet för partiet sedan 1914, då det under Hjalmar Brantings ledning blev rikets andra största parti med 36,4 procent av rösterna. Störst blev Arvid Lindmans Allmänna valmansförbundet (det vill säga högern) som blev marginellt större med 36,7 procents väljarstöd. 2010 skulle S komma tillbaka i stor stil, var det tänkt. Mona Sahlin visade sig emellertid inte vara någon större röstmagnet för sosseriet, som gick bakåt till 30,66 procent, medan Moderaterna avancerade framåt till 30,06 procent.

Och nu är S under statsminister Stefan Löfvens så kallade ledning på väg ner mot 20-procentsstrecket, samtidigt som också MP tappar mark och närmar sig det magiska 4 procent, fast så att säga från fel håll. Borgerligheten har i de senaste mätningarna passerat det rödgröna blocket.

szeee7a2 S-MP-regeringen allt mer skakig – men när får M ”tummen ur” och fäller den med SDs hjälp?

Det verkar nästan faktiskt som om Moderaterna nu går in för att vara mer sverigedemokratiska än vad originalet är. Senast i dag menade partisekreteraren Tomas Tobé på Expressen debatt att ”Sverige behöver en tillfällig flyktingpaus” och erkänner självkritiskt, att den tidigare förda politiken inte varit tillräcklig för att hantera problematiken med den väldiga asylanstormningen. http://www.expressen.se/debatt/sverige-behover-en-tillfallig-flyktingpaus/

Några dagar tidigare hade Moderaternas andre vice ordförande Elisabeth Svantesson dammat av ett SD-förslag från 2014 om obligatorisk samhällsorientering för nyanlända. Ett förslag som Moderaterna i allmänhet och Svantesson i synnerhet, i egenskap av tidigare arbetsmarknadsminister, emfatiskt motsatt sig! Så kan det gå till när eftertankens kranka blekhet gör sig påmind. http://www.expressen.se/nyheter/sd-forslag-fran-2014-fors-fram-igen–av-m/

Inte heller Sverigedemokraterna har förhållit sig passiva. Partiledaren Jimmie Åkesson gjorde nyligen ett utspel som gick ut på att det skulle bli möjligt att ta ifrån utlänningar svenska medborgarskap som erhållits på falska grunder. ”Medborgarskap”, ansåg Åkesson, ”är något som man förtjänar och något man inte kan ljuga sig till eller få på falska grunder. http://nyheter24.se/nyheter/politik/831982-sds-avbryta-medborgarskap-sd-sverigedemokrater-jimmie-akesson

Jimmie Åkesson utmanar nu Moderaterna att visa att de menar allvar med sin nyfunna, restriktiva immigrationspolitik. Det är en sak att göra populistiskt färgade utspel som får opinionssiffrorna att skjuta i höjden, en helt annan att visa att den påstådda ”omprövningen” är seriöst menad. Åkesson har varit öppen med att han gärna ser ett samarbete SD-M i syfte att få bort S-MP-regeringen, och många moderata kommunpolitiker är inne på samma linje.

jimmie-jpg Jimmie Åkesson och SD utmanar M att förvandla retorik till handling.

Ledande M-politiker anförda av partiledaren Anna Kinberg Batra kör dock över ”gräsrötterna” och säger blankt nej till samarbete med det parti M stulit många av sina restriktiva invandringspolitiska förslag från. Samma Kinberg Batra som valdes in i partistyrelsen 2010 och då var en av dem som hjälpte till att utforma den reinfeldtska ”öppna era hjärtan”-politik som lett fram till den nuvarande asylkrisen.

Följden blir att den allt darrigare Löfven-Romson-ministären kan sitta kvar i ohotat bo med indirekt stöd av den moderata partiledaren,  trots att det var länge sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) övergavs.http://nyheteridag.se/kinberg-batra-kor-over-grasrotterna-blankt-nej-till-samarbete-med-sd/

Det är nog ingen djärv gissning att moderatväljarna med tiden kommer att tröttna på en tuff retorik som inte backas upp av konkret handling.

Kan det extrema Sverige bli ett normalt land?

19 januari, 2016

Sjunne Sverige 002 Sverige kan bli normalt på sju år, menar Jan Sjunnesson. Foto: Tommy Hansson

”Sverige är inte ett normalt västeuropeiskt land men kan och borde bli det.”

Detta är Jan Sjunnessons utgångspunkt i boken Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013, 328 sidor), som först skrevs på engelska för en utländsk läsekrets. Författaren ägnar större delen av boken åt att beskriva hur och varför Sverige blev så extremt och avslutar med en diskussion om hur landet skall kunna bli ett normalt västland.

Sjunnesson går omsorgsfullt till väga och kan knappast anklagas för att ha skrivit någon särskilt lättillgänglig bok som läsaren avverkar på en kaffekvart, men jag vågar påstå att den som ger sig i kast med läsningen kommer att bli rikt belönad. Här finns en stor mängd fakta och exempel av oskattbart värde för den som inte väjer för information och synpunkter som ofta är allt annat än politiskt korrekta. Författarens upplägg är att först rekapitulera Sveriges historia och sedan redogöra för dagens extrema samhälle. ”Tonen i boken är polemisk, ibland ironisk och det komplicerade ämnet Sveriges historia och extrema samtid starkt förenklat”, tillstår författaren (sidan 9).

Och förvisso krävs en viss förenkling för att pressa samman närmare 1000 år av svensk historia åren 1000-1930 inom ramen för knappt 22 sidor, som Sjunnesson gör i bokens andra kapitel. Noga taget inleder författaren sin historiska genomgång redan omkring 10 000 år före Kristi födelse, då det kilometertjocka istäcket började dra sig norrut för att ge plats för glest invandrande skaror människor.

Det var emellertid först med Kalmarunionens inträde 1397, skriver Sjunnesson, som landet började få kontroll över det egna territoriet. Det var bara ett fåtal i den tidens Sverige som kan sägas ha varit en del av dåtidens högkultur med dess förfinade seder och bruk av utländska språk, där latinet utgjorde ett lingua franca för samhällets tunna elitskikt.   

”Vad som blev specifikt svenska särdrag”, skriver Sjunnesson (sidan 29), ”var inte någon utvecklad fin adelskultur eller kulturliv utan det fria bondeståndet och såväl herrars som bönders planeringsförmåga och fascination av teknik. Det kärva klimatet tvingade fram god planering för att överleva i kyla och snö under sex månader på konserverad föda med få mänskliga kontakter och lite solljus. ”   

Jan Sjunnesson framhåller att i Sverige utvecklades tidigt förhållandevis demokratiska traditioner. Någon allmän rösträtt var det givetvis inte tal om, men fria självägande bönder tog som en självklarhet stämma och säte i den dåtida ståndsriksdagen jämte adel, präster och borgare. I det perspektivet har den svenska demokratin sex århundraden på nacken.

210px-Gustav_Vasa Gustaf Vasa avmålad 1542.

