Posted tagged ‘Hollywood’

Om sextrakasserier och behovet att klämma åt SD

18 oktober, 2017


Fredrik Virtanen och Stefan Löfven verkar trivas i varandras sällskap.

Våldtäkter och sexuella trakasserier är på tapeten i dessa dagar.

Det blev ett vådligt liv när den något problematiska (före detta) SD-kvinnan Hanna Wigh anklagade en i offentligheten icke namngiven partikollega för ett sexuellt övergrepp. Media formligen svämmade över av händelsen eller icke-händelsen, välj vad som passar. Partiet lovade ta itu med saken, tvingade den anklagade att ta time-out och polisanmälde såvitt jag förstår det inträffade utifrån Wighs påståenden.

Hela saken ebbade emellertid ut då Wigh själv menade att det inte var så lyckat med polisanmälan och att hon ångrade att hon vikit ut sig i media emedan detta enligt hennes åsikt ”spelade SD i händerna”. Att benämna Wighs handlande egendomligt är väl bara förnamnet. https://www.expressen.se/nyheter/sd-avhopparen-hanna-wigh-angrar-tv-intervjun-om-sexovergreppet/

Nu är det mycket med att den notoriskt politiskt korrekte och vinpimplande Aftonbladet-krönikören Fredrik Virtanen, bland andra övergrepp, skall ha våldtagit och drogat en kvinna vid namn Cissi Wallin 2006, en påstådd händelse som enligt uppgift skall ha polisanmälts av Wallin 2011. Cissi Wallin har givit offentlighet åt det påstådda övergreppet efter historien med den Hollywood-anknutne, våldtäktsanklagade filmproducenten Harvey Weinstein i USA. https://samnytt.se/cissi-wallin-fredrik-virtanen-drogade-och-valdtog-mig/

Hillary Clinton och Harvey Weinstein verkar trivas i varandras sällskap. Foto: Getty Images

Harvey Weinstein, född 1952, har tvingats bort från sitt eget produktionsbolag sedan han av en rad kvinnor – bland dem Ashley Judd och Gwyneth Paltrow – anklagats för otaliga sexövergrepp inklusive våldtäkter under en tidrymd av flera decennier.  https://www.svt.se/kultur/film/harvey-weinstein-affaren-detta-har-hant

Weinsteins förlöpningar ställer i värsta fall kanske till och med den beryktade sextrakasseraren och -missbrukaren Bill Clintons bravader i skuggan. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/10/sex-mystiska-dodsfall-och-morklaggningar-bill-och-hillary-clintons-historia/

Till och med Harveys två år yngre bror Bob Weinstein har emfatiskt tagit avstånd från honom; nu har dock även Bob anklagats för sexuella trakasserier. https://www.hd.se/2017-10-17/bob-weinstein-anklagas-for-sexuella-trakasserier.

Mycket tyder på att Harvey Weinstein klarat sig så länge på grund av sina sympatier för det Demokratiska partiet – genom åren har Weinstein donerat miljontals dollar till demokratiska kandidater inklusive Hillary Clinton. http://theweek.com/articles/729977/democrats-cannot-ignore-harvey-weinstein-problem

Några av de kvinnor som anklagat Bill Clinton för sexuella övergrepp fanns bland publiken vid den andra presidentvalsdebatten mellan Donald Trump och Hillary Clinton i november 2016. Från vänster Kathleen Willey, Juanita Broaddrick och Kathy Shelton.

Exemplet Weinstein har även kommit upp i samband med Lulu Carters anklagelser om sexuella och andra trakasserier som hon hävdar att programledaren Martin Timell har utsatt henne för i samband med inspelningarna av TV4s ”Äntligen hemma”. TV4 har tvingats till krismöten och vi har säkerligen inte sett slutet på denna historia. https://stoppapressarna.se/svenskt/lulu-carters-sexattack-pa-martin-timell

Låt mig först som sist göra klart att jag inte kan bedöma hur pass sanna påståendena om SD-profilens, Fredrik Virtanens eller Martin Timells sexrelaterade trakasserier egentligen är. Det bjuder mig verkligen emot att skuldbelägga personer enbart på grund av uppgifter i media. Dock synes Harvey Weinsteins övergrepp vara väldokumenterade liksom Bill Clintons.

Harvey Weinstein, Lulu Carter och Martin Timell.

Vad man kan konstatera är emellertid att ett antal kvinnor nu gått ut och berättat om vad de uppger sig ha tvingats uthärda i form av övergrepp begångna av i olika sammanhang uppburna manspersoner. Det är bra att så sker, förutsatt förstås att anklagelserna i fråga är sanna vilket givetvis måste utredas i varje enskilt fall.

Vad man slutligen också kan konstatera är att påstådda sexövergrepp blir förstasidesnyheter i etablissemangsmedia när SD-personer är involverade, medan det är locket på när PK-individer som Fredrik Virtanen berörs. Ingen hade väl heller väntat något annat – behovet att klämma åt SD går givetvis före allt annat.

Annonser

Stereotypa nidbilder av militärer och kyrkor

15 maj, 2017


Lee Ingleby som John Bacchus och Martin Shaw som George Gently.

I går (den 14 maj 2017) såg jag ännu ett avsnitt av den utmärkta brittiska kriminalserien ”Inspector George Gently” (Kommissarie Gently) i TV7 med de förnämliga aktörerna Martin Shaw och Lee Ingleby i rollerna som ledande polismän vid en polisstation i nordöstra England. https://en.wikipedia.org/wiki/Inspector_George_Gently

Jag gillar alltså serien om den gammeldags och rättrådige polischefen George Gently, liksom en rad andra ytterst välgjorda brittiska deckare. Favoriten just nu är ”Line of Duty”, som skildrar internutredningsenheten AC-12s arbete med att demaskera och lagföra korrupta poliser. https://en.wikipedia.org/wiki/Line_of_Duty


John Wayne som överste Mike Kirby i ”The Green Berets” i regi av Wayne och Ray Kellogg (1968). Skurk enligt Vietnam-aktivister till vänster, hjälte enligt oss andra. https://en.wikipedia.org/wiki/The_Green_Berets_(film)

Jag kunde dock inte undgå att notera att det i svensk televisions senaste avsnitt om den något buttre och samtidigt konservative och kompetente Gently serverades den vanliga stereotypa nidbilden av militären som en hoper galningar som alltid är i färd med att dölja skumraskerier och oegentligheter som exempelvis pennalism, mord, tortyr och massakrer.

I det aktuella avsnittet utreder Shaws och Inglebys rollgestalter George Gently respektive John Bacchus ett dråp begånget av en avpolletterad soldat med psykiska problem. Det visar sig att den unge exsoldaten, som även råkar vara homosexuell, har blivit som han är genom mystiska drogexperiment företagna av militären samt genomgången tortyr i samband därmed. Sådana experiment, då bland andra droger LSD användes, förekom verkligen inom den brittiska militären 1964.

