Posted tagged ‘Homosexualitet’

Rickard Söderberg: politisk korrekthet med magstöd

2 juni, 2015

10644870_377719985709187_7159665171902340059_n Operasångaren Rickard Söderberg: megafon för politisk korrekthet.

Tidningen Metro presenterade den 29 maj sina nya kolumnist, den 40-årige operasångaren Rickard Söderberg. ”Han beskriver sig själv som en driven, snudd på enerverande fast väldigt snäll bög”, heter det i presentationstexten.

Vidare citeras Söderberg så: ”Jag använder min plattform som operasångare för att driva opinion.” Det kan inte råda några som helst tvivel om att detta är en korrekt beskrivning. Mer än så. Rickard Söderberg företräder en politisk korrekthet med magstöd som jag personligen finner vämjelig. Han driver därvidlag samma linje som Malena Ernman, som blivit en viral visa med sina ogenomtänkta och ibland rent korkade påhopp på SD och ”rasismen”.

Söderberg delar Ernmans engagemang mot ”rasismen” och har framträtt inom ramen för sammanslutningen Musiker mot rasism. I en kampanj i detta sammanhang ställde han upp med citatet: ”Oavsett vilket parti du röstar på, lova mig att det inte blir Sverigedemokraterna eller andra rasistiska partier. Lova…!”

Det stora engagemanget för Rickard Söderbergs del gäller dock tydligtvis HBTQ-frågor. Han kallar sig på sin officiella webbplats till och med för Gaytenor: http://www.rickardsoderberg.nu/. Han anser att han har ”en skyldighet att utnyttja sin offentlighet”. Sorry, Söderberg. Det blir bara för mycket. För ostentativt. För kvävande.

Söderberg trycker upp sin sexuella läggning i plytet på oss, med ögonsmink, svart nagellack och handskar utan fingrar, så att vi knappt kan andas. Man behöver varken vara homofob eller pingstvän för att tycka att detta varken är särskilt trevligt eller särskilt smakfullt.

”I allt jag gör så är mitt budskap att den värld som vi lever i behöver mer kärlek och mer tolerans”, förklarar Söderberg vidare. Där kom det magiska ordet: tolerans. Det vill säga den tolkning av ordet som kräver acceptans för det egna men inte har skymten av samma vara för andra. Samma typ av tolerans och förment godhet som företräds av otaliga toleransmånglare och godhetsfascister i vår förvirrade tid.

Söderberg 001

Sålunda skriver Rickard Söderberg i sin jungfrukrönika i Metro, under rubriceringen ”Mitt motto är total uppriktighet”, följande:

Att idka krönikörism är för mig synonymt med total uppriktighet, för i samma ögonblick som jag börjar vända min superhjältecape efter vinden kommer jag tappa styrfart och falla handlöst mot likgiltighet. Den utbredda homoskräcken där religiösa fanatiker och högerextremister går hand i hand kommer få sig en känga. Räddhågsna politiker som gladeligen exporterar vapen till icke ickediktaturer och företag som skrupellöst fistar globalt miljötänk likaså.

Förlåt en yngling, men är det inte där Söderberg redan har landat? Det vill säga i likgiltigheten, i det här fallet etikettvänsterns robotaktiga prat om ”homoskräck”, ”religiösa fanatiker” och ”högerextremister”. Det är så hopplöst mainstream och renons på originalitet, att inte ens det vådligaste ordbajseri av det slag Söderberg ägnar sig åt i debutkrönikan eller värsta sminkchocken torde kunna dölja detta. Att kejsar Söderberg måhända faktiskt är naken.

Som jag ser det finns det två typer av tolerans. Den ursprungliga versionen kräver att vi skall tåla, alltså stå ut med, åsikter vi djupt ogillar, kanske hatar. Det är den sorts tolerans som fick Evelyn Beatrice Hall att i en biografi om den franske filosofen Francois-Marie Arouet (Voltaire) sammanfatta filosfens budskap på följande sätt: ”I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it.” (Jag ogillar vad du säger, men jag kommer att intill döden försvara din rätt att säga det):https://tommyhansson.wordpress.com/2011/10/06/nagot-om-tolerant/

Detta är dock inte den sorts tolerans som Rickard Söderberg och våra vanligaste toleransmånglare förfäktar. Den modernt degenererade formen av tolerans kräver i stället total acceptans och underkastelse under en viss åsikt. Exempelvis att all invandring är bra och ju större desto bättre. Tycker man inte så är man rabiat rasist, ja kanske rentav något så hemskt som sverigedemokrat. För sådant finns inte skymten av tolerans. Eller att allt som har med homosexualitet och/eller HBTQ att skaffa är gott, allt annat är uttryck för svårartad homofobi och kanske religiös fanatism.

untitled Voltaire var, till skillnad från dagens toleransmånglare, beredd att gå i döden för åsikter han inte gillade.

Denna moderna form av ”tolerans” ställer Voltaire på huvudet, som om upplysningsfilosofen skulle ha sagt: ”Jag ogillar vad du säger, och jag kommer inte att tveka att döda dig för att förhindra dig från att säga det.”

Rickard Söderberg är sångutbildad i Köpenhamn och har sjungit i större och mindre operahus i Europa, USA och Afrika. Han är uppenbarligen en rikt begåvad sångare och artist. Desto mer tragiskt är det då att han medvetet utnyttjar sin opera- och kändisplattform till att bli en megafon för den politiska korrektheten i allmänhet och sin egen, något yviga sexualitet i synnerhet; därmed bidrar Söderberg också till att befästa fördomen, att opera enbart är en angelägenhet för bögar. Vilket en gammal operanjutare som jag tycker är minst sagt trist.

Dessutom hyser jag den enkla meningen, att artister och idrottsutövare bör hålla sig till det de behärskar. Det vill säga sitt artisteri och sin idrott. Det är väldigt sällan det blir lyckat när de går utanför detta. Fallet Rickard Söderberg är ett ovanligt tydligt exempel härpå.

Demokratiskt haveri på bred front efter SDs framgångar

29 september, 2014

1497629_701023746640727_1430826342528682690_n Glada miner efter Björn Söders utnämning till riksdagens andre vice talman.

http://nyheteridag.se/sonderrivna-valsedlar-och-han-sa-beter-sig-ledamoterna-i-riksdagen/

I dag, måndagen den 29 september 2014, utsågs Sverigedemokraternas Björn Söder, född 1976, till riksdagens andre vice talman. Ett synnerligen väntat val emedan denna förtroendepost enligt demokratisk praxis tillfaller riksdagens tredje största parti. Detta tilltalade inte Vänsterpartiet, vars ledare Jonas Sjöstedt krävde sluten omröstning i kammaren trots att Söder var ensam kandidat till posten.

Att det var just Vänsterpartiet, som för knappt en generation sedan kallade sig kommunistiskt, som inte accepterade de demokratiska spelreglerna var minst av allt någon sensation.

På den tiden partiet kallade sig Sveriges kommunistiska parti (SKP) betraktade man sovjetdiktatorn Josef Stalin som världens frälsare och stödde emfatiskt Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939, som tillät Sovjetunionen och Nazityskland att dela Polen sinsemellan och de tyska nazisterna att våldföra sig på Danmark, Norge, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Jugoslavien med flera länder.

untitled Hitlers och hans anhangs inmarsch i Paris 1940 gillades högt och rent av Vänsterpartiets kommunistiska föregångare.

En av samma partis nuvarande riksdagsledamöter uppträdde i dag i riksdagskammaren iförd en T-tröja med texten ”SD=rasister” och bröt sålunda mot såväl klädkod som demokratisk anständighet.

