Visionen om en islamisk ordning: Sverige, Bosnien, Europa

Sarajevo är huvudstad i Bosnien-Hercegovina och en skärningspunkt mellan islamism och modernism.

Den muslimska minoriteten i Sverige växer mycket kraftigt och kan inom några år vara den största i Västeuropa. Frågan om islams politiska uttryck blir därmed allt viktigare. Ett muslimskt parti i riksdagen är på sikt ingen orimlig tanke. Dock finns i Europa, närmare bestämt på Balkan, ett land som haft en påtaglig muslimsk närvaro sedan 1400-talet: Bosnien-Hercegovina.

I december 2017 kom en rapport från Pew Research Center som förutspådde en kraftig ökning av den muslimska folkgruppen i Europa, vilken i dag uppskattas utgöra 5 procent av den europeiska befolkningen. För Sveriges del är siffran 8,1 procent, vilket innebär att det finns uppemot en miljon muslimer i vårt land. http://www.pewresearch.org/fact-tank/2017/12/04/europes-muslim-population-will-continue-to-grow-but-how-much-depends-on-migration/

Denna andel väntas, som en följd av den så kallat generösa svenska immigrationspolitiken, öka under de kommande åren och kan inom en icke alltför avlägsen framtid vara den största i Västeuropa. Muslimska särkrav såsom byggande av moskéer, böneutrop, särskild kost, segregation mellan kvinnor och män, särskild undervisning, ändringar i läroböcker etcetera kommer därför med all sannolikhet att öka i accelererande hastighet.

Islam ingen privatsak. Timbro har mot denna bakgrund publicerat en rapport om islam och islamism som fått titeln Drömmen om en islamisk ordning. Muslimska brödraskapet i Bosnien och Hercegovina. Författare är docent Kjell Magnusson, som under en följd av år studerat förhållandena på Balkan med särskild bäring på islam och islamism. http://www.mynewsdesk.com/se/timbro/pressreleases/ny-rapport-islamism-i-praktiken-2405062

”Drömmen om ett samhälle grundat på Koranens bud är ytterst det som definierar islamism”, framhåller Magnusson, ”men sådana strömningar kan i en given kontext förändras och ta sig extrema uttryck.” Enligt den syrisk-tyske islamforskaren forskaren Bassam Tibi är det specifika för islamismen inte våldet utan idén om en islamisk samhällsordning. https://en.wikipedia.org/wiki/Bassam_Tibi

Tibis uppfattning möjliggör en tolkning som jämställer islamism med politiska ideologier såsom nationalsocialism och stalinism/kommunism. Den stora skillnaden är naturligtvis att de båda sistnämnda ideologierna emanerar ur 1800- och 1900-talen, medan islamismen härleder sina ideologiska rötter tillbaka till 600-talet då islam växte fram under profeten Muhammeds ledning.

Islam är minst av allt någon ”privatsak”, som religionen i västerlandet ibland anges vara. Islam är en heltäckande ideologi där religion, kultur, rättsväsende och politik är en enhet. Islams 1400 år gamla ideal omfattande bland annat patriarkalism, kvinnoförtryck och en mentalitet av underkastelse kontrasterar givetvis våldsamt mot det av demokrati och individualism präglade västerländska samhället.

Islamisten Mehmet Kaplan blev till slut för mycket för den rödgröna regeringen.

Exemplet Mehmet Kaplan. De försök som gjorts att integrera muslimer i det svenska samhället har ofta byggt på en välvillig så kallad orientalism, vilken betraktar islam och muslimer som exotiska inslag i det västerländska samhället med potential att verka ”berikande” på vår kultur. Orientalismen bortser emellertid från den islamiska ideologins egen agenda som går ut på att ta kontroll över samhället för att när tiden anses mogen proklamera en islamsk ordning. https://www.svd.se/vad-betyder-egentligen-orientalism