Adelsmannen Gustaf Eriksson Vasa, vid rikets roder från 1521 till sin död 1560, blev den kraftfulla gestalt som kastade av det utländska (läs: danska) oket och för första gången i vår historia byggde upp en egentlig nationalstat, låt vara med ytterst hårdhänta metoder. Med det enda syftet att säkra statens ekonomiska överlevnad bröt den nye konungen med den romersk-katolska kyrkan, lät införa den lutherska protestantismen och konfiskerade kyrkornas tillgångar. Med katolicismen försvann dessvärre också mycket av den dåtida kulturen.

”Underdånighet och en ovilja att slåss för principer karakteriserade svenskarna redan vid tiden för Vasa”, kommenterar Sjunnesson (sidan 31). ”Uppsala universitet som inrättats år 1477 fick se sina lärda präster och lärare förlora rättigheter och undervisningen drogs in. Man skyllde på lärarnas kvarvarande trohet till katolicismen.”   

Alla såg dock inte stillatigande på när Gustaf Vasa och hans hejdukar med tillhjälp av våld, förtryck och hänsynslöst makt(miss)bruk rev ner allt det gamla för att bygga nytt. I Småland gjorde bondeledaren Nils Dacke uppror 1542-43 och även andra ansatser till motstånd förekom, i längden dock till ingen nytta. Upprorsmakarna kunde se fram emot död och pina i kungens hand. http://www.vasatiden.se/gustav-vasa/

Efter omkring 100 år med stormaktsstatus under regenterna Gustaf II Adolf, drottning Christina, Carl XI och Carl XII inträdde efter det så kallade Stora nordiska krigets slut 1721 vad som har gått till historien som Frihetstiden, då de båda partierna Hattarna (konservativa och rysshatande) och Mössorna (mer liberala och proryska) kreerade embryot till det moderna partiväsendet. Den friare tidsanda som nu kom att råda medförde ett uppsving för vetenskap, teknik och kultur, en utveckling som fortsatte även sedan Gustaf III upprättat ett kortvarigt kungligt envälde från 1772 fram till sitt hastiga frånfälle 1792.

Tyvärr tar Jan Sjunnesson över huvud taget inte upp enväldet och Gustaf IIIs betydande insatser för det svenska riket, något som skulle ha varit mycket befogat. ”Det låg ett skimmer över Gustafs dagar”, skaldade 1800-talsförfattaren och biskopen Esaias Tegnér, och faktum är att om inte den så kallade tjusarkonungen hade genomfört sin oblodiga statskupp och själv fattat tömmarna så är det mycket möjligt för att inte säga troligt att Sverige hade upphört att existera som självständig nation och tvingats dela Polens öde att delas upp mellan flera stormakter: https://sv.wikipedia.org/wiki/Frihetstiden

JAG_w230x320 Johan August Gripenstedt, omdanande finansminister i mitten på 1800-talet.

Något av ett startskott för den moderna tidens inträde i Sverige kan sägas ha varit den liberale adelsmannen Johan August Gripenstedts tid som finansminister 1856-66, då ekonomin förändrades i grunden. Sjunnesson beskriver Gripenstedts landvinningar på följande sätt (sidan 37): ”Under detta decennium infördes ekonomisk frihet, avreglering av banker och räntor, kvinnlig myndighetsålder vid 25 år, järnvägs- och telegrafutbyggnad, avskaffande av husaga och fri in- och utvandring. Mest betydelsefullt var naturligtvis frihandel, avskaffande av skråprivilegier och fri etableringsrätt.”   

Det må tyckas något märkligt att Sjunnesson i sin låt vara starkt komprimerade genomgång av den svenska historien avstår från att kommentera den kanske största reformen av dem alla: ståndsriksdagens avskaffande 1865 till förmån för en tvåkammarriksdag, där ledamöterna i den första kammaren valdes indirekt av landstingen. Endast män som levde upp till vissa ekonomiska och skatterelaterade kriterier omfattades av rösträtten medan kvinnorna fick rösträtt först 1921. https://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Fragor–svar/Riksdagens-historia/Nar-avskaffades-standsriksdagen/?sid=67288

Sjunnesson framhåller att vårt land under tiden 1870-1970 åtnjöt en i det stora hela obruten tillväxtperiod som internationellt sett var nära nog unik – endast Japan kunde uppvisa högre tillväxttal. Den socialdemokratiska rörelsen med dess mäktiga propagandaapparat har försökt påskina, att allt ekonomiskt och materiellt välstånd är ett resultat av den egna politiken. Så är det dock inte, konstaterar Jan Sjunnesson (sidorna 39-40):

En vanlig svensk tror nästan alltid att välfärdsstaten infördes av socialdemokratin på 1930-talet. Men forskare och engagerade medborgare utanför arbetarrörelsen känner till att vi redan på 1500-talet lade grunden för socknarnas fattighus och sjukstugor genom fattigvårdslagstiftningen. Sedan fortsatte välfärden att organiseras i frivilliga humanitärt inriktade självhjälpsorganisationer på 1800-talet när behoven växte med inflyttade arbetarfamiljer till städerna och fattiga på landet.

I själva verket var det en rad olika grupperingar som byggde upp vad som blivit känt som det typiskt svenska välståndet, vilket ännu i dessa yttersta av tider fungerar som magnet för de asylsökande av olika slag vilka från Mellanöstern och Nordafrika söker sig till det som tros vara paradisiska Sverige. Det var nykterhetsrörelser, kyrkor och andra religiösa samfälligheter, skytteföreningar, egnahemsbyggen, hantverksverkstäder, folkbildningscirklar med flera vilka alla brann för att ge allt fler svenskar en drägligare levnadsstandard både materiellt och andligt innan det socialdemokratiska arbetarepartiet grundades 1889.

hjalmar-branting-jpg Hjalmar Branting – förste socialdemokratiske statsministern.

Därmed är vi inne på den långa eran av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Först ut av socialdemokratiska statsministrar var Hjalmar Branting, titulerad redaktör, som blev regeringschef första gången 1920. Branting fick för övrigt, tillsammans med norrmannen Christian Lange, Nobels fredpris året därpå för sina insatser inom det då nyligen bildade Nationernas förbund (NF). Här en förteckning över våra statsminsitrar från och med Louis De Geer till och med Stefan Löfven: http://web.comhem.se/dier/

Betecknande nog har Jan Sjunnesson valt att kalla bokens tredje kapitel för ”Hybris 1930-1970”. Det var på hösten 1932 som Socialdemokraterna inledde, med Sjunnessons ord (sidan 59), ”världens längsta folkvalda regeringsinnehav, 44 år från år 1932 till år 1976”. Sistnämnda år fick sossarna och deras stödtrupper i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) se sig slagna av den borgerliga trojkan Centerpartiet, Folkpartiet och Moderata samlingspartiet med förstnämnda partis ledare Thorbjörn Fälldin som statsminister.

Den avgångne statsministern Olof Palme lovade nu i TV med illa dold illvilja att ”Nu ska vi ställa till ett helvete för borgarna”. Om Palme och sistnämnda citat skriver förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson här: http://stenkyrka.blogspot.se/2011/02/25-ar-sedan-mordet-pa-olof-palme.html

Med Olof Palme i landets ledning 1970 inleddes oundvikligen Sveriges nedgång som nationellt socialt experiment, och att den i breda lager älskade landsfadern Tage Erlander efter 23 år som statsminister valde att lämna över till just denne arrogante och flåsradikale överklassprätt är en av de politiska gåtor jag då och då brukar fundera över. Palme var nämligen enligt mitt förmenande på alla sätt en katastrof, även om Jan Sjunnesson menar att hans inverkan på det svenska samhället var ”på gott och ont” (sidan 95).