I samband med den något turbulenta omröstningen om Söders talmansskap utmärkte sig emellertid även representanter för andra partier. Moderaten Sofia Arkelsten betedde sig  enligt partikamraten  Malin Lundgren (Twitter) som ”16-åriga F!-väljare”. Detta mot bakgrund av att hon rivit sönder en tryckt valsedel med Björn Söders namn på och på densamma skrivit: ”Blankröst redo.” Sedan är folk förvånade över att det finns ett politikerförakt.

Vänsterfascistiske fejkhistorikern och påhittade pansarofficeren Henrik Arnstad krävde å sin sida  i ett tweet,  att de sex icke-sverigedemokrater som röstade på Söder skulle registreras.

BysbBPPCIAEptMk

Sajten Nyheter i dag redogör via länken överst för pajaserierna i riksdagen under dagen.

http://www.dn.se/debatt/folj-fn-lag-mot-rasism-och-tvinga-sd-att-bekanna-farg/

I dag menar vidare två professorer på DN Debatt – länken här ovan – att ”rasistiska” partier bör förbjudas. Det är Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet  samt Elena Namli, professor i etik vid Uppsala universitet, som bland annat uppmanar en ny regering att ”förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering”.

Att det egentligen är SD som avses framgår av denna passus i debattartikeln:

Alldeles oavsett om vi betecknar Sverigedemokraternas ideologi som ”rasistisk”, ”främlingsfientlig”,”invandringskritisk”, ”nationalistisk” eller något annat, så vet vi alltså detta: partiet underblåser rasismen genom att peka ut en viss samhällsgrupp som roten till alla problem.

Jaså, det vet vi? Vad debattörerna icke uppmärksammat är att SD i allt väsentligt riktar sitt kritiska sökarljus mot den av svenska regeringar under en följd av år alldeles hämningslösa immigrationspolitik och inte mot de laglydiga individer som kommit hit.

untitled Professor Stefan Jonsson ropar på förbud.

Att partiet vill utvisa grovt kriminella immigranter utan medborgarskap eller personer som inte har laglig rätt att vistas här är en helt annan sak. Sådana distinktioner tycks dock de bålda akademikerna på DN Debatt inte mäkta med, det blir för komplicerat. Och ”underblåsa rasismen”? Den saken sköter den havererade massinvandringspolitiken med åtföljande integrationsproblem så bra på egen hand.

Andreas Johansson Heinö på den borgerliga tankesmedjan Timbro har i ett tweet instämt i de båda professorernas synpunkter, så tillvida att han anser att kravet på förbud mot ”rasistiska” organisationer/partier är ”Inte orimligt”. Dock pekar han på gränsdragningsproblem och på att Jonsson tidigare utnämnt Folkpartiet till ett rasistparti.

Krav på förbud mot vad som med ett svepande språkbruk kallas ”rasistiska” grupperingar måste tyvärr sägas ligga helt i linje med den allmänna utvecklingen inom EU-sektorn. Enligt  direktiv från Europaparlamentet skall det således, genom antagandet av en ny ”gummiparagraf”, bli möjligt att stoppa ekonomiska bidrag till partier som anses bryta mot EUs så kallade grundläggande värderingar om mänskliga rättigheter.

untitled Tidigare EU-parlamentarikern Göran Färm (S) vill dra in EU-anslagen till olämpliga partier.

Socialdemokraten Göran Färm är en av de EU-politiker som drivit på hårdast om att dra in bidragen till partier som ogillas i maktens Bryssel. Det var sedan Färm upptäckt att det lilla, numera avsomnade, svenska partiet Nationaldemokraterna i något sammanhang kommit i åtnjutande av EU-bidrag som han krävde en förändring av bidragsreglerna. De partier som fortsättningsvis ansöker om EU-bidrag skall kunna visa upp dokumentation som, enligt Expo, klargör att man är ”ett parti som ställer upp på demokrati och står upp för medborgerliga rättigheter”.

http://www.expressen.se/kultur/vilket-sverige-ar-det-ni-inte-kanner-igen/

Det kommer definitivt inte som någon sensation för denna bloggare, att även det självutnämnda politiska oraklet, riks-HBTQ-personligheten Jonas Gardell, känt sig manad att i kölvattnet av SD-Söders utnämning till andre vice talman knacka ner sina visdomsord om utvecklingen i Sverige. Han gör det dock ur ett något annorlunda perspektiv: han angriper dem som anser att Sverigedemokraternas frammarsch skulle vara något ”osvenskt”.

Gardells inlägg kan läsas via länken närmast här ovan.

images0NX13KW5 Gardell har en poäng: ingenting biter på SD!

Gardell drar till den ändan upp företeelser såsom det i början av 1920-talet etablerade Rasbiologiska institutet i Uppsala, tvångssteriliseringar, diskrimineringen av romer samt – givetvis – det forna förbudet mot homosexualitet. Inget av dessa fenomen har givetvis det bittersta med SD att göra. Tvärtom: samtliga dessa företeelser initierades och understöddes av föregångarna till de flesta av de äldre partier som i dag sitter i riksdagen. Ej heller har de ett dugg med SDs nuvarande politik att göra.

Vad som inte lämnar Jonas Gardell någon ro är att ingenting tycks bita på det förhatliga SD:

Särskilt som det inte verkar bita hur man än försöker angripa denna svulst av fascism och främlingsfientlighet som nu växer alltmer accelererat i det svenska samhället. Att ta debatten hjälper inte, att inte ta debatten hjälper inte, svulsten verkar dessutom immun mot politiska skandaler som skulle få vilket annat parti som helst att rasa ihop.

Här har han faktiskt en poäng, Gardell. Det han borde inse är givetvis att angreppen mot Sverigedemokraterna inte lönar sig, eftersom partiets väljare och sympatisörer sedan länge blivit klara över att den hiskeliga djävulsmålning Gardell och en hoper andra demokratihaverister på bred front sömngångaraktigt utsätter partiet för har föga eller inget med verkligheten att göra.

 

Kyrkklockorna i Sveg manifesterade mot yttrandefriheten – störde SD-möte

2 september, 2014

http://www.expressen.se/nyheter/kyrkklocka-i-sveg-for-mangfald-under-sd-tal/

Svenska kyrkan har gjort det igen. Alltså ringt i klockorna för att markera mot partipolitiska möten som ogillas.

Tidigare har så skett när det lika diminutiva som irrelevanta nazistpartiet Svenskarnas parti anordnat manifestationer på olika håll i landet. I söndags var det emellertid det demokratiska riksdagspartiet Sverigedemokraterna som drabbades.

untitled Svegs kyrka.

Klockorna i Svegs kyrka i Härjedalen ljöd, efter beslut i ortens kyrkoråd, i syfte att manifestera för ”mångfald och alla människors lika värde” som kyrkorådets ordförande Jonny Springe (S) valde att uttrycka det. På detta sätt stördes det möte med Sverigedemokraternas partisekreterare, riksdagsman Björn Söder, som talare vilket hölls på torget i Sveg.

Länk till kort TT-artikel i Expressen om klockringningen i Sveg överst.

Björn Söders tal, som gav upphov till en stor polisinsats, sammanföll med en manifestation för ”mångfald (återigen detta ord, som ju endast betyder att det finns flera saker av någonting) och kärlek” anordnad av partierna C, FP, KD, M, S och V samt organisationen Vox Humana.

När Östersundsposten intervjuade några ortsbor var flera mycket kritiska till klockringningen, som de menade i själva verket kunde ses som en manifestation riktad mot yttrandefriheten.

