68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning

Johan Sundeen har skrivit ett magistralt verk om 68-rörelsens härjningar inom Svenska kyrkan. Foto: Tommy Hansson

”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Så uttryckte sig professor emeritus Eva Hamberg, präst och ledamot i kyrkans läronämnd, när hon för något år sedan motiverade sitt utträde ur Svenska kyrkan som hon menade var svårt anfrätt av ”inre sekularisering”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Eva Hamberg är mycket långt ifrån ensam om att ha lämnat Svenska kyrkan med anor från reformationen på 1500-talet. Enligt statistik som offentliggjordes i våras gick under 2016 omkring 90 000 personer ur kyrkan, vilket var det största antalet någonsin som lämnat Svenska kyrkan under ett och samma år. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordmanga-lamnar-svenska-kyrkan/

40 procent av de utträdande personerna motiverade sitt steg med att de inte trodde på Gud. I fallet Eva Hamberg var förhållandet snarast det motsatta: hon tror på Gud och Jesus och valde därför att utträda.

Hopplös sekularisering och politisering. Eva Hamberg, som under en lång följd av år innehaft en rad högre tjänster och befattningar inom Svenska kyrkan, anser att den forna statskyrkan i dag är hopplöst sekulariserad och politiserad.

Ärkebiskop K.G. Hammar släppte in den skabrösa fotoutställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka.

Droppen som kom bägaren att rinna över för Hambergs del var en utfrågning inför valet av ärkebiskop 2013, då ärkebiskopskandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än islams profet Muhammed. Endast Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, svarade klart ja på den frågan – alla övriga, inklusive den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén, svävade på målet. http://blogg.tidskriftenevangelium.se/vem-sager-arkebiskopskandidaterna-att-jag-ar/

Kritiker av Svenska kyrkan brukar ibland uppmanas att inte gå ur kyrkan utan hellre stanna och påverka den inifrån. Professor Eva Hamberg, som även är filosofie doktor i ekonomisk historia, ansåg dock inte att detta var ett möjligt alternativ utan hänvisade till att hon under 25 års aktiva försök inte lyckats påverka kyrkan i någon som helst riktning.

Om ursprunget till sekulariseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen skrivit den omfångsrika boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh förlag 2017, 492 sidor), som visar hur en krets vänsterteologer under det så kallade röda decenniet lyfte in marxismen i kyrkorummet.

Från predikstolar och pulpeter samt i lärosalar, debattartiklar och böcker påstods att Jesus Kristus varit en socialistisk revolutionär. Kristendomen framställdes som en inomvärldslig rättfärdighetslära och en förelöpare till kommunismen.

Kristendom och kommunism flätades samman i den kristna vänsterns idévärld.

Låg andlig nivå. En av förgrundsgestalterna inom den så kallade kristna vänstern var enligt Sundeen Per Frostin (1943-92), som blev professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och var ledande inom såväl den Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) som socialdemokratiska Broderskapsrörelsen.

Frostin skriver följande i sin pamflett Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som ej hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Frostin

De tankar Frostin och hans meningsfränder inom den kristna vänstern torgförde har åldrats helt utan behag. Man kan tycka att det, åtminstone utanför den hårda vänstern med dess talrika kommunistiska bokstavssekter, borde ha framstått som groteskt att hylla kommunistiska folkförstörare och krigshetsare som något slags Guds medarbetare.

Att så uppenbarligen inte var fallet inom kristen vänster i och utanför Sverige vittnar om en uppseendeväckande låg andlig nivå. Detta avspeglar sig även i Svenska kyrkans val av ärkebiskopar. Den senaste (siste?) ärkebiskopen med en huvudsakligen konservativ teologisk/moralisk syn var Yngve Brilioth, som beklädde kyrkans högsta ämbete under perioden 1950-58. Brilioth var bland annat motståndare till kvinnliga präster.

Wejryd besökte Hamas. Efter Yngve Brilioths tid som ärkebiskop har vänster- och liberalteologerna i en aldrig sinande ström avlöst varandra i ärkestiftet: Gunnar Hultgren (1958-67), Ruben Josefson (1967-72), Olof Sundby (1972-83), Bertil Werkström (1983-93), Gunnar Weman (1993-97), Karl-Gustav Hammar (1997-2006), Anders Wejryd (2006-14) och Antje Jackelén (från och med 2014). Förutom att inneha en både teologisk och politisk vänstersyn har Svenska kyrkan även gått i spetsen för ett alltmer antiisraeliskt och islamvänligt synsätt.

Det kyrkliga motståndet mot den judiska staten Israel, som bekant Mellanösterns enda demokrati, har icke minst tagit sig uttryck i en rad bojkottaktioner riktade mot israeliska varor som producerats på den så kallade Västbanken, det vill säga de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien med anor från biblisk tid. Tankarna går osökt till de tyska nationalsocialisternas uppmaning ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte av judar) från 1930-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/svenska-kyrkan-kauft-nicht-bei-juden/

Det kan nämnas att Anders Wejryd efter sin tid som ärkebiskop i slutet av oktober 2014 avlade en good-will-visit i Gaza, där han sammanträffade med höga representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som styr Gaza-remsan med järnhand sedan sin valseger 2005. För att inte förarga sina muslimska värdar hade Wejryd stoppat ned det kors han bar i en kedja runt halsen i bröstfickan!