Det finns flera exempel på den naiva och obefogat välvilliga syn på islam och dess megafoner som förekommit i svensk politik. Det tydligaste av dessa exempel gäller Mehmet Kaplan, en kurdisk invandrare från Turkiet som kom till Sverige i späd ålder. Han har haft ledande poster i en rad muslimska organisationer innan han blev riksdagsman för Miljöpartiet 2006 och 2014 utsågs till bostads- och stadsutvecklingsminister. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/18/om-en-mullvad-i-regeringen-och-den-svenska-auschwitz-politiken-mot-israel/

Det visade sig snart att Kaplan skötte sin ministertjänst på ett ganska nonchalant sätt. Däremot var han, liksom tidigare, mycket aktiv i att på olika sätt föra fram muslimska synpunkter. Innan den rödgröna regeringen hösten 2014 erkände ”Palestina” hade Kaplan under ett flertal år verkat för ett sådant erkännande och argumenterat för att östra Jerusalem skulle anses vara palestinsk huvudstad.

2010 hade han funnits med på ett skepp i en fartygskonvoj som under namnet ”Ship to Gaza” syftade till att frakta förnödenheter till det av terroristorganisationen Hamas kontrollerade Gaza och därmed trotsa Israels embargo. Kaplans sympatier för ”Palestina” har vidare lett till att han jämfört Israels behandling av palestinaaraberna med Nazitysklands behandling av judarna.

I juni valåret 2014 väckte Mehmet Kaplan icke obetydlig uppståndelse, då han under politikerveckan i Almedalen jämställde svenska medborgare som beger sig till Mellanöstern för att strida för terrorgrupperingen Islamiska staten (IS) med svenskar som deltog på Finlands sida i Vinterkriget mot Sovjetunionen 1939-40.
  
Det som slutligen tvingade Kaplan att avgå från sin ministerpost var dock en middag i april 2016, vid vilken han hade umgåtts som du och bror med företrädare för den turkiska fascistorganisationen Grå vargarna samt antisemitiska islamister från Turkiet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mehmet_Kaplan

Muslimska brödraskapet. Exemplet Mehmet Kaplan visar på det inflytande som den islamistiska organisationen Muslimska brödraskapet tillägnat sig i Sverige. Aje Carlbom, docent i socialantropologi och forskare vid Malmö högskola, skriver i ett debattinlägg i tidningen Dagens Samhälle den 15 oktober 2014 då Kaplan just tillträtt som minister i den rödgröna regeringen:

Man bör dock vara medveten om att Kaplan har sin ideologiska bakgrund i den islamistiska rörelse som de senaste tjugo åren har arbetat på att skaffa sig inflytande i olika politiska sammanhang.https://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340

Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna.

Muslimska brödraskapet är en sunnimuslimsk rörelse som grundades 1928 i Egypten av imamen Hassan al-Banna (1908-49). Dess övergripande målsättning är att upprätta en islamisk samhällsordning för alla världens muslimer byggd på Koranen och haditherna under parollen ”Allah vårt mål”. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/17/muslimska-brodraskapet-uppmanar-till-jihad/

De tidigare egyptiska presidenterna Anwar Sadat och Hosni Mubarak betraktade brödraskapet som sina dödsfiender, men när Mubarak avsattes 2012 och ersattes av islamisten Muhammad Mursi fick organisationen vind i seglen vilket inte var så konstigt: Mursi var nämligen ledare för ett politiskt parti som hade grundats av brödraskapet efter den egyptiska revolutionen 2011.

Efter ett år som president 2012-13 tvingades Mursi bort från makten och efterträddes av juristen Adli Mansour, vilken i sin tur 2014 följdes av fältmarskalken Abd al-Fattah al-Sisi. Mursi dömdes till 20 års fängelse för att ha orsakat talrika dödsoffer i samband med regimfientliga demonstrationer genom att beordra utkommenderad militär och polis att skjuta skarpt mot demonstranterna. Parallellt härmed förbjöds Muslimska brödraskapet, som i dag ses som en terrororganisation av Ryssland, Egypten, Syrien, Saudiarabien och Förenade arabemiraten.

Islam och det moderna samhället. Muslimska brödraskapet har sina tentakler ute över stora delar av världen. Bosnien-Hercegovina, där islam varit en levande realitet sedan området anslöts till Osmanska riket på 1400-talet, är ett ovanligt tydligt exempel på detta.