”Jag har inget till överst för Sverigedemokraterna, men det här var dåligt gjort”, löd ett omdöme. En annan menade att det nu var dags att gå ur Svenska kyrkan.

Det har senare, enligt uppgifter i tidningen Härjedalen, framkommit att kyrkorådet var splittrat i frågan om klockringning under SD-mötet. När frågan skulle avgöras i en omröstning blev siffrorna således knappa 4 – 3 till förmån för ringningen:

http://www.tidningenharjedalen.se/opinion/kyrkoherde-torgny-larsson-om-klockringningen-i-sveg

900 Jonny Springe (S) lät klockorna ringa mot yttrandefriheten.

Kyrkoherde Torgny Larsson, som tidigare uppgavs ha deltagit i beslutet, skriver i ett brev som publiceras i tidningen att han inte varit med om ställningstagandet, utan att han tvärtom är kritisk mot klockringningen under SD-mötet. Larsson menar att kyrkan bör vara restriktiv med att ringa annat än vid gudstjänster, och att  endast allvarliga händelser av typ ofred eller då stora materiella värden hotas bör kunna föranleda klockringning.

Klockringning som protest mot ett besök av Björn Söder hade för övrigt skett tidigare på söndagen i Falun, men då rörde det sig om obehöriga som brutit sig in i kyrkan och ringt i klockorna på eget bevåg.

Klockringningen i Sveg bekräftar enligt denna bloggares mening den sorgesamma andliga förflackning och selektiva politisering som Svenska kyrkan under en lång följd av år varit drabbad av. I dag anses det viktigare att protestera mot demokratiska partier man av någon anledning ogillar och att hålla menlösa manifestationer för exempelvis miljö, så kallad mångfald, homosexualitet och kärlek  än att företräda kristen tro.

Kyrkans ledning anser det viktigare att bojkotta apelsiner från Israel än att engagera sig för förföljda kristna i arabvärlden och försvara den kristna tron mot tilltagande islamisering och materialism.

Jag talar om en kyrka vars högsta företrädare, ärkebiskop Antje Jackelén, är oförmögen att särskilja fridsfursten Jesus från krigsherren Muhammed och vars stockholmsbiskop, Eva Brunne, lever i ett öppet lesbiskt parförhållande. En kyrka i fritt fall.

 

Pedofilvarning för Stockholm Pride när Södertälje kommun hissar regnbågsflagg

29 juli, 2014

Stälke 28 juli 2014 009 Två regnbågsflaggor flankerar tre kommunflaggor utanför Södertälje stadshus. Foto: Tommy Hansson

Den 28 juli hissades den så kallade regnbågsflaggan utanför Södertälje stadshus. Två exemplar av den färgrika tygduken flankerade tre kommunflaggor med stadens traditionella skyddshelgon, Sankta Ragnhild, som motiv. Det är sannolikt en inte alltför djärv gissning att den väna damen grät i sin himmel över sällskapet.

Det väckte betydande uppmärksamhet när den ungdomliga kulturföreningen Molto, dominerad av miljö- och vänsterpartister, förra sommaren hissade regnbågsflaggan utanför Stadshuset i syfte att stötta Stockholms så kallade Pride-festival. Eftersom flaggningen stred mot kommunens flaggpolicy avlägsnades tygstycket illa kvickt, och moderata fullmäktigeledamoten Rolf B. Bertilsson hotade till och med att polisanmäla tilltaget.

Det krävdes dock knappast någon övermänsklig siarförmåga för att inse, att det bara var en tidsfråga innan prideflaggningen skulle tillåtas. Så skedde också denna försommar, då kommunstyrelsen respektive fullmäktige efter förslag av den rödgröna majoriteten antog en förändring av flaggpolicyn innebärande att det skulle bli möjligt att med flaggning uppmärksamma evenemang också utanför Södertälje kommun.

SD:s inställning klar SD Södertäljes inställning har varit klar hela tiden. Förutsatt att ett evenemang av betydelse går av stapeln inom kommunen ser vi inget hinder för att kommunal flaggning sker, vare sig det är fråga om ett Pride-arrangemang eller annan typ av manifestation. Däremot finns naturligtvis inga som helst skäl att flagga för ett evenemang som hålls i en annan kommun, i detta fall Stockholm.

tagebanner1 Södertäljes Pride-supporter nummer 1: Tage Gripenstam (C).

Denna inställning delas dock inte av vare sig den politiska kommunmajoriteten eller av den krampaktigt politiskt korrekta lokalavisan Länstidningen (LT), vilken hade regnbågsflaggningen som huvudnyhet i sin utgåva den 29 juli med Centerpartiets till tårar rörde gruppledare Tage Gripenstam i blickfånget. Under Pride-festivalen låter LT även sin logotyp på förstasidan ”stoltsera” med regnbågsfärgerna.

Gripenstams hållning i frågan är onekligen konsekvent, då han under en följd av år krävt regnbågsflaggning utanför Stadshuset under Stockholm Pride. Övriga gruppledares (utom KD:s Veronica Westergård) hållning är däremot nog mest att betrakta som fjäsk och undfallenhet inför den mäktiga HBTQ-lobbyn, som sedan många år för en nära nog jihadistisk kamp mot alla kritiker för att brännmärka dessa som svårartade ”homofober”.   

Det skall tilläggas att SD även motionerat i fullmäktige om att på permanent basis flagga med vår blågula nationsflagga utanför Stadshuset, på vars flaggstänger det normalt finns en EU-flagga samt fyra kommundelsflaggor. Nog borde det gå att klämma in också en svensk flagga där!

Bestämt nej av Åkesson Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, klargjorde inför årets Pride-jippo att SD säger bestämt nej till deltagande. Samma ståndpunkt har Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund visat. Åkessons inställning framgår klart av följande artikel i Expressen:

http://www.expressen.se/nyheter/akesson-bestamt-nej-till-att-delta-i-pridetaget/

620x300xKink-Headline-620x300_jpg_pagespeed_ic_HwaG9y3V1X ”Kinky” Pride-deltagare.

Och det finns sannerligen all anledning att problematisera det politiska och mediala etablissemangets skönmålning av HBTQ-livsstilen i allmänhet och Pride-evenemangen (sådana förekommer numera i en rad städer från norr till söder) i synnerhet. Det är ju faktiskt omöjligt att blunda för att HBTQ – homo-, bi-, trans- och ”queer”-sexualitet – medför betydande risker.    Detta erkänner till och med de Pride-entusiastiska miljöpartisterna Mats Pertoft, Annica Hjerling och Rodolfo Alvarez i ett debattinlägg med rubriceringen ”Pride – för allas lika värde” i LT den 29 juli:

Unga hbtq-personer har det allra svårast. De mår generellt sämre än andra ungdomar och ungefär 20 procent har utsatts för våld av en familjemedlem. 25 procent av homo- och bisexuella kvinnor mellan 16 och 25 år har försökt ta livet av sig. Hälften av alla unga transpersoner har övervägt självmord. Detta är fruktansvärda och helt oacceptabla siffror som visar en mörk verklighet.

Att Miljöpartiet och andra Pride- och HBTQ-entusiaster, trots denna oroande statistik, fortsätter att propagera för den homosexuella livsstilen är minst sagt anmärkningsvärt, eller kanske rättare: det är inte riktigt klokt. Det finns ju hur många undersökningar som helst som påvisar riskerna med denna livsstil. Enligt en omfattande studie redovisad i den amerikanska tidskriften Social Science Research (volume 41, issue 4) 2012 klarar sig barn som lever i en homosexuell familjekonstellation sämre än barn med föräldrar av olika kön:

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0049089X12000610

Sämst klarar sig barn i lesbiska familjerelationer: de mår sämre, är olyckligare och har fler sociala och andra problem än andra barn samt har oftare självmordstankar.