Förre ärkebiskopen på plats hos Hamas i Gaza – med korset i bröstfickan.

Att Wejryds besök var väl koordinerat med Sveriges officiella Mellanöstern-politik framgår av att den svenska delegationen, där även Jakob von Uexkull, ordförande i organisationen Right Livelihood Award, ingick, samma dag som regeringen Löfven officiellt erkände det så kallade Palestina diplomatiskt (den 30 oktober 2014) utfärdade ett pressmedelande där en palestinaarabisk ”humanitär” organisation prisades.

K.G. Hammar fostrades i 68-rörelsen. Svenska kyrkans Israel-kritiska och propalestinska hållning bör ses som ett logiskt utflöde av den utveckling som så vältaligt beskrivs i Johan Sundeens magistrala uppgörelse med den kyrkliga 68-vänstern.

”Inom Svenska kyrkans episkopat har 68-engagemanget sträckt sig in i vår egen tid”, framhåller Sundeen (sidan 15). ”Den som på 2000-talet mer än andra har gett ansikte åt en opinionsbildning och kristendomstolkning med rötter i det röda decenniet (1965-1975) är K.G. Hammar.”  https://sv.wikipedia.org/wiki/K.G._Hammar

Sundeen hänvisar i sin bok (sidorna 15-16) till en intervju med Hammar som gjordes av Viggo Cavling i Dagens Nyheter den 16 februari 2003, där Cavling menar: ”Om K.G. Hammar sägs vara tvivlets mästare när det gäller teologiska frågor så är han det inte när det gäller politik.” Cavling framhåller att Hammar, liksom många av sina biskopskolleger, fått sin politiska fostran i 68-rörelsen radikalism med dess beundran för exempelvis Maos Kina, Ho Chi Minhs Nordvietnam, Fidél Castros Kuba, Kim Il-sungs Nordkorea och Enwer Hoxhas Albanien. Där fanns inte utrymme för några tvivel.

Idol för 68-kyrkan: diktatorn och massmördaren Mao Tse-tung.

Föga märkligt då att Hammar efter sin tid som ärkebiskop i tidningen Proletären, organ för Kommunistiska partiet (KP), vid jultid 2008 framställs som ”prästen med hjärtat till vänster” och en svensk motsvarighet till de marxistiska så kallade befrielseteologerna i Latinamerika. Hammar hänvisar i Proletären-intervjun till Paulus ord i 1 Timotehosbrevet 6:10 om att penningbegäret är roten till allt ont och för fram en antikapitalistisk uppfattning om samhället.

Karl-Gustav Hammars ställningstaganden genom åren är en veritabel provkarta på vänsterpolitiska och politiskt korrekta åsikter och synsätt: stöd för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, en så kallad human kriminalvård, tolerans gentemot representanter för andra religioner samt stöd för homosexlobbyn.

När det gäller det sistnämnda tog Hammar entydigt ställning för Elisabeth Olssons omdiskuterade fotoutställning Ecce Homo, som med den dåvarande ärkebiskopens välsignelse visades i Uppsala domkyrka den 19 september 1998. Utställningens fotografier framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.

K.G. Hammar tvivlar om tron men inte om politiken.

Jesus blev en politisk revolutionär. Även om Johan Sundeen har alldeles rätt i att 68-vänstern är central för kyrkans vänsterpolitisering går denna faktiskt något längre tillbaka än till ”det röda decenniet” 1965-75 och dess omvälvande tidsepok.

Till och med tiden för Andra världskriget (1939-45) bestod den dåvarande statskyrkans prästerskap till helt övervägande del av konservativa män, vilka var präglade av lutheranismens syn på människan och tillvaron bland annat innebärande att överheten skulle respekteras och att grundläggande kristna normer skulle inskärpas i menigheten genom obligatorisk närvaro vid gudstjänsterna, katekes- och psalmpluggande och husförhör.

Under efterkrigstiden började emellertid mer radikala stämningar göra sig gällande inom kyrkor och samfund, icke minst mot bakgrund av att det kommunistiska Sovjetunionen under Stalin verksamt bidragit till Nazitysklands besegrande och av många naiva människor därför sågs som en god kraft i världen.

För Svenska kyrkans vidkommande innebar det en gradvis utveckling från att utgöra ett andligt samfund i riktning mot att bli ett slags inomvärldsligt rättfärdighetsinstitut: frälsningen skulle nu komma mer genom politisk handling än via en andlig process med den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum. Jesus förvandlades i stället till en politisk revolutionär, en bild som saknar grund i Nya testamentets evangelier vilket vem som helst som är läskunnig kan förvissa sig om. http://stefanolsson.nu/2013/09/19/den-politiske-jesus/

Rhodesiamatch och världskyrkomöte. När Gunnar Hultgren blev ärkebiskop 1958 började ett socialetiskt perspektiv breda ut sig också i ledande kyrkliga kretsar, där Hultgrens synsätt kraftigt backades upp av den blivande Stockholms-biskopen Ingmar Ström. Försök gjordes att till kyrkan knyta industriarbetarna, ett projekt vilket dock rann ut i sanden.

