Snart dags för Finlandskampen?

Friidrottslandskampen Sverige-Finland kallas med svenskt språkbruk – ännu så länge – Finnkampen.

Finnkampen är min favorit bland friidrottstävlingar. OS, VM, EM, Diamond League och SM i alla ära – det är något visst med Finnkampen! https://sv.wikipedia.org/wiki/Finnkampen

Således satt jag som klistrad framför TV-apparaten då 2017 års upplaga av den traditionella landskampen Sverige-Finland för herrar, damer och ungdomar avgjordes i ärevördiga Stockholms stadion helgen 2-3 september. Tillställningen i fråga lär dessutom vara den sista riktiga landskampen i friidrott. Frågan är dock hur länge den kommer att få heta just Finnkampen i Sverige (det finska motsvarigheten är Sverigekampen).

Kajsa Bergqvist bad inte om ursäkt under sina aktiva dagar som höjdhoppare.

Frågan är berättigad. I början av SVT-sändningen på söndagen bad den uppenbarligen olyckliga expertkommentatorn Kajsa Bergqvist – tidigare världsmästarinna i höjdhopp – om ursäkt för att hon under lördagen råkat använda uttrycket ”finne” om en av Finlands representanter. Kajsa uttryckte ängslig oro för att hon kunde ha förolämpat någon. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/32x9d/kajsa-bergqvists-ursakt-under-finnkampen

SVTs ärrade reporter Jacob Hård (af Segerstad) ryckte in och förklarade att ”finländare” är det i sammanhanget korrekta ordet för alla medborgare i nationen Finland, eftersom dessa består dels av finsktalande (finnar), dels finlandssvenskar/finländare med svenska som modersmål; den senare gruppen utgör en klar minoritet. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=411&artikel=4587506

Hård torde formellt ha rätt i sak och använde under båda tävlingsdagarna med krampaktig konsekvens termerna ”finländare” och ”finländsk”, precis som om ”finne” och ”finsk” skulle vara nedsättande beteckningar. Så är naturligtvis alls inte fallet. Må så vara att de svenskspråkiga medlemmarna i Finlands lag rent teoretiskt skulle kunna känna sig förorättade över att bli kallade ”finnar”, men jag har mycket svårt att se detta som en fråga av överväldigande betydelse.

”Finsk” är för övrigt en helt etablerad term som exempelvis förekommer i det geografiska namnet Finska viken och som beteckning för bakverket finska pinnar. Jag förmodar att varken Jacob Hård eller Kajsa Bergqvist vill döpa om dessa till Finländska viken eller finländska pinnar – eller?

Bosse Althoff, även kallad ”Mellerudsexpressen”, visar närmast prov på finsk sisu i en finnkamp på 1960-talet.

Den andra expertkommentatorn, förre OS-guldvinnaren i 3000 meter hinder Anders Gärderud, påpekade att ordet ”finländare” inte förekommer på norska, där är det finne/finnar som gäller. I engelska finns det också bara ett ord för medborgare i Finland, finn/finns. http://sv.bab.la/lexikon/svensk-engelsk/finl%C3%A4ndare

Sanningen bakom Kajsa Bergqvists ursäkt är naturligtvis en ängslig politisk korrekthet som sprider sig som en pest i samhället, där folk som för sitt liv inte vill framstå som fördomsfulla eller rasistiska mer eller mindre slår knut på sig själva för att vara alla tänkbara etniska och andra grupperingar till lags. När det gäller invånarna i den forna östra svenska rikshalvan blir ju detta rent löjeväckande.

När jag hör ordet ”finnar” går tankarna till ett uthålligt och modigt folk som i modern tid, med unik ”sisu”, utkämpat flera krig för att bevara sin självständighet. Jag har därför mycket svårt att tänka mig att finsktalande finländare skulle behöva känna sig kränkta över att benämnas som finnar, och inte heller finlandssvenskar borde väl protestera alltför mycket om en TV-kommentator i den traditionella Finnkampen med anor sedan 1925 i hastigheten kallar  finska landslagsdeltagare överlag för ”finnar”: tvärtom borde de rimligen ta det som en komplimang!