Författaren sammanfattar Palmes insatser på följande sätt (sidan 97):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare.

PalmeArafat Vapenbröder i kampen mot den judiska staten Israel: Olof Palme och Yassir Arafat.

Icke minst grenomförde Olof Palme tillsammans med en handfull likasinnade socialdemokratiska politruker en radikalisering av svensk utrikespolitik med stöd till kommunistiska diktaturer såsom Kuba, Nordvietnam och Östtyskland samt marxist-leninistiska upprorsrörelser i Tredje världen, vilka kämpade med vapen i hand mot så kallad kolonialism och imperialism.

Med sin överklassbetingat negativa syn på judar föll det sig också naturligt för Palme att ge den judiska staten Israel på båten och upprätta vänskapliga förbindelser med den palestinaarabiska terrorrörelsen PLO och det anslutande partiet al-Fatah under den bisarre Yassir Arafats ledarskap. Det är ett arv som sedan dess omsorgsfullt förvaltats av sosseriet, något som resulterade i att regeringen Löfvens första åtgärd efter sitt makttillträde hösten 2014 var att erkänna ”Palestina” som självständig stat.

Frågan är då hur den extremt experimentella och läckande skutan Sverige med en immigrationspolitik som i realiteten består av svängdörrar och en häpnadsväckande underdånighet gentemot allt som luktar främmande seder och kulturer, även omfattande öppet kvinnoförakt och barnäktenskap, skall kunna vändas och tätas så att vi åter kan bli vad Sjunnesson kallar ”en normal nation”.

Att det är en hjärtefråga för folk-och opinionsbildaren Jan Sjunnesson förstår vi av att han i inledningen på kapitel 7, ”Ett normalt Sverige”, skriver (sidan 291): ”Att göra Sverige till ett normalt land är syftet med att skriva och ge ut denna bok på eget bevåg.” Främsta hindren på vägen för att uppnå denna onekligen nobla målsättning är enligt författaren hög beskattning och omfattande välfärdsstat; extrem sekulär rationalism och individualism; tyst konformism och öppet åsiktsförtryck; vänsterpolitik.

Visst ligger det en hel del i den beskrivningen. Något konkret recept på hur förvandlingen skall gå till ges dock inte av Sjunnesson, men utan tvivel fäster han – liksom denna bloggare – betydande förhoppningar vid den ”Sverige-vänliga” rörelsen inklusive Sverigedemokraterna, en rad alternativa medier som lyckats med konststycket att luckra upp den hävdvunna åsiktskonformismen samt ideellt verkande individer som han själv.

untitled Folk- och opinionsbildaren Jan Sjunnesson.

Jan Sjunnesson menar att det under åren 2013-2020 skall kunna gå att förvandla Sverige från extremt experiment till ett land i normalare tillstånd. Således befinner vi oss just nu mitt i denna omvandlingsprocess. Det vill säga lika lång tid som det tog för palmeismen att de sju åren 1969-76 förändra Sverige i extrem riktning. ”Att bli normal är att tillfriskna från paniksyndrom och rädslor för vad folk ska säga”, avslutar Jan Sjunnesson föreliggande skildring av Sverige (sidan 307). ”Det är inte farligt. Det är normalt.”

En tappad sko, makarna Petrov och svenska ryssagenter

8 december, 2015

images Stackars fru Petrova har tappat sin högra sko.

Den 19 april 1954 utspelades ett sällsamt drama på flygplatsen Mascot utanför Sydney i sydöstra delen av Australien. Den 39-åriga sovjetiska underrättelseoperatören Jevdokia Petrova har tappat skon på sin högra fot när hon leds i ett stadigt grepp av två KGB-gorillor på väg till det plan som skall föra henne till Moskva och en nästan säker avrättning. En uppmärksam australiensisk pressfotograf var på plats och knäppte en av det Kalla krigets mest klassiska bilder.

Bilden på den till synes förtvivlade Jevdokia pryder omslaget till Wilhelm Agrells bok Fru Petrovas sko. En rysk spiontragedi i 50-talets Australien (Bokförlaget Atlantis, 302 sidor, 2014) som är utomordentligt intressant läsning för den som vill få en inblick i det Kalla krigets natur. http://www.atlantisbok.se/7881.Bok-Fru_Petrovas_sko

Jevdokia Aleksejevna Petrova (1915-2002) var gift med den åtta år äldre diplomaten och spionen Vladimir Michajlovitj Petrov och kom helt mot sin vilja att hamna i centrum i vad som blev ett av det Kalla krigets första stora avhoppardramer.

Gouzenkos avhopp 1945 Inte för att det inte hade skett spektakulära avhopp tidigare. Kalla krigets första stora avhopp skedde kort efter Andra världskrigets slut den 5 september 1945, då chiffreraren Igor Gouzenko vid den sovjetiska ambassaden i Kanadas huvudstad Ottawa begärde politisk asyl i stationeringslandet. Med sig i bagaget hade han 109 hemliga dokument som ledde till att ett antal sovjetiska spioner eller underrättelseagenter i västvärlden avslöjades, främst verksamma inom det atomspioneri som ledde till utvecklandet av ett sovjetiskt kärnvapen.

hoodedgouzenko               366018_3

Igor Gouzenko med mask och utan.

Gouzenko skrev efter sitt avhopp två böcker: This Was My Choice samt The Fall of a Titan, varav den sistnämnda boken var en roman. När han uppträdde i olika TV-program och berättade om sina böcker hade han en kåpa över huvudet för att dölja sitt utseende. Han och hans familj levde efter avhoppet i ständig skräck för den sovjetiska underrättelsetjänsten, men när han avled under namnet ”George Brown” vid 63 års ålder 1982 i kanadensiska Mississauga så skedde det av naturliga orsaker i en hjärtattack.

Igor och hans hustru Svetlana fick åtta barn tillsammans. Avhoppet har kallats den gnista som triggade igång det Kalla kriget. http://www.cbc.ca/archives/topic/the-gouzenko-affair

Makarna Petrovs avhopp Vladimir Petrov (1907-91) var född som Afanasij Michajlovitj Sjorochov och blev, efter att ha blivit aktiv i det sovjetiska kommunistpartiets ungdomsförbund Komsomol 1923, så småningom chifferexpert inom den sovjetiska underrättelsetjänsten OGPU, senare NKVD, MGB och KGB. Wilhelm Agrell skriver på följande sätt utgående från den dramatiska scenen då fru Petrova tappat sin sko (sidorna 11-12):

”Jevdokia Petrova, kvinnan som just har tappat sin sko i tumultet, var från början en bifigur i en komplicerad underrättelseoperation. Huvudrollen innehades på ett självklart sätt av hennes man Vladimir, som den australiska underrättelsetjänsten med benäget bistånd från sina långt mer förfarna brittiska kolleger i MI5 under flera år hade ’odlat’ som en lämplig avhopparkandidat. I den mån Jevdokia alls fanns med i bilden var det som ett operativt problem och potentiellt orosmoment.”