Huvudskurken är, föga oväntat, en överstelöjtnant Darwin (felaktigt titulerad ”löjtnant” i de svenska undertexterna) vilken inte bara mörkat det brottsliga händelseförloppet utan också överbevisas vara en mördare.


Den sadistiske sergeanten är en slitstark cineastisk kliché. Här hämtad ur filmen ”Full Metal Jacket” i regi av den brittiske regissören Stanley Kubrick (1987). https://sv.wikipedia.org/wiki/Full_Metal_Jacket

Ja, gott folk, på liknande sätt brukar handlingen te sig i så gott som alla anglosaxiska TV-produktioner och filmer som handlar om den militära professionen. Nog för att det säkerligen förekommer såväl brottslighet som skilda sorters oegentligheter inom militären men även positiva saker som sansad pliktkänsla, sund fosterlandskärlek och gott kamratskap, något som praktiskt taget aldrig kommer fram i nämnda skildringar.

Ett specialfall är filmen ”The Green Berets” (Gröna baskrarna) med Vietnam-motiv, där huvudpersonen Mike Kirby av Vietnam-vänstern anses vara en folkmördande skurk men en patriotisk hjälte av oss andra.

Samma typ av ensidig negativism drabbar kyrkor, enkannerligen den katolska varianten, och andra former av religiositet. Bilden av kristen tro som ett andligt och praktiskt stöd för människor och som en allmänt sett god kraft i samhället med bland annat sjukvård, kultur och välgörenhet på agendan lyser däremot nästan helt med sin frånvaro.

Aktivt troende och positivt nitälskande präster, nunnor, munkar och andra religiösa människor är det desto mer sparsamt med. Desto fler ondskefulla mobbare, galna och tungomålstalande exorcister, svavelosande helvetespredikanter, fåfänga prästprimadonnor och fanatiska våldsmissionärer.

Ett exempel, också det hämtat från gårdagen, härvidlag var den (som vanligt mycket välgjorda) brittiska cold case-serien ”Mördare okänd” med Trevor Eve i huvudrollen som den dynamiske enhetschefen Peter Boyd. Avsnittet handlar om ett föräldralöst, kvinnligt tvillingpar som omhändertagits av ett katolskt barnhem.


Max von Sydow som demonutdrivande präst i ”Exorcisten” (1973) med William Friedkin som regissör. https://sv.wikipedia.org/wiki/Exorcisten

Den ena systern blir bortadopterad, men den andra tvingas framleva sin existens på det omänskligt hårda barnhemmet ända in i tonåren. De avporträtterade nunnorna framställs givetvis som sadistiska, straffande översittare som för alltid präglat sina offer.

Där har ni de vanliga bilderna av militära och kyrkliga organisationer sådana dessa framställs i ett otal filmer och TV-serier sedan många, många år tillbaka. Vad det beror på? Ofta är det nog bara en beprövad modell som traderas vidare i syfte att åstadkomma en spännande handling: den ondskefulle, mörkande militären eller den bestraffningsglada, sadistiska nunnan plockas då fram som pålitliga schabloner.

Emellertid ligger i det aktuella sceneriet tvivelsutan en politisk agenda på lur. Hollywood och den brittiska TV-industrin är överbefolkade av vänsteraktivister – den amerikanske regissören Oliver Stone är ett tydligt exempel härpå – vilka av ideologiska skäl njuter av att djävulsmåla samhällsbärande institutioner som det militära och det kyrkliga livet.


Mark Williams som Father Brown. Något så ovanligt som ett välvilligt prästporträtt i TV.

Ett välgörande undantag från den negativa bilden av kyrkans män är slutligen TV8-serien om den på den engelska landsbygden mordlösande katolske prästen ”Father Brown”, spelad av Mark Williams. Serien bygger på den kristne författaren G. K. Chestertons (1874-1936) romaner. Father Brown är en helt igenom sympatisk och godmodig, låt vara excentrisk, prästman vilket är ingenting annat än en raritet i anglosaxisk TV- och filmproduktion. https://en.wikipedia.org/wiki/Father_Brown_(2013_TV_series)

Dilettanten Trump mot dille-tanten Clinton

29 juli, 2016

483208412-real-estate-tycoon-donald-trump-flashes-the-thumbs-up_jpg_CROP_promo-xlarge2
Donald Trump gör tummen upp. Så leder han också över Hillary Clinton i de senaste opinionsmätningarna.

Det republikanska partiets presidentkandidat, Donald J. Trump, påstås ha uppmanat Ryssland att hacka demokratiska rivalen Hillary Clintons e-post samt uttalat sitt stöd för ryske presidenten Putin. En del kritiker har gått så långt som att påstå att Trump därmed skulle ha brutit mot den amerikanska konstitutionen.

Personligen har jag väldigt svårt att se hur man kan göra en dylik långtgående tolkning utifrån vad Trump verkligen yttrade. CNN-länken efter citatet innehåller en filmsekvens med Trumps uttalande samt kommentarer från förre New York-borgmästaren och Trump-rådgivaren Rudy Giuliani, där denne förklarar att Trump behagade skämta (min översättning från engelskan):

Ryssland, om ni lyssnar. Jag hoppas ni kan finna de 30 000 e-postmeddelanden som saknas. Jag tror ni skulle bli rikligt belönade av vår press då. http://edition.cnn.com/2016/07/28/politics/donald-trump-russia-hacking-sarcastic/

Bakgrunden är att det fortfarande saknas drygt 30 000 e-postmeddelanden från Hillary Clintons privata e-postserver, vilken den demokratiska presidentkandidaten under sin tid som utrikesminister använde för statsangelägenheter. Att Donald Trump, liksom de flesta övriga amerikanska medborgare, gärna vill veta vad som avhandlades i de saknade mejlen är minst av allt konstigt.

Trump framför på ett skämtsamt sätt att detta är så pass angeläget att det inte vore fel om ryssarna, som ofta anklagas för spionage, kunde få fatt i fru Clintons mejl när nu inte USA-pressen gått i land med detta. Däremot sa Trump inte ett ord om hackningsinsatser eller dataintrång, ej heller uttalade han något som helst stöd för Putin. Den som känner Putin betydligt bättre än Trump är naturligtvis Hillary Clinton i egenskap av Obamas förra utrikesminister (Secretary of State).

APTOPIX_Russia_APEC_0cd1b
Utrikesminister Hillary Clinton träffade Vladimir Putin i Vladivostok 2012.

Om Trump kan anklagas för något så är det att ha varit sarkastisk, vilket sällan är välbetänkt i politiska sammanhang eftersom det så ofta – medvetet eller omedvetet – missförstås. Som framgår av CNN-länken ovan förklarar Trump mycket riktigt att han varit sarkastisk, något som bekräftas av Giuliani.