Åter till den ovan formulerade frågeställningen huruvida Finnkampen kan tillåtas kallas just detta fortsättningsvis. Blir det i den politiska korrekthetens namn hädanefter  måhända Finlandskampen, eller möjligen Finländska kampen?

Att just Kajsa Bergqvist skulle be Finland om ursäkt för olämpligt språkbruk är kanske inte så överraskande. Kajsa – för övrigt en alldeles utmärkt och sakkunnig expertkommentator – är som bisexuell och talesperson för HBTQ-kommuniteten van vid att kräva silkesvantar för ”sin” grupp. Hennes senaste utspel är att kräva stopp för alla bögskämt inom idrotten (lycka till med det!). https://www.sydsvenskan.se/2017-09-03/kajsa-bergqvist-det-ar-mycket-bogskamt-inom-friidrotten

Bäst i Finnkampen 2017: Daniel Ståhl med 67,37 i diskus.

Hur det gick i Finn…förlåt, Finlandskampen 2017? Sverige vann stort: 218-188 för herrarna och 232,5-177,5 för damerna. Tveklöst bästa resultatet stod VM-silvermedaljören Daniel Ståhl med 67,37 i diskus för. Över tid är det helt jämnt mellan de båda länderna – 69 mot 69.

Säreget för den årliga friidrottsdusten de båda länderna emellan är slutligen att förhållandevis blygsamma prestationer, med tanke på att det är poängen och inte resultaten som är viktigast, kan vara väl så väsentliga som världsresultat. Ett exempel på detta gavs i år då svenska stavhopparen Hanna Jansson, till den svenska publikens jubel, krånglade sig över den inte speciellt upphetsande höjden 3,60 i tredje och sista försöket. Hon undgick därmed att bli resultatlös med 0 poäng och slutade sedan på fjärde plats med 3,97.

 

Nya höjder för Patrik Sjöberg

Tränaren och adepten.

Nej, Idrottsverige blir nog aldrig sig likt efter höjdhopparfenomenet Patrik Sjöbergs minst sagt välpublicerade avslöjanden om att han och andra friidrottare utsatts för sexuellt utnyttjande av pedofil karaktär. Pedofilen i fråga var hans egen tränare och styvfar Viljo Nousiainen (1944-99).

De skakande uppgifterna om Viljo Nousiainens sexuella övergrepp mot sina adepter kom fram i anledning av förhandspubliciteten kring Patrik Sjöbergs nya memoarbok Det du inte såg (Norsteds förlag 2011). Ett par andra mer eller mindre kända namn som hävdar att de råkade ut för liknande övergrepp som Sjöberg är hopptränaren Yannick Tregaro och höjdhopparen Christian Skaar Thomassen. Patrik själv har förutskickat att det inom kort kan komma fler avslöjanden.

Patrik Sjöbergs spektakulära avslöjanden berör i någon mån mig personligen. Jag arbetade nämligen som sportjournalist på tidningen Idrottsbladet 1979-86 med svensk friidrott som särskilt bevakningsuppdrag. 1981 hade jag förmånen att följa den då blott 16-årige Patrik Sjöberg på nära håll under en tävling i Idrottsparken i Södertälje, och jag vill minnas att det dåvarande superlöftet vann höjdhoppet på 2,22 (jag kan ta fel på resultatet).

Naturligtvis fanns Viljo Nousiainen med för att coacha det unga höjdhopparlöftet, och skulle man intervjua Patrik var det en självklarhet att prata också med Nousiainen. Denne var en ytterst särpräglad personlighet: dynamisk och talför som få hade han förmågan att ge en exakt analys av det som skedde på ansatsbanan och över ribban. Under själva tävlingen stod han strax utanför tävlingsbanan och levde sig in i hoppningen med, efter vad det tycktes, både kropp och själ. Samtidigt rökte han oavbrutet.