ARGUS COLLECTION  12-5-1954  Petrov Affair.  Evdokia Petrov and and her husband Vladimir Petrov

Paret Petrov – Vladimir och Jevdokia.

Varken de australiensiska eller brittiska underrättelseorganen hade från början klart för sig vilken position Vladimir Petrov hade inom det sovjetiska spionaget – eller ens att han tillhörde det. Utåt framstod han som en vanlig sovjetisk diplomat med viss faiblesse för nattliv och festande, men undan för undan klarnade bilden. Ett av de viktigaste tipsen kom från SÄPO i Stockholm, som hade punktmarkerat Petrov under hans och makans tjänstgöring vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm 1942-47. Mer om detta ämne nedan.

I själva verket var Vladimir Petrov ett stort och viktigt kap för det västliga contraspionaget, då han var vad som kallas resident, det vill säga chef för det dolda underrättelsekontoret vid ambassaden i Canberra. Förutom bilden på Jevdokia Petrova, som tappar sin sko på Mascots flygplats utanför Sydney, finns det åtminstone en annan känd bild från Petrov-affären.

Den visar hur Vladimir Petrov den 3 april 1954 stiger in i en bil tillhörig den australiensiska säkerhetstjänsten, bärande på en portfölj innehållande hemliga underrättelsedokument han tagit med sig från ett kassaskåp på den sovjetiska ambassaden. Sin hustru hade han uppenbarligen tänkt lämna i sticket. Hon hade blivit utom sig av oro när hon underrättades om att maken försvunnit: hade han begått självmord eller kanske kidnappats av väst? Agrell skriver (sidan 13):   

På ambassaden fick hon inga besked, bara ordern att under bevakning hämta det allra nödvändigaste i bostaden, och hon hölls sedan instängd i byggnaden i väntan på vad Moskva skulle bestämma. Beslutet kom i form av de två KGB-männen som med skarpladdade vapen skulle ’eskortera’ henne till hemlandet och om detta misslyckades säkerställa att hon inte föll levande i fiendens händer. Ett avhopp var redan ett för mycket.

Stockholm spioncentrum Jevdokia Petrova var född Kartseva 1915 i en familj som kommit till Moskva från en liten by 15 mil utanför den sovjetiska huvudstaden efter ett misslyckat försök att etablera en dräglig tillvaro i Sibirien. Jevdokias pappa fick ett arbete som chaufför för den sovjetiska underrättelsetjänsten, som vid denna tidpunkt benämndes OGPU, något som ledde till att dottern antogs som pionjär i OGPUs ungdomsorganisation. Nästa steg var att, precis som den blivande maken Vladimir Petrov gjort tidigare, gå med i partiets ungdomsförbund Komsomol.

Sverker-DN-red Agent ”Getingen” alias Sverker Åström.

1936 flyttade Jevdokia Kartseva ihop med den elva år äldre arbetskamraten – de jobbade båda inom OGPUs chifferavdelning – Roman Krivosj, dock utan att registrera äktenskapet, vilket var ett vanligt tillvägagångssätt. 1937 föddes parets dotter Irina. Roman greps kort därefter i Stalins omfattande utrensningar. Han frigavs dock i samband med krigsutbrottet 1941 men mötte den tidigare livskamraten först 1947, då till följd av tortyr och annan omild behandling närmast som ett vrak. Jevdokia var då redan gift med Vladimir Petrov.

Jevdokias och Romans dotter Irina hade dött hastigt i en sjukdom i april 1940 och två månader därefter gifte sig Jevdokia och Vladimir; den senare hade nu bytt efternamn från Sjorochov till Proletarskij. Han var väl ansedd inom underrättelseorganisationen och hade fått flera utmärkelser, bland andra Röda fanans orden. Något som vidare talade för honom var hans proletära bakgrund, nu ytterligare förstärkt genom det nya efternamnet.

När makarna Proletarskij/Petrov anlände till Sverige 1942 var Stockholm ett viktigt spioncenter. Agrell beskriver situationen i den svenska huvudstaden så här (sidan 72):   

”Sist men inte minst var Stockholm en plats där alla krigets parter kunde agera med eller mot varandra, värva agenter, sprida desinformation eller ingå tysta samförstånd. Detta handlade inte bara om underrättelsetjänst i traditionell mening utan om hela spektrumet av hemlig krigföring och hemlig diplomati, i några fall med svenska myndigheters goda minne men ofta bakom ryggen på dem eller i strid med deras intressen.”

schori_castro Pierre Schori med Palme hos Castro.

”Getingen” = Sverker Åström Den kände svenske SÄPO-kommissarien Otto Danielsson (1902-85), chef för SÄPOs ”ryssrotel” och ansvarig för contraspionaget, bereddes möjlighet att på plats i Australien höra det avhoppade paret om dess verksamhet under tiden i Stockholm runt tio år tidigare. Bland annat förekom regelbundna kontakter med en samarbetsman som gick under kodnamnet ”Getingen”, som hade försänkningar i de högsta regeringskretsarna. Enligt Petrov hette mannen Åström i efternamn, varför det inte gärna kunde röra sig om någon annan än diplomaten Sverker Åström (1915-2012). http://jihadimalmo.blogspot.se/2012/08/kgb-agenten-getingen-avslojad-alldeles.html

Sverker Åströms första utländska stationering var i Sovjetunionen 1940-43, där han tjänstgjorde i både Moskva och efter krigsutbrottet 1941 i Kujbysjev (Samara), dit viktiga politiska och diplomatiska funktioner hade utlokaliserats. Under den sovjetiska diplomattiden kom Åström i kontakt med den 20 år senare som spion avslöjade försvarsdiplomaten Stig Wennerström. Därefter placerades Åström på UD i Stockholm, där han alltså odlades som agent av Vladimir Petrov.

Åström skulle sedan avancera inom diplomatin. 1964-70 var han Sveriges FN-ambassadör i New York, 1972-77 kabinettssekreterare vid UD i Stockholm och 1978-82 ambassadör i Paris. Han träffade under UD-tiden i Stockholm i mitten på 1940-talet regelbundet Petrov och informerade denne om den politiska och diplomatiska utvecklingen i Sverige. Om han bör kallas sovjetspion eller inte kan väl vara en smaksak. Åström var en promiskuös homosexuell, vilket kan ha varit den hållhake som ryssarna använde för att pressa honom på information.

Man kan lämpligen jämföra Åströms rysskontakter med de kontakter en annan diplomat med kända kommunistsympatier senare hade med KGB, Pierre Schori (född 1938). Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra (#2 1999), att Schori under en tid hade varit Sovjets viktigaste informationskälla angående svenska förhållanden. http://www.contra.nu/English992.html

Schori hade en diplomatisk karriär som på många sätt liknade Åströms – bland annat var han också kabinettssekreterare – men torde ha drivits av en politisk övertygelse som Åström sannolikt saknade.