Det var tidigare en vanlig uppfattning att den ack så kompetenta Hillary Clinton – med en bakgrund som presidentfru, senator och utrikesminister – i presidentvalet i november skulle sopa banan med dilettanten och affärsmogulen Donald Trump, vilken gärna av etablissemanget avfärdas såsom varande svårartad ”populist”. Resonemanget tycktes bekräftas genom opinionsmätningar vilka gav en klar ledning för Clinton.

The Donald har emellertid efter hand hunnit bli varm i kläderna och under allra senaste tid passerat Hillary i flera mätningar.http://www.di.se/artiklar/2016/5/23/trump-leder-over-clinton/

Donald Trump må vara dilettant (amatörmässig) och ha ett skakigt republikanskt förflutet – han har varit registrerad demokrat och ekonomiskt stött makarna Clintons valkampanjer – men många amerikaner anser detta vara att föredra framför en regelmässigt ljugande dille-tant (tokig kvinna).

Hillary-Clinton-Benghazi
Fyra amerikanska ambassadtjänstemän mördades i Benghazi. Kritiker menar att detta faller på Hillary Clintons ansvar.

Bland annat anklagas Clinton för att ha satt den nationella säkerheten på spel i samband med sitt agerande kring den islamistiska attacken mot USAs beskickning i Benghazi i Libyen den 11 september 2012, då fyra amerikaner inklusive ambassadör Christopher Stevens mördades av en lynchmobb efter att först ha tvingats genomgå hemsk tortyr. Clinton har bland annat anklagats för att, i samförstånd med president Barack Obama, ha mörkat de urusla säkerhetsarrangemangen kring USAs representation i Benghazi samt för att ha tystat vittnen. https://www.yahoo.com/news/hillary-clinton-role-benghazi-know-195600379.html?ref=gs

En sak är alldeles uppenbar – sällan eller aldrig har två huvudkandidater i det amerikanska presidentvalet varit så illa omtyckta som Hillary Clinton och Donald Trump. I en undersökning sade sig 55 procent av väljarna ogilla Clinton medan 60 procent ogillade Trump. Den kandidat som förmår ge det minst oförmånliga intrycket fram till valet om drygt tre månader kommer att bli USAs näste/a president.

Som vanligt föredrar lejonparten av den amerikanska kändiseliten den demokratiska kandidaten. Den Oscars-belönade Hollywood-aktrisen Meryl Streep framträdde så med ett panegyriskt anförande till Hillarys förmån vid det nyligen avslutade demokratiska konventet i Philadelphia. Andra filmstjärnor, såsom Whoopi Goldberg, har ”hotat” flytta till Kanada om Trump vinner.

635980623306430313-Susan-Sarandon
Susan Sarandon: ”Clinton farligare än Trump som president.”

Det finns dock undantag från Trump-fientligheten i Hollywood. Oscars-vinnande Susan Sarandon har exempelvis sagt sig frukta ett Clinton-presidentskap och menat, att Hillary vore en ännu värre katastrof än om Trump skulle bli USAs 45e president. http://www.independent.co.uk/news/people/susan-sarandon-hillary-clinton-more-dangerous-donald-trump-a7064826.html

I Sverige är situationen en helt annan. Av politiker har inte ens SD-ledaren Jimmie Åkesson sagt sig uppskatta Donald Trump, även om det torde finnas gott om andra SDare som gör det. I media är uppslutningen bakom Hillary Clinton och det Demokratiska partiet givetvis total. Så här skrev exempelvis Aftonbladets krönikör (och min tidigare kurskollega på Poppius journalistskola) Wolfgang Hansson den 29 juli:

Republikanernas konvent karakteriserades av kaos och splittring. Demokraternas av att hela partiet enhälligt ställde sig bakom Hillary Clinton.

Bättre (eller sämre) än så kan knappast svenskmedias inställning till USA-politiken sammanfattas. Wolfgang Hansson tycks ha sovit när Bernie Sanders anhängare protesterade ljudligt och till och med sittstrejkade under konventet efter avslöjandena om hur den demokratiska partiledningen myglat och fuskat för att säkra Clintons nominering. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/wolfganghansson/article23247714.ab

dnc-pal-flag1-804x400
Det var fler palestinaarabiska än amerikanska flaggor vid demokraternas konvent.

Om Hansson uppmärksammat att de palestinaarabiska flaggorna  var fler än de amerikanska vid konventet vet jag inte, han skriver i alla fall inget om det. https://unitedwithisrael.org/reports-palestinian-flags-outnumber-american-flags-at-dnc/

Nu är det dessbättre inte svenska politiker eller media som avgör presidentvalet i USA utan de amerikanska väljarna. Hur det kommer att gå? Jag tror Donald Trump går mot en knapp men klar seger. Något annat vore en katastrof för inte bara Amerikas förenta stater utan för världen i stort. Bättre med en populist och dilettant omgiven av förhoppningsvis loka rådgivare än en patologisk lögnerska och dille-tant omgiven av svassande jasägare.

Vackra vita män (IV): Pierce Brosnan

20 september, 2015

Pierce_Brosnan_Berlinale_2014_-_02 Pierce Brosnan vid Berlins filmfestval 2014. Kapabel aktör och snygg att titta på.

Jag tvekar inte ett ögonblick om att Pierce Brosnan bör vara med i min bloggserie ”Vackra vita män”, om man så vill något om en straight mans syn på  manlig skönhet. Som framgår mot slutet av denna text har jag dock vissa, låt vara icke-estetiska, reservationer rörande Brosnans person eller kanske rättare ställningstaganden.

Pierce Brendan Brosnan föddes i Drogheda i grevskapet Louth ett stycke norr om Dublin i Republiken Irland (Eire) den 16 maj 1953. Dock växte han upp i Navan i grevskapet Meath, där han bodde med sina morföräldrar större delen av tiden sedan modern flyttat till London för att skaffa ett jobb som sjuksköterska och därmed säkra försörjning såväl som självständighet. Fadern, snickaren Thomas Brosnan, hade lämnat dem på ett tidigt stadium.

Brosnan är tvivelsutan mest känd för de fyra James Bond-filmer han gjorde 1995-2002: ”Goldeneye” (1995), ”Tomorrow Never Dies” (1997), ”The World Is Not Enough” (1999) och ”Die Another Day” (2002).

Här litet mer om karaktären Jams Bond samt Brosnan och andra aktörer som gestaltat denna:

http://www.jamesbond007.nu/pierce_brosnan.html

james-bond-pierce-brosnan-movie En Bond-aktör och hans filmer.

Debuten som Ian Flemings spektakuläre hemliga agent i ”Goldeneye” 1995 blev en braksuccé: filmen spelade in 350 miljoner US dollar och blev därmed den största Bond-framgången sedan Roger Moores ”Moonraker” 1979. När Brosnan tog över rollen efter Timothy Daltons två Bond-filmer blev det andra gången gillt för irländaren.