Viljo Nousiainen var utan tvivel ett geni inom sitt gebiet. Nousiainen hade enligt Wikipedia: ”…en stor förmåga att se och förstå rörelse, rytm och koordination hos en friidrottare” (läs: hoppare). Nousiainen, som föddes i Finland, har också tränat Christian Olsson, som vunnit allt som går att vinna i trestegshoppning: OS, VM, EM och SM. Genom att undervisa Johnny Holm i höjdhoppsträning ligger han också indirekt bakom den senares son Stefan Holms OS-guld i höjdhopp i Aten 2004.

Bara dopningsdömde Sotomayor har hoppat högre än Sjöberg.

Patrik Sjöbergs främsta mästerskapsmeriter är ett VM-guld, tre OS-medaljer samt därtill värlsdrekord på 2,42 satt på Stockholms stadion 1987. Han är den ende höjdhoppare som tagit medalj i tre olympiska spel och innehar fortfarande europarekordet; endast kubanen Javier Sotomayor har hoppat högre (2,45). Sjöberg höll också svensk mästerskapsklass i längd- och trestegshopp.

Min teori om varför Patrik Sjöberg förmådde låta sig fortsätta tränas av Nousiainen, trots övergreppen i den tidiga ungdomen, är Patriks oerhört starka psyke. Han hade gett sig fan på att bli världsbäst i höjdhopp och då fick ingenting stå i vägen. En annan, förvisso något plump, teori gör gällande att han blev så bra därför att han måste träna hårt för att komma över Viljo Nousiainens ribba.

Det var inte helt lätt att som journalist nalkas Patrik Sjöberg. Hade han inte lust att prata med en viss journalist, som  kanske  hade skrivit saker om honom som han inte gillade, så struntade han i det. Det drabbade mig någon gång. Han kunde lätt, och inte helt utan skäl, uppfattas som dryg. En som alltid ställde upp för pressen med ett till synes outsinligt gott humör var däremot Viljo Nousiainen.

Patrik Sjöberg var – och är – en särling. Just i detta oomtvistliga faktum ligger också hans storhet som idrottsman. Han har alltid kört sitt eget race och kunde exempelvis ses helt ogenerat stå och blossa på en cigarrett efter en tävling (om det var Viljo som lärde honom röka vet jag inte, men tanken ligger nära till hands). Patrik har som bekant heller inte varit främmande för värre droger än så.

Med sin nya memoarbok och de nya avslöjandena har Patrik Sjöberg nått nya höjder som går utöver det rent idrottsliga. Personligen finner jag ingen anledning tvivla på hans uppgifter, utan är full av beundran över det icke obetydliga moraliska mod som krävs för avslöjanden av denna speciella karaktär.

Om han kan få idrottsrörelsen att ta tag i den känsliga frågan om pedofili har han förvisso gjort en storartad insats. Mycket tyder på att uppgifterna om den tidigare närmast helgonförklarade Viljo Nousiainen bara är toppen på det bekanta isberget. Vad beträffar den gångväg i Göteborg som bär Nousiainens namn torde det bara vara en tidsfråga innan den namnändras; i så fall varför inte uppkalla den efter Patrik Sjöberg?

Sverigedemokraterna har instämt i Riksidrottsförbundets krav på att ge idrottsrörelsen samma rättigheter som förskolorna har när det gäller att tillgodogöra sig begränsade utdrag ur arbetssökandes belastningsregister. Ett ganska självklart krav i sammanhanget, kan tyckas.

 Mattias Karlsson (SD).

Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesman Mattias Karlsson har framhållit:

Idrottsrörelsen måste få ökade möjligheter att förebygga att barn och ungdomar ungdomar blir utsatta för sexuella övergrepp. Jag ser det som självklart att idrottsrörelsen ska få tillgång till samma verktyg som förskolorna har i det förebyggande arbetet mot att barn utnyttjas sexuellt.

En ”Lex Sjöberg” ligger alldeles klart inom möjligheternas ram.