”Senator” = Georg Branting En annan viktig källa för det ryska spionaget i Sverige var en man som också hade intima kontakter inom den svenska regeringen och som försetts med kodnamnet ”Senator”. Otto Danielsson hade inga svårigheter att identifiera denne som Georg Branting (1887-1965), advokat, mångårig ledamot i riksdagens första kammare för Socialdemokraterna samt advokat med internationella uppdrag. Han var också son till den tidigare statsministern och socialdemokratiske pionjären Hjalmar Branting (1860-1925).

untitled Agent ”Senator” alias Georg Branting.

Det är Branting den äldre vi i första hand har att tacka för att den svenska socialdemokratin blev reformistiskt i stället för revolutionärt anlagd efter den ryska bolsjevikkuppen 1917. Sonen Georg var dock, ehuru socialdemokrat, enligt Agrell ”gåtfullt Stalinbeundrande” och hade själva revolutionsåret 1917 tillsammans med den beryktade ”röde bankiren” Olof Aschberg bildat Svensk-ryska banken i syfte att stötta bolsjevikerna ekonomiskt.

Brantings sympatier hade hela tiden varit väl kända, och när Danielsson träffade makarna Petrov i mitten på 1950-talet betraktades han som en ”föredetting”. Hans identitet som sovjetagent hölls därför hemlig.

En kvinna som hade haft nära sovjetiska kontakter med Jevdokia Petrova under tiden i Stockholm var den Augustine ”Gusti” Stridsberg (1892-1978), som anlänt till Sverige med efternamnet Jirku från Tjeckoslovakien då Nazityskland intagit landet 1938. Hon gifte sig med en svensk kommunist och etablerade sig snabbt i Stockholm som ansedd societetsdam och journalist/författarinna och blev därmed en viktig informatör åt NKVD. Hennes memoarbok Mina fem liv utkom 1962 och gav betydande eko. Stridsberg hade av ryssarna givits kodnamnet ”Klara”.

Lämnade viktig information Efter incidenten med den tappade skon fördes Jevdokia Petrova hårdhänt in i det väntande planet av de båda KGB-männen, alltmedan en stor människohop som samlats på flygplatsen utanför Sydney i sydöstra Australien protesterade fåfängt och till och med försökte frita ryskan. Planet var dock inte direktdestinerat till Moskva utan skulle först mellanlanda i staden Darwin, belägen vid den australiensiska nordkusten. Här lyckades inhemsk polis övermanna och avväpna de båda säkerhetsmännen och föra den förskrämda Petrova, vilken med viss tvekan gick med på att hoppa av i Australien, i säkerhet.

MRS EVDOKIA and MR Vladimir PETROV AT SYDNEY AIRPORT, 1954

En stor folkmassa hade samlats på Mascot flygplats utanför Sydney för att protestera mot fru Petrovas bortförande.

Hon och maken, som i stationeringslandet fört ett rätt utsvävande liv med kvinnor och sprit och slarvat med sitt arbete, kom därefter att stå till de australiensiska och brittiska underrättelsetjänsternas förfogande under flera års tid. Vladimir Petrov kunde bland annat lämna viktig information om de kända brittiska Cambridge-avhopparna Guy Burgess och Donald Maclean, och det är känt att den ännu icke avslöjade Kim Philby fruktade vad Petrovs information kunde ställa till med.

”Australien var en perifer arena i det kalla krig som huvudsakligen var andras angelägenheter och som utkämpades längs frontlinjer i andra delar av världen.”, framhåller Agrell (sidan 15). ”Men med makarna Petrovs avhopp kom det kalla kriget i ett slag till den fjärran och politiskt fridfulla kontinenten. Allt det som redan skakat Västeuropa och i än högre grad USA bröt nu fram i Australien: jakten efter den sovjetiska underrättelsetjänstens agenter och medlöpare och därmed kopplingen mellan den yttre och den inre fienden i form av det australiska kommunistpartiet och dess öppna eller dolda sympatisörer.”

Makarna Petrov tillbringade återstoden av sina liv ”ohjäpligt fjättrade vid varandra”, som Agrell uttrycker det. De stod under ständig bevakning, dels för att skydda dem själva, dels för att de inte genom oförsiktiga uttalanden skulle skada de australiensiska säkerhetsorganisationerna. En sak var klar från första början, och det var att de aldrig skulle tillåtas återvända till Sovjetunionen/Ryssland.

Landstingsresa-spioner 007

Wilhelm Agrell är Sveriges enda professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet och har med Fru Petrovas sko (som för övrigt förblev försvunnen) skrivit en läsvärd bok om ett stycke fascinerande spionhistoria i det Kalla krigets hägn.

 

 

 

SD, fascismen och verkligheten

12 december, 2014

_2BE8630 Stefan Löfven pekar finger åt ”fascistiska” SD men förmår bara övertyga de närmast sörjande, exempelvis vänsterhatsajten Inte rasist, men.

Efter att i många år ha kallat Sverigedemokraterna ”rasister” och ”främlingsfientliga” har politiska SD-motståndare på sistone kommit med en innovation: nu är SD enligt statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson ”fascistiskt” eller möjligen ”nyfascistiskt”.

Den ärrade vänsterdemagogen Björn Runeborg stämmer i Länstidningen i Södertälje den 11 december, föga oväntat, in i kören under rubriken ”Äntligen klarspråk”. För säkerhets skull lyckas Runeborg även klämma in både ”Auschwitz” och ”koncentrationsläger” samt namnet på en känd författare i sin korta agitprop-text (agitprop = agitation-propaganda), något som givetvis inte stärker Runeborgs redan låga trovärdighet.

Vi som har varit politiskt aktiva sedan början på 1970-talet känner blott alltför väl igen taktiken. Extremvänsterns företrädare var då snara att klistra etiketten ”fascism” på det mesta de inte uppskattade. Var du till exempel för ett fritt näringsliv och/eller lägre skatter var du självklart ”fascist”. Ifrågasatte du den militanta feminismens agenda var du ”fascist”, liksom om du var försvarsanhängare.

Värst av allt: stödde du världens viktigaste demokrati, USA, var du så ”fascistisk” som tänkas kunde. Själv var jag aktiv i den frihetligt proamerikanska och provästliga organisationen Demokratisk Allians 1972-75 och därefter några år i efterföljaren Frihetsförbundet och stod så gott som varje helg i flera års tid i centrala Stockholm och torgförde ett USA-vänligt budskap genom rockslagsmärken, flygblad och tidningar. För extremvänstern och dess medlöpare var detta höjden av ”fascism”.

imagesGCJ7Z7XV Proamerikanism: ”fascism” i extremvänsterns ögon.

Jag har kommit till slutsatsen, att anklagelser om ”fascism” och eventuellt ”nazism” – liksom ”rasism” – bäst kan översättas till ”du är dum” på det sandlådespråk med vilket stora delar av vänstern och den politiska korrektheten svänger sig. Alltså ingen substans, inga fakta utan bara känslosam salvelsefullhet med ideologiska förtecken.