Den politiska medvetenheten utnyttjades dock av 68-folket. En ny generation präster, ofta med skägg och med en intellektuell jargong, började orera om en ny världsordning och om det önskvärda i en väpnad befrielsekamp i Tredje världen.

Pöbelfasoner vid tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad. Kyrkoherde Ingemar Simonsson gick i bräschen för protesterna.

1968 gick kyrkoherde Ingemar Simonsson i bräschen för militanta protester mot en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Vänsterpöbeln lyckades stoppa matchen som emellertid senare spelades inför tomma läktare på annan plats. 1968 var också året då den protestantiska och starkt vänstervridna organisationen Kyrkornas världsråd (KVR) arrangerade det så kallade Världskyrkomötet i Uppsala. Det skedde den 4 juli med ”Guds kärlek till de fattiga” som övergripande ekumeniskt motiv.

Mötet fick starka vänsterpolitiska förtecken, och i domkyrkan höll den kommunistiske trubaduren Pete Seeger från USA konsert. Ärkebiskop Olof Sundby var för övrigt president i det starkt vänsterinriktade och prosovjetiska KVR 1975-83. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

Jesus som FNL-demonstrant. 1969 publicerades så den bisarra men inflytelserika antologin Kristen vänster på Gidlunds förlag med texter av Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingemar Näslund. Redaktör för denna skrift var Magnus Brohult, vilken i likhet med många andra röda tyckare omsider hamnade som journalist på Svenska Dagbladet.

I bokens förord tas upp behovet av ett starkare kristet engagemang i samhällsfrågor. Självfallet skulle detta engagemang komma från vänster och det talas i propagandistiska ordalag om nykolonialism, rasistiskt förtryck i Afrika, FNL-rörelsen samt behovet av dialog mellan kristendom och marxism.

”’Kristen vänster’ är ett mångtydigt begrepp”, heter det i Kristen vänster. ”Det är angeläget att betona att den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism…Vi tror helt enkelt att kristna, existentialister, humanister, buddhister och folk av annan livsåskådning kan ha vissa värderingar gemensamma som gör det möjligt att tillsammans, oberoende av att man har skilda livsåskådningar, eftersträva ett visst samhälle, som skulle kunna karaktäriseras som baserat på en internationell socialism.”

Jesus framställs som FNL-sympatisör i boken Kristen vänster (1969). Foto: Tommy Hansson

Ingemar Näslund för i antologin fram tanken att Jesus, om han kom till jorden och Sverige vid den tid boken skrevs, sannolikt inte skulle liera sig med företrädarna för traditionell kristenhet utan snarare med dem ”som bär runda märken på sin kappa”. Märken på vilka det står ”med FNL för Vietnams folk”.

Alltså Jesus som FNL-demonstrant. Mer utflipprad än så kan väl bilden av frälsaren från Nasaret näppeligen bli.

Valet av Jackelén. Johan Sundeen tar i sin bok 68-kyrkan metodiskt upp vänsterideologiska strömningar som gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en ganska skakande men framförallt mycket nyttig läsning om sekularisering, politisering och diktaturvurmande som fann vägen in i en kyrka som stelnat i föga fruktbar formalism och rigid konservatism.

Vänsterinfluenserna var inte den enda form av influenser som drabbade kyrkan – det förekom så även högkyrkliga försök till påverkan – men det var dessa som rönte det största inflytandet. Detta möjliggjorde i tidernas fullbordan valet av Antje Jackelén ärkebiskop, vilket naturligtvis är illa nog, även om hon ännu inte kan mäta sig med K.G. Hammar när det gäller destruktivt vänsterinflytande över Svenska kyrkan.

Jackelén, född Zöllner i dåvarande Västtyskland 1955, förmådde som nämnts här ovan vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2013 inte ange som sin åsikt att Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Hon antog yttermera som ärkebiskopligt valspråk ”Gud är större”, vilket är en direktöversättning av islams arabiska slagord  Allahu akbar. Det kan för övrigt nämnas att Jackelén prästvigdes 1980 av den mycket vänsterinriktade Stockholms-biskopen Lars Carlzon, som var Förbundet Sverige-DDRs siste ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antje_Jackel%C3%A9n

Muslimska krafter. I ett vidare perspektiv har den socialistiska ideologi som de facto präglar Svenska kyrkan i dag inom den kyrkliga sfären blivit en motsvarighet till det socialdemokratiska och kommunistiska inflytandet i det sekulära samhället inklusive fackföreningsrörelsen. Partipolitiken, kyrkan och facket – det är en formidabel maktkonstellation som icke-socialistiska partier och krafter har emot sig.

Korset – en belastning enligt vissa kristna.