2013-08-04-12-25-17_pride Glammigt, översexualiserat spektakel med pedofilvarning på Stockholms gator.

Pedofilvarning Det finns all anledning att instämma med Ingrid Carlqvist i en ledartext på sajten Dispatch International, som gjort en ingående granskning av Stockholm Pride 2014,  den 25 juli:

För min del får folk ha sex med vem de vill – så länge det handlar om vuxna och villiga personer. Men varför lägger staten, Svenska kyrkan och storföretag ner miljoner på att locka in ungdomar i en livsstil som är minst sagt självdestruktiv – utan att informera om riskerna? Det är en fråga som vi måste diskutera.   

En sak står fullständigt klar, och det är att från Pride och dess vanligaste påhejare kan vi inte räkna med någon som helst problematisering när det gäller HBTQ-livsstilen. I årets Stockholm Pride förekom tvivelaktiga inslag med tydlig pedofilvarning. Så lockade Pride Ung personer från 13 till 29 år att fritt umgås med varandra – det krävs ingen större fantasi att räkna ut vad detta kan leda till. Vidare fanns inslag såsom Pride Kinky med hoppande, mänskliga hundar. Prides karaktär av översexualiserat och vulgärt spektakel består.   

20145101954498210801073_sbig Svenska kyrkan propagerar för HBTQ och Pride.

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) hade under 1980-talet helt öppet något som kallades Pedofila arbetsgruppen, som bland annat ville slopa 15-årsgränsen för sexuellt umgänge. Årets Pride-satsning visar att denna pervogrupp förmodligen inte har så långt kvar tills dess intentioner förverkligas.

Det finns allt fog att undra vad Pride-ivraren Tage Gripenstam och övriga fem gruppledare i Södertälje som tillstyrkte Pride-flaggning anser om detta. Man kan också undra vad vederbörande tycker om dessa programpunkter under årets Stockholm Pride:

10350602_10152349327500674_6805356226658192397_n

 

 

 

 

 

Museveni: ”Homosexuella bör rehablitera sig med hjälp av samhället”

1 mars, 2014

images Ugandas kristne president Joweri Museveni godkände homosexlagen den 24 februari 2014.

År 2009 lämnade den ugandiske parlamentsledamoten David Bahati in ett lagförslag om en striktare lag riktad mot homosexuella handlingar. Lagen, som ursprungligen stadgade dödsstraff för grovt brott, har efter hand modifierats varvid dödsstraffet ersatts av livstids fängelse som maxstraff. Lagen godkändes slutligen av president Joweri Museveni den 24 februari 2014.

Enligt lagen är såväl manlig som kvinnlig homosexualitet förbjuden. Den omfattar även ugandiska medborgare som ägnar sig åt homosexualitet utomlands samt individer, företag och organisationer inklusive så kallade NGOs (non-governmental organizations) vilka stöder HBTQ-rättigheter eller känner till homosexuella aktiviteter men underlåter att rapportera sådana. Livstids fängelse är förbehållet ”grov homosexualitet”, som är förenat med risker för smittspridning av främst HIV och AIDS, eller homosex med minderåriga.

Ugandas avvisande inställning till homosexualitet har varit en het internationell potatis ända sedan lagförslaget lades fram för snart fem år sedan. Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) hotade redan då – ett hot som nu upprepas – att dra in det svenska biståndet, vilket under 2000-talet har uppgått till 330 miljoner kronor per år.

Ugandas minister för etik och integritet, James Nsuba Butaro, svarade enligt tidningen Dagen då: ”I Uganda vill vi inte ha med analsex att göra.” Mer här:

http://www.dagen.se/nyheter/uganda-svarar-svenska-bistandsministern-om-homosexlag/

President Yoweri Kagala Museveni, född 1944, har innehaft den högsta makten i Uganda sedan 1986, då han medverkade i en kupp som störtade president Milton Obote. Museveni deltog även i det ugandiska inbördeskrig som förde Obote till makten efter Idi Amins brutala mardrömsstyre 1971-79. Genom att underteckna den modifierade homosexlagen stärker han sin ställning i det starkt homosexfientliga Uganda, där både kristna och muslimer applåderar den nya lagen. Museveni är själv kristen.

untitled Den ugandiske politikern David Bahati lämnade in förslaget om homosexuella handlingar 2009.

Museveni visar med sitt godkännande av det omdiskuterade lagförslaget att han står stark mot påtryckningar från omvärlden, främst USA med president Barack Obama i spetsen. Det har i rapporterats i anslutning till homosexlagen att amerikanska evangelikala aktivister haft ett starkt inflytande i opinionsbildningen.

I anslutning härtill skriver expertkommentatorn Ben Shepherd på sajten Chatham House den 24 februari: ”However, there has been little analysis of the political calculus underpinning President Musevenis decision to sign the bill into law…With increasingly little room to manoeuvre, Museveni may be tempted by a turn to the well-worn tactic of anti-colonial populism.

Hela texten här:

http://www.chathamhouse.org/media/comment/view/197622

Shepherd menar även att godkännandet av lagförslaget långsiktigt kan stärka Musevenis ställning bland de sturska östafrikanska staterna Rwanda, Kenya och Uganda. Talrika afrikanska stater har litet i skymundan trätt fram i form av en lovande utveckling, där bland annat inkomster från rikliga naturresurser har lett till robusta ekonomier och mindre beroende av västvärlden. Ben Shepherd fortsätter:

New investors – from China to Malaysia – bring support with few of the governance or human rights-concerns of traditional donors. Young people, daily exposed to Western lifestyles through information technology, but largely excluded from participation by the iron hand of global socio-economic inequality, are likely to be fertile ground for new ‘authentically’ African identities.

Denna utveckling stärker, anser Shepherd, den traditionella afrikanska fientligheten gentemot alternativa livsstilar av det slag som frodas inom HBTQ-kommuniteten. Vad som måhända är en smula ironiskt ur ett svenskt perspektiv är, att Yoweri Museveni motiverat sitt beslut att godkänna antihomolagen i Uganda med forskning som utförts vid Karolina institutet i Stockholm:

http://www.svt.se/nyheter/varlden/antihomolag-motiveras-med-svensk-forskning.

Museveni framför i den ugandiska dagstidningen Daily Monitor bland annat följande argument:

Since my original thesis that there may be people who are born homosexuals has been disproved by science, then the homosexuals have lost their argument in Uganda. They should rehabilitate themselves and society should assist them to do so.

Enligt Museveni har således de homosexuella “förlorat sina argument” i Uganda samt “bör rehabilitera sig själva” med hjälp av samhället.

Hela Musevenis artikel:

http://www.monitor.co.ug/News/National/Museveni–Homosexuals-have-lost-argument-in-Uganda/-/688334/2220416/-/sjci8iz/-/index.html

imagesI17JZN0B

Enligt den apostroferade forskningsrapporten visade det sig, att i fråga om enäggstvillingar med homosexuella inslag så var båda tvillingar homosexuella i endast 10 procent av fallen. Denna slutsats går på tvärs med det argument som så ofta framförs av HBTQ-lobbyn – att homosexualitet uteslutande är en genetisk företeelse – eftersom enäggstvillingar har exakt samma genuppsättning: homosexualitet kan alltså läras in.