Nu gör denna taktik således come-back genom Löfven och Andersson och påhejare som Björn Runeborg. Ty vill du, som SD, se en reducerad invandring har du nu promoverats till ”fascist”. En lögn blir dock inte sannare för att den upprepas ett antal gånger utan bara mer uttjatad. Det finns lika litet som på 1970-talet någon substans i dessa fascistanklagelser. Den enda källhänvisning Löfven anfört i sammanhanget är historieskribenten Henrik Arnstad, som har en tendens att se farliga men imaginära  fascister i varje buske och inte ens har en akademisk examen i ryggen.

Riktigt pinsamt blev det nyligen i riksdagen, då Löfven på en fråga från SDs Paula Bieler angående just fascistgrodorna och hänvisandet till charlatanen Arnstad hävdade att SD har sina rötter ibland annat Vitt Ariskt Motstånd (VAM), en löst sammansatt gruppering som existerade 1991-93 och alltså bildades tre år efter SDs tillkomst!

Ridå.

Dubbelt dråpligt blir det då den tragikomiska extremvänstersajten Inte rasist, men återger följande videoklipp med nämnda klavertramp av Löfven som intäkt för att den senare sätter Bieler ordentligt ”på plats”:

http://www.interasistmen.se/youtube/stefan-lofven-satter-krankt-sverigedemokrat-pa-plats/

untitled Nej, Paula Bieler fick inga vettiga svar ur Löfven.

Inte nog med att Löfven obekymrat flöjtar på om VAM, vem som helst med synen och hörseln någrlunda i behåll blir tvivelsutan varse att Löfven inte ens gör ett rudimentärt försök att i sak bemöta Bieler som ju frågar hur statsministern kommit fram till att SD i dag är ett fascistiskt parti. Han spelar, med synnerligen ringa framgång, den kränkte demokraten som skall sätta uppstickaren med de besvärliga frågorna på plats.

Löfven bör kanske betänka, att hans eget parti räknar sitt ursprung från den revolutionära vänstern och vars representanter i initialskedet fraterniserade med exempelvis de bolsjevikiska folkförstörarna Vladimir Iljitj Lenin och Leo Trotskij. 1922 grundades Statens rasbiologiska institut i Uppsala på initiativ av bland andra den socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting, och den av institutet förordade och av makarna Alva och Gunnar Myrdal uppbackade steriliseringspolitiken ägde bestånd till långt in på 1970-talet.

untitled Svenske socialdemokraten Ture Nerman träffar Lenin i Stockholm 1917.

Då tidskriften Forskning & Framsteg  den 9 december utförde en enkät omfattande sju erkända forskare inom de akademiska områdena samhällsvetenskap och historia svarade samtliga nej på frågan om Sverigedemokraterna var ett fascistiskt parti.

Heléne Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet och vår kanske främsta expert på nationalsocialismen i Sverige, svarade så här:

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti, inte ett fascistiskt. Det är oseriöst att låtsas som att nationalism och fascism är synonymer. Det är olyckligt om betydelsen av begrepp som fascism och rasism devalveras.

Dick Harrison, uppmärksammad professor i historia vid Lunds universitet, svarade bland annat följande på enkäten: ”Nej, fascism är inte en rimlig benämning.”   

images2NK91EER Docent Heléne Lööw avfärdar påståendena om att SD är ”fascistiskt”.

Förutom Lööw och Harrison medverkade i enkäten även statsvetaren Sören Holmberg, den vid University of Aberdeen verksamme Anders Widefeldt, statsvetaren Andreas Johansson Heinö, professor emeritus vid Södertörns högskola Alf W. Johansson samt forskaren i socialt arbete, verksam vid Malmö högskola, Göran Adamson.

Den som önskar ta del av hela artikeln i Forskning & Framsteg kan göra det via denna länk: http://fof.se/artikel/forskarna-ar-eniga-sd-ar-inte-fascister

Sju seriösa forskare är alltså eniga: Sverigedemokraterna är inte fascister. Den enda auktoritet Stefan Löfven och Magdalena Andersson förmår luta sig mot i sin fascism-retorik är en polemisk skribent utan akademisk examen. Björn Runeborg har inte ens det utan bara en gammal och trött retorik som passerade bäst före-datum i höjd med 1975.

Det kan vara bra att känna till, icke minst för Stefan Löfven, vad genuin fascism är. Den har sitt ursprung i den italienske diktatorn Benito Mussolinis (1883-1945) kampgrupper Fasci di Combattimento, till stor del bestående av veteraner från Första världskriget, som bildades 1919 och spelade en avgörande roll i den så kallade Marschen mot Rom 1922 som förde Mussolini och fascisterna till makten.

untitled Mussolini – i mitten på bilden – under Marschen mot Rom.

Den italienska fascismen var, liksom den tyska nationalsocialismen, till övervägande del av socialistisk karaktär och betonade kollektivismen. Mussolini själv var ursprungligen en socialistisk revolutionär som till den socialistiska ideologin tillfogade ett aggressivt, nationalistiskt element. En viktig ideologisk del har hämtats från den syndikalistiske tänkaren Georges Sorel (1847-1922), som inspirerade fascisterna med sina korporativistiska teorier och sin positiva uppfattning om våldet som medel i politiken.

Som alla totalitära ideologier tålde inte fascismen någon konkurrens från andra ideologier eller partier och utvecklade efter hand en hänsynslös enpartistat med självpåtagen rätt att mörda eller fängsla sina politiska motståndare. Gemensam med såväl kommunism som nationalsocialism har fascismen sin ledarkult, en stark tonvikt vid militär upprustning och en expansiv-krigisk utrikespolitik.

Som var och en med förnuftet intakt kan se, är intet av detta något som det demokratiska svenska riksdagspartiet Sverigedemokraterna förespråkar. Och om det någon gång har funnits enstaka, vilsekomna sverigedemokrater som bekänt sig till dylika ideal har vederbörande försvunnit ur partiet kvickt som attan. Faktiskt är SD det enda riksdagspartiet som har en nolltolerans mot extremistiskt beteende.

untitled Carl Grimberg – historiker på riktigt.

Slutligen kan erinras om hur den svenske historikern Carl Grimberg (1875-1944) definierade fascism i sitt verk Världshistorien, band 14, sidorna 472-473:

Systemet var auktoritärt, makten utgick från ledaren och fortplantade sig ner genom det fascistiska partiets leder. Systemet var likaledes totalitärt: staten inskränkte sig inte till att leda förvaltningen utan ville även behärska andra områden som organisationslivet, barnuppfostran, kulturlivet och så vidare.

Till skillnad från Henrik Arnstad var Carl Grimberg en verklig historiker och inte en yvig skribent och debattör utan examen.

  

 

Är Löfven lögnaktig, okunnig eller bara korkad?

9 oktober, 2014

images1D9D17MT Statsminister Stefan Löfven har ett problematiskt partibagage att släpa på och far därför ut i otidigheter mot andra partier.

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article12049791.ab

I riksdagens partiledardebatt onsdagen den 8 oktober for nye statsministern Stefan Löfven ut i obehärskat salvelsefulla ordalag mot Sverigedemokraterna i allmänhet och dess partiledare Jimmie Åkesson i synnerhet med bland annat dessa ord:

Du ser en del av de svenska medborgarna, ibland några av mina partikamrater, mina vänner, som ett hot jämförbart med Hitlers terror.