I en paus i inspelningarna av deckarserien ”Remington Steele” erbjöds Pierce rollen som den glamouröse hemlige agenten av producenten Albert Broccoli och hann till och med att prova ut kläder han skulle ha i filmerna, men det stöp på att serien mot all förmodan återupptogs varför Brosnan tvingades avböja det lockande anbudet. Efter Brosnans fyra Bond-nummer togs stafettpinnen över av Daniel Craig.

Åter till Pierce Brosnans barn- och ungdom i 1950- och det begynnande 1960-talet. Tiden i Navan hos morföräldrarna minns han som en hemsk tid. Han uttrycker dock förståelse för moderns avsikter: ”My mother was very courageous”, minns han. ”She took bold steps to go away and be a nurse in England. Basically wanting a better life for her and myself. My mother came home once a year, twice a year.”

image Navan i grevskapet Meath på Irland: Pierce Brosnans uppväxtstad.

Sedan morföräldrarna avlidit lämnade den då elvaårige Pierce Brosnan Irland den 12 augusti 1964 för att återförenas med modern och dennas nye man, William Carmichael. Paret var då bosatt i en by i Skottland. Med styvfadern såg unge Pierce för övrigt sin första Bond-film, det var ”Goldfinger” med skotten Sean Connery 1964. Därefter blev det återflytt till London och engelsk skolgång; Pierce fick utstå mycket spott och spe för att han var irländare, vantrivdes och kände sig utanför.

Vid 16 års ålder hade Pierce bestämt sig för att bli konstnär av något slag och gick en reklamtecknarkurs. Under denna tid kom han dock i kontakt med en cirkusagent som anställde honom som underhållare, med en engelsk term busker. Därefter kom han  in på scenskolan Drama Centre i London och kände att han nu hittat rätt:

When I found acting, or when acting found me, it was a liberation. It was a stepping stone into another life, away from a life that I had, and acting was something I was good at, something which was appreciated. That was a great satisfaction in my life.

1975 utexaminerade Pierce Brosnan från scenskolan och fick engagemang vid York Theatre Royal, där han debuterade i pjäsen ”Wait Until Dark”. Det var ett stort erkännande när han inom sex månader efter debuten utvaldes av den berömde amerikanske dramatikern Tennessee Williams att kreera rollfiguren McCabe i den brittiska premiären av pjäsen ”The Red Devil Battery Sign”. Det blev stor succé och de onekligen erkännsamma orden ”Thank God for you, my boy” av Williams.

The-Manions-of-America-2s Pierce Brosnan och Kate Mulgrew i ”Manions of America”.

Brosnan fortsatte spela scenteater men blev snart också en allt mer uppmärksammad del av filmvärlden. Filmdebuten skedde med ”Murphy´s Stroke” 1979, och 1981 medverkade han i en miniserie i sex delar med titeln ”Manions of America” som också visades i Sverige. Hans käresta i filmen spelas av Kate Mulgrew. Det är ett irländskt emigrationsdrama om potatispest, utvandring, förnedring och anti-brittisk motståndskamp.

Mer om serien här:

https://en.wikipedia.org/wiki/Manions_of_America

Efter att ha avverkat några filmer flyttade Brosnan 1982 sina bopålar till södra Kalifornien där han spelade in ”Remington Steele”, en deckarserie med romantiska och humoristiska inslag där motspelerskan var sköna Stephanie Zimbalist. Den senare har som rollfiguren Laura Holt en detektivbyrå men har svårt att få uppdrag, vilket hon tror beror på att hon är ensam kvinna på byrån. Hon uppkallar den därför efter en fiktiv man, Remington Steele, och när gentlemannatjuven Brosnan dyker upp blir det han som ikläder sig rollen som Steele:

https://en.wikipedia.org/wiki/Remington_Steele

REMINGTON STEELE, Pierce Brosnan, Stephanie Zimbalist, 1982-87, photo: Robert Phillips / Everett Collection

Pierce Brosnan som Remington Steele och Stephanie Zimbalist som Laura Holt.

”Remington Steele” visades i 94 avsnitt 1982-87 och jag såg alla jag kunde. Serien var både lättsam och spännande, och även om jag beundrade den stilige Brosnan var jag framförallt smått förälskad i skönheten Stephanie Zimbalist. Genom sina insatser i denna serie erbjöds Pierece Brosnan, som vi redan konstaterat ovan, rollen som James Bond men tvingades alltså avböja – för denna gång.

Ämnet James Bond har vi redan klarat av, men låt mig ändå säga detta. Den redan i Ian Flemings romaner tämligen osannolike hemlige agenten 007 Bond har väl närmast blivit allt mindre trovärdig och allt mer science fiction-lik ju fler filmer som har gjorts, och jag måste bekänna att jag aldrig varit något stort Bond-fan. Även om jag inte kan låta bli att beundra Bonds låt vara fiktiva insatser mot framförallt den ondskefulla världskommunismen i äkta Kalla krigs-anda.

Vad jag främst har personligen svårt för är Bonds och hans brudars lössläppta sexualmoral, som jag tror har medverkat till att skapa ett falskt och i grunden destruktivt sätt att se på relationerna mellan män och kvinnor. Dessa reduceras till egoistiska njutningsmaskiner som kan avverkas på löpande band utan att sann kärlek någonsin kommer in i bilden.

THE-GHOST-WRITER-WALLPAPER-pierce-brosnan-20893902-1200-941 Brosnan som skum politiker i ”The Ghost Writer”.

Pierce Brosnan har svarat för en lång rad minnesvärda rolltolkningar genom åren, och man kan knappast förneka att han både är en skicklig skådespelare och snygg att titta på. Han behärskar vidare både hjälte- och skurkfacket. Jag inskränker mig här till ”The Mirror Crack´d” (1980),  ”Det fjärde protokollet” (1987), ”Jorden runt på 80 dagar” (1989), ”Mrs. Doubtfire” (1992), ”Dante´s Peak” (1997), ”Äventyraren Thomas Crown” (1999), ”Skräddaren i Panama” (2001), ”Laws of Attraction” (2004), ”Mamma Mia!” (2008), ”The Ghost Writer” (2010) samt ”No Escape” (2015).

Något Pierce Brosnan dock inte tycks behärska till fulländning är sångkonsten. När han i rollen som Sam Carmichael i ”Mamma Mia!” mot Meryl Streep var tvungen att sjunga, tyckte några recenscenter att han lät som en ”vattenbuffel” alternativt ”åsna”…

Det finns ytterligare ett område jag tycker att Brosnan borde avhålla sig från, och det är politiska uttalanden. Att han valts till ambassadör för FN-organet UNICEF är väl helt okej, men när han i sämsta Hollywood-stil radar upp ett antal patenterat politiskt korrekta ställningstaganden om säg regnskogar, samkönade ”äktenskap” eller rasism blir han bara ointressant och låter som en sämre kopia av den patologiske PK-figuren Brad Pitt (om nu detta är möjligt).