Niklas Långström, en av forskarna bakom rapporten, anser enligt svt.se att ”presidenten helt misstolkat forskningsresultaten och missbrukar dem för att försvara ’oacceptabel, icke-demokratisk lagstiftning’.” Nu är det ju dock knappast naturvetenskapliga svenska forskares uppgift att recensera ugandisk eller annan afrikansk lagstiftning och graden av dess demokrati.

Upprördheten på våra breddgrader har som bekant varit stor över Ugandas homosexlag utan att upprördheten nödvändigvis haft saklig grund. Detta har Afrika-kännaren och biståndsexperten, journalisten Bengt Nilsson, tagit upp på Ethno Press den 25 februari:

http://www.ethnopress.se/?p=1094

Nilsson framhåller så:

Bror Duktig i Sverige vet bäst och hans minne är kort. Att problematisera viktiga samhällsfrågor ligger inte för honom. Ännu en gång öppnar sig en möjlighet att låta det förträngda Afrikaföraktet pysa ut..Kanske bör vi ett kort ögonblick reflektera över det faktum att homosexualitet officiellt betraktades som en sinnessjukdom i Sverige fram till 1979. Att bli klassad som sinnessjuk är också ett slags livstidsstraff. Kanske bör vi också reflektera över vad det kan vara som skiljer Uganda från Sverige när det gäller synen på homosexualitet som samhällsfenomen.

untitled Bengt Nilsson uppmanar till problematisering och besinning.

Bengt Nilsson understryker att alla samhällen i Afrika söder om Sahara traditionellt är baserade på släktskap. Släkten, som är den viktigaste formen av kollektiv, anses viktigare än individen. Individens uppgift är att reproducera släkten. ”Så var det även i Sverige för inte så länge sedan”, skriver Nilsson. ”På den tiden då homosexualitet utgjorde ett hot mot samhällets fortbestånd, på samma sätt som man ser på saken i dag i Uganda.”

Han fortsätter: Att människor av samma kön ingår i äktenskapsliknande relationer och därmed avstår från att producera barn är som en tidsinställd bomb i ett samhälle där släkten betyder allt. Släkten kan bestå endast så länge den växer. I samma ögonblick som den slutar expandera tappar den också i styrka.

Bengt Nilsson uppmanar gayaktivisterna i Sverige att kliva av ”de höga hästarna” och att försöka förstå ”vad som konstituerar attityder och lagstiftning i länder vars samhällssystem skiljer sig från det svenska.”

Att förvänta sig att den robotlika  politiskt korrekta opinionsbildningen i Sverige skall ta Nilssons råd ad notam och ägna sig åt ”lite problematisering och eftertanke i debatten” är nog dock att hoppas för mycket. Som samhällsanalytikern Jan Sjunnesson visar i sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (2013) är Sverige på många sätt ett socialt laboratorium, där det erfarenhetsbaserade och traditionella befinner sig i strykklass.

Lär dig politisk korrektiska!

16 januari, 2014

I den politiska debatten används titt som tätt ett antal nyckelord. Genom att använda dem vill den som yttrar ordet/orden i fråga frammana en viss tankemodell. Man kan därför se dessa ord som ”mentala knappar”: när en politiker eller debattör trycker på dem dem förutsätts åhöraren reagera på ett visst sätt, närmast likt Pavlovs hundar (se fotnot). Nedan följer  en lista på några av de ord och begrepp som används flitigast i debatten.

Alla människors lika värde: Används företrädesvis som slagträ mot Sverigedemokraterna, vilka (givetvis felaktigt) förutsätts icke ansluta sig till idén att alla människor i grunden har samma värde.

Alternativa energikällor: Ibland även kallade ”framtidens energikällor”; hopplöst inneffektiv energiproduktion såsom vind- och solkraft, vilka av miljöfanatikerna i och utanför Miljöpartiet i en framtid antas komma att svara för allt energibehov.

untitled Framtidens energikälla?

Antifascism: Kommunistisk rörelse som uppstod i Tyskland på 1930-talet; har övertagits av allsköns vänsterslödder som tycker det är en fördel att ha en ideologisk ursäkt när man vandaliserar egendom och ger folk på käften.

Antikommunism: Kritik mot världshistoriens mest skadliga ideologi anses av den politiska klokskapen vara sak samma som irrationellt hat mot allt som är ”progressivt”.

Antirasism: Artificiell ideologisk ursäkt för vänsterligister att misshandla folk, gapa och skrika, kasta föremål och bete sig allmänt svinaktigt. Kan också ses som våldsbejakande politisk korrekthet.

Antisionism: Finare ord för judehat, antisemitism, hat mot staten Israel.

Apartheid: Ursprungligen rasåtskillnad i Sydafrika; används numera mest som beteckning för den politik som förs av Israels regering.

Breivik: Den norske massmördaren används som tillhygge mot alla som inte bekänner sig till den hallstämplade politiska korrektheten i frågor som rör islam och invandring; exempel: ”SD har samma värderingar som Breivik”.

Danmark: Vårt dejliga sydliga broderland brukas som avskräckande exempel med betydelsen: så kan det gå när invandringskritiska partier (läs: Dansk Folkeparti) får alltför stort inflytande.

Dansk situation: När invandringskritiker får otillåtet stort politiskt inflytande.

Demokrati: Allt som är bra.

Fascism: All kritik av svensk och/eller europeisk immigrationspolitik; alternativ tolkning: allt som är dåligt.

nelson_rolihlahla_mandela_madiba__by_lordmystirio-d5ru4k6 Madiba: den enda frälsare vi behöver?

Feminism: Koncept om kvinnans frigörelse vilket alla kvinnor såväl som män förutsätts omfatta; vitt begrepp som kan innefatta allt från förespråkande av kvinnors representation i bolagsstyrelser till övertygelsen, att alla män skall hackas sönder med machetes (jag brukar i fråga om exempel som det sistnämnda använda uttrycket ”feminazism”).

Främlingsfientlighet: Tolkning av grekiska uttrycket xenofobi, fruktan för allt främmande; används när någon av något skäl inte vill använda det starkare ”rasism”.

Hat: All form av kritik mot politiskt korrekt politik av typ fri invandring, feminism, HBTQ-kramande etcetera, ofta synonymt med Sverigedemokraternas politik; när vänstern hatar är detta däremot uttryck för ett räddfärdigt engagemang, särskilt när det gäller klasshat som den marxistiska ideologin bygger på.

Homofobi: All kritik av någon eller någonting som har med homosexualitet att göra.

Höger: Omänskligt; allt som är dåligt.

Inkluderande: Luddigt begrepp som närmast används i betydelsen att inlemma någon/några i den så kallade gemenskapen, i motsats till att dela in i ”vi och dom” (se nedan).

Islamofobi: All kritik av någon eller någonting som har med islam att göra.

Järnrör: Beteckning för Sverigedemokraternas politik och/eller värderingar.

Klimatförnekare: Alla som inte bekänner sig till den obevisade teorin om att det pågår en global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp.

Klimatsmart: Att vara k. är att med hull och hår köpa den obevisade teorin om att det pågår en global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp och att anpassa sitt liv och sina vanor därefter; i utvidgad betydelse är en k. person någon som är miljöpolitiskt korrekt i allmänhet.

662417_366_180 Pol Pot och resultatet av hans kommunistiska maktutövning i Kambodja.

Kommunism: Egentligen fint begrepp (det betyder ju bara ”egendomsgemenskap”, vad är det för fel med det?) som av ”högern” eller ”fascisterna” används för att misskreditera Vänsterpartiet.