”Fallet Bosnien illustrerar på olika sätt islams belägenhet och muslimernas dilemma i ett modernt samhälle”, skriver Kjell Magnusson i Timbro-rapporten. Bosnien-Hercegovina kan på flera sätt anses vara ett modernt samhälle och är idag, tillsammans med grannlandet Kosovo, ett potentiellt kandidatland för EU-anslutning även om det i nuläget inte anses kvalificera sig för medlemskap. https://europa.eu/european-union/about-eu/countries_sv

Dilemmat utgörs av att Bosnien-Hercegovina var det första  landet som på allvar influerades av Muslimska brödraskapets idéer om en islamisk ordning. Detta innebär att landet påverkats av en kultur som hämtar sina rötter från en ideologi som utvecklades under 600-talet och som ännu inte, till skillnad från den kristna religionen och kulturen, genomgått någon form av reformation. I mer renläriga muslimska stater såsom Saudiarabien och Iran förekommer fortfarande stening av äktenskapsbrytande kvinnor, hängning av homosexuella samt spöslitning och stympning för andra typer av brottslingar.

Islamisten Alija Izetbegovic var det självständiga Bosnien-Hercegovinas förste president.

Exemplet Bosnien illustrerar enligt Magnusson de problem islam och dess anhängare ställs inför i ett modernt samhälle. Hur förhåller sig exempelvis den muslimska identiteten till etnicitet? Är en islamisk livsstil förenlig med en sekulär kultur? Till detta kommer att Bosnien under kriget på Balkan 1992-95 i den muslimska världen blev en symbol för kampen mot islams fiender, och tusentals jihadister fylkades kring de bosniakiska fanorna.

Izetbegovic förvärrade konflikten. En centralfigur i den moderna bosniska historien var Alija Izetbegovic (1925-2003), som blev det självständiga Bosnien-Hercegovinas förste president efter krigsslutet 1995. http://www.nytimes.com/2003/10/20/world/alija-izetbegovic-muslim-who-led-bosnia-dies-at-78.html

2015 utkom i den bosniska huvudstaden Sarajevo en avslöjande bok om Izetbegovic, författad av Mustafa Cengic, som var informationsminister i Jugoslaviens sista federala regering. Boken, vars titel lyder Alija Izetbegovic: apokalypsens ryttare eller fredsängel?, blev en kontroversiell bästsäljare. Cengic driver tesen, att den senares styre gjorde Bosnien-Hercegovina till en islamistisk enpartistat med utbredd korruption och ekonomisk stagnation.

Författaren förnekar inte att Serbien och Kroatien genom sitt aggressiva beteende bar huvudansvaret för kriget 1992-95 men vidhåller, att Izetbegovic genom sitt handlande bidrog till att konflikten förvärrades. I och med att Alija Izetbegovic med en ideologi hämtad från Muslimska brödraskapet strävade efter att ge Bosnien-Hercegovina en bosniakisk identitet med islam som motor kunde han aldrig verka som en enande nationell kraft och som sådan leda landets muslimer (kallade bosniaker), katoliker (kroater) och ortodoxa kristna (serber).

Izetbegovic gjorde sig vidare under kriget beroende av Saudiarabien, Iran, Turkiet och muslimska frivilliga vilka begick övergrepp i centrala Bosnien och efter krigsslutet bidrog till ökad konflikt och instabilitet. Mustafa Cengic kritiserar i sin bok också Izetbegovic för att ha underlättat för bosnienserbiska styrkor under ledning av general Ratko Mladic att begå den fruktansvärda massakern i Srebrenica 1995 genom att dra bort militära styrkor från området.