Senast jag noterade ett ställningstagande av denna karaktär från Brosnan var, när han uttalade sig om att näste James Bond borde vara ”svart eller bög”:

http://www.businessinsider.com/afp-time-for-black-or-gay-007-says-brosnan-2015-8?IR=T

Inte för att jag bryr mig över hövan om vem som härnäst kommer att gestalta James Bond, men som konservativ håller jag ändå i någon mån på traditionerna även inom filmens värld. När man börjar prata om en bög eller svart – eller varför inte kvinna eller handikappad – som James Bond, då dristar jag mig tycka att det möjligen är dags att avliva den här seglivade figuren och låta honom vila i frid. Vilket jag är säker på att även upphovsmannen Ian Fleming (1908-64) håller med mig om i den tillvaro han nu befinner sig.

2916258494 Bonds skapare Ian Fleming (1908-64).

Mer om Fleming här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ian_Fleming

Slutligen skall sägas att Pierce Brosnan 1980-91 var gift med aktrisen Cassandra Harris tills denna avled i cancer; Harris dök för övrigt ibland upp i ”Remington Steele”. Från 2001 är han gift med Keely Smith. Brosnan har fem barn.

Klimatmytologi, jesuitpolitik och pseudoreligion

23 juni, 2015

3537305_2048_1152 Jesuitpolitiker lika mycket som helig fader – påven Franciskus.

Påven Franciskus har i ett omdiskuterat utspel uppmanat internationella aktörer att ta ansvar för ”nya sätt att hantera produktion, distribution och konsumtion”. Allt i syfte att bekämpa den så kallade globala uppvärmningen genom att bland annat minska konsumtionen av fossila bränslen. Dessutom anklagar han användare av modern teknologi för att vara ”naturens fiender” som inte tar hänsyn till vare sig ansvar eller etik.

Påvens utspel är ganska genomskinligt – uppenbarligen vill han ge påvedömet och romersk-katolska kyrkan en politiskt medveten image som en kyrka som hänger med sin tid och tar ställning i de brännande frågorna. Det betänkliga är att detta sker helt på den politiska korrekthetens villkor utan varje tillstymmelse till originalitet eller eftertanke. http://www.telegraph.co.uk/comment/11688994/The-Pope-joins-the-EU-in-a-sad-world-of-make-believe.html

Påven, som tillhör jesuitorden, tycks ha blivit mer en dussinpolitiker än den katolska världens andlige ledare. Eller också har den helige fadern gjort som den nyss avsuttne, indiske IPCC-chefen Rajendra Pachauri och införlivat klimatmytologin med sin egen religion. Inte alla är dock imponerande av den påvliga retoriken, som vi skall se i slutet av denna artikel.

I själva verket finns det mycket som talar för att den globala uppvärmningen – det vill säga påståendet att det sker en fortlöpande mänsklig påverkan på klimatet genom utsläpp av främst koldioxid från exempelvis industrier och bilar – är en myt som odlas av den klimatologiska korrektheten. Det menade i alla fall tre debattörer i en debattartikel i Dagens Nyheter för något år sedan: http://www.dn.se/debatt/domedagsindustrin-har-blivit-en-sjalvgaende-maskin/.

Författaren och journalisten Svenolof Karlsson, filosofie doktorn och universitetslektorn Jacob Nordangård och professor Marian Radetzki uttrycker här åsikten, att vad de kallar ”domedagsinsdustrin” har blivit en självgående maskin: ”Klimathotet har blivit vår tids onda fiende och därmed en fråga som alla kan exploatera. En självgående maskin har skapats, och få verkar vilja stoppa den. Klimathotet har blivit så viktigt som födkrok och ideologiskt argument att fakta i målet inte längre räknas.” Fakta som att det enligt senare forskning inte har skett någon global uppvärmning på närmare 19 år: http://wattsupwiththat.com/2014/10/02/its-official-no-global-warming-for-18-years-1-month/

original I Kevin Costners praktpekoral Waterworld  (1995) har världen förvandlats till vatten på grund av klimatförändringarna,

Men vad betyder det så länge den datorframställda tesen om den globala uppvärmningen, framkallad av människan, förmår generera röster till politiker och politiska partier, anslag och publiceringsmöjligheter för forskare och meteorologer samt ämnen för Hollywood-produktioner och dokumentärfilmare? Sanningen framstår i det perspektivet i bästa fall som jobbig, i värsta fall som hotfull.

En svensk forskare som starkt ifrågasätter tesen om den människoframkallade globala uppvärmningen är eurogeologen Robert Liljequist, baserad i sydspanska Estepona, som i en artikel i den exilsvenska publikationen Svenska Magasinet skriver följande: ”Senare tids överdrivna tro på att en växthuseffekt – orsakad av människans utsläpp av koldioxid – leder till ökad temperatur kan starkt ifrågasättas. Termiterna producerar mer än dubbelt så mycket metangaser som den aktuella förbränningen av fossila bränslen.” (Metan är en mer än 23 gånger effektivare växthusgas än koldioxid). http://www.svenskamagasinet.nu/article.2143.html

De tre största luftföroreningarna på jorden, framhåller Robert Liljequist i sin artikel, är enligt uppgifter från det amerikanska rymdorganet NASA saltpartiklar från världshaven, svaveldioxid från vulkanerna samt finfördelad sand från de stora ökenområdena.

Till de värsta luftföroreningarna måste även läggas sotpartiklar från stora skogsbränder, ansamlingar vilka stundom sänker sig ned över stora städer och ger upphov till allergier och retningar i luftvägarna. Den aktiva vulkanen Holuhraun på Island släppte i samband med ett utbrott nyligen ut 60 000 ton svaveldioxid varje dygn samt även koldioxid och vatten. Som en jämförelse kan nämnas att Sveriges årliga utsläpp uppgår till 28 000 ton. http://www.islandsbloggen.com/2015/02/utbrottet-vid-holuhraun-kan-paga-till.html

Liljequist konstaterar, att utbytet av koldioxid mellan jordens hav, landmassa och atmosfär äger rum kontinuerligt och att det mänskliga bidraget är otroligt litet vid en jämförelse: ”En ynklig förändring av balansen mellan hav och luft skulle orsaka betydligt större klimatförändringar än någonting som människan är i stånd att producera. Den lilla höjning vi sett av luftens salt från 0,03 procent till 0,04 procent har varit gynnsam för mänskligheten. Öknarna har minskat, skördarna ökat och Jorden har blivit cirka 10 procent grönare.”   

2143__MainPicture__PhXmThmwXZkGccVBTJbK Robert Liljequist är starkt kritisk gentemot IPCC.