Åkesson bemötte med bravur denna oseriösa och ovärdiga tirad i riksdagens kammare, men jag skall här ändå söka reda ut begreppen och bakgrunden till lösmynte Löfvens otidigheter.

Det var i en debattartikel i Aftonbladet den 19 oktober 2009 som Jimmie Åkesson skrev om det hot mot Sverige och dess demokrati och kultur, som han och SD menar att massinvandringen av muslimer och den därav följande islamiseringen medför. Aftonbladets debattredaktion försåg på eget bevåg artikeln med rubriceringen ”Muslimerna är vårt största utländska hot”, detta trots att detta ingenstans står att läsa i debattexten. Något som Löfven säkerligen är väl medveten om.

Artikeln kan läsas i sin helhet via länken överst.

imagesM7JHL5QK

Däremot menade Åkesson, och detta med full rätt enligt min mening, att den tilltagande islamiseringen är ett sådant hot. Islam är trots allt ett religiöst-ideologiskt komplex som hittills visat sig vara oförenligt med demokrati, jämställdhet mellan könen och ett humant rättssystem, för att ta några exempel, och som därtill lett till några av de värsta terrorexcesserna i mänsklighetens historia inklusive det pågående barbariet i Irak och Syrien.

Det var mot den bakgrunden med allt skäl Åkesson i AB-artikeln fastslog:

Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största hot sedan andra världskriget och kommer att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.

Löfven  väljer dock att, på sätt som anges ovan, misstolka SD-ledarens budskap för fem år sedan. Syftet är naturligtvis att bättra på den djävulsmålning av SD sjuklöverpartierna rutinmässigt ägnar sig åt. Det är nämligen en avgörande skillnad mellan att hävda att ”muslimerna” respektive ”den muslimska massinvandringen och islamiseringen” utgör det största hotet mot Sverige på drygt ett halvt sekel.

imagesHZ242FG2 Jimmie Åkesson varnade med all rätt för islamiseringen.

Att sedan den lika svagsinta som illa informerade vänsterextremsajten Inte rasist men har ett annat synsätt är naturligtvis ingenting som vettigt folk ens avlägset behöver bry sig om:

http://www.interasistmen.se/dumheter/nu-slar-vi-hal-pa-akessons-logn-en-gang-alla/

Att skriva ”muslimerna” i sammanhanget skulle ha inneburit en obehaglig generalisering av en hel folkgrupp, och av alla gånger jag haft förmånen att få lyssna på Jimmie Åkesson har han aldrig uttryckt sig på det sättet. Han har tvärtom gjort skillnad mellan fredliga och kanske sekulariserade muslimer och de islamistiska fanatiker som spränger folk i luften och, styrkta av Koranens ord, ägnar sig åt halshuggning.

moske-06 Svenska moskéer fungerar i värsta fall som centraler för spridande av antisemitiskt propagandamaterial och jihadrekrytering.

Och det är exakt det Stefan Löfven är medveten om. Han vill att människor skall få intrycket att SD just ägnar sig åt denna typ av generalisering. På samma sätt som han i riksdagsdebatten hävdar att SD på 1990-talet hade hakkors i sina demonstrationståg, detta trots att svenska nationalsocialister – dit SD aldrig någonsin hört – veterligt aldrig använt den gamla nazisymbolen i några sammanhang. Inte ens patenterat nazistiska Nordiska rikspariet (NRP) gjorde detta utan brukade det så kallade solkorset.

De svenska Socialdemokraterna har verkligen inte särskilt bra på fötterna för att kunna anklaga andra partier för att vara nazistanstuckna. En partibildning som varit pådrivande vid inrättandet av Statens institut för rasbiologi då Hjalmar Branting (S) var statsminister, förespråkat sterilisering riktade mot ”mindervärdiga” element delvis ur ett rashygienistiskt perspektiv och under Per Albin Hanssons statsministertid lät Nazityskland frakta både permittenter, vapen och stridande trupp genom Sverige mitt under brinnande världskrig skall nog företrädesvis hålla käften angående nazistanklagelser.

untitled Den byggnad i Uppsala i vilken Statens institut för rasbiologi var inrymt.

Vidare är det helt felaktigt att, som Löfven gör, förknippa tesen om ”det största hotet sedan Andra världskriget” med Hitlers terror. Jag skulle till och med, och med visst fog, kunna hävda att den nuvarande så kallade regeringen med inslag av islamistvänner, new age-tokar, utvikningsbrudar, skattesmitare och miljögalningar utgör det största (inhemska) hotet mot Sverige sedan sagda krig. Utan att för den skull implicera att Löfven är en ny Hitler och/eller att sossarna vill bygga koncentrationsläger.

Mycket tyder på att Löfven genom att svinga vilt omkring sig med nazistanklagelser och påståenden om hets mot muslimer vill vända bort uppmärksamheten från det faktum, att sosseriet är svårt infiltrerat av islamister och jihadanhängare. När riksdagskvinnan Carina Hägg (S) öppet deklarerade att ”Socialdemokratin har smält samman med islamismen” tog Islamiska förbundet av allt att döma kontakt med den socialdemokratiska valberedningen, vilken petade Hägg från riksdagslistan:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5721842

imagesFY0PPGBC Carina Hägg (S) sade sanningen om islamisternas infiltration inom socialdemokratin och petades från riksdagslistan.

Om detta stämmer, och personligen betvivlar jag inte för ett ögonblick att det verkligen är så, förklarar det varför Löfven redan i sin regeringsförklaring, och det utan någon som helst föregående diskussion med andra partier, klargjorde att S/MP-regeringen ämnar erkänna det terroristdominerade ”Palestina” som självständig stat. Man anar här även inflytande från regeringens grå eminens, partisekreterare Carin Jämtin, vilken på Facebook uttalat sitt höga gillande av antisemitiska konspirationsteorier och troligen fungerar som statsministerns hjärna i denna fråga.

Stefan Löfven har som konstaterats ovan ljugit om Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Jag är avslutningsvis dock inte säker på om Löfven till största delen är lögnaktig, okunnig eller möjligen ”bara” korkad. Kanske är han en blandning av allt detta. I ”bästa” fall är han en bonnslug partigängare som emellertid  borde betänka, att hans regering sitter mycket löst till och nog inte har råd att i onödan stöta sig ens med de demoniserade Sverigedemokraterna med ett nästan dubbelt så stort väljarstöd som hans eget samarbetsparti.

 

 

Per Albin – inte bara landsfader

21 februari, 2011

Per Albin Hansson (1885-1946) har gått till historien som tillskyndare av det svenska så kallade folkhemmet samt landsfader under de besvärliga beredskapsåren 1939-45. Med sin skånska dialekt och vardagliga framtoning blev Per Albin för många en trygg medelpunkt i tillvaron. Han framstår än i dag som något av en idealisk ledargestalt, icke minst i en del Sverigedemokraterna närstående kretsar.

”Folkhemstalet” från 1928 här:

http://www.youtube.com/watch?v=X-vwl8Qq–I

Ordet ”folkhem” var dock inte Per Albins innovation – det hade tidigare myntats av den konservative politikern och geopolitiske teoretikern Rudolf Kjellén.

 Per Albin gillade bowling.