Om den nuvarande utvecklingen, där ledande kristna företrädare ogärna talar om Gud och Kristus och tenderar att se det kristna korset som en belastning eftersom det kan förarga muslimer, fortsätter är det som jag ser det fullt möjligt att Svenska kyrkan en dag helt upphör att kalla sig kristen. Om ledande kyrkliga företrädares problem med korset har jag skrivit följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

En sådan utveckling är redan genomförd i Socialdemokraternas förutvarande kristna organisation Broderskapsrörelsen, numera benämnd Socialdemokrater för tro och solidaritet där muslimska krafter har en mycket stark ställning. https://www.svd.se/broderskap-inte-langre-kristna

 

Grundlagen åsidosatt när USAs högsta domstol godkände samkönade ”äktenskap”

USAs konstitution, antagen den 17 september 1787, har under mer än två sekler varit ett lysande exempel på hur ett land kan styras på ett såväl demokratiskt som rationellt och effektivt sätt. Den är yttermera världens näst äldsta, ännu gällande grundlag. Endast San Marinos, med ursprungsår 1600, är äldre.

Storbritanniens grundlag är visserligen ännu äldre, men den bygger på hävd och sedvanerätt och inte på något skriftligt dokument.

 USAs konstitution från 1787: världens näst äldsta ännu rådande grundlag.

Under senare år i dessa yttersta av tider har dock tillämpningen av den amerikanska grundlagen stött på alltfler problem. Det har ofta rört sig om konflikter avseende maktkampen mellan presidenten och kongressen, då dessa har kommit från skilda partier. Stundom har denna prestigeladdade kraftmätning varit nära att stoppa statens hela verksamhet.

Det städse välunderrättade nyhetsbrevet Veckans Contra skriver:

Det som har hänt har inte varit rationellt och har inte gynnat de amerikanska medborgarna. Maktbalans är bra, men maktbalans som bygger på att djupt oeniga parter försöker ta folket som gisslan för att tvinga den andra parten till underkastelse är inte bra.

Nyligen tvingades vi uppleva ett annat demokratiskt haveri i Barack Obamas USA. Detta bottnar i en konflikt i vilken den dömande makten tagit på sig mer än det någonsin varit avsikten att ge den. Jag tänker här på högsta domstolens  beslut att godkänna så kallade samkönade äktenskap, vilket med rätta hälsats som en stor seger för homosexlobbyn.

Man kan ha olika åsikter i sakfrågan, men äktenskapslagstiftningen i USA har alltid varit en fråga för delstaterna. Precis som exempelvis frågan om dödsstraff är det. Nu trotsade högsta domstolen denna tradition genom att den 26 juni vid behandlingen av Texas-fallet Obergfell v. Hodges, med de knappast möjliga röstsiffrorna 5-4, besluta att samkönade äktenskap är lagliga i Texas liksom i alla andra delstater.

Mer om detta på CNN här:http://edition.cnn.com/2015/07/01/opinions/roosevelt-same-sex-marriage-enforcement/

 Äktenskapet kan enligt judeo-kristen tradition endast vara en angelägenhet mellan en man och en kvinna.

Det finns garanterat ingenting i den amerikanska grundlagen som säger att ”äktenskap” mellan personer av samma kön skall eller kan vara någon form av rättighet. Man kan lugnt utgå ifrån att inte en enda av de vördade grundlagsfäderna någonsin hade tänkt tanken, att äktenskap mellan personer av samma kön ens vore möjligt. Nu har amerikanska högsta domstolen, på eget bevåg och med knappast tänkbara marginal plötsligt beslutat, att vad som tillämpats som självklart i dryga 225 år skall förklaras ogiltigt.

Jag törs garantera att de amerikanska grundlagsfäderna – vilka de var kan ni ta del av här – https://sv.wikipedia.org/wiki/USA:s_grundlagsf%C3%A4der – inte hade känt sig hemma i USA anno 2015. Snarare skulle de i Obamas USA, där allting flyter och inget är heligt, trott sig förflyttade till Sodom eller Gomorra, de bibliska städer som förgjordes av Gud med eld och svavel från himlen på grund av deras syndfullhet.

USAs högsta domstol må ha förklarat, att personer av samma kön kan gifta sig. Det är dock en reell omöjlighet, att jämföra med cirkelns kvadratur. En cirkel är alltid rund, hur många gånger mindre välinformerade personer än förklarar att den är fyrkantig.

Vi som bekänner oss till den judeo-kristna övertygelsen och traditionen hänvisar till Första Moseboken (Genesis), där det redan inledningsvis fastslås att Gud skapade människan i sin avbild, till man och kvinna, för att dessa skulle vara fruktbara, föröka sig samt uppfylla jorden. Första Moseboken 2:24 anger därtill: ”Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.”

 Vita huset i regnbågsflaggans färger efter högsta domstolens beslut den 26 juli.

