Tvivelaktig poesi (om ömhet och värme)

Borde kanske
sluta skriva
tvivelaktig poesi

om vad som
rör sig i mitt
arma hjärta.

Men hur ska jag
annars få utlopp
för det jag känner?

Sanningen är ju
att jag tänker på dig
varje dag

och det händer även
att jag drömmer om dig
på natten.

Den ömhet och värme
jag känner är nog
ett Guds mirakel.

Så förlåt ännu
ett diktförsök
nu, min vän!

Det vore kanske
rentav tragiskt om jag inte
mådde så pass bra

och välkomnade
varje dag med hopp
och tillförsikt!

 

 

Miraklet

År av längtan
År av tomhet
Men också
år av hopp

Har försökt
men kan ej sluta
hoppas på
miraklet

Tiden får visa
om det är
min största förtjänst
eller mitt största fel

 

 

 

Vackra och nödvändiga ord

Förlåtelse.

Försoning.

Återförening.

Hopp.

Vackra och nödvändiga ord

för oss alla.

Jag har lovat mig själv…

att alltid försöka göra mitt bästa – om det inte duger är det inte mitt problem;

att aldrig mer låta mig må dåligt på grund av osund stress;

att aldrig springa för att hinna med en buss eller ett pendeltåg – det kommer ju snart en ny eller ett nytt;

att aldrig tro att jag klarar allting ensam;

att aldrig be om ursäkt för den jag är (även om jag givetvis kan förbättra mig i allt);

att alltid vara snäll, vänlig och hjälpsam mot alla så länge det går;

att aldrig tro att jag är mer eller mindre värd än andra;

att aldrig någonsin ge avkall på det jag vet är rätt och riktigt;

att aldrig falla undan för hot eller ringaktning mot min person;

att alltid stå upp för och fast vid min gudagivna familj;

att aldrig vara medvetet orättvis mot någon annan eller mig själv;

att aldrig svika mina djupast kända ideal;

att aldrig överse med pöbelvälde eller diktaturfasoner;

att alltid glädjas åt småsaker såsom första fågelkvittret på morgonen eller vacker musik;

att aldrig tro att allting är nattsvart – om inte annat kunde det alltid vara värre;

att aldrig tro att jag inte är i desperat behov av gudomlig nåd, barmhärtighet och kärlek;

att alltid hedra mina dagars ursprung – alltså mina föräldrar – för allt de gjort för mig;

att alltid vara tacksam för de verkliga vänner jag har;

att aldrig sluta tro på att det finns hopp i alla lägen;

att alltid tro på att just jag kan göra skillnad;

att alltid tro på mirakler;

att aldrig tro att någonting är rätt endast därför att en majoritet säger så;

att göra mitt bästa för att glädja och trösta mina medmänniskor;

att aldrig mer låta mig utnyttjas av svekfulla och hjärtlösa människor som endast har en agenda: sig själva;

att aldrig glömma bort att uttrycket ”nu måste jag ta hand om mig själv” egentligen betyder ”jag skiter väl i dig”;

att alltid söka förlåta de svekfulla och hjärtlösa i Jesu anda, ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra”;

att alltid vara öppen och ärlig i mitt förhållande till Gud – Han genomskådar mig ändå hur lätt som helst;

att aldrig glömma bönens reella kraft.

 

 

 

Hoppet

När jag tänker tillbaka på
allt som har varit
och allt jag varit med om.

Ser jag en röd tråd
som lett mig vidare genom allting –
det är hoppet, det är optimismen.

Jodå, jag kan vara en deppig fan,
stirra mig blind på det mörka –
men det varar inte så länge.

Jag har upplevt helvetets djup
i alla tänkbara nivåer – känt svaveldoften,
stått med ryggen mot väggen.

Blivit dumpad,  trampad på med spikskor,
beljugen, missförstådd, föraktad – än sen?
Allt rinner av mig som på en gås.

Så jag tänker fortsätta hoppas,
tro på det omöjliga,
trotsande hopplösa odds.

Något annat är ej tänkbart,
det vore mot min natur –
med Gud i sitt hjärta har man inget val.

Tänk om vi kunde hoppas tillsammans, min vän?