Eurogeologen Liljequist passar också på att ge en känga åt IPCC, the Intergovernmental Panel on Climate Change (även kallat FNs klimatpanel), vars påstående att det är till 95 procent säkert att den antropocena (människoframställda) koldioxiden har orsakat minst hälften av temperaturökningarna enligt Liljequist är grundlöst: ”En minskning av molnmängden med två procent, skulle vara tillräckligt för att förklara hela temperaturökningen sedan 1870-talet.”   

IPPCs förre ledare, den 74-årige indiern Rajendra Pachauri som tvingades avgå tidigare i år efter anklagelser om sexuella trakasserier riktade mot en 29-årig kvinnlig tjänsteman vid IPCC, avslöjade i ett brev till FNs generalsekreterare Ban Ki-moon i samband med sin avgång att hans miljöengagemang är av religiös eller kanske snarare pseudoreligiös natur. Han citeras på följande sätt av den amerikanska dagstidningen The Washington Times:  ”For me the protection of Planet Earth, the survival of all species and sustainability of our ecosystems are more than a mission. It is my religion and my dharma.   

Pachauri tilldelades Nobels fredspris 2007 tillsammans med den tidigare amerikanske vicepresidenten och miljöfanatikern Al Gore.

Enligt ett flertal forskare är den troligaste klimatförändring mänskligheten står inför på sikt att vi går in i en ny istid. Det är inte alls osannolikt, menar Robert Liljequist, att en markant temperatursänkning kommer att inträda inom de närmaste 200 åren: ”Följderna blir i så fall ödesdigra för de tempererade och högt industrialiserade områdena på jorden”, fastslår Liljequist.

India_Former_Climate_Chief_JPEG-06e5b_c0-163-3888-2429_s561x327 Förre IPCC-chefen Pachauri har förvandlat klimatforskningen till pseudoreligion.

Under de senaste 400 000 åren har fyra större istider omfattande vardera omkring 85 000 år inträffat. Dessa har interfolierats av varmare, interglaciala perioder om 8000 – 12 000 år. Den senaste istiden upphörde för litet drygt 10 000 år sedan. Atlanten var då 10 grader kallare än i dag och havsytan 120 meter lägre.

Under de senaste århundradena har forskare påvisat, att istiderna och jordens klimat i allmänhet påverkas av planeten Tellus (alltså jorden) bana genom rymden samt variationer i jordaxelns lutning. Lutningen växlar mellan 22 och 24 grader under cykler omfattande 41 000 år. När lutningen är som minst blir vintrarna mildare och somrarna svalare. Därtill ”kränger” jordaxeln beroende på de andra planeterna i vårt solsystem, något som påverkar årstidernas längd.

150608-Istider-Climate4you

Diagrammet ovan visar den globala temperaturen de senaste 420 000 åren rekonstruerad från borrkärnor tagna av landisen på Antarktis. Här anges den så kallade anomalin, det vill säga avvikelsen från dagens temperatur i form av en streckad linje vid 0 grader. Blå fält markerar istider, röda varma perioder.

Robert Liljequist: ”En bidragande orsak till att en istid inträffar har visat sig vara variationerna i styrka hos de solstrålar som träffar jordytan. Solens eruptioner och solfläckarna har en direkt påverkan av klimatet på vår jord. Solstrålningen är jordens primära energikälla, och därmed huvudorsaken till vårt klimat.”

Liljequist påpekar jämväl att vi har gott om is. Arktis återhämtar sig och Antarktis har slagit isrekord. Avsmältningen av glaciärerna i Antarktis beror på geotermisk värme (det vill säga aktiva vulkaner under isarna): ”De smälter underifrån vilket har ingenting att göra med IPCCs felaktiga påstående om ett samband med ökad halt av koldioxid i atmosfären. Delar av kusten på Grönland har höjt sig 120 m efter det att den sista nedisningsperioden avtog. För 4 miljoner år sedan var Grönland isfritt.”

Eurogeologen Liljequist avrundar med följande: ”Motståndet mot den rådande uppfattningen att människans utsläpp av koldioxid leder till ökande temperaturer står inte i motsats till inställningen att vi bör värna om miljö, minska onödiga utsläpp och framförallt se till att våra tropiska skogar inte skövlas.”

images Vad som händer på solens yta har en avgörande betydelse för jordens klimat.

Anhängarna av den alltmer vacklande tesen om den människoframkallade globala uppvärmningen har dock inte för avsikt att kasta in handduken så lätt. Klimatretoriken står alltjämt som spön i backen bland etablerade politiker, forskare som inte vill se sina anslag indragna samt födoproducenter och andra företagare/producenter som vill tjäna pengar på det klimatalarmistiska domedagsstuket.

Inte ens förfalskande och ändrande av data är något som stoppar de aktörer som till varje pris vill få rätt om klimatsituationen på jorden. Dr. H. Sterling Burnett vid det Chicago-baserade The Heartland Institute i USA påpekar enligt den amerikanska tidskriften Newsmax att Australien, Paraguay och Schweiz har ändrat sina officiella data avseende jordens klimat i syfte att bevisa, att den människoframkallade uppvärmningen är verklig. Sterling Burnetts rön redovisas här av Morgonbladet: http://www.morgonbladet.nu/news.php?name=2015093611

Med andra ord: när verkligheten inte stämmer med de hallstämplade teorierna ändrar man verkligheten genom att justera historiskt uppmätta temperaturer. Newsmax noterar: ”Citing a report from Swiss science journalist Markus Schär, Burnett writes that Switzerland altered its weather data and now it shows a ’doubling of the temperature trend.¨”

Vidare: “Schär notes there has been an 18-year pause in rising temperatures, even with data tampering. As a result, Schär calls the adjustments a ´propaganda trick, and not a valid trend.´”   

Även regeringsanställda klimatforskare i USA förfalskar data med syftet att underbygga påståendet beträffande den människoframkallade uppvärmningen. I mars rapporterades således att väderdata ofta ändras, officiellt i syfte att korrigera för ofullkomliga testmetoder. Kritiker menar att det verkliga syftet dock är att påvisa en uppvärmningstrend även när en sådan inte bevisas av tillgängliga data.

maxresdefault H. Sterling Burnett avfärdar påvens klimatutspel.

För att återvända till påvens klimatologiska politiserande, särskilt hans kritik av användandet av fossila bränslen, som inledde denna artikel så sågas det enligt sajten Junk Science jäms med fotknölarna av H. Sterling Burnett: ”With all due respect to the holy Father, the pope is just plain wrong on this matter. Restricting or ending fossil fuel use, not climate change, is the real recipe for disaster. It would set human civilization back centuries, ringing a true death knell for present and future generations.” http://junkscience.com/2015/05/01/dr-sterling-burnett-exposes-the-popenut-warming-project/

Vackra vita män (I): Cary Grant

16 juli, 2014

Cary_Grant_1229969300 Cary Grant (1904-86).