Kränkt: Ett tänjbart begrepp som kan omfatta allt från att bli misshandlad på grund av sin hudfärg till att bli kallad ”goding” av chefen. Den vida tolkningen av vad det innebär att bli k. har givit upphov till en hel kränkthetsindustri med anknytning till i första hand rättssystemet.

Kulturarbetare: Person verksam inom något som kan anses ha med kultur att göra och som delar den så kallade arbetarklassens värderingar. Klär sig gärna i blåvitrandig skjorta med rundkrage och eventuellt gummistövlar.

Människosyn: Används företrädesvis som tillhygge mot Sverigedemokraterna, vilka förutsätts (givetvis felaktigt) inte dela synen att alla människor i grunden har ett lika stort värde.

Nazism: All kritik av svensk och/eller europeisk immigrationspolitik med ”rasistiska” konnotationer.

Nazistiskt angrepp: Nazister och kommunister gör upp om att slåss, och när denna uppgörelse förverkligas kallas den n. a. (exempel: händelserna i Kärrtorp den 15 december 2013).

Nelson Mandela (Madiba): Den enda frälsare världen behöver; M.:s förflutna som terroristledare är tabubelagt i sammanhanget.

Opolitiskt nätverk: Frontorganisation bestående av ”vanliga människor” vilka styrs och kontrolleras av en kärna som utgörs av medvetna kommunister (exempel: Linje 17 i Kärrtorp).

Patriarkatet: Feministiskt hjärnspöke om en manlig konspiration som styr världen och alla dess institutioner.

Putin: Elak gubbe i Ryssland som förföljer homosexuella och invaderar Ukraina.

imagesCA73CU2P Putin, elak rysk gubbe.

Rasism: All kritik av svensk och/eller europeisk immigrationspolitik; begreppet r. bygger på den av moderna forskare tillbakavisade tesen, att det skulle förekomma ”raser” inom mänskligheten.

Rysskräck: Skällsord använt för att misskreditera alla som anser att det behövs ett svenskt militärt försvar som skydd mot ett möjligt ryskt angrepp.

Sionism: Egentligen det judiska folkets strävan efter och rätt till ett nationalhem; i politiskt korrekt tappning dock beteckning för varje form av påstådd orättfärdig israelisk aggression och ockupation.

Svensk: Ett tänjbart begrepp som kan omfatta allt från den som har förfäder födda i Sverige sedan stenåldern till envar som nyttjar tunnelbanan i Stockholm.

Tolerans: Heligt ord för framförallt folkpartister som ej endast betyder – vilket är den egentliga meningen – att man bör överse med vissa typer av beteende man själv inte gillar; i den nya, politiskt korrekta betydelsen, innebär t. att man också helhjärtat måste stödja beteendet i fråga.

Vi och dom: Begrepp som i tid och otid används för att beteckna sverigedemokratisk politik, i synnerhet av statsminister Fredrik Reinfeldt; SD förutsätts dela in befolkningen i svenskar och invandrare och ställa ”grupp mot grupp” medan Reinfeldt delar in den i SD:are och icke SD:are.

Vänster: Mänskligt, medvetet, allt som är bra.

Värdegrund: Den sekulära moral alla, efter de religiösa normernas avskaffande, förutsätts bekänna sig till; används ej sällan i syfte att exkludera sverigedemokrater från fackförbund och dylikt.

Fotnot:”Pavlovs hundar”. Hundar som användes av ryssen Ivan Pavlov (1849-1936) vid psykologiska experiment. I dessa reagerade hundarna med ökad salivutsöndring när en klocka som angav att det var matdags ljöd: en så kallad betingad reflex. Pavlov tilldelades 1904 nobelpriset i medicin för sina experiment.

untitledTeckning som föreställer en av Pavlovs bekanta experimenthundar.

Gardell i Expresen-intervju: islam är inte homofobisk

21 november, 2013

untitled

http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jimmie-akessons-angrepp-pa-gardell/

Dagen innan Sverigedemokraternas landsdagar sparkar igång i Västerås väljer Expressen att attackera Jimmie Åkesson för något som inte kom med i hans senaste bok Satis polito. Det gäller några meningar om HBTQ-frågor som av olika anledningar inte trycktes i boken.

Expressen gör det till ett stort nummer att SD-ledaren uttalar sig mindre fördelaktigt om bögikonen Jonas Gardell. Den senare får också tillfälle att framträda i Expressen-TV med ironisk högläsning ur de censurerade anteckningarna. Det lyser igenom i tidningens underdåniga behandling av Gardell, att det är en svår försyndelse och närmast blasfemiskt att kritisera denne, som i vissas ögon väl närmast är ett nationalhelgon.

Vad har då Åkesson att säga om Gardell?

SD-ledaren talar bland annat om Gardells ”billiga böghumor”, ett omdöme jag personligen finner taget på kornet. Vidare i anteckningarna:

Tvärtom, hade jag varit homosexuell hade jag förmodligen aldrig tillåtit en sådan typ agera självutnämnd representant för mig.

Jag hade inte kunnat uttrycka det mycket bättre själv. Gardell är med sitt tjoande och tvångsmässiga pajaseri ett hån mot alla homosexuella som inte önskar göra någon stor sak av sin sexuella läggning. Det är en skam för Sverige att en vulgär besserwisser, ehuru förvisso bra på det han gör, som Jonas Gardell blir föremål för en kvalmig personkult och vilken man helst bör kräla i stoftet inför.

Gardell är en av grundpelarna i den HBTQ-lobby som snedvridit debattklimat och opinionsbildning så att det i dag är nästan omöjligt att, med hedern i behåll, kritisera något som har att göra med homosexualitet och närslutande frågor över huvud taget.

images1MBA4CRXNågra Pride-deltagare visar upp sin smak…

Jimmie talar i de strukna anteckningarna vidare om ”de smaklösa figurerna i Pride-paraden”. Och visst brukar det finnas gott om smaklösa figurer i denna parad, sådana som brukar vifta med löspenisar, ta på sig lösbröst och vicka på rumporna i åtsmitande läderutstyrsel. Anser man inte slikt vara smaklöst är man i mitt tycke kemiskt befriad från varje tillstymmelse till något som ens avlägset kan kallas acceptabel smak.

Därmed inte sagt att alla dem som brukar gå i Prideparaden, som avslutar den så kallade Pridefestivalen, svarar mot denna beskrivning.

Toleransens stora galjonsfigur Jonas Gardell menar i TV-intervjun med Expressen att hans jobb är att ”sätta dit såna som Åkesson” och att SD är ett ”fascistparti”. Han anser yttermera, kanske efter att ha rådgjort med sin äldre bror, religionsvetaren och antisemiten Mattias Gardell, att islam ”egentligen inte” är en homofobisk religion. Säg det till de efterlevande till de homosexuella som avrättats genom hängning i det strikt islamska Iran, Jonas Gardell!

Det är svårt att tro att Gardell, som är legendarisk för att inte tåla minsta form av kritik, faktiskt är hedersdoktor i teologi.

untitledTvångsmässige pajasen och teologie hedersdoktorn Jonas Gardell.

Man undrar naturligtvis hur Expressen fått tillgång till de anteckningar som Åkesson och förlaget Asp Lycke ratade. Däremot behöver man inte lägga pannan i alltför djupa veck för att få klart för sig varför tidningen kommer med denna bredsida nu: det sker alltså dagen innan Landsdagarna i Västerås inleds.

Har man inget annat att komma med kan man alltid hosta upp material som inte kom med i Jimmie Åkessons bok.