Slutligen ett antal övriga argument som talar för det traditionella äktenskapet mellan en man och en kvinna:

http://www.homeharborinn.com/community/index.php?/topic/21-marriage-between-one-man-one-woman/?p=29

Modebögar stöder traditionella familjevärden – kallar Elton John ”fascist”

http://citizengo.org/en/20086-supportdolcegabbana-against-elton-johns-intolerant-inquisition?sid=MTczNzk5NzUxNTA0ODQy

Ett smärre krig har utbrutit i gayvärlden sedan de kända italienska modeskaparna Domenico Dolce och Stefano Gabbana, som är baserade i Milano, i en intervju med magasinet Panorama emfatiskt dristat sig försvara traditionella familjevärden och motsätta sig homosexuellas så kallade rätt att adoptera eller skaffa sig barn på artificiell väg. För ändamålet har de skapat kampanjorganisationen #DGfamily.

Länken ovan ger en sammanfattning av Dolce & Gabbanas synpunkter. Här kan man också ge sitt stöd till deras sak genom att underteckna ett namnupprop.

Dolce citeras på följande sätt i intervjun:

Det var inte vi som uppfann familjen…Du föds och du har en mor och en far. Eller det borde åtminstone vara så, det är därför jag är skeptisk till vad jag kallar kemins söner, syntetiska barn, livmödrar att hyra, säd som väljs i en katalog. Låt oss sedan gå till dessa barn och förklara för dem vem som är deras mor. /Till intervjuaren:/ Skulle du någonsin acceptera att vara en kemins dotter? Fortplantning måste få vara en kärlekshandling.

På frågan ”Skulle ni ha velat vara pappor?” svarar Domenico Dolce: ”Jag är bög. Jag kan inte ha ett barn…Livet har en normalt naturlig väg, det finns saker som inte får ändras. Och en av dessa saker är familjen.”

Alla som vet något om homosexlobbyns makt i det västerländska samhället inser givetvis att sådant inte kan tillåtas passera ostraffat. Lobbyn i fråga, med övergurun sir Elton John i spetsen, har manat till bojkott av de italienska kläddesignarna och anklagat dessa för ”homofobi” (alltså riktat mot två bögar!) och ”diskriminering”. Dolce & Gabbana har i sin tur bitit ifrån sig, och i en tweet har Stefano Gabbana kallat sir Elton ”fascist”:

http://www.msnbc.com/msnbc/dolce-gabbana-fire-back-elton-John

Det kommer minst av allt som någon överraskning att delar av det internationella kändispatrasket, med medlemmar av typ Ricky Martin och Victoria Beckham, slutit upp på Elton Johns sida. Den senares bojkottaktion har dock satts i fråga, då han setts med shoppingkassar efter bojkottmaningen med Dolce & Gabbanas logga på.

 Gayfamiljen Elton John och David Furnish.

Inte heller är det någon sensation att Dolce & Gabbana, som tidigare var ett par, kommer från just Italien – ett land där den riktiga familjen alltfort sitter i högsätet.

 

 

USA: Fängelse hotar pastorspar som vägrar viga homosexuella par

http://www.catholicnewsagency.com/news/christian-ministers-told-to-perform-gay-weddings-or-face-jail-time-74865/

USA – frihetens stamort på jorden?

Ja, det är vad vi USA-vänner gärna vill tro, trots att den nuvarande Obama-administrationen gjort och gör oss besvikna så gott som dagligen. Vissa tecken tyder dock på att det går snabbt utför med den amerikanska friheten, inte minst på religionens och den kristna moralens område.

 Donald och Evelyn Knapp kan inte mot sitt samvete tänka sig viga samkönade par – riskerar fängelse.

Ett aktuellt exempel härpå är hämtat från staden Coeur d´Alene, huvudort i grevskapet Kootenai i den glest befolkade delstaten Idaho i nordvästra USA. Här riskerar det äkta pastorsparet Evelyn och Donald Knapp straff i form av fängelse eller böter om de framhärdar i sin vägran att, i strid mot sin övertygelse, viga så kallade samkönade par.

Makarna Knapps juridiska ombud, Jeremy Tedesco från den juridiska gruppen the Alliance Defending Freedom, citeras sålunda enligt Catholic News Agency den 20 oktober:

Många har förnekat att pastorer någonsin skulle tvingas utföra ceremonier som är helt emot deras tro, men det är vad som sker här – och det sker snabbt. Regeringen skall inte tvinga utnämnda pastorer att handla i motsättning till sin tro under hot om fängelse eller böter.

Hela artikeln via länken överst.

Tedesco är starkt kritisk gentemot det förändrade legala klimatet i Idaho, vilket nu hotar makarna Knapps kristna livsverk. De är pastorer i församlingen International Church of the Foursquare Gospel. De har varit gifta i 47 år och driver det 95 år gamla bröllopskapellet Hitching Post Lakeside Chapel sedan 1989.

Stadstjänstemän i Coeur d´Alene med dess cirka 46 000 invånare har informerat Knapps om, att deras vägran att utföra samkönade ceremonier i sitt kapell strider mot stadens nya så kallade anti-diskriminerings-lagar.

För varje dag de vägrar utföra ceremonin i fråga riskerar de 180 dagar i fängelse och upp till 1000 US dollar i böter. Skulle de vägra i en vecka motsvarar detta mer än tre års fängelse och 7000 dollar. För ett års vägran riskerar de dömas till fängelse i 180 år och 365 000 dollar i böter.