Över 8000 män och pojkar mördades och Mladic – med det föga smickrande tillnamnet ”Bosniens slaktare” – dömdes den 22 november 2017 till livstids fängelse av krigsförbrytartribunalen i Haag för bland annat brott mot mänskligheten och folkmord. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EjzOJ/ratko-mladic-doms-till-livstids-fangelse

Politik och religion – en enhet. Alija Izetbegovics programskrift Den islamiska deklarationen författades redan 1970 men publicerades i Sarajevo först 1990. Här fastslogs att politik och religion skall utgöra en enhet med islam som centrum. En huvudpunkt var att en islamisk samhällsordning kan etableras endast i sådana länder där muslimerna är i majoritet.

Det långsiktiga målet är att upprätta en universell muslimsk gemenskap, en statsbildning omfattande alla världens muslimer. Innehållet i Den islamiska deklarationen liknar i mångt och mycket de tankar och idéer som presenterats av Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna och i någon mån även den mer radikale islamistiske ideologen Sayyid Qutb. Utmärkande för brödraskapets idéer är vidare kritik mot det islamiska prästerskapet och en betoning av lekmännens ansvar att utveckla islam.

Den ökände stormuftin av Jerusalem inspekterar en muslimsk SS-truppstyrka.

Brödraskapets idéer nådde Bosnien-Hercegovina på 1930-talet och resulterade i bildandet av organisationen Unga muslimer 1939. Dessa hade en antikommunistisk men också pronazistisk och antisemitisk hållning och välkomnade 1943 den beryktade stormuftin i Jerusalem, SS-officeren och Hitler-vännen Haj Amin Mohammed Effendi al-Husseini, till Sarajevo. Denne uppmanade de unga muslimerna att ansluta sig till den muslimska SS-division som etablerats. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Efter kommunisternas maktövertagande i det enade Jugoslavien efter Andra världskrigets slut fortsatte Unga muslimer sin verksamhet i Sarajevo och andra bosniska städer liksom i Belgrad och Zagreb. De blir dock snart avslöjade, och många unga muslimer döms av den ateistiska jugoslaviska staten till långa fängelsestraff 1946-49. Fyra ledare avrättas och omkring 5000 utsätts för repressalier. Den unge Alija Izetbegovic döms till tre års fängelse och avlägger efter frigivningen en juristexamen på rekordtid.

Massakern i Srebrenica. Ungmuslimerna får nu alltmer karaktären av en konspirativ organisation av leninistisk typ. Medlemmarna förständigas att iaktta en strikt disciplin omfattande bland annat böner fem gånger om dagen, regelbunden fasta och avhållsamhet vad gäller alkohol och nöjesliv. De skall vidare undvika att ta kvinnor i hand och gå på ”blandade” fester.

Sedan Jugoslavien under ledning av den kroatiske kommunisten Josip Broz Tito brutit med Stalin och Sovjetunionen i början av 1950-talet utvecklas i landet en typ av kommunism/socialism som är öppnare än den som råder i det övriga Östeuropa, vilket gör att samhällslivet blir något friare och att delrepublikerna decentraliseras. Vad beträffar muslimerna förväntas dessa assimileras i det jugoslaviska samhället. Under 1970-talet, framhåller Kjell Magnusson i sin rapport, vitaliseras emellertid den muslimska rörelsen i Bosnien-Hercegovina med vissa moskéer som nav.

Denna utveckling leder fram till omfattande förföljelser mot muslimer och en ökänd rättegång som hölls 1983. Samtidigt ökar friheten i delrepublikerna Slovenien och Serbien. När Izetbegovic släpptes efter fem år i fängsligt förvar 1988 var Jugoslavien på väg mot sin upplösning. 1990 bildas SDA, Demokratiska aktionspartiet, ett politiskt parti för muslimer i Jugoslavien och andra som stödjer dess program och målsättning.

USAs ambassad i Sarajevo attackerades 2011 av en vilt skjutande jihadist.

Sommaren 1992 inleds det första Balkan-kriget med att serbiskbosniska trupper uppbackade av irreguljära serbiska styrkor går in i Bosnien-Hercegovina, vilket leder till att angriparna tar kontrollen över ett sammanhängande territorium vilket sträcker sig i en vid båge från östra till västra delarna av Bosnien. Kroaterna i Kroatien och Bosnien blandar sig i leken.