Vita, medelålders heterosexuella män står inte särdeles högt i kurs bland tokfeminister och andra politiskt korrekta extremister. Om vi skall tro MP-språkröret Åsa Romson i hennes tal i Almedalen i år – vilket vi naturligtvis inte skall göra – är denna speciella grupp människor ansvarig för en betydande del av världens ondska.

I syfte att stödja denna hårt ansatta grupp inleder jag här en bloggserie som jag valt att betitla ”Vackra vita män”. Upplysningsvis är jag heterosexuell men förmår icke desto mindre helt skamlöst njuta av en stilig mans konterfej.

Faktum är att jag är mer fascinerad av de vackra männen än de vackra kvinnorna – en kvinna jag skall dras till på rent utseendemässiga grunder (det finns självfallet andra egenskaper som bidrar till attraktionskraften) bör helst ha ett pikant men ej nödvändigtvis renodlat vackert utseende. Någon sexuell dragning känner jag emellertid icke till männen.

Låt mig tillägga att utseendet endast är en komponent i vad som konstituerar en människa och hur man upplever denna. Yttre skönhet har sina komplikationer. Själv ser jag nog tämligen alldaglig ut och känner ingen avund gentemot mer bildsköna män. Jag föreställer mig att många dras till vackra personer enbart på grund av utseendet, vilket inte kan vara så lätt för de senare. Jag skattar mig lycklig som inte behöver oroa mig för den saken…

En annan komplikation är att vackra personer säkerligen ibland frestas utnyttja sina fysiska företräden i bedrägligt syfte och kan förledas tro, att de kan gå i land med vad som helst endast därför att de ser bra ut och eventuellt också besitter den svårdefinierade egenskap som kallas charm, något som inte är alldeles givet. Jag känner mig i sammanhanget rätt säker på att yttre skönhet och narcissism passar ganska väl ihop.

Skönhet är ideellt sett en tilltalande egenskap hos både män och kvinnor, något som givetvis också är en förutsättning för den här bloggserien. Huruvida de avporträtterade männen inte bara är stiliga utan också riktiga hedersknyfflar kan jag inte bedöma, men det är också oväsentligt i sammanhanget.

grant-bergman-hitchcock-notorious Två engelsmän och en svenska i Hollywood: Cary Grant, Ingrid Bergman och Alfred Hitchcock under inspelningen av ”Notorious” 1946.

Mitt inledande porträtt handlar om Cary Grant (1904-86), en av min föräldragenerations stora idoler på vita duken. Cary Grant, eller Archibald Alexander Leach som han egentligen hette, har i mitt tycke det fulländade maskulina utseendet. Att han dessutom var en högklassig skådespelare både inom komikens och allvarets områden gör inte saken sämre!

Här följer ett Youtube-klipp där Grant 1970 – stiligare än någonsin vid 66 års ålder – av ingen mindre än Frank Sinatra får motta en heders-Oscar för sina samlade insatser inom filmens värld:

I likhet med ett flertal andra män som kommer att behandlas i denna serie hade Cary Grant brittiskt ursprung. Han föddes i Bristol i England den 18 januari 1904 och mätte som vuxen 1,87 meter över havet. Unge Archie Leach rymde hemifrån vid 13 års ålder för att ansluta sig till en kringresande akrobattrupp, inom vars ram han utförde hisnande akrobatiska övningar samt gick på styltor. Till USA anlände han 1920 där han engagerades som badvakt på Coney Island.

Vår man återvände till England 1923 och kom då att ägna sig åt musikaliska komedier. Han upptäcktes som aktör av Arthur Hammerstein, som tog med honom till Förenta staterna och New York där han medverkade i musikalen ”Golden Dawn” och en rad andra uppsättningar på Broadway. Till det sägenomsusade Hollywood kom Grant 1932 och slog igenom i komedin ”Lady Lou” 1933 med sexvampen Mae West som motspelerska.

Det var inom komedifacket som Cary Grant först skulle göra sin lycka. Han regisserades ofta av Howard Hawks i filmer såsom ”Ingen fara på taket” med Katherine Hepburn (1938) samt ”Arsenik och gamla spetsar” (1944). I början på 1940-talet upptäcktes Grant av demonregissören Alfred Hitchcock, som i likhet med Grant själv var engelsman.

7213251-mBclp Cary Grants rollfigur Roger Thornhill jagas av besprutningsplan i ”I sista minuten”.

1941 medverkade Grant i Hitchcock-rullen ”Illdåd planeras” och 1946 i ”Notorius” med svenska storstjärnan Ingrid Bergman. 1959 samarbetade Hitchcock och Grant i storfilmen ”I sista minuten” (North by Northwest), som anses tillhöra såväl Hitchcocks som Grants absolut bästa filmer.

Den senare spelar en virrig reklamman vid namn Roger Thornhill som förväxlas med en annan man och kidnappas av en kriminell organisation, vars ondskefulle ledare gestaltas av James Mason, en annan brittisk skådespelare. I ett par berömda scener jagas Grants rollfigur av ett besprutningsplan respektive är inblandad i en spektakulär personjakt i anslutning till  nationalmonumentet Mount Rushmore i South Dakota.

Mer om ”I sista minuten” här:

http://www.hitchcock.se/i-sista-minuten-(north-by-northwest)-10088921

Cary Grant medverkade i sin sista film 1966 och ägnade sig efter karriärslutet åt golf, penningförvaltning och cirkusforskning. Han avled i Davenport i Idaho den 29 november 1986. Han var gift inte färre än fem gånger men fick bara ett barn – dottern Jennifer Grant, som föddes 1966.

V21757_fishcalledwandaa_nsk1flnkanrw4lec__918937I den något burleska komedin ”En fisk som heter Wanda” spelar John Cleese (längst till vänster) en jurist vid namn Archie Leach, Cary Grants riktiga namn.

Som ett kuriosum kan nämnas att John Cleeses rollfigur i filmen ”En fisk som heter Wanda” heter Archie Leach, som alltså var Grants ursprungliga namn.

 

 

Ännu fler scener jag skulle vilja se…

22 juni, 2013

Jag har i ett par tidigare inlägg redogjort för scener ur filmer och TV-serier jag skulle vilja se. Alltså händelseförlopp som går på tvärs mot vad vi vanligen brukar undfägnas med. Här kommer några nya förslag. Håll till godo!

images

SCEN I

Ett betydelsefullt vittne ringer upp polisstationen och ber att få tala med den ansvarige detektiven/polismannen. Följande dialog utspelar sig:
– Jag kände att jag måste tala med er. Det är kanske ingenting, men jag har sett något som verkar helt omöjligt…ändå verkar det stämma. Men jag vill helst inte tala om det på telefonen.
– Kan ni komma ner hit till stationen och berätta vad ni vet? Det kan ha avgörande betydelse för det här mordfallet.
– Ja, då gör jag det. Jag är där inom en kvart. Men som sagt, vänta er inte för mycket.
Enligt gängse dramaturgi kommer nu det olycksaliga  vittnet på väg till polisstationen att råka ut för en hemsk ”olycka”, vilket senare visar sig vara ett mord. Mördaren vågar inte ta risken att bli avslöjad.
Dock sker så icke i det scenario jag skulle vilja se. I stället kommer vittnet lyckligt och väl fram till polisstationen, berättar sin historia och sätter dit mördaren. Som uppenbarligen inte var riktigt på bettet i det här fallet.