Tankepolisen: en realitet när oikofobin råder

12 juli, 2013

tony_mianoPredikanten Tony Miano greps när han talade om sexuella synder i tankepolisens England.

http://www.telegraph.co.uk/news/religion/10159420/Christian-arrested-for-calling-homosexuality-a-sin-warns-of-real-life-thought-police.html

Den 49-årige predikanten Tony Miano hade nyligen en omskakande upplevelse efter att ha hållit en gatupredikan i London. Han greps av polis, förhördes därefter i sex timmar på en polisstation om sin tro innan han släpptes ur den cell han placerats i. Länken ovan går till en artikel i The Telegraph om händelsen inklusive en kort video från Mianos predikan.

Någon i publiken hade tagit anstöt när Miano i sin predikan tagit upp ett bibelställe hämtat ur Första tessalonikerbrevets fjärde kapitel, där det talas om otuktssynder:

Ty detta är Guds vilja, detta som hör till eder helgelse, att avhålla eder från otukt…

Att tala om synd och otukt är inte något som går spårlöst förbi i ett samhälle som är impregnerat med sekulär politisk korrekthet. Särskilt inte när man som Tony Miano nämner homosexualitet bland andra sexuella synder. Det fick den svenske pastorn Åke Green erfara när han för några år sedan ställdes inför rätta efter att i en predikan ha fördömt homosexuella handlingar utifrån Bibelns budskap.

AkeGreen2Pastor Åke Green åtalades men frikändes när han redovisade Bibelns syn på homosexuella handlingar.

Miano har ett förflutet som biträdande sheriff i Los Angeles county i USA men lämnade sitt jobb för två år sedan för att bli kristen predikant på heltid. Miano menade efter sitt frisläppande att vad han kallade ”tankepolisen” blivit en realitet i dagens västerländska samhälle. Den obekväme predikanten greps med stöd av den kontroversiella Public Order Act, vilken förbjuder ”förolämpande” ord eller uppträdande.

Att varna för bibliska synder är uppenbarligen oerhört förolämpande i somligas ögon.

Det engelska Överhuset har nyligen avskaffat klausulen i fråga efter en omfattande kampanj för yttrandefrihet, men detta hade ännu ej trätt i kraft då Miano greps utanför ett shoppingcenter i Wimbledon i sydvästra London.

Miano citeras på följande sätt i The Telegraph den 4 juli:

Det förvånade mig att här i landet som producerat Magna Carta att en i övrigt laglydig person kunde förlora sin frihet därför att en person tog anstöt av innehållet i mitt tal.

Miano menar att Storbritannien likaväl som andra länder befinner sig på ett sluttande plan när det gäller en yttrandefrihet som alltmer eroderas. Det är inte ett dugg bättre i Sverige. Exemplet Åke green har nämnts ovan. Ett exempel från min egen fatabur är att Telgekuriren, en SD närstående tidning som delas ut till samtliga hushåll i Södertälje kommun som jag är chefredaktör och ansvarig utgivare för, ett par gånger anmälts för lagparagrafen om ”hets mot folkgrupp” därför att tidningen tagit upp det hot vi anser att den fortgående islamiseringen utgör.

islam_democracyAnhängare av islam demonstrerar sin syn på frihet.

Artiklarna som behandlat detta ämne har varit väl underbyggda och beledsagats av en mängd källhänvisningar, men icke desto mindre anser vissa personer att det får vara någon måtta på yttrandefriheten – alltför kontroversiella och/eller politiskt inkorrekta ämnen skall enligt deras uppfattning ej få behandlas.

Jag är slutligen ganska säker på, att om Miano varit en muslimsk i stället för kristen predikant och brännmärkt bögeriet – som är belagt med dödsstraff i exempelvis Iran – så hade ingen sagt något. Då hade toleransen varit stor gentemot den ”kulturella kontexten” som det så fint brukar heta om barbariska inslag i för västerlandet främmande kulturer, när oikofobin (skräck för det egna) sitter i högsätet.

Fotnot: Magna Carta (eller Charta) var ett avtal som ingicks 1215 mellan konungen Johan utan land och adeln och prästerskapet. Avtalet anses ligga till grund för Englands parlament samt senare tiders lagar och statuter om mänskliga fri- och rättigheter.

Edward Snowden – hjälte eller förrädare?

12 juni, 2013

edward-snowden-is-a-free-man-in-hong-kong--for-nowNumera Hong Kong-baserade visselblåsaren Edward Snowden.

Edward Snowden har på kort tid blivit ett världskänt namn sedan han trädde fram som källan bakom de spektakulära avslöjandena om den amerikanska säkerhetsorganisationen National Security Agencys (NSA) omfattande övervakningsprogram syftande till att förhindra terrorism. Snowden har sammanfattningsvis  förklarat att han läckte de känsliga uppgifterna av omtanke om demokratin och friheten i USA. Frågan är dock om detta ger hela bilden av Snowden.

Edward Snowden föddes i North Carolina 1983. Han tog värvning i USAs armé 2004 med förhoppningen att bli en del av de amerikanska specialstyrkorna som kämpade i Irak. Ett par månader senare bröt han dock båda benen i en träningsolycka. Därefter var han en tid verksam som säkerhetsvakt i NSA innan han anställdes som datatekniker inom Central Intelligence Agency (CIA). Under årens lopp var han stationerad i bland annat Schweiz och Japan.

När Snowden lämnade USA till förmån för Hong Kong var han bosatt i Hawaii med sin flickvän Lindsay Mills, verksam som vad som i amerikanska TV-serier brukar kallas ”exotisk dansös”. Innan han lämnade Lindsay åt sitt öde för flykten utomlands hade han läckt information om det amerikanska övervakningsprogrammet till brittiska The Guardian och amerikanska The Washington Post.

imagesSnowdens exflickvän, Lindsay Mills.

Frågan hur det kommer att gå för Edward Snowden är öppen. Själv har han sagt sig, i likhet med det udda schackgeniet Bobby Fischer (1943-2008), vilja söka asyl på Island. Enligt isländska diplomatiska källor måste han dock söka asyl direkt på plats, det vill säga på Island, och inte från ett annat land.

Klart är att den amerikanska administrationen gärna vill lägga vantarna på Snowden och ställa honom inför rätta som skett med Bradley Manning, den homosexuelle amerikanske arméanalytikern som lämnat ut hemliga uppgifter till WikiLeaks.

Den amerikanske krönikören Cliff Kincaid, director för The Accuracy In Media Center for Investigative Journalism, tillhör dem som i en text på sajten World Tribune.com ifrågasatt idealismen bakom Snowdens handlingssätt:

The fingerprints of America´s enemies and adversaries are all over the disclosures about the NSA´s terrorist surveillance program. It is significant that NSA contract employee Edward Snowden would flee to Hong Kong – controlled by China – and that he would select Glenn Greenwald, a far-left columnist, as his mouthpiece.

Den som så önskar kan läsa hela texten här:

http://www.worldtribune.com/2013/06/11/who-is-nsa-whistleblower-edward-snowden-really/

Inte bara Cliff Kincaid ifrågasätter Edward Snowdens hjältestatus. Också det föga konservativa CNN har ställt sig frågan: ”Is this guy a hero or a traitor?” Enligt kongressmannen Peter King, ordförande i The House Security Committee´s Subcommittee on Counterterrorism and Intelligence, är Snowden ”en avhoppare” från USA. Det torde vara svårt att argumentera mot detta.