Hösten 1995, efter Srebrenica-massakern, besegrar de bosniska och kroatiska styrkorna med USAs och NATOs uppbackning de serbiska styrkorna. Kriget får ett slut med det så kallade Dayton-avtalet, som undertecknades av de stridande parterna i Paris den 19 december 1995. Krigshandlingar förekommer dock i olika delar på Balkan såsom Kosovo och Makedonien ända till 2001. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jugoslaviska_krigen

Polariseringen i det bosniska samhället har fortsatt efter krigsslutet. Antalet våldsbejakande islamister anses vara förhållandevis blygsamt, men terrordåd har förekommit då och då. 2010 respektive 2015 skedde mord på poliser i städerna Bugojno och Zvornik och 2011 attackerades USAs ambassad i Sarajevo. Personer som greps i samband med ambassadattacken visade sig ha kopplingar till islamister i Sverige och Danmark. https://www.sydsvenskan.se/2011-10-29/iskall-attack-mot-usas-ambassad

Drömmen om en islamisk ordning lever! En viktig gestalt inom det bosniska islamsamfundet – och det europeiska islam i stort – är Mustafa Ceric, född i Bosnien-Hercegovina 1952 men under flera år verksam i Chicago i USA. Efter hemkomsten till dåvarande Jugoslavien 1985 blev han imam i Zagreb och senare stormufti för hela Bosnien-Hercegovina. Han är för närvarande president i Bosniak World Congress samt ingår i rådet för Tony Blair Faith Foundation.

Ceric skrev 2006 ett manifest med rubriceringen A Declaration of European Muslims som tog sig an konflikten mellan de muslimska trosbekännarna och Europa. Enligt Mustafa Ceric bör muslimerna i Europa, icke minst för att undvika så kallad islamofobi, leva på ett rättskaffens sätt. Följande syftemål anges i Cerics deklaration:

1. Etablera islam i Europa. 2. Utveckla den muslimska gemenskapen så att den kan bli ekonomiskt oberoende. 3. Utveckla det islamiska skolväsendet i de europeiska länderna. 4. Engagera sig politiskt för att få in muslimska partier i de europeiska parlamenten. 5. Få till stånd en liberalisering av den europeiska invandringspolitiken. 6. Öppna för tillämpning av sharialagstiftning inom områden som familjerätt.

 

Moskén i Fittja i Botkyrka kommun fick tillåtelse att bedriva böneutrop 2013: ett symptom på islamiseringen i det svenska samhället.

Det krävs inga högre mått av vare sig fantasi eller intelligens för att inse, att detta är precis vad som, i fullständig överensstämmelse med Muslimska brödraskapets idéer, i dag sker i Europa. Vad det sammanfattningsvis handlar om är att de europeiska muslimerna skall bevara sin kultur och få ett allt större inflytande i samhället för att slutligen ta över det helt.

Med andra ord: drömmen om en islamisk ordning är i högsta grad levande!  

Rappare och medlemmar i bokklubb riskerar långa fängelsestraff i Angola

 På de anklagades bänk – för att ha demonstrerat mot MPLA-regimen och för att ha studerat en bok.

Den kände rapparen Luaty Beirao – med artistnamnet Ikonoklasta – finns med bland de 17 aktivister som arresterades i juni och nu har ställts inför rätta i Angolas huvudstad Luanda anklagade för försök till uppror mot presidenten och de statliga institutionerna i landet. http://www.bbc.com/news/world-africa-34833545

Beirao greps för ett halvår sedan tillsammans med medlemmar i en bokklubb som diskuterade en bok om ickevåldsmotstånd mot diktatoriska regimer. Se mer därom nedan. Han har nyligen avslutat en fem veckor lång hungerstrejk i protest mot förhållandena i fängelset.   

Henrique Luaty da Silva Beirao har råkat illa ut för sina regimkritiska aktiviteter tidigare. Den 10 mars 2012 misshandlades han i Luanda av medlemmar i en regimvänlig milisgrupp. Parallellt därmed kidnappades hans flickvän och okända personer bröt sig in i hans hus. Därtill utsattes medlemmar i Luatys familj för anonyma dödshot.