SCEN II

Den förälskade mannen bjuder ut föremålet för sin kärlek på ett idrottsevenemang, kanske en baseballmatch. Han har i förväg gjort upp med arrangörerna om att de skall offenliggöra hans romantiska frieri på den stora elektroniska anslagstavlan.
Så hörs det ur högtalarna:
– Med oss på arenan finns en djupt förälskad man. Han har bett oss visa följande meddelande på anslagstavlan…
Ett sus går genom publiken. På tavlan står:
– Kitty, jag älskar dig. Vill du gifta dig med mig? Puss och kram från Danny.
I stället för att hoppa upp och slå armarna om Danny, givetvis till publikums ljudliga bifall, och acceptera frieriet reagerar Kitty på ett helt annat sätt. Hon skriker upprört:
– Det var det värsta, ditt djävla as! Trodde du jag skulle smälta direkt och vilja dela ditt miserabla liv? No way – du kan dra åt helvete! Jag skall fan anmäla dig för trakasserier…
Varpå den väna Kitty ger Danny en rejäl smocka och rusar därifrån. Från publiken pinsam tystnad.

LKT0536s2468_2475_3784

SCEN III

Ännu en scen med idrottsanknytning.
Den begåvade boxaren har länge gått skadad, något som hindrat honom från en titelmatch mot skitstöveln som innehar världsmästartiteln.
Äntligen börjar dock skadorna läkas, vårt boxarlöfte kommer i allt bättre form, och hans manager lyckas efter sju sorger och åtta bedrövelser ordna en titelfight. Vid invägningen lovar den arrogante mästaren att han skall göra processen kort med utmanaren.
– Inte ens hans mamma kommer att känna igen hans miserabla nylle när jag är klar med honom, säger mästaren. De omkringstående buar.
Allas sympatier, givetvis också tittarnas, är nu på utmanarens sida. Alla gillar en underdog. Och givetvis kommer han att vinna och plocka hem mästarbältet efter en hård holmgång i ringen. Den här gången blir det emellertid litet annorlunda.
Ty vår begåvade och sympatiske utmanare bultas sönder och samman, och hans ansikte ser ut som en blodig massa när mästaren är klar med sitt verk. I tredje ronden slås han ut genom repen, slår bakhuvudet i en stol vid ringside och får tillbringa det närmaste halvåret i koma på sjukhus.
Så kan det gå när Hollywood-schablonerna ställs på ända.

SCEN IV

En film med handling om aborter.
Ett gäng högljudda abortvänner demonstrerar utanför ett kristet center som gjort sig känt för att häftigt motsätta sig kvinnans så kallade rätt att abortera mänskligt liv. Vanligen framställs abortvänner i amerikanska filmer och serier som goda och humana, under det att abortmotståndare nästan undantagslöst avkonterfejas som fanatiska fundamentalister med Bibeln i högsta hugg.
I den av mig tänkta handlingen går det något annorlunda till. Här kommer föreståndaren för det kristna anti-abortcentret ut på trappan och håller ett litet tal till de församlade demonstranterna. Lugn, samlad och överygande säger föreståndaren ungefär följande:
– Ni talar om kvinnans rätt. Och jag är för kvinnans rättigheter, ja alla kvinnors rättigheter. Men tillhör rätten att utsläcka mänskligt liv dessa  oförytterliga rättigheter? Jag ställer mig tveksam till om det är så i andra fall än om kvinnans liv är hotat, vid våldtäkt och incest. Fostret eller embryot i kvinnans mage är ingen köttslamsa viljen som helst – det är något som skall bli en människa, en människa som du och jag.
Den vältalige och varmt mänsklige föreståndaren för det kristna centret fortsätter:
– Det är det mest skyddslösa av alla typer av mänskligt liv. Det är värt att skyddas och bevaras. Och om den blivande mamman av någon anledning känner att hon inte är mogen uppgiften, finns alltid möjligheten till adoption. Det finns otaliga par som inte kan få egna barn och med stor glädje och kärlek skulle ta emot ett. Nu tycker jag att ni, mina damer och herrar, går hem och tänker över detta.
Demonstranterna rörs till tårar av talet och går mycket riktigt hem. Innan dess har de dock hyllat föreståndaren med en kraftig applåd. De plakat som medförts slängs i en närbelägen sopcontainer.
Har ni någonsin sett en sådan scen i en film- eller TV-produktion? Nej, trodde inte det heller.

strea_l

SCEN V

En hög militär står i en militärdomstol åtalad för grov mobbning av en homosexuell underlydande. Åklagaren håller ett övertygande tal inför juryn.
– Det är bevisat bortom allt rimligt tvivel att general Hogan på ett osedvanligt grymt och sadistiskt sätt i flera års tid trakasserat löjtnant Carmichael. Genom grova förolämpningar, där ”bögdjävel” tillhör de mildaste epiteten, diskriminering och vid upprepade tillfällen fysisk misshandel. Allt på grund av löjtnantens sexuella läggning.
Nu kan general Hogan inte hålla sig längre utan utropar med gråten i halsen:
–    Allt det där är lögn, jag är helt oskyldig. Jag har aldrig haft något emot löjtnanten, vare sig han är bög eller inte…ni måste tro mig, någon har satt dit mig!
Den kvinnliga åklagaren ler sardoniskt sedan domaren skarpt tillhållit generalen att hålla tyst. Hon gör sig beredd att gå vidare i sin talan men hinner inte längre. In genom dörren stormar en uniformerad budbärare, hastar fram med en skrivelse till domaren som efter en kort genomläsning av papperet säger:
– Det här målet ogillas. Rätten upplöses. Den tilltalade kan gå härifrån som en fri man – jag håller nämligen i min hand ett dokument som klart och tydligt visar att löjtnant Carmichael ljugit hela tiden, förfalskat bevis och gjort allt för att sätta dit generalen. Löjtnant, ni kommer nu att ställas till svars för era brottsliga gärningar, och må Gud ha misskund med er själ – jag har det inte.
En Hollywood-scen som framställer en homosexuell i ett ofördelaktigt ljus och en hög militär som oskyldig. Något som väl aldrig tidigare skådats. Men någon gång sägs ju vara den första.