Och visst behövdes en samlande gestalt under Andra världskriget, då Sverige på ett hår när undgick att dras in i krigshändelserna. Per Albin tog inte utan vånda på sig rollen som landsfader, och kunde i ett tal några dagar före krigsutbrottet 1939 – inte alls sanningsenligt – försäkra svenska folket att ”Vår beredskap är god.”

Sanningen var att Sverige stod ganska blottställt inför tänkbar främmande (läs: tysk) aggression, och om det värsta hade inträffat hade vi nog blivit ett lätt byte för Hitlers trupper ungefär på samma sätt som Danmark och Norge blev det den 9 april 1940. Faktum var att Per Albin Hansson själv bar en del av skulden till den dåliga militärberedskapen.

Det var nämligen Per Albin Hansson som var försvarsminister då riksdagen 1925 röstade igenom det beryktade nedrustningsbeslutet, vilket trädde i kraft 1928. En stor mängd förband lades ner, värnpliktstiden kortades och många yrkesbefäl avskedades. Beslutet togs då socialdemokraten Rickard Sandler var statsminister. Under senare delen av 1930-talet började det åter satsas mer på försvaret, men tiden fram till krigsutbrottet den 1 september 1939 var alltför kort för att detta skulle hinna slå igenom.

Per Albin Hansson föddes i Kulladal i Malmö den 28 oktober 1885 som son till muraren Carl Hansson och pigan Kjersti Persdotter. Han hade tre bröder – Johan, Sigfrid och Nils Edvin. Av dessa blev Sigfrid Hansson (1884-1939) en känd socialdemokratisk partiman som bland annat blev generalsekreterare i Socialstyrelsen, riksdagsledamot och tidningsman. Per Albin blev tidigt efter den fyraåriga skolgången en fanatisk nykterhetsivrare och anslöt sig redan år 1901 till nykterhetsorden Verdandi. Tio år senare röstade han mot partiledaren Hjalmar Branting och krävde att totalförbud mot alkohol skulle skrivas in i partiprogrammet.

Efter en karriär i socialdemokratiska ungdomsförbundet kom Per Albin Hansson 1917-23 att bekläda posten som chefredaktör för tidningen Social-Demokraten. Under 1920-talet fungerade han sedan som försvarsminister i flera omgångar, vilket i hög grad upprörde konung Gustaf V – Hansson var ju en känd pacifist och anti-militarist! Som vi sett ovan kom han att presidera över nedrustningsbeslutet 1925.

 Gustaf V rasade mot nedrustningsbeslutet 1925.

1925 var även det året då den aristokratiske arbetarledaren Hjalmar Branting – ofta kallad ”Hövdingen” – avled. Den självklare efterträdaren var Fredrik Thorsson, men då denne blev svårt sjuk utsågs Rickard Sandler till ny partiledare och även statsminister. Per Albin Hansson hade dock en given plats i partitoppen och höll i januari 1928 det bekanta ”folkhemstalet (se ovan).

1932 blev Per Albin statsminister och kom – med undantag för några månader sensommaren 1936 då bondeförbundaren Axel Bramstorp-Pehrsson var regeringschef – att inneha detta ämbete till sin död den 6 oktober 1946. För många svenskar framstår han fortfarande som ”landsfadern”, den som kunde ingjuta litet trygghet i nationen under de svåra beredskapsåren under kriget.

Om Per Albin i ett beredskapsperspektiv finns mer information här:

http://www.beredskapsmuseet.com/peralbin.html

1941 ansåg sig samlingsregeringen under Per Albins ledning tvingad att tillåta tyska trupptransporter genom Sverige i anslutning till Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen, vilket gav upphov till den så kallade midsommarkrisen. Så länge det gick bra för tyskarna fortsatte den välvilliga svenska inställningen gentemot Berlin. Denna politik yttrade sig även i censur och beslagtagande av tysk- och nazistkritiska tidningar. Först efter det tyska nederlaget vid Stalingrad i början av 1943 blev Sverige mer avvisande visavi de tyska kraven. Det var även under krigsåren som Per Albin Hansson signerade den långtgående lagen om tvångssterilisering av bland andra personer med psykiska handikapp, zigenare och  tattare.

 En olycklig baltisk flykting släpas iväg av polis.

Frågan är om inte den största fläcken på Per Albin Hanssons och samlingsregeringens renommé är beslutet i juli 1945 – två månader efter freden i Europa – att utvisa cirka 2700 tyska och baltiska flyktingar till Sovjetunionen. Trots att endast  146 balter fanns med bland de tvångsutvisade kom affären att kallas Baltutlämningen. Beslutet verkställdes under stor uppståndelse i januari 1946. Utan tvivel påverkades Per Albin starkt av regeringens båda sovjetvänner, utrikesminister Östen Undén och finansminister Ernst Wigforss. Den bästa skildringen av Baltutlämningen är nog Valentin Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag 1997, 400 sidor).

Som gammal vänstersocialist var Per Albin dock själv långt ifrån någon Sovjet-fiende, vilket framgick med klar tydlighet då försvarsstabschefen Axel Rappe föreslog att en svensk fördelning skulle sättas in på Finlands sida i Finska vinterkriget 1939-40: ”Djävla skitprat”, skall Per Albin ha utbrustit och så var den frågan avgjord.

Per Albin Hansson spelade visserligen bowling då och då men var långt ifrån något spänstfenomen. Han gillade även att spela på trav och sitta uppe på nätterna och spela kort i glada vänners lag under nyttjande av en myckenhet tobak och alkohol.

 Långvarige efterträdaren Tage Erlander – statsminister i 23 år.

Den 6 oktober 1946 kom slutet, då landsfadern segnade ned i en hjärtinfarkt efter att ha klivit av spårvagnen på väg till hemmet i Ålsten utanför  Stockholm. Han skulle ha fyllt 61 år tre veckor senare. Efterträdare blev, något otippat, Tage Erlander – den naturlige arvtagaren ansågs av många vara Gustav Möller.

Till sist något om Per Albin Hanssons familjeförhållanden. I själva verket hade han två familjer. Han hade med hustrun Sigrid Vestdahl barnen Anna Lisa och Per Gunnar; Anna Lisa med efternamnet Berkling blev senare journalist. Efter skilsmässan 1926 kom Hansson att sammanbo med Elisabeth Fryckberg och med henne få döttrarna Elsa Brita och Karin. Per Albin Hansson vistades långa tider hos båda familjerna.

Familjeförhållanden av detta slag är  inga konstigheter i dag, men på Per Albins tid hade det väckt stort  uppseende om uppgifterna läckt ut och sannolikt spolierat Hanssons politiska karriär. Dåtidens press valde dock genom ett gentlemen´s agreement att tillämpa självcensur, precis som man gjorde trots vetskapen om att prins Bertil träffade en skild kvinna i England.

För att sammanfatta. Visst bör vi  ihågkomma Per Albin Hansson som den betydande politiker han var och applådera hans folkhemsideal och landsfaderliga insatser i samband med Andra världskriget. Någon kritiklös idealisering tycker jag dock inte det finns skäl att ägna sig åt. Hansson hade sina fel och brister, och som framgår ovan var dessa i en del fall ganska uppseendeväckande.