Tre månader senare åkte den angolanska rapstjärnan fast i tullen på Portela-flygplatsen i Lissabon i Portugal: tulltjänstemän hittade kokain i hans cykeldäck. Han släpptes dock dagen därpå. Beirao hävdade att han någon försökt sätta dit honom. Han har bland annat gjort sig känd för att protestera mot den ojämna fördelningen av Angolas oljeinkomster.

Rapstjärnan Luaty Beirao riskerar tolv år i fängelse.

Också ett år tidigare, 2011, hade rapparen råkat ut för obehagliga händelser, som att ett 50-tal ungdomar invaderade hans hem och krävde betalning för att de skulle ha medverkat i en demonstration. Lägligt nog hade de även regimvänliga representanter för massmedia i släptåg. http://freemuse.org/archives/5296

Gripandet och åtalet mot de 17 unga regimkritikerna har framkallat protester i främst Portugal, som fram till 1974 koloniserade Angola på den afrikanska sydvästkusten, samt hos organisationer för mänskliga rättigheter såsom Human Rights Watch (HRW) och Amnesty International (AI). Amnesty håller ett vakande öga på de angolanska myndigheternas behandling av Luaty Beirao: https://www.amnesty.org/en/latest/news/2015/10/angola-prisoner-of-conscience-in-critical-condition-must-be-released-immediately/

HRWs talesperson Zenaida Machado har uppmanat domarna i målet mot de 17 regimkritikerna att ”visa självständighet gentemot den angolanska MPLA-regimen och inte tillåta att denna rättegång används som ett instrument att tysta regeringens kritiker”. Angolas vice statsåklagare har dock försvarat arresteringarna med att de ”upproriska” ungdomarnas verksamhet med planer på ett uppror bland studenter och arbetare skulle kunna få ”oförutsedda konsekvenser”.

Sedan det långdragna angolanska inbördeskriget mellan MPLA och motståndsrörelsen UNITA – som nu är näst största partiet i det angolanska parlamentet – avslutades 2002 har Angola, Afrikas andra största oljeproducent efter Nigeria, upplevt en ekonomisk boom utan tidigare motstycke.

 Isabel dos Santos: rikaste kvinnan i Afrika.

Kritikerna skjuter dock in sig på att de rikedomar som alstrats endast gynnar en liten elit i kretsen kring president José Eduardo dos Santos – som oavbrutet innehaft makten i landet sedan 1979 – och hans stenrika familj. Det beräknas att familjen dos Santos rikedomar utgör en tiondedel av Angolas bruttonationalprodukt (BNP).

Presidentdottern, Isabel dos Santos, har signifikativt nog blivit Afrikas första kvinnliga miljardär. Se artikel i norska Verdens Gang här:   http://www.vg.no/nyheter/utenriks/datteren-hans-er-afrikas-foerste-kvinnelige-milliardaer/a/10106899/

De unga angolaner som nu står inför rätta riskerar, om de befinns skyldiga till att ha konspirerat för att störta regeringen och underminera statliga institutioner, tolv års fängelse. Förutom att ha arrangerat demonstrationer med krav på president dos Santos avgång – något som är en självklar rättighet i varje demokratiskt land – har de drivit en bokklubb där man studerat en bok från 1993 av den amerikanske ickevåldsforskaren Gene Sharp: From Dictatorship to Democracy. A Conceptual Framework for Liberation. http://www.bbc.com/news/world-middle-east-12522848   

Sharps strategi för ickevåld anses ha spelat en viktig roll för bland annat störtandet av Egyptens mångårige härskare Hosni Mubarak 2011. Ovan nämnda bok skall ha skrivits för demokratirörelsen i Burma i början på 1990-talet, då oppositionsledaren Aung San Suu Kyi fängslades.

Nu fruktar uppenbarligen MPLA-juntan i Luanda att Sharps strategier även skall välta dess djupt korrupta och odemokratiska regim över ända.     

Mursi sitter löst trots USA-uppbackning

Hundratusentals demonstranter intog Tahrirtorget i Kairo.