 Vy över Lake Coeur d´Alene, invid vilken makarna Knapps bröllopskapell är beläget.

Staden Coeur d´Alenes anti-diskriminerings-lag är ett resultat av att en federal domstol underkänt delstaten Idahos konstitutionella tillägg, som definierar äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna. The Alliance Defending Freedom har å paret Knappas vägnar lämnat in en stämningsansökan med syftet att tillfälligt upphäva stadens drakoniska anti-diskriminatoriska dekret.

Evelyn och Donald Knapp är anställda av Hitching Post Weddings, som grundar sig på en vilja att främja det bibliska äktenskapet. De tar en liten summa i betalt som ersättning för en vigselceremoni.

Stämningsansökan mot Coeur d´Alene gör gällande att den nya lagen strider mot Idahos Religious Freedom Restoration Act. Donald Knapp har tidigare deklarerat att han ”inte kan viga människor på ett sätt som jag är övertygad om skulle strida mot vad Bibeln lär ut. Jag hatar inte dessa människor…men jag kan inte mot mitt samvete förena ett sådant par.”

Om den nya lagen skulle tvinga dem viga homosexuella par säger sig paret Knapp överväga sälja sitt bröllopskapell.

Så långt har det alltså gått i det förment ”kristna” USA, där den vittförgrenade homosexlobbyn har en oerhört stor makt över media och samhällsliv. Det krävs nog ingen större fantasi för att föreställa sig en liknande utveckling i Sverige i en snar framtid – att vigselförrättare som nekar viga samkönade par riskerar fängelse eller kännbara böter: farväl till religionsfriheten  som vi känner den.

Tänk om ryssar och israeler skulle protestera mot svensk politik…

VM-segraren Jelena Isinbajeva har härsknat till på Emma Green Tregaro.

Så den svenska höjdhopperskan Emma Green Tregaro har under pågående friidrotts-VM i Moskva målat naglarna i regnbågens färger och gjort det till en protest mot en ny rysk lag mot homosexpropaganda riktad mot barn och ungdom i Ryssland. Sprintern Moa Hjelmer har hakat på.

Nagelmålandet måste ha rönt viss uppmärksamhet, eftersom ryska stavmästarinnan Jelena Isinbajeva, överlägsen VM-vinnare på 4,89, gick ut och protesterade mot svenskornas politiska manikyr. Hon har bland annat citerats så:

Det är respektlöst mot vårt land och våra medborgare. Jag stödjer vår regering…Vi är ryssar, kanske är vi annorlunda än folk från andra länder, men vi har våra lagar som alla måste respektera. När vi kommer till ett annat land försöker vi följa deras regler…Vi anser oss vara normala, pojkar lever med flickor och flickor med pojkar

Mer här:

http://www.dn.se/sport/friidrotts-vm/green-tregaro-ar-respektlos/

Enligt Green Tregaro var nagelmålandet ”en liten grej för att visa var jag står. För mig handlar idrott om tolerans och glädje och kärlek”. Toleransen räcker dock tydligen inte till för att acceptera, att ryssarna har kommit fram till andra lagar på det här området än vi ack så genomgoda och rättänkande svenskar. Eller att inse att det kanske inte är blåögda svenska idrottares uppgift att kräva ryska lagändringar i samband med en internationell idrottsfest.

Inte heller Abeba Aregawi, den nyblivna svenska medborgaren som så suveränt sprang hem ett guld på 1500 meter för Sverige, stödde Green-Tregaros och Hjelms ställningstagande. Detta på grund av sin religiösa tro:

http://www.expressen.se/sport/friidrott/abeba-aregawi-min-tro-tillater-inte-det/

Homosexlobbyn med Jonas Gardell i spetsen har gjort sitt värsta för att utmåla Ryssland som värsta nazilandet. Ändå är det nya, i laga ordning av parlamentet antagna ryska regelverket, tämligen beskedligt. Det går ut på att barn och ungdom inte skall behöva drabbas av propaganda för en avantgardistisk livsstil som inte är förenlig med traditionella kristna värderingar.

Jag undrar i mitt stilla sinne vidare hur vi svenskar skulle reagera, om ryska och/eller andra idrottsutövare på besök i Sverige skulle börja protestera mot svensk lagstiftning och regeringspolitik. Sverige måste ju anses vara extremast  i världen i en del avseenden;  integrationsminister Erik Ullenhag förespråkade exempelvis nyligen, att åldergränsen för könsbytesoperationer skulle avskaffas. Något sådant skulle enligt min mening inte ha varit möjligt i ett land, som inte helt förlorat inte bara sitt kristna arv utan sin moraliska kompass över huvud taget.

Skulle också vilja se den officiella svenska reaktionen om en idrottstrupp från Israel skulle komma på tanken att demonstrera mot  en svensk immigrationspolitik som lett till en långtgående islamisering av Malmö, där den grova antisemitismen tilltar för nära nog varje timme som går. Märk väl att det är uteslutande muslimer som står för denna form av rasism.