En före detta CIA-tjänsteman vid namn Robert Baer, som citeras av Kincaid, hävdar att Edward Snowden kan vara en kommunistkinesisk agent som arbetar åt regeringen i Peking, detta eftersom Snowden valt att, av alla tänkbara platser, ta sin tillfykt till just Hong Kong som står under röda Kinas kontroll. Många inom den amerikanska underrättelseindustrin tenderar enligt uppgift att se fallet Snowden som en renodlad spionhistoria.

SHOT 6/8/08 The ACLU annual membership conference in Washington, D.C.Vänsterkrönikören Glenn Greenwald berättade historien om Snowdens avslöjanden i The Guardian.

Snowden valde, som framgår ovan, att  förse den USA-födde krönikören Glenn Greenwald vid den brittiska vänstertidningen The Guardian med information om sitt avslöjande. Greenwald har gjort sig känd för att specialisera sig på texter som ifrågasätter hård amerikansk behandling av terrorister som har förstörelsen av USA och dess nära allierade Israel på agendan. Han har även ifrågasatt om islam/islamismen egentligen är något större hot mot västerländska intressen.

Greenwald har enligt egen uppgift valt att bosätta sig i England därför att hans homosexualitet inte skulle ses med blida ögon i hemlandet USA, något som torde kunna ifrågasättas. Greenwald har prisat Bradley Manning för dennes överlämnande av hemliga handlingar till WikiLeaks samt den senare gruppens grundare Julian Assange, som för närvarande från sin bas i London  arbetar för den ryska regimens TV-kanal Russia Today.

Bradley ManningBradley Manning – inför rätta åtalad för förräderi.

Cliff Kincaid riktar slutligen i sin text skarp kritik mot vissa amerikanska konservativa som hyllar Edward Snowden som en hjälte, därför att hans avslöjanden ställer den förhatliga Obama-administrationen vid skampålen. De nu omdebatterade övervakningsprogrammen, framhåller Kincaid, påbörjades under George W. Bushs tid som president och har därefter godkänts av ett antal kongressrelaterade säkerhetsorgan.

Enligt en nyligen företagen opinionsundersökning godkänner en majoritet av tillfrågade amerikaner de aktuella övervakningsformerna.

Åström inte den förste

30 juni, 2012

Mitt förra inlägg om den nyligen avlidne toppdiplomaten Sverker Åström rönte viss medial uppmärksamhet, främst beroende på att jag lyfte fram Åströms öppna homosexualitet. Jag hävdade bland annat att denna kan ha ha haft  betydelse för Åströms eventuella agentskap i Sovjetunionens sold.

Det är ett faktum att Sverker Åström (1915-2012) ofta nämndes som tänkbar sovjetspion inom utrikesförvaltningen. Själv avfärdade han, av naturliga skäl, sådant som nonsens. Han menade att hans homosexualitet hela tiden varit känd inom stats- och utrikesledningen och att den därför inte utgjorde någon anledning för ryssarna att tvinga honom utföra tjänster för deras räkning.

Detta anser jag vara ett irrelevant argument i sammanhanget. Åström kunde givetvis ha varit KGB- eller möjligen GRU-agent alldeles bortsett från sin sexuella läggning. Det är dock viktigt att komma ihåg att vid den tid Åström inledde sin yrkeskarriär vid UD 1939 så var homosexuella handlingar straffbara och ansågs dessutom allmänt sett skamliga. Så var fallet under hela Åströms aktiva diplomatbana, som sträckte sig till 1982.

Det är självklart att om sovjeterna hade läckt Åströms läggning till media så hade det inneburit slutet för Åströms diplomatiska karriär. En sak är att hans bögeri må ha varit känt för stats- och utrikesledningen. Varken Åström själv eller hans arbetsgivare var dock betjänta av att det hela kom till allmän kännedom. Så visst hade sovjeterna en kraftfull hållhake på Åström!

Sverker Åström har i själva verket mycket gemensamt med ett knippe i stort jämnåriga brittiska toppdiplomater vilka alla avslöjades vara agenter för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Låt mig i korthet rekapitulera några av dessas välkända öden.

 Guy Burgess (1911-63). 

Guy Burgess (1911-63) var en brittisk spion och dubbelagent i Sovjetunionens sold. Han var medlem i den brittiska spionring som kallats ”The Cambridge Five” och vars övriga medlemmar var Donald Mclean, Kim Philby, Anthony Blunt och John Cairncross. Intressant vid en jämförelse med Sverker Åström är, att Burgess i likhet med svensken på 1930-taket anslöt sig till en pronazistisk grupp i syfte att dölja sina kommunistsympatier. Åström var å sin sida med i en nationell studentförening med sympatier för Tredje riket.

I likhet med Åström var Guy Burgess homosexuell med ett yvigt sexliv. Han drack dessutom som en svamp, klädde sig illa och var enligt samtida källor inte särskilt noggrann med hygienen. När Burgess var anställd vid brittiska Foreign Office i mitten på 1940-talet rekryterades han av KGB. Och när han tjänstgjorde som ambassadsekreterare i Washington, D. C. 1947  överlämnade han hemliga dokument till Sovjetunionen.

 Donald Mclean (1913-83). 

1951 avslöjades dock Guy Burgess och diplomatkollegan Donald Mclean (1913-83) som landsförrädare och fann för gott att fly till Moskva, där de givetvis hälsades som hjältar. Burgess fann sig aldrig till rätta i Moskva utan dog, bitter och olycklig, vid 52 års ålder 1963. Mclean, däremot, anpassade sig till livet under kommunismen, fick höga utmärkelser/grader och var respekterad i den sovjetiska kommuniteten. Mclean var gift och flerbarnsfar men hade även homosexuella böjelser.

Anthony Blunt (1907-83) umgicks i samma studentkretsar som Philby, Burgess, McLean och Cairncross. Han var en konsthistoriker som 1940-45 under en anställning inom den brittiska underrättelsetjänsten utifrån en ideologisk övertygelse överlämnat hemliga handlingar till Sovjet. Han hjälpte också Burgess och Mclean att fly 1951. Historien uppdagades redan 1964 men Blunt åtnjöt tills vidare immunitet.

 Anthony Blunt (1907-83). 

När saken nådde offentligheten 1979 blev det dock stor skandal och Blunt tvingades lämna alla uppdrag – bland annat var han chef för drottningens konstsamling – och avsäga sig sin adelstitel. Han sade sig ångra sitt spioneri och dog som en bruten man 1983.

Det kan tyckas märkligt att homosexuella som Åström, Burgess, Blunt och i någon mån Mclean sympatiserade med Sovjetunionen. Ty det gjorde Åström oavsett om han var sovjetagent eller ej. I början av 1940-talet träffade han inom parentes sagt, inom ramen för sin tjänstgöring i Moskva/Kujbysjev, den senare spiondömde översten Stig Wennerström, vilken då var militärattaché i Sovjetunionen. En homosexuell livsstil har ju  aldrig varit populär i Sovjetunionen, alldeles tvärtom.

Det är dock inte särskilt märkligt ur en psykologisk synvinkel. Som homosexuella kände de nämnda herrarna ett utanförskap gentemot det etablerade samhället, där deras läggning ansågs brottslig alternativt skamlig. Det föll sig då naturligt att solidarisera sig med ett synsätt och en nation som var raka motsatsen till vad det egna samhället stod för. Spioneriet/landsförräderiet blev ett sätt att ge igen för lidna oförrätter.

Den som vill läsa mer om de klassiska brittiska spionerna kan med fördel läsa John Costello: Förräderiets mask (Mask of Treachery), 1988 som utgår från fallet Blunt.