Den rapporteras nu att den egyptiska oppositionsrörelsen Tamarrud ställt president Muhammad Mursi inför ett ultimatum: avgå  och förbered nyval. Annars kommer de massiva protesterna att fortgå och troligen trappas upp. Den 30 juni förekom demonstrationer på ett 20-tal platser i Egypten, varvid minst sju personer skall ha dödats och över 600 skadats. På Tahrirtorget i Kairo samlades mellan 200 000 och 300 000 människor.

Här en video från protesterna i Kairo:

http://www.youtube.com/watch?v=u17qjLWNLJ4&feature=youtu.be

Efter att i drygt 30 år ha styrts av Hosni Mubarak, som efterträdde den av medlemmar i Muslimska brödraskapet 1981 mördade Anwar Sadat, är det tydligt att demokratin ännu inte slagit rot i Egypten. Folket har vant sig vid att styras av auktoritära ledare såsom Nasser, Sadat och Mubarak. Störtandet av Mubarak släppte dock fram en flodvåg av uppdämt missnöje, vilket ledde fram till valet av det islamistiska Muslimska brödraskapets ledare Mohammad Mursi som ny president 2012.

Någon utvecklad demokrati har Mursi dock inte gått i bräschen för. Den redan tidigare existerande förföljelsen av de kristna kopterna har bland annat trappats upp. Oppositionen vänder sig nu mot det islamistiska styret och vill uppenbarligen inte vänta på nästa ordinarie val. Att gå ut på gatorna inför all världens media anses ge snabbare och mer långtgående resultat.

Banderoll där Obama anklagas för att stödja terrorism i Egypten.

Det växande folkliga missnöjet med Mursi och Muslimska brödraskapet är minst sagt pinsamt för den amerikanska Obama-administrationen, som nyligen pumpade in 1,3 miljarder dollar i brödraskapets kassakista. I samband med demonstrationerna mot Mursi och brödraskapet har Obama-fientliga budskap framförts, något som mig veterligt icke uppmärksammats i svenska media. På Tahrirtorget förekom en banderoll med texten ”Obama supports terrorism” på engelska och arabiska (se Twitter-bild ovan).

Inför de väntade demonstrationerna den 30 juni framförde den amerikanska Kairo-ambassadören Anne Patterson ett entydigt budskap till den egyptiska oppositionen: demonstrera inte mot Mursi och Muslimska brödraskapet. En uppmaning som tydligtvis rönte ringa efterföljd att döma av de massiva protester som följde. Patterson anklagades i en TV-intervju av den förre egyptiske parlamentarikern Mustafa Bakari för att vara en agent för det Muslimska brödraskapet.

Bakari avslöjade att ambassadör Patterson sammanträffat med biträdande ledaren för brödraskapet, Khairat al-Shater, i dennes bostad, något som tyder på mycket nära förbindelser mellan de båda. Patterson skulle betrakta al-Shater som Egyptens verklige ledare. Bakari menar rentav att Patterson är ”…en medlem av en sovande cell av Brödraskapet, sannolikt rekryterad av Essam al-Erian eller Muhammad al-Baltagi”.

USAs ambassadör Anne Patterson uppges ha nära band till Muslimska brödraskapet.

Frågan är nu hur Mursi och Muslimska brödraskapet kommer att hantera de oppositionella kraven på avgång och nyval. Mursi har ansetts vara populär i folkdjupen, men protesterna under den senaste tiden visar att den populariteten eroderat betänkligt. En annan fråga är hur militären kommer att ställa sig – den har tidigare traditionellt förhållit sig skeptisk gentemot islamistiska krafter, vilket är ett arv från Sadat- och Mubarak-tiden.

Slutligen frågar man sig hur länge Obama-administrationen kommer att fortsätta hålla Mursi och hans brödraskap under armarna. Att den inte har något emot islamistiska krafter visas av stödet till oppositionella styrkor i Syrien.

/Läs gärna mer om situationen i Egypten på  sajten thegolanispy.wordpress.com/