Jag skulle personligen gärna se en motsvarande lagstiftning i Sverige. Unga och formbara sinnen skall inte behöva utsättas för den politiska HBTQ-samfällighetens propagandamaskineri. Den sexuella identiteten är en känslig sak som unga människor behöver få komma underfund med i lugn och ro. Så sker som alla vet inte i Sverige i dag, där varje form av kritik mot homosexuellt leverne och politiserande efter decennier av hjärntvätt  betraktas som närmast kriminellt.

Putin, själv katolik, pussar rysk-ortodox potentat.

Det tillhör undantagen att jag har något positivt att säga om ”den nye tsaren” Putins Ryssland. I det här fallet gör jag ett litet undantag. Och jag hyser förståelse för Jelena Isinbajevas reaktion mot Green Tregaros nagelkorståg. Så vitt jag vet har de ryska arrangörerna inte sökt göra friidrotts-VM till något propagandaspektakel. Då skall inte heller svenska deltagare försöka sig på något sådant.

Uppmaning till bokbål på Pride

Bokbål i Tyskland 16 maj 1933.

Så var det dags igen för det årliga, översexualiserade vulgärjippo som kallas Pridefestvalen.

Till årets nyheter hör ett planerat bokbål som en grupp kallad Kulturmanifestet inbjuder till.

”I hundra, om inte tusen, tals år har religiösa skrifter motsatt sig homosexualitet och lett till att HBTQ-personer misshandlats och mördats för sin ´alternativa livsstil´, hävdas det i ett illa skrivet upprop. ”För att visa stöd gentemot likasinnade människor, som tvingas leva i samhällets periferi och inte får bevisa sin kärlek i giftemål (eftersom det är OLAGLIGT, jämställt med att mörda eller våldta någon) så borde vi alla samlas under Pride-veckan och bränna dessa gammaldags religiösa skrifter och starta en modernare livsåskådning som är mer förstående och tolerant.”

Så långt det så kallade Kulturmanifestets upprop till bokbrännandets fromma. Man diskuterar även passande namn för den ”modernare livsåskådningen” och nämner som ett förslag ”humanism”. Kulturmanifesterarna lär dock inte behöva komma på någon ny ”livsåskådning” eftersom den redan finns: förakt för religion och de normer som hållit ihop vår civilisation samt  den vidhängande föreställningen, att allting är tillåtet.

Försvarsmaktens prideavdelning på marsch. Bäva månde den lede fi!

Särskilt bevandrade i historia förefaller dock inte kulturmanifesterarna vara. Bokbål och bokbränning kommer för alltid att vara förknippat med den tyska nationalsocialismen och de bokbål som anbefalldes av Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels på 1930-talet, då bland annat all judisk litteratur som fanns att tillgå blev lågornas rov när böckerna kastades på eldarna av skränande SA-män och annan svagsint pöbel.

Så om uppropsmakarna önskar göra HBTQ-rörelsen en rejäl björntjänst är det bara att sätta igång och elda med Bibeln, böcker av Luther och annan kristen uppbyggelselitteratur som bygger på bibliska värderingar. Be my guest. Jag känner dock medlidande med alla de HBTQ-personer som vill vara vilka de är i avskildhet och inte tjoa med Gardell, Miljöpartiets ledning och alla andra i den avslutande och våldsamt exhibitionistiska paraden genom Stockholms gator och som nu även skall behöva genomlida ett bokbål.

Jag lägger mig inte i hur människor lever sina liv och med vilka de delar sovrum. Å andra sidan godtar jag heller inte att  av homosexlobbyn få nedkört i halsen vilka värderingar jag bör och/eller inte bör ansluta mig till. Jag förbehåller mig rätten att även fortsättningsvis läsa de ”gammaldags” religiösa skrifterna och göra min egen tolkning av dessa.

Kommer Koranen att kastas på elden?

Det skall sägas att det framgått av kulturmanifesterarnas interna diskussioner att inte alla välkomnar idén om bokbrännande. Det framgår heller inte om man, om nu den tvivelaktiga brasan blir av, avser bränna Koranen.

Från pridefronten kan även meddelas, att Försvarsmakten avser närvara också vid årets Pride Park som förlagts till Östermalms IP intill Stadion i Stockholm och således lägga ett antal slantar som enligt mitt förmenande kunde använts betydligt bättre. På kulor och krut, exempelvis. Det är under alla omständigheter vad jag som skattebetalare anser att mina pengar skall gå till.

http://www.forsvarsmakten.se/sv/Aktuellt/Ovningar/Forsvarsmakten-pa-Pride-2012/

Hotet från den politiska korrektheten

http://www.youtube.com/watch?v=kEMOJQ_MfTo

För de av mina läsare som funderat över ett av vår tids största gissel – den politiska korrektheten – erbjuder jag här en länk till den läsvärda och synnerligen informativa sajten Avpixlats presentation av fenomenet.

Den politiska korrektheten förrycker den fria debatten, stigmatiserar oliktänkande och skapar ett ogästvänligt samhällsklimat där iskall intolerans och gudsnådelig ”godhet” härskar. Den politiska korrekheten, eller bara ”PK”, hotar demokratins och yttrandefrihetens själva livsnerv. Inte genom stöveltramp och fängslanden utan genom en smygande hjärntvätt.

Enligt den politiska korrekthetens premisser  är det inte tillåtet att ifrågasätta massinvandringspolitiken, evangeliet om människoframkallade klimatförändringar, homosexlobbyns strupgrepp över den fria debatten, det feministiska projektet där all abortkritik demoniseras, utvecklingen mot en europeisk superstat, smutskastandet av traditionella kristna ideal med mera. Gör man ändå det riskerar man hamna ute i kylan, uteslutas ur politiska partier och få ett antal mindre smickrande epitet  bildligt talat  intatuerade i pannan.

PK omhuldas av hela mediaetablissemanget och riksdagens sjuköverpartier och lägger sig som en död hand över landets kommuner, där ett antal ”mångfaldsstrateger” härskar efter gottfinnande. Dessa politiska tjänstemän lägger sig i vad som är tillåtet att säga vid kaffebordet och totar ihop politiskt korrekta ordlistor över vad som får och inte får sägas. En av många sådana figurer är Paki Holvander vid Södertälje kommun.

PK-strategen Paki Holvander – med självpåtagen rätt att bestämma vad folk får och inte får säga.

Den politiska korrektheten leder till splittring och uppdelning mellan ”vi och dom”. Den leder till acceptans av omänskliga ideologiska koncept såsom islamism och kommunism. Den uppmuntrar bidragsturism och okritiskhet gentemot mångkulturalistiskt relaterade företeelser av typ hedersmord, gängvåldtäkter och kvinnomisshandel. Den förvandlar delar av svenska folket till ängsliga, lallande idioter.

I övrigt överlåter jag åt mina läsare att själva avnjuta Avpixlats video ovan.

Det kanske kan vara en god idé att göra detta i god tid före sänggåendet. Mardrömmar är ingen höjdare, men så kan ju det politiskt korrekta järngreppet om samhället uppfattas som nog så mardrömslikt i sig.

Om det traditionella äktenskapet

Timo Soini försvarar äktenskapet.

http://expo.se/2013/partiledare-pa-protester-mot-samkonade-aktenskap_5941.html

I dagens nätupplaga av Expo meddelas att Sannfinländarnas partiledare, Timo Soini, varit i Paris och deltagit i en demonstration mot en ny fransk lag som tillåter enkönade så kallade äktenskap samt ger enkönade par rätt att prövas som adoptivföräldrar (se länken överst).

Expo hänvisar till ett uttalande för finska YLE, där Soini sägs ha försvarat ”det traditionella äktenskapet” och uttryckt som sin åsikt att ett äktenskap endast kan ingås mellan en man och en kvinna.

”När jag var där så var dessa demonstrationer, så jag deltog”, skall Soini ha sagt. Han bar på ett plakat med en bild på far, mor och två barn.

I vänsterextrema Expos ögon är det givetvis en grov förlöpning av en politiker att försvara det som Soini och många andra kallar det traditionella äktenskapet. Det anses vara höjden av högerextremism och uttryck för en omåttligt reaktionär intställning. Grunden för ett sådant synsätt har lagts av en oförtröttlig, mångårig  politisk kampanj från homosexlobbyns och dess sympatisörers sida.

Enligt mitt sätt se förtjänar Timo Soini enbart beröm och applåder för sitt deltagande i den parisiska demonstrationen. En konstellation bestående av andra kontrahenter än av just en man och en kvinna kan kallas mycket – exempelvis partnerskap eller månggifte – men inte äktenskap.

Gunnar Rosendal, den legendariskt leende Osby-prästen.

Den legendariske Osby-prästen Gunnar Rosendal (1897-1988), även kallad fader Gunnar, skrev en gång i en text (jag har tyvärr glömt var) att en kvinnlig präst är en ”nullitet”. Fader Gunnar menade att en kvinna inte kunde bli präst på grund av den så kallade apostoliska successionen: Jesu lärjungar hade alla varit män.

Jag delar inte Gunnar Rosendals syn på prästämbetet. Kvinnor duger i mina ögon precis lika mycket som män till präster. Dessutom kan man på mycket goda grunder hävda att Maria Magdalena var en av Jesu viktigaste lärjungar, även om hon enligt evangelierna ej ingår i den innersta lärjungekretsen.

Fader Gunnar var en inflytelserik präst och teolog och kom att i hög grad influera gudstjänstlivet. I frågan om kvinnliga präster tillhörde han dock den förlorande sidan. Det blev aldrig aktuellt för fader Gunnar att uttala sig om enkönade så kallade äktenskap, eftersom frågan inte var väckt när han avled 1988. Att han som högkyrklig och konservativ skulle ha varit för dessa låter dock otroligt.

Personligen anser jag att ett enkönat äktenskap eller ett äktenskap involverande fler parter än två är just en nullitet. Det finns inte och kan inte finnas, lika litet som det kan finnas fyrkantiga cirklar eller runda